SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
ATT at4 (vanl. obetonadt), konj.
Ordformer
(ätt G. I:s reg. 16: 407 (1544). adh G. I:s reg. 1: 37 (1522). Anm. 1:o. Under 1500-talet (liksom i fsv.) sammanskrifves ordet ofta med därpå följande pers. pron., t. ex. a(t)t(hi)j i st. f. att i (G. I:s reg. 1: 31 (1522), Hist. handl. XIII. 1: 241 (1566)), a(t)t(h)e i st. f. att the (G. I:s reg. 1: 59 (1523), Hist. handl. XIII. 1: 113 (1563), 133 (1564)), atthu (atw) i st. f. att tu (G. I:s reg. 1: 58 (1523), Därs. 16: 423 (1544)), attui i st. f. att vi (G. I:s reg. 16: 722 (1544)). Stundom sammanskrifves att äfv. med best. art., t. ex. atte fatighe trällar. Hist. handl. XIII. 1: 157 (1564). 2:o. Liksom stundom i fsv. (i fråga om ex. se Söderwall Ordb. 2: 156 samt O. Östergren i Språk o. stil 1: 87 (1901)) förväxlas under 1500-talet OCH o. konj. att ngn gg (jfr förväxlingen af OCH o. inf.-märket ATT). Wii haffwe .. edher meening om samme gårdestäder j så motte förnummit, och .. the gärne wele giffwe oss helfftena aff all then fordeel, som the årligen aff samme gårdestäder haffwe kunne. G. I:s reg. 16: 108 (1544). Jag bider mig så Gwd till hielp i hans hälga ord och thänne Eed iag nu swär schall wara rätter och iche wrånger. Därs. 117. Hwar finnes kundhe att .. hwstru Anna wåre någott skeedt förnär, wille han sich gärne lathe säije och rätte, hwar och icke försåghe han sigh och dhå motte wederfares hwad rätt och skäll wåre. Hist. handl. XIII. 1: 129 (1564))
Etymologi
[fsv. at (ät, ad, adh), motsv. d., nor. o. isl. at. Ordet, hvilket i denna form (utan begynnande dental) är egendomligt för de skandinaviska spr., är säkerligen eg. neutrum af ett demonstrativt pron., i likhet med det i samma bet. anv. sv. det, t. dass, eng. that. Snarast är ordet att fatta som identiskt med det (fsv. þat), t. dass, eng. that, i det att þ bortfallit, väl urspr. efter sådana verbalformer som sluta på t-ljud (se med afs. härpå Grimm Gramm. 3: 164 (1831) samt särsk. Kock Om några atona 2 följ. o. Dens. Ark. 11: 117 följ.). En annan möjlighet är, att formen ätt (liksom forngutniska et, nyisl. ed) är identisk med got. ita, det (samma pron. som t. es), o. att en gammal afljudsform därtill (jfr växlingen mellan fsv. þat o. þät), en etymologi, som framställts af Noreen i Grundriss 1: 625 (1891, 1897) (jfr Tamm). Beträffande andra försök att tyda ordet se Rydqvist SSL 4: 402]
Anm. 1:o. Ordets ombildning till konj. anses hafva skett på det sättet, att ett eg. den föregående satsen tillhörigt ”det” fattats ss. en beståndsdel af en därpå följande, till innehållet af den föregående bestämd, men formellt själfständig sats (se för öfr. Lund Ordföjn.-lære 416). En mening sådan som denna: Jag tror det, han kommer har blifvit: Jag tror, det (= att) han kommer. Med det här anförda öfverensstämmer, att i sv. (liksom redan i fsv. samt i d., eng. o. t.) vid sidan af satser inledda af att finnas likartade satser utan inledande konjunktion, hvilka hafva formen af en vanlig hufvudsats, men ansluta sig till en föregående sats såsom styrda af denna. Dock inträffar det icke så sällan, att vissa adverbiella bestämningar i dessa skenbart oberoende satser sättas före det finita verbet liksom i bisatser. Ett sådant ”utelämnande” af att eger ofta rum i talspr. omedelbart efter verb som utmärka en förnimmelse l. ett yttrande, i sht då dessa verb förekomma i påstående sats; jfr: Verba Sensuum .. På hvilka alla i Svenskan at .. gemenligen förtiges. Cellarius Lat. gr. 91 (1730). I skriftspr. föredrager man vanl. att utsätta att; jfr: Är möili' at så stoor Harm .. (skrifves) heller än: är möiligt så stoor Harm. Columbus Ordesk. 53 (1678). I attributiva satser utsättes att numera alltid, utom i det fall, att hufvudordet försvagats till en konj. (jfr 14). I satser som bero af sådana ord som däraf, därom (se 9 b) kan att knappast undvaras. I satser efter än som äro koordinerade med en föreg. att-sats kunde att förr stundom utelämnas. Äfv. i åtskilliga andra fall växla, i sht i ledigare framställning, konstruktioner utan ngn inledande konj. med sådana med att. Jag tror han blef ond. Jag är rädd det kommer att sluta illa. Jag ser du har tagit din paraply med dig. Man säger han är sjuk. Den månads kost, som Vi hafve befallt knektarne .. skulle taga med sig. Hallenberg Hist. 2: 681 (cit. fr. 1613); jfr 1. Men skada, denne Man har icke haft i wåld, / Wår hårda skäpnad (dvs. öde) så, som sina tanckar styra. Brenner Dikt. 1: 130 (1697, 1713); jfr 1 g α. Med begäran, the ville bryta af en sammanbunden knippa af små käppar. Wennerdahl Lex. myth. 519 (1748); jfr 4. Kan hända, alt är en dicht; och at Venilia .. betyder intet annat, än vågornas framstrykande. Därs. 606; jfr 1 f. Att utgifva större arbeten .., fruktar jag icke bar sig så väl. Tegnér 5: 259 (1822); jfr 1 j β. En tidning .., jag tror det var Svenska biet. De Geer Minnen 1: 63 (1892); jfr 1. Han .. sade själf, att det var skada han snart måste dö i sina bästa år. Därs. 69; jfr 1 a. I ä. tid kunde att saknas äfv. i åtskilliga andra förb. Som Bengt Biugg sågh att hans glaas war nu så förlöpit, han antingen skulle brinna vp eller bliffue the Swenskes fonge. Svart G. I 33 (1561); jfr 13 b. Icke twiflandes af den vnderrättelse dhe nu fått hade, jw sigh wälwillige dertill finnes skolle. RARP 1: 24 (1627); jfr 1 n.
2:o. Den med att liktydiga o. på samma sätt uppkomna konj. DET har i ä. nysv. hufvudsakligen samma anv. som att o. förekommer t. o. m. ofta för omväxlings skull i samma period som detta. Då DET numera i skriftspr. användes, sker det så godt som uteslutande för att undvika hopandet af för många att (hvarvid man bör erinra sig, att i skrift konj. att o. infinitivmärket att hafva samma form, ngt som vanl. ej är förh. i talspr.) o. i allm. bl. i framställning, som har en mer l. mindre ålderdomlig l. högtidlig prägel. I talspr. är att numera det uteslutande använda ordet.
3:o. Beträffande ordföljden öfverensstämma att-satserna i allmänhet med öfriga bisatser; dock förete de vissa egendomligheter, i sht i talspr. För att gifva eftertryck åt ett adverbial kan man nämligen inskjuta detta omedelbart efter att, framför att-satsens öfriga bestämningar, hvarvid ordföljden i att-satsen blifver omvänd, alldeles ss. i en hufvudsats. Tiggaren sade, att på tre dar hade han inte fått någon mat. Far säger, att fördenskull bör hon (dvs. eldstugan) stå qvar. Jag menar, att fördenskull bör hon rifvas. Rydberg Vap. 61 (1891); jfr 1. Ordföljden omvändes äfv. ofta, om en annan bisats inskjutes omedelbart efter att. Så moste the (dvs. munkarna) och vnderstundom bekenna, .. at huar (dvs. om) the icke lwghe (dvs. ljöge) for bondan, finge the jntit aff honom. O. Petri Klost. D 3 b (1528); jfr 1. Swedberg Schibb. d 2 a (1716). Det syntes henne billigt, att då hon hade sin Lars, finge mäster ha sin Margit. Rydberg Vap. 101 (1891); jfr 1 a. Förr kunde äfv. i andra fall än de ofvan nämnda ordföljden i att- satsen blifva omvänd. Medan hestarne intet triffvas här i denne stallen, voro godt att opbygdes een opå een annan orth. RP 5: 277 (1635); jfr 1. Ther sades att skulle wara een förnembligh Graff. Kiöping 59 (1667); jfr 1 j γ.
4:o. Vid inskjutandet af en konjunktionsbisats omedelbart efter att hände det förr stundom, att konj. att upprepades, då att-satsen ånyo vidtog. Käre barn bliffuer j honom, ath när han oppenbaras ath wij thå måghe haffua förtröstning. 1 Joh. 2: 28 (NT 1526; Bib. 1541: at när han vppenbarat warder, måghe wij haffua; Luther: auf das, wenn er offenbaret wird, das wir freidigkeit haben); jfr 19. O. Petri Klost. C 3 a (1528). Svart G. I 58 (1561). Befarades att dher våre skulle blifva repousserade, att dhe då nödvändigt moste löpa. A. Oxenstierna Skr. 1: 110 (1627); jfr 1. Frih. Ernest Creutz bad, at om det finnes, det de ohemult gripit honom an, at de exemplariter måtte straffas. 2 RARP 5: 96 (1727); jfr 1 e slutet. Numera utmärker man ofta i talspråket i dylika fall, att att- satsen ånyo vidtager, gm att inskjuta ett så. Jag sade till honom, att om han ville komma med tåget, så fick han skynda sig. Detta uttryckssätt kan äfv. förekomma i skriftspråket.
5:o. att-satser kunna ersätta de flesta satsdelar i den styrande satsen, är det tydligt, att en att-sats äfv. kan koordineras med ett föreg. subj., obj., adverbial osv. I allm. undviker man emellertid numera gärna dessa förb. liksom i allm. koordinering af bisats med sbst. Förr voro de däremot icke ovanliga o. kunde förekomma äfv. i ganska vårdad prosa. Att Morten Tommesson skall vthan .. tillatelse haffwe dragitt sigh vdaff tiänisthen, förnimme wij icke ware skeet mottwilligen eller aff treske, vthen att hann icke haffwer djerffdis att inträdhe .. ofordhrett i sitt förre kaall. Hist. handl. XIII. 1: 165 (1564); jfr 1, 20. Uthi munstringen skole Commissarierne, försth skådha karlens mandoom och frägdh; sedhan att han sitter sielff i egen persohn åå (dvs. på sin gård); dernesth, att han hafuer een godh och varaktigh hesth. Oxenst. brefv. 1: 113 (1618); jfr 1 o. I anseende til theras utståndne 19 månaders arrest, så vähl som ock at K. Håf-Rätten några mitigantier (dvs. förmildrande omständigheter) för them andragit. 2 RARP 4: 226 (1726); jfr 7. Finnes ej svek therunder, eller at han förledt sina borgenärer, at förstrecka sig gods eller penningar. HB 16: 2 (Lag 1734); jfr 1. Sophocles (är) döder på sitt 95 år af hastig glädie; eller at en vindrufve-kerna fastnade vti halsen. Wennerdahl Lex. myth. 544 (1748); jfr 20. Ert verk Rom är, och att Trojas söner, / .. flytte till dessa kuster. Adlerbeth Hor. od. 167 (1817); jfr 1.
6:o. Stundom förekomma äfv. rent anakolutiska konstr., i det att man först sätter konj. att åtföljd af att-satsens subj. o. därefter inskjuter en ny bisats, men sedan konstruerar, såsom om intet att hade stått förut. Haffuen j icke läsit, ath then som giordhe menniskiona aff begynnilsen, man och qwinno giordhe han them? Mat. 19: 4 (NT 1526); jfr 1. Merck thetta, at then siwke så lenge han later sig curera, tå skal han icke iklädha sigh någhon reen skiorto. B. Olavi 185 a (1578); jfr 5. Af naturliga skäl äro dylika konstr. sällsynta i skrift. Däremot förekomma de icke så sällan i det talade spr., utan att de tilldraga sig åhörarnas uppmärksamhet.
7:o. Samma slags bestämningar som uttryckas med en att-sats kunna vanligen äfv. uttryckas med en infinitiv (med l. utan infinitivmärket ATT), en omständighet som gjort, att konj. att o. infinitivmärket ATT kommit att af den icke skolade språkkänslan uppfattas ss. samma ord, trots deras olikhet i uttal i samtalsspråket. I allmänhet är det nödvändigt att begagna den utförligare konstruktionen med att-sats, i fall subjektet i den underordnade satsdelen behöfver utsättas, ngt som vanligen är fallet, då det är ett annat än hufvudverbets subjekt. Annars föredrages nästan alltid infinitivkonstruktion ss. kortare o. enklare, o. språket undviker i åtskilliga fall genom hvarjehanda vändningar den längre konstruktionen med att-sats. Man föredrager alltså vanligen uttrycket jag bad honom komma framför uttrycket jag bad honom, att han skulle komma. Likaså skulle man numera använda infinitiv i de fall som föreligga i följ. ex. Thet war them omöijeligit at the kunde samma barn dräpa. Petreius Beskr. 2: 77 (1614); jfr 1 a. Altförty war migh iu och nu lofligit, at iag mig om thess (dvs. fäderneslandets) wälståndh .. skulle winläggia. Gustaf II Adolf 194 (1617); jfr 1.
Översikt
Öfversikt.
A) inledande en sats som motsvarar ett substantiv (vanl. utan prep.; jfr 3, 4, 8) i den enkla satsen.
1) inledande subjekts-, objekts- l. predikativsats. Härunder satser som syfta på det opers. det (a), indirekta anföringssatser (c), direkta anföringssatser (e), jämförande satser efter som, än, utan (d), satser beroende af sådana uttr. som kanske, kanhända (f), satser beroende af sådana uttr. som skada, aldrig, möjligtvis (g), satser beroende af sådana uttr. som försäkra, lära ngn (h), sådana satser som Gud såg ljuset, att det var godt (i), att göra allt hvad de hade beslutat, att det skulle ske (j α), en sak, som jag vet, att intresserar er (j β), i skälmstycken tror jag knappt, att ngn lär mig ngt nytt (j γ), att han är min sanne vän, därpå har jag erhållit ovederläggliga bevis (k), sammandragna uttr. (p).
2) inledande en sats som motsvarar ett indirekt obj.
3) inledande en sats som står ss. nödvändig fyllnad i begreppet till ett verb o. motsvarar en prep.-bestämning l. ett adv. i den enkla satsen. Härunder sådana uttr. som han har underrättat mig, att han kommer (a), jag håller 5 kronor, att han inte hinner fram i tid (b), jag ville gärna bidraga, att denna skrift blir läst så mycket som möjligt (c).
4) inledande en sats som står ss. attribut till ett sbst.
5) inledande en sats som står ss. apposition. Härunder sådana uttr. som det som värre är, när skada sker, att de aldrig kunna få rätt därpå (d).
6) i sådana uttr. som för ingen annan orsak än att några hade omtalat saken.
7) inledande en sats som styres af prep.
8) inledande en sats som styres af adj.
B) inledande en sats som närmare utvecklar en föregående (determ.) bestämning.
9) i sådana uttr. som saken var den, att jag inte hade tid (a), han är förtretad däröfver, att han inte fått vara med (b).
10) inledande en adverbiell sats som syftar på ett föreg. uttr. hvilket betecknar tid. Härunder sådana uttr. som då nu en dag kom, att Elkana offrade (a), den tid kommer, att rätte tillbedjare skola tillbedja Fadren i anda o. sanning (b), det varade ej länge, att de fingo Ronneby in (c).
11) inledande adverbiella satser efter dess (l. desto) o. en komparativ.
12) i sådana uttr. som det var med nöd, att han slapp undan.
13) inledande en sats som betecknar följd o. sätt efter en föreg. determ. bestämning. Härunder sådana uttr. som han var icke i den sinnesstämning, att han kunde måla (a), han hade kommit så nära, att han kunde höra de främmandes röster (b), de blefvo ej straffade på annat sätt, än att de miste tjänsten (c).
14) i sammansatta konj.
15) pleonastiskt efter underordnande konj.
16) pleonastiskt efter frågande pron. o. adv.
C)
17) pleonastiskt framför en underordnande konj.
D) inledande adverbiella satser utan föreg. determ. bestämning.
18) inledande följdsatser. 19) inledande afsiktssatser. 20) inledande kausala satser. 21) inledande deskriptiva satser. 22) inledande konditionala satser.
E) i åtskilliga andra anv.
23) upptagande ett föreg. inkast till förklaring l. bemötande: hvad det angår l. beträffar att, med afs. därpå att. 24) i stället för en upprepad konj. 25) i lösare sammanhang. 26) inledande utropssats. 27) inledande önskesats.
28) substantiveradt; filos.
A)
1) [jfr fsv. är oss vnderuist, ati äre tredde fran war höffwidsman; tro at alt är tolande] inledande subjekts-, objekts- l. predikativsats. Hans lycka var, att han genast fattade situationen. Meningen är, att han skall få plats på kontor i Stockholm. Säga, förklara, bevisa, förneka, tro, mena, anse, att något förhåller sig så eller så. Jag skref, sade, lofvade, trodde, att han skulle komma. Jag vill, önskar, fordrar, att du infinner dig. Säg till honom, att han gör det. Jag hoppas, önskar, att det måtte gå bra. Laga (l. ställ om), att brefvet kommer fram i tid. Man påstår, att han skall hafva gjort sig skyldig till förfalskning. Thå nw Jesus hördhe ath Johannes war fånghen. Mat. 4: 12 (NT 1526). Iach sägher idher ath ingen aff the män som bodhne woro skal smaka min natward. Luk. 14: 24 (Därs.). Både bönder och borghare .. åstundadhe at konung Karl motte komma til regementet igen. O. Petri Kr. 256 (c. 1540). Men thet Pharao haffuer andra resona drömt, betydher at Gudh skal sådant wisseligha och snarligha göra. 1 Mos. 41: 32 (Bib. 1541). Han .. skall bewijsse att så skeedt är. Hist. handl. XIII. 1: 169 (1564). At thenna afschrift .. kommer öfverens medh .. originalet vetne (dvs. vittne) vi. RA 3: 91 (1593). Orsaken hwarföre iagh .. icke .. alle rijkzens ständer hafwer låtit sammanskrifwa, är, at iagh icke hafwer them med många rijkzdagar welat betunga. Gustaf II Adolf 103 (1613). A. Oxenstierna Skr. 2: 347 (1619). När the förnummo, att iag skulle wara en friherre aff Swärgie, tå ångrade them, att the mig och icke behollit hade. Wivallius Dikt. 1: 50 (1631). Här seges, att h(err) Giöstaff skulle vara död. P. Brahe d. y. i Oxenst. brefv. 3: 493 (1635). Rijksens Ständer .. hafva af oss .. begiärat, at Wij .. wille them försee med en wiss Taxa, på dhe Domar, .. som för Rätta passera. Schmedeman Just. 316 (1661). Men tänk, at min Man .. hölt alla söknedagar lika goda, at resa på. Dalin Arg. 1: 284 (1733, 1754); jfr 26. Menar landbo at honom .. förnär skedt. BB 27: 8 (Lag 1734). Fahra är, at han viker undan. UB 8: 1 (Därs.). Lagman skrifve ock å begge parternas dombref, at vädjadt är. RB 25: 7 (Därs.). Strabo berettar om the Myconier, at the voro alle flenskallote. Wennerdahl Lex. myth. 404 (1748). Dina goda egenskaper göra, att man gerna glömmer dina fel. Kexél 1: 151 (1788). J klagen, att ej den fastställda ordningen låter jemka sig efter edra små begär. Wallin Rel. 1: 46 (1813, 1825); jfr 20 a α. Jag tror, att ingen död min varelse kan ända, / Att detta hjertas lif skall evigt återvända, / O kärlek, vid din röst. Stagnelius 2: 437 (1818). Att du (Gud) är mild, skall blifva spordt. Ps. 1819, 269: 4. Jag har alltid hört sägas, att han skall vara mycket stadgad och ha solida tänkesätt. Tegnér 5: 252 (1822). Men Herren vill jag lofva, att aldrig för min skull / Det sucka skall så tungt uti skogen. B. E. Malmström 6: 37 (1840). Sanningen fordrar att man uttalar det. C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 230. Att jag är dåligt klädd lär ingen klandra. Runeberg 2: 116 (1848). Att (björnens) .. rörelser hafva en viss likhet med menniskans, har gjort, att man anser honom ega förstånd. F. A. Smitt i NF 2: 624 (1877). Jag tror, att det egentligen var mitt öde, som ville, att jag kom till honom. Rydberg Vap. 229 (1891). Jag hade på denna fråga .. vunnit en popularitet, som jag dock gärna skulle afstått, om jag därmed kunnat köpa, att frågan icke hade blifvit väckt. De Geer Minnen 1: 203 (1892). Svante lekte, att det var orkan, och att sjöormen kom. Geijerstam Mina pojkar 97 (1896). — särsk.
a) med att-satsen antydd gm det obetonade neutrala pers. pron. det i den styrande satsen (jfr 5, 9); i sht efter sådana satser som hafva det till formellt subj. Thet är bätre .., ath j för godha gerninga lidhen än för oonda. 1 Pet. 3: 17 (NT 1526). Thet är icke gott, at menniskian är allena. 1 Mos. 2: 18 (Bib. 1541). Thet giörs icke behoff at Jagh .. thin sorgh öcker. Gustaf II Adolf 96 (1622). Wi erkenne dett gildt och gott, att Rikzens Rådh regera nu som förr. RARP 2: 11 (1633). Deth hafwer myket hungnat migh, at rekryterna utha[f] mitt lifregementhe skolla see så wäl uth. Carl XI i Hist. handl. XVIII. 2: 4 (1679). Så länge det är Guds vilja att vi här skole följas åt. Wallin Rel. 1: 73 (1818, 1825). Det är skada, att ingen af hans familj varit hos oss i Stockholm, så att du fått se dem. Almqvist A. May 18 (1838). Det är .. en alldeles falsk föreställning, att vetande framkallar ett godt handlingssätt. Wirsén i PT 1902, nr 188 A, s. 3.
b) med verbet i pluskvamperfekt l. ipf. konj. (jfr c) efter uttr. som beteckna önskan, vilja, fordran, kraf, bön, begäran, tillstyrkande, tillåtelse, nödvändighet, lämplighet o. d. O. Petri Kr. 290 (c. 1540). Tå synes nyttigt at Laghmannen sågho dem uti thetta fallet på brädhet (dvs. öfvervakade dem). Gustaf II Adolf 10 (1620); jfr o. Och vore altså billigt, at Republiquen (Polen) ei gåfvo anledning til någon ny misssämja. Nordberg 1: 344 (1740). Jag skulle önskat, sade doktor Svante, att man till nybyggare (i den nya världsdelen) hade utvalt de friskaste, starkaste och mest välartade barnen i Europa. Rydberg Vap. 148 (1891). Jag önskar, att hvarje man hade sin egen torfva och vore själfständig på den. Därs. 154.
c) med verbet i ipf. konj. (jfr b) i indirekt anföring. Söndagen skref Ar(nheim) .. (kurfurstinnan) till att Jag wore i byn. Gustaf II Adolf 91 (1620). Hon sade spotsk, at hon icke voro van at sitta, utan i Fauteuiler och Canapèer. Dalin Arg. 1: 57 (1733, 1754). Tegnér 6: 333 (1838). Härtill genmälde han .. att lönen visserligen icke vore stor men att priserna i Jönköping voro vida billigare än i Kristianstad och lyxen mindre. De Geer Minnen 1: 142 (1892). Anm. I talspr. står i sådana uttr. nästan alltid, o. i skriftspr. ofta, ind. (jfr ex. fr. De Geer). I fråga om det fall, då framställningen är indirekt, men det direkta talets tempus bibehålles, se e slutet.
d) vid jämförelse efter som o. än, fordom äfv. efter utan; i sht efter negation l. inskränkande adv. l. efter frågesats. G. I:s reg. 1: 128 (1523). Ther före vthrettades i then gonghen inthit meer, vtan at thet sattes i dagh (dvs. uppsköts) til .. somaren ther nest epter. O. Petri Kr. 178 (c. 1540). Hwadh nytto haffuer han ther aff som .. (mycket gods) haffuer, annat än at han seer ther vppå medh öghonen(?) Pred. 5: 10 (Bib. 1541; öfv. 1897: utom att hans ögon få se dem). Thette föruthan, skulle fienden inthett heller see, än att han motte få lägenheett att inqvartere sig i the öfrige Euangelischess länder. Gustaf II Adolf 288 (1626). Stiernhielm Fred. 1 (1649). Swedberg Schibb. 83 (1716). RB 14: 9 (Lag 1734). (Historien) visar ingenting så tydligt som att de bästa saker blifvit förderfvade genom ett brottsligt bruk. Geijer II. 3: 241 (1834). Ingenting föreföll mig vissare, än att vår värld består af ting. Rydberg Varia 25 (1890, 1894). Det vet farbror inte .. (Svar:) Jo, lika säkert, som att du förstör din framtid. Michaelson Ungkarlsh. 64 (1892). — (†) i förb. än såsom att (jfr 16 slutet). Och synes till thet första .. intet bätter medell: ähn såsom att wij tijdigt oss betenckia, på hwadh sätt wår(a) fienders .. onda upsåth må kunna förtagas. Gustaf II Adolf 161 (1617).
e) [jfr fsv. þa skal hin .. sväriä mäþ .. tvänni vitnum, at þänni gripär var fra mär stolen] (numera nästan bl. vulg.) inledande ett direkt anförande. O. Petri P. Eliæ g 3 b (1527). Sadhe Landt Marskalken att sielfwe edre vttskickade, hafwe anhörtt hwad discurs Rikzens Rådh med dem hafft hafwer. RARP 1: 94 (1629). Björnståhl Resa 2: 10 (1773). Och så sade hon till honom att: ”Du ska (osv.)”. A. Bondeson i Nornan 1893, s. 117 (i bygdemålsfärgad framställning). — (hvard.) i indirekt anföring (jfr c) med bibehållande af det direkta talets tempus. Han sade, att han redan har haft många ledsamheter för denna sak, och att han nu inte vidare tänker befatta sig därmed. Lars vände sig kärft mot fadern och anmärkte, att detta är saker, hvarom blott de lärde ha rätt att tala. Rydberg Vap. 96 (1891).
f) efter verbalformer o. verbala uttr. som mer l. mindre fullständigt öfvergått till adv. l. prep. Frånsedt, oafsedt, att han icke låtit höra af sig. Kan skee ath the selie theris warur gott kiöp, vpå thet the tess snarerne kunne kome theris koss. G. I:s reg. 11: 306 (1537). Dhå schall samme wår arffwinghe .. förfoge sigh till thette Rijche .. oanseendes att för(eskref)ne Try åhr ähre förlijdne eller icke. HSH 27: 8 (1561). Anseendes (dvs. i betraktande af) at Gud alzmechtig sielf så hafwer befaledt uthi sin helighe lag. Schmedeman Just. 48 (1563). Törs henda at wi i thenna Julefrögd ärom för werldzligen glade. Swedberg Sabb.-ro 336 (1690, 1710). (Imitationen af Hákonarmál) är .. kanske det mest lyckade stycket, i hela Samlingen: Förstås likväl, att man ej får läsa det ihop med Originalet. Hammarsköld Vitt. 2: 65 (1819). Låt vara, att jag derför (dvs. för att du dedicerat dina skrifter till mig) har din vänskap att tacka allenast. Tegnér 5: 235 (1821). Måhända att vi träffas der en gång. Stagnelius 1: 219 (c. 1822). Kanske att din far har börjat ångra sin hårdhet. Rydberg Ath. 428 (1859, 1866). Dens. Vap. 62 (1891). jfr: Posito, att sådana olägenheeter dher vijd (dvs. vid val af adelsdeputerade) intet existerade. 2 RARP 5: 606 (1726). Anm. Efter kanske o. kanhända utelämnas numera i regel att o. efter måhända oftast. I fråga om sådana uttr. som tillsammans med att bilda en underordnande konj. jfr 14.
g) efter elliptiska uttr. hvilka ej innehålla ngt verb.
α) [jfr d. muligt at jeg tager fejl] efter uttr. hvilka kunna anses ss. predikativ till ett utelämnadt det är (l. var). Dumt, att jag inte kom ihåg det! Illa, at han inte har skrifwit nå (dvs. något) meer. Columbus Ordesk. 38 (1678). Nok af, at wij kunne fritt ta .., hvad som wij behage. Därs. 64; jfr 7. Men alltnog, att jag tål dem intet och det bör vara en lag för dej. C. I. Hallman 318 (1778). Wallin Rel. 1: 5 (1810, 1825). En sådan tur, att han inte tycks tåla henne! Michaelson Ungkarlsh. 101 (1892). Skada att de icke ha något att visa på sina tafvelutställningar. Angered-Strandberg Fr. n. o. g. landet 60 (1899). Anm. Efter alltnog o. nog af utelämnas numera i allm. att.
β) [jfr anv. af que i fr. efter apparemment, probablement, heureusement] (numera bl. hvard., mindre br.) efter uttr. hvilka kunna anses ss. adverbial till ett utelämnadt är (l. var) förhållandet, händer (l. hände) det. Aldrig, att hon sade så mycket som tack en gång. K. af Kullberg Bref 2: 321 (1844). Möjligen att de flesta ej förstodo franska. Tavaststjerna Patriot 161 (1896). Icke blott att han saknade .. lystnad efter rikedom. K. Hult i Läsn. f. sv. folket 1902, s. 231. — i numera obr. l. knappast br. förb. Til ewentyrs at i migh beswijka. Chronander Vitt. 143 (1649). Vthan twijfwel at å then Tijden Salomons Skepp ther (dvs. i Malakkasundet) hafwer warit, så hafwer thet warit een Wijk. Kiöping 116 (1667). Monge wåre vnge äga ei en gång then Swenska Bibelen, mindre at the then läsa. Swedberg Schibb. d 2 a (1716). Jupiter sielf säges icke hafva fått behålla sitt Scepter i fred (för Merkurius): åtminstone at Mercurius giort ett elakt försök. Wennerdahl Lex. myth. 380 (1748).
h) [jfr liknande konstr. i t., eng., fr. o. lat.] inledande en sats som motsvarar ett sakobj. efter verb som dessutom har direkt personobj.; i sht efter bedja, försäkra, lära o. d. (jfr 3 a). Huarfore vore vij paa hans vegna bidne att vij gønstheliga tillata ville att han motthe intrædha ock kennes vider samma huss for sin betalningh. G. I:s reg. 1: 217 (1524). Herre läär migh doch, at thet moste få en enda medh migh. Psalt. 39: 5 (Bib. 1541). Tegnér 2: 447 (1817). Framtiden lärde honom nogsamt i andra frågor, att den offentlige mannen måste vara beredd att erfara vidrigheter just genom sådan sjelfständighet. Rundgren i 3 SAH 2: 66 (1887). De Geer Minnen 2: 224 (1892). jfr: Biude wij tich änn nu, att thu skaffer oss alle för(eskref)ne Rekenskaper tilhonde. G. I:s reg. 16: 411 (1544).
i) [jfr liknande konstr. i t., lat. o. gr.] (numera bl. med en viss ålderdomlig anstrykning) inledande en sats hvilken sluter sig till ett i den styrande satsen upptaget direkt obj. som är logiskt subj. i att-satsen där det motsvaras af ett pers. pron. (jfr j α). The som hadhe seet honom för (dvs. förr) ath han war en tiggiare. Joh. 9: 8 (NT 1526). J weten sielfue wår ingång när idher, ath han war icke fåfeng. 1 Tess. 2: 1 (Därs.; öfv. 1883: att vårt inträde .. icke har varit fåfängt). Och Gudh sågh liwset at thet war gott. 1 Mos. 1: 4 (Bib. 1541; öfv. 1893: såg, att ljuset var godt). Alla afskrifter .. skola .. af .. trovärdiga män styrckta vara, at the med sielfva hufvudskrifterna i alt lika äro. RB 14: 4 (Lag 1734). Den sofvande kan icke se sina drömmar att de äro drömmar. Thomander Pred. 2: 31 (1849).
j) i sådana förb. där ngn af att-satsens delar (oftast subj.) indragits i den styrande satsen (jfr i).
α) [jfr isl. son mínn þanns ek veit at varnaði við námæli, lat. deos verisimile est ut alios indulgentius tractent (Seneca), gr. οὐσίαν, ἣν καὶ ὑμῶν οἱ πολλοὶ συνῄδεσαν ὃτι κατελείφϑη, .. αἰσχρῶς διήρπασεν (Demosthenes)] (nästan bl. hvard.) med att-satsens logiska subj. ställdt framför att-satsen, ofta skenbart ss. obj. till det att-satsen styrande o. densamma föregående verbet, men i att-satsen ersatt af motsv. pers. pron. Menn stallet syntes oss lijkere ware, att thet vpsattes .. på then slätte plattz in mot Clöstrett. G. I:s reg. 16: 722 (1544). Alt hwadh han (dvs. Ivan Vasiljevitsch) giorde .. sadhe the, at thet war skeedt effter Gudz Guddomligha försyyn. Petreius Beskr. 2: 103 (1614). Dhe Finsche rytterne villie vij, att the skole bevepnes uthaf de harnisken, som vij förde medh ifrån Sverige. Oxenst. brefv. 1: 183 (1622). Hyller, kaar, faatt, tunnor i bryggehusen och kellarne; hvilke skääl ähr att de inventeras och sijs, men icke skifftas och aff gården afföras. A. Oxenstierna Skr. 1: 653 (1650). (Frånräknadt) denna kyssen, (som kanske bättre och anständigare varit, at den ej blifvit gifven). Tessin Bref 2: 45 (1754). Sväfvade för hans minne någon hvit hand, som han framför alla andra skulle ha önskat, att den fullgjorde denna syssla (dvs. att iskänka kaffet) ..? Lönnberg Cas. 10 (1882). För att göra allt hvad .. ditt råd förut hade beslutit, att det skulle ske. Apg. 4: 28 (öfv. 1883); jfr under β. — jfr: Och .. the landzköpmän tu gifver tilkenne, vele vij, att theres handel och uttförning til Tyskland ändeligen skal förtagen blifve. G. I:s reg. 20: 309 (1549). jfr äfv.: All sådan begärelse, som der står befaldt i Guds lag, att der skall finnas hos en menniska. Schartau Underv. f. barn 14 (c. 1820); jfr β.
β) [jfr fsv. honom tyckte illa vara ath skulde ey faa nyfflinga skath] (numera bl. i Finl.) med att- satsens logiska subj. ställdt framför att-satsen, ofta skenbart ss. obj. till den styrande satsens verb, o. att-satsen utan utsatt subj. Till ath göra huad som hälst .. titt råådh tillförenna beslutit hadhe ath skee skulle. Apg. 4: 28 (NT 1526); jfr under α. Hist. handl. XIII. 1: 135 (1564). Then allenast som han förnimmer, att rett wet medh Rytterij at umgå. Schmedeman Just. 88 (1590). Hwilket at så skee måtte, henne tå wart efterlåtit. Petreius Beskr. 2: 25 (1614). Den der lilla villan .. ansåg Menniskan att skulle passa för honom och hans lilla familj. Willebrand o. Rancken 34 (1885). Jag har sökt er i en angelägenhet, som jag vet att intresserar er. Tavaststjerna Barnd. 230 (1886). Anm. I hvard. tal använder man i Sv. numera i dylika fall en konstr. utan att (jfr anm. 1:o sp. 2604). En sak, som jag vet intresserar er.
γ) (i sht hvard.) med ngn annan af att-satsens bestämningar än subj. inryckt i det föregående. O. Petri Män. fall D 2 b (1526). Hwilckedt doch medh trummer bleff vmslaget förwarnedt och vthropedt, att ingen skulle göre dierffwes. Hist. handl. XIII. 1: 27 (1562). 2:ne Dufvor, them Servius berettar, at Jupiter skal hafva skänkt sin Dotter Thebe. Wennerdahl Lex. myth. 226 (1748). I skälmstycken, tror jag knapt, att någon lär mig något nytt. Kexél Sterbhuskam. 16 (1776). Upsala .., emot hvilket jag ej nekar att jag haft mina fördomar. Tegnér 5: 339 (1823). Denne (dvs. konsuln) hade .. frågat, hvilken dag vore lämpligast, att han ansloge till Hvidehus. Quiding Hvidehus 100 (1899).
k) med att-satsen föregående hufvudsatsen o. i denna representerad af demonstrativt pron. (jfr 9 a). Att han ickie .. hafuer talatt herom, thet skiedde igiönom försumelse. Rääf Ydre 3: 165 (i handl. fr. 1620). Att vi få vörda och älska, det är värdt mera tack än allt annat på jorden. Wulff Gnosspelius 8 (1888). Att ni är sjuk, min drottning, / Det tror jag. Hallström Antw. 23 (1899). — med att-satsen representerad af ett demonstrativt adv. (jfr 9 b, 13 b). Att han är min sanne vän, därpå har jag erhållit ovederläggliga bevis. At tu (dvs. Abraham) wil senda Lazarum hijt, / .. ther om iach bidher mz allo flijt. Ps. 1536, s. 19. Schroderus Uss. B 2 b (1626). Att verlden var fri och att korpen var hvit, / så var edert eviga skrik. Tegnér 2: 133 (1815). Vasenius Samkänslan 1 (1901).
l) i förb. så att, se SÅ.
m) i förb. att icke efter verb o. verbala uttryck som betyda förhindra, frukta, neka, icke betvifla o. d.; se ICKE o. vederbörande verb.
n) i förb. att ju efter verb o. uttr. som betyda: neka, betvifla, hindra, påstå, fela o. d. i nekad form; se JU o. vederbörande verb.
o) (†) inledande en sats som ersätter en villkorssats l. en indirekt frågesats: om. Dessföruthan haffuer min broder och satt dett till vårt betenckiande, att licenten skulle antingen uthgöres i spannemål eller i peningar. G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 250 (1631); jfr a. Thett vore lickvist godt, att min h(err) fader kunne befalla Grubben [att] noget ther uttinnan ställa them tillfredz. Därs. 481 (1634); jfr a. Thet vore en skam, at Diogenes icke kunde lefva vtan Manes, när Manes kan lefva vtan Diogenes. Wennerdahl Lex. myth. 223 (1748); jfr a. jfr: (Orätt skrifves:) Hur kunna wij wetta, at en amma har bättre Blood än Moora? .. skrijf: .. hur kunne wij weta, om amman är af bätter blood än Modren? Columbus Ordesk. 57 (1678). — särsk. i förb. eller att efter ett föreg. antingen. Seldenus och Grotius sätta vti tvifvelsmål, antingen Afgudens namn var sådant (dvs. Belsebub), eller at Judarne så kallade honom af skämt. Wennerdahl Lex. myth. 107 (1748). Därs. 430.
Anm. Stundom är språkbruket vacklande, så att konstr. med att o. konstr. med (den villkorliga konj.) om båda äro möjliga. Är och icke vnder, ath then ther dyrt köper, motte dyrt sälie. G. I:s reg. 11: 261 (1537). Bättre wore och ringare skade att all thenne ganske här wore om halsen än eders persoon alena. Svart G. I 24 (1561; anf. ss. yttradt till G. I 1521). Det vore ock roligt att man icke skall få tractera hvem man vill. Kexél 1: 73 (1776); jfr a. Om man icke vill gå ända derhän att fordra att den som vill föreslå förändringar (i samfundsinrättningen) skall bära en snara om halsen, skadar det icke att sådana reformer omgifvas med vissa omgångar och tidsutdrägt. Samtiden 1873, s. 650. Beträffande fall, då en konstr. med om numera skulle motsvaras af en att-sats, se OM, konj.
p) [jfr gr. ἐὰν μὴ Σωκράτης ἐξελεγχϑῇ ὑπὸ Πώλου, ὅτι ποιοῦσιν, ἃ βούλονται] (knappast br.) i starkt sammandragna uttr., hvarvid att-satsen logiskt beror af ett verb (vanl. uttryckande ett yttrande l. en förnimmelse) som måste suppleras ur ett till betydelsen likartadt verb l. uttr. hvilket står i att-satsens närhet. Nähr nu någre framkomme som klaga öfver gestning .. och anned sådantt; så skall man först endtskylla denne krijgstijdz olägenheett; sedan att man ville så laga att där skall med förste i så motte göras en ordning. A. Oxenstierna Skr. 2: 64 (1612). Hon föll derföre på sine knä, och bad Ondt öfver sig, att hon intet kunde hexa. Kulturhist. meddel. 3: 79 (i handl. fr. 1706). Vti sin mat beskrifvas the (dvs. amasonerna) ganska måtteliga, och at the aldrig åto bröd. Wennerdahl Lex. myth. 43 (1748). Gud .. låte detta slaget vara .. det sista af Hans risande hand! och at vi med frögd måge kunna säja: Nu har Hans vrede en ända! Tessin Bref 1: 106 (1751).
2) [jfr d. at du kom mig til hjelp, skylder jeg mit liv] (mindre br.) inledande en sats som motsvarar ett indirekt objekt. Cardinalen tillskref Colignis nederlag att han företagit belägringen af Poitiers. Cronholm Lig. 152 (1839). De Geer Minnen 2: 228 (1892).
3) inledande en sats som, utan att föregås af prep., motsvarar (åtm. i det nuv. spr.) en prepositionsbestämning l. ett adverb i den enkla satsen o. står ss. nödvändig fyllnad i begreppet till ett verb.
a) [jfr isl. Egill fýsti þorstein at han léti hann þangat fara samt liknande konstr. i t., eng., fr. o. gr.] efter verb som dessutom har personobj. (jfr 1 h, i); i sht efter verb som betecknar ett yttrande. Han har underrättat mig, att han ämnar komma till staden på fredag. Iach beswär tich widh gudh, ath tw icke qwälier mich. Mark. 5: 7 (NT 1526). G. I:s reg. 16: 410 (1544). Förbind then raske Æolus: / At han instänger Norden gnall, och Östan-brus. Stiernhielm Fägn. 84 (1643). Prästerna skola .. förmana them, som sköta the Siuke, at the troligen och flijteligen thet giöra. Kyrkol. 17: 6 (1686). Andre vilja vara vnderrättade, at theras (dvs. de i 2 Kon. 17: 31 omtalade gudarna Adrammeleks o. Anammeleks) Bild hafver liknat en Påfogel. Wennerdahl Lex. myth. 10 (1748). Att upplysa er, att jag lyssnat (till ert samtal). Rydberg Ath. 140 (1876). — efter refl. G. I:s reg. 2: 88 (1525). Att tu då vinleggier tigh både med en och annan, at tu kunde honom bekomme. Därs. 20: 369 (1549). Afslå vij nu .., så må vij vijst försäkra oss, att the inthet läre höra, ehuru högt vij och kunde trychias. RP 8: 134 (1640). Jag mins hur mor på Gigan, / .. Förbanna sig en gång för pigan, / Att hon ej din make för en domstol sett. C. I. Hallman 144 (1776). Han .. beklagar sig, att han har migraine. Kexél 1: 197 (1789). Höfdingen vandrade (omkring) .. för att öfvertyga sig, att allt var rätt. Rydberg Sing. 48 (1876). Lagerstråle (hade) fått i uppdrag att förvissa sig, att jag icke skulle undanbedja mig. De Geer Minnen 2: 243 (1892).
b) [jfr t. ich wette zehn gegen eins, dass .., eng. I'll as good as bet a guinea that she'll let us go, fr. je parie cent louis qu'il en ira comme je dis] efter verb med sakobj. (jfr 1 i). Jag parerar (l. sätter upp) 5 kronor, att han inte kommer med. Edher sätier iagh min högre handh, / i panthe, / at thet kom aldri vthi min hugh / eller tanka. Visb. 1: 109 (c. 1620). Jag håller hela Vadstena Krigsmanshus mot en gammal skyllerkur, att det inte kan ha bestånd. Kexél 1: 240 (1789). Jag håller vad med er, att hon intet ger mig korgen. Därs. 291 (1790). (†) Och vill Ståtthållarenn .. settije bådhe lijf och godz .. udi bårghenn för dhem, att dhe äre .. trogne undersåther. A. Oxenstierna Skr. 2: 22 (1609). Effter Peer Nilson nu in septembri, hafuer sat sin gård i wisso Johan Dobbelstein, at han skall betala honum till Pouelsmesso .. samma summa penningar. Växiö rådstur. prot. 1638, s. 751.
c) efter verb utan subst. obj. Niels Sture .. begynte .. handla med bönderna, at the skulle säya konung Karl huldskap och mandskap til. O. Petri Kr. 255 (c. 1540). Szå kunde the icke med någenn skääl knarcka, att man satte them samme partzeler antenn för dyre eller lätte. G. I:s reg. 16: 747 (1544). Ordspråket lyder, att man icke kan göra twå mågar till en dotter. Verelius Götr. 70 (1664). Samtycker Ni, at jag gör hvad jag kan, för at hindra detta ängsliga giftermål? Kexél Sterbhuskam. 21 (1776). Emedan jag gerna ville bidraga, att en filosofisk skrift af så djupt lefvande art blefve känd och läst så mycket som möjligt. Geijer I. 8: 504 (1835). Bara han inte envisas, att de där .. ska få hålla till inom drottningens kvarter. Michaelson En skugga 33 (1900). — särsk.
α) i förb. att icke, l. att ju efter tvifla i nekande l. frågande sats; se ICKE, JU.
β) i förb. utan att efter tvifla i nekande form; se UTAN.
d) efter verb som betyda beveka, förmå, sträfva osv.; se 18 a α.
4) [jfr fsv. fik han buþ at baldach hans guþ la viþ iorþ] (i fråga om bruklighet se anm. nedan) inledande en sats som, utan att föregås af prep., motsvarar ett prepositionsattribut i den enkla satsen o. står ss. omedelbar bestämning till ett sbst. hvilket till bet. (o. vanl. äfv. form) närmar sig ett verb l. verbalt uttr. Eder scriffwelsse At eder gaardt Oc böndher ære brendt Oc Skinnadhe. G. I:s reg. 1: 167 (1523). När .. rychtedt kom till Vpsale att sådane gäster wore wäntandes. Svart G. I 31 (1561); jfr a. Gifwer Gud Nåden, at the .. ångra sina Synder. Kyrkol. 17: 4 (1686). Et Betänkande .., af innehåld, at berörde Agent må tillåtas .. at reda (dvs. vara redare) uti .. Svenska Skiep. 2 RARP 2: 442 (1723). Med edelig förplichtelse, at ej något med vilja och vetskap är dölgdt och utelemnadt. ÄB 9: 1 (Lag 1734). Til bevis, at sådane (dvs. goda) råd böra .. förvaras med tysthet, om the skola gagna. Wennerdahl Lex. myth. 178 (1748). Han lät .. vpretta henne til åminnelse ett Tempel, med befallning, at hon skulle tilbedias, som en Gudinna. Därs. 252. Gull är orsaken at America flödat i blod. Tessin Bref 2: 294 (1755). Tecknet att böljorna snart skola lägga sig. Wallin Rel. 1: 46 (1813, 1825). De sade sig äga bestämda underrättelser, att det var just dem, som Wallenstein ämnade angripa. Fryxell Ber. 6: 428 (1833). Hinduerna hafva en saga, att två älskande blifvit förvandlade till änder. Brehm 2: 511 (1875). Hon tycktes förskräckt öfver upptäckten, att mäster Gudmund kunde höja rösten. Rydberg Vap. 66 (1891). Hennes önskan, att jag ville komma och hjälpa henne. De Geer Minnen 2: 194 (1892). Under afvaktan, att man skulle anträffa konung Magnus' lik. Cederschiöld Sverre 88 (1901). — särsk.
a) efter sbst. hvilka sammansmält med hufvudsatsens verb till ett begrepp. The samme .. skolle .. göra theras Eed .., at the wela döma rett och icke orett. Schmedeman Just. 21 (1544). Jagh beder om förlåtelse, att iagh dhenna gången intet längre upvachtar. Carl XII Bref 32 (1699). (Han) bad om ursäkt at han låtit mig vänta så länge. Björnståhl Resa 1: 124 (1770). Göres oss mera vittne behof, att synd är folkens förderf? Wallin Rel. 1: 39 (1813, 1825). Lita på mina ord, att de äro i en god fristad. Rydberg Vap. 294 (1891).
b) i förb. att icke, att ju efter uttr. som beteckna tvifvel o. d. i nekande sats; se ICKE, JU.
c) (†) motsv. en sats inledd af om l. huruvida (jfr 1 o). Keisaren hade ett hemligit tvifvelsmål om sin födsel, at han var Octavii ächta Son. Wennerdahl Lex. myth. 622 (1748).
d) i förb. så att; se SÅ.
Anm. till 4. Konstr. med att-sats utan prep. tillhör i allm. den mera vårdade stilen. Hvard. föredrager man vanl. — icke alltid — en konstr. med prep. I fråga om de fall, då en att-sats står ss. bestämning till ett determinativt pron. l. till ett sbst. bestämdt af determinativt pron., se 9.
5) [jfr liknande konstr. i t., fr., lat. o. gr.] inledande en att-sats som står ss. apposition till ett föreg. sbst. l. ss. sbst. användt ord (l. till en hel sats). Joh. 9: 25 (NT 1526). Fför sijt omak at han (dvs. prosten) ffår (dvs. far) tidt (dvs. dit) och skerer kyrkia gardhen. G. I:s reg. 5: 27 (1528). Jer. 3: 13 (Bib. 1541). Then förre meningen (at man på Söndagen skulle hålla Påska) bleff och gillat vtaff itt Möte, som hölts i Frankrijke. Schroderus Osiander 1: 149 (1635). Deras (dvs. nystafvarnas) argument är klaart, at både främmande ok deras egne barn må ha lättare för at lära läsa. Columbus Ordesk. 55 (1678). Hon hade tvenne fel at hon var ful och arg. Livin Kyrk. 125 (1781). Jag vet bara en sak: att jag som vanligt får sitta i en fördömd mellanhand. Michaelson Ungkarlsh. 110 (1892). — särsk.
a) i förb. nämligen att l. att nämligen. Han fick annor tidende, the honom någet annadt finge skaffa, nemliga att thz stodh intet wähl till i Danmarck. Svart G. I. 68 (1561). Et faller migh in nembligh at nu en ståtteligh occasion är Wieselmünde til at belegra. Gustaf II Adolf 522 (1628). Olof Myhrman har framfört din helsning, att nämligen du och Wallin skulle vara af samma tanke. Tegnér 5: 258 (1822). En omständighet tillkom, som gjorde mig något orolig, nämligen att jag först efteråt fick höra, att .. De Geer Minnen 2: 196 (1892).
b) (numera bl. hvard.) inledande ett direkt anförande (jfr 1 e). Moralens första bud: att hvad du vill att andra skola göra dig, det göre du ock dem. J. A. Gripenstedt (1848) hos Wieselgren Vår samt. 110.
c) (†) framför en af konj. när (jfr 17) inledd sats som står i st. f. en förklarande sats. Äre ock thesse tekn ther til (dvs. till den lilla fallandesoten), at när en kenner sigh j sömpnen lijka som han bleffue ridhen aff Maran. B. Olavi 14 b (1578). Orsakerna ther til äre många, at när quinnan stöter sigh, faller, eller och bliffuer slaghen. Därs. 153 b.
d) [jfr gr. τὸ δὲ ἒσχατον πάντων, ὃτι ϑόρυβον παρέχει] (†) efter sådana uttr. som det som värre är o. d., inledande satser hvilka kunna tänkas ss. subjektssatser (jfr 1) till ett nytt, icke utsatt (det) är. Och, dett som mäst ähr, att de haffua affslaget (dvs. sänkt värdet på) kopparmynte, för ähn nogot silffuermynt ähr uthkommett. Oxenst. brefv. 3: 310 (1633). Hiärne 2 Anl. 122 (1702). Och det som värre är, när skada sker, att de aldrig kunna få rätt därpå. Eneman Resa 2: 9 (1712). Men det som besynnerligast är, at han förklarar Ebb och Flod, genom Solens och Månans attraction. Björnståhl Resa 1: 449 (1772).
e) inledande en sats som ansluter sig ss. apposition till en hel föreg. sats; numera nästan alltid föregånget (l. efterföljdt) af nämligen (jfr a); stundom (jfr ex. fr. Dryselius) gm ett slags attraktion därjämte stående ss. obj. till den styrande satsens verb. Swante .. hölt sigh widh thet som tilförenne beslutat war, at han skulle dragha hem. O. Petri Kr. 287 (c. 1540). Då fullkomnades på honom (dvs. Kristiern II) hwad Wijsheten (dvs. Vishetens bok) säger: Att the mächtige, skola mächteliga straffade warda. Dryselius Kyrkoh. öfv. NT 601 (1708); jfr 1 e. Wennerdahl Lex. myth. 113 (1748). Hvad .. Lapeirouse nämner om Alcedo hispida, är almänt för hela detta slägte, nemligen, at de hålla sig vid vatten. C. P. Thunberg i VetANH 3: 119 (1782). En annan tid skall förklara för din själ, hvad ditt fredade hjerta redan anar: att en christens arbete är varaktigt. Wallin Rel. 1: 115 (1813, 1825).
f) inledande en sats som ansluter sig till det obetonade neutrala pron. det; se 1 a.
6) vid jämförelse efter än, fordom äfv. efter utan, inledande en sats som motsvarar ett substantiviskt ord i den styrande satsen hvilket icke är subj., obj. l. predikativ (jfr 1 d). Han tog en lång omväg af ingen annan anledning, än att han ej ville utsätta sig för att möta sin gamle vän. Effter thet the til inthet annat medhel wille, vtan at konung Christiern skulle komma til riket. O. Petri Kr. 267 (c. 1540). För ingen annen orsaak skuldh än att någre hadhe berättedt för Hans Kong:e M:tt thet samme gårdh schulle ware köfft vnden skatten. Hist. handl. XIII. 1: 28 (1562). At Wij för orimligit hålle, at wara af andre tanckar, än at Kongl. May:t .. äger .. Cronogodz til thes trogne Undersåtare .. Donations-wijs at uplåta. Schmedeman Just. 781 (1682).
7) [jfr fsv. jac vil han swa lata wara til at jak komber, d. jeg er bange for at hon har glemt det, isl. hefi ek spurn af at hann er þar kominn] styrdt af prep. Creaturens (dvs. de skapade varelsernas) högheligha åstundan wänter effter ath gudz barn skola oppenbaras. Rom. 8: 19 (NT 1526). Han .. lagdhe sich all win om at stadhen motte komma sich fore i gen. O. Petri Kr. 32 (c. 1540). Iagh är mycket glader öfver at I .. kan föda eder brafft på Pålackarnes räkningh. Carl XII Bref 281 (1702). Jag undrar ej .. öfver att han .. söker hämnas så godt han kan. Tegnér 5: 279 (1822). Gjorde hon ej afseende på att tyget var mer eller mindre dyrbart. Carlén Ensl. 2: 90 (1846); jfr 1 o. Sörj ni blott för, att vi få stå, ej springa. Runeberg 2: 116 (1848). De få sin ränta, mot att de bevista stämmorna och gå på direktörns middagar! Strindberg Röda r. 151 (1880). Det är för öfrigt ingenting trefligt i att hedningahänder byggt ett hus. Rydberg Vap. 61 (1891). Man kom under fund med att fångarne (på Långholmen) skulle hafva ett eget bränneri inom fängelsets murar. De Geer Minnen 1: 139 (1892). Jag påminde frun om, att konsuln tycker mest om den sorten. Michaelson Ungkarlsh. 5 (1892). Redan genom att den (dvs. Ars Donati) är affattad i frågeform gifver den tillkänna, att den är afsedd för det tidigaste studiet. Heikel Filol. 1 (1894). Han ryckte till vid att någon stod alldeles vid hans sida och .. betraktade honom. Roos Djupets sagor 312 (1901). — särsk.
a) tillsammans med föreg. prep. bildande en underordnad konj.; i förb. efter att, för att, i att, till att, utan att, utom att; se EFTER, FÖR, I, TILL, UTAN, UTOM.
b) styrdt af det elliptiska uttr. nog af (se 1 g α).
c) [jfr liknande konstr. efter t. ohne] efter uttr. (det) är icke utan, närmande sig bet. af en subjektssats (jfr 1 a). Oxenst. brefv. 8: 384 (1642). RARP 7: 115 (1660). Höpken 2: 83 (1747). Det var icke utan, att dessa nyheter väckte motstånd. Malmström Hist. 5: 202 (1877, 1900). Det är inte så utan, att vi känna oss en smula främmande. Benedictsson Fru M. 126 (1887). — i förb. att icke, att ju; se ICKE, JU.
Anm. till 7. 1:o. De viktigaste af de prep. som kunna styra en att-sats äro: af, efter, (i)från, för, genom, (ut)i, med, mot, om, (up)på, till, (för-) utan, (för)utom, vid, åt, öfver. I fråga om s. k. oegentliga prep. (frånsedt, oafsedt o. d.) se 1 f.
2:o. I stället för att låta prep. omedelbart efterföljas af att-satsen, låter man ofta prep. styra det neutrala determ. pron. det, hvartill då att- satsen kommer ss. ett slags apposition. Detta uttryckssätt (med det att l. med ensamt det) är det enda som förekommer vid prep. mellan. Man kan ock låta hufvudsatsens verb förbindas med ett adv., bildadt af determ. adv. där o. vederbörande prep., ss. däröfver, därmed, därigenom, o. låta detta adv. följas af att-sats. I fråga om ex. på dessa fall se under 9 samt 14.
8) [jfr motsv. anv. af t. dass, eng. that, fr. que] efter ett ss. predikativ l. apposition stående adj. l. ss. adj. användt uttr.; särsk. efter adj. som beteckna ett känslo- l. medvetenhetstillstånd samt efter värd, värdig. Jag är rädd, att jag har förkylt mig, ledsen, att han fått vänta på mig förgäfves, glad, att det är öfver. Iach är icke verdig ath tw går vnder mit taak. Luk. 7: 6 (NT 1526). Tå war Dauid bedröffd at Herren så sönderreeff Vsa. 2 Sam. 6: 8 (Bib. 1541). Ther kunde wäl hittas ibland dem (dvs. riksråden) några, som hade warit tillfredz, att konungen (dvs. Johan III) hade warit ett spjut och suttit genom hertigen (dvs. Karl IX). Gustaf II Adolf 78 (c. 1620). Glad blef jag, at jag slapp denna Visite. Dalin Arg. 1: 59 (1733, 1754). Legohion må man ej städja .. förr, än man viss är, at thet sin förra tienst upsagdt. HB 14: 1 (Lag 1734). (De hade) blifvit varse, at hela sjön var uti en stark kokning. P. Hellzén i VetANH 3: 324 (1782). Öfvertygad att alla Herrans vägar äro godhet och sanning. Wallin Rel. 1: 105 (1813, 1825). Vi .. (kunna) i det närmaste vara säkra att psalmen är ny. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 397 (1891). Han .. var angelägen, att icke hans anmälda önskan om afsked .. skulle blifva bekant. De Geer Minnen 2: 221 (1892).
Anm. till 8. De adj. (varse, värd, värdig) som (numera) i den enkla satsen hafva sbst. bestämning utan prep. efterföljas också (numera) omedelbart af en att-sats utan inskjutande af prep. l. determ. adverbial. Vid öfriga adj. föredrager man i allm. att låta att-satsen bestämmas af prep. (se 7) l. af determ. adverbial (se 9 b), utom i vissa hvard. uttr. med glad, ledsen, rädd o. d. I fråga om närmare uppgifter om bruklighet se under de särsk. adj.
B)
9) inledande en sats som närmare förklarar en föreg. determ. bestämning (jfr 10 b, 11, 13).
a) [jfr fsv. med þöm forskiälum at hwar skal sitt agha] efter ett determ. pron. l. ett sbst. best. af determ. pron. (jfr 4, 5). I thet fförhop. at han siig her effter tess .. troligaren mot oss oc vort riche Suerige bewisa scal. G. I:s reg. 1: 113 (1523). O. Petri Klost. A 2 b (1528). Under thet skeen, att han wille förfölgia min salig herfadher. Gustaf II Adolf 169 (1617). Och wee then stoora sorg och elendhe, / at sig min frögd skulle så snart ändas! Wivallius Dikt. 80 (1631); jfr 26. Inte benögd med dätt, at de hafwa bracht dig i liuset. Stiernhielm Herc. 481 (1668). (Att) honom nu andra gången den olyckan händer, at han mister sit Regemente. 2 RARP 4: 370 (1727). Saken var den .. att jag råkade narra en köpmans son, att bli kär. Kexél 1: 55 (1776). Bort det, att kämpen / Skulle dö nesligt / På mjuka bädden. Geijer I. 3: 194 (1811). Ser du, Lars, det är icke bara det, att jag unnar pojkarne det uppfriskande nöjet, utan jag har också min egen förmån i sikte. Rydberg Vap. 69 (1891). Lars själf kände som om hans ord tagit mandom och stode framför honom med den fordran, att han, deras upphofsman, vore skyldig att ge sitt lif för dem. Därs. 91; jfr 1 b. — särsk.
α) [jfr fsv. medh swodant skel at kronennä scattä goos .. engenstadh minskes] (numera föga br.) inledande attributiv sats best. af sådan. Claess Andersson hade .. hafft sådane ordh, att .. Kong:e M:tt .. icke skulle ware tiäneligh att bäre cronen. Hist. handl. XIII. 1: 109 (1563). Kommer någor hos Konungen med sådan klagan in, at Hofrätten vrångvisliga dömdt. RB 30: 20 (Lag 1734).
β) i förb. att ju efter sats af nekande l. inskränkande innehåll; se JU.
γ) (†) i förb. att om; se 17 e.
δ) jämte föreg. adverbial bildande en underordnande konj.; jfr 14.
b) [jfr fsv. hwar sum sik bindir thär til at han wil pröua vp a nokon thässa sak, ä. d. er derom beraadslaget, at ... Konstr. beror måhända på efterbildning af mnt. o. t. Jfr anm. till 7 2:o] (i fråga om brukligheten se anm. nedan) inledande en sats som ansluter sig till ett föreg. adv. bildadt af det determ. adv. där (sällan här) o. en prep.; förr äfv. då adv. där (här) ej omedelbart följdes af prep. (se nedan ex. fr. BB 25: 7). Ther aff ath han wort pinter och frestadher, kan han hielpa them som frestas. Ebr. 2: 18 (NT 1526). Ther före badh rikesens rådh och .. adhelen konungen ther om at han the Tydzska öffuergiffua skulle. O. Petri Kr. 146 (c. 1540). Eglar (dvs. blodiglar) kunna här vthi med Koppar (dvs. koppor) samman lijknas, at the icke draga til sigh thet Blodet som är inne i lijfwet, vthan thet som sitter i Köttet. I. Erici 1: 188 (c. 1640). Presterna skola .. drifwa med flijt ther på at Barn .. lära läsa i Book. Kyrkol. 2: 10 (1686). Hålle byamän hand theröfver, at hvar så stänger, som nu sagdt är. BB 5: 3 (Lag 1734). Häradsfogde hafve ther inseende å, at sådant i rättan tid sker. Därs. 25: 7. De stora skeppen hade deruti mycken olägenhet, at de svårligen kunde styras af roddarne. Dalin Mont. 29 (1755). Egentligen kommer det väl icke derpå an, om poesien har bruna ögon eller blå, men endast derpå, att de äro lifliga och uttrycksfulla. Tegnér 5: 243 (1822); jfr anm. till 1 o. Kanske gafs anledning till namnet (egyptier om zigenarna) däraf, att zigenarne verkligen anlände till Grekland östanifrån på egyptiska fartyg. Lysander Skr. 262 (1875). (Hvalfvets sammanstörtande) kan ock ske därigenom, att en hvalfsten inifrån spränges ut. De Geer Minnen 2: 104 (1892). — särsk.
α) i förb. så att; se SÅ.
β) i förb. att ju, fordom äfv. utan att, efter nekande uttr.; se JU, UTAN.
Anm. till b. 1:o. Denna konstr. förekommer nästan bl. i skriftspr. o. numera hufvudsakligen i vissa uttr. ss. däraf, därefter, därmed, därpå, därtill, där(ut)i att.
2:o. Beträffande de fall, då adv. jämte att bildar en underordnande konj., jfr 14.
10) [jfr fsv. the stwnd war komin at gudh wille lata sik föda, innan tre manadha at thet ather kallas ok athalas; jfr äfv. ä. d. huy greder y huer synde, thett y mey sier, ä. t. es kommt die zeit dass (Luther), samt motsv. anv. af eng. that, fr. que] inledande en adverbiell sats som syftar på ett föreg. uttr. hvilket betecknar tid: då, som.
a) (†) efter tidsbeteckning utan determ. bestämning (jfr 4). G. I:s reg. 1: 221 (1524). Tå nu en dagh kom at ElKana offradhe. 1 Sam. 1: 4 (Bib. 1541; öfv. 1896: Hvar gång Elkana så offrade). Hvad som udi midlertidh, ath vij äre här i landett, kan hände. A. Oxenstierna Skr. 2: 20 (1609). Och foro fram trettan åhr, att de Norska wore under de Danskas lydna. Reenhielm Olof Tr. 68 (1691). Åldren at (delfiska) Oraclet först begynte, strecker sig .. longt tilbaka. Wennerdahl Lex. myth. 209 (1748). jfr: Då det led mot tiden, att modern skulle uppfylla sitt .. löfte. Wigström Folkdiktn. 2: 190 (1881); jfr b. — särsk. i förb. att icke, att ju icke efter knappt; se ICKE, JU.
b) (numera föga br.) efter tidsbeteckning med determ. bestämning (jfr 9). Then tijdh kommer .., ath rette tilbidhiare skola tilbidhia fadheren j andanom och j sanningen. Joh. 4: 23 (NT 1526; öfv. 1883: en tid kommer .., då; Luther: es komett die zeit .. das; gr. ἒρχεται ὥρα ὅτε). På then tid at huden togz ifrån honom. Växiö rådstur. prot. 1607, s. 139. Under den tiden, at dessa Fredliga föreställningar kommo. Nordberg 1: 379 (1740). Vid det tilfället, at jag talar om underliga sjukdomar. Björnståhl Resa 2: 155 (1772).
c) [jfr fsv. ey war thz ordit wäl kommet aff konungxsens mwn at genstan sprwngo konungxsins tiänara til] (föga br.) förrän; efter nekande l. på annat sätt inskränkt hufvudsats. Thet warede eij nestan lenge, / Ath the finge Rotneby in. Hund 104 (c. 1605). Sedhan alt thetta sigh tildragit hadhe, stodh thet en lijten tijdh, at Menigheten begynte swåra ångra sigh. Schroderus Liv. 168 (1626). Icke kröp thenne Typhœus så snart vp i dagsliuset .., at han förkunnade krig emot alla Gudar. Wennerdahl Lex. myth. 598 (1748). Och ej det dröjde / Att lutad och förvissnad snart han var. Bäckström Skald. 35 (1860); jfr 1 a.
11) [jfr fsv. nu er all dygdh .. thes starkare .. at hon er all sik saman, ä. d. icke diss mindre at, isl. þess at meira at, ä. nor. ingen bliffuer des frommere at de bære faarschind] (†) inledande adverbiella satser, efter komparativ föregången af ett determ. (jfr 9) dess l. desto: som. Beswäringar, huilke them (dvs. äkta folk) thes flere .. plägha wedherfaras, at Echtenskapet är Gudz godha werck och skickelse. L. Petri Kyrkoord. 51 a (1571).
12) [jfr fsv. waar ta tiwghunde aar at the fatigha quinna blind wart, d. det er for din skyld, at jeg gjör det, samt motsv. anv. af t. dass, eng. that, fr. que] (numera mindre br., i sht hvard.) efter föreg. adverbiell bestämning hvilken logiskt tillhör att-satsens verb, men för eftertrycks skull blifvit inryckt i en opersonlig sats o. ställd framför att-satsen ss. dess korrelat: som. Thetta war nw tridhie resan, ath Jesus openbaradhes sinom läriungom. Joh. 21: 14 (NT 1526). Och war thå med stoor nöödh at han kunde komma til at predika i gen. O. Petri Kr. 37 (c. 1540). Dhet är intet långe (dvs. längesedan), at Kattan samm öfwer Sundet, rumpan är ännu wååt. Grubb 81 (1665). Som det icke är första gången at Hr Landshöfdingen .. har måst giöra afbön. 2 RARP 3: 166 (1723). Det är med rätta at man nämner Genua för la Superba. Björnståhl Resa 1: 499 (1773). Jag vet icke, om det är med flit att W. Scott nästan alltid låter det väsentliga intresset falla på bipersonerna. Tegnér 5: 335 (1823). Det är således icke utan anledning .., att man ofta tillskrifvit det närvarande uppfostringssystemet tilltagandet af .. förbrytelser inom arbetsklassen. Agardh Bl. skr. 2: 198 (1846).
13) inledande en adverbiell sats som betecknar följd l. sätt (jfr 18), efter föreg. determ. bestämning (jfr 9).
a) [jfr fsv. the som swadana embete oc ärfuodhe hafua at the kunna ey fraan them gaa, isl. hann er matníðingr sa, at hann kvelr gesti sina] efter ett determ. pron. Waren sådana athi ingen förarghe, hwarken judha, eller Greek. 1 Kor. 10: 32 (NT 1526). Den menige man .. kan aldrig komma till den förmögenhet, att han hafwer rådh at giöra sina utlagor ifrån sig. Schmedeman Just. 111 (1597). Tappert sätter han an, med en sådan en ijfwer, och alfwar, / At han i lisla stund (dvs. på en liten stund), skal fälla the modige Hieltar. Stiernhielm Herc. 197 (1668). Är saken af then vigt, at han ej dristar sig förtro then åt fullmächtig. RB 19: 2 (Lag 1734). Om saken sådan är, at thet (dvs. ingående af förlikning) tillåtas må. Därs. 20: 2. Mäster var icke i den sinnesförfattning, att han kunde måla. Rydberg Vap. 241 (1891). Hon tyckte dem (dvs. Dagnys ögon) vara sådana, att en argsint hund skulle genast krupit för dem. Därs. 274. — (†) motsv. ett rel. pron. Att the skulle .. vete oss sådane beskeedh till att gifva, att vij .. kunne (dvs. kunde) vare tilfridz och belåtne medh. A. Oxenstierna Skr. 2: 19 (1609).
b) [jfr fsv. hans sin war swo skapt athan war blidher oc ödhmiwker, d. han tövede saa længe, at alle vare borte, da han kom, isl. svá lauk, at Haraldr konungr fékk sigr] efter ett i hufvudsatsen stående så, således, sålunda. Gör lecawel nådhen såå mykit, ath wij for gudhi wardom aldeles reknadhe retferdughe. Förspr. t. Rom. 2 a (NT 1526). Lef .. så, at andre må prijsa sig sälle, / Af dijna Mildhets fruckt. Stiernhielm Herc. 462 (1668). Uti Landzkyrckiorne, hålles med Ringningen sålunda, at Högpredikan Klockan Nije begynnes. Kyrkol. 2: 5 (1686). Fängelse vid vatn och bröd räknas således, at emot böter ifrån en daler, til och med tijo daler, svara fyra dagar. SB 5: 4 (Lag 1734). Konungen hade kommit så nära fiendtliga skeppen, att man hörde folkets röster der ombord. Gyllengranat Sv. sjökr. 1: 218 (1840). Det var så långt ifrån, att han nekade, att han genast bekände. Cavallin 2: 149 (1876). — i förb. att icke, att ju efter nekande l. inskränkande hufvudsats; se ICKE, JU. — i förb. så att; se SÅ.
c) (numera mindre br.) föregånget af än, fordom äfv. af utan, efter adverbial med annan l. (föga br.) efter annorledes, annorlunda (jfr 1 d samt 6). Doch icke annerledis, vthen atte theregenom söchte tilfälle, att sätte honnom så högh och så stoor mandzboten, såsom the wille. Hist. handl. XIII. 1: 142 (1564). Så kunnen i icke på itt annat Sätt oss förnöya, än at i på nästkommande Sammankomst skrifftligen inlägge edher Troos Bekännelse. Schroderus Osiander 2: 338 (1635). Efter en lång ransakning blefvo icke eller Amiralerne Bär och Boje annorlunda sakfälde, än att de miste tjensten. Gyllengranat Sv. sjökr. 1: 233 (1840). — (†) efter annars, eljest. Omögelighit är annars än at jw all creatwr moste beffwa och färfäras for honom (dvs. Gud). O. Petri Handb. G 2 b (1529). Hist. handl. XIII. 1: 101 (1563).
14) tillsammans med ett föreg. adverbial bildande en underordnande konj. l. ett uttr. som tjänstgör ss. underordnande konj.; jfr DÄRFÖR (att), DÄRIGENOM (att), EFTER (det att), (på) FALL (att), FASTÄN (att), FASTÄN (det att), FÖR (det att), FÖRTY (att), IFALL (att), (i l. på) HÄNDELSE (att), I (det att), (i) MELLERTID (att), INTILL (dess att), ITY (att), MEDELST (det att), (i) MENING (att), (med) MINDRE (att), MOT (det att), OAFSEDT (att), (af) ORSAK (att), (det att), (med) SKÄL (att), (att), (länge att), SÅFRAMT (att), TILL (dess att), (af) TILLFÄLLE (att), TY (att), UPPÅ (det att), UTI (det att), UTOM (det att), VID (det att), (med) VILLKOR (att), ÄNDOCK (att), ÄNDÅ (att) m. fl. Vid sidan af åtskilliga af dessa konjunktionella förb. förekomma motsv. uttryck utan att (jfr anm. 1:o sp. 2604).
15) [jfr fsv. twsande hwndrade lxviij åår sedhen att gudz son tha föddher war, ä. d. om at, hvis at, naar at, siden at; jfr äfv. liknande anv. af SOM, SÅSOM. Stundom beror utsättandet af att urspr. på att konj. varit en prep. (jfr 7 a) l. en verbalform (jfr 1 f)] (numera nästan bl. vulg., utom efter oaktadt o. antingen, där det ännu ngn gg kan förekomma äfv. i vårdad framställning) pleonastiskt efter en föreg. underordnande konj.; i åtskilliga fall svårt att skilja från föreg. Gudh är snarare til at giffua tich thina synder til, än ath tu äst til ath bedhas syndernes förlåtilse. O. Petri Handb. C 4 b (1529). Sedhan at andro hundar hade riffuit konung Racka i hääl, satte Attil the Danske en konung som heet Laes. Dens. Kr. 25 (c. 1540). Iag .. hadhe sedhan så mycket större omaak at försöria Gvarnisonerne, som at mangeln alt mehr och mehr begynte at Spörias. G. O. Stenbock i HSH 31: 360 (1662). När at han achtar och weet at Fisken om Wintren går på Diupet. Risingh Landb. 84 (1671). Ehuruväl at nu Skytten .. såg, at han hade fördelen. Nordberg 1: 437 (1740). I Athen hörde bedrägeri och underslef till dagens ordning, oaktadt att knapt någon stat deremot träffat flera lagar och strängare controller. Palmblad Fornk. 1: 76 (1843). Agardh (o. Ljungberg) Stat. II. 2: 279 (1856; se under ANTINGEN 2 b β). De anklagade .. skola .. i häkte .. förvaras, tilldess de kunna inställas för häradstinget, antingen att detta blir på utlyst tid hållet, eller att ett extrating .. beslutas. Rydberg Frib. 175 (1857, 1866; arkaiserande).
16) [jfr liknande anv. i skån. dial. samt d. (hvard.) jeg kan ikke forstaa, hvem at der har fortalt ham det, ä. d. besinde huor meget gaat ath der kan effter følge, isl. Olafr spurði, hvern styrk at hann mundi fá honom, t. erkennen wie das die werck nur vnfrid machen (Luther); jfr äfv. liknande anv. af SOM, SÅSOM samt af DET i ä. sv.] (†) pleonastiskt efter frågande pron. o. adv. Samsingh .. talede (icke) sijnn tiänere ett ordh till, hwij att han thett giorde. Hist. handl. XIII. 1: 221 (1566). Jag och din kära moder undra der storligen uppå hvarföre att vi bekomme ingen skrifvelse ifrån dig. Svante Sture i HSH 4: 128 (1567). Att vij inthet kunne see, .. med hvad skääl att Konungen i Danmark .. uptager tullen i Sundet. RP 8: 150 (1640). Huru att med them sig hafuer weet wäll gud. Växiö domk. arkiv 1676, nr 53. — särsk. i förb. huru såsom att (jfr 1 e slutet). RARP 4: 147 (1649). Förnimma huru såsom att Rådet hafwer sökt medh störste flijt att divertera H(ennes) Maij:tt från samme tankar. RARP V. 1: 182 (1654).
C)
17) (†) pleonastiskt o. liksom förberedelsevis framför en underordnande konj. l. ett frågande ord.
a) [jfr ä. d. inden ath det sol biergis, samt motsv. anv. i nor.] i förb. att det. Så ähr dett och en goodh motiff, att dett (gården) Älta aff migh bliffuer H. K. M:tt igen affträdd. G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 79 (1624). (Vi) Haffue och dett expresse (dvs. uttryckligen) sagt, att dett riket ingen större last förmotte att draga ähn de[t] hade. Dens. Därs. 220 (1631).
b) i förb. att efter. Rysserna fälte modhet .. och bleffuo än nu myckit mera häpnare och förskräckte, at effter i samma stund, tå the Påler redo aff ijsen vppå ruma platzen, kom en Polnisk Rytmästare medh 1000. vthwalde Ryttare ifrån Mosaisko. Petreius Beskr. 1: 30 (1614); jfr 20. Oxenst. brefv. 3: 79 (1624).
c) i förb. att huru. Lasse Olszonn .. haffuer oss vnderdånigligen berättet, att hure han vntt och vplatidt haffuer .. Fru Ebba .. till Norrby ett skattehemmen. G. I:s reg. 16: 715 (1544).
d) i förb. att när; se 5 c.
e) i förb. att om l. att om icke. Ty wille han och halla sitt löffte widh macht, doch medh sådana skäl och förord, at om konung Hans wille sielff hålla thet widh macht som han i recessen loffuat hadhe. O. Petri Kr. 283 (c. 1540); jfr 9 a α. RARP 2: 161 (1635). Iag (vill) låta alla bygmestare i verlden det (dvs. theatrum anatomicum i Uppsala) verdera och visa sedan, att om det släteste och eenfaldigaste som byggias kunde, icke skal så högt stijga som detta. Rudbeck Bref 1: 59 (1670). jfr: Sädan kunde någor fråga, at effter såsom thet Swenske Språket är bequämligit til Poeterij, .. om icke man skulle effter the Grekers och Latiners art och wijs samma Poeterij aldeles laga och skicka? Arvidi 2 (1651).
D)
18) inledande en sats som betecknar sätt l. följd utan ngt föreg. determ. ord i hufvudsatsen (jfr 13).
a) [jfr fsv. halp them gud at the komo ower vpa thz andra land, ä. d. slo hannem met sin neffue, ath sønder gick halsbenet, samt liknande anv. af t. dass] (numera föga br.; jfr dock α) så att (jfr 21 slutet). Herren öpnade hennes hierta, ath hon gaff act påå thet som Paulus sadhe. Apg. 16: 14 (NT 1526; öfv. 1883: så att). Effter Konungens affträde sutto Ständerna försoffade, at ingen kunde tala. Girs G. I 85 (c. 1630). Ålder brutin ock gammal, at han är til ingo mächtig. Stiernhielm Fateb. (1643, under allebrutin). Tager man annan i hals eller halsduk, at han strypes. MB 24: 9 (Lag 1734). Nu, då hyrorna i hvarje minsta hus, / Bli dyra att man dervid ryser. Leopold 2: 274 (1815). Han (dvs. Dufva) stampade att marken skalf och gick så svetten rann. Runeberg 2: 51 (1846). Linan .. sträckes och spännes, att man tror den skall brista. Langlet Gm Ryssl. 7 (1898). — särsk.
α) [jfr fsv. aktade att them skwlle ske inghen oskäll] (numera mindre br.) inledande en sats som närmar sig bet. af obj. (jfr 1) l. af en nödvändig fyllnad (jfr 3); efter uttr. som beteckna ett bemödande l. sträfvande. Förwara tigh at tu intit talar til Jacob annat än gott. 1 Mos. 31: 24 (Bib. 1541; öfv. 1893: Tag dig till vara för att). J .. twingen them nu, at the idhra trälar och trälinnor wara moste. Jer. 34: 16 (Bib. 1541). Jagh skall .. wäl achta, att the .. ingen skada giöra skole. Gustaf II Adolf 535 (1629). Gif god acht opå glaset (dvs. timglaset), at Tijden i hwijmsku (dvs. fåfänglighet), / Ey löper hän. Stiernhielm Herc. 503 (1668). Hvem vårdar de späda slägterne, att de icke förgås i sin födslotimma? Lehnberg Pred. 1: 55 (c. 1800). Akta dig, att jag icke sqvallrar! Crusenstolpe Mor. 5: 299 (1843).
β) efter en föreg. nekande l. inskränkande partikel inledande en sats som innebär ett närmare bestämmande l. begränsande af förut lämnade uppgifter o. bestämningar; i förb. allena att, allenast att, dock att, endast att, ej l. icke l. inte att, i synnerhet att, åtminstone att, se ALLENA, ALLENAST, DOCK, ENDAST, ICKE (EJ, INTE), SYNNERHET, ÅTMINSTONE.
γ) efter frågande hufvudsats (jfr 20 b). Hwem war Jagh, tå iag till regementet kom, at iagh någon skulle twinga kunna? Gustaf II Adolf 199 (1617).
δ) i numera obr. förb. Effter Isen än nu lågh på Elffuen, at han bar bådhe hästar och folck. Petreius Beskr. 1: 29 (1614). Omsider kom ett långt fall, att vi måste lemna båten .. och (gå) .. landvägen. Linné Ungd. 2: 54 (1732). Vintren instundade, at Konungen i Sverje ei kunde bryta op. Nordberg 2: 78 (1740). Gästen var oblyger, at han slachtade sielf en Oxa åt sig. Wennerdahl Lex. myth. 291 (1748).
b) [jfr motsv. anv. af als dass, denn dass i t.] i förb. än att efter en föreg. komparativ. Mijn misgerning är större än at hon må migh förlåten warda. 1 Mos. 4: 13 (Bib. 1541). Föder hon barnet senare, än at thet för mannens arfvinge hållas må. ÄB 5: 2 (Lag 1734). Östergötlands jerngrufvor äro af mindre betydelse, än at de här kunna antecknas. Rinman Jernförädl. 58 (1772). Hennes anmärkningar .. äro vidlyftigare än att jag nu hinner skrifva om dem. Tegnér 5: 447 (1825). Han är icke sjukare, än att han kan gå ut. SAOB 353 (1870). Genom anblicken av denna dam gick det mig icke bättre, än att mina ögon begynnte finna allt för mycket behag i att se på henne. Wulff Dante 169 (1897). — särsk.
α) i förb. att icke, att ju efter föreg. negation; se ICKE, JU.
β) (†) med att-satsen utan utsatt subj. (jfr 1 j β). For ty thetta ogudhachtiga wäsende är större än at aff enom manne tilfulle bescriffues kan. O. Petri Klost. A 1 b (1528).
c) (numera knappast br.) efter alltför, för mycket, nog o. d.: för att. Skall werlden dömas vthaff idher ären j thå icke godhe nogh ath j döma the ringo saker? 1 Kor. 6: 2 (NT 1526; Bib. 1541: godhe nogh til at döma). Oxenst. brefv. 1: 167 (1621). (Kronprinsens) spelande inbillning var för mycket sysselsatt med drömmen om tusen nya retande .. förströelser i Versailles och Paris, att han, just nu i begrepp att ila dem till mötes, kände någon saknad. Crusenstolpe Mor. 1: 218 (1840). — särsk. i förb. att icke; se ICKE.
d) i förb. att icke, att ju icke, fordom äfv. att ju, utan att.
α) [jfr liknande konstr. vid fr. que] (numera bl. i högre stil) efter föreg. nekande l. inskränkande sats (jfr b α). Spegel Guds verk 74 (1685). Jag aldrig lägger mig att mig ey faller inn / Förflugne tanckars skrock och hindra sömnen min. Düben Sat. 62 (1722). Omöjeligen kunna (undersåtarna) .. lida, at ju icke de förras (dvs. öfverhetspersonernas) hjertan tillika måtte blöda. Tessin Bref 1: 105 (1751). Af mig ej går / Ett hufvudhår, / Att han det ej förspörjer. Ps. 1819, 251: 2. Sällan förbigick någon dag, att han (dvs. E. XIV) ej i sin dagbok antecknade planeternas ställning. Fryxell Ber. 3: 258 (1828). Strandberg 3: 120 (1868).
β) [jfr ä. d. der ginge heele dage forbi, at han ikke fik et slag af sin mester (Holberg); jfr äfv. liknande konstr. vid fr. que] (numera bl. hvard., föga br.) efter föreg. jakande sats. Des emellan .. gingo hela timarna förbij at han icke sade et endesta ord. Ehrenadler Tel. 862 (1723).
Anm. till d. Beträffande öfriga fall, då att (ju) icke, att ju inleda en följdsats, se ICKE, JU.
e) [jfr liknande anv. af t. dass, fr. que] inledande en sats som närmar sig en nödvändig fyllnad (jfr a α samt 3); efter verbet fattas i nekande l. inskränkande sats. Fögho ting fattas ath tw talar så för migh, ath iach wardher christen. Apg. 26: 28 (NT 1526). Hagberg Shaksp. 6: 360 (1849). Föga fattas att han uppenbarligen röjer sitt kval. Lidforss DQ 1: 225 (1889). — särsk. i förb. att icke l. att ju; se ICKE, JU.
19) [jfr fsv. skalt tu först älska gudh, at tu måghe älskas af hånom, d. at ikke nogen skal tvifle derom, saa har jeg forsynet mig med troværdige vidnesbyrd, isl. at þeir dǿi eigi af sulti, samt liknande anv. af t. dass, eng. that, fr. que] (numera i sht i högre stil) inledande en afsiktssats: på det att, för att; predikatsverbet i att-satsen är vanl. omskrifvet med må (måtte), men kan också omskrifvas med skola, vilja l. (med hvard. anstrykning) stå i ind. Scikkar iak tiig .. thenne (dvs. dessa) tydzske resenere (dvs. ryttare), atw ok brucha them tiil mith ok Swerigis rikes bedzsta. G. I:s reg. 1: 58 (1523). Låter idhart liws lysa för menniskiomen, ath the mågha see idhra godha gerningar. Mat. 5: 16 (NT 1526). At wij honom (dvs. Jesus Kristus) ey förgäta, / gaff han oss en spijs at äta. Ps. 1536, s. 48; jfr Ps. 1819, 152: 2. Icke så stort (dvs. mycket) af begärligheet til thet ryske regemente .., som at tigh (dvs. fäderneslandet) måtte skaffas, på then sidan seckerhet. Gustaf II Adolf 97 (1622). Stiernhielm Herc. 430 (1668). Kastar någor i annars åker landhafra, snarbindel, skerffrö (osv.) .., at ogräs theraf växa må; vare ärelös. BB 8: 4 (Lag 1734). Att mannen / icke må tänka för smått, bör ynglingen hoppas det stora. Tegnér 2: 215 (1829). Drick, att kraften ej förgår! Strandberg 1: 21 (c. 1844). Jag måste bort, att icke de hotande molnfläckarne måtte sammandraga sig till en åsksky. Snoilsky Hexan 2 (1887). — särsk.
a) [jfr ä. d. at jeg skal melde om, lat. ne plura dicam] utan eg. hufvudsats o. med att-satsen vanl. skenbart anslutande sig till en annan sats. Att jag så må säga. Jag hade rätt lust at veta, at jag nu må förtiga det öfriga, hvartil alla de bandrosor kunna vara nyttige, som du .. hafver utspökat dig med. Lagerström Den gir. 21 (1731). Att vi oss tydeligare förklara måge. Ihre Föret. VII (1779). Det är här som ämnet, att så må sägas, likasom vänder sig. Leopold 3: 20 (1802, 1816). (†) Och at iagh alt annat förbij gåår; Huru fåå äre the, som i werlden hafwe bekymbrat sigh medh annat, änn dät som hafwer warit dem för fötterne? Stiernhielm Fateb. Föret. (1643). Och at jag mycket med få ord vttrycker, så felade vårt aftal intet annat, än thet at vpfylla. Humbla 37 (1740).
b) inledande en sats som närmar sig bet. af en konsekutiv (jfr 18). Tå wil iagh (sade hunden till vargen) fetha och fordra vp migh, at tu skalt haffua större lust til at ätha migh. Balck Esop. 178 (1603). Caligula .. önskade, thet Romerska menigheten hade man (dvs. blott) en hals, at then på en gång kunde afhuggas. Sahlstedt Hofart. 138 (1720). Flyg, fana! .. / Flyg högt, att dig krigaren ser! Nicander S. arb. 1: 100 (c. 1830).
20) inledande en kausal sats utan ngt föreg. determ. ord (jfr 9) i den styrande satsen.
a) därför att, emedan, för det att.
α) [jfr fsv. öpte han sälughan vara at han wiste ey nektergalunna hafua dyran sten .. j quidi, ä. d. alle men kalle teg en doræ, at du tror ham, ä. t. die kaufleut in lendern pfeiffen dich an, das du so plötzlich vntergegangen bist (Luther); jfr äfv. eng. weep not that the world changes] (numera i sht hvard.) efter ett uttr. innebärande, att ngn hyser l. yttrar en viss känsla l. mening l. tro l. åsikt o. d. med anledning af ngt. Huad sägher tu om honom ath han haffuer öpnat thin öghon? Joh. 9: 17 (NT 1526). Jes. 12: 1 (Bib. 1541). Min Broder är iag plichtig margfald tack, / At han mig frälste. Stiernhielm Cup. 5 (1649). Timon .. förklarade .. sig hata alla Menniskor ..: the onda för sin (dvs. deras) vanart skull; men the goda, at the vilja fördraga the onda. Wennerdahl Lex. myth. 581 (1748). Lof, pris och ära vare dig, / O Gud! att, från det höga, / Du vakar, dag och natt, på mig. Ps. 1819, 416: 1. Gud ske lof, att gatan höll. Tegnér 2: 32 (1819). Nu står jag här, en kvinna, / Och rodnar, att en kvinna så kan tala. Hallström Antw. 24 (1899). — särsk. inledande en sats som närmar sig bet. af en obj.-sats (jfr 1) l. af en nödvändig fyllnad (jfr 3). Beklager hanns N(åde) sigh för idher alle, att någre wrånguiisse finnes, som .. förtale h(ans) N(åde). G. I:s reg. 1: 127 (1523). Iach glädhes för idhra skul, at iach icke war ther. Joh. 11: 15 (NT 1526). The Athenienser lastade Simonidem, at han hade för högt måål: The Lacedæmonier förtalade Lychurgum, at han j sijn gång kröckte förmycket haltzsen nidh åt Jorden. The Romerske baakdantade Scipionem, at han snarkade för mycket när han Soff. Phrygius Föret. 37 (1620). Han går sin stilla gång och icke klagar, / Att han på jorden ingen fristad når. Geijer I. 3: 196 (1811).
β) i förb. ej att, icke att, se ICKE (EJ).
γ) inledande en att-sats som är koordinerad med föreg. kausalt adverbial; jfr anm. 5:o sp. 2605.
δ) [jfr fsv. skal kunungr wara witr at han hauer mångom rådha ok styra] (†) i annan anv. Twå ungerske gyllen gifuer iagh digh, / Att tu thetta berättade migh. Asteropherus 40 (1609). Han hadhe .. i sinnet .. sin Sons Gemåhl .. at föriaga aff landet .., at hon icke wille effterkomma hans onda lusta. Petreius Beskr. 2: 92 (1614). C. Mutius, med Tillnamn Scævola, af Scævus, .. Venster, at han var venster-händ, sedan then högre förbrändes. Wennerdahl Lex. myth. 404 (1748).
b) [jfr d. hvad har jeg gjort, at du taler saaledes til mig samt motsv. anv. af eng. that, fr. que] (numera mindre br.) eftersom; efter frågande hufvudsats (jfr 18 a γ). Hwad är thenne för en, ath wädhret och haffwet äro honom lydogh? Mat. 8: 27 (NT 1526). Är iagh tå en hund at tu kommer emoot migh medh keppar? 1 Sam. 17: 43 (Bib. 1541; öfv. 1896: eftersom). Asteropherus 5 (1609). Mot hvilken gudamakt hafve vi försyndat oss, att vi skola slita så mycket ondt. Carlstedt Herodot 2: 282 (1833). En röst därur (dvs. ur vårdträdet) sporde hvad ondt det gjort, att det icke finge fägna med fågelsång, svalka och blomdoft. Rydberg Vap. 246 (1891).
c) (†) efter komp.; se ex. fr. Petreius under 17 b.
21) (numera föga br.) inledande en sats som betecknar hvarmed l. hvarigenom den styrande satsens handling kommer till stånd: i det att, däri att, därmed att, därigenom att. Hwi fresten j thå nw gudh, ath j wilien läggia thet ook påå läryunganas hals, thet hwarken wåra fädhra eller wij bära kwnde? Apg. 15: 10 (NT 1526); jfr 20 b. J tridhie motto göra the icke wel at the icke achta .. hwem the giffua theras almuso. O. Petri Klost. E 1 a (1528). The oss itt gått Exempel skulle giffua, / The skämma läran, at the illa leffua. Fosz 342 (1621). Då kände jag, huru jag syndat, att jag i så många år ej förmått qväfva min ovilja och mina misstankar mot alla dem, som tillhöra ert stånd. Rydberg Frib. 74 (1857, 1866). jfr: Hwilken som griper en tiuff widh ferska gärning i sitt eghit huus, at han stulit hafwer en stoor summa penningar. Petreius Beskr. 5: 22 (1615). — (†) på det sättet att (jfr 18 a). Manumissio .. kallades hos the Romare, när en Slaf erhöll sin frihet; och skedde thet, antingen at Herren geck med Slafven til Prætor, .. eller lät Herren .. inskrifva sin Slaf in tabulis censualibus (osv.). Wennerdahl Lex. myth. 368 (1748).
22) [jfr fsv. baþ hans faþur giua sik suenen tel guz þiänist at guþ gave hanom lif, ä. t. nu ists yhe kein tzeichen, das ein verruckt weib eyn kind tregt (Luther)] (†) inledande en villkorssats utan ngt determ. ord i den styrande satsen (jfr 9). The Pestilentziers pilluler haffua stoor krafft emoot alt förgifft .., at the brukas twå resor vthi wekon. B. Olavi 108 b (1578). Stiernhielm Arch. P 1 b (1644). Hwem ähr som ståhr hoos edher(?) .. dhet ähr M(agister) Enevald .. Hå ähr dhett dhen? .. än sedan att dhet woro iag, huadan kommer att så förfahre? Växiö domk. akt. 1678, nr 313. — i jämförelser efter än. Monga sådana (som studera utan att få plats) moste bliffva gemena bönder och borgare, vilka äro riket mera skadeliga än att the hade aldrigh studerat. Rudbeck Bref 1: 31 (1664).
E)
23) [jfr lat. quod inscio te profectus sum, timui ne violenter auferres filias tuas (Vulgata), quod impudentiam admiratus es patronorum, .. facilis est et prompta defensio (Cicero), gr. τὰ μὲν ἄλλα ὀρϑῶς ἢκουσας, ὅτι δὲ καὶ ἐμὲ οἲει εἰπεῖν τοῦτο, παρήκουσας (Plato)] (numera bl. hvard., föga br.) upptagande ett föreg. inkast l. påstående till förklaring l. bemötande: hvad det beträffar l. angår att, med afs. därpå att. Men att man skulle hafva them (dvs. knektarna) alle tilhope på en stad .., synes oss thet icke behof vare. G. I:s reg. 20: 369 (1549). Män att han icke ännw frelsse hadhe, refereredhe han sigh vnderdånigist på Kong:e M:ttz nådigiste tilsagher, atth ... Hist. handl. XIII. 1: 192 (1565). Och att theras (dvs. malebarernas) Öron så långa äro, kan mången .. tänckia, att the så aff Naturen födde äro, ney, vthan ... Kiöping 84 (1667). Sedan att Eusebius, säger honom (dvs. Magog) wara de .. Galaters Fader, är och wijst (dvs. visadt) .. att de Galler som foro in i Asiam, sutto längst up i wår Skythia. Rudbeck Atl. 3: 214 (1698). 2 RARP 5: 293 (1727).
24) [jfr fsv. huru länge wärdlen är them blidh ok at the äru helbrygdha j likamanom; jfr äfv. motsv. anv. af eng. that, fr. que] (numera föga br.) i stället för en upprepad konj. l. ett rel. l. frågande ord. Elsas blickar följde honom, när han närmade sig, mera emedan hon tanklöst fäst ögonen på honom, än att hon väntat något bud med denne vandrare. Lönnberg Holmfr. 209 (1895); jfr 20. — (†) Hwar gudh icke hadhe latit tich gripas, vtan ath tu hadhe vndankommet, hadhe thet warit farlighit (dvs. att befara) at dieffwulen hadhe behallet tich j sin hechtelse. O. Petri Handb. G 4 b (1529); jfr 22 samt 1 a. Och thet är en then störste sack (dvs. orsak), huarföre eder bliffuer inthet tilförtt, och ath få .. wele bliffue boendis hoss eder. G. I:s reg. 11: 261 (1537). Om man kan hafua en Glas-kolf, .. eller at man låter giöra .. en Bolla .. af Meszing. Stiernhielm Arch. E 1 a (1644); jfr 22. Ej må hustrun .. sälja något af lösören i boet; utan thet sker med mannens samtycke .. eller at mannen är afvita. GB 11: 6 (Lag 1734); jfr 22. Om du vill se efter hvad hustrun min tar sig före, och att du alltid följer med henne, då hon går till Rusthållars. C. I. Hallman 307 (1778); jfr 22. Vi äro alltså redo att uppgifva våra namn, så framt .. de 1000 rdr icke tagas af kronans medel, eller att vi icke .. emot Sveriges lag varda arresterade. Adlerbeth Ant. 2: 74 (i handl. fr. 1794); jfr 22.
25) (†) i lösare sammanhang, antydande en subordination, utan att man direkt ur den styrande satsen kan supplera ett med denna likartadt uttr. hvaraf att-satsen skulle kunna anses bero (jfr 1 p). Så kunne wij tänckie the Borgere (i Lödöse) göre nu lijke som Marcolphus giorde, att hann icke kunne finne någet trä ther hann hade lust hängie vdi. G. I:s reg. 16: 399 (1544); jfr 5 e samt 21. Vij ähre nu, thess Gudh skee låff, fri i vårt samvett, och att vij icke ähre orsaken till vidare blodzförgiutelse. P. Brahe i Oxenst. brefv. 3: 493 (1635). Det voro dem ej nog, at underhålla sin fetma, af med-Borgarnes egendom .., at de ock skulle törsta efter deras blod. Celsius G. I 117 (1746, 1792). Marmaridæ .., som bo ther (dvs. i Marmarica), hvilke ock kallas Psylli, eller at thesse bodde ibland them. Wennerdahl Lex. myth. 370 (1748).
26) [jfr motsv. anv. af eng. that, t. dass, fr. que samt af lat. quia (Vulgata), gr. ὅτι; jfr Cederschiöld Skriftspr. 197 (1897)] inledande en, ofta af interjektion föregången (jfr 1 g), utropssats som uttrycker harm l. sorg öfver l. beklagande af ngt l. (ofta harmsen) förvåning, ngn gg äfv. glädje öfver ngt. Att du inte skäms! Att man kan bära sig åt på det viset! Att du inte kan låta bli mina böcker! Att du inte blir trött! Nej, att hon inte är äldre! 1 Mack. 2: 7 (Bib. 1541). Ach! at ock ingen Dröm är vthi then ewige Sömnen! Stiernhielm Herc. 81 (1668). Artaxerxes, när han vnder flychten .. stillade sin hunger med groft bröd och nogra torra fikon, ropade: .. o! at en sådan vällust varit mig obekant. Wennerdahl Lex. myth. 80 (1748). Ve, ve, .. att jag .. så litet lärt känna .. verlden! Runeberg 3: 286 (1837). Att jag kunde vara så dum och anförtro honom min plan. Crusenstolpe Mor. 6: 411 (1844). Att han, min olycklige son, skulle låta sig bedraga! Lysander Skr. 16 (1851). Att du, som är en kätterska, bara vågar bjuda den helige, rättrogne Simon (mat). Rydberg Ath. 105 (1859, 1866). Kors, att han ej sökte upp mig! Lönnberg Cas. 75 (1882). Aktier! Att du inte nämt ett ord om det ..? Michaelson Ungkarlsh. 94 (1892). O, Walther, Walther, att vi träffas så! Hallström Antw. 133 (1899). I min tanke är denna tafla den bästa på utställningen. Att ingen köper henne? C. R. Nyblom i PT 1900, nr 89 A, s. 3.
27) [jfr motsv. anv. af eng. that, t. dass, fr. que] inledande en, vanl. af en interjektion föregången (jfr 1 g), önskesats; med predikatsverbet i pluskvamperf. l. ipf. konj. l. omskrifvet med hjälpverb l. (hvard.) i ipf. ind. Ah at menniskian hade sådana ähro rett besinnat. O. Petri Män. skap. 20 (c. 1540). Ah at hielpen aff Zion offuer Israel komme. Psalt. 14: 7 (Bib. 1541). O At iagh kunde settia itt låås för min munn. Syr. 22 (”23”): 33 (Därs.). Asteropherus 10 (1609). Ach at jag kunde komma dit igen. Lagerström Jeppe 54 (1735). O! att den Eviga Sanningens kraft .. måtte träffa .. hvarje .. hjerta. Lehnberg Pred. 1: 314 (c. 1800). O att jag finge återse henne. Rydberg Ath. 103 (1859, 1866). Min älskade, ack, att vi voro gamla. Levertin N. dikt. 150 (1894). Ack, att dock stoftet af din gömda döda / Äj hade annan värkan på ditt hjärta! Wulff Dante 16 (1897). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. af eng. that, t. dass, fr. que] (i högre stil) utan föreg. interj. Dalin Vitt. 6: 434 (1763). Att dårhuset alltren, en sådan galning gömde! Leopold 1: 393 (1808, 1814). Blinde Mammon, att du vore / Långt från jord, och land, och haf! Tranér Anakr. 186 (1833). Att klart mig själf jag kunde fatta / bland de kontraster i mig strida! Wecksell 36 (1857). Elfvaåring! Att du kunde / Bli så herrlig som din dröm! Wirsén N. dikt. 55 (1880).
b) (knappast br.) med verbet i pres. ind. Att hungern hellre oss förtär! Lidner 1: 251 (1788); jfr a.
c) (nästan bl. i Finl.) med hjälpverbet skulle i att-satsen. Så t. ex. plägade modern, då .. hon såg dem (dvs. sina döttrar) fördjupade i den ena eller andra boken, sucka: ”Ack, att ni engång skulle läsa bibeln med sådan ifver som ni nu slukar romaner!” Aspelin Stenbäck 28 (1900).
Anm. till 27. Numera föredrager man, i sht i talspr., att inleda dylika satser med OM i st. f. med att.
28) [utveckladt ur 1; anv. går tillbaka till Aristoteles, som i Analyt. post. 1: 13 utvecklar skillnaden mellan att veta att ngt är (gr. ἐπίστασϑαι τὸ ὅτι, lat. scire quia, t. das wissen des dass), o. att veta hvarför ngt är. Jfr för öfr. anv. af lat. quia ss. låneord i fr. o. it.] filos. i tillfällig substantivering: ett tings blotta vara l. existens till skillnad från dess väsen l. beskaffenhet. (Detta) leder .. den Philosophiska reflexionen ifrån det att, som vi hittills betraktadt, till det huru, som hädanefter måste blifva det egentliga föremålet för vår uppmärksamhet. Biberg 2: 142 (c. 1823). Det logiska, begreppsbestämda och a priori vetbara i verkligheten bestämmes .. af Schelling i hans sednare filosofi såsom verklighetens hvad eller dess väsen i motsats till det irrationella .. såsom dess att eller dess existens. Borelius Metaf. 263 (1891).
Ssg: ATT-SATS3~2. (bi)sats inledd af konj. att; särsk. om sats som utgör subjekt, obj. l. predikativ l. nödvändig fyllnad till hufvudsatsen (jfr ofvan under 13). Utom de redan nämnda slagen af konjunktionalbisatser gifves det ännu ett slag, nemligen de som börja med inledningsordet Att .. Af dessa Att-satser kan understundom ett slags sammandragning med hufvudsatsen ega rum. Schweder Satsl. 15 (1853). Sundén Sv. spr. i smndrag 172 (1890, 1900).
Spoiler title
Spoiler content