publicerad: 1942
MANDAT manda4t, sbst.2, n. (G1R 10: 52 (1535) osv.) ((†) r. l. m. l. f. BjörkekDomb. 18/11 1602, Berndtson (1880)); best. -et; pl. = l. -er. Anm. Den fr. pl.-ändelsen -s förekommer ngn gg i bet. 2 c. BtRiksdP 1878, 5: nr 11, s. 2.
Ordformer
(-da(a)t(h) 1527 osv. -datt 1535—1592. Anm. Den lat. formen mandatum förekommer ngn gg i ä. tid. Nehrman InlJurCiv. 41 (1729))
Etymologi
1) (i fråga om ä. förh.) påbud (i sht utfärdat av suverän furste), dekret, edikt, förordning. G1R 4: 43 (1527). Bleff nu Wår Nådigste Furstes och Herres Präntade Mandat gemene Man föreläsen, om gruffuelige Eedher. BjörkekDomb. 18/11 1602. (G. II A.) såg sig nödsakad utfärda ett strängt mandat mot dem, som gåfvo rymmarne tjenst. Mankell Krigsm. 94 (1865). SvRiksd. I. 3: 44 (1933). — jfr FASTE-, HERREDAGS-, KOL-, TIONDE-MANDAT. — särsk. (†) om Guds bud. Ludvigsson Norman 23 (c. 1550). Balck Musæus C 8 b (1596).
2) (i sht i fackspr.) uppdrag varigm ngn anmodar, oftast äv. bemyndigar en annan att företaga ngt å hans vägnar; ofta närmande sig bet.: fullmakt. Prytz OS A 2 a (1620). Jag hafwer något nytt, gee honom i mandat. Kolmodinus Gen. D 4 a (1659). Går man denna tidpunkt i förväg (dvs. växels förfallodag), så uppstår icke blott ett formelt öfverskridande af mandatet (att inlösa växeln på förfallodagen), utan (osv.). Bergstrand Växellag. 117 (1885). England-Frankrike få mandat att mäkla fred. SvD(A) 1935, nr 300, s. 8. — jfr BETALNINGS-MANDAT. — särsk.
a) gm val givet uppdrag att vara medlem av ett lands l. en kommuns representation. Sundén (1887). Från vissa kantoner (i Schweiz) ombytas ledamöter (av ständerrådet) årligen, från andra kantoner behålla de sina mandat två, tre eller flera år. SvAlm. 1897, s. 45. GHT 1936, nr 14, s. 8. jfr DEPUTERADE-, RIKSDAGSMANNA-MANDAT. särsk. övergående i bet.: plats i ett lands l. en kommuns representation som en valkrets har att besätta gm val; äv.: plats i en stats representation som ett parti innehar l. som det vinner gm ett val. Antalet mandat i valkretsen är tio. Högern vann ett mandat vid valet. SvD(B) 1942, nr 265, s. 5.
b) folkrätt. i fråga om förh. efter 1919: uppdrag som givits åt en stat av Nationernas förbund att (å förbundets vägnar) styra visst land l. område utom Europa; äv. om land osv. som styres på detta sätt. Palestina är för närvarande ett brittiskt mandat. MeddNationFörb. 1924, nr 19, s. 1. Rätten att inneha .. (de f. d. tyska kolonierna) fördelades av Folkförbundet bland olika stater under formen av ”mandat”. Almquist VärldH 9: 170 (1934).
c) (†) skriftligt dokument varigm en person ger en annan i uppdrag att utbetala en viss pänningsumma åt ngn, anvisning, assignation, invisning. Nordforss (1805). Anvisningar i utländsk myntsort eller s. k. mandat beläggas med stämpel å 50 öre. BtRiksdP 1878, 5: nr 11, s. 2.
Ssgr: A: (2 a slutet) MANDAT-FÖRDELNING. Ang. rättvisare mandatfördelning vid andrakammarval. RiksdP 1926, 1K. nr 24, s. 31 (kantrubrik). —
(2 a slutet) -FÖRLUST. Resultatet av dagens val blev att mandatförlusten gick ut över högern. NDA(A) 1934, nr 242, s. 1. —
(2 b) -KOMMISSION. av Nationernas förbund tillsatt kommission med uppgift att granska mandatmakternas förvaltning. 2NF 32: 241 (1921). —
(2 b) -LAND.
(2 b) -MAKT. om stat som styr ngt land på grund av Nationernas förbunds mandat. MeddNationFörb. 1924, nr 19, s. 1. —
(2 a) -PERIOD. (mandat- 1924 osv. mandats- 1923) I regel plägar ett .. (fyllnadsval) endast gälla tiden intill ordinarie mandatsperiods utgång. 2NF 35: 1104 (1923). —
(2 a slutet) -VINST. —
(2 a slutet) -ÖKNING. (Det tyska riksdagsmannavalet) gav nationalsocialisterna absolut majoritet i riksdagen med en kraftig mandatökning sedan senaste val. Almquist VärldH 9: 199 (1934).
B: (1) MANDATS-BREV. (†) av en furste utfärdat brev innehållande ett påbud. HFinlH 1: 294 (1546). Tegel G1 2: 310 (1622). —
-PERIOD, -TID, se A. —
Avledn.: MANDATAR104, m. (i fackspr.) till 2, = mandatarie. Dalin (1871). Kallenberg CivPr. 111 (1917). särsk. till 2 c: person som äger att mottaga pänningar på invisning o. d., emottagare av invisning. Fliesberg Handel. 57 (1891). —
MANDATARIAT, n. (knappast br.) till 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara mandatarie, fullmäktigskap. Boström 3: 94 (1850). —
MANDATARIE, förr äv. MANDATARIUS, m. (-ie 1847 osv. -ier, pl. 1839 osv. -ius 1730—1904) (i fackspr.) till 2: person som åtagit sig att för ngns räkning utföra ett uppdrag; fullmäktig; representant. Henel 1729 283 (1730; om viss ämbetsman i det sv. Pommern). Pfeiffer (1837). Kallenberg CivPr. 636 (1922). —
MANDATORIAL, n. (-al 1652 osv. -ale 1679) (numera bl. i Finl.) till 1: skrivelse från en myndighet till en annan, underordnad myndighet, innehållande en befallning att vidtaga ngn åtgärd. VDAkt. 1652, nr 64. SynodA 372 (1750). SPF 1840, s. 239. FinlStatskal. 1901, 2: 37.
MANDATÄR, m. (i fackspr.) till 2, = mandatarie. DN(A) 1925, nr 104, s. 1. särsk. till 2 b: mandatmakt. Tyskland vill bli mandatär över sina kolonier. UNT 1919, nr 7219, s. 1. Reuterskiöld Grundlag. 252 (1925).
-område. mandatområde. 2NF 34: Suppl. 114 (1922).
Spoiler title
Spoiler content