publicerad: 1931
HJÄLTE jäl3te2, sbst.2, förr äv. HJÄLT, sbst.2, m.||ig.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Svart G1 91 (1561: helter)).
Ordformer
(gielte 1702 (: gieltar, pl.). helt 1558—c. 1620. hielt, hiält 1560—c. 1755. hjelte (hielte) 1541—1899. hjälte (hiälte) 1615 osv. hält 1614—1642)
Etymologi
[y. fsv. helte; liksom d. helt efter mnt. helt med anslutning till sådana ord som HJÄLM, HJÄLP, vilka hade från mnt. lånade biformer helm, help, o. trädande i stället för det tidigare inlånade fsv. häladhe, stridsman, kämpe, hjälte, av en mnt. motsvarighet till mnl. helet; jfr äv. mht. helet, t. helt, fsax. helið, feng. hæleþ, ävensom isl. hǫldr, isl. halr, feng. hæle, de senare med en ursprungligare bet.: (fri, ansedd) man, stridsman; av ovisst urspr.]
1) (†) krigare, stridsman, kämpe; särsk. om tapper krigare, övergående i 2. Tå Dauid thet hörde, sende han Ioab tijt medh hela the Hieltars häär. 1Krön. 19: 8 (”20”) (Bib. 1541; Bib. 1917: de tappraste krigarna). Ty ingen man eller någhon Kempe haffuer nedherlagdt honom, och ingen Hielte haffuer angripet honom. Judit 16: 6 (Bib. 1541). Ther (vid Ingelstad) mötte Niels Dacke med sina hieltar och med almogin mest aff hela Smålandt. Brahe Kr. 36 (c. 1585). Fosz 412 (1621).
2) (i sht i högre stil) person, i sht man, som utmärker sig gm mod o. tapperhet (o. därmed förknippad viljestyrka o. handlingskraft); ofta (i sht i fråga om ä. förh.) om person som är berömd för sina krigiska bragder o. som med ära bestått hårda o. farliga prov; särsk. om de av ett folks äldsta diktning besjungna kämparna (sagohjältarna). Ärans och hjältarnas språk, om det svenska språket (jfr ÄRA, sbst.). Havets hjältar, om sjömännen. Pojken har betett sig som en (liten) hjälte. The ädhleste j Jsrael äro slagne på tijn bergh, huru äro the Hieltar falne? 2Sam. 1: 19 (Bib. 1541; Luther: Helden; Vulg.: fortes); jfr 1. Ach wäl är tigh vnge Hiält (Akilles), at tigh råkade henda then Lärdeste Poët Homerus til tijna bedriffters vpropare. Svart Ähr. 45 (1560). Ha dina (dvs. Sverges) berg ej järn och hjeltar mer? Kellgren 2: 32 (1789). Kung Carl, den unga hjelte / han stod i rök och dam. Tegnér (WB) 3: 66 (1818). (De Geers mor) var dotter till en af hjältarne vid Hogland, sedermera amiralen baron Lagerstråle. De Geer Minn. 1: 3 (1892). (†) Man säger, at det är svårt at vara Hjelte för sin Dräng. Lanærus Försök 119 (1788); jfr det moderna talesättet ingen är stor för sin kammartjänare. — jfr BARRIKAD-, FOLK-, FRIHETS-, KRIGS-, NATIONAL-, SAGO-, SEGER-, SJÖ-HJÄLTE m. fl. — särsk.
a) om person som med mod o. viljestyrka kämpar för ett upphöjt mål (för det goda l. rätta, för Guds sak o. d.) l. som i en viss situation (ofta särsk. under lidanden o. hemsökelser) visar en ovanlig grad av själsstyrka, ädelt sinnelag o. förmåga av oegennyttig självuppoffring; ofta uppfattat ss. en mer l. mindre bildl. anv. av huvudmom. Moses war .. en sådhan troghen Gudztiänare och tapper Hiälte, at (osv.). Phrygius HimLif. 19 (1615). Then store och starke hielten i trone Lutherus. Swedberg SabbRo 985 (1690, 1712). Dygden och patriotismen kunna hafva sina hjeltar, likasom stridsfältet sina. Mörner i 2SAH 6: 225 (1812). Antigone och andra hjältar i lidande och försakelse. Cavallin (o. Lysander) 33 (1879). I tid av trälars mummel, / av lumpen, självisk ävlan / var du den ljuse hjälten. / Du var av ariskt blod. Henning OrolLåg. 125 (1929; om ishavsforskaren Finn Malmgren med tanke på hans självuppoffrande död). — jfr DYGDE-, TROS-HJÄLTE m. fl. — särsk. (i religiöst spr.) om Messias l. Kristus. 1Mos. 49: 10 (Bib. 1541). Jes. 9: 6 (Därs.). Upp, min tunga! / Att lofsjunga / Hjelten, som på korsets stam / För oss blödde, / Led och dödde, / Som ett menlöst offerlam. Ps. 1819, 106: 1. Korsets hjälte. Rydberg FilosFörel. 4: 137 (1878).
b) i ironisk l. försmädlig anv. The storsinte hieltar, synnerligen af Lixand och Åål. Svart G1 172 (1561; i fråga om klockupproret). OxBr. 1: 276 (1625). Tegnér (WB) 3: 78 (1819). Scholander var, gunås, ingen hjälte på sjön. Nyblom i 3SAH 13: 112 (1898). Nordström Borg. 208 (1909). Gatans hjältar. Vesterlund Skolm. 70 (1924). — jfr FRAS-, MODE-, TOFFEL-HJÄLTE m. fl. — särsk. [jfr 2Sam. 1: 19 (Bib. 1541; se under 2 ovan)] (vard. o. skämts.) i uttr. en slagen hjälte, om person som är uttröttad l. utschasad l. (i sht om barn) överväldigad av sömn.
c) (föga br.) övergående i bet.: person som är mycket överlägsen andra i ett l. annat avseende l. som utmärker sig framför andra vid utövandet av viss värksamhet o. d. Wee them som Hieltar äro til at dricka wijn, och kempar til at dricka. Jes. 5: 22 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Stiernhielm Herc. 197 (1658, 1668). En Hjelte i ditt (dvs. Backus') land är den, som bara slukar, / Som ej sitt bord med mat, men blott med dricka dukar. Bellman 2: 10 (1769). (†) Den förre (dvs. Magnus Ladulås) en hjällte i sin tids vidskeppelse, uppoffrade allt åt Kyrkans förmån. Botin Hem. 2: 68 (1756). — jfr BACKI-, DRYCKES-, LÄRDOMS-HJÄLTE m. fl.
3) [urspr. om huvudpersonerna i äldre episk diktning] om huvudpersonen i en litterär framställning (epos, roman, skådespel o. d.), ett filmskådespel o. d.; äv. allmännare, om person som spelar huvudrollen vid ett visst tillfälle o. d. l. under en viss tid l. i en viss situation tilldrar sig (allmän) uppmärksamhet o. beundran; äv. om huvudperson i ngns tanke- l. känslovärld o. d. Hjälten i skådespelet. Wilhelm Friman, hjelten i denna Roman eller fastmera Historia. Stridsberg Friman 13 (1798). En af salongernas mest firade hjeltar. Carlén Repr. 258 (1839). Jag var aldrig ensam utan att i fantasien uppgöra romaner, med mig själf såsom hjälte. De Geer Minn. 1: 27 (1892). Eagle var hjälten vid kvällsmaten, när han härmade en gammal änkenåd, som varit på lunch. Nordström Amer. 258 (1923). — jfr BAL-, ROMAN-, SALONGS-, TEATER-HJÄLTE m. fl. — särsk.
b) om person som ngn beundrar i synnerligen hög grad l. för vilken ngn svärmar. Hennes hjälte. Atterbom Minn. 667 (1819). Geijer var min hjälte. De Geer Minn. 1: 42 (1892). — jfr BARNDOMS-, ÄLSKLINGS-HJÄLTE m. fl.
Ssgr (i sht i vitter l. högre stil; i allm. till 2): A (†): HJÄLT-BEDRIFT, -LIK, -MODIG, -SÅNG, -VERS, se C.
B (†): HJÄLTA-KYNNE, -MOD, -PRYDNAD, -TRO, se C.
C: HJÄLTE-AMMA, f. (numera bl. ss. citat fr. Tegnér) amma för hjältar; i bildl. anv. Tegnér (WB) 5: 109 (1825). Höga Svea, gamla hjelteamman. Dens. 9: 138 (1841). Hedberg Lej. 103 (1868). —
-ANDA l. -ANDE.
1) (föga br.) en hjältes ande (liv, livsgnista); jfr ANDE II. Just då han uppgaf hjelteanden. Arnell Moore 1: 82 (1829).
2) själsläggning l. kynne som utmärker hjältar; hjältesjäl; jfr ANDE III. Ullman GrefvHänd. 40 (1782). Wulff Petrarcab. 295 (1905). —
-ARM, r. l. m. Nordenflycht UtvArb. 71 (1759; bildl.). Han lyftade hjeltearmen till ett blixtrande hugg. Topelius Vint. I. 1: 19 (1863, 1880). —
-BANA l. -BAN. jfr BANA, sbst.1 1 g. Tegnér (WB) 2: 146 (1813). Ett årtionde efter det Cyrus underlagt sig det babyloniska riket lyktades hans hjältebana. Grimberg VärldH 2: 32 (1927). —
-BEDRIFT. (hjält- 1732—1745. hjälte- 1680 osv.) hjältebragd, hjältedat. Brask Pufendorf Hist. 386 (1680). Konung Carl den Tolftes minnesvärda lefverne och Hieltebedrifter. Nordberg C12 1: XIV (1740). Lagerlöf HomOd. 87 (1908). —
-BLOD.
3) (†) en hjältes avkomma l. ättling; jfr BLOD 5 e. Stiernhielm Fägn. 115 (1643, 1668). Atterbom Lyr. 3: 147 (1819). —
-BRAGD. handling som kräver l. vittnar om hjältemod o. d. De stålta hielte-bragder. Nordenflycht QT 1745, s. 156. Svedelius i 2SAH 60: 282 (1883). —
-BREV. [efter t. heldenbrief] (†) heroid. Hielte Bref. Österling Hofmannswaldau (1700; boktitel). Möller (1790). NF 6: 1130 (1883). —
-DAG. i sht i pl., om tid som utmärker sig gm hjältebragder. Ossian 3: 25 (1800). I yppig hvilas famn han fritt förakta må / de hjeltedar som flytt, den kraft han kallar rå. Tegnér (WB) 2: 73 (1812). Wallin Rel. 4: 192 (1832). —
-DAT. hjältebedrift, hjältebragd; i sht i pl. MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 51. Samma lidelsefullhet under den bundna ytan, som i äldre tider skapade bragd och hjältedat. Levertin Gest. 174 (1903). —
-DIKT. [jfr lat. carmen heroicum] i sht litt.-hist.
1) dikt om hjältar o. deras öden; särsk. ss. benämning på det folkliga l. det historiska eposet; jfr EPOPÉ; äv. i bildl. anv. Hjältedikterna i eddan. Düben Boileau Skald. 27 (1721). Utdrag utur Hjeltedikten Fingal. GbgMag. 1766, nr 4, s. 1 (om Ossians sånger). Läs nötta minnesskriften, / din hjeltedikt hon är. Tegnér (WB) 3: 68 (1818; riktat till Svea med syftning på K. XII:s grav). särsk. (†) om drottkväde. Bring Rask 104 (1837).
2) om episk diktning i allm.; jfr EPOPÉ. Den germanska hjältedikten. Bergklint MSam. 1: 240 (1781). Sånggudinnan Kalliope, hjältediktens sångmö. Grimberg VärldH 2: 178 (1927). —
-DIKTARE. (†) diktare av folkligt l. historiskt epos; episk skald. Edelcrantz i 1SAH 1: 209 (1786, 1801). GFGyllenborg Vitt. 2: 86 (1795). —
-DJÄRV. (föga br.) djärv ss. en hjälte, hjältemodig. Cygnæus 3: 167 (1837). Topelius 24: 106 (1857). —
-DYGD. dygd (se d. o. 2, 4) som tillhör o. utmärker hjältar. Stiernhielm Fred. 12 (1649). Höra mycket och tala sparsamt är en hjeltedygd. Wensell Ordspr. 41 (1863). —
-DYRKAN. Tegnérs hjältedyrkan. Vördnaden för utmärkta personligheter .. (har i Amerika) slagit om till en öfverdrift, och Amerikanarns ”hjeltedyrkan” (har) blifvit ett ordspråk. Frey 1850, s. 514. —
-DÖD, r. l. m. död efter utförandet av en hjältebragd; död som är värdig en hjälte. Den Store Gustaf Adolphs hjeltedöd. Hammarsköld SvVitt. 1: 102 (1818). (Kartum) stormades .. 26 jan. 1885, hvarvid Gordon dog hjältedöden. 2NF 9: 1483 (1908). —
-FREJD. (†) hjälterykte. Brenner Dikt. 2: 116 (1718). Namnets hjeltefrejd har nått mig. Leopold 1: 55 (1814). —
-GLAD. (mindre br.) med en hjältes glada o. fria väsen. Afzelius Sag. X. 1: 175 (1864). Fröding ESkr. 2: 236 (1896). —
-GUD. i sht mytol. gud som är en krigshjälte. JGWerfwing (1703) hos Carleson Skald. I. 3: 18 (om Mars). Thor är egentligen icke en naturgud, utan en hjältegud. Rydberg Myt. 2: 196 (1889). —
-HJÄRTA. i sht bildl. Vår konungz hieltehierta. TRudeen Vitt. 176 (1702). Östergren Dikt. 136 (1871). —
-HJÄRTAD, p. adj. (†) med en hjältes hjärta. Gustafske stammens Qvist, en Hieltehiertad Dråning. SColumbus Vitt. 88 (c. 1670; om Kristina). —
-KONUNG. konung som är en hjälte. Hjältekonungen från Norden, om Gustav II Adolf. Leopold 2: 506 (1810, 1815; om Gustav Vasa). Tåget mot Ryssland .. blef en ny vändpunkt i hjeltekonungens lif. Rundgren i 3SAH 2: 118 (1887; om K. XII). Grimberg VärldH 1: 508 (1926). —
-KRAFT. Nordenflycht QT 1745, s. 29. Du höga hjeltekraft, du bodde förr i Norden, / högbröstad, senfull, axelbred. Tegnér (WB) 2: 156 (1814; med personifikation). 2NF 32: 1186 (1921). —
-KRAFTIG. (mindre br.) som äger l. visar hjältekraft. Atterbom Minn. 255 (1817). Lagerlöf HomOd. 179 (1908). —
-KVINNA. kvinnlig hjälte; i sht i fråga om forntida förh. Törneros Bref 2: 128 (1826; om sköldmö). En alldeles distinkt klass (av den nordiska kvinnan): hjältekvinnan, den starka, friögda och oförställbara. Söderhjelm Upps. 64 (1905). 2NF 9: 1049 (1908). —
-KVÄDE. (numera mindre br.) kväde om hjältar o. deras öden, hjältedikt. Hielte-qväden om stora och dråpeliga giärningar. Ehrenadler Tel. 591 (1723). Den äldre Eddans hjältekväden. Östergren (1927). särsk. (†) om drottkväde. Liljegren Runl. 84 (1832). —
-KYNNE. (hjälta- 1723. hjälte- 1672 osv.) hjältehåg, hjältesinne. Lucidor (SVS) 197 (1672). Rosenius Himmelstr. 215 (1903). —
-LAND. Nordens Hjelteland. Thorild 1: 175 (1805). Almqvist Amor. 4 (1822, 1839). Det bergfulla hjeltelandet Laconien. Strinnholm Hist. 1: 63 (1834). —
-LIK, adj. (hjält- 1672 —c. 1817. hjälte- 1673 osv.) Lucidor (SVS) 232 (1672). Det personligt mäktiga, det hjältelika, det som icke var gjordt för feg vinnings .. skull. Böök SvStud. 106 (1913). —
-LIV. en hjältes liv; liv som föres av l. är värdigt en hjälte. Gustav Adolf slöt sitt hjälteliv vid Lützen. Dalin Vitt. I. 2: 18 (1733; om K. XII). Ty de hårda / hjeltelifvets / runor lyda: / svärd mot snöda / jettar draga (osv.). Rydberg Dikt. 1: 65 (1876, 1882). —
-LOV, n. (†) hjälterykte; hjälteära. Odödligt Hiälte-Lof. Brobergen 191 (1703, 1708). Knöppel Reg. 14 (1741). —
-LYNNE. Schönberg Bref 1: 184 (1778). Det gryende hjältelynnet hos en liten ostyrig engelsk gosse. PT 1897, nr 198, s. 3. —
-LÅGA, r. l. f. om en hjältes eldiga mod o. d. Quäfves / Er (dvs. Karlarnas) hjeltelåga evigt i dess (dvs. Sveas) bröst. Tegnér (WB) 2: 72 (1811). —
-MINNE. minne av en hjälte l. hjältar; minnesvärd hjältebragd. O fosterland! O höga hjelteminnen, / Som för min själ i glans gå upp och ner! Geijer I. 3: 273 (1814). —
-MOD. (hjälta- 1711—1716. hjälte- 1620 osv.) mod som utmärker en hjälte, heroism. Rudbeckius KonReg. 470 (1620). Aeneæ .. Heroiska hieltemod. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 113. Kan ej den vapenlöse helsas stark / Och visa hjeltemod? Runeberg 5: 104 (1860). —
-MODIG. (hjält- c. 1710—1779. hjälte- 1716 osv.) [avledn. av -MOD] om person: som besitter l. visar hjältemod; om sak: som röjer l. tillkännagiver hjältemod; heroisk. Ett hjältemodigt försvar, beslut. Runius Dud. 3: 35 (c. 1710). De gamla Nordiska folkens hugstora och hieltemodiga tänkesätt. 1VittAH 4: 253 (1783). —
-MULL. mull som höljer en hjältes (l. hjältars) grav(ar). Fast om Mullen Helmfeldt höllier, / Grönskas doch hans Hiälte Mull. Swebilius SGHelmfeldt S 2 a (1678). Sätherberg Blomsterk. 24 (1879). —
-NAMN. En, den af Konung Carl til örlig öfvat vorden, / Lär inte Hiälte-namn förvägras, menar jag. Brenner Dikt. 2: 90 (1729). Tegnér (WB) 2: 65 (1811). —
-NY, n. (numera föga br.) om månens nytändning ss. symbol för en begynnande hjältetid l. ett hjältelivs början; i sht i överförd anv. om en begynnande hjältetid osv. ESjöberg 55 (1819). Böttiger 1: 236 (1856). Herr Carl han fröjdas vid piltens mod: / Der tändes ett hjelte-ny! Snoilsky 4: 58 (1887; i fråga om G. II A.). —
(3) -PARTI. teat. en ”hjältes” roll i en opera (l. ett skådespel). Blanche Bild. 3: 120 (1864). Hjältepartierna i Wagners musikdramer. 2NF 18: 149 (1912). —
-PRYDNAD. (hjälta- 1739. hjälte- 1774—1897) (numera föga br.) prydnad buren av en hjälte; förr äv. om framstående hjälte. Nordisk Hjälta Prydnad, Af Gullringar, Dem mann fordom burit. Björner (1739; boktitel). Afzelius Sag. VIII. 2: 172 (1857). —
-ROLL. teat. roll som avser att framställa en hjälte; äv. bildl. Spela sin hjälteroll till slutet. WoJ (1891). NF 19: 597 (1895). —
-RYKTE. Hvad du vinner, hjelterykte vinner du dock ej derpå (dvs. gm att mörda den sovande kung Ring). Tegnér (WB) 5: 129 (1820). —
-SAGA. saga om en hjälte l. om hjältar; särsk. litt.-hist. om de av folkfantasien påvärkade, från forn- l. medeltiden stammande skildringarna av hjältarna i ett folks äldsta historia (hjältetiden, sagotiden), historisk saga; äv. koll. ss. sammanfattning av alla dylika ”sagor” som ett folk har; äv. bildl. Möller (1790). Tegnér (WB) 9: 20 (1840). Strida hopplös strid / och namnlös dö. / Det är lifvets sanna hjeltesaga. Rydberg Dikt. 1: 65 (1876, 1882). Här möter oss en episod i hans (dvs. F. F. Carlsons) hjeltesaga. Rundgren i 3SAH 2: 90 (1887). En av de vackraste bland alla hjältesagor handlar om Orfevs och Eurydice. Grimberg VärldH 2: 178 (1927). —
-SJÄL. Schönberg Bref 1: 100 (1772). Barn, nu på din mun jag fångar i en kyss din hjeltesjäl. Rydberg Dikt. 1: 38 (1876, 1882). —
-SKALD. (numera knappast br.) skald som besjunger hjältar; episk skald. Björnståhl Resa 1: 411 (1772). PoetK 1818, 1: 55. —
-SKUGGA, r. l. f. en död hjältes ”skugga”. Hjelteskuggor jag ser uppstiga ur slumrande grifter. VFPalmblad i Phosph. 1810, s. 279. Rydberg Myt. 1: 266 (1886). —
-SKÖN, adj. (föga br.) skön ss. en hjälte(s). Atterbom Minn. 355 (1818). Dens. PoesH 2: 240 (1848). —
-SLÄKT. släkte av hjältar. Dalin Vitt. I. 2: 19 (1735). Nej! stå upp, du Hjelteslägt, / Upp utur din Dvala. Thorild 1: 172 (1805). —
-SON. son av en hjälte; son som är en hjälte. Tegnér (WB) 2: 215 (1816). Roms hjeltesöner. Remmer Ces. 48 (1829). —
-SPEL. (numera mindre br.) skådespel med ämne från ett folks hjältetid; skådespel med heroiskt ämne. JournLTh. 1812, nr 241, s. 1. SvLitTidn. 1821, sp. 46 (om Lings ”Agne”). (Bland Yeats' mera bemärkta värk nämnas) de båda hjältespelen från sagotiden. 2NF 33: 535 (1922). —
-SPRÅK. Wårt Vhr-gambla och prächtige Swenska Hielte-Språk. Wexionius Sinn. 2: 2 b (1684). Gyllenborg Skald. 20 (1798). —
-STAM. jfr -SLÄKT. Brenner Dikt. 1: 36 (1708, 1713). Hel Dexippos, hel dig, arfving af vår forna hjeltestam! Rydberg Dikt. 1: 37 (1876, 1882). —
-STOD. (numera knappast br.) om bildstod av hjälte. Leopold 2: 121 (1808, 1815). Bremer Nina 205 (1835). —
-STOLT. (mindre br.) stolt ss. en hjälte(s). Heidenstam Svensk. 2: 338 (1910). Det hjältestolta allvar, som Mantegna .. eger gemensamt med Donatello. 2NF 17: 822 (1912). —
-STOR. (mindre br.) stor (storartad, storslagen o. d.) ss. en hjälte(s). Af hjeltestor ätt / välj män, som dig följa. Ling As. 16 (1833). NyBom SDikt. 1: 241 (1880). —
-STORHET. Rogberg Pred. 1: 97 (1825). (Hera) kom .. att mot sin vilja bidraga till .. (Herakles') hjältestorhet. Boëthius HistLäsn. 1: 88 (1895). —
-SÅNG. (hjält- 1748. hjälte- 1782 osv.) i sht litt.-hist. sång som skildrar en hjälte o. hans öden; hjältedikt. Lagerbring HistLit. 216 (1748; med syftning på Iliaden). Sångerna (i den äldre eddan) indelas vanligen i guda- och hjeltesånger. NF 4: 145 (1880). —
-TENOR. mus. tenorsångare med kraftig röst som lämpar sig för utförande av hjälteroller; äv. om dylik sångröst; stundom motsatt: lyrisk tenor. NF 9: 461 (1885). —
-TID. tid(sålder) som utmärker sig gm hjältebedrifter; särsk. om den (tidiga) period i ett folks liv som ger upphov till hjältesagor; heroisk tid, hjälteålder. Här gifvas vissa Dygder som man förer til Fabel- och Hjelte-tiden. Thorild Gransk. 1784, 1: 65. Portugal hade sin lysande hjeltetid under Emanuel den store. Pallin NTidH 31 (1878). —
-TRO, r. l. f. (hjälta- 1749. hjälte- 1757) (†) om stark tro, ”stortro”. Lind (1749; under gross-glaubigkeit). Detta första exempel af hieltetro hos en hedning. Bælter JesuH 4: 230 (1757; i fråga om hövitsmannen i Kapernaum). —
-VERS. (hjält- 1740—1780. hjälte- 1651—1882) [efter lat. versus heroicus, om hexameter] (numera bl. arkaiserande) hexameter; jfr HEROISK 1 a. Arvidi 134 (1651). (Jag lovade) att aldrig på tryck utgifva min Svenska Georgica i hjeltvers, men väl i Alexandrinsk, om jag ville omstöpa densamma. Nyrén Charakt. 126 (1780). Almqvist GrSpr. 235 (1837). KWarburg i 2SAH 59: 27 (1882). —
-VREDE. Geijer I. 3: 202 (1811). Blixtar ljunga ur hans öga, / Hjeltevreden / Trotsar död och tvång. Runeberg 1: 339 (1841). —
-VÄRK, n. (numera mindre br.) hjältebedrift, hjältebragd. Schönberg Bref 1: 239 (1778). Dalin (1852; med hänv. till hjeltebedrift). —
-VÄRV. (numera mindre br.) hjältebedrift, hjältebragd. Nordenflycht UtvArb. 65 (1754). Dalin (1852; med hänv. till hjeltebedrift). —
-ÅLDER. jfr -TID. Nordforss (1805). Den stora folkvandringen var öst- och västgermanernas hjälteålder. Boëthius HistLäsn. 2: 82 (1898). —
-ÄRA, r. l. f. Gyllenborg Bält 98 (1785). Atterbom LÖ 1: 73 (1824). Den svenska hjelteäran hade redan under Freses barnaår nått sin middagshöjd. Ljunggren i 2SAH 41: 314 (1866). —
Avledn.: HJÄLTINNA, se d. o. —
HJÄLTESKAP, n. (föga br.) förhållandet att vara hjälte.
1) till 2. Fänrik Stål sjöng sina sprakande ballader om de besegrades hjälteskap. EAKarlfeldt i PT 1918, nr 124 A, s. 3. Johanson SpeglL 12 (1926).
Spoiler title
Spoiler content