publicerad: 1934
JÄGARE jä3gare2, om person m.||ig., om djur m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. =; pl. best. jägarna (EkonS 2: 275 (1897: jägarne) osv.), äv. (numera nästan bl. i Finl.) jägarena (HFinlÖ 1: 396 (1730), Runeberg 4: 195 (1834)) ((†) jägrarne (Möller (1745; under beaurevoir))).
Ordformer
(gägare Grundell UnderrArtill. 217 (1705: Gägarebult). jegare 1538—1663. jeg(h)ere 1548—c. 1580. jäg(h)are (iæghare, iægare) 1525 osv. jäg(h)ere 1529—1579. — ss. första led i ssgr: jeger- 1558 (: jegerhornn); jäger- 1673 (: Jäger hoorn)—1746 (: Jägerhorn); se vidare JÄGMÄSTARE)
1) person som jagar villebråd; särsk. dels om person som har jakt till yrke l. ss. huvudsakligt näringsfång, dels om person som mer l. mindre tillfälligt ägnar sig åt jakt ss. inkomstbringande sysselsättning l. ss. tidsfördriv, sport o. d. På godset är anställd en jägare som förser köket med vildt. Han är passionerad jägare. G1R 2: 211 (1525). Atuj (dvs. att vi) hadhe ther i Småland en Jäghere med hunda. Därs. 6: 273 (1529). (Esau) wardt .. en jäghare och en åkerman. 1Mos. 25: 27 (Bib. 1541). The äre icke alle iegare som blåsa j horn. SvOrds. C 4 a (1604). Handbok för jägare och jagtvänner. Hahr (1865; boktitel). I uräldsta tider voro antagligen alla menniskor jägare, d. v. s. de förskaffade sig sin föda genom att döda vilda djur. ArbB 33 (1887). Böök ResSv. 159 (1924). — jfr AND-, BJÖRN-, ELEFANT-, FÅGEL-, PÄLS-, RÄV-, SPÅR-, STOR-, STÖVAR-, SÄL-, SÖNDAGS-, VARG-, ÄLG-JÄGARE m. fl. — särsk.
a) [jfr d. den vilde l. flyvende jæger, t. der wilde jäger] i uttr. den vilde jägaren, benämning på Oden (l. ngn forntida sagogestalt o. d.) som (enligt folktron) under mörka kvällar färdas (till häst) gm luften på jakt efter villebråd (ofta skogssnuvan l. annat personifierat naturväsen); jfr JAKT, sbst.1 2 c α. Atterbom LÖ 2: 331 (1827). Är det den vilde jägarn, / Som sätter af i sträck? Snoilsky 2: 57 (1881).
b) i uttr. jägare och hund, benämning på en springlek i vilken en person, som föreställes vara jägare, har att infånga andra i leken deltagande personer (”hundar”). Norman GossLek. 4 (1878). Linder Tid. 139 (1924).
c) i utvidgad anv., om djur som leva på jakt av andra djur l. som äro särskilt skickliga att jaga andra djur l. som kunna dresseras till l. användas till jakt. (Hökarna) .. kunna til största delen inrättas til Jägare. Retzius Djurr. 17 (1772). Den fyrbente jägaren. Östergren (1929; om räven). — jfr SAND-JÄGARE.
2) om vissa befattningshavare vilkas befattningar i ett l. annat avseende haft l. ha samband med jakt l. jaktväsen l. vilkas klädedräkt leder tanken till yrkesmässiga jägare. — jfr HOV-, LANDT-JÄGARE. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. av t. jäger, ävensom av fr. chasseur] mil. eg.: till soldat uttagen o. utbildad jägare l. vid skogs- o. jaktliv van person; särsk. dels (förr) om soldat tillhörande visst lätt o. rörligt infanteri för strid i spridd ordning m. m.; dels (i fråga om senare utländska förh. o. förh. i Sv. efter 1932) om soldat tillhörande visst för spaningstjänst, terrängundersökning o. d. avsett, mindre truppförband (kompani, pluton o. d.); i pl. äv. sammanfattande, om dylikt mindre truppförband (förr äv. om jägarregemente). HFinlÖ 1: 396 (1730). Ifrån Borgå berättas at Öfv. Lieut. Hierta vid Jägarena .. för några dagar sedan rymt derifrån. Porthan BrefSamt. 1: 83 (1783). Jägare böra vara väl öfvade i skjutning, känna och flinkt kunna verkställa all patrullering, äga god syn, vara yngre och vigare än Infanteristerne (osv.). KrigVAH 1808, s. 7. BtRiksdP 1876, I. 1: nr 1, Bil. 3 a, s. 20. SvD(A) 1932, nr 258, s. 6. — jfr FOT-, FÄLT-, HÄST-JÄGARE. — särsk. om medlem av den finska jägarbataljonen (se JÄGAR-BATALJON slutet). Klein VitRöd. 49 (1918). Under jägarnas svartvita fana. Gripenberg StorTid. 50 (1928).
b) (†) person i underordnad ställning vid jägeristaten; jfr KRONO-JÄGARE. Henel 1735 127 (1736). PH 6: 3853 (1755).
c) [jfr motsv. anv. av t. jäger, ävensom av fr. chasseur] i jägarlivré klädd betjänt tjänstgörande ss. ett slags livtjänare (med uppgift bl. a. att medfölja sin herre vid åkturer, servera honom vid bordet osv.); förr äv. om i jägarlivré klädd uppassare l. portvakt vid hotell l. nöjeslokal o. d. Dalin (1852). (Gevärsgång äger icke rum för kungliga personer) då de, åkande, .. ej hafva löpare eller jägare bakpå vagnen. TjReglArm. 1858, 1: 40. På aftonen var han (dvs. gossen) anställd som ”jägare” (på restaurangen) och iförd en mörkgrön dräkt med blanka knappar. Strindberg Fagerv. 55 (1902). Den inom vårt kungahus gängse seden, att regenten alltid låter servera sig af samma person, den s. k. jägaren. Fatab. 1912, s. 209.
3) (utom i ssgr numera bl. tillf.) bildl.; särsk. om person som ivrigt förföljer (”jagar”) annan person l. som ihärdigt o. energiskt strävar efter att komma över en sak, vinna ngt o. d. Jägare efter ära må visserligen bland .. (ryssarna) finnas i mängd; men inga jägare efter popularitet. Wingård Minn. 10: 41 (1849). EkonS 2: 275 (1897). — jfr AUTOGRAF-, BETYGS-, FLICK-, KAMERA-, NOTIS-, NYHETS-, NÖJES-, REKORD-, ÄMBETS-JÄGARE m. fl.
Anm. Ss. lindrigare svordom l. kraftuttryck förekommer ngn gg sg. best. jägarn, en eufemistisk ombildning av DJÄVULEN. Ärlig är jag, det kunnen I ge er jägarn på. Bondeson MVK 105 (1893, 1903).
Ssgr: A: (1) JÄGAR- l. JÄGARE-AKTIG. (jägar(e)- 1782 osv. jäger- 1749) utmärkande l. karakteristisk l. passande för jägare; jägarmässig. Lind (1749; under jägerisch). ”Skjut inte, då .. (björnen) ligger”, ropade Nedman. ”Det vore inte jägaraktigt ..”. Aminoff Krigsg. 420 (1904). —
(1) -BACKE. (†) = JAG-BACKE (se sp. 30). Dahlberg Dagb. 146 (1663; uppl. 1912). Särdeles måste han (dvs. en överste under fredstid) .. en gång om året .. draga hela Regimentet på en slätt och tjänlig plats wid någon skog eller Kronones Jägare-Backa tilsammans, hwarest Regimentet Campera kan. LMil. 1: 52 (1680). —
(2 a) -BATALJON. mil. bataljon bestående av ”jägare”; särsk. (förr) om dylik bataljon som vid vissa svenska regementen uppsattes ss. lättrörlig spaningsavdelning. Lagerbring Hist. 1: 169 (1796). Tavastehus andra JägareBataillon posterades i skogen på vår (dvs. finnarnas) vänstra flanque. DA 1808, nr 77, s. 1. 2NF 33: 192 (1921). särsk. om den i Tyskland (vid övningslägret i Lockstedt i preussiska provinsen Schleswig-Holstein) under världskriget 1914—18 bildade finska bataljon som våren 1918 värksamt ingrep i finska frihetskriget. Söderhjelm Uppror. 26 (1918). Kring jägarbataljonen. Sundwall (1919; boktitel). —
(1) -BEFOLKNING. i fråga om primitiva kulturförhållanden: befolkning som lever av jakt. UpplFmT 6: 68 (1910). —
(1) -BLOD. jfr BLOD 5. Jäg. 1897, 2: 218. Jag är .. född med jägarblod i ådrorna. SkogsvT 1911, s. 247. —
(1) -BOSTÄLLE~020, äv. ~200. boställe för (vid egendom anställd) jägare. PT 1758, nr 34, s. 4. Lundin (o. Strindberg) GSthm 51 (1880). —
(2 a) -DIVISION. (förr) mil. division (se d. o. 6 a α) bestående av ”jägare”; jfr -BATALJON. KrigVAH 1806, s. 31. Hazelius Förel. 9 (1839). —
(1) -DRÄKT. jägares dräkt; vanl. om grön dräkt som bäres av jägare o. ”skogsfolk” l. om dräkt som har likhet med jägares dräkt. Adlerbeth Æn. 309 (1811). (Astolf) framstår i en förstligt rik jägardrägt. Atterbom LÖ 1: 205 (1824). Modellen (till gossdräkten) är förfärdigad af groft, mörkgrönt och mörkgrått kläde i samma form som jägardrägterna för fullvuxna. Freja 1885, s. 73. —
(1) -DRÄNG. [jfr t. jägerknecht] (†) person som på kronans domäner, på större gods o. d. biträdde vid jaktvården, passade upp vid jakterna o. d. AJGothus ThesEp. 3: 28 (1619). Regeringen hafver bevilljat Jägemestaren att verfva i Prytzen .. två jägaredrengiar. RP 8: 748 (1641). Heinrich (1814). —
(2 a) -ELD. (†) mil. om ihållande eldgivning som sker växelvis från ”jägarkedja”; äv. bildl. DA 1808, nr 77, s. 1. Marockanerne följde oss ungefär en mil under jägare-eld. KrigVAT 1848, s. 261. Crusenstolpe Ställn. 12: 78 (1848; bildl.). Tegnér Armfelt 1: 339 (1883). —
(1) -FOLK. i fråga om primitiva kulturförhållanden; jfr -BEFOLKNING. Palmblad LbGeogr. 228 (1847). BiblJäg. 4: 9 (1897). —
(1) -FÖRBUND. sammanslutning bestående av jägare l. för jakt intresserade personer; särsk. i uttr. svenska jägareförbundet, benämning på en år 1830 stiftad sammanslutning för jaktens o. jaktvårdens främjande inom riket. AB 1830, nr 4, s. 2. SkogsvT 1903, s. 153. —
(1) -GARN. (†) jaktnät; äv. bildl. Schroderus Comenius 425 (1639). När som tu hafwer Hustrw och Barn, / Är tu fast satt i ett Jägare garn. Chronander Bel. B 6 a (1649). Adlerbeth HorSat. 110 (1814). —
2) (förr) till 2 a: gevär (med kort pipa) som användes av ”jägare”. KrigVAT 1834, s. 478 (i fråga om förh. i Frankrike). De lättare eldhandvapnen äro pistoler och revolver, de tyngre äro infanterigevär och jägaregevär samt karbiner. EldhandvSkjutsk. 2: 1 (1877). —
(1) -HATT. hatt av visst utseende (oftast av filt o. med smala brätten samt försedd med fjäder i hattbandet) som bäres av jägare; äv. oeg., om hatt som liknar jägares hatt, särsk. om med små brätten o. fjäder försedd, jämförelsevis liten damhatt, ”tyrolerhatt”. Schultze Ordb. 1831 (c. 1755). Hon såg frisk och präktig ut i sin åtsittande vårkostym och käcka jägarhatt. Benedictsson Peng. 221 (1885). Den bruna, fjäderprydda jägarhatten. SDS 1894, nr 534, s. 3. Idun 1932, s. 258. —
(1) -HISTORIA. historia som berättas bland jägare l. som handlar om jägares äventyr, bedrifter o. d.; särsk. om historia vars sanningshalt är tvivelaktig; jfr JAKT-HISTORIA. VetAH 1786, s. 180. Måtte det där nu icke vara några jägarehistorier! Ericson Fågelkås. 1: 153 (1906). —
(1) -HORN. (jägar(e)- 1548 osv. jäger- (jeger-) 1558—1746. jegere- 1554—1563) [y. fsv. iägharahorn (Arnell Brask Bil. 23); jfr t. jägerhorn] jakthorn. HH 2: 30 (1548). Jägarhorn, .. ett naturhorn utan ventiler, brukas för jaktsignaler. 3NF (1929). särsk. herald. om bild av jägarhorn. G1R 24: 220 (1554). Horn slechten. The före ett jägerehorn. Teitt Klag. 36 (1556). Uggla Herald. 119 (1746). —
(1) -HUND. [y. fsv. iäghara hund; jfr ä. t. jägerhund] (†) jakthund. IErici Colerus 2: 156 (c. 1645). Lind (1749; under jagt-hund). —
(2 a) -KED. (i Finl.) = -KEDJA 2; äv. bildl. Snart stod ett slag, då bröt med sin jägarked / Von Konow in i skogen. Runeberg 2: 59 (1848). Wecksell SDikt. 105 (1860; bildl.). jfr Bergroth FinlSv. 80 (1916). —
-KEDJA, r. l. f.
1) i sht jäg. till 1: kedja av jägare l. drevkarlar o. d., drevkedja. Almqvist Amor. 268 (1822, 1839). Det drogs kring holmen en jägarkedja. Sturzen-Becker 2: 74 (1842, 1861). Skogvakt. 1893, s. 248.
2) mil. till 2 a: av ”jägare” bestående kedja (vid framryckning till strid); stundom äv. allmännare, om glest formerad skyttelinje. Sprengtportens .. öfvade Jägarekedja. KrigVAH 1807, s. 103. Stolar och bord af simplaste betsade björk .. stodo spridda som infanterister på jägarkedja. Hedenstierna FruW 138 (1890). Auerbach (1909). —
(2 a) -KOMPANI. mil. kompani bestående av ”jägare”; numera särsk. om kompani som vid infanteriregemente uppsättes ss. lättrörlig spaningsavdelning. SvNorrStatscal. 1817, s. 136. BestInfOrgFälttj. 1932, s. 13. —
(1) -KONST. [jfr t. jägerkunst] (†) jaktkonst. Linc. (1640; under cynegetica). Dalin Vitt. 3: 370 (1753). Wikforss 1: 874 (1804). —
(2 a) -KÅR. (numera bl. i fråga om utländska förh.) mil. av ”jägare” sammansatt kår; särsk. ingående i namn på vissa numera upplösta formationer; särsk. i uttr. Värmlands jägarkår, äldre, icke officiell benämning på Värmlands fältjägarkår (1902 sammanslagen med Vaxholms grenadjärregemente); Savolaks jägarkår, benämning på Savolaks jägarregemente; jfr -REGEMENTE. PT 1758, nr 93, s. 2 (i fråga om tyska förh.). Schybergson FinlH 2: 155 (1889). Tingsten o. Hasselrot 44 (1903). —
(1) -LIV. Atterbom Minn. 326 (1818). (Han hade) ådragit sig (gikt) under ett kringirrande jägarlif, bland annat i Nordamerikas vildmarker. De Geer Minn. 2: 210 (1892). —
(1) -MÄSSIG. som överensstämmer med jägares sed; som passar l. anstår en jägare. Greiff Jagt 26 (1821). (Älgens) jägarmässiga afjagning. BiblJäg. 4: 16 (1897). Sättet att börja andjagten vid första morgongryningen är allt annat än jägarmessigt. SDS 1904, nr 191, s. 2. —
(1) -NÄT. (†) jaktnät; äv. bildl.; jfr -GARN. Lælius Bünting Res. 2: 29 (1588; bildl.). Tegnér (WB) 3: 64 (1818). —
(jfr 2 a) -OFFICER. (numera bl. i fråga om utländska förh.) KrigVAH 1808, s. 62. Spak Unif. 59 (1890). —
(2 a) -REGEMENTE. (förr) mil. särsk. om fältjägarregemente; särsk. i uttr. Savolaks jägarregemente, benämning på ett 1745 i Finl. bildat regemente, sedermera sammanslaget med Savolaksbrigaden; jfr -KÅR. PT 1791, nr 50, s. 3 (i fråga om förh. i Finl.). Schybergson FinlH 2: 402 (1889). —
(1) -ROP. (i sht i vitter stil) jfr JAKT-ROP. Lind (1749; under weidgeschrey). Hör! då .. / Skalla jägar-rop ur skogen. Stenbäck Dikt. 55 (1840). —
(1) -RÄNTA, r. l. f. (förr) kam. ränta som erlades till skogsbetjäning inom visst område ss. ersättning för vakthållning o. vård inom skogsdistriktet. G1R 29: 51 (1559). —
(2 a) -RÖRELSE(N). benämning på den fosterländska rörelse i Finland under världskriget 1914—18 som ledde till bildandet av den i frihetskriget 1918 deltagande jägarbataljonen. Självständighetspolitiken och jägarrörelsens uppkomst. Numelin Ruuth (1919; boktitel). —
(1) -SALLAD l. -SALLAT. kok. benämning på en med finskurna tärningar av oxkött, tunga o. lax uppblandad sallad. Hagdahl Kok. 785 (1879). Högstedt KokB 408 (1920). —
(1) -SKALL.
2) (numera knappast br.) drevskall, drev (se d. o. 1 c β). Varginnan, den af jägarskallet förföljda, .. vankade ur skogen fram. Almqvist Amor. 273 (1822, 1839). —
(1) -SKARA. skara av jägare; äv. bildl. Tegnér (WB) 4: 12 (1822). Hagberg Shaksp. 12: 60 (1851; bildl.). —
(1) -SKATT. (i fråga om ä. förh. i Finl.) kam. i uttr. (den) karelska jägarskatten, om viss skatt (urspr. i form av villebråd, skinn o. d.) som erlades av invånarna i Karelen. SPF 1810, s. 109. Schybergson FinlH 2: 384 (1889). —
1) till 1: skola för utbildning av jägare; särsk. i sg. best., om den på Claestorps egendom i Södermanland år 1903 upprättade skolan för jägare (flyttad 1908 till Melsåker, 1913 till Bärg, nedlagd 1915). VL 1905, nr 241, s. 2. Jaktvårdare, som genomgått jägarskola. SD 1915, nr 295, s. 14.
2) (i fråga om ä. förh.) mil. till 2 a: skola för utbildande av soldater till krigstjänst som ”jägare”. KrigVAH 1823, s. 108. Därs. 1842, s. 265 (i fråga om danska förh.). —
(2 a) -SKOTT. (numera bl. tillf.) skott som avfyras av ”jägare”; särsk. förr (med tanke på ”jägarnas” skjutskicklighet) om skott som (osvikligt) träffar. KrigVAT 1844, s. 413. Wingård Minn. 9: 5 (1848). Ett jägarskott från fiendens sida lossades för att bland flere officerare plocka bort denne ende (dvs. Oxenstierna). Carlén Skuggsp. 2: 114 (1865; möjl. cit. fr. 1808). —
(1) -SLÄDE. etnogr. släde av viss båtliknande typ som användes av jägare (o. drages av jägaren själv) i arktiska l. subarktiska länder (för framforsling av skjutet villebråd, proviant o. d.). Ymer 1918, s. 258. Rig 1931, s. 94. —
(1) -SOPPA, r. l. f. kok. benämning på visst slags av vildtkött o. grönsaker tillagad soppa. Hagdahl Kok. 157 (1879). Langlet Husm. 162 (1884). —
(1) -SPETS. [efter t. jägerspiess] (†) jaktspjut. L. Paulinus Gothus Pest. 15 a (1623). Adlerbeth Ov. 369 (1818). —
(1) -SPJUT. (numera knappast br.) jaktspjut. Schroderus Os. 2: 294 (1635). Jägarespjut til vildsvins jagt. Lind (1749; under sau-spiesz). —
(1) -SPRÅK. språk som användes av jägare, jägares fackspråk. Lind (1749). Sommaren var gången och fru Westbergs inackorderingar började ”lyfta”, som det heter på jägarspråket. Hedenstierna FruW 78 (1890). —
(1) -STAM. i fråga om primitiva kulturförhållanden: folkstam som livnär sig av jakt. Nordenskiöld Vega 1: 369 (1880). Nilsson PrimKult. 167 (1923). —
-STAT. (†)
1) till 1; sammanfattande benämning på de personer vid furstligt hov l. vid herrgård o. d. som ägna sig åt jakt l. äro intresserade av jakt; jfr JÄGERI 2; äv. allmännare: samling av jägare, jaktsällskap. Kling Spect. Ll 3 a (1735). Konungen tillät jägarstaten storma och roa sig huru länge den behagade (under en kunglig jaktfärd). Almqvist Ekols. 2: 337 (1847). Ahrenberg Hem. 20 (1887).
2) till 2 a; om jägarkår. At .. låta Bahuus-Lähns och den öfrige Dahls allmoge jämte Jägare-Staterne försvara gräntzorne (mot Norge) under behörig Beväring. HSH 3: 195 (1713). —
(1) -VIS, n. i uttr. på jägarvis, på jägares sätt, enligt jägares sed. Lind (1738; under weidmännisch). Jäg. 1897, 2: 90. —
B (†): JÄGERS-MAN, m. [jfr d. jægersmand, t. jägersman] jägare. Palmblad Tieck Folks. 1: 95 (1810; klandrat i Polyfem III. 36: 4 (1811)). Dens. i Phosph. 1813, s. 205.
Avledn. (till 1): JÄGARINNA, f. (jägarinna 1738 osv. jägerinna 1689) [jfr d. jægerinde, t. jägerin] (i sht i vitter stil) kvinna som jagar (l. som deltager i jakt), kvinnlig jägare; äv. bildl. Diana målas som en Jägerinna. Rudbeck Atl. 2: 446 (1689). Munsterhjelm Gård. 248 (1927). —
JÄGERISK, adj. [jfr d. jægersk; efter t. jägerisch] (†) som hör till jägare l. jakt. Linc. (1640; under venaticus). —
JÄGERSKA, äv. JAGERSKA, f. (ja- 1652. jä- 1640—1749) [jfr d. jægerske] (†) = JÄGARINNA. Wollimhaus Ind. (1652). Lind (1749; under jägerin).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content