SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BUD 4d, äfv. (se anm. nedan) BÅD 4d, n. ((†) m. (i bet. 7) Visb. 1: 30 (1572), Rudbeck Atl. 3: 210 (1698: Sänningebod)); best. -et (ss. m. -en); pl. = ((†) -er GR 18: 807 (1547), UrkFinlÖ I. 2: 178 (1597: Sendningebuder)).
Ordformer
(bud(h) GR 1: 123 (1523) osv. budt (bwdt) GR 1: 58 (1523), Därs. 16: 640 (1544). bo(o)d(h) GR 1: 1 (1521), Lybecker 97 (c. 1715), Fryxell Ber. 2: 234 (1826: uppbod). bodt GR 1: 105 (1523), Därs. 16: 395 (1544). båd GR 15: 415 (1543: bådbysser) osv. buden (i bet. 7) Hund E14 16 (1605). boden (i bet. 7) Horn Lefv. 133 (c. 1657). Anm. Rörande anv. af formerna bud o. båd gäller, att båd numera i skriftspr. bl. användes i högre stil, i sht arkaiserande, samt i ssgn UPP-BÅD. Formen bud synes tidigare ha trängt igenom i bet. 2, 3 o. 4 än i öfriga bet., sannol. på grund af det tydligare sammanhanget med BJUDA. Linc. Ccc 1 a (1640) har budh i bet. 2, men för öfr. bodh. Sahlstedt (1773) har bud i bet. 2, 3 o. 4, men båd i bet. 1 o. 7. Dalin (1850) har i bet. 1 o. 7 såväl bud som båd, men i bet. 2, 3, 4 o. 5 bl. bud. I senare tid förekommer båd bl. sällan i bet. 2, t. ex. Östergren Dikt. 84 (1871). I starkt bygdemålsfärgadt l. hvard. talspr. förekommer båd, särsk. i bet. 1 o. 4, i Smål., Östergötl., Västergötl., Bohusl., Värml., Västmanl., Närke, Norrl. m. fl. orter)
Etymologi
[fsv. buþ, boþ, motsv. d. bud, isl. boð, mnt. bot, fht. gibot, t. gebot; vbalsbst. till BJUDA (se d. o.). I bet. 7, som sannol. är utvecklad ur 1 gm omtydning af uttr. sända bud o. d., kan föreligga påverkan från fsv. buþi, m. (påvisadt bl. i ssgrna sändebuþi, sändebud, ölbuþi, person som utskickas att inbjuda till gästabud), l. af dess motsvarigheter mnt. bode, t. bote. Formen buden, boden är sannol. lånad från mnt. boden, oblik kasus af bode]
1) motsv. BJUDA 1, om det förhållande att ngn (l. ngra) utsändes (utsändas) l. går (gå) l. reser (resa) osv. för att för ngns räkning framföra ett (muntligt l. skriftligt) meddelande till ngn l. uträtta ngt annat uppdrag.
a) mera obestämdt, afseende såväl personen som öfverbringar ett meddelande l. uträttar ett uppdrag som själfva meddelandet l. uppdraget. Men, som vi, vid vår resefäst, / Förglömde både nagg och giäst, / Så sändes nu et böneliud, / At få det ut med första bud. Nordenflycht QT 1745, s. 158. Har du haft bud hos Bottens? är han hemkommen ännu? Hagberg Shaksp. 1: 74 (1847). — jfr SÄNDE-, SÄNDNINGE-BUD. — särsk.
α) med bestämning, inledd af efter, angifvande den person som gm bud tillkallas l. den sak som gm bud begäres; jfr b ε slutet. Sända l. skicka l. hafva bud efter ngn l. ngt. Få bud efter sig, blifva kallad gm bud. Herodes hadhe bodh effter honom, och fan honom icke. Apg. 12: 19 (NT 1526). Her er bod ifron K. M. effter itt tusan man. OxBr. 11: 6 (1611). Lagerlöf Holg. 1: 73 (1906).
β) (i sht hvard.) i uttr. skicka l. sända bud på ngn, gm bud tillkalla ngn. PT 1900, nr 131 B, s. 2.
b) (företrädesvis) afseende den underrättelse l. det meddelande som sändes till en ej närvarande person, budskap, hälsning. Tha kom han inthet, utan sende bod til fogden, at (osv.). OPetri (1524) i SthmTb. 1: 26. Våra spejare kommo in till lägret med bud, att fienderna .. voro .. nära. GCederschiöld hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 47 (1901). (†) Fick then öffuerste höffwitzmannen för krigxfolkit bodh, huru hela Hierusalem war vpreest (dvs. i uppror). Apg. 21: 31 (NT 1526). — jfr DÖDS-, FRÖJDE-, GLÄDJE-, JOBS-, LYCKO-, OLYCKS-, SEGER-, SKRÄCK-, SORGE-, VÅLDS-BUD m. fl. — särsk.
α) (†) om muntligt meddelande i motsats till skriftligt, i de allittererande förb. bud eller besked, bud eller bokstaf, bud och (l. eller) bref, bref och (l. eller) bud. Med breff eller bod. GR 1: 1 (1521). (Han har ej) med ringaste bod el(le)r bokstaf mig hvarest han vistas gifvit vid handen. VDAkt. 1723, nr 137.
β) (numera bl. i folkspr. o. i vitter stil) i uttr. bära l. föra bud, förr äfv. bära fram bud, föra bud med sig, medföra l. öfverbringa underrättelse(r). Hund E14 301 (1605). De bud jag bär dig. Tegnér (WB) 5: 92 (1825). Fort att till Odin föra dessa buden! Böttiger 3: 109 (1844, 1858). Ju värre bud man .. skall bära, ju bättre må orden vara. Granlund Ordspr. (c. 1880). bildl. Och ögats djärfva gnista / bar bud om allt det varma / .. i kvinnosjälens land. Fröding Stänk. 72 (1896).
γ) (†) i uttr. göra (ngn) bud, sända (ngn) bud, göra bud ifrån sig, sända bud. Apg. 12: 17 (NT 1526). Derföre må thu .. schriffwe eller göre honom budt, (huru) mykit ther till behöffwes will. GR 16: 211 (1544). Göra båd om något. Möller (1790).
δ) (numera mindre br.) i uttr. gifva bud, sända bud. VDAkt. 1651, s. 102. Östergren 1: 715 (1917).
ε) om sådant meddelande som innebär en begäran l. uppmaning (jfr 2); särsk. om sådant meddelande som afser att tillkalla ngn: kallelse. Krabbe .. hade bod till mig, ath jag sculle geffva honum leigde uppå Eders Nådes vegne. GR 24: 548 (1553). Pehr Larsson .. obligerade sigh att komma min stiudotter till swars widh första budh. VDAkt. 1686, nr 7. (Jag) fick .. bud från kungen att genast komma upp till honom. De Geer Minn. 1: 211 (1892). — jfr HÄR-, MAT-, PIL-, SKALL-, TINGS-, UPP-, ÅTER-BUD samt UPP-BÅD m. fl. — särsk. bildl., i fråga om döden. Jagh wil eij emot strida, / Men dödsens bodh förbida. Ps. 1695, 391: 7. Men, kommer budet i vår krets, / Gif, att vi äre då tillreds. Wallin Vitt. 1: 85 (c. 1820). särsk. (numera i sht i folkspr.) i uttr. det är l. var bud efter ngn, någon sväfvar l. sväfvade i lifsfara. Ja, visst var det bud efter mig. Sparre Sjökad. 409 (1850). Eklundh Folk 52 (1918).
c) [anv. är utvecklad ur b] (†) förebud, varsel. (Adalriks) annalkande uttydde han för ett bod til sitt fall. Mörk Ad. 1: 205 (1743). Varnande bud. Adlerbeth Ov. 101 (1818). — jfr DÖDS-, FÅGEL-, FÖRE-, VARSEL-BUD.
d) uppdrag, ärende. Då gick jag ut i staden med ett bud som uträttades och kom igen. VRP 29/11 1738. Min gamla Far .. som också hade bud til staden. Björn Carol. 44 (1794). — särsk.
α) [jfr gå ärenden] i uttr. l. springa bud, gå l. springa med bud. De yngste i Classen tilhöra, at gå bud d. ä. att gå i Lärarens logis, att tillsäga det klockan slagit. Fallén Biogr. 6 (c. 1820). jfr: Bland annat fick .. (Tegnér som pojke) springa bud med bref, som aflämnades i klockaregården vid kyrkan. Wrangel TegnSläktm. 83 (1913).
β) (†) i uttr. föra (ngns) bud, vara ngns ställföreträdare (jfr 2). JGOxenstierna 1: 157 (1805). Och Frithiof före dina bud / tills du blir stor. Tegnér (WB) 5: 144 (1822).
γ) [anv. är sannol. utvecklad ur β] (i Finl., hvard.) i uttr. föra bud, skrodera, skräfla, uppträda skrytsamt. ZTopelius (1832) hos Vasenius Top. 1: 443. Spara blott nu er sturskhet, så att den ej mattas ut, innan ni hinner fram (till fienden). Der kan ni föra bud, så mycket ni behagar. Runeberg ESkr. 2: 17 (c. 1845). Bergroth FinlSv. 276 (1917).
e) (företrädesvis) afseende den person som utsändes för att öfverbringa meddelande o. d. (jfr 7). OPetri Kr. 292 (c. 1540). Morchius sende bod til Wenerborg at afhemta en hiort som war lofwader af Landzhöfdingen ther. Swedenborg RebNat. 1: 282 (1718). Från Vanås gick vanligen bud till Kristianstad två gånger i veckan. De Geer Minn. 1: 126 (1892).
2) (numera nästan bl. i vitter stil; se dock b) motsv. BJUDA 2 o. 3: befallning, påbud; i sht med bibegrepp af kraf på ovillkorlig åtlydnad: bestämd l. oafvislig fordran. GR 2: 151 (1525). En viss regeringsforma motte vara stadgat, så att bud och lydno kunne ordentligen svara hvart annat. RF 1634, Föret. Hvartill tjena väl lagars bud / Utan seder? Adlerbeth HorOd. 125 (1817). På kejsarens bud. Rydberg Sägn. 45 (1874). Ingen fruktade längre regeringens bud eller förbud. Odhner G3 1: 2 (1885). — jfr GRUNDLAGS-, KONUNGA-, LAG-, MAKT-, PÅ-BUD m. fl. — särsk.
a) i numera obrukliga uttr. o. förb. Ioseph .. gaff bodh vth om hans been. Ebr. 11: 22 (NT 1526; Bib. 1917: gav befallning om vad som skulle göras med hans ben). Är för nödhene, at ther på utgår itt almenneligit bodh. RA 1: 462 (1546). Hon skipar sina bud. JGOxenstierna 2: 87 (1796, 1806). — särsk.
α) [efter fsv. standa (kunungs) buþ] (†) i uttr. stånda (ngns) bud, rätta sig efter (ngns) befallning. Lagförsl. 28 (1609). Serenius (1741).
β) (†) i uttr. taga l. emottaga (ngns) bud, höra (ngns) befallning. Rudbeck Atl. 3: 708 (1698). Tagen eder Herres bud. JGOxenstierna 1: 254 (1786, 1805).
b) (fullt br.) om i bibeln förekommande gudomliga påbud rörande människornas vandel m. m.; särsk. i fråga om den lag som Gud enl. 2Mos. 20: 2-17 gaf judarna gm Moses: budord; särsk. i pl., i sht i uttr. tio Guds bud; äfv. i anv. som ansluta sig till l. utvecklats ur denna bet. Bliffue wiidt .. (Guds) budt. GR 2: 244 (1525). Och haffuer Gudh sielff summerat (dvs. sammanfattat) Laghen j tiyo stycke, them man kallar, Tiyo Gudz Bodh. OPetri MenSkap. 79 (c. 1540). En girigbuk, som nu begynner eftersinna det första budet. Dalin Arg. 2: 225 (1734, 1754). Vårt hjertas kärlek är hans (dvs. Balders) bud. Tegnér (WB) 5: 43 (1825). jfr: Elfte budet bjuder: du skall bida. Granlund Ordspr. (c. 1880). — bildl. Pojkar, hvilka ännu ej lärt sig ens de allra första buden i fråga om skjutvapen. VL 1906, nr 260, s. 2. — jfr GUDS-, GUDOMS-, KRISTENDOMS-, KÄRLEKS-, MORAL-, PLIKT-, RELIGIONS-, SAMVETS-, SEDE-BUD m. fl.
c) bildl. Mitt hjertas bud. Wallin Vitt. 2: 10 (1804). Ärans minsta bud. Hagberg Shaksp. 1: 253 (1847). Lydig min känslas bud. Wulff Petrarcab. 106 (1905).
d) i utvidgad anv.: regel, föreskrift. Wårt Språk .. kan .. icke effter andre Språks Poetiske Bud och Præcepta aldeles författas och gifwas. Arvidi 2 (1651). Goda tonens bud. Wallin Vitt. 1: 18 (1805). Yttre bud. Fahlcrantz 1: 115 (1846, 1863). — jfr KLOKHETS-, KONVENANS-BUD m. fl.
3) [jfr motsv. anv. i fsv.; efter t. zu gebote stehen; jfr d. staa til ens raadighed, t. zur verfügung halten, stellen, stehen] motsv. BJUDA 4: makt; i uttr. till buds, eg.: till att bjuda l. råda öfver.
a) (fullt br.) i uttr. stå, ngn gg vara l. ligga (ngn) till buds, förr äfv. till bud, stå l. vara till (ngns) förfogande, vara tillgänglig (för ngn), vara att få l. uppbringa. (Den uppbjudna gården) stod honum till bods öffuer iij (dvs. tre) aar. GR 2: 196 (1525). Hon (kan) intith besinna huru mykit gott henne ståår til bodh. OPetri MenFall F 3 a (1526). Alla till buds stående medel. VL 1892, nr 272, s. 2.
b) (numera föga br.) i uttr. hafva (ngt) till buds, ha (ngt) till sitt förfogande, hålla l. ställa (ngt) till buds, hålla (ngt) tillgängligt. Düben Boileau Sat. 12 (1722). De hjelpmedel, som numera kunna ställas vetenskapsmannen till buds. Nordenskiöld Vega 1: 27 (1880). Under vintrarna, då naturen .. ej håller till buds den .. föda, hvaraf fågeln .. lefver. Ericson Fågelkås. 1: 10 (1906).
c) (†) i uttr. komma (ngt) till buds, skaffa. Kunde thu .. komme samme miöl till bådz tijt vp. GR 16: 314 (1544).
4) († utom ss. senare led i ssgr; se dock slutet) motsv. BJUDA 8 (o. 9): anbud, erbjudande. Tætta bodt biwdz tiig eij tidare. GR 1: 105 (1523). Reenhielm OTryggv. 4 (1691). — jfr AN-, HEM-, TILL-, UPP-, UT-, VEDER-BUD m. fl. — särsk. (fullt br.) motsv. BJUDA 9, om erbjudande af viss summa för ngt som skall säljas, i sht på auktion; äfv. om angifvande af det belopp för hvilket man är villig att leverera ngt l. utföra ett arbete o. d.: anbud. Linc. Tt 5 a (1640). Icke .. skulle .. med (ämbeten) handlas, som i en krambod, och auctions hus; therest högsta budet och köpet gäller. Sahlstedt Hofart. 102 (1720). Trettiofyratusen — bättre båd — trettiofyratusen — första, andra. Blanche En tr. upp 74 (1843). ”Ett bud mina herrar, om ni vill vara så goda! Hästen måste säljas.” Nyblom Hum. 271 (1874). — jfr AN-, UNDER-, ÖFVER-BUD.
5) spelt. motsv. BJUDA 10; jfr BEGÄR 5. Weste (1807). Wilson Spelb. 313 (1888). — jfr FÄRG-, HJÄRTER-, RUTER-, TVÅNGS-, VIRA-BUD m. fl.
6) (†) motsv. BJUDA 26: bjudning (se d. o. 6), inbjudning. Rudbeckius Starcke B 4 b (1624). Dhen giärna wil gåå til giäst, han tage wedh (dvs. antage) första bodhet. Grubb 128 (1665). Reenhielm OTryggv. 32 (1691). — jfr GÄSTA-BUD.
7) person som sändes med ngt bud l. i ngt ärende, budbärare; numera (utom ss. andra led i ssgr) bl. i fråga om sådan budsändning som ej afser annat än framförande af ett (muntligt l. skriftligt) meddelande l. hämtande l. öfverlämnande af ngn sak l. dyl.; förr äfv. om person med fullmakt att mera själfständigt handla å annans vägnar, t. ex. diplomatiskt sändebud l. rättegångsombud. Bud mottagas endast köksvägen. Paaffuens bod lather han .. gripa. GR 1: 29 (1521). Om en herres bodh är en skalk, wil doch herren at man skal wara honom lydigh. OPetri PEliæ d 2 a (1527). Thu .. (må sända) honum samme breff, genom ett wist och trogitt budh. GR 17: 382 (1545). Sjelf är bästa bud. Bremer Hertha 316 (1856). Här är ett bud, som vill tala med pastorn! anmäldes i köksdörren. Hedenstierna FruW 142 (1890). — jfr GÅNG-, LÖGN-, LÖNN-, MELLAN-, OM-, SÄNDE-, SÄNDNINGE-, VELOCIPED-BUD m. fl. — särsk. (i sht ss. senare led i ssgr) om person som har till yrke l. syssla att tjänstgöra ss. bud, vare sig för allmänheten l. för viss person l. viss inrättning o. d. Nyblom Hum. 95 (1874). Flickan .. är en av våra lösnummerförsäljerskor. (Svar:) Er tidning tycks ha raska bud. Tillåt mig gratulera. Essén HKesser 88 (1916). — jfr EXPRESS-, GÅNG-, KONTORS-, POST-, STADS-, TELEGRAM-BUD m. fl.
Ssgr (i allm. till 1 b): A: BUD-BESTÄLLNING. (†) befordran af bud. PlacatPost. 4/7 1683.
(2) -BROTT. (†) öfverträdelse af påbud. LPetri Skyld. F 5 b (1572).
(jfr 1 b β) -BÄRARE. [fsv. budhbärare] (i sht i högre stil) person som öfverbringar underrättelse(r) l. uträttar andra uppdrag. Bidie wij kerliga ider j dandemen alla, athi (dvs. att I) taghe ider jntit aff slige bodbærere oc onda stemplare. GR 2: 261 (1525). Kyrkan (var) Guds budbärare på jorden. Strinnholm Hist. 3: 745 (1848). Risberg Prop. 45 (1905). särsk.
a) (†) med en objektiv prep.-bestämning. De första budbärare af en så sällsam tidning (dvs. underrättelse). Tessin Bref 1: 162 (1752).
b) bildl. Vårens första oskyldigt glada bådbärare (dvs. lärkan). Nilsson Fauna II. 1: 435 (1858).
(jfr 1 b β) -BÄRARINNA10032 l. 01—. kvinnlig budbärare. Hagberg Shaksp. 11: 193 (1851). bildl.; jfr -BÄRARE b. (Dufvan) är .. / Kärlekens budbärarinna. Böttiger 1: 93 (1856). Vårarnas tidigaste budbärarinnor. Gellerstedt i 3SAH 16: 16 (1901; om ankommande flyttfåglar).
(jfr 1 b β) -BÄRERSKA. (numera mindre br.) = -BÄRARINNA. Linc. Bbb 6 b (1640). SAOL (1923).
(jfr 1 b β) -BÄRING.
(jfr 1 b β) -BÄRNING. (†) = -BÄRING. VittAH 18: 116 (1839, 1846).
(7) -BÖSSA. (bode- GR 17: 475 (1545)) [jfr t. botenbüchse, kapsel hvari budbärare förvara af dem medförda skrifvelser] (förr) fodral innehållande tjänstetecken för kronans budbärare. GR 13: 259 (1541). Därs. 28: 38 (1558).
-FÖRARE.
1) (†) jfr 1 b β; = -BÄRARE. OxBr. 8: 288 (1635).
2) (i Finl., hvard.) till 1 d γ: skrytsam person, skrodör. Hahnsson (1884).
-FÖRERI. (i Finl., hvard.) till 1 d γ: skrytsamhet. SvT 1852, nr 23, s. 4.
(jfr 1 d α) -GÅNGARE, m. (†) budbärare. Askelöf EoA 137 (1834).
(1 b ε) -KAFLE l. -KAFVEL. [fsv. buþkafle] (i sht förr) eg.: trästycke af bestämd form, stundom försedt med inskurna märken m. m., som utsändes eg. af myndigheter o. enl. vissa i lag föreskrifna regler fortskaffas af allmogen från man till man i o. för uppbådande af folk för ngt visst ändamål, t. ex. tingssammankomst l. landets försvar l. släckning af skogseld o. d.; i senare tid stundom bestående af en hylsa i hvilken en skrifvelse med uppgift om ärendets art instickes l. helt enkelt af ett bref som på ofvan angifna sätt fortskaffas. J vestergöthland ther vthsende ære budkaffla snarade och brende (dvs. försedda med snara i ena ändan o. brända i den andra till tecken på att den som ej vidarebefordrade dem skulle blifva hängd o. få sin gård bränd) j bland almogen och haffua vpropat eth lygnachtugh rykte ath h(ans) n(åde) haffuer på lagt en ny beskatning. GR 4: 206 (1527); jfr b. LReg. 19 (1583). Kallelse till ordinarie sammanträde (af medlemmarna i en kvarnförening i Gästrikland) sker .. genom .. utsändande af tre budkaflar. PT 1901, nr 256 A, s. 1. särsk.
a) bildl. Språng, fläng, bodkaflar til Doctorer och släkt utan ände. Dalin Arg. 2: 375 (1734, 1754). särsk. om meddelande l. rykte som hastigt sprides från man till man. Broder Karlsson skulle komma, gick budkaflen! Engström Kryss 168 (1912).
b) [anledningen till bet. är, att budkaflar stundom utsändts i upproriskt syfte] (†) om uppmaning till uppror. Odhner G3 1: 66 (cit. fr. 1772). Skriften upptogs såsom en budkafle. Adlerbeth Ant. 2: 68 (c. 1815).
-KAFLE- l. -KAFVEL-LÖPNING. idrott. löpning till fots l. på skidor som afser att på kortast möjliga tid framskaffa en budkafle på det sätt att på bestämda platser en löpare aflöser en annan. VL 1901, nr 36, s. 3.
-LÖPARE. [efter t. botenläufer] (†) budbärare till fots. PJGothus Pollio EvLijff I 1 a (1602). Palmblad Aisch. 46 (1842).
(2) -ORD. [fsv. buþorþ]
1) ord som innehåller påbud l. befallning; särsk.
a) om i bibeln förekommande gudomliga påbud; i sht om hvarje särskildt af tio Guds bud. Will tw ingå vthi liffuet, så halt bodhoordhen. Mat. 19: 17 (NT 1526). i numera obr. förb. Tiyo gudz bodhoord. OPetri MenFall A 2 a (1526). Tijo Bodhorden. Rudbeckius Luther Cat. 137 (1667).
b) (föga br.) om påbud l. befallning i allm. När jordens folk, i yrans tid, / Blott våldets budord lydde. Ps. 1819, 32: 4.
c) regel, föreskrift. (Recensenten) syndar (oupphörligt) mot de lättaste budord i grammatiken. ESjöberg 348 (1825).
2) [möjl. eg. en skämtsam förvridning af sv. dial. buding, båding, skjorta (utan ärmar), del af kläderna som betäcker bröst o. mage, afledn. af sv. dial. bud, båd, öfverdel af skjorta l. linntyg, besläktadt med feng. bodig (eng. body), kropp. Plagget hade näml. tio knappar, alltså samma antal som tio Guds bud] (förr) benämning på ett till den forna gotländska manliga folkdräkten hörande plagg. Det svarta budordet (lifstycket) som utom Tröjan hopsnördes. Linné Gothl. 245 (1745). SKL 1: 31 (1845).
-SKICKA. (†) sända bud till (ngn) med uppfordran att infinna sig. Magistraten budskickade .. Dahlström, som kom tillstädes. BoupptVäxiö 1763. Törngrenska målet 175 (1801). jfr: Supponera, att Pastor blifvit hastigt sjuk några timmar före predikan. Han budskickar till närmaste Pastor i ett annat pastorat. Agardh BlSkr. 1: 358 (1836). Anm. Denna anv. klandras ss. osvensk i JournSvL 1798, s. 757.
-SKICKANDE, n. Wingård Minn. 12: 43 (1850).
-SKICKNING.
1) om handlingen att sända bud. Kolmodin TacAnn. 1: 364 (1833).
2) konkretare: meddelande som sändes med bud. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 78 (1868).
3) (†) till 1 b ε: kallelse. (Vissa) hemmans åboer äro förbundne, uppå gästgiffvarens budskickning, strax infinna sig med hästar, att emottaga skiutz. VgFmT I. 6—7: 34 (1755). Törngrenska målet 219 (1801). bildl. En sjuklig kroppshydda, som ofta skakades af dödens täta budskickningar. Hedborn 2: 212 (1839).
4) (†) konkret, om personer utsända i visst ärende: beskickning. Carlstedt Her. 1: 116 (1832).
-STICKA, r. l. f. [efter d. budstikke] (tillf.) = -KAFLE. Strindberg SvÖ 2: 237 (1883).
-SVEN. (†) jfr -BÄRARE. Då kom der en budsven från Ungdrottens här. Ling As. 671 (1833). SvT 1852, nr 185, s. 2.
-SÄNDA. (†) till 1 b ε: sända bud till (ngn) med uppfordran att infinna sig. (Käranden, som efterskickats, har) dett ey ens welatt effterkomma, ehuru honom är budhsendt. BtÅboH I. 2: 28 (1624).
-SÄNDNING.
1) om handlingen att sända bud. Lagerbring 1Hist. 2: 287 (1773).
2) (†) konkretare: budskap. Min budsändning (är) sann. Ling As. 7 (1833).
(7) -VAPEN. (förr) med riksvapnet försedd plåt l. bricka som bars af kronans utsända budbärare till tecken att de voro stadda i kronans ärenden. Stiernman Com. 1: 326 (1584).
B (†): BODE-BÖSSA, se A.
C (†): (3) BUDS-JORD. [fsv. buds iorþ] jord som vid försäljning först måste hembjudas åt anförvanter. Möller (1790). Heinrich (1814).
Afledn.: BUDA, se BÅDA, v.
BUDAS, v. dep. (i Finl., hvard.) till 1 d γ: skryta, uppträda skrytsamt. AOFreudenthal i FoU 15: 41 (1902). Bergroth FinlSv. 345 (1917).
BUDISK, adj. (i Finl., hvard.) till 1 d γ: skrytsam. AOFreudenthal i FoU 15: 41 (1902). Schildt Asm. 77 (1915).
Spoiler title
Spoiler content