publicerad: 1939
KÖRA ɟö3ra2 l. ɟœ3ra2, v. kör l. (numera föga br.) -er, -de, -t, -d (pres. sg. akt. kör Rålamb 13: 18 (1690) osv. -er 2Kon. 9: 20 (Bib. 1541), Östergren (1931; ålderdoml. ngn gg). -ir SkaraStiftJordeb. 35 (1540). pres. sg. pass. köres VgFmT I. 10: 92 (1586) osv. körs (köörss) Wivallius Dikt. 113 (1641) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (i bet. 7, †, Linc. (1640; under aurigatio), Hamb. (1700)), -ERI (i bet. 9, †, Læstadius 2Journ. 112 (1833: sörköreriet)), -ING (se avledn.), -NING, -SEL (se d. o.), -SLA (se d. o.); -ARE (se avledn.), -ARINNA (i bet. 1, tillf., Topelius Dram. 299 (1861, 1881)), -ERSKA (se avledn.); jfr KÖR, sbst.2—3, KÖRA, sbst., KÖRE.
Ordformer
(gö- 1546 (: görde, ipf.). kie- 1540. kio- 1628 (: kiorde, ipf.). ko- 1539 (: korni[n]g). ky- 1704 (: kyrd, p. pf.). kö- (kiö-, kjö-, köh-, köö-) 1521 (: körni[n]g) osv. tiö- 1700 (: tiördhe, ipf.)—1764. köle, ipf. 1626—c. 1695)
Etymologi
[fsv. köra, motsv. d. køre, nor. kjøre, isl. keyra, driva på (särsk. häst), rida, sätta i rörelse; kausativverb (germ. kauzian) till TJUSA (germ. kiusan), förtrolla, välja m. m. (urspr.: smaka); eg. med bet.: låta smaka (näml. munstycket på betslet, bettet); i fråga om betydelseutveckl. jfr BETA, v.4 (kausativ till BITA), eg.: lägga bett i munnen på (häst), sela på, spänna för]
1) (numera bl. ngt vard.) gm att själv följa omedelbart efter förmå (ngn) att förflytta sig dit man vill, fösa, driva; i sht med avs. på djur; äv. bildl. Thin dreng som körde the ijc (dvs. 200) oxar wp til Stocholms. G1R 6: 277 (1529). Det är ilack hund, som een skall til skogen kiöra. Beronius Reb. C 3 a (1674). Som nöden efter ordspråket kör hund i band. Posten 1769, s. 962. Den som vill köra andra, skall springa sjelf. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
a) (bygdemålsfärgat) i uttr. köra (ett djur) i hage l. i vall, förr äv. (jfr slutet) köra (ett djur) vall, driva (ett djur) till skogen l. på bete. Och bondhen kördhe sitt fæ ij hagha. Visb. 1: 66 (1573). Wexionius Sinn. 3: B 3 b (1684). Ja haa wat borta å kört wall Fää. Tidfördrijf A 2 a (c. 1695). Stenborg Jäg. 32 (1780). — särsk. i uttr. köra vall, utan obj.: driva djur på bete. Fatab. 1911, s. 200 (i folkvisa). FoF 1928, s. 104.
b) (numera föga br.) jäg. om jakthund: vädra upp (ett villebråd) o. (under skällande) förfölja det; äv. utan obj. l. med prep. på; jfr DRIVA, v.2 1 e. ÅgerupArk. Brev 21/6 1734. De förmarkte hunden kiöra. VRP 9/3 1737. De hundar som drifva gerna Räf, pläga äfven vara benägna att köra Lo. Greiff Jagt 47 (1821). Knöppel SvRidd. 128 (1912).
d) bildl., övergående i bet.: ansätta l. jäkta (ngn). Chronander Surge E 8 b (1647). Han svor, att han skulle köra sin förtryckare (gm att pina honom med ett rykte som utkommit om hans släkt). Strindberg RödaR 56 (1879). — särsk. i förb. med bestämning angivande resultatet av jäktandet; jfr 7 a, 13 a. (Guvernanten var) omöjlig att köra trött på (pianot). Backman Reuter Lifv. 1: 88 (1870).
e) (†) bildl., övergående i bet.: sätta fart på (ngt), sätta (ngt) i rörelse. Körer dicht Fötterna, låter see / Om j förtiäne maaten. Brasck TyKr. H 3 b (1649).
2) (numera bl. ngt vard.) allmännare: tvinga (ngn l. ngt) att lämna den plats han l. det förut intog, driva bort, fördriva, jaga; ofta med adverbiell bestämning angivande den plats varifrån l. dit ngn l. ngt drives. Svart Gensw. G 8 a (1558). The körde honom plat vthur Lifland. Petreius Beskr. 2: 39 (1614). Hon haar kiört alt Folket till sängh. ManhaftLöjtn. 39 (1666). Ingen pläga wij från huus och hemman köra. Fånge 54 (c. 1710). (Fröken Sallgren hade) måst köra ur tjensten sin gamla tjenarinna. Tavaststjerna Inföd. 236 (1887). Siwertz JoDr. 375 (1928; i bild). — särsk.
b) (†) utan adverbial: driva bort, förfölja. Hwarie Swensk soldat kan tijo Ryszar köra. Geisler Fägnet. D 2 a (1709).
c) i uttr. köra ngn på porten l. dörren, förr äv. på port l. dörr, driva ngn på porten. ÖB 24 (1712). Edar Herr Fader .. körde mig på dören. Lagerström Gir. 33 (1731). Hagberg Aristoph. 50 (1834). Han .. körde henne .. på porten. Grimberg VärldH 7: 133 (1936).
d) i uttr. köra ngn på flykten, driva ngn på flykten. Dryselius Monarchsp. 212 (1691). Linné MusReg. XIX (1754).
e) (vard.) bildl., i uttr. köra ngn till ngt l. att (äv. till att) göra ngt, förmå l. nödga ngn till ngt l. att göra ngt. UppsDP 20/9 1595. At köra Peterson til raison. Bark Bref 1: 57 (1703). Han körde mig att beställa nya skodon på sista modet. Wingård Minn. 5: 147 (1847). Östergren (1931).
3) (†) om naturkraft (väder, vind o. d.): oemotståndligt driva l. föra (ngt åt ngt håll). Som een Röök kring Luften körs, / .. / Är wårt hopp i thenna Wärld. Wivallius Dikt. 113 (1641). (Stormen) körer .. wattnet uthur Östersiöön in j Nevan. ASScF 18: 370 (1681). — särsk.
a) i uttr. köra på ngt: driva (ngt) fram. En foglig västanvind på våra segel körde. Kolmodin QvSp. 2: 525 (1750).
b) i p. pr. i adjektivisk anv.: som driver ngt fram. Een kiörande Wästan Windh. Willman Resa 193 (1667). Kalm VgBah. 164 (1746).
4) (ngt vard.) pressa l. trycka l. stöta (ngt) in i l. mot ngt; jfr DRIVA, v.2 20, JAGA 8. (Akta er) At hon ej denna knif uti er strupa kör. Livin Kyrk. 33 (1781). (Under sjögång) kör man (ibland) ryggen i kojbrädan, så att det värker i lungorna. Stenfelt Skepp. 36 (1903). Köra en spik rätt genom handen (på sig). Östergren (1931). — (†) Kjörde jag spjutet / Kongen til hjärta. Björner Fridth. 44 (1737). — särsk.
a) i uttr. köra med ngt (mot l. i ngt), stöta l. slå med ngt. Med omvänd glaf mot klippans vägg han kör. Wallin Vitt. 2: 278 (1807). (De) körde med störarna i timmerhögen för att bända den i sär. Roos Helgsm. 2: 181 (1896). Knöppel SvRidd. 64 (1912).
b) med obj. angivande resultatet av stötandet. Ett biljardkläde, som han kört hål i. Söderhjelm Brytn. 20 (1901).
c) bildl. — särsk.
α) (†) i uttr. köra en skräck i ngns blod, ingiva ngn skräck, injaga skräck hos ngn. Lillienstedt Christus C 3 b (1694).
β) (†) i uttr. köra ngn ngt i halsen, låta ngn umgälla ett yttrande o. d., låta ngn ”äta upp” ngt. Serenius (1734; under eat).
γ) i uttr. köra huvudet i väggen, envist hålla på sin mening l. föresats, vara envis o. omedgörlig; äv. i uttr. det är som att köra huvudet i väggen (att försöka övertala honom o. d.), det är alldeles omöjligt (att osv.). Weste FörslSAOB (1823). Ber man bara den karlen rent ut om något, så kör han hufvudet äfven rakt i väggen. Knorring Ståndsp. 3: 188 (1838). Topelius Vint. I. 1: 160 (1863, 1880). Östergren (1931).
δ) i fråga om känsla av tryck l. pressning o. d. i kroppen. I tarmarne kändes besynnerliga körningar, oftast med buller. TLäk. 1834, s. 484. Svartz MatsmältnSj. 109 (1932).
5) (ngt vard.) intr.: hastigt förflytta sig l. fara fram, rusa, jaga. Fisken kör i väg uppöver. Hammarström Sportfiske 105 (1925). — särsk. bildl.
a) i uttr. köra i väg, draga på (med uppläsning av ngt o. d.). Backman Dickens Pickw. 2: 56 (1871). Bondeson Anna 14 (1883).
b) i uttr. köra i vädret, hastigt skjuta i vädret, hastigt bliva högre; äv. i uttr. köra i höjden med ngt, driva ngt i höjden. Dalin Arg. 2: 404 (1734, 1754). Nu börjar man köra i höjden med amerikanska skyskrapor. Cederström Ströft. 124 (1915).
6) (ngt vard.) intr.: stöta l. slå (mot ngt). En afbruten framåtlutande grässtängel körde mig i ansigtet .., så att blod kom ut. Kongo 2: 448 (1888). jfr: En ung man råkade vid ett trampolinhopp köra i botten. SvD(A) 1929, nr 196, s. 3; jfr 5.
7) [eg. specialfall av 1] med avs. på djur som är spänt för ett fordon o. d.: med tömmar styra l. leda (djur). En liten gosse .. som war i föllje med dem, och kiörde en ung föllja. VRP 22/6 1719. Renen köres med en enda töm. Sandström NatArb. 2: 213 (1910). Köra fyrspann. Auerbach (1911). Körning av hästar. SvUppslB (1933). — jfr SPRÄNG-KÖRA, ENBETTS-KÖRNING. — särsk.
a) i förb. med bestämning angivande resultatet av körandet. Han haf[ve]r kört en häst fördärfwat. ConsAcAboP 4: 153 (1673). (Man behövde inte) köra trötta sina tusen riksdalers-hästar. Knorring Cous. 3: 48 (1834).
b) i uttr. köra med (häst osv.); jfr 13. Then medh hestar körer. SvOrds. A 8 b (1604). Ett .. berg, uppför hvilket en Lapp körde med sin ren. 3SAH 2: 141 (1887). Att köra med parhästar. Nyblom Minn. 2—3: 12 (1904).
c) (mindre br.) övergående i bet.: inöva l. dressera (djur) till dragande av fordon o. d., inköra. Asteropherus 20 (1609). Hästar som ej äro körda. Weste (1807). Ahlquist Öl. 1: 415 (1822).
8) med avs. på vagn l. annat fordon: gm styrande av förspänd(a) dragare framdriva (vagn o. d.); äv. i uttr. köra med (vagn osv.); jfr 13. The grefuer och herrer the köre medh wagn, / i mörkesta natt. Visb. 2: 66 (c. 1600). Lucidor (SVS) 397 (1674). Den (dvs. postvagnen) .. kördes med fyra par hästar. Thunberg Resa 1: 41 (1788). En raskt körd resvagn. Lagerlöf Berl. 1: 200 (1891). — särsk.
a) i utvidgad anv., med avs. på automobil, cykel, lokomotiv o. dyl. fordon, som icke förflyttas medelst dragare, l. farkost, i sht motorbåt: framföra, styra; äv. i uttr.: köra med (bil, motorbåt osv.). Att köra ett lokomotiv. Lundberg Lok. 285 (1902). Nerén HbAut. 1: 117 (1911). Västerkrokarna körde med motorbåt. Husmodern 1929, nr 27, s. 22. A. P. Rosell älskade att köra motorbåt. Moberg Rosell 259 (1932). — jfr AUTOMOBIL-KÖRNING.
b) bildl. De åskor, som Zar Peter körde / vid Pultava. Tegnér (WB) 4: 15 (1822); jfr 10 c β. När vår verld är förgången, sönderslagen, / Ur spåren körd. CVAStrandberg 5: 97 (1862).
9) medelst hästskjuts o. dyl. l. medelst automobil forsla l. transportera (ngt) l. befordra l. skjutsa (ngn). SthmSkotteb. 3: 190 (1521). Eric feck altjämt sin kära Matmor köra. Livin Kyrk. 138 (1781). Timrets huggning och körning. Fredenberg Sågtimm. 18 (1892). Bönderna fingo köra jord och fyllning till vallarna. OoB 1932, s. 526. — jfr DY-, GRUS-KÖRA, GRÅBÄRGS-, GÖDSEL-, HÖ-, LER-, MALM-, STEN-, VATTEN-, VED-KÖRNING m. fl. — särsk.
a) (mindre br.) med avs. på säd, hö o. d.: föra under tak, inbärga. Knorring Ståndsp. 1: 110 (1838).
b) i uttr. köra med (ngt), forsla l. transportera (ngt); jfr 13. VRP 18/12 1733. Kör med kistan, medan liket är varmt. Granlund Ordspr. (c. 1880).
10) om vagn förspänd med dragare l. om automobil, järnvägståg o. d.: röra sig, framföras, gå. En vagn, som körde vid pass en tima omkring staden. Posten 1769, s. 436. Till trappan / af prestgåln kör en vagn. FGrafström Dikt. 129 (1875). Tåget körde .. med en fart af 100 kilometer i timmen. GHT 1895, nr 268 A, s. 2. Hansson NVis. 16 (1907). — särsk.
a) i utvidgad anv., om fartyg; ngn gg om flygmaskin. Nordenflycht QT 1746—47, s. 121. SvD(A) 1934, nr 184, s. 8 (om flygmaskin).
b) med obj. betecknande resultatet av körandet. Grus, hvari de tunga fordonen kört djupa hjulspår. TurÅ 1901, s. 160.
c) (mindre br.) bildl.
β) om åska: mullra, gå; jfr 8 b. Åskan kör. Weste FörslSAOB (1823; fam.). Krigets åska kör. CVAStrandberg 1: 84 (1848). Ekholm Torp. 10 (1923).
11) i fråga om plöjning l. liknande bearbetning av jord.
a) med avs. på plog: framdriva (plog) gm att med tömmar styra dragdjur spänt (spända) för densamma. Agardh ThSkr. 2: 72 (1842, 1856; i bild). En tjänare som kör plogen. Luk. 17: 7 (Bib. 1917). Östergren (1931).
b) landt. med avs. på jord l. åker o. d.: plöja, bearbeta med plog; äv. i uttr. köra i (åkern osv.). LösingDomb. 22/8 1599. Ändoch thet är fast bättre köra sin Åker torr än wåter, lijkwäl (osv.). IErici Colerus 1: 89 (c. 1645). Han kiörde uthi sin åker. Schück VittA 2: 337 (i handl. fr. 1674). Ute på åkern .. kör (bonden) i trädet. Strindberg NRik. 30 (1882). SkrSkånHushS II. 4: 9 (1922). — jfr DJUP-, HÖST-, VÅR-, ÅRDER-KÖRA.
12) i utvidgad anv. av 8, 10, i fråga om rörelse som mer l. mindre erinrar om rörelsen hos vagn l. vagnshjul.
a) med obj. betecknande maskin, i sht motor o. d.: hålla (en maskin) i gång, låta (en maskin) arbeta. LB 3: 246 (1902). Små (motorer), som endast köras, då de ha belastning. TT 1927, Allm. s. 188. Våra motorer gå icke att köra med bensin utan endast med bensol. SvD(A) 1928, nr 159, s. 3.
b) i uttr. köra ngt i gång, sätta (ngt) i gång; dels med avs. på maskin o. d., dels med avs. på industriell anläggning. Nerén HbAut. 1: 56 (1911; med avs. på automobil). DN(A) 1932, nr 15, s. 1 (med avs. på industriell anläggning). — jfr IGÅNG-KÖRA.
c) intr.: hålla industriell anläggning i gång; äv. om industriell anläggning o. d.: vara i gång; ofta i uttr. köra för fullt, så att anläggningens hela kapacitet utnyttjas. Vi ha kört duktigt i dag. Hedenvind-Eriksson Hjul. 145 (1928). Man kör .. för fullt med samtliga pappersmaskiner. NDA(A) 1931, nr 341, s. 10. Fabrikerna körde för halv fart. Hellström Malmros 14 (1931).
e) intr., i uttr. köra varmt, (gm försummelse) åstadkomma att en maskin o. d. går varmt (se GÅ I 10 c); äv. om maskin: gå varmt. Nerén HbAut. 1: 118 (1911).
13) färdas l. fara gm att med tömmar styra djur som är spänt (äro spända) för ett fordon o. d.; äv.: framföra automobil l. järnvägståg o. d.; stundom i fråga om segling l. färd med farkost, i sht motorbåt; stundom allmännare: fara l. åka på ett fordon o. d. (utan att själv styra dragdjuren l. sköta manövreringen). Han körer lika som han wore rasande. 2Kon. 9: 20 (Bib. 1541). När thesse komme körande vp ått siön till Rätwijk, hände obetänckt att (osv.). Svart G1 15 (1561). (Skjutsbonden) kjörde .. vilse. HA 8: 149 (c. 1820). Köra i gående, i traf, i galopp. Weste FörslSAOB (1823). Bron duger inte att köra på. WoH (1904). De körde uppför en hög backe. Lagerlöf Körk. 153 (1912). Seden att på julmorgonen köra i kapp hem från kyrkan. FolklEtnSt. 1: 156 (1916). (Han) körde (dvs. seglade) för focken. Månsson Rättf. 1: 19 (1916). Vi köra .. söderut. Böök ResSv. 2 (1924; i fråga om färd i automobil). En timmes körning (i motorbåt) rakt österut från Nynäshamn. SvD(A) 1933, nr 254, s. 5. DN(A) 1934, nr 40, s. 5. — jfr KAPP-KÖRA, PROMENAD-KÖRNING. — särsk.
a) i förb. med bestämning angivande resultatet av körandet; äv. bildl. (jfr e). Broor Andersson hafver .. körtt sin ene foot ofärdigh. OxBr. 1: 115 (1618). Man kan snart köra sigh fördärfwa. BtVLand 6: 5 (1674). Larsson Stud. 137 (1891, 1899; bildl.). — jfr TRÖTT-KÖRA.
b) med innehållsobj., särsk. betecknande väg resp., i fråga om segling o. d., farled; äv. (vard.) i uttr. köra sig en tur o. d.; jfr 15. Köra sin kos l. sin väg, köra bort, köra åstad. När Nils Jonsson var redo at kjöra sina färde (så osv.). TörngrenMål. 110 (1801). En hufvudsak vid körning af traf är tempots reglerande. Wrangel HbHästv. 500 (1885). Den gamle kungen, som .. körde sig en tur genom folkmassorna. SDS 1905, nr 130, s. 2. Larsson körde farleden från Stocksund. SvD(A) 1934, nr 317, s. 3.
c) (i fackspr.) i imper., användt ss. signal att järnvägståg o. dyl. l. deltagare i kappspringning o. d. får sätta sig i rörelse. Tillåtelse (bör) lemnas att vid lastplats .. hålla hufvudsignalen ständigt ställd till kör. PT 1909, nr 214 A, s. 3. 2NF 34: Suppl. 689 (1922).
d) sjöt. i uttr. köra i vind, medelst roder o. segel hastigt svänga ett fartyg i sådant läge att dess förstäv vändes rakt mot vinden. Roswall Skeppsm. 1: 179 (1803). Smith (1916).
e) mer l. mindre bildl. Att finna sig betungad med alla en plats åliggande skyldigheter, utan några deremot svarande rättigheter, det är att köra i sanden, och förr eller sednare kör man fast. ObjGästen 1829, nr 4, s. 3. Dagen kör med lika slaka tömmar. Börjesson Solen 58 (1856). — särsk.
α) (†) i uttr. köra i bara marken, eg.: köra (släde) på barmark; bildl.: hava stora svårigheter. Ullenius Ro § 279 (1730).
β) (mindre br.) i uttr. köra i krokar, köra och svänga, äv. köra och vända (jfr γ), (i sitt tal) göra undanflykter, slingra sig, svänga sig. Hur listigt är dit tal! hur vigt du kör och vänder. Rademine Goethe 52 (1799). Illviljan skall få se, att, hur hon kört och svängt, / Hon endast skyndat på hvad hon förhindra tänkt. CVAStrandberg 2: 369 (1865). VLitt. 1: 135 (1902).
γ) (vard.) i uttr. köra med ngt, stundom köra och vända med ngt (jfr β), ständigt tala om ngt, ständigt framhålla ngt, ständigt ”komma med” ngt, ständigt upprepa (ett påstående); ävlas med ngt. Om en dum menniska får en tanke .., så upphöjer han den till sin öfvertygelse och håller på den och kör med den. Strindberg RödaR 205 (1879). VL 1905, nr 299 B, s. 3. Då .. (högern) bara ”kör” med sitt tullkrav. NDA(A) 1931, nr 127, s. 3.
δ) (vard.) i imper.: låt gå, må vara; äv. i uttr. kör för det o. d., låt gå för det osv. HbiblSällsk. 2: 697 (1839). Går ni med ner på caféet? .. (Svar:) Ja, kör! Hedberg Sardou 129 (1866). Går det ej af (med affären) för mindre .., så — kör för tvåhundra (plåtar)! Topelius Fält. 5: 175 (1867). Siwertz Sel. 1: 60 (1920). — särsk.
β') [eg. bildl. anv. av d] i uttr. kör i vind; äv. i talesättet kör i vind, sa' Blomster. Kör i vind, sa' Blomster. Granlund Ordspr. (c. 1880). (Övertalad av Helen att gå på teatern) utbrast (Jonas): Nå så kör i vind då! Bergman JoH 64 (1926).
ε) (vard., numera mindre br.) ss. vbalsbst. -ande, i uttr. i ett (enda) körande, oavbrutet, utan uppehåll, ”i ett kör” (se KÖR, sbst.3). Han hällde oupphörligt i sig det ena glaset efter det andra .. i ett körande! Backman Reuter Lifv. 2: 271 (1870). Roos Strejk. 75 (1892).
14) (i skolspr., vard.) i fråga om underkännande i examen o. d.
a) [sannol. bildl. anv. av 13; jfr liknande anv. av ÅKA] bliva underkänd i examen, bliva kuggad, falla igenom. Lieberath FriluftP 120 (1921). Östergren (1931).
b) om lärare l. examinator: underkänna (ngn) i läxförhör l. examen. Landsm. 1924, s. 85 (skolpojksuttr. fr. Sthm).
15) med avs. på väg (l. tillfruset vatten): befara (väg osv.) med åkdon; jfr 13 b. Block MotalaStr. 109 (1708). Vintern blef .. så längvarig, att Ålands haf ännu kördes mot slutet af April. Adlerbeth Ant. 2: 196 (c. 1815).
16) [sannol. bildl. anv. av 12 a] med avs. på film: ”veva” l. visa (film) på biograf; äv., med avs. på skådespel: uppföra (skådespel) på teater; särsk. med subj. betecknande biograf resp. teater. Ingen biograf ville köra den (dvs. filmen). NDA(A) 1919, nr 323, s. 6. Folkteatern, som kör sin revy så långt som möjligt in i september. ST 25/8 1929, Söndagsbil. s. 11. BygdFolk 3: 251 (1934).
1) till 2; äv. i uttr. köra av med (ngt l. ngn). VDBötB 1635, s. 182. Han .. (hade) måst köra af med honom. Waldenström Österl. 359 (1896).
2) (†) till 2 e, i uttr. köra ngt av ngn, avtvinga ngn ngt. Jag kiörde pengarna af honom. Serenius (1734; under hector).
3) till 10, 13: köra åstad, giva sig i väg. Han .. badh kusken kiöra af. RARP 9: 45 (1664). Just i detsamma vagnen körde af, ropade Gustaf: .. Farväl, Erik! Livijn 1: 292 (1822). Topelius Vint. I. 2: 90 (1867, 1880).
4) till 13 a.
a) i uttr. köra av ngt, gm körande åstadkomma att ngt går av. Köra af fimmelstången. Möller (1790, 1807).
b) i uttr. köra av ngn (l. sig) benet o. d., köra så att ngns (resp. ens) ben osv. går av l. blir fördärvat. Landsm. XI. 2: 25 (1896). Man körde av honom bägge benen. Auerbach (1911). —
KÖRA DÄN10 4, förr äv. DÄDAN. (vard.) till 2: driva bort. RP 2: 70 (1631). Wägner Norrt. 114 (1908). —
1) (†) till 2: sätta efter (ngn); äv. bildl.: hålla efter (ngn). Hund E14 77 (1605). Rudbeckius Luther Cat. 46 (1667; bildl.).
2) till 10, 13.
a) i fråga om körande bakefter en annan. Han .. lät .. vagnen köra efter sig. Ljunggren Resa 71 (1871). Auerbach (1911).
KÖRA EMOT10 04, äv. MOT4.
1) till 6: stöta emot; äv. bildl. Weste FörslSAOB (1823; bildl.). (Han) kör emot öfverallt. Carlén Rosen 171 (1842; bildl.). (Gammelgäddan) körde så kraftigt hon orkade mot nätväggen. Forsslund Djur 175 (1900).
KÖRA FAST10 4.
1) (ngt vard.) till 5: rusa så att man fastnar; äv. refl. Sällberg Långv. 132 (1894; refl.). Fisken .. Märkte ej näten .. och körde fast. Berg Sjöf. 184 (1910).
2) till 10, 13: köra så att åkdonet fastnar; äv., i fråga om segling: segla så att farkosten fastnar. Widegren (1788). Ett godståg hade kört fast i en snödrifva. PT 1888, nr 3 A, s. 3. Han kom inte längre (med båten) än till närmaste prick, där han körde fast på fel sida. SvD(B) 1927, nr 201, s. 4. särsk. (mindre br.) refl. LoF 1873, s. 44. Melander Långtur 168 (1896).
3) i bildl. anv. av 1, 2: icke längre hava ngn utväg, icke komma ngn vart, misslyckas, ”komma i klämma”; äv. refl. Backman Reuter Lifv. 1: 9 (1870). Fyris 1894, nr 148, s. 2 (refl.). Man befarar, att konferensen snart skall köra fast på grund av de stora motsättningarna i flottfrågan. SvD(A) 1933, nr 281, s. 3. —
5) till 9. G1R 24: 205 (1554). särsk. bildl.: föra fram (en angelägenhet l. ett ärende o. d.), draga fram; äv.: yttra; äv. i uttr. köra fram med ngt. Strindberg NSvÖ 2: 100 (1906). Oftast kommer religionen på tapeten, om icke aftontidningen kört fram politiken. Engström 2Bok 67 (1909). Nilsson FestdVard. 33 (1925).
6) till 10, 13. Vagnen körde nu fram. Tegnér (WB) 9: 141 (1841). Lagerlöf Saga 122 (1908). särsk. till 13 b. (Sjömannen) medh ett o-skräckt Modh sin Koosa körde fram. Wexionius Sinn. 3: G 4 a (1684). —
KÖRA I10 4, förr äv. UTI. (ngt vard.)
1) till 4; särsk. i uttr. köra i ngn l. sig mat l. dryck, tvinga ngn l. sig att förtära mat osv. i överflödig mängd; jfr KÖRA, v. 2 e. RelCur. 366 (1682). Gyllenborg Sprätth. 67 (1737). Bengts Vargt. 10 (1915).
2) till 5, 6. ”Akta skallarne” stod det .. öfver dörren (i turisthyddan), men hvad hjelpte väl det! Man körde i, så man såg stjernor och solar. Rosenius Himmelstr. 36 (1903). Melin Dikt. 2: 174 (1904). —
1) (ngt vard.) till 2: driva l. jaga (ngn) bort från (ngn l. sig l. ngt). Rääf Ydre 3: 395 (cit. fr. 1594). Denne haf[wer] .. kört henne ifrån sigh. ÄARäfst 176 (1596). Wägner Norrt. 112 (1908).
1) (ngt vard.) till 4. (De) köra .. tjocka stänger igenom hästarne längs efter kroppen. Carlstedt Her. 2: 61 (1833).
3) till 11. Styf jord, der det behöfs två par (oxar) på en gång, för att köra genom skorpan. Wetterbergh Penning. 609 (1847). Sandström NatArb. 1: 88 (1908).
2) (†) till 1, 2 e: driva l. tvinga samman; äv. bildl.: göra eniga, ena. RARP V. 1: 13 (1652). Nu körer nöden och fahran oss ihoop. Därs. 6: 120 (1657). Tersmeden Mem. 5: 55 (1771; bildl.).
3) (vard.) till 5: ränna ihop; äv.: hopa sig; äv. refl.; äv. bildl. Det har kört ihop sig, det har hopat sig arbete så att det blivit stockning. På sina ställen har .. (isen) kört ihop till riktiga isberg. SD(L) 1897, nr 61, s. 3. SvD(A) 1929, nr 170, s. 4 (refl., i bild).
7) (vard.) till 9, 13: gm körande (skjutsande l. forsling) intjäna (ngt). ’Köra ihop' en slant. BygdFolk 1: 319 (1927).
8) till 10, 13: kollidera. När åkdonen möttes så körde de ihop med en hisklig skräll. Lund 1895, nr 65, s. 2. —
1) (ngt vard.) till 1, 2: driva l. jaga (ngn) in. LPetri Œc. 15 (1559; i bild). (Stallgumsen) körde in bandhunden i hans koja. Lagerlöf Holg. 1: 234 (1906).
a) (†) i uttr. köra ngn en skräck in, ingiva ngn skräck; jfr KÖRA, v. 4 c α. Ekeblad Bref 1: 278 (1653; rättat efter hskr.).
b) (†) i uttr. köra ngn ngt in i munnen, låta ngn umgälla ett yttrande o. d.; jfr KÖRA, v. 4 c β. Hwarföre hafwer man icke strax sådant refuterat, och kört them lögnen in vthi Munnen? Sylvius Mornay 677 (1674).
3) (ngt vard.) till 5: rusa in, fara in. Hellström Kusk. 119 (1910). Han .. körde på huvudet in i blåbärsriset. Blomberg Överg. 115 (1915). särsk. (†) om salva: tränga in (i huden). Sahlstedt (1773).
5) till 8. Kolmodin QvSp. 2: 176 (1750). Sedan Vagnen blifvit körd in i huset (så osv.). Weise 1: 44 (1769).
6) till 9. OxBr. 12: 219 (1623). särsk. landt. till 9 a. G1R 26: 108 (1556). Hellström Malmros 118 (1931).
a) till 10 a, om fartyg. Ångbåtarna körde in bland de ända ned i vattnet växande busksnåren. Kongo 2: 242 (1888).
c) i sht järnv. med obj. betecknande tid: taga igen (förlorad tid). Auerbach (1911). GbgD 1919, nr 180, s. 3. —
1) (ngt vard.) till 1, 2: driva l. jaga ned. Hagberg Shaksp. 2: 246 (1847). Hunden kördes ned från stolen. Schulthess (1885).
2) (ngt vard.) till 4. CFDahlgren 4: 128 (1831). Tante Rüttenschöld bjöd honom en karamell, som han körde långt ned i halsen. Bergman Mark. 134 (1919).
3) (ngt vard.) till 5: rusa ned. VetAH 1760, s. 315 (om kvicksilvret i en termometer). (Fåglarna) körde .. handlöst ned i ån samt trampade sedan vatten. Lewenhaupt Reddy 114 (1907).
5) landt. till 11: gm plöjning o. d. nedmylla. Rudbeck Atl. 3: 578 (1698). Hellström NorrlJordbr. 299 (1917).
6) till 10, 13.
b) med åkdon o. d. plumsa ned gm svag is l. i lös mark l. gyttja o. d.; äv. om åkdon o. d. Dahlberg Dagb. 180 (1675; uppl. 1912). JournLTh. 1813, nr 64, s. 1. Belägringskanonen hade kört ned i marken med ena hjulet. Heidenstam Svensk. 2: 84 (1910).
c) i uttr. köra ned sig, med åkdon o. d. plumsa ned gm svag is. Wigström Folkd. 1: 157 (1880). Auerbach (1911).
d) (mindre br.) med åkdon fara över (ngn) så att han faller omkull (o. mer l. mindre skadas). Hellström Kusk. 119 (1910). —
2) till 10, 13.
KÖRA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4.
1) (†) till 5: rusa omkring, jaga omkring; äv. bildl. Så at .. (infanteriet) intet .. lärer .. hinna upp eder, som kiörer omkringh, medh fienden. Carl XII Bref 255 (1704). Posten 1769, s. 407 (bildl.).
2) till 10, 13. Spegel ÖPar. 21 (1705). Köra omkring staden. Auerbach (1911). särsk. (†) till 10 c β. När Tordön kiör i kring. Frese VerldslD 103 (1718, 1726). —
KÖRA OMKULL10 04, äv. IKULL04, sällan KULL4.
1) till 10, 13: köra så att åkdonet välter omkull. Nyrén Charakt. 96 (cit. fr. 1760). Strindberg HMin. 1: 242 (1905).
2) till 10, 13, med obj. betecknande ngn l. ngt som befinner sig utanför fordonet: köra så att ngn l. ngt faller omkull (o. skadar sig resp. tager skada). ConsAcAboP 3: 267 (1668).
3) till 13, med obj. betecknande vagn l. lass: köra så att vagnen osv. välter omkull; äv. i uttr. köra omkull med (ngt). En .. stalldräng har kört ikull med rustvagnen. Kexél 1: 427 (1795). Köra sitt lass omkull. Procopé Vers 27 (1909). —
1) (ngt vard.) till 1, 7: driva på (ngn), föra på. Jönss .. togh Bonden om skieget, den andre kiorde på och (de) ledde bonden hem. VRP 1628, s. 292. Allvin Mo 112 (1857).
2) (ngt vard.) till 1 d.
b) skynda sig, hava brådt om; ävlas. Sakerne gå braf i Cantzliet, det köres på, men med besked. Bark Bref 1: 154 (1704). Tersmeden Mem. 5: 248 (1784).
3) till 9: med skjuts transportera (ngt) så att det kommer på ngt. VgFmT I. 10: 92 (1586). Man måste .. harva upp myren och köra på kalk, sand och gödsel. Sandström NatArb. 2: 112 (1910).
4) till 10, 13; särsk.
a) (ngt vard.) köra (snabbt) utan att låta sig hejdas av ngt hinder o. d. Nu Phœbe, kom, kör på; låt tijna Strålar glimma. Stiernhielm Fägn. 77 (1643, 1668). ÖgCorr. 1913, nr 31, s. 3.
e) (vard.) till 13 e γ. Lang .. körde friskt på med kapitalets förbannelse. Didring Malm 2: 131 (1915). —
1) till 10, om fartyg l. lokomotiv o. d.: under färd skada (ngn del) så att den går sönder; äv. utan obj.: under färd gå sönder. Lokomotivet har kört sönder. Benedictsson Ber. 84 (1885). (Ångaren) ”Sandhamn I” kör sönder rodret i isen. SvD(A) 1933, nr 351, s. 20.
2) till 11: gm plöjning o. d. sönderslå (ngt). En så kallad Mull-bråka, at köra sönder kokor och klimpar med på åkern. Polhem Test. 123 (1761).
3) till 13, med avs. på vagn o. d.: under körande skada (vagn l. del av vagn o. d.) så att den går sönder. Köra sönder vagnen. Weste FörslSAOB (1823). särsk. utan obj. Åkarn slåss och kör sönder. Bellman (BellmS) 1: 139 (c. 1775, 1790). —
1) (ngt vard.) till 4: stöta till (ngn); förr äv.: anfalla (ngn). The .. kiörde thill them med en hop ladsteen. Brahe Kr. 10 (c. 1585). Auerbach (1911).
2) (ngt vard.) bildl.: slå till, gå med på ngt; jfr KÖRA, v. 13 e δ. Landsm. B 2: 15 (1908). särsk. i imper.: må vara, kör. Berndtson (1880). Ja kör till. Sparre MasJ 157 (1922). —
1) (ngt vard.) till 2: driva (ngn l. ngt) tillbaka. Och blijf[ve]r berättadt, fienden medh tämelig förlust wara kördh tillbakers. AOxenstierna Bref 4: 156 (1645).
2) (†) till 4 c β. (Vem) nyper mig i näsan / Och kör en lögn tillbaka i min hals / ..? Hagberg Shaksp. 1: 341 (1847).
3) till 11. (Plogkarlen) vänder nu, och kör tillbaka, med den öppnade fåran på höger hand. QLm. I. 1: 26 (1833).
KÖRA TILLSAMMAN(S)10 032 l. 040.
1) (ngt vard.) till 1: driva tillsammans. Hela tracterna öfwer äro med stora stenar .. körde tilsamman i longa åsar. Swedenborg RebNat. 1: 16 (1719).
KÖRA UNDAN10 40, äv. 32.
1) (ngt vard.) till 1. Bellman (BellmS) 2: 23 (c. 1765, 1791). Det är bättre att köra svinet upp ur dyn, än att lägga sig dit sjelf. Hwasser VSkr. 1: 8 (1852). särsk.
2) (ngt vard.) till 4: trycka l. pressa l. driva (ngt) upp. MarkallN 2: 131 (1821). Jag undrar: .. hvar kör yrvädret upp sådana drifvor (som i hembygdens skogar). Engström 5Bok 172 (1910); jfr KÖRA, v. 3.
5) landt. till 11.
a) till 11 b, med avs. på jord o. d. Ingen Åker skal diupt köras vp, ty (osv.). Risingh LandB 17 (1671). Landsm. 1907, s. 85.
b) med obj. betecknande plogfåra: gm plöjning åstadkomma (fåra). Mannen .. körde upp med plogen en ny fåra i åkern. Wacklin Minn. 1: 101 (1844).
6) till 10, 13. Törngren Artill. 2: 120 (1795). Köra upp på borggården. Weste FörslSAOB (1823). särsk.
a) i fråga om segling: segla på grund. Rydberg Dikt. 1: 125 (1876, 1882). Skeppet körde upp på grund. Auerbach (1911); jfr KÖRA, v. 10 a.
b) sjöt. till 13 d, i uttr. köra upp i l. mot vind l. upp i vinden, köra i vind. Platen Glascock 2: 201 (1837). Ramsten NautHlex. 32 (1866).
c) järnv. bringa (spårväxel) att ändra läge gm att köra med ett järnvägsfordon över densamma från ett spår till ett annat, till vilket den icke är lagd. TT 1899, Byggn. s. 76.
7) till 10, 13, i uttr. köra upp en väg, göra en väg farbar gm körning, bana en väg gm körning; äv. i uttr. köra upp hjulspår o. d., gm körning åstadkomma hjulspår. HärnösDP 1661, s. 15. Steffen ModEngl. 347 (1893; i bild). Levander Landsv. 52 (1935).
2) till 2: driva l. jaga ut (ngn). (Våldsvärkaren) körde .. ut bonden och slog armen aff på hustrun. VgFmT I. 10: 77 (1565). Hellström Malmros 130 (1931). särsk.
b) (†) i uttr. köra ut ngn på porten l. dörren; jfr KÖRA, v. 2 c. Bellman (BellmS) 1: 254 (c. 1772, 1790). J körer väl intet ut mig på dörren. Chenon Heywood 4: 77 (1773).
3) till 4. Som en spik kör ut en annan spik, / Så (osv.). Hagberg Shaksp. 2: 169 (1847). Sven körde ut underläppen, han tyckte det var tråkigt, att (osv.). Beskow SvBarn 37 (1896).
Ssgr (i sht i fackspr.): A: (7, 8, 13) KÖR-BANA, r. l. f.
(7, 13) -BETSEL. (kör- 1824—1908. köre- 1725) betsel (se d. o. 1) användt vid körning. BoupptVäxjö 1725. —
(7, 8, 13) -BRO.
(7) -BRUK. användning av häst o. d. till körning. Wrangel HbHästv. 259 (1885). Huruvida det lyckades att få de zebror användbara till körbruk, som (osv.). SD(L) 1902, nr 151, s. 3. —
(9, 13) -DAG. dag under vilken ngn utför transport medelst körning. BtRiksdP 1889, I. 1: nr 11, s. 4. särsk. (i sht förr) i uttr. göra kördag, i fråga om dagsvärksskyldighet som fullgöres gm förrättande av körslor. HågkLivsintr. 10: 172 (1929). —
(9, 13) -DAGSVÄRKE~020. (kör- 1828—1929. köre- 1800) dagsvärke som utgöres gm förrättande av körslor. AdP 1800, s. 752. Fatab. 1929, s. 73. —
(9, 13) -DON. (kör- 1756—1931. köre- 1868) om vagnar, slädar o. dylika fordon dragna av dragdjur. SvMerc. 1: 412 (1756). —
(1) -FÅGEL. [fågeln brukar stundom driva fisken framför sig mot en strand för att där lättare kunna fånga densamma] (numera föga br.) fågeln Mergus merganser Lin., storskrake, skräcka, vrakfågel. UpplFmT 44: Bil. s. 220 (c. 1710). Ericson Fågelkås. 2: 161 (1907). —
(9) -FÖRTJÄNST. inkomst gm förrättande av körslor. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 25, s. 15. Östergren (1931). —
(9) -GILLE. (i sht förr) om gästabud som tillställdes för grannar ss. erkänsla för hjälp med körslor. NordKult. 24: 25 (1933). —
(8, 10, 13) -HASTIGHET~002 l. ~200. hastighet med vilken ett fordon o. d. framföres; i sht i fråga om järnvägståg l. automobil. LdVBl. 1888, nr 83, s. 2 (i fråga om järnvägståg). SFS 1925, s. 939 (i fråga om automobil). —
(9) -HJÄLP. (kör- 1788—1931. köre- 1893—1933) hjälp med forslande av ngt; särsk. (i sht förr) om ömsesidigt biträde grannar emellan vid förrättande av körslor o. d. NoraskogArk. 5: 357 (1788). SDS 1899, nr 466, s. 1. Gemensamhetsarbeten av alla slag som slåtteröl, körhjälp vid bygge. SvKulturb. 9—10: 156 (1931). —
(7, 8) -HUS. (i vissa trakter, mindre br.) hus i vilket en hästvandring är inrymd. Ström MinnB 24 (c. 1865). PT 1895, nr 144, s. 1. —
(7, 13) -HÄST. häst använd till körning; särsk. om häst som användes till lättare körning; motsatt: ridhäst (o. stundom: arbetshäst). Palmstedt Res. 33 (1778). Hamilton Ridn. 73 (1923). —
(7, 13) -KARL. (kör- 1752 osv. köre- 1682) mansperson som har till uppgift att köra hästar (l. andra dragdjur); jfr -DRÄNG. Sylvius Curtius 351 (1682). Körkarlen. Lagerlöf (1912; boktitel). —
(7, 13) -KONST. särsk. om konst(en) att styra för fordon spända hästar. Johansson HomIl. 23: 289 (1848). —
Ssgr: körkort(s)-fri. om motorcykel: för vars förande körkort icke fordras.
-indragning.
-innehavare.
-prov. för erhållande av körkort. —
(7, 13) -KREATUR. (kör- 1667. köre- 1753) (†) dragdjur. HSH 31: 226 (1667). ÅgerupArk. Brev 12/1 1753. —
-KUNNIG. särsk. till 7, 13. —
(9) -LAG, n. arbetslag som förrättar körslor. Schröder 2Jaktm. 43 (1891). Smeds Malaxb. 322 (1935). —
(7, 8) -LEKTION. lektion i körande av hästar l. förande av automobil. Wrangel HbHästv. 519 (1885). Nerén HbAut. 1: 142 (1911). —
(7, 13) -MÄSTARE. (i fackspr.) person som är skicklig i körning o. inövning av hästar (jfr KÖRA, v. 7 c); äv.: lärare i körkonst. Wrangel HbHästv. 469 (1885). —
(7, 13) -POJKE. (kör- 1742—1898. köre- 1608) särsk. vid gruvor o. d.; jfr -DRÄNG. JernkA 1903, s. 26 (1608). SvMorgBl. 1898, nr 107, s. 2. —
-REDSKAP~02 l. ~20.
2) landt. om åkerbruksredskap som drages av dragdjur; jfr KÖRA, v. 11. Juhlin-Dannfelt 166 (1886). SvSkog. 607 (1928). —
Ssg: körriktnings-visare, r. l. m. å automobil o. d.: visare angivande åt vilket håll automobilen osv. skall vända (vid korsväg o. d.). SvD(A) 1928, nr 29, s. 6 (i annons). —
-SIGNAL. särsk. järnv. om signal från fast signalinrättning, innebärande medgivande att tåg l. lokomotiv får framgå; jfr KÖRA, v. 13 c. SJ 4: 462 (1906). —
(7, 8, 13) -SKICKLIG. —
(7, 8, 13) -SKICKLIGHET~002 l. ~200. —
(9) -SKIFTE. skogsv. vid skogsavvärkning: område som bortsättes till en ackordstagare för (avvärkning o.) framforsling. Fredenberg Sågtimm. 5 (1892). NoK 95: 44 (1929). —
(7, 8) -SKOLA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3835). för undervisning i konsten att styra för fordon spänd(a) häst(ar) l. att framföra automobil. LAHT 1883, s. 261. STSD(A) 1934, nr 75, s. 24. —
(7, 13) -SPORT. —
(8, 12 a) -STÄLL. tekn. å elektrisk järnväg l. spårväg: apparat varmed lokomotiv (motorvagn) igångsättes samt hastighet o. rörelseriktning regleras, kontroller. 2NF 7: 319 (1907). —
(7, 13) -SVEN. (kör- 1639 osv. köre- c. 1600—1833) [fsv. köresven] (eg. yngre) man som styr dragdjur spända för fordon, kusk. Visb. 2: 24 (c. 1600). GHT 1936, nr 144, s. 12 (i fråga om travtävling). —
-SÄKER.
(13) -TRAFIK. i fråga om körning med hästdrivna fordon l. med automobiler o. d. Schulthess (1885). SvD(A) 1930, nr 12, s. 20. —
(7, 13) -TYG. (kör- 1748—1918. köre- 1672) [jfr d. køretøj] (mindre br.) om seldon o. d. VDAkt. 1676, nr 135 (1672). Kapsonen utgör et godt kör-tyg. KrigVAH 1829, s. 115. FoFl. 1918, s. 177. —
(7) -VIND. (i sht förr) bärgv. hästvind. Johansson Noraskog 3: 406 (i handl. fr. 1684). Ymer 1913, s. 329. —
(7, 8, 13) -VÄG. (kör- 1681 osv. köre- 1528—1723)
1) väg på vilken man kan köra med fordon; äv. oeg., om körbar väg på is. VgFmT II. 2—3: 90 (1528). De på Isarne .. varande Gång- och Kör-vägar. DA 1793, nr 51, s. 1. HandInd. 363 (1926). särsk.: väg som ngn använder l. måste använda för att köra till viss plats. Han (har) förstängt honom kiörewägen till sin baktompt. VRP 1716, s. 148.
2) i uttr. en mil(s) körväg, en timmes körväg o. d., för att angiva huru långt det är l. huru lång tid det tager för en körande att komma (till viss plats). Från Medle by är en mil körväg till kyrkan. EconA 1807, maj s. 37.
3) om den väg där en trafikled (spårväg, omnibuslinje) går fram. Ringlinjen .. Körväg: Tegnérsgatan — Stureplan. SvD(A) 1922, nr 84, s. 2. —
(9) -ÅKA, sbst. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht förr) = -GILLE. Suneson GGrund 125 (1926). SvKulturb. 7—8: 170 (1931). —
(9) -ÖL. (kör- 1619—1931. köre- 1542—1768) (i sht förr) = -GILLE. HSH 29: 122 (1542). SvKulturb. 7—8: 170 (1931).
B (†): KÖRE-BETSEL, -DAGSVÄRKE, -DON, se A. —
-HJÄLP, se A. —
-KANNA. [anledningen till benämningen är oviss] benämning på visst rymdmått för spannmål. HFinLappm. 3: 388 (1650). —
-KARL, -KREATUR, se A. —
-POJKE, -SELE, -SVEN, -TYG, se A. —
(7, 8, 13) -VAD, n. vad(ställe) över vilket man kan köra. Åar, köre eller ridevad ther öfver. Osbeck Lah. 344 (1796). —
-VÄG, -ÖL, se A.
C: (9) KÖRNINGS-ERSÄTTNING~020. särsk. skogsv. konkret: ersättning för transport (av timmer) medelst skjuts. HbSkogstekn. 273 (1922). —
-TID.
1) till 7, 9, 13: tid som åtgår för viss körning. AdP 1800, s. 779. En körningstid af 2 1/2 timmar pr mil beräknas. Ekman SkogstHb. 32 (1908).
Avledn.: KÖRARE, i bet. 1, 5 m.||(ig.), i bet. 2, 3, 4 r. l. m.
2) (vard.) bildl., om ngt som ”sätter fart på” ngn, pådrivning, ”pådrivare”, ”knuff”; jfr KÖRA, v. 1 d, 4. DN(A) 1929, nr 224, s. 7. Ge honom en körare; han behöver lite fart på sej! Östergren (1931). jfr PÅ-KÖRARE.
3) i sht sjöt. till 3, om häftig vindil, hård vind, kåre; särsk. om hård vind som är gynnsam för framdrivandet av ett visst fartyg. Om jag ej misstar mig, ha vi en körare före dagvakten. Carlén Rosen 393 (1842). TurÅ 1930, s. 246. särsk. bildl.: rysning, ”kall kåre”. Blomberg Uvd. 173 (1917).
5) till 7, 8, 9: person som styr l. har till uppgift att styra dragdjur spända för fordon o. d. Schroderus Os. 1: 337 (1635; i fråga om kappkörning). Han var en van körare för sina tolv år. Väring Frost. 19 (1926). jfr HÄST-, IN-, KAPP-KÖRARE. särsk.
a) om person som medelst skjuts transporterar l. forslar ngt; särsk. skogsv. om person som vid skogsavvärkning framforslar timmer o. d.; jfr KÖRA, v. 9. VDAkt. 1781, nr 661. jfr GRUS-, JÄRN-, MALM-, POST-, SKOGS-, TIMMER-, UT-, ÖL-KÖRARE.
b) om person som styr dragdjur spända för plog l. dyl.; jfr KÖRA, v. 11. VästmFmÅ 13: 95 (1772). QLm. I. 1: 26 (1833).
-koja. vid skogsavvärkning.
KÖRBAR, adj. till 13 b, 15, om väg l. tillfruset vatten: som kan befaras med åkdon, som man kan köra på. VetAH 1782, s. 159. Körbar väg. Weste (1807). Levander Landsv. 40 (1935). —
KÖRERSKA, f. (mindre br.) till 7, 8, 9: kvinna som med skjuts transporterar ngt; jfr KÖRARE 5 a. Östergren (1931; mindre vanl.). jfr MJÖLK-KÖRERSKA. —
2) till 7, 8; i ssgn PROV-KÖRING.
KÖRING, sbst.2, m. (†) till 7: gosse som styr hästar (l. andra dragdjur) spända framför fordon o. d. Lönqvist Bara 6 (1775; fr. Skåne).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content