publicerad: 1938
KUSK kus4k, sbst.2, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar; förr äv. KUTS, sbst.2 l. KUTSE l. KUTSK, sbst.2, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar l. -er (äv. att hänföra till sg. kutser); förr äv. KUTSER, m.||(ig.); best. -n; pl. = (jfr ovan).
Ordformer
(kosse (koosse) 1587—1593. kosser (koosser), sg. 1587—1593. kottser, pl. 1587. kudskar, pl. 1779. kusk 1615 osv. kutsch 1650—1668. kutschar, pl. 1634—1675. kutscher, sg. 1661. kutsk (kutzsk, kutzk) 1615—1798. kutskare, pl. 1710. kutz 1654—1668. kutzar, pl. 1614. kutze (kutse) 1581—1590. kutzer, sg. 1590—1652. kutzer, pl. 1590—1613)
Etymologi
[liksom ä. d. kudsk(er), d. kusk, av t. kutscher, avledn. av kutsche (se KUSK, sbst.1). Formerna utan -er ha uppstått på grund av att -er uppfattats ss. böjningsändelse l. gm att KUSK-VAGN (till KUSK, sbst.1) uppfattats ss. en ssg till ordet (jfr motsv. förh. i d.)]
1) person med yrke att köra åkdon, förspänt med dragdjur; äv. allmännare, om person som mera tillfälligt kör dylikt åkdon. VinkällRSthm 1581. Medan vi spelte, så skulle herr Göstaf Stenboks kutzer wenna vagnen utanför bollhuset. Ekeblad Bref 1: 120 (1652; rättat efter hskr.). Friskens kutsk den war en hona. Runius (SVS) 2: 116 (1712). Han var kusk vid trossen, högre var han ej. Runeberg 5: 81 (1860). En landå, förspänd med kraftiga svarta hingstar, tyglade av en livréklädd kusk. Fogelqvist ResRot 97 (1926). — jfr ARBETS-, ARTILLERI-, BAGAGE-, BRAND-, DILIGENS-, DROSK-, ENBET(T)S-, GÅRDS-, HERRSKAPS-, HYR-, KRON-, LIK-, LIV-, MELLAN-, MJÖLK-, PAR-, SPANN-, STÅNG-, TROSS-, TRÄNG-KUSK m. fl. — särsk.
a) i ordspr. En gammal kutsk har lust at höra piskan smälla. Granatenflycht Vitt. 306 (1698). Ingen så god kusk som icke någon gång stiälper. Runius (SVS) 3: 29 (c. 1710).
b) artill. artillerist som rider vänsterhästen i ett anspann. Hazelius Förel. 416 (1839). ExFältartill. 1885, s. 91.
2) [efter det lat. namnet auriga, eg.: körsven] astr. i sg. best., ss. namn på en stjärnbild på norra hemisfären. Rålamb 4: 6 (1690). Bergstrand Astr. 39 (1925). jfr: Sidst Tyndars egen Kutsk som plägar Barnen kiusa. Spegel GW 163 (1685).
Ssgr (till 1): A: KUSK-BOCK. [jfr t. kutsch(en)-bock] upphöjt kusksäte på vagn l. släde. DA 1793, nr 202, s. 3.
-HATT. (i fråga om ä. förh.) KKD 10: 17 (1707). Kusk-hattar med kokarder och silfvergaloner. LdVBl. 1842, nr 17, s. 4. —
-KAMMARE. (i sht förr) Stall med Vagnshus och Kusk-kammare. DA 1793, nr 169, s. 3. Beduinens egendomliga vattenpipa .. doftar som en nerkisk kuskkammare tidigt en morgon. Heidenstam End. 45 (1889). —
-KOFFERT. (kusk- 1751 osv. kuske- 1755) (förr) låda l. koffert som var anbragt under kusksätet o. använd ss. förvaringsrum. ÅgerupArk. Räkn. 1751. Vi .. åto af vår goda matsäck, som låg i kusk-kofferten, hvilken var inlyftad i samma kammare vi alla 4 bebodde. ÄSvBiogr. 7—8: 25 (1809). —
-KRAGE. (i sht förr) rundskuren, nedhängande krage på kuskkappor; äv. om liknande krage på andra klädesplagg. Kapprockar med många kragar, s. k. kuskkragar. Lundin StockhMinn. 1: 92 (1904). —
-LIVRÉ. —
-SADEL. (kusk- 1654 osv. kuske- 1666) (förr) för ridande kusk. SthmStadsord. 1: 115 (1654). GenMRulla 1711. —
-SKOLA, r. l. f. Vid hvarje stuteri eller (hingst-)depot (bör) inrättas en stall- eller kuskskola. SFS 1872, nr 74, s. 8. —
-SÄTE. (vagns)-säte för kusken. BoupptSthm 3/7 1686. Haglund hade varit kusk .. men utbytt kusksätet mot (osv.). Blanche Bild. 2: 114 (1864). —
-TÄCKE. (kusk- 1671. kuske- 1744) (förr) täcke att lägga över kuskens ben, när han satt på kusksätet. BoupptSthm 1671, s. 1570. En Blåmåhlad öfvertäckt vagn .. hvartill finnes Kutsketäcke af rödt plys. ÅgerupArk. Bouppt. 1744.
-KOFFERT, -SADEL, -TÄCKE, se A.
Spoiler title
Spoiler content