SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1977  
SLUTTNING slut3niŋ2, sbst.2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SLUTNING slɯ3tniŋ2, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(slut- 1679 osv. slutt- 1734 osv.)
Etymologi
[sv. dial. slut(t)ning; vbalsbst. till SLUTTA, v.2]
om förhållandet att ngt sluttar; förr äv. dels om ljusstråles lutning, dels (konkretare) om sätt varpå ngts delar bildar vinkel mot varandra (övergående i bet.: vinkel). Swedenborg Reg. 97 (1718). (En klase av ett slags tungspat) består hel och hållen af crystaller, efter längden räfflade och stälde uti åtskilliga sluttningar emot hvarandra. VetAH 1784, s. 111. Man (finner) att röda (ljus-)strålar brytas mindst (i genomskinliga kroppar), och efter dem komma i sin ordning brandgula, gula, gröna, blå och violetta; så att de violetta brytas alldramäst, väl förståendes, då sluttning och mellankroppar äro lika. De Rogier Euler 1: 126 (1786). Ifrån den bergsträckning, hvilken, utgående i sydostlig rigtning från Dalfjellen, skiljer Westmanland och Dalarne, utsträcker sig mot Mälaren, under oaflåten sluttning, landskapet Westmanland. Dybeck Runa 1842—43, 1: 1. Sandström NatArb. 2: 77 (1910). — jfr LÅNG-, MOT-, NEDFÖRS-, SIDO-, UTFÖRS-SLUTTNING m. fl. — särsk.
a) konkret, om sluttande del l. parti av ngt (särsk. av berg l. höjdsträckning o. d.); jfr b. Rudbeck Atl. 1: 799 (1679). På täckvingarnas bakre sluttning (hos håriga barkborren) är första fåran knappt djupare än de övriga. Trägårdh Skogsins. 200 (1939). På Etnas sluttningar. Ymer 1950, s. 241. jfr BACK-, BERG-, DAL-, FJÄLL-, HÖJD-, JORD-, LÅG-, NIP-, NORD-, NORR-, OST-, SKUGG-, STRAND-, SÖDER-, TAK-, VÄST-, YTTER-, ÅS-, ÄLV-, ÖST-SLUTTNING m. fl.
b) mer l. mindre bildl.; äv. motsv. a. När tjenstemannen redan hunnit till den nedåt lutande sluttningen af sin bana, med hvilken saknad blickar han ej då tillbaka på .. sin glada ungdoms sorgfria dagar. Manderström i 2SAH 27: 23 (1853). Sjödin Sotfragm. 57 (1949).
Ssgr: (a) SLUTTNINGS-HUS. hus som ligger på en sluttning (o. har flera våningar på den ena sidan än på den andra). SvD 1971, nr 51, s. 10. —
-HÖJD. (†) i fråga om gravhög o. d.: höjd angiven gm uppgift om avståndet från basen till toppen. Sjöborg Nomenkl. 41 (1815). ÖgFmT 1875, 1: 22. —
-LINJE. (†) på karta: lutningsstreck. KrigVAH 1807, s. 82.
Spoiler title
Spoiler content