SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FRAM fram4, adv.
Ordformer
(fraam Svart G1 43 (1561); fråm BtFinlH 2: 153 (1560). framb Brahe Kr. 18 (c. 1585: framblidne), Lagerberg Dagb. 125 (1711: frambdeles). frem OxBr. 1: 321 (1626: fremdeles))
Etymologi
[fsv. fram, motsv. nor., ä. d., isl., got. o. feng. fram; jfr d. frem; eg. gammalt t-löst n. av fsv. framber, isl. framr, feng. fram, framstående, utmärkt, duglig, käck, tapper, eg.: framför l. framtill befintlig o. d., motsv. gr. πρόμος, anförare, förkämpe, till ett indoeur. pro, framför (jfr FÖR, prep.); jfr (med annat avljudsstadium) FROM, ävensom FRAMMA, (SÅ)FRAMT, FRÅN, FRÄMJA, FRÄMLING, -FRÄMMA, FRÄMMANDE, FRÄMMERMER o. FRÄMRE. Rydberg upptager 2: 338 (c. 1870), väl närmast från isl., det gamla adjektivet: ”En ungersven med framm (dvs. käck, hurtig) hållning”]
1) (numera i sht vard.) i fråga om läge: framtill, på framsidan, i l. på den framåtvända delen (av ngt); äv. (jfr 2): i främre delen (av skepp, vagn o. d.); ofta direkt motsatt BAK, adv., särsk. i förb. fram och bak. (Janus har) dubbelt Ansichte; / Ett til ryggs; .. / Annat fram. Stiernhielm Fred. 18 (1649, 1668). Med puckel fram, och puckel bak, / En Krympling hela qvällen skrutit / Hur hans figur vann Könets smak. Kellgren 2: 153 (1792). I sina sadlar, som äro fram och bak höge, sitta de fast til häst. Ödmann MPark 139 (1800). (Tordmularna) äro vita fram och svarta på ryggsidan. Sandström NatArb. 1: 120 (1908). Fajanskakelugnar med rutiga mönster och en liten ljusröd blomma mitt fram. Essén Brilj. 135 (1918). — särsk.
a) följt av ett sig omedelbart anslutande i (uti) l. o. ofta sammansmältande med detta till en sammansatt prep. frami (framuti), frampå (jfr 2 a). Han (blev) .. skutin fram i pannan. CGyldenhielm (c. 1640) i HH 20: 341. Tvänne sådane tofsar hängde .. frampå bröstet. Ödmann StrFörs. 4: 154 (1822).
b) substantiverat i förb. med ett (vanl. följ.) substantiviskt bak: framsida; i sht bildl. Han vet både fram och bak i den saken (dvs. känner den utan o. innan, i grund o. botten). Serenius Ii 4 a (1734). Nu vore den ju mest oveldig i en sak, / Som ej deraf förstod at skilja fram och bak. Kellgren 2: 131 (1783). Att hufvu'n .. fått bak och fram förbytta. Lovén Dante 1: 104 (1856).
2) i fråga om läge l. ställning på större l. mindre avstånd från utgångspunkten för en (värklig l. tänkt) rörelse framåt: framme; i överförd anv. i fråga om senare infallande tidpunkt. Wore skyttere och andre, som och haffue i thenne fegde warit så longt fram for fienderne, som i. GR 11: 288 (1537). (Bataljonens soldater böra tillse) at dhe stå lijka långt fram och tilbaka medh honom, son står främst i Ledet. Söderman ExBook 6 (1679). Ett stycke fram på härens väg gick öfver ån en spång. Runeberg 2: 52 (1846). Långt fram i hans studentår drog hans längtan tillbaka till barndomshemmet på besök. ALarsson (1912) hos Kjellberg Wikner Suppl. 129. — särsk.
a) följt av ett sig omedelbart anslutande i (uti), på l. vid o. ofta sammansmältande med detta till en sammansatt prep. frami (framuti), frampå, framvid: framme i l. på l. vid (jfr 1 a). Och skall same fisk liggie tijllrede fram j wägen för wåre skepp. GR 19: 242 (1548). Een part villia haffva .. (dop-)funten fram i kyrkian, sombliga tillbakars. RP 8: 26 (1640). Gardiet var fram i elden. KKD 3: 96 (c. 1740). Uti sin gula kolt / Står sluproddarn framvid stäfven. Bellman 6: 160 (1779). Den der gunstige herren fram vid bordet. Livijn 1: 421 (1824). Åka frampå vagnen. Sundén (1885). Nu satte sig drängen ned frami kyrkan. EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 343. — (†) Stina (är) frampå theatern. Gustaf III 2: 211 (1788). — särsk.
α) (bygdemålsfärgat i Norrl.) i uttr. fram på bygden, nere i den (mera) odlade bygden. Nybygena vid Flåsjön hafva bättre utseende än gamla bondgårdar fram på bygden. NorrlS 96 (1798). Modin GTåsjö 70 (1916). jfr: (Byns) åkrar, äro de irregulairesta fram på Soknen. NorrlS 54 (c. 1770).
β) i uttr. fram i (en viss månad l., numera föga br., årstid) o. fram på (året l. dagen, en viss årstid l. tid på dygnet, ett visst århundrade l. årtionde), då en (god) del av (månaden, året, dagen osv.) (redan) förlidit l. förflutit; inemot l. ngt efter midten av (året, sommaren, maj osv.); ett stycke in på (året, hösten osv.), då man kommit in i (januari osv.). Skulle mötet berammes fram på sommeren. GR 5: 12 (1528). Vij (ärna) fram i sommer, när höet burgeth bliffver, lathe mäst alth vårth resetyg (dvs. rytteri) drage tijt nedh emoth gräntzenn. Därs. 28: 179 (1558). En stund fram på dagen. KKD 6: 79 (1708). Vi spelte tills långt fram på kvällen. Geijer (1807) i MoB 7: 58. Man sår ända fram i october. CHAnckarsvärd (1817) i HTSkån. 4: 75. Parlamentet ajournerade sig till frampå nyåret. Svedelius StatsrAnsv. 127 (1856). Paul Ahnfelt .. stod, åtminstone ända fram på fyrtitalet, i förtrolig brefvexling med honom. Lysander Almqvist 42 (1878). Fram på småtimmarna. Jensen Tsard. 157 (1905).
b) i förb. längre fram, förr äv. fram längre l. fram bättre (ofta sammanskrivet frambättre) l. bättre fram, längre framme (jfr 3 c). Een Wattubrun, hwilkens Watn smakar i förstonne mycket Salt, men sedan thet sedermeer och fram bättre hafwer deelt sig vthi små Bäckar, gifwer thet een mächta sööt och liuflig smak. Sylvius Curtius 179 (1682). Thelèm gick ledsen sina färde. / Fram bättre .. / Ett universitet hon fant. Leopold 2: 407 (1795, 1815). — särsk.
α) längre från början l. närmare slutet av bok l. skrivelse. Stiernhielm Arch. E(”C”) 1 a (1644: bättre fram). En jemförelse mellan den ton, som Kant och Kellgren iakttogo mot Svedenborg, skall frambättre meddelas. Beskow Minnesb. 2: 247 (1866). Såsom vi längre fram skola få se. Forssell Stud. 2: 369 (1879, 1888).
β) vid en senare tidpunkt; (så l. så lång tid) senare. GR 1: 188 (1524). Fram lenger warder ingen omwendning meer. Jer. 40: 5 (Bib. 1541). Otte Dager längre fram. GR 15: 57 (1543). Någen tidh fram bättre rammade han sin lägenheet .. om natten (att rymma). CGyldenhjelm (c. 1640) i HH 20: 383. J (skolen) få vårt nådiga svar bätre fram. Swedberg Amer. 39 (i handl. fr. 1725). Längre fram på året. Nordberg C12 1: 53 (1740).
3) i fråga om rörelse (värklig l. tänkt) l. riktning mot ett mål: framåt; ofta i oeg. o. överförd bet.; i sht i fasta förb. med verb (varvid det ofta är fråga om en rörelse l. strävan o. d. som sker mödosamt, under övervinnande av motstånd o. hinder); äv. i överförd anv. i fråga om tid. Szå må thett wäll bliffwa ther wedh, tess (dvs. till dess) fram lijder. GR 15: 247 (1543). At han medh 2 Kryckior måste hielpa sigh fram. Hiärne Suurbr. 172 (1680). (Sv.) Sätta klockan fram, (eng.) To set the clock forward. Widegren (1788). Dä va inte så godt att komma fram i leret. Cederborgh RK 5 (1816). De tre bröderna (fingo) tigga sig fram ifrån dörr till dörr. Lysander Äfv. 5 (1872) Han träffade på en vacker gångstig ock följde den ett stycke fram genom skogen. Landsm. V. 6: 89 (1885). De hade två fjärdingsväg fram till Berga och sedan två fjärdingsväg fram till Ekeby. Lagerlöf Berl. 1: 81 (1891). Ej sällan springer bjälklaget med sin gesims från väggen vinkelrätt fram öfver kolonnen. Hahr ArkitH 107 (1902). (†) Huad then ene sade fram (dvs. till sakens förmån) sade then andra emoot. Svart G1 129 (1561). — särsk.
a) uttryckligen motsatt: tillbaka l. åter; i förb. fram och tillbaka, varken fram eller tillbaka, l. (numera i sht i skriftspr.) fram och åter osv. l. (förr ofta, numera bl. ngn gg i högre stil) åter och fram osv. Jag gick hela vägen, både fram och tillbaka. Han promenerade fram och tillbaka på golvet (dvs. av o. an, omväxlande i den ena riktningen o. den andra). Prata fram och tillbaka (dvs. säga först ett o. sedan ett annat som går stick i stäv däremot, prata hit o. dit utan reda o. sammanhang). Wtöffuer Holweden får ingen man snart fare, huarken åther eller fram. GR 11: 42 (1536). (Du bekymrar dig föga) ther um, hvadh heller thett går fram eller tilbake. Därs. 27: 143 (1557). Han vet hvarken fram eller tilbaka (dvs. han vet varken ut l. in”, står fullkomligt rådlös). Mont-Louis FrSpr. 262 (1739). Han sjelf gick åter och fram. Runeberg 1: 31 (1832; i vers). Myrorna gingo ostörda i sina ärenden fram och åter, åter och fram. Lagerlöf Drottn. 271 (1899). Jesus gick fram och åter i Salomos pelargång i helgedomen. Joh. 10: 23 (Bib. 1917; öv. 1883: af och an). — särsk. i det substantiverade fram och tillbaka, fram och åter, gående l. spring, viljande l. handlande osv. fram o. tillbaka; i sht oeg. o. bildl. Hans fram och åter. Hagberg Shaksp. 8: 164 (1849). Åren gå och vi bli annorlunda, men hur och när detta sker är svårt att säga. Ofta tycks det vara ett fram och tillbaka. Belfrage Runebg 246 (1917).
b) i förb. rakt l. rätt (förr äv. gerade, rada, ända) fram, rakt framåt; ofta oeg. o. bildl., om handlande l. tillvägagångssätt: utan slingringar o. krumbukter, om yttrande: utan omsvep l. undanflykter, rakt på sak, oförbehållsamt, (burdust) öppenhjärtigt; jfr RÄTTFRAM, ÄNDAFRAM. Lät tijn öghon see rett fram för sigh. Ordspr. 4: 25 (Bib. 1541); jfr FRAMFÖR I 2. Ett Skep för dragande windh .. faar sijn kooss rada fram. Raumann Ryning 5 (1610). En grof best, som ända fram hade skrifvit: Er hustru, då han likväl åtminstone hade bort säga: Er Nådiga Fru. Eurén Kotzebue Orth. 3: 169 (1794). Rakt fram vare Er gång, men sen I till höger, till venster, / skefögd handlingen blir. Tegnér (WB) 6: 43 (1829). Inuti vagnen sutto rätt fram en äldre herre och en fru. De Geer VSkr. 1: 19 (1841, 1892). Hvardera sade den andre rätt fram, hvad han tänkte. Cederschiöld Riehl 2: 81 (1878).
c) i förb. längre fram, förr äv. fram bättre l. bättre fram (jfr 2 b). Thå han gick tädhan litith fram bäter, sågh han Iacobum Zebedei son. Mark. 1: 19 (NT 1526; Bib. 1917: hade gått litet längre fram). (Gustav Vasa) hafwer .. seet länger fram, hwadh som efter H. K. M:tz dödhelige afgång kunde hände. Chesnecopherus Skäl B 3 b (1607). Kör litet bättre fram. Möller (1790); jfr g.
d) med underförstådd imperativ av ett rörelseverb i sats som innehåller en uppmaning l. befallning. Arnell Moore 1: 61 (1829). Fram, fram vårt ädla, härjade standar! Runeberg 5: 8 (1860). Salem, Salem ses i fjerran! Fram till fadershemmet, fram! Rydberg Dikt. 1: 13 (1877, 1882).
e) till bet. närmande sig en (efterställd) prep. i sådana uttr. som (gå, vandra o. d.) vägen l. gatan fram o. d., framåt l. längs vägen osv. Ingen kunde reesa then wäghen fram. Mat. 8: 29 (NT 1526). Flemming .. fölgde Hans Maj:t gatan fram til Slottsporten. Nordberg C12 1: 809 (1740). Kör nu gatan rätt fram. Almqvist Går an 154 (1839); jfr b. Om någon ror (sjön) Langas fram från Jaurekaska. Berg Sjöf. 89 (1910). — (föga br.) Hvad majestätlig syn! Kring grindar och staketer / Utvicklas, stranden fram, grönt virkade tapeter. Bellman 2: 140 (1783). — jfr (†): The foro ååt wäghen fram. Apg. 8: 36 (NT 1526; Bib. 1541: fram åt wäghen).
f) obestämdare för att beteckna en rörelse ss. fortskridande l. en värksamhet o. d. ss. fortgående. Thå sadhe the till honom ath Iesus Nazarenus gick ther fram. Luk. 18: 37 (NT 1526). Danskarne brände grufveligen där de drogo fram. Hallenberg Hist. 1: 308 (1790). Den vallande / låten går kallande / fram genom nejden kring myr och mo. Fröding Guit. 25 (1891).
g) med avbleknad bet. i förb. som angiva att ngn l. ngt gm en rörelse l. rörelser som för tanken innebära ett närmande förflyttar sig l. förflyttas till (närheten av) ngn l. ngt. Thå sagde han till mannen som then wisnadha handen haffde, Statt hijt fram. Mark. 3: 3 (NT 1526; Bib. 1541: Gack hijt fram). Barnen kommo .. fram til dem. Lagerström Bunyan 2: 39 (1727). Såsom det var mycket skumt i stugan .., gick hon fram och satte sig i dörren. Almqvist Grimst. 21 (1839). Vi .. hasade oss fram till skansen. Bergdahl Antip. 78 (1906). — särsk. i förb. fram (e)mot, ofta sammanskrivet framemot o. fattat ss. en sammansatt prep., bort mot, hän mot; i fråga om tid: då (äv.: tills) det lider resp. led mot (den l. den tiden l. timmen o. d.), inemot. Fram mot morgonen brukar den sjuke bliva lugnare. Fram mott Pingzdagh tiidt. GR 19: 138 (1548). En liten ängslott fram emot Sätra hagar. Almqvist Grimst. 3 (1839). Detta ryska Amerika sträcker sig framemot polcirkeln. Svedelius Statsk. 4: 1 (1869). När framemot våren isen börjar svartna. Vasenius Top. 1: 246 (1912). Fram mot elvatiden på natten. Lagerlöf Troll 2: 20 (1921).
4) i förb. som innebära att ngn når det föresatta målet, fullföljer ett arbete l. en strävan till slut o. d. Ehuru väl Ryttmästarne fuller föregiffua att de (dvs. hästarna) väl skole gåå fram, synes mig doch att de mestedeels lijtett duga. AOxenstierna 2: 487 (1622). Utkörd Häst drar ej fram. Kellgren 3: 199 (1792). Den som vill hinna fram måste äfven underkasta sig resans besvärligheter. Tegnér (WB) 4: 117 (1824; i fråga om antikstudiet). Jag ropade väl; men min röst hördes icke fram, emedan det var motvind. Læstadius 1Journ. 432 (1831). Två veckor hafva våra tjärkarlar varit på väg. De hafva icke mer synnerligen långt fram. Arkadius Pakkala 90 (1895). — särsk.
a) i uttr. som angiva att ngn lyckas driva igenom sin vilja l. mening l. sätta sitt uppsåt i värket l. få ngt gjort; särsk. i uttr. (förr äv. vinna) sin vilja (stundom sin mening, sitt uppsåt o. d.) fram. Svart Gensv. I 6 b (1558). Hwadh han (dvs. Gud) wil hafwa fram, kan ingen drifwa tilbaka. Chesnecopherus Skäl A a a 2 a (1607). Att den fattige enfaldige Soldaten kunde winna sitt upsåth fram. VDAkt. 1720, nr 337. Han är envis som synden; och det han vil, det måste fram. Envallsson Skom. 55 (1785). Låt henne få sin vilja fram. Bremer Grann. 2: 127 (1837). (†) Han .. gör tilbaka, huad som andre göre fram. GR 16: 764 (1544).
b) (knappast br.) ut, till ända. Britthe fader Jon han haffwer sagdt hanss dotter skulle tiena sitt åhr fram. VDAkt. 1666, nr 206.
5) [utvecklat ur 3 g] i förb. som angiva att ngn kommer l. bringas tillstädes l. att ngt förebringas l. företes, att ngt tages l. hämtas från sitt förvaringsrum för att användas, att ngt förut dolt l. obeaktat träder l. skaffas i dagen o. kan ses l. höras, att ngt förut obefintligt kommer till stånd o. d. Blicka, blixtra, gå, rusa, skymta, springa, sticka, stiga, stå, träda, tränga (sig), våga sig, växa fram m. fl. Arbeta, bära, draga, föra, hala, kläcka, locka, lägga, plocka, slå, slänga, stamma, ställa, sätta, trolla fram m. fl. (Festus) satt .. för rätta, och läth Paulum komma fram. Apg. 25: 6 (NT 1526). Herren Gudh .. hadhe .. them (dvs. djuren) fram för menniskiona. 1Mos. 2: 19 (Bib. 1541). Diefwulen släpte fram itt ont Liudh vthur Buken. Schroderus Os. 2: 45 (1635). Landzbokhollaren kastadhe fram någhra ordh att widh Hospitalett skolle wara giordh någor öfwerlefwerningh. VDAkt. 1664, nr 50. Nu hafver man borgadt för sielfva personen, och ej för hans gäld; skaffe honom fram, och vare saklös. HB 10: 12 (Lag 1734). Ormen kröp fram under stenen. Widegren (1788). Hon drar fram en dolk, som hon höjer emot sitt bröst. Leopold 1: 92 (1790, 1814). Tag nu fram din matsäck; ty vi äro förbannadt hungriga! CFDahlgren 4: 128 (1831). Nu kom .. Erik fram med den bekännelsen, att han icke var fullt säker om vägen. Castrén Res. 1: 25 (1852). Solen bröt fram i hela sin glans. Nyblom Hum. 44 (1874). Hans minne .. letade fram halfvägs glömda ting. Hallström Than. 59 (1900). Hon måste gå in i kammarn och ta fram en tallrik med blå rosor — den hade inte varit framme på år och dag. Sjödin StHjärt. 164 (1911). — särsk.
a) (†) i förb. komma rätt fram, råka riktigt illa ut. Kan skie I (som äkta män) wehle lådz som wor' I eij tillfreds, / Då kommen i rätt fram; då är hon (dvs. den koketta hustrun) strax till reds / Att ijfrigt brista uth: det af slijkt tahl wäl rönes, / Att hennes dygd och wett eij wördes nog och lönes. ÖB 33 (1712).
b) med underförstått rörelseverb i förb. vilja, skola, måste fram, äv. (vard.) fram med ngt, ävensom i sådana förb. som befalla, rekvirera fram o. d. (se BEFALLA, v.2, osv.). (Adam) kunde (icke) vndfly .. vtan måste fram och swara til thz han giordt hade. OPetri MenSkap. 30 (c. 1540). Ähn nu hafuer de de största (skinnen) quar Liggiandes, och icke wille de der medh fram. ÅngermDomb. 1632, fol. 52. Fram skall allt, som är godt; hvem vill väl spara om Julen? Ingelman 102 (1838, 1843). Karl Anton hade under årens lopp, om sanningen skall fram, lärt sig att ljuga ganska behändigt. Geijerstam LycklMän. 51 (1899).
c) fristående (med underförstådd imperativ) i sats som innehåller en uppmaning l. befallning; ofta (i sht vard.) med prep. med. Brudparet fram! Dauid sadhe til en aff sina vnga män, Fram och slå honom. 2Sam. 1: 15 (Bib. 1541). Spegel GV 29 (1685). Jag tål inte att du slingrar dig så där; fram med sanningen! Hvad skulle du med de där pengarna? Cavallin Stevenson Nichols. 29 (1897).
Sammansättningar.
Anm. I st. f. här nedan anförda verbala ssgr, vilka i allm. hava en viss skriftspråksprägel, användas numera, i sht i talspråket, ssgarnas båda delar i stort sett oftare i fri förbindelse ss. skilda ord (se Särskilda förbindelser under de olika enkla verben). Ss. vbalsbst. brukas dock knappast annat än den sammansatta formen; i p. pr. o. p. pf. (i sht det senare) äro delarna likaledes i regel oskiljbara, o. av åtskilliga, i sht intr. verb äro ssgsformer här de så godt som ensamt brukliga. Särskilt märkas en del ssgr med intr. verb som beteckna en på ett l. annat sätt speciellt karakteriserad rörelse, vilka nästan bl. förekomma i p. pr., i sht i förb. med ett föreg. KOMMA (jfr t. ex. FRAM-HOPPA, -LARVA, -LUNKA, -SKUTTA, -TRIPPA). Bland övriga böjningsformer träffas sammansättning ngt oftare i inf., sup. o. i pass. på -s än i andra. Vid finita former är sammansättning jämförelsevis vanligare i bisatser än i huvudsatser. I många fall är den fasta ssgstypen den vanliga(re) i bildl. o. oeg. anv. Ett sällsynt, om ej enstaka fall är FRAM-STAVA, som, ehuru bl. användt i eg. bet., ej har vid sin sida motsv. fria förb.
Vid de verbala ssgarna hava här nedan icke medtagits vbalsbst. på -ande, vilka i regel kunna bildas till varje upptaget verb utom till dem vid vilka vbalsbst. på -ende särskilt anförts, ej heller vbalsbst. på -are, om vilkas bildning det nyss sagda likaledes i huvudsak äger giltighet.
(5) FRAM-AGITERA. gm agitation framkalla (i sht en stämning, uppror o. d.). Upsala 1921, nr 123, s. 3.
(5) -ALSTRA, -ing. (i sht i skriftspr.) frambringa, giva upphov åt, bringa till stånd, åstadkomma, alstra; jfr ALSTRA FRAM. Linné Bref I. 1: 18 (1751). Denna .. Sagan är .. ibland de foster, hvilka jag för heder skulle skatta, at hafva framalstrat. Tessin Bref 1: 191 (1752). Alt det goda, som naturen framalstrar. Lybecker Young 102 (1795). Mångtydigheten af det ord, som öfversättes med kraft, har framalstrat talrika förklaringar. Ödmann StrFörs. III. 1: 77 (1811). Uti de qvinliga slägtorganen framalstras ägg. Hallin Hels. 2: 428 (1885). Andersson GrDram. 205 (1890, 1910). särsk.
a) (numera föga br.) med avs. på människa (l. djur); ofta: föda, bringa till världen. Linné Bref I. 1: 130 (1746). I Kräklinge Socken hafva 363 par på 50 år framalstrat 1139 barn. VetAH 1754, s. 171. Ljunggren Est. 2: 71 (1860).
b) (†) ss. vbalsbst. -ing med konkret bet.: alster, produkt. Löwenhielm PVetA 1751, s. 11. De äldsta af den hebreiska poesiens framalstringar. Atterbom PoesH 1: 106 (1848).
(5) -ANDAS. andas fram; ofta (i högre stil) närmande sig bet.: (sakta) framviska. Linc. (1640; under prospiro). Min kärlek framandades jag i toner. ESjöberg 413 (c. 1820).
(5) -ARBETA, -ning. jfr ARBETA (SIG) FRAM.
1) (mindre br.) gm arbete skaffa fram (ngt ur ngt) l. skaffa (ngt) i dagen; stundom refl. med saksubj.: tränga l. tvinga sig fram (i medvetandet, till erkännande o. d.), tränga igenom. Sedan jag hade framarbetat (foster-)hufvudet, förmådde Jord-Gumman .. at .. förlossa (kvinnan). Hoorn Jordg. 2: 148 (1723). Ur reminiscenser och ojämnheter framarbetar sig hos denne författare något ursprungligt. Wirsén i PT 1900, nr 110 A, s. 3. Innan elektronteorin framarbetat sig. Vannérus Metaf. 259 (1914).
2) gm arbete åvägabringa (ngt). Verd. 1883, s. 10. En mängd finesser .. i talet .. skola framarbetas (hos den dövstumme). Bergqvist Dövst. 25 (1907).
(1) -ARM. (numera mindre br.) underarm; jfr FÖR-ARM. Beckman Skrifk. 4 (1794). Löwegren Hippokr. 1: 261 (1909).
(5) -AVLA, -ing. (föga br.) avla, frambringa; äv. bildl.; jfr AVLA FRAM. Murbeck CatArb. 1: 629 (c. 1750; i bild). LAHT 1894, s. 237.
(1) -AXEL. på vagn o. d. VetAH 1773, s. 337.
(3, 5) -BEFALLA. befalla fram; stundom närmande sig bet.: framtvinga. Polyfem I. 30—31: 8 (1810; bildl.). Frambefalla ett fat varmt vatten. Atterbom Minn. 566 (1819). På landet .. lika litet som i staden låter förtroendet frambefalla sig. Bergström LittNat. 286 (1889).
(3, 4) -BEFORDRA, -ing.
1) (numera bl. tillf. utom i Finl.) fortskaffa (ngn l. ngt, särsk. till hans l. dess mål); jfr BEFORDRA FRAM. (Konsistorienotarien i Lund) bedes .. frambefordra föreg. bref. JGezelius d. y. (1713) i UrFinlH 706. De sjukes frambefordrande (i fält). FFS 1889, nr 11, s. 25. Castrén Creutz 301 (1917).
2) (knappast br.) befordra l. hjälpa fram (ngn till ett ämbete). (Reuterholm) begagnade sitt .. inflytande att .. frambefordra många .. landsmän. Lagus Kellgren 281 (1884).
(1) -BEN.
1) om vardera av de främre extremiteterna hos fyrfotadjur; äv. om de extremiteter som bilda det l. de främsta benparen hos djur med mer än två par ben: främre ben; motsatt: bakben; stundom om främre ben å stol o. d. Hästen är halt på vänstra frambenet. Linc. D 4 a (1640). Fatab. 1906, s. 53 (i fråga om stol).
2) (†) = -ARM. Retzius Djurr. 131 (1772).
(5) -BESVÄRJA, -ning. (i sht i högre stil) gm besvärjelser tvinga (ande o. d.) att uppenbara sig; frammana; framtrolla; framkalla; ofta oeg. o. bildl.; jfr BESVÄRJA FRAM. Kritikens mörka .. vålnad är .. frambesvuren. Atterbom i Phosph. 1811, s. 360. Hvarje af reaktionära sträfvanden .. frambesvuren revolution. Bolin Statsl. 2: 316 (1871).
(3 g) -BJUDA, -ning. [fsv. frambiuþa] jfr BJUDA FRAM.
1) [jfr bjuda farväl o. d.] (†) med avs. på hälsning o. d.: framföra. Widekindi KrigsH 476 (1671).
2) (†; jfr dock b) erbjuda, (erbjuda sig att) framlägga l. framlämna (ngt). Teitt Klag. 60 (1556). Frambudin tienst är altidh försmådh. SvOrds. A 6 b (1604). Om några Tattare .. frambödo sina barn till att döpas, skola the förmanas, at the öfwergifwa sitt willa lefwerne. KOF II. 2: 41 (c. 1655). At .. (prästen) giör sit embetes stycken mest för Guds ära skull och then lön, som frambiudes ofwan effter. HSpegel (1685) i KyrkohÅ 1901, s. 232. Adlerbeth Æn. 172 (1804). särsk.
a) refl.: erbjuda sig; stundom närmande sig bet.: våga sig fram. LPetri KO 38 a (1571). Hvo sigh frambiuder till att siunga, och icke gitter bewijsa sigh fattigh dieckne wara, han skal .. bortwijsas. KOF II. 2: 122 (c. 1655). (Då) frambude .. månge sig ther til at sökia giöra förlikning them emellan. Peringskiöld Hkr. 2: 78 (1697).
b) (föga br.) bildl. med saksubj. Rydelius Förn. 114 (1720, 1737). De vidsträckta, ymnoga betesmarker .. landet .. frambjöd. Strinnholm Hist. 2: 556 (1836).
3) (för iakttagelsen l. ögat) erbjuda, (upp)visa; ofta refl.: te sig, visa sig, framträda. Lehnberg Pred. 1: 17 (c. 1800; refl.). Käflingeå .. genomflyter .. (en) del af (den skånska) lågslätten, drifvande en lång rad qvarnar och stampverk, dermed frambjudande en tafla af liflig industriel verksamhet. VLS 194 (1888).
4) (föga br.) räcka fram (ngt för att giva det åt ngn l. låta ngn taga för sig därav); bjuda l. servera (ngn ngt). Nu framböd hon kaffe ur kannan. Lenngren (SVS) 2: 244 (1800). Hagberg Shaksp. 9: 230 (1850).
5) (†) sträcka fram (en lem o. d.); (i strid o. d.) vända l. rikta osv. (sitt bröst o. d.) fram (emot ngn o. d.). Tå war (enligt Petrus' mening) intet nog, at fötterna twåddes, utan framböd tillika hufwudet och händerna. Spegel Pass. 85 (c. 1680). Han frambiuder det bröst, som han aldrig frucktat at visa emot Fienden. Mörk Ad. 2: 99 (1744). Dens. Th. 3: 333 (1758).
(5) -BLICKA. jfr BLICKA FRAM.
1) (†) glänsa fram. Spegel 304 (1712; om morgonrodnad).
2) blicka fram, titta fram; i sht bildl.: bliva synlig, visa sig, skymta fram (jfr 1). Ett ansigte af himmelsk ungdom framblickade (ur molnet). Leopold 3: 487 (1794, 1816). Här och hvar framblickar den lugnt flytande älfven. TurÅ 1911, s. 225.
(5) -BLIXTRA. jfr BLIXTRA FRAM.
1) (hastigt) blänka fram; ofta bildl. Leopold 5: 26 (1801; bildl.). Borta i skogskanten framblixtrar .. en strålande fönsterrad. Nyblom Österut 95 (1908).
2) (i poetisk stil, tillf.) blixtsnabbt störta fram l. komma tillstädes. Straxt .. framblixtrade härar af Andar. Stagnelius (SVS) 2: 52 (c. 1820).
(5) -BLOMSTRA, -ing. eg. om blomma: skjuta fram l. slå ut; nästan bl. (i högre stil) oeg. o. bildl.: skjuta upp l. slå ut likt en blomma, framspira, uppblomstra; jfr BLOMSTRA FRAM. PoetK 1817, 2: 155. En slags timlig välfärd kan synas .. framblomstra (ur ett av blott världsliga bevekelsegrunder ingånget äktenskap). Bring Högm. 514 (1862). Den enskilda blommans framblomstring (hos sjösäven). Lindman NordFl. 3: 329 (1905).
(5) -BLÄNKA. blänka fram, lysa fram. Björnståhl Resa 2: 138 (1773). Under .. (den upplyfta hällen) framblänkte en kittel, full med klaraste silver. Heidenstam Svensk. 1: 135 (1908).
(1) -BOG. i fråga om kroppsdel hos större däggdjur. AntecknSaml. 115 (1679). särsk. om för hushållsändamål avskuren frambog. Lagförsl. 384 (c. 1606).
(2) -BORDS-BÄNK. (†) gavelbänk. Bänken emellan bordet och främsta väggen (i en skånsk allmogestuga) kallas frambords bänken. Linné Sk. 130 (1751).
-BRINGA, -ning (numera mindre br., EHTegnér i UVTF 26: 15 (1880)). jfr BRINGA FRAM.
1) (†) till 3: föra (ngt l. ngn) framåt l. fram till bestämmelseorten, framforsla (ngt), befordra (ngt); äv. i överförd anv.; stundom: medföra; äv. refl.: taga sig fram. Rålamb 4: 17 (1690). Att vi .. genom kärr och ovägade stigar oss frambragte. KKD 7: 281 (c. 1725). Et Memorial, det han begärte måtte frambringas til vederbörlig ort. Dalin Arg. 1: 168 (1733, 1754). Jag (har) låtit fylla .. (vägarna) med grof sand och grus, til hvars frambringande, jag på vinterföre låtit foga anstalt. VgFmT I. 6—7: 35 (1755). Okunnige .. om hvad nästa dag skall frambringa. Lehnberg Pred. 1: 134 (c. 1800). Linder o. Walberg (1862; med hänv. till framföra).
2) (†) till 3, med avs. på ärende, yttrande, hälsning o. d.: framföra. Detta ärende frambragte Ryttmästaren. Loenbom Stenbock 1: 75 (1757). Cavallin (1875; angivet ss. sällsynt).
3) (†) till 3, med avs. på person: hjälpa fram (till levebröd l. befordran), ”sparka fram”; äv. refl.: slå sig fram, draga sig fram, försörja sig. Eder Svärfar .. har frambragt sig allenast med Pennan. Anagrius Holberg 52 (1756). VDAkt. 1767, nr 26 (refl.). General Armfelt .. (var) af (sin släkting) öfverste kammarjunkaren baron Armfelt .. frambragt till befälet. Adlerbeth Ant. 1: 51 (c. 1792). Heinrich (1814).
4) (†) till 3: framleva, tillbringa. VDAkt. 1736, nr 250. Här vil jag tyst min lefnad frambringa. Dalin Vitt. 3: 81 (c. 1740). VexiöBl. 1823, nr 42, s. 3.
5) (†) till 3 g: komma fram med (ngt som är avsett till förtäring l. gåva); framlämna, frambära (jfr d. o. 2); bjuda, servera. Bliberg Acerra 199 (1737). När man frambragte caffée, gick Fru Wellair ut. Chenon Heywood 2: 105 (1773). Samma män, som frambragte folkets offer till Gudarne. Strinnholm Hist. 1: 527 (1834).
6) (numera föga br.) till 5: framdraga (ngt) i ljuset, bringa (ngt) i dagen; ofta i överförd anv. Fåå .. til troo sig at frambringa egentlige Orsaken aff dhetta Glätscher Bergets tilwäxan och vthbredan. RelCur. 56 (1682). Frambringande af målningar, befintliga under hvitrappningen. PT 1902, nr 274, s. 3.
7) (numera föga br.) till 5: åstadkomma att (ngt l. ngn) kommer fram l. tillstädes, skaffa fram; locka fram; tvinga fram. Han kunde hwarken af klåckaren eller mig frambringas af läktaren der han satt. VDAkt. 1712, nr 313. APCronholm i SKN 1841, s. 36.
8) till 5: giva upphov åt; skapa, (fram)alstra; producera; ofta motsatt: framställa; äv.: åvägabringa, få till stånd; i pass. stundom: uppkomma, uppstå. Han var så hes att han inte kunde frambringa ett ljud. Columbus BiblV A 1 a (1674). Huru Bleket frambraktes af naturen. Linné Gothl. 179 (1745). Gud har i begynnelsen frambragt allting af intet genom sitt ord. Kat. 1878, nr 91. Frambringande eller framställande af materiella nyttigheter. EkonS 1: 203 (1891). Han kanske kom för att frambringa en uppgörelse. Geijerstam Medus. 60 (1895). Det finns .. länder, .. där .. man (kan) .. frambringa säd till mycket billigare pris, än hvad den svenske lantbrukaren kan. Sandström NatArb. 1: 9 (1908). särsk. med avs. på människa l. djur; numera knappast br. utom i förb. med subj. som icke betecknar individ(er). Hennes åhr 1712 frambrackte Twillingar. VDAkt. 1715, nr 216. Med Kanariefoglen frambringar Steglitsen fruktbar afföda. Nilsson Fauna II. 1: 354 (1824). En släkt, hvars namn är nära tusen år gammalt och som fortfarande ogeneradt frambringar präktiga män och kvinnor. Quiding Hvidehus 187 (1899).
-BRINGELSE. [efter d. frembringelse] (föga br.) till -BRINGA 8; särsk. konkret, i sht om ngt gm konstnärlig l. intellektuell värksamhet o. d. frambragt: skapelse. Atterbom Minn. 297 (1818). Malvolio är .. en af denne skådespelares bästa frambringelser. PT 1899, nr 204, s. 3. KGOssian-Nilsson i OoB 1911, s. 482.
(5) -BRISTA. brista fram, bryta fram, (oemotståndligt) tränga (sig) fram; ofta bildl. Sahlstedt Hofart. 23 (1720). (Fredmans Epistlarhava) helgutne frambrustit ur en lågande bildnings sköte. Kellgren 3: 289 (1790).
(5) -BROTT. om ngts l. ngns (oemotståndliga) framträngande l. trädande i dagen; jfr GENOM-BROTT. Tandens frambrott synes af en liten hvit fläck på käkens kant. Hartman Husläk. 372 (1828). Solstrålarnas .. segrande frambrott genom tunga ovädersmoln. 2NF 24: 1074 (1916).
(5) -BRUMMA. brumma fram, brummande säga l. sjunga (ngt). Runeberg 1: 329 (1841).
-BRUSA. brusa fram.
1) till 3 l. 5, om vatten l. vind o. d.; äv. bildl. Såsom et starkt vatn .. frambrusar. Bælter Chr. 159 (1743, 1748). Stormvindar frambrusade mellan bärgen. Rydberg Gudas. 53 (1887).
2) (mindre br.) till 5, om affekt l. sinnesrörelse o. d.: (våldsamt) bryta fram l. taga sig utlopp. Märker du, at din vrede vil frambrusa, så tala ej med den person, som upretat den. Hasselroth Campe 205 (1794). Wirsén i SAH 56: 93 (1879).
(5) -BRYTA, -ning (numera mindre br., JournLTh. 1812, nr 278, s. 1, Juhlin-Dannfelt 162 (1886)). bryta fram.
a) i fråga om levande varelse: plötsligt l. häftigt o. våldsamt tränga l. rycka l. störta fram. Ovissheten när och hvarest den ryska arméen skulle frambryta. Höpken 2: 505 (1758). Svensén Jord. 37 (1884).
b) med saksubj.: (plötsligt) framträda l. träda i dagen l. visa sig; (häftigt l. oemotståndligt) taga sig uttryck l. giva sig luft. Spegel TPar. 84 (1705). Then frambrytande dagen. Humbla Landcr. 182 (1740). Jag märkte tårar frambryta. Palmblad Nov. 3: 48 (1817, 1841). En ny tid .. frambröt med ny uppfattning af naturen. Fries BotUtfl. 2: 86 (1852). Senast i nionde månaden .. frambryta .. mjölktänderna. AHB 57: 4 (1871).
c) (†) refl.: bana sig väg (gm hinder), bryta sig väg, tränga sig fram. Spegel GV 36 (1685). Ur en sky af guld / Sig frambröt nådens sol. Franzén Skald. 3: 410 (1824, 1829).
(1) -BRÖST. främre del(en) av bröst(et), särsk. hos djur, i sht fåglar. Retzius Djurr. 127 (1772). Strupen och frambröstet (på Minervas uggla) äro hvita. NF 11: 47 (1887). särsk. zool. i fråga om insekter o. kräftdjur.
a) främsta ringen i mellankroppen, protorax. VetAH 1744, s. 2. Den tunna bindhuden mellan fram- och mellanbröstet. UVTF 34: 82 (1886).
b) om undre (sternala) sidan av främsta mellankroppsringen. Dahlbom Insekt. XI (1837). Frambröstet samt den bakre, starkt afsmalnande delen af täckvingarna (äro hos alviveln, Cryptorrhynchus lapathi) hvitfjälliga. 2NF 32: 349 (1921).
(2) -BÄNK. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om bänk i på äldre tiders vis inredd allmogestuga.
a) väggfast bänk vid matbordets längst från dörren belägna kortsida på vilken husfadern hade sin plats; jfr HÖGSÄTE. Holmberg Bohusl. 3: 214 (1845). ”Långbänken” eller ”frambänken” .. utgjorde hemmets högtidsplats och var förbehållen husfadern. Hofberg Skogsbyggarl. 14 (1881; anfört fr. Halland).
b) om den lösa bänk som stod på matbordets långsida inåt rummet till o. på vilken kvinnorna hade sin plats. EWigström i Landsm. VIII. 2: 10 (1891; anfört fr. Skåne).
-BÄRA, -ning, äv. -ing. [fsv. frambära]
1) till 3 (o. 5): bära fram, bärande transportera l. flytta fram (ngt); framlämna, överlämna (ngt). Joen Westgöte hade insömadt i sine hoser ett permanstycke (dvs. pergamentstycke), .. hwilket han skulle haffua frambäre till wardteckn för Kong. Cristiern. Svart G1 67 (1561). RARP 4: 69 (1647). Lät frambära min Farfars stol, .. i den vil jag dö. Ågren Gell. 170 (1757). Flickan som frambar brevet avlägsnade sig åter. Östergren (1921). särsk.
a) (numera knappast br.) om framläggande l. företeende av konkret bevismaterial inför rätta o. d.; jfr FRAM 5. Om j haffue nogre breff eller preuilegie ther oppa ath fram bære til syne. GR 4: 346 (1527). Ägher han som klaghar (över i hans vatten begånget tjuvfiske) .. nät, noot, miäle och annan fiskeredhskap frambäre, som .. (den anklagade) i fiskewatn lagt hafuer. Lagförsl. 205 (c. 1609).
b) (numera föga br.) bildl.: hjälpa (ngn) fram (till en ärad l. inflytelserik l. förmånlig ställning). Carl IX Rimchr. 4 (c. 1600). Mången .. är ock af lyckan framburen, är till de högsta värdigheter upphöjd. Franzén Pred. 5: 56 (1845).
2) till 5: komma fram med (gåva, offer o. d.); äv. närmande sig bet.: bjuda (på), servera (mat, dryck); numera företrädesvis i högre stil (ofta bildl.) med avs. på offer o. d.: offra; förr äv. allmännare: erbjuda, bereda. (De) skulle frambæra ighen alt thet the erfft hadhe. GR 2: 194 (1525); jfr 1. Thesse Helige Skriffter .. frambära större lust och behagh .. än alla .. andra Skriffter. Sylvius Mornay 465 (1674). Klefva Hed .. frambar de alrahärligaste ängar man någonsin kunde föreställa sig. Linné Vg. 90 (1747). Eder, som uppå oskyldiga händer kunnen frambära et rent och obesmittadt hjerta. Tessin Bref 1: 105 (1751). Middagsmåltiden .., hvarvid aldrig .. framburos mer än två tarfliga rätter. KLilljebjörn Hågk. 10 (1838). Kain frambar .. en offergåfva åt Herren. 1Mos. 4: 3 (öv. 1893; Bib. 1917: bar fram).
3) till 5: komma fram med, andraga (hälsning, ärende, bön); äv.: bära fram (skvaller o. d.). Frambära sina önskningar till ngn, en hälsning från ngn. Motionen frambars i riksdagen av N. N. Ef. 3: 9 (NT 1526). Grammatica .. vnderwijser .. (furstliga personer) huru the sin mening på thet eenfaldigste kunne frambära. Skytte Und. A 8 b (1604). Böner som the frambära. Rothovius 1Pred. A 4 b (1623). Dessa ord, yttrade åt en af riksråden, blefvo snart framburna till de öfriga. Fryxell Ber. 6: 484 (1833). Hvad är ditt ärende? Jag skall frambära det. Rydberg Ath. 338 (1859). Den person, som framburit motsidans skäl. Kjellén NatSaml. 47 (1903, 1906). särsk. (numera knappast br.) i fråga om andragande av ngt (i sht anklagelse l. klander) inför rätta o. d.; jfr 1 a. GR 4: 291 (1527). Weet (den stämde) icke laga förfall frambära, ware fallen under (dom-)Capitels .. straff. KOF II. 2: 283 (c. 1655).
4) (†) till 5: frambringa, (fram)alstra, producera. Linc. Gg 6 b (1640). En Vattusjuk Åker .. frambär svag och osund säd. PhysSH 1: 87 (1776). Det är obegripligt, att .. (Danmark) ej frambär ett större antal personer, som göra sig ett namn i smakens yrken. Leopold (1791) i MoB 9: 94. Atterbom Siare 5: 388 (1849).
5) (†) till 5: föda, bringa till världen; äv. bildl. En Geet hadhe framburit vppå en gång Sex Killungar. Schroderus Liv. 531 (1626). Stiernhielm Arch. A 2 a (1644). Hon .. påstår honom .. wara fader till hennes framburne Barn. VDAkt. 1725, nr 574 (1718). CFDahlgren 5: 156 (1833).
-BÄRARE, m. metall. till -BÄRA 1: arbetare vid ett valsvärk som har till uppgift att föra fram råämne till valsen. JernkA 1859, s. 106. Därs. 1880, s. 611.
(3, 4) -BÄRGA. (†) göra att (ngn l. ngt) kan (fortfara att) existera (en tid framåt); draga fram (ngn). VetAH 1800, s. 171 (med personobj.). (Manufaktur-)inrättningarne (i Alingsås blevo) .. någorlunda frambergade tills .. eldsvådan 1779, då de flesta .. förstördes. VFPalmblad i BL 1: 160 (1835).
(3) -DANSA. dansa fram, röra sig framåt (liksom) dansande; i sht oeg. o. bildl. Kellgren 2: 31 (1789). Du har ej framdansat din barndom på rosor. Eurén OkSon. 89 (1794). De liksom framdansande orden (i Jänta å ja). Dahlgren 1Ransäter 242 (1905).
(1) -DEL. främre del l. stycke (ofta: hälft) (av ngt); särsk. i förb. framdelen av, äv. (numera i sht i talspr.) på ngt. VarR 5 (1538). Framdeelen på halsen är Strupan. Schroderus Comenius 252 (1639). Skeppets Framdel. Chapman Skeppsb. 61 (1775). Fram- och ryggdelar till ett .. mollif. NJournD 1860, s. 151. (Hästen har) en tilltalande framdel, men ett stupande kors. TIdr. 1897, s. 141. särsk.
a) (i sht vard.) = -FJÄRDEDEL. Sista fjärdedelen av djuret, en framdel, var ännu osåld. Landsm. XVII. 1: 45 (i handl. fr. 1671).
b) (†) början (av ngt). Der hvisslar lilla Sprätten / En framdel af en Air. Dalin Vitt. II. 6: 11 (1740).
(3) -DELES~20, stundom ~02, ngn gg 040. (-deles, (-is(s), -ys(s)) GR 1: 28 (1521) osv. -dels GR 4: 285 (1527), Odel Sincl. 37 (1739), Celsius G1 645 (1792; kanske dock snarast tryckfel)) [fsv. framdeles, -delis, -dels, ombildning av framleþis (se -LEDES); jfr nor. o. dan. fremdeles. Jfr äv. ALLDELES o. ENDELS] I. adv.
1) (†) längre fram (i lokal mening). Ledhestenen (i ett råmärke) visandis framdelis tijl staffuen wijd lergråpena. GR 4: 134 (1527). Szå att .. (ån) komme kunde in vdi Aspelongen, och szeden framdelis åt Sudercöping. Därs. 16: 631 (1544); jfr 2.
2) (†) vidare, ytterligare. GR 1: 28 (1521). Såå böör oss troo ath gudh fadher är ofödder ... Framdeles ath gudz son är ens medh gudh fadher. OPetri PEliæ f 2 b (1527). (Jakob) tiente .. (Laban) framdelis j the andra siw åren. 1Mos. 29: 30 (Bib. 1541; Bib. 1917: i ännu ytterligare sju år). ConsAcAboP 3: 487 (1671).
3) längre fram (i tiden); (någon gång) i framtiden; med tiden; hädanefter, efter detta; därefter; äv. (numera föga br.): längre fram i denna skrift o. d. Framdeles skall jag vara försiktigare. Den saken spara vi till framdeles. Achtanndis .. thett framdeles bethala. GR 1: 126 (1523). Den uthskrifningen .., som .. hade bort skiee frambdeles wed nyåhredh. RARP 6: 273 (1656). Som framdeles skall berättas. Dalin Hist. 1: 58 (1747). (Det) anspelades, att .. (min utnämning) härledde sig från en beräkning att framdeles kunna få en justitiestatsminister af hög börd. De Geer Minn. 1: 144 (1892). Anm. I högre stil förekommer ordet stundom substantiverat ss. n. sg. om framtiden l. det tillkommande. Leopold (SVS) II. 1: 20 (1775). BEMalmström 7: 189 (1856). II. [anv. klandrad av CRudenschöld PVetA 1772, s. 12] (numera föga br.) adj.: framtida; (möjligen) blivande. GR 1: 138 (1523). Att then sak opsetias (dvs. uppskjutas) skulle til nogot framdelis möte. Därs. 5: 136 (1528). De framdeles Segrar Den Högste Eders Konglig Majestet förläner. CAEhrensvärd Brev 1: 141 (1788). Han lofvade göra ett framdeles besök. Sparre Frisegl. 3: 359 (1832).
Spoiler title