publicerad: 2019
VÄRRE vær4e, adj. o. adv., förr äv. VÄRR, adv.; superl. VÄRST vær4st.
Ordformer
(komp.: ss. adj. verre (w-) 1529–1789. värre (w-) 1526 osv. werra 1604. — ss. adv. ver (w-) 1523–1609. verr (w-) 1535–1725. verre (w-) 1538–1741. värr (w-) 1542–1865 (: deszwärr). värre (w-) 1528 osv. weer 1541. wär 1527–1547. wäre 1600. — superl.: verst (w-) 1529–1741. värst (w-) 1540 osv. värstesta, adj. sg. best. 1948. wärest, adv. 1667)
Etymologi
[fsv. värre, adj., värster; motsv. fd., d. værre, værst, nor. verre, verst, fvn. verri, verstr, got. wairsiza, fsax. wirsa, wirsista (mlt. wirs), ffris. werra, wirra, fht. wirsiro, feng. wiersa, wierrest (eng. worse, worst); formen värr av fsv. vär, adv. (motsv. d. vær, fvn. verr, got. wairs, fsax., fht. wirs, meng. werre (eng. war)); av en germansk komparativbildning till en stam som sannol. utgår från den rot som äv. föreligger i VÅRTA o. med en ursprunglig bet.: längre ute l. högre (Bjorvand o. Lindeman Arveord 1294 ff. (2007)). — Jfr TYVÄRR, VÄRRA, VÄRSTENS]
I. ss. komp.
1) i anv. ss. (mer l. mindre klar) komp. till i sht OND l. DÅLIG l. ELAK l. USEL (förr äv. ARG) l. (i sht ss. adv.) ILLA; särsk. om ngt sakligt (ss. förhållande l. omständighet l. känsla l. erfarenhet o. d.): som är i högre grad ofördelaktig l. olämplig l. otjänlig l. ogynnsam l. obehaglig l. olycklig l. smärtsam l. illavarslande o. d. (än ngt annat); ofta motsatt: bättre; stundom mer l. mindre liktydigt med: sämre; äv.: som vållar l. medför l. innebär mer möda l. större svårighet l. besvär l. bekymmer att utföra l. bemästra l. förstå (än ngt annat), svårare l. besvärligare l. krångligare; äv. om person (se särsk. b α); särsk. med utfört jämförande led (inlett av än); äv. med mer l. mindre försvagad eg. innebörd, för att uttrycka en jämförelsevis hög grad av ordets grundform, stundom närmande sig l. övergående i förstärkande anv. (o. då svårt att skilja från 2), särsk.: allvarligare l. större l. svårare l. mer omfattande l. intensiv. — jfr HALV-VÄRRE.
a) ss. attribut; särsk.: som vållar mer oro l. större obehag o. d., besvärligare l. svårare l. plågsammare; om ngt sakligt konkret förr äv.: som är av sämre kvalitet l. i sämre skick (äv. om köp l. bud o. d.: ofördelaktigare l. oförmånligare). Ett värre öde kunde inte drabba honom. Det är svårt att tänka sig en värre situation. Vi måste förhindra värre våld. Att huar gulszmed vdj Suerige skall arbeta gott och vfalst silffuer och inth(et) werre gull än renst gull. Skråordn. 169 (1529). Dher .. (undersåtarna) dåå thill äuentyrs haffue verre eller ingeledes bettre kiöp ähn her vti neste kiöpstad. PrivSvStäd. 3: 582 (1586). (Han) beklagar eder lägenhet, söker doch .. eder i wärre wilkor at föra. Gustaf II Adolf 127 (1616). Riket måste åter uthärda et nio-årigt inbördes krig, utfördt med värre raseri än alle de föregående. Schönberg Bref 1: 160 (1777). En annan (bana) .. fick icke dra ned honom i värre självförakt än förut. Hallström Händ. 239 (1927). Deras brott (var) allvarligt, särskilt med tanke på att det kunde framkalla än värre brott. Guillou TjuvMarkn. 7 (2004).
b) ss. predikativ; särsk. i sats med subj. som utgörs av l. syftar på att-sats l. inf.-förb. Arbetslösheten har blivit värre. Vad är värre än att mista en älskad vän? Läget för landets befolkning verkade värre än det egentligen var. Mat. 9: 16 (NT 1526). Thet är illa at sådant skulle ske ibland Judarna; men thet är wärre, om thet sker ibland Christna. Spegel Pass. 228 (c. 1680). Man utropade honom för en kättare, som åt kött på fredagar .. och, det som wärre war, som wille förstöra Kyrkor och den Christna Tro. Dalin Hist. III. 1: 164 (1761). Att med yttre medel framkalla .. en glädtig sinnesstämning låter sig göra; värre är att med dylika medel bibehålla honom på samma höjd. Rydberg FilosFörel. 3: 263 (1878). I vår nyare litteratur (har man) gått för långt i att fordra de mest hvardagliga händelser och, hvad värre är, de minst upphöjda karakterer. De Geer Minn. 1: 118 (1892). Att få stryk, det var värre än allt annat. Lagerlöf Holg. 2: 10 (1907). Ensamheten blev allt värre att uthärda. Siwertz Tråd. 58 (1957). — särsk.
α) om person. särsk.
α') i fråga om hälsotillstånd l. välbefinnande o. d.: sjukare l. sämre; särsk. (o. numera i sht) i uttr. vara l. bli värre däran. Jag fruchtar förskräckeligen at .. (hon) blifwit wärre. Österling Ter. 3: 267 (1708). Dagen derpå blef han wärre, ur såret började en smutsig materia utgå. Almqvist Grimst. 31 (1839). En av männen fick ganska snart lämna sjukhuset, och han hade inte blivit värre däran än att han kunde vara i tjänst under torsdagen. DN(A) 30/11 1945, s. 38. När pojken var född visade han sig vara betydligt värre däran än vad personalen hade förväntat sig. SvD 13/9 2006, s. 12.
β') i högre grad avogt l. hätskt inställd (till ngn (l. ngt)); äv.: i högre grad omoralisk l. falsk; förr äv. dels: argare l. mer förtretad, dels: mer illasinnad l. elakare. Then som epter gudz ord fråghar, han skal rijkeliga få thet, men then som icke menar thet med alffuare, han warder icke vtan werre ther aff. Syr. 33: 2 (öv. 1536). Man skal näpsa gott barn at thet bliffuer icke ont, och ont barn at thet bliffuer ey werra. SvOrds. B 5 b (1604). Wijse Män säya, at then sig sielf icke hielper, der han gitter, är wärre än en som Fader och Moder mördat hafwer. Widekindi G2A 410 (i handl. fr. 1617). När hon war redan utur wägen kastade Martin kläderna af sig, och bad dem Ransaka sig, och blef sedan mycket wärre änn förr på bonden (som beskyllt honom för stöld). VRP 26/2 1725. Du vilda djur! du står nu och fäster dödsmärket på mitt bröst – du är i mina ögon värre än ett vildt djur! Almqvist DrJ 475 (1834). Deras bönder (i Cherbourg) är sju resor värre mot misshagliga importlivsmedel. SvD 29/3 1999, s. 10.
γ') (†) i uttr. göra ngn värre (utan klar avgränsning från d), bereda ngn större sorg l. förtret, göra ngn mer ledsen; jfr OND 12 c. Thet förbundet vij haffva oss emellan .. thet gör honom värre än något alliance med Staterna. RP 8: 157 (1640). Giör mig så mycket värre emedan min respect således nedlagdh .. vorden. VDAkt. 1694, nr 45.
β) (†) om konkret föremål: mindre värd l. mindre värdefull. Bleff afsagtt att männ skole tilnempnes, som wärdere pantenn, huru godh hann är, antingenn bättre eller wärre. 3SthmTb. 5: 38 (1603). En gull-kädja är god, och warder icke wärre deraf, at en sköka bär henne på halsen. Borg Luther 2: 642 (1753).
γ) i vissa uttr.
α') i sådana uttr. som bli värre och värre l. allt värre (och värre). Serenius (1741). Det blef allt värre och värre. Mr Alton plågade min matmor genom hennes barn. Kalmar 8/3 1873, s. 4. Korruptionen blir bara värre och värre. SvD 5/7 2008, s. 22.
β') (†) vara värre om l. efter ngt, vara mer ont om ngt (jfr OND 5 b). Här är värre om hö än brö. Ekeblad Bref 1: 400 (1655; rättat efter hskr.). Efter såfvel-varor är denna tid värre. Porthan BrCalonius 246 (1796).
δ') i sådana uttr. som dubbelt värre, i sht förr äv. hälften värre (se HÄLFT 1 c slutet). Ond och besvärlig är tiden i hvilken jag lefver, o Gudar! / Dubbelt värre dock är lifvet jag lefver däri. Stagnelius (SVS) 1: 198 (1815).
ε') (†) i sådana ordspråksliknande uttr. som ju längre l. äldre ju värre. Komme .. påå thet sidzsta fyra tiggio ordan .. the ther wilia leffua widh almose, så at jw lenger jw wärre. OPetri 1: 479 (1528). Såsom vngfolck haffua sina laster emoot Gudz bodh, så haffua ock all annor stand sina laster, och wel arghare än the vnge, Såsom man säya pläghar, Iw äldre iw werre. FörsprOrdspr. Kk 4 a (Bib. 1541). Celsius Ordspr. 11: 267 (c. 1710).
c) i substantivisk anv.; särsk. föregånget av något, i sht förr äv. obest. l. best. art. i n. sg.; ngn gg äv. om person, särsk.: mer illasinnad l. ondsint. Se över reglerna innan något värre sker! Synda icke här effter, ath tigh icke widherffars någhot wärre. Joh. 5: 14 (NT 1526). The ähre sådanne, om the hade machten, så skulle vij inge värre begiära. RP 7: 441 (1639). Then Ewig-wjse Gud, och all god Ordningz Herre / Han wille skillia åt thet Bättre och thet Wärre. Spegel GW 37 (1685). I hafwen .. wändt eder ifrån en elak til en wärre. Lagerström Bunyan 1: 83 (1727). Var tiden .. ond och svår, så hade det onda numera utvecklat sig till ett värre. 2SAH 54: 410 (1878). Då en gammal hävdvunnen regel, att ett ont icke bör botas med något värre, fortfarande torde äga giltighet (osv.). SvD(A) 26/8 1933, s. 3.
d) ss. adv.: mer l. i högre grad illa; särsk.: i högre grad dels bristfälligt l. otillfredsställande l. ofördelaktigt, dels olyckligt l. eländigt; ofta liktydigt med dels: sämre, dels: svårare; jfr b α γ′. Vilken tur att det inte gick värre! Nu slog hon sig värre än förra gången. Thet behagade rikesens rådh och the Swenska flere ganska illa och wordo så mykit werre till fridz än the förra woro, at konung Magnus läät så bortgå Skåne och förderffua cronnones land. OPetri Kr. 134 (c. 1540). Att hans nåde fick icke sälja sitt jern efter sitt värde .. i den orsak, att bergsmännen sålde sitt (som värre var smidt) för ringare köp. Johansson Noraskog 2: 282 (i handl. fr. 1558). Är att considerera, att mången som hafver någre 1000 dr. renta, för sine utgiffter schull står sigh verre änn den som hafver lijtet. RP 16: 173 (1655). Hade wår resa gådt myket wärre, om wij hade farit efter thitt ras och häftighet. Verelius Gothr. 124 (1664). Den stora olikheten i föreställningssfärer gör, att .. (samhällsklasserna) få värre att sätta sig in i hvarandras läge. Rydberg FilosFörel. 3: 276 (1878). Han var själv värre ute än någonsin förr. Fridegård Offerrök 11 (1949). — särsk.
α) i högre grad omoraliskt l. illasinnat l. oförskämt; förr särsk. i uttr. göra värre (jfr GÖRA, v.1 V b). Thenna Laghen (dvs. världsliga lagar) äro aff Gudhi giffuin .. för the onda skul, til at hålla them widh agha, at the icke göra werre. FörsprBib. a 3 b (1541). (Manasse) och hans folck lefde werre än hedningar. Swedberg SabbRo 973 (1690, 1712). Han giör ännu wärre, ty han brukar Bedrägeri. Ehrenadler Tel. 109 (1723). I öfrigt beswärar sig Peter Sacktmodig, at Lands Gevaldigern .. handterat honom wärre än woro han tiuf och mördare. VRP 4/12 1736. Adrian har väl burit sig ännu värre åt! Jag menar, jag fattar att det inte är så himla bra med Elli .. men man går ju inte och lägger sig med hennes bästa kompis för det. Bredow BaraInte 218 (2009).
β) i fråga om hälsotillstånd l. välbefinnande l. livsförhållanden o. d.; särsk. i sådana uttr. som kännas l. må värre (jfr MÅ, v.2). Det finns människor som har det värre än vi. Spegel ÖPar. 25 (1705). (Man) mår wärre när man är fastande. Lindestolpe Matk. 18 (1714). Jag hade det värre i natt, när jag väntade på dig. Geijerstam YttSkär. 17 (1898). Han mådde värre för varje minut. Hans far sade inte ett ord. Han satt orörlig. SvD(A) 21/6 1938, s. 23. Jag har haft hjärnskakning men det här kändes värre. Det var en tydligare smäll nu, säger (fotbollsspelaren). SvD 4/10 2006, s. 21.
2) i förbleknad anv., med förstärkande (l. modifierande) bet. (stundom dock med kvardröjande försvagad bet. av 1).
a) ss. adv. (jfr b): i högre grad l. större omfattning l. utsträckning; ytterligare l. mer; stundom förstärkt med än(nu). Hon kände sig värre omtöcknad än efter en bättre fest. (Hon) brann .. j lusta mykit werre än then andra. Hes. 23: 11 (Bib. 1541). Jag är werre brydder för dhe peningerne, än iag kan sägat. VDR 1708, Verif. 1645. Hvar Bofink bjudes in, än värre, / Hon (dvs. svalan) krummar sig för hvem som kom. Creutz Vitt. 82 (1755). Lokomotivföraren hade order att elda på värre och att köra med full fart hela vägen. Hedin Pol 1: 386 (1911). (Den sena uppstigningen) skulle ha irriterat Claes än värre, så det var tur att han inte var hemma. Wahlberg FrusLiv 183 (2003). — särsk.
α) riktigt l. verkligen l. på allvar; särsk. (o. numera i sht, vard.) ss. efterställt gradadverbial till adjektiviskt l. adverbiellt huvudord; särsk. i uttr. etter värre (jfr ETTER, sbst. 4). Här skall festas wärre, skrek unge Snusberg. SmålAlleh. 1883, nr 8, s. 3. Carlsson tyckte det började bli värre roligt att leva. Koch Timmerd. 2: 186 (1913). Vi hade uniform och var fina värre. Larsson i By BergsmH 1: 71 (1915). När man berömde honom en smula ansträngde han sig etter värre. Stormbom Linna SaarijärvMoar 193 (1959). I kammaren var stämningen uppåt värre. Jersild 50Fräls. 33 (1984). — jfr ETTER-VÄRRE.
β) i uttr. värre än illa. Där icke den ärlige Axel Tott mig med en 20 riksdaler till läns assisterat hade uti min sjukdom, hade jag waret wärre än illa däran. Ekeblad Bref 1: 257 (1653; rättat efter hskr.). Jag är wärre än illa utkom(m)en för denna syslans förwaltande. VDAkt. 1779, nr 295. Det går värre än illa – men blir aldrig överdrivet spännande. Expressen 7/7 1994, TVBil. s. 3.
b) som i hög(re) grad gör skäl för benämningen; äv. ironiskt, med till ordets eg. bet. motsatt innebörd: dugligare l. bättre l. finare; äv. ss. adv. (jfr a). Tag fritt på äggen / Etterfull är hon: / Och är alldrig till / Nogot swerd werre. Verelius Herv. 95 (1672). Då hon en gång i finskan använde för kreatur, boskap samma ord, som i östra Finland betyder mygg, föranledde detta ett värre skratt och skoj. Ahrenberg Männ. 2: 215 (1907). Aldrig har jag sett en värre självplågare. Wulff 80År 115 (1926). Sjömans-Olle han adderade ju i huvet värre än en gammal knodd. Nordström Sven 102 (1929).
II. ss. superl.
1) i anv. ss. (mer l. mindre klar) superl. till OND l. DÅLIG l. ELAK l. USEL (förr äv. ARG) l. (i sht ss. adv.) ILLA; särsk.: mest l. i högsta grad olämplig l. ofördelaktig l. otjänlig l. ogynnsam l. obehaglig l. skadlig l. illavarslande l. smärtsam o. d., stundom mer l. mindre liktydigt med: sämst l. svårast (se SVÅR 6) (särsk. motsatt: bäst); äv. om person, särsk. i fråga om karaktärsegenskap (se särsk. a α, b α, c α); äv. med mer l. mindre försvagad innebörd, närmande sig l. övergående i förstärkande anv.: i högsta grad intensiv l. häftig l. kraftig (jfr 2). — jfr NÄST-VÄRST.
a) i attributiv anv. (äv. med utelämnat huvudord); i sht förr särsk.: av sämsta kvalitet. De värsta olyckorna inträffar nattetid. Den värsta krisen är över. GlTer. 6 (c. 1550). (Tungan) är bådhe then beste lemmen och then werste. LPetri 2Post. 222 b (1555). The köpa .. the wärsta Warurna, och vthmångla them lijkwäl effter dyresta Penningen. Schroderus KonFörähr. 28 a (1606). Tå blef Konungen wred, och sade, at Röder skulle hafwa en then wärsta död. Peringskiöld Hkr. 1: 304 (1697). Nu skall dig djefvuln taga med hull och hår, / Då midt i värsta striden din chef du slår. Runeberg (SVS) V. 1: 64 (1848). Vi befinner oss i den värsta hälsingevintern. Bygatan har drivit igen. Wassing Dödgr. 427 (1958). Avfärden ledde .. till att den värsta finansiella nöden faktiskt lättade. Englund Silverm. 79 (2006). — särsk.
α) om person; särsk. dels: farligast l. mest fientlig, dels: mest omoralisk l. lastbar. Alles våres hedzskeste och värste erffiende, then omilde gamble konung Christiern. RA I. 1: 473 (1546). Then wärste träl af hans trälar låg hoos hans dotter, och ästu theras barn. Verelius Herv. 85 (1672). Hans värste motståndare. Cyrén Orm. 67 (1934).
b) ss. predikativ; särsk. föregånget av som (se SOM, konj. 12). Hungern var värst. Det blev värst för bönderna. Han skal få enda tå honom är som werst, och hans qwistar skola icke grönskas. LPetri Job 15: 32 (1563). När thet är som wärst, så bliffuer thet som bäst. SvOrds. B 7 a (1604). Som wärst är, at det (dvs. hårt järn) lätteligen kan gå sönder under arbetet. Polhem Test. 46 (c. 1745). De har inte haft annat än sorger .. Allra värst är det med den dyra hästen. Lagerlöf Holg. 2: 477 (1907). Skammen var värst. Skammen som gjorde att jag smög mellan hyllorna på Ica. Livet40Ocens. 89 (2009). — särsk.
α) om person; särsk. dels: mest gemen l. moraliskt förkastlig, uslast, dels: mest kallsinnig l. hårdhjärtad; förr särsk. i uttr. vara ngn värst. Vslom är vslom wärst. SvOrds. C 7 b (1604). ”Slägten är värst!” – sa’ räfven om de röda hundarne. Schultz Ordstäf 34 (c. 1865). De öste vatten på mig / och Alice var värst af alla, / hennes hjärta var som is. Fröding Guit. 19 (1891). Ibland slänger soldaterna ner tvätten på gatan. Det finns en beduinsoldat bland dem och han är värst. SvD 3/4 1993, s. 6.
β) (†) motsv. I 1 b γ β′, i uttr. vara värst om l. efter ngt, vara mest ont om l. svårast att uppbringa ngt (jfr OND 5 b). Deropå gaf Cammerrådh till svar, att penningar skal vara värst om. RP 7: 94 (1637). Effter een god bygningsmestare är wärst. OfferdalKArk. N I 1, s. 122 (1723).
c) i substantivisk anv.; särsk. (o. utom i β numera bl.) med föregående best. art.; särsk. i förb. med (o. motsatt:) (det) bästa; stundom liktydigt med: det mest bedrövliga l. beklagliga; äv.: största olägenheten l. skadan l. olyckan (för ngn). Självgodhet är det värsta jag vet. Det värsta hon kunde tänka sig var gröna bananer. The ogudactighe hålla sich til thet wersta. SalOrdspr. 21: 12 (öv. 1536). Menniskian wil jw altijdh leggia något til Gudz ordningar, och thet snarast som Gudhi och hans bodh är emoot, Hwilket är thet aldra wersta j sakenne. LPetri ChrPina D 1 a (1572). Ännu är jag ej fullkomligen restituerad från min långsamma Frossa, men hoppas dock att ha öfvervunnit det värsta. Kellgren (SVS) 6: 116 (1782). Förändring från det bästa kännes bittrast; / Det wärsta wänder om till fröjd igen. Hagberg Shaksp. 11: 102 (1851). Det var det värsta jag upplevat. Segerstedt Händ. 8 (1919, 1926). Det värsta är att det där verket har gjort folk till lealösa idioter. Ingemarsson SmåCitr. 180 (2004). — särsk.
α) om person; särsk. dels: i högsta grad illasinnad l. farligast, dels: i högsta grad omoralisk; förr äv. om djävulen. Iagh tencker att then wersta i heluetedt skall icke wilia görat, än sider någer menniskia. Svart G1 127 (1561). Han är then sleemeste, och wärste, som medh ocker på ocker sin geldenär lijka såsom vpfräter. Schroderus Comenius 864 (1639). (Hon) aflägsnade sig från sin ledsagare med en nick af tacksamhet (som, tänkte hon, man äfven bör gifva den Värste, om han har hjelpt en). Almqvist DrJ 111 (1834). (Mordbranden) erkände han aldrig, men dömdes och dog i fängelset. Han var onekligen den värste, men det fanns flera sådana orosandar. Bergman Book. 22 (1912).
β) (numera mindre br.) föregånget av gen. l. poss. pron.: största (uppsåtligt tillfogade) skada l. olycka l. ofärd; särsk. i sådana uttr. som dels på ngns värsta, dels söka ngns värsta. The loto wtgå några oredelige breff .. till then mene man på hans nådis werste. G1R 6: 205 (1529). På dett I skolen see, vij intett sökia edert värsta. RP 7: 470 (1639). (Kristus) wil icke menniskiones wärsta, / Vthan hennes siäls saligheetz bästa. Chærberus 18 (1642). At hon til sit wärsta och min förtret, har en swag och siuklig kropp at dragas med. VDAkt. 1736, nr 274. KyrkohÅ 1938, s. 96.
γ) i vissa uttr.
α') (†) ha värst om ngt, ha mest ont om ngt (jfr OND 5 b). Jagh haffver värst om officerer till footh. OxBr. 9: 652 (1645).
β') (†) till det värsta, ss. parentetiskt inskott: vilket vore högst besvärande l. olämpligt. At wij hwarken nw eller j tilkommande tijdher til thet wärsta ihughkomma wele, hwadh skadhe som igenom thenne bullersamme handel kan händt wara. Chesnecopherus Skäl Ddd 4 b (1607). Huru ofta .. såg hjertats Ransakare en hederlig afsigt, ett oskyldigt uppsåt, eller, till det värsta, en misstagen öfvertygelse, i ett förhållande (osv.). Lehnberg Pred. 3: 371 (c. 1800).
γ') vända ngt (ngn) till det värsta (jfr VÄNDA, v. I 1 h β. RA I. 1: 218 (1537). (Samtalet) bleff iu alt illa taget och went til thz versta. Svart G1 119 (1561). δ') tyda l. uttyda l. uppta ngt till det värsta (se TYDA, v.2 1 f, resp. UTTYDA 1 c resp. UPPTA 2 d).
d) ss. adv.; särsk.: mest illa; äv. (i sht ss. gradadverbial till p. adj.): sämst; äv. övergående i kvantitativ anv.: mest intensivt l. i högsta grad l. största omfattning (stundom föregånget av som). Här blåser det som värst. Vem gnäller värst? Thet pläghar .. så wara med herratienisten, at then som betzst fortient haffuer, han warder wärst lönter. OPetri Kr. 108 (c. 1540). Sultin flugu bijter alla werst. SvOrds. C 2 b (1604). Hwem slog eder wärst? ConsAcAboP 6: 590 (1690). När han gick och kände sig som värst modlös, fick han syn på Agar sändeduva. Lagerlöf Holg. 2: 169 (1907). De områden som råkat värst ut under jordbävningen ligger i en mycket svårtillgänglig trakt. SvD 24/5 1971, 1: 1. Elizabeth Taylor är ”den värst klädda kvinnan i alla tider” tycker modedesignern .. i Hollywood. SmålP 9/1 1975, s. 8. — särsk. i uttr. ha det värst, förr äv. ha värst, befinna sig i ytterst svåra omständigheter. Här har then rädde wärst. Kolmodin QvSp. 1: 678 (1732). Det är oftast de lärare som har det värst som inte talar om sina problem. SvD 9/5 1979, 1: 1.
2) i förbleknad anv., med modifierande l. förstärkande bet.
a) ss. adv., med modifierande l. inskränkande bet. (vanl. föregånget av så): särskilt l. synnerligen l. speciellt; särsk. (o. i sht, vanl. litotetiskt) i förb. med negation; jfr VÄRSTENS. Damen har ännu icke riktigt kommit till sans .. men det kommer just icke att dröja så värst länge. DN 4/4 1876, s. 1. Inte för att vi voro ensamma med hvarandra, ty det voro vi inte, och inte heller skulle det bekommit oss så värst om vi varit det. Tavaststjerna Bröl. 3 (1893). Hon har så mycket att stå i. Det är fyra barn och inte värst stora tillgångar. Lindhé Ledf. 56 (1903). Minsann jag vet, om jag bleve så värst lessen, ifall någon ville presenta mig en pojke. Bergman Mark. 246 (1919). (Jag) lånade sagoböcker på biblioteket. Men tant Edla tyckte inte om det så värst. Lindgren Mio 71 (1954).
b) (vard.) i förstärkande anv.; särsk.: som i högsta grad gör skäl för benämningen l. motsvarar i situationen ställda krav l. förväntningar; äv. ironiskt, med till ordets eg. bet. motsatt innebörd, närmande sig l. övergående i bet.: ypperst l. förnämligast l. bäst (om person äv.: dugligast l. duktigast); äv. i substantivisk anv. Den här hederliga gråhårsmannen har gjort henne så lärd som den värsta professor. Jolin MSmith 31 (1847). Aftonbladet gjorde sitt värsta, för att till denna återremiss foga så många nålstygn som möjligt. Hellberg Samtida 4: 211 (1871). Om Borås ligger ”midt i värsta knallbygden”, så vill detta säga, att det ligger midt i en bygd af de vackraste bergknallar och .. är en af de mest pittoreskt belägna småstäder i Sverige. Ödman VexlBild. 4 (1887, 1893). Vi svängde och vi slängde / som på den värsta bal / – den hvita fröken Edelweiss, / den svarte Rübezahl. Fröding Guit. 181 (1891). Hon var den värsta jag sett att åka cykel. Johnson Se 58 (1936). Värst i stan på jackor! DN 21/10 1985, 2: 31.
c) i vissa mer l. mindre vard. uttr.
α) det var det värsta, ss. uttr. för förvåning l. förskräckelse o. d. Kanske flera illgerningar af samma slag, ja – Gud i himmelen, det var det värsta! – kanske flera. DN 29/12 1871, s. 1.
β) det var värst (vad o. d. osv.), äv. elliptiskt värst osv., ss. uttr. för förvåning l. häpnad l. överraskning; jfr VÄRSTENS. Det var värst vad dom drämde till Emil med straff, sade Andersson. DN(A) 22/3 1927, s. 12. Värst vilket sportigt fruntimmer man råkat ut för, muttrade jag. Stensdotter ArnesKiosk 89 (2004).
Avledn.: VÄRSTING, om person m.//ig., om sak r. (vard.)
1) till II 1, om ung person som företer moraliskt gravt förkastliga egenskaper l. uppträder störande l. olämpligt; särsk. om kriminellt belastad sådan person; äv. till II 2, om ngt som orsakar skada l. förlust o. d. Varför kan inte vi ta hand om våra unga värstingar, som polisen kallar dem, när Norge kan? SvD 7/12 1988, 1: 23. I centrum (i boken Mälarpirater) står tre värstingar som olovandes ger sig ut på en segeltur. DN 9/7 1989, 1: 13. Till värstingarna hör Mediq Trading, som lurat massor av människor att köpa värdelösa bantningskurer. RådRön 1998, nr 8, s. 10.
2) till II 2 b, om ngt som är bäst l. störst l. snabbast o. d. i sitt slag; särsk. om motorfordon; äv. om synnerligen framgångsrik l. duktig l. skicklig person. (Motorcykeln är) en av mc-industrins ”värstingar” med sin kraftfulla 16-ventilers motor. GbgP 31/7 1983, s. 10. Ett antal av Spelarna, finansvärldens värstingar, i Göteborg har hamnat på bokdiskarna. GbgP 10/11 1994, s. 33. Om du ska köpa ny dammsugare är det inte säkert att du ska välja värstingen. ICAKurir. 1995, nr 14, s. 3.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content