publicerad: 1982
SOVA så3va2, v. -er, sov så4v (sovo så3vω2), sovit så3vit2, soven så3ven2; äv. (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. i Finl.) ipf. -de, p. pf. -d. (pr. sg. -ar Mont-Louis FrSpr. 293 (1739). -er Mat. 9: 24 (NT 1526) osv. — ipf. ind. sg. o. pl. sovde ConsAcAboP 6: 312 (1688), Bergroth FinlSv. 76 (1916; klandrat). — ipf. ind. sg. sov Mat. 8: 24 (NT 1526) osv. såv 3SthmTb. 5: 185 (1604), Bellman (BellmS) 3: 89 (1779). söv VRP 1615, s. 281 (: söff). — ipf. ind. pl. sovo 1Sam. 26: 12 (Bib. 1541) osv. suvo (-e) Petreius Beskr. 2: 177 (1614: vthsuffuo), Dybeck Runa 1842—43, 3: 37. såvo KKD 5: 319 (1712), Qvanten Dikt. 141 (1880). — ipf. konj. sove (-o) Job 3: 13 (Bib. 1541) osv. suve (-o) Schroderus Liv. 308 (1626: försufwe), Ekeblad BrClEkeblad 159 (1654). såve SvOrds. C 2 a (1604: såffue). — sup. sovat Rydqvist (1836) i 3SAH LIX. 3: 80. sovit (-et) Jer. 31: 26 (Bib. 1541) osv. suvit (-et) KyrkohÅ 1942, s. 254 (1620: uthsufwit), Arv 1957, s. 40 (c. 1815). såvit (-itt) RP 13: 112 (1649), Lundberg Paulson Erasmus 119 (1728), Arv 1957, s. 40 (c. 1810). — p. pf. sovd Wallin Bref 190 (1849: genomsofd). soven (-in) KOF II. 1: 160 (1659: besofne, pl.) osv. suven (-in) Rålamb 13: 14 (1690: uthsufwit), Wallin Vitt. 2: 352 (1837: försufna)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med sova ss. senare ssgsled, Verelius 212 (1681: Besofwelse), Hamb. (1700: bijsofwelse)), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(sov- (-ff-, -(f)fv-) 1526 osv. såv- (-(f)fv-) 1557—1889. söv- (-(f)fv-) 1615, c. 1750—1903)
Etymologi
[fsv. so(ff)va, sof(v)a, söfva (ipf.: soff, soof, saaff, swff, sup.: sofvit, p. pf.: sovin, soffuad), sv. dial. sova (kortstavigt), såva, söva (ipf.: såov, sov, sûv, såvvd(e), sövvd(e), sup.: sûvi (kortstavigt), såvi, sûve, såvvd, sövvd); liksom fd. souæ (d. sove), fvn. sofa (nor. dial. sova) i avljudsförh. till feng. swefan, sova; till den ieur. rot som äv. föreligger i kyrkslav. sъpati, sova, het. šup-, sova, sanskr. svápiti, sover. — Jfr FÖRSOFFA, SOMNA, SÖMN, SÖVA]
1) om människa l. djur: vara (i sht i liggande ställning) försänkt i sömn (äv. i fråga om vintersömn hos vissa djur); särsk. i uttr. betecknande dels tid l. plats när resp. där ngn l. ngt är försänkt i sömn, dels sätt varpå sömnen försiggår l. upplevs o. d. (i dessa anv. stundom äv. övergående i bet.: avnjuta sin (natt)sömn l. tillbringa natten); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr 2—4). Han skall snart gå och sova. De lägger sig och sover vid niotiden på kvällarna. Barnet läggs att sova vid sjutiden. Sova under tak. Sova under bar himmel l. i det fria. Sova för öppet fönster. Sova (på en gummimadrass) på golvet. Det är inte alla, som får sova på ejderdun. Sova i sovsäck. Sova i kläderna l. med kläderna på. Hon ligger och sover (i sängen). Han sitter i stolen och sover. Det finns djur, som sover stående. Sova gott l. skönt l. sött. Sov gott! (yttrande vid godnattagande, jfr GOD 10 c). Sova oroligt l. dåligt. Sova djupt l. tungt l. hårt l. lätt. Sova (lugnt) hela natten. Sova till ljusan dag l. till ljusa dagen l. (till) långt in på dagen. Sova (alltför) länge l. en (alltför) kort stund. Sova några timmar l. hela eftermiddagen. Sova för mycket l. för litet. Mat. 8: 24 (NT 1526). Rådjuren äga god hörsel och skarp syn, och se så wäl om nätterne som om ljusa dagan, skola äfwenwäl sofwa med öpna ögon. Orrelius Diurr. 52: 3 (1750). Somliga (i dryckeslaget deltagande) med sträckta ben / Sofva godt och snarka ren, / Hvila hufvud mot en sten / På en blomstermatta. Bellman (BellmS) 1: 158 (c. 1771, 1790). Den 7 lemnade jag Kondschur, och sof i en by, Malla. Ödmann MPark 38 (1800). Det finnes ingen forntid som sofver så djupt, att ej en framtid kan den uppväcka. Geijer I. 7: 232 (1841). Då en menniska wakat någon tid, behöfwer hon sofwa, så att hjernan och nerverna måtte få hwila sig. Berlin Lrb. 7 (1852). Till sin ungdoms drömland har han (dvs. skalden Wennerbom) nått, / sofver ganska godt, / det är skönt för skalder att få sofva. Fröding NDikt. 69 (1894). Bengt kunde inte sova den kvällen. Edqvist Musik 206 (1946). — jfr AV-, BORT-, FÖR-, GENOM-, HALV-, STORM-, UT-SOVA. — särsk.
a) i ordspråk l. ordspråksliknande uttr. (jfr k, m ζ, η, 2 d α). Hoo länge soffuer på sijn beddo, han får lithet för sin nebbe. SvOrds. B 1 b (1604). Thet löper mykit watn medan molnaren soffuer. Därs. C 6 b. Man kan twinga en til blunda, men icke til sofwa. Grubb 501 (1665). Dee soffwa intet alla som blunda. Celsius Ordspr. 3: 250 (1711); jfr: De sova icke alla som snarka. Östergren (1943). Den som sofver, syndar icke. SvOrdspråksb. 19 (1865). Väck icke björnen, som sofver! Holmström Sa' han 76 (1876). Man sover inte alltid som man snarkar. SvFolksag. 6: 128 (1944). Den sover lugnt som ingenting har att förlora. Holm Ordspr. 306 (1964).
c) i uttr. sova på maten, sova (en stund) sedan man ätit. Hans Broder .. är af Medicis Tilrådd, en Stund sofwa på Maten. Aken Reseap. 131 (1746). Sofva på maten är ej bra. VLitt. 1: 303 (1902).
d) (numera i sht i vitter stil) i uttr. sova på sitt öra, betecknande att ngn ligger o. sover (djupt). Ljuset är släckt, de såta tu sofva på sitt öra. Wetterbergh Sign. 150 (1843).
e) i uttr. sova som en stock l. sten, stundom äv. gris, betecknande att ngn sover (mycket) djupt l. tungt (o. lugnt l. drömfritt); förr äv. [jfr t. wie ein sack schlafen] i uttr. sova som en tom säck, betecknande att ngn sover drömfritt. Mont-Louis FrSpr. 293 (1739: som en stock). Weste FörslSAOB (c. 1817: som en gris). Sanningen fordrar erkännandet, att djeknen, oaktadt allt det drömstoff, som den förflutna dagen bjudit honom, sof som en tom säck. Scholander I. 2: 100 (c. 1870). (Björnen) ligger (i sitt ide) .. i 40 dagar och sofver som en sten, sju dar i taget. Quennerstedt OMagnus 15 (1899). Mitt älskade barn, jag har sofvit som en stock, och ingenting fattas mig egentligen. PT 1908, nr 192 A, s. 3.
f) i fråga om att en man sover hos en kvinna l. en kvinna hos en man o. i samma bädd (i sht i uttr. sova hos, förr äv. när ngn); äv. (numera föga br.) oeg., dels i eufemistiska omskrivningar för verksamheten att ligga hos o. ha samlag med ngn, dels (numera bl. i BESOVA, förr äv. i förb. sova hos l. när) övergående i pregnant bet.: ha samlag med (ngn). Dauid sende bortt bodh och lät hemta henne (dvs. Batseba), och tå hon kom in til honom soff han när henne. 2Sam. 11: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: låg hos). Hon lade migh vthi en silkes sengh / .. Th(e)r soff iagh så söttelig på hennes arm. Visb. 1: 80 (1573). Huar klafaren ser en pigha, / snakia vedh en suen, / han haf(uer) så m(ö)cket at sigha, / han segher hun sofuer hos dhen. Därs. 111 (c. 1640). Han (såg) .. att en karl låg och såf i sin hustrus famn. Verelius Herv. 129 (1672). (Sv.) De sofwa icke tillsamman. (Fr.) Ils font lit à part. Nordforss (1805). Konung Ring den gamle sof hos skön Ingeborg. Tegnér (WB) 5: 124 (1820). Har du sovit hos kärestan din / skall du mot ljuset le. Arv 1957, s. 44 (1936). — jfr BE-, SAMMAN-SOVA o. BI-SOVELSE, -SOVNING. — särsk. (†) i uttr. sova för bittida hos sin man, om kvinna: ligga med sin man före bröllopet o. bli gravid, ta ut bröllopsnatten i förskott. Nordforss (1805). ÖoL (1852).
g) i inf. närmande sig l. övergående i substantivisk anv., liktydigt med: sömn. Thetta (dvs. denna stora ära) wan Tu eij medh såfwa / Thet galt Swett och Tåre-dunst. Runius (SVS) 2: 52 (1706). Det behagliga tillstånd mellan sofva och vaka, då tankens vingar domna och dess föreställningar upplösa sig i en rosenfärgad skymning. Topelius Vint. I. 2: 316 (1860, 1880). Inte blef det något sofva mer den sönda'n (för kyrkobesökarna). Strindberg SvÖ 2: 284 (1883). Inte blef det mycket sofva den tiden (dvs. då hästarna skulle vaktas för vargen både dag o. natt). Bengts Vargt. 9 (1915). Sju timmar sova är nog för gammal och ung. Östergren (1943).
h) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., o. i överförd anv., om tillstånd: som ngn l. ngt befinner sig i vid sovande l. sömn. Cavallin (1876).
i) (numera bl. i vittert l. religiöst spr.) i överförd anv., om öga: vara sluten under sömn. Lät icke tijn öghon soffua eller tijn öghnahwarff sömpnigh wara. Ordspr. 6: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: unna dina ögon ingen sömn).
j) i hyperboliska uttr. av typen kunna sova och göra ngt, betecknande att ngn kan l. anser sig kunna (göra) ngt mycket bra (eg.: så bra att vederbörande skulle kunna göra det i sovande tillstånd). Den här rollen kan jag sofva och spela! Hedberg Ridån 344 (1888).
k) oeg., i uttr. sova för, förr äv. vid ngt, förhålla sig inför ngt som om man sov, vara ”blind” o. ”döv” för ngt; numera företrädesvis i ordspr. Wed böön och gåfwa, bör en Domare sofwa. Grubb 598 (1665). För bön och gåfwa skall en domare sofwa. Wensell Ordspr. 33 (1863).
l) oeg. l. bildl., i uttr. sova på ngt, betecknande att ngn över natten l. till nästa dag, stundom äv. under så l. så lång tid (angiven gm tillagt tidsadverbial) önskar begrunda l. begrundar l. önskar betänka l. betänker sig rörande (beslut l. avgörande o. d. om) ngt; i sht med sak ss. prep.-adverbialets huvudord (företrädesvis i uttr. sova på saken). Doch blef .. inthet resolverat, menandes H. Ex:ce Rix-Cantzleren inthet kunna skada, att man en natt eller två sofver däruppå. RP 9: 113 (1642). (Till förläggaren A. Bonnier:) Del 4 (av självbiografien) sänder jag nu indelad i kapitel att sofvas på. Strindberg Brev 6: 5 (1886). Paschan beslöt att sofva på Schukri aga's förslag, innan bestämdt svar afgåfves. Dahlgren Jephson 343 (1891). Jag måste sofva på beslutet. Klint (1906). Vederbörande sovo på saken jämnt ett år! Bonnier 2Bonniers 1: 60 (1930).
m) i förb. med bestämning utgörande direkt obj. (l. adverbial).
α) med bestämning betecknande (så l. så beskaffad) sömn vari ngn l. ngt försänks l. är försänkt vid sovande. The kostelige (dvs. de stormodiga) warda bedröffuade och soffua theres sömpn .. Vtaff titt straffande Jacobs gud, faller i sömpn både hest och wagn. Psalt. 76: 6 (öv. 1536; Bib. 1917: hava slumrat in och sova). Nordforss (1805: Sofwa middagssömn). Ni sof nyss en afundsvärd sömn. Nicander 2: 648 (1834). Slut ögat till en stund / Och sof en liten blund, / Att midt i glädjen än / Du vaknar upp igen. Stenbäck Dikt. 141 (1850). Olik med den dagliga sömnen är den så kallade wintersömnen, hwilken wissa djur t. ex. .. björnen och ormarne sofwa. Berlin Lsb. 36 (1852). Man sov den rättfärdiges sömn. Hellström Malmros 88 (1931). Om nätterna sova bolsjeviksoldaterna sin söta sömn. Munsterhjelm FarlUppdr. 124 (1934). Man sover den orättfärdiges sömn, som ofta är så mycket lugnare än den rättfärdiges. Bergman Skyar 162 (1936). — särsk. α') i uttr. sova middag (förr äv. middagsbete), i fråga om sömn i anslutning till (i sht efter middag(s-mål), sova middagssömn. VarRerV 25 (1538). Bonden söfwer gierna middagsbete. Linné Diet. 1: 99 (c. 1750). Gustaf-Janson ÖvOnd. 74 (1957). β') [jfr α'] (tillf.) i uttr. sova frukost, i fråga om sömn i anslutning till (i sht efter) frukost(mål). Strindberg GötR 104 (1904). γ') i uttr. icke (få l. kunna o. d.) sova en blund, icke (få l. kunna o. d.) åtnjuta (ens) en blund (under natten l. den tid man lagt sig för att sova). Han har ej sofvit en blund på natten. Wirsén Krit. 41 (1898, 1901). Inte en blund har jag sovit, fått sova, kunnat sova på hela natten. Östergren (1943). δ') (i religiöst l. vittert spr.) bildl., med bestämning betecknande den ”sömn” som döden liknats vid (jfr p α); i sht i sådana uttr. som sova den eviga l. sista sömnen, betecknande att ngn är död (o. försänkt i dödens ”sömn”). Sofva den eviga sömnen. Stagnelius (SVS) 3: 68 (1817). Den ömma saknaden .. vänder .. sitt tårfyllda öga .. till likkistan, der den älskade sofver den tunga sömnen. Wallin 1Pred. 3: 39 (c. 1830). Det golf, under hvilket Sankta Birgittas fromma biktfader sof sömnen. Heidenstam Karol. 2: 351 (1898). Under kullen sova de nu den sista sömnen. Östergren (1943). ε') (i sht i vitter stil) bildl., med bestämning betecknande den ”sömn” som tillståndet att vara försoffad l. slö l. likgiltig o. d. liknats vid l. uppfattats ss. (jfr 2 c); särsk. i uttr. sova den andliga sömnen, vara försänkt i tillståndet av andlig försoffning l. likgiltighet. Hierta-Retzius ArbStug. 164 (1897; om arbetsiver). Sova den andliga sömnen. Östergren (1943).
β) (numera föga br.) i uttr. sova sitt lystmäte, sova hur mycket l. länge som åstundas. Meurman (1847).
γ) med bestämning betecknande natt som man tillbringar sovande. Jag .. gick hem; sof min natt öfver; steg upp om morgonen, och (osv.). Almqvist Pal. 14 (1838).
δ) i uttr. sova syskonbädd, med subj. betecknande två l. flera personer: sova tillsammans i samma bädd. Min kamrat och jag .. lågo .. länge vakna och våndades i vår träsoffa invid fönstret, der vi sofvo syskonbädd. FrSkog. 187 (1892).
ε) med bestämning utgörande mängd- l. myckenhetsbetecknande indefinita pron. l. subst., angivande hur mycket l. litet sömn som ngn (l. ngt) får l. fått vid visst tillfälle. Jag kunde bara sova litet grand på tåget i natt. Något kan man väl sova, även om man får ligga på golvet. Jagh haffwer heele natten intet soffwit. Helsingius Q 5 a (1587). Jag har icke sofvit en smul. Björkman (1889).
ζ) i uttr. betecknande att ngt bortskaffas från ngn l. ngt gm sovande; med direkt obj. betecknande det som bortskaffas; särsk. i ordspr. Dhen som sofwer dhet rödha aff Soolen, han sofwer dhet feeta aff Kålen. Grubb 447 (1665); jfr: Den som sover det röda av solen, han sover det feta av kålen .. (dvs.) den som sover över morgonrodnaden, han får inte råd till någon fet mat. Holm Ordspr. 307 (1964). — särsk. med direkt obj. betecknande rus (se RUS, sbst.2 1), stundom äv. öl l. vin o. d. (i utvidgad anv. äv. bedrövelse o. d.), i uttr. sova ruset osv. av (i sht förr äv. utav) sig, i sht förr äv. ur (förr äv. utur) huvudet, gm sovande bortskaffa ruset osv. från sig resp. ur huvudet; jfr o o. SOVA AV 2. (Husbonden bör) lathe straffe .. sin tienere, som .. (ofta varit drucken o. i slagsmål) och lathe leggien i kisten på tre eller fyre vekur tilgörendes och leffve vedh vatn och brödh, till thes han såffver ölet utaff sig. G1R 27: 99 (1557). (Han) ligger nu och sofwer ruset vtaf sig. Swedberg SabbRo 757 (1668, 1710). Så snart man såfwit winet och ruset utur hufwudet, så komma strax alla oroliga tanckar och beswärligheter. Lundberg Paulson Erasmus 119 (1728). Gå .. till hörännet och sof ölet af dig. Rydberg Vap. 55 (1891). Det var så allvarligt att konsuln stod framför spegeln och provade browningen mot tinningen, medan konsulinnan låg på sängen och sov bedrövelsen av sig. Martinson KärlekKr. 8 (1947).
η) (utom i ordspråk l. ordspråksliknande uttr. numera bl. i vitter stil l. tillf.) med direkt obj. betecknande ngt som åstadkommes gm l. under l. i samband med sovande. Såffue wij wår dödh, så wore wår gerning så södh. SvOrds. C 2 a (1604). Ack om jag denna gången kan sofva, så sofver jag et mästerstycke, — ty mit hufvud är fullt af tankar. Eurén Kotzebue Cora 30 (1794). Man sover inte allt det man snarkar. Holm Ordspr. 306 (1964).
n) i förb. med refl. obj.
α) åtföljt av predikativ betecknande resultat av sovande (i uttr. sova sig sådan l. sådan). Sofwa sig fullsöfd. Sahlstedt (1773). Han har sofvit sig rik .. (dvs.) blifvit rik utan arbete. Almqvist FrSpr. 184 (1838). Jag vill sofva mig varm. Topelius Läsn. 8: 146 (1896). Jag drömde, att jag sof mig frisk. Hallström Sagodr. 111 (1910). Han hade sovit sig vaken. .. Han drog eld på en sticka för att se på klockan. Didring Malm 1: 152 (1914).
β) åtföljt av prep.-adverbial (l. adv. varmed verbet ingår särsk. förb. jämte direkt obj.; jfr γ).
α') (numera bl. tillf.) i uttr. sova sig (i)från ngt, gm att sova l. (i oeg. l. bildl. anv., motsv. 2 c) vara försoffad l. dådlös o. d. gå förlustig ngt. Värst af allt vore om vi .. tömde skålar för det som fädren gjort, medan vi sjelfwe orka intet göra. Med det sinnelaget vore det förunderligt om ej Sverige blef ett minne blott, minnet af ett folk, som sofvit sig ifrån välsignelsen och slarfvat bort sitt fädernesland. Svedelius SmSkr. 1: 72 (1857, 1872).
β') i uttr. sova sig (i)genom ngt, i fråga om förflyttning med transportmedel: sovande förflyttas l. förflytta sig genom ngt. En trakt .. som man sofver sig igenom på väg till eller från Kristiania. TurÅ 1902, s. 87.
γ') i uttr. sova sig till ngt, gm l. under l. i samband med sovande förvärva l. uppnå l. ådra sig ngt o. d. (äv. i oeg. l. bildl. anv.); särsk. dels i fråga om att ngn ådrar sig sjukdom o. d. gm att sova (för mycket l. hårt o. d.) l. under l. i samband med sovande, dels bildl., i fråga om att ngn utan att anstränga sig l. utan egen förtjänst o. d. kommer i besittning l. åtnjutande av ngt. Han just sofver sig till penningar. Weste (1807). Du skall icke tro .. att du sofver dig till din lycka. Tegnér (WB) 8: 228 (1837). Sofva sig till hufvudvärk. Meurman (1847). (Soldaterna som uttagits till bevakningstjänst) hade ingenting annat att roa sig med än att sofva sig till en ordentlig förkylning. Janson Abr. 213 (1901). (Den late äventyraren Jim) hade sofvit sig till skutan, till roder, salong, tackling, framgångar. Högberg Jim 126 (1909). Skördetidens feber är stillnad, vinet sover sig till doftig styrka bakom ekspant och fasciner. Randel SpisSpett 193 (1927). Man sover sig icke till kunskaper. Östergren (1943).
δ') i uttr. sova sig uti en (så l. så beskaffad) dvala, se p β.
γ) i förb. med adv. varmed verbet ingår särsk. förb. (jfr β); se SOVA BORT 2, SOVA FRAM 2, SOVA IN 1.
o) i förb. med ssgsförled betecknande orsaken till ngns sovande l. det under vars påverkan sovande försiggår; i ssgn RUS-SOVANDE.
p) i utvidgad anv., dels i fråga om att försjunka i tillståndet att sova, dels i fråga om att (sovande) försjunka i tillstånd som liknar l. liknas vid sömn (jfr 2 a—c); somna.
α) (numera bl. ngn gg, i vitter l. högre stil) i förb. sova hän, sovande sjunka hän i döden (övergående i oeg. l. bildl. bet.: dö bort l. dö); jfr SOVA BORT 3. Ett år de lefde samman .. / Så — sof han hän. Hon, ännu i sin vår, / nu enka är. Sturzen-Becker 3: 22 (1861).
β) (†) oeg. l. bildl., i det refl. uttr. sova sig uti en (så l. så beskaffad) dvala, försätta sig l. försjunka i en (så l. så beskaffad) dvala. Mången (dvs. mången författare) sofwer sig uti en inbillsk dwala. Düben Boileau Skald. 10 (1721).
2) i vissa oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 3, 4).
a) i fråga om att vara död l. gömd l. glömd.
α) (numera bl. i religiöst l. vittert spr.) om person, i fråga om att vara försänkt i dödens ”sömn” l. att ”vila” i graven (i väntan på uppståndelsen); särsk. liktydigt med: vara död l. ligga begraven (förr äv. i uttr. sova i Herranom, vila i döden under Guds beskydd); jfr 1 m α δ'. Waka vp tw som soffuer, och statt vp frå the dödha, så warder Christus tigh vplysande. Ef. 5: 14 (NT 1526; äv. i NT 1981). The Christna menniskior som dödha äre seyas soffua j herranom. OPetri Hb. F 2 a (1529). (Anabaptisterna lärde) At Siälarna, som i döden skildes från Kroppen, sufwo in til then ytersta Dagen. Schroderus Os. III. 1: 77 (1635). Then som hafwer legat i Jorden och sufwit i tusende Åhr, han skal (vid uppståndelsen) icke meena thet hafwa warit länger än en tijma. LMatthiæ Kiusander B 4 b (1653). (Ukraina) är .. ett land, som bör kunna dra svenska tankar till sig, därföre att där sofva så många af de våra. KKD 1: XXXII (1901). Sedan många år sover hon (dvs. hustrun) i graven. Ruin SjunknH 110 (1956).
β) (numera i sht i vitter stil l. i fackspr.) om ngt sakligt, i fråga om att ligga betäckt av l. gömd i jord l. ligga bortglömd l. outnyttjad (ngnstädes) l. vara hemfallen åt glömskan l. sakna intresse för nutiden l. dyl.; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. det sovande förflutna, det i glömska vilande förflutna. Här under lavan fordna städer sofva. BEMalmström 6: 321 (1847). Jag tror .. att vi beskedligt gå den tiden (dvs. tiden för den stora ofreden) förbi och låta den sofva i sin blodiga graf. Topelius Fält. 2: 227 (1856). Under mullbärsträd och växande vinstockar sofvo de hemlösa krigarnas sista nedmyllade speciedukater. Heidenstam Karol. 2: 112 (1898). En vanlig bildad engelsman har väl bläddrat i Johnsons ordbok .., men för resten få de många volymerna av dr Johnsons skrifter sova i fred. Böök 4Sekl. 14 (1928). Vad Levertin sökte i Brügge var inte .. bara det sovande förflutna, det var kristendomens personliga fromhetsliv. Dens. i 3SAH LIV. 2: 195 (1943). Det finns mycket sovande skrot i Sverige som vi inte har möjlighet att samla in. GbgP 20/3 1981, s. 20.
b) (numera bl. i religiöst l. vittert spr.) om person, i fråga om att (på ett passivt l. likgiltigt sätt) vara försjunken i världsliga nöjen l. synd o. d. (särsk. i uttr. sova i synden l. sina synder). Wi moste ropa när syndaren är insöfd och sofwer sött i sina synder. Swedberg Dav. § 6 (1713). David tager Bathseba til hustru. The sofwa bägge sött i synden. Kolmodin QvSp. 1: 429 (1732); jfr 1 f. Han hade badat sig i Wällustens floder, och sufwit i Nöjets egna armar. Mörk Ad. 2: 159 (1744); jfr 1 f.
c) om person (l. land l. institution o. d. med tanke på person), i fråga om att vara försänkt i ett andligt slöhetstillstånd l. vara försoffad l. andligt outvecklad l. frånvarande l. förstrött försjunken i egna tankar o. dyl. l. vara omedveten l. aningslös l. liknöjd l. ouppmärksam l. overksam (särsk. i sitt arbete) o. d. (Kammaren) Moste hafva öga på alla possibiliteter och inthet soffva och sköta sitt. RP 8: 255 (1640). Det tyckes som den Studerande ungdomen .. uti somt gått här vid academien och fast sofvit. BtVLand 4: 66 (1758). Om .. (en ovanlig naturföreteelse) lämnas til glömskan, tilskrifver man det (numera) en sofvande Nation. VetAH 1768, s. 141. Drängen, som ännu sof med förståndet .. frågade gäspande (osv.). Topelius Fält. 4: 74 (1864). Här skall det .. gå i tur och ordning (gormade vaktbefälhavaren som skulle samla upp permissionssedlar). — Nästa! — Vad .., står ni och sover! Hedberg VackrTänd. 38 (1943). — särsk.
α) (†) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., liktydigt med: ouppmärksam l. oförsiktig. Alt detta (dvs. Gustaf Trolles löften o. uttalanden) skulle, utan tvifwel, göra Sturen sofwande och säker. Celsius G1 1: 36 (1746).
β) [efter eng. sleeping partner] handel. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. sovande partner, mer l. mindre anonym partner i affärsföretag o. d. som satsar pengar i företaget men annars icke tar aktiv del i dess verksamhet. Sovande partner import-export önskas till mycket expansivt företag inom industrisektorn. SvD 1975, nr 129, s. 24.
d) (numera i sht i vitter stil) om ngt sakligt (samvete l. uppmärksamhet l. dygd l. ära l. förstånd l. hämnd l. fördärv o. d.), i fråga om att vara overksam l. passiv l. ouppmärksam l. icke l. blott trögt o. d. reagera l. icke ge sig till känna o. d.; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., liktydigt med: passiv l. dådlös l. slö. Theras fördömilse soffuer icke. 2Petr. 2: 3 (NT 1526; Bib. 1917: deras fördärv sover icke). PolitVis. 239 (1617; om dygd o. ära). Samvet sofver ibland; men vaknar i faselig yra. Nicander GSann. 32 (1766). Lüdingers uppmärksamhet sof icke. Gumælius Bonde 125 (1828). Kalle (var) icke .. hvad man kallar ett ”ljushufvud”, fastän hans hår var ljust ... Hans lilla förstånd sof, dåsigt och trögt under den ljusa luggen. Topelius Sommarsjö 1: 148 (1897). Ibland känns det, som om själen sov inom mig, sade Petra. Allting flyter samman, förstår du, Hans. Krusenstjerna Pahlen 3: 108 (1931). — särsk.
α) i ordspråk o. ordspråksliknande uttr. Rychtet sofwer intet. Grubb 695 (1665). Olÿckan sofwer intet. Celsius Ordspr. 1: 353 (1708). Hämden sofwer ei, fast än hon litet blundar. Kolmodin QvSp. 2: 227 (1750). Sofvande sorg skall man inte väcka; / men vakande sorg skall man släcka. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) om öga: brista i uppmärksamhet (o. icke se); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som är ouppmärksam l. frånvarande (o. icke ser). Kom så (i processionen) en man med becksvart hår, judiskt utseende, sofvande ögon och distraherad uppsyn — Neander. KyrkohÅ 1904, s. 9 (1843). Under yran af en karnaval / De båda unga kommo dock i tal; / Bak sidenmask, när Argus-ögon sofvo, / Med blick och mun de sina löften gåfvo. Snoilsky 4: 118 (1887).
γ) (numera i sht i vitter stil) om svärd o. d.: hållas overksam; äv. om vulkan: vara passiv l. i vila. Det (dvs. svärdet) var ej draget mer, det sof uti sin slida. Böttiger 1: 68 (1845, 1856). Elden hade slocknat, rökmolnen voro skingrade, vulkanen sof. Janson Par. 212 (1900).
e) (numera bl. i vitter stil; se dock β, γ) om ngt sakligt konkret (vind l. ljud l. vatten l. strand l. ort l. kvarn o. d.), i fråga om att vara l. ligga o. dyl. l. förhålla sig stilla l. orörlig l. lugn l. rofylld l. tyst o. d. (särsk. dels i fråga om nattstillhet som vilar över ngt, dels i fråga om stillhet l. ro som kännetecknar en avfolkad ort o. d.). Mörk Ad. 2: 156 (1744; om stillastående vatten). De långa skuggor, som min vandring följa, / Försvinna småningom i nattens famn. / .. Och skeppen sofva i en tystnad hamn. Franzén (1786) i 3SAH 2: 163. Skum är natten. / Stranden sofver, / Andedrägten / Rör knappt barmen. Gellerstedt 1Dikt. 23 (1871). Holmqvarnen stod och sof på Blasieholmens södra udde. (Lundin o.) Strindberg GSthm 2 (1880). Nu sofver hans (dvs. hertig Karls) fagra Södermanland / I månskenets klara ljus. Snoilsky 4: 51 (1887). Vinden som sofvit, började nu dra emot. Strindberg Hafsb. 167 (1890). Rösterna sover i dalen, / sekunderna vilar så fjärran / så fjärran långt från varandra. Lindegren Vint. 9 (1954). — särsk.
α) (†) om vatten: vara frusen till is. (Man påstår) at thet (dvs. att Ljusnan blev torrlagd under fyra dagar i november) allenast förorsakats af wattnets sammanfrysande eller sowande (såsom thet här kallas) wid thes inlop uthur stora sjöar in i elfwena. SockenbeskrHäls. 38 (1716).
β) [jfr motsv. anv. av eng. sleep] (i fackspr., särsk. mat.) om snurra: röra sig med sådan hastighet o. så jämnt att rörelsen försiggår omärkligt o. snurran skenbart står stilla (utan att vicka); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk o. utvidgad anv., dels i uttr. upprät l. upprätt sovande snurra, om den fysiska rörelse som utföres l. representeras av en snurra som sover i upprätt ställning, dels i uttr. snett sovande snurra, om den paradoxala fysiska rörelse som tänkes utförd l. representerad av en snurra som sover i sned ställning. (Eng.) The top sleeps, (sv.) snurran ”sofver”. WoL 1308 (1889). ArkMat. VII. 38: 19 (1912: Upprätt sofvande snurra). Därs. (: snedt sofvande snurra).
γ) (mera tillf.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. sovande konto, orörligt l. föga rörligt konto (där uttag l. insättningar icke l. bl. i ringa utsträckning förekommer), passivt konto. SvD 1971, nr 230, s. 1.
δ) om ansikte: vara stilla l. orörlig l. rofylld. Det var som än han setat / och sett på sjön och metat — / så drömmande och stilla hans milda anlet sof. Karlfeldt FridLustg. 128 (1901).
f) om ngt sakligt (abstr.), i fråga om att (potentiellt föreligga men) icke vara aktualiserad l. tagen i anspråk l. utnyttjad l. utvecklad o. d., slumra (se d. o. 5 b) l. vila; numera företrädesvis (i sht i vitter stil, mera tillf.) om anlag o. d. Ändoch Ridderskapet och Adelen hafwe fuller skähl att bestå på sitt privilegium, om sine förswars karlar .., så hafwe Ridderskapet och Adelen funnit gott att låta .. sitt privilegium .. sofwa och stå onyttiat, i thesse trenne åhr näst efterfölliande. Stiernman Riksd. 1187 (1652). Rättsstudiet i vårt fädernesland rörer sig mindre om den gällande lagen än om hvad som borde vara lag men ännu ligger sofvande i lagberedningens och lagkomiténs förarbeten. Samtiden 1874, s. 86. Hos en med organiskt anlag för musik utrustad individ, som aldrig fått höra musik, skulle anlaget sannolikt blifva sofvande. Rein Psyk. 2: 199 (1891). Man hade nyss dragit fram t. o. m. den både förut och efteråt sofvande absurda paragraf i vår tryckfrihetslag, som med straff belägger ”förnekelse af en gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran”. GHT 1895, nr 227 A, s. 2. (Man kan vakna med) den sofvande vissheten om en förestående glädje. Hansson Kås. 3 (1897). — särsk. (i vitter stil) om drag (i ansikte): på ett outvecklat sätt finnas l. vara lägrad. I rynkorna mellan .. (ögonbrynen) samlades en finkänslig andes nobla melankoli, och kring munnen sof ett drag af satir. Tavaststjerna Marin 185 (1890).
3) [specialfall av 2] (utom i slutet numera i sht i vitter stil l. populärvetenskaplig framställning) om växt(del): befinna sig i ett tillstånd av verklig l. blott tänkt vila l. dvala; äv.: inta en ställning som kännetecknar sådan vila osv. l. som ger intryck av sovande; särsk. dels (äv. i sådana uttr. som sova (i) sin vinterdvala) i fråga om att befinna sig i vinterdvala, dels i fråga om att inta nattställning l. befinna sig i det vilotillstånd som yttrar sig i intagande av sådan ställning; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Här (bland olika slags växter på jorden) ser man den undersama Mirabilis, den sensible Mimosa, den sofwande Hymenæa (dvs. kopalträdet, vars unga blad sluter sig tillsammans två o. två under natten). VetAH 1740, s. 418. Lind, Ek och Asp stodo ännu sofwande i sin winter-dwala. Linné Öl. 1 (1745). Bladen .. sofva om nättren med en främmad ställning på många, då de hopläggas, hänga, uprättas, omfamna &c., alt efter sit slägte. Dens. DelNat. 12 (1773). Sof, du lilla vide ung; / Än så är det vinter, / Än så sofva björk och ljung, / Ros och hyacinter. Topelius Läsn. 4: 56 (1871). Mörk sofver tallen, mörk sofver granen. Fröding Guit. 25 (1891). Bland våra inhemska växter äro harsyran och många ärtväxter utmärkte genom sin förmåga att låta bladen sova, dvs. under natten intaga en annan ställning än om dagen. Lidforss Kås. 2: 61 (1912). Växterna sover inte för att vila i egentlig mening, men de är i behov av en viss vila för att kunna nå sin bästa utveckling. Ekbrant VVRumsväxt. 39 (1955). — särsk. trädg. om knopp (se d. o. 4): befinna sig i ett vilande (o. outvecklat) tillstånd; i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. sovande knopp l. öga, (vid okulering använd) övervintrande o. i ett vilande o. outvecklat tillstånd varande knopp (öga). Ahlich 147 (1722: det sofwande ögat). Den med riklig knoppbildning förenade ansvällningen .. (som ibl. förekommer hos släktet Eucalyptus) är .. en slags masurbildning ... Knopparne äro adventivknoppar, i rikligare mängd anlagda inom nämnda ansvällningar, eller med andra ord en samling sofvande ögon. BotN 1901, s. 197. Man skiljer mellan okulering med ”sovande” öga, som utföres under juli-augusti, och okulering med ”drivande” öga, som företages under de tidigare vårmånaderna. Sonesson HbTrädg. 208 (1919). Sådana knoppar som sitta i gamla trädstammar utan att utveckla sig, brukar man kalla sovande knoppar. NatLiv 2: 303 (1930). Knoppen (ögat) sover. SAOBArkSakkSvar (1977).
4) [specialfall av 2] om kroppsdel (i sht lem l. del därav): vara domnad (se DOMNA I 1). Ibland sofwo Benen och Låren, ibland rände uthi them som Myror. Tranæus Medewij 19 (1690). En tunghet i (kropps-)delen, liksom skulle han efter det allmänna ordasättet sofwa, födes, när en qwarblifwen kula i delen .., tid efter annan skrider til någon nerve knippa. Acrel Sår 42 (1745). Foten sover på mig. Schultze Ordb. 4715 (c. 1755). Min hand sof. Widegren (1788). När man sitter eller ligger och småådrorna bli så utsatta för tryck, att luften ej kan komma fram genom ådran, så ”sofver” lemmen strax. Löwegren Hippokr. 2: 58 (1910). Utsättes en nervfiber på något ställe för starkt tryck, t. ex. om den hårt ombindes med en tråd, så upphäves dess ledningsförmåga på detta ställe. Härpå beror den egendomliga känslan av, att en kroppsdel ”sover”, när man genom tryck eller annan dylik misshandel skadat dess känselnerv. Broman Männ. 1: 124 (1925). Plötsligt började hennes ena fot sova. Edqvist AngelTer. 143 (1953).
Särsk. förb. (till 1): SOVA AV10 4, i sht förr äv. UTAV04.
1) (†) = sova bort 1; äv. oeg. l. bildl., i uttr. sova det av, vara overksam l. förhålla sig passiv l. trög l. likgiltig (beträffande den sak det gäller). Wij finge j tesse dagher the breff .. som kong Christiern och hans partij ther (dvs. i Dalsl.) inskickat hade, Och twifflar oss intit at the icke soffua thet åff, vtan ju senda jemliga breff offuer breff ther in. G1R 8: 29 (1532). Lät tijn öghon icke soffua, eller tijn ögnahwarff soffuat vtaff. SalOrdspr. 6: 4 (Bib. 1536; Bib. 1917: unna .. dina ögonlock ingen slummer). Kongsson wart nu (efter striden) nog uttrötter, geck til sängs, och sofde af den natten. Björner Sorle 12 (1737). jfr avsova.
2) med avs. på rus (se rus, sbst.2 1), stundom äv. öl l. vin o. d. (i utvidgad anv. äv. ruckel o. d.), i fråga om att gm sovande göra sig kvitt l. befria sig från ruset resp. (alkoholen i) ölet osv. (l. (sviterna av) rucklet osv.); numera bl. i den refl. förb. sova av, i sht förr äv. utav sig; jfr sova 1 m ζ slutet, o, samt sova bort 1 slutet. Soffwa aff sigh öölet. Helsingius Ee 8 a (1587). Skulle iagh ey en liten stund, / Soffua aff ölet medh en blund? Prytz OS D 4 a (1620). (Två druckna ryssar) måste wackert blifwa qwar (i det svenska lägret) till des de såfwit af sig ruset. KKD 6: 145 (1708). Han lade sig ännu på samma rum, som förr, / Och sof sit rus vtaf. Kolmodin QvSp. 1: 427 (1732). Ulfsparrn ligger för ankare på sophan, sofvande af sig rusket efter den nattliga balen på slottet. Törneros (SVS) 1: 124 (1823). —
SOVA BORT10 4.
1) gm sovande bringa (ngt) att försvinna l. förgå l. upphöra l. icke märkas l. kännas av l. vara en plåga o. d.; äv.: gm l. på grund av sovande gå miste om l. (tvingas) avstå från l. försumma l. försitta l. ödelägga l. förspilla l. föröda (ngt) o. d.; äv. oeg. l. bildl. (särsk. motsv. sova 2 c). (De loja o. likgiltiga) soffua bort monga predikor. PErici Musæus 1: 90 b (1582). Hvad nu? Så ung, och vilja sofva bort en så härlig morgonstund, en så behaglig svalka? Björn Carol. 24 (1794). Sof bort din smärta, sorgens trötta dotter! Runeberg (SVS) 1: 150 (1830). Förmiddagen sof man bort sina göromål och eftermiddagen skötte man sina nöjen. Wadman Saml. 2: 57 (1835). Han hade sofvit bort sin ungdom. Strindberg SvÖ 2: 44 (1883). Trött och sönderbråkad efter sin färd genom ön sof han bort några af de varmaste timmarna i jollens skugga. Janson Par. 119 (1900). Norrlands, hennes födelsejords, ljusa nätter, hvilkas skönhet hon inte nändes sofva bort, hade gjort henne förnöjsam ifråga om sömn. Dahlgren Lyr. 23 (1913). jfr bortsova. särsk. (jfr sova 1 m ζ slutet) med avs. på rus (se rus, sbst.2 1), stundom äv. öl l. vin o. d., i fråga om att gm sovande bringa ruset resp. (alkoholen i) ölet osv. att försvinna (ur kroppen); sova av sig (se sova av 2). Bellman (BellmS) 2: 81 (c. 1766, 1791; med avs. på rus).
2) till 1 n γ, i det refl. uttr. sova sig bort, gm sovande avlägsna sig l. fly bort (från ngt o. d.). Sova sig bort från alla ledsamheter, från världens orättvisor. Östergren (1943).
3) (numera bl. i vitter l. högre stil) till 1 p γ: sjunka bort i tillståndet att sova, somna; äv.: gm l. under sovande sjunka bort i döden (övergående i oeg. l. bildl. bet.: dö bort l. dö); jfr sova 1 p α. Swedberg Ordab. (1722). (Lillebror) sof bort från jordens oro och synd, och inga glada skratt .. kunde mera väcka honom. Beskow SvBarn 105 (1896). —
SOVA FRAM10 4.
1) (numera i sht i vitter stil) gm sovande låta l. få (tid o. d.) att skrida fram l. förgå; jfr fram 3. På slättbygden, der man af brist på lyse och bränsle så godt som sof fram den mörka delen af dygnet, var .. (sagoberättandet) mindre brukligt. Sundblad GBruk 183 (1888).
2) till 1 n γ, i det refl. uttr. sova sig fram, i fråga om förflyttning med transportmedel: under sovande förflyttas l. förflytta sig fram; äv. oeg. l. bildl. (jfr sova 2 c), särsk. i fråga om att passivt l. utan egen förtjänst o. d. ta sig fram (till en viss samhällsställning o. d.). Man kanske inte direkt kan säga, att han sovit sig fram till sin position, men långt ifrån sanningen är det inte. Vi sofva oss (i sovvagnen) fram genom staten Nevada. Ramberg Svarta 308 (1911). —
SOVA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4.
1) gm sovande (söka) komma l. slippa ifrån (ngt); äv. gm sovande gå miste om l. bli utan (ngt) l. avhålla sig från l. försumma (ngt). (Den sårade blev) buren till en ledig bädd och tycktes besluten att bara sova ifrån alltihop. Hedin Front. 147 (1915); möjl. icke att fatta ss. särsk. förb. Han hade somnat, och vid uppvaknandet hade han till sin stora överraskning funnit, at han hade sovit ifrån både middag och kvällsvard. Lagerlöf ChLöw. 130 (1925). Christian Science visade sig föga bättre (än en helbrägdagörare, när det gällde att bota sömnlöshet). .. Man betalade en dam tio pund för att hon skulle be Gud, att man fick sova; och sedan var det tydligen hon som sov ifrån hela saken. Hallström Händ. 317 (1927).
2) refl. (i uttr. sova ifrån sig): sova så att man icke behöver sova mer, sova tillräckligt. Efter allt sovande känns det ändå inte, som om jag sovit ifrån mig. —
SOVA IGEN10 04. gm sovande ta igen (ngt); äv. refl. (i uttr. sova igen sig): gm sovande hämta sig. SD(L) 1902, nr 434, s. 5 (refl.). 22 trötta flickor och tre pojkar .. låg fredagskvällen och sov igen vaknatten på fjället i sköna sängar på Hövringe högfjällshotell. GbgP 1956, nr 61, s. 1. —
SOVA IHOP10 04, äv. HOP4.
1) (numera föga br.) gm l. till följd av l. i samband med (för mycket) sovande ådra sig (sjukdom); förr äv. (i uttr. sova ihop en sjukdom): sova på ett sätt som förebådar sjukdom. Sahlstedt (1773). Weste FörslSAOB (c. 1817: Sofva ihop en sjukdom). Tholander Ordl. (1872).
2) till 1 f, om man o. kvinna; särsk. (numera föga br.) eufemistiskt för: ligga tillsammans o. ha samlag. SvMerc. 1: 116 (1755). —
SOVA IN10 4.
1) till 1 n γ, i det refl. uttr. sova sig in, (låta sig) i sovande tillstånd komma l. bringas in. (I vaggvisa:) Vyss, vyss, vännen min, / Sof dig ljuft i himlen in. Melin Dikt. 1: 74 (1888). (En björn kom ut ur idet.) Det var björnungen, som sofvit sig in i sitt andra år och blifvit till ungbjörn. Berg Sjöf. 150 (1910).
2) (numera bl. i vitter stil) till 1 p γ: sjunka in i sovandets tillstånd, somna (in); äv. oeg. l. bildl., särsk. (jfr sova 2 c) i fråga om att sjunka in i ett tillstånd av försoffning l. dådlöshet o. d. Det är på tiden att vi (dvs. svenskarna) få en knuff i ryggen, ty vi sofva eljest in i en vanärande veklighet och dvala, och jag tror att ett krig är vilkor för att vi omsider åter ur allt detta ofantligt lilla skola lyfta oss till något verkligt stort. OPSturzen-Becker (1864) i Sturzen-Becker 2: 232. Vi sofvo in, hvar för sig. Tavaststjerna Förbind. 138 (1888; klandrat i FinT 1899, 2: 210). Som barn, som säkra händer bära, / hon leende sof in uti din arm. Levertin II. 2: 75 (1897). —
SOVA MED10 4. (numera bl. mera tillf.) göra sällskap att sova, delta i sovande; jfr med, prep o. adv. II d. Weise 179 (1697). —
SOVA TILL10 4. i det refl. uttr. sova till sig, sova o. därigenom komma till krafter l. sig själv igen. Moberg Sedebetyg 369 (1935). —
SOVA UPP SIG10 4 0. (numera knappast br.) gm sovande uppnå (full) förmåga (att prestera ngt). AMyhrman (1809) hos Wrangel Räm. 83. —
SOVA UT10 4.
1) sova (om morgonen tills man känner) sig utsövd l. nöjd; stundom äv.: sova o. återhämta l. ta igen sig l. sova till sig. Linc. (1640). Om Söndagen kan man bäst sofwa vt. Scherping Cober 2: 381 (1737). (De förståndiga) skilja sig .. ifrån supesällskapet, och kasta sig på sängen at sofwa ut. Hoffmann Förnöjs. 126 (1752). Om dagen tigga de (dvs. lösdrivarna i New York) och stjäla, sen sova de ut i midnattsmissionens sal. Hedin Pol 2: 339 (1911).
2) sova (natt o. d.) till slut; stundom äv. (i vitter l. högre stil) oeg. l. bildl., särsk. (jfr sova 2 a) med obj. betecknande dödens ”natt” (se natt 3 a). Achilles och Hannibal måste såfva ut den dödsens natt, som äfven en gång efter ödets lag, slutar mig i sit mörker. SvMerc. 1764, s. 67. Tjellet, / Der han i samvetsro sof ut sin natt. Franzén Skald. 3: 412 (1829).
3) (numera bl. mera tillf.) gm sovande bringa (ngt) att försvinna ut (ur sin kropp o. d.) l. lämna (sig); särsk. med avs. på rus (se rus, sbst.2 1): sova av sig (se sova av 2); förr äv. oeg. l. bildl. (jfr sova 2 a): sovande dödens ”sömn” befria sig från l. lämna (ngt). Denna sahliga Probsten får nu sofwa vth all sin möda, Träl och arbete i Jorden. Hasselqvist Thauvonius D 2 b (1684). Sofwa ut ruset. Nordforss (1805). (Runebergs) lakoniska anteckning i sin almanack om de två festdagarna (vid promotionen), och den tredje som behöfdes för att sofva ut glädjen. Söderhjelm Runebg 1: 115 (1904). jfr utsova. —
SOVA ÖVER10 04.
1) sova så att (tiden för ngt) är överskriden l. (ngt) är över l. förbi (vid uppvaknandet); äv.: gm l. på grund av sovande gå miste om l. försumma l. (tvingas) avstå från (ngt); äv. oeg. l. bildl., särsk. (jfr sova 2 c): gm overksamhet l. passivitet l. andlig försoffning l. tröghet o. d. gå miste om l. förspilla (ngt). Sofwa öfwer tiden. Sahlstedt (1773). Ygberg och Olle (som icke hade pengar till mat) hade dragit sig uppåt skogsbacken för att sofva öfver middagen. Strindberg RödaR 42 (1879). I själfva verket ha vi svenskar sovit öfver nationalismens tidehvarf. Sundbärg SvFolkl. 35 (1911).
2) [eg. abs. anv. av 1] sova över (i bet. 1) tiden (då man skall l. brukar vakna); äv. övergående i bet.: sova för länge l. försova sig; äv. [jfr fsv. sova ivir sik] refl., i uttr. sova över sig; äv. mer l. mindre bildl. Sofwa öfwer .. (dvs.) försofwa sig. Lind (1749). Lagerbring 1Hist. 4: 188 (1783: sofwa öfwer sig; bildl.). En stalldräng .. skulle alltid väcka bagaren vid tvåtiden, så brödet kunde vara färdigt klockan sex. Men en morgon fick bagaren sofva öfver sig; han blef då så rasande arg. Wigström Folkd. 1: 154 (1880). Sen så slopade dom det (dvs. blåsandet av revelj), för killen som blåste kunde inte hitta munstycket till trumpeten .. och då hände det ju att man sov över. Carle Flintis 145 (1962). Sov som du har börjat, så sover du inte över dig .. (använt) ironiskt i st. f. ”sov gott”. Holm Ordspr. 306 (1964).
-BO. (i sht i fackspr.) (tillfälligt) bo (se bo, sbst.1 8) som djur enbart nyttjar till att nattetid sova i. FoFl. 1941, s. 149. —
-BOD. (sov- 1887—1931. sove- 1613) jfr -stuga o. bod, sbst.1 1. Hallenberg Hist. 2: 870 (i handl. fr. 1613). —
-BRITS. i sht i primitivare bostad (koja o. d.): brits (se d. o. 2) avsedd l. använd att sova på om natten; jfr -koj. Fries Grönl. 165 (1872: sofbrixerna, pl. best.). —
-BUSS. buss (se buss, sbst.4) som specialkonstruerats för att nattetid (kunna) utnyttjas av passagerarna till att (bekvämt o. komfortabelt) sova i. SvD(A) 1929, nr 184, s. 7 (om förh. i Förenta staterna). —
-BÅS. (numera bl. mera tillf.) litet rum l. utrymme med sovplats(er); jfr bås, sbst.1 3 b. Hedenstierna Marie 10 (1896). —
-BÄDD. (numera i sht i vitter stil) bädd att sova på (om natten); äv. bildl.; jfr -läger. Nybom SDikt. 1: 392 (1845, 1880; bildl.). 2NF 4: 833 (1905). —
-BÄNK. (i sht förr) bänk (se d. o. II) inrättad för att (vid behov) användas till sovplats. Wikforss 2: 503 (1804). Adler Meyer 497 (1894; om antika förh.). Sandgren Furst. 211 (1962; om förh. under K. XII:s tid). —
-CELL. cell att sova i under natten.
-DOCKA. leksaksdocka som kan bringas att blunda o. därigm ge intryck av att sova, blunddocka. Lindström Leksaksb. 126 (1931). —
-DRYCK. (sov- 1905 (: Vallmosofdryck). sove- 1746—1756) (numera bl. tillf.) sömndryck. Dähnert 273 (1746). —
-FÅGEL. [fågeln rör sig slött o. långsamt som om den ginge i sömnen] (numera föga br.) (den i Sydamerika levande) fågeln Nystalus chacuru Vieill. 1Brehm 2: 272 (1875). —
-GAS. (numera bl. om ä. förh.) med ren syrgas uppblandad lustgas nyttjad ss. narkosmedel vid tandoperationer. SD 1892, nr 326, s. 1. —
-GEMAK. [jfr t. schlafgemach] praktfullt inrett sovrum, praktsängkammare; stundom äv. allmännare, liktydigt med: sovrum l. sängkammare. Man Riddaren till sofgemaket förde. Stagnelius (SVS) 3: 134 (1822). Pörtet är finnbygdsbefolkningens vardagsrum, sovgemak och tempel. Bergfors PörtFolk 95 (1933). —
-HOL. [sv. dial. sovhol] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht om ä. förh.) kulle där betande kreatur gärna uppehåller sig o. vilar (tillåtande vallhjonet att i lugn o. ro sova en stund); jfr hol, sbst.1 SvFolket 13: 42 (1940; om ä. förh.). —
-HUMÖR. (vard.) humör l. lust att sova; särsk. i uttr. vara på sovhumör, vara upplagd för l. ha lust att sova. Lehtinen var icke på sovhumör, så vi sutto uppe och pratade bort tiden en smula. IdrBl. 1935, nr 118, s. 4. —
-HUS. (sov- 1731 osv. sove- 1668—1872) [jfr t. schlafhaus, natthärbärge] hus som uteslutande l. huvudsakligen är avsett l. används att sova i (om natten); särsk. dels om sådant hus som i ä. (särsk. fornnordisk) tid bildade en av byggnaderna på en bondgård, dels (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) om natthärbärge där resande mot betalning fick sova över natten; jfr -stuga. Bolinus Dagb. 40 (1668; om natthärbärge för resande i Tyskl.). (Till kyrksovaren:) Christi Hus är ett Böne-Hus, intet Sofwe-Hus. Scherping Cober 2: 326 (1737). Antingen har .. (kyrkhärbret i Älvdalen) hört till det ursprungliga byggnadsbeståndet på Mora prästgård och flyttats ... Eller också har det varit .. ett ”sovhus” för prästen, då han övernattade i Älvdalen vid förrättningar. Fatab. 1931, s. 132. Bostadskomplexet (på gården Stöng på Island) har bestått av fyra sammanbyggda hus, två stugor eller en stuga och ett sovhus, samt två bakbyggen, vilka torde härbärgerat husets förråd av matvaror. Ymer 1941, s. 251. På ett varsamt sätt har .. (arkitekten) modellerat in sovhuset (vid Sigtunastiftelsens Refugium) i landskapet. SvKyrkT 1977, s. 584. särsk.
a) (numera i sht om ä. förh.) om hus inrymmande sovceller l. sovsal vid kloster; jfr -stuga slutet. Reuterdahl SKH III. 2: 264 1863; om ä. förh.).
-HYTT. på fartyg: hytt avsedd l. använd att sova i om natten; äv. allmännare: litet l. trångt (hyttliknande) sovutrymme. SD(L) 1905, nr 63, s. 2 (på ungkarlshotell). TT 1941, Skeppsb. s. 16 (på motorseglare). Form 1950, s. 103 (för barn i hus). —
-INRÄTTNING~020. (i sht i fackspr.) konkret: inrättning att sova i l. på. Zilliacus Hågk. 84 (1899; ombord på fartyg). —
-KABYSS. (vard.) om (mindre l. trångt) sovrum; äv. i utvidgad anv., om (mindre) hus använt ss. sovlokal; jfr kabyss 3. Blomberg Överg. 132 (1915; om stuga där grovarbetare inhysts). (I en större sportstuga bör bl. a. finnas) ett eller flera sovrum eller sovkabysser med förvaringsplatser för kläder etc. Form 1935, s. 92. DN(B) 1958, nr 329, s. 18 (om sovrum för fyra personer i fängelse). —
-KAMMARE. (sov- 1588 osv. sove- 1579—c. 1810. sovo- 1667) [jfr t. schlafkammer] (numera i sht i vitter stil) till 1: kammare (se kammare, sbst.2 2 a) avsedd l. använd att sova i (om natten), (mindre) sovrum (se d. o. 3), sängkammare; i sht förr äv. om sovsal (särsk. dormitorium vid kloster). VarRerV 24 b (1579). På allra senaste tiden har man .. funnit, att ur hygienisk synpunkt det vore lämpligare att i stället för sovrum av .. (större) dimensioner anordna mindre sovkammare avsedda för en person. Boklund Bost. 54 (1907). 3NF 5: 1178 (1926; om dormitorium). särsk. (numera bl. i vitter stil) oeg. l. bildl.; särsk. (numera föga br.) om rum l. plats där de döda tänkes sova (jfr sova 2 a), dels (i uttr. dödens sovkammare) om dödsriket, dels om gravens rum l. graven; jfr kammare, sbst.2 2 f α, 4, o. -rum 4. (Om våren) träda Jordwexterna fram vtur Jorden, såsom vthaff sina sofwekamrar. Muræus Arndt 4: 25 (1648). Wij (måste) påminna osz, at wij omsijder skole ingå i Dödzens Sofwekammar. LMatthiæ Kiusander A 4 b (1653). Lycophron .. säger att Solen hafwer der (dvs. på ”Kärnön”) sin Sofwekammar. Rudbeck Atl. 3: 522 (1698). Det sorgliga tåg, som talrikt följde .. (det döda justitierådets) stoft till sofkammaren, (gav) en okrafd hyllning åt embetsmannavärdet, redligheten och vänskapen. Valerius 2: 236 (1838). —
-KAMRAT. [jfr t. schlafkamerad] kamrat som man sover i samma rum (o. delar bädd) med; särsk. (till 1 f), om person av motsatt kön som man delar sovrum l. bädd med (o. har sexuellt förhållande till), sängkamrat. (Sv.) Sov-kamerat, (lat.) Concubinus. Schultze Ordb. 2147 (c. 1755). (Lappen, som fruktade för sitt liv sade) till (jättefolket) stalo och Luttak: ”Giv mig den ena flickan till sängkamrat! Jag trivs inte längre att sova ensam.” De gåvo honom verkligen den ena dottern till sovkamrat. Grundström Pirak NomadLiv 189 (1933). På ett skepp är man intim / endast med sovkamraten i sin hytt. Gullberg Terzin. 90 (1958). —
-KOJ. sovplats (ombord på fartyg); särsk. liktydigt med dels: koj (se d. o. 2), dels (allmännare): sovbrits. Lilius FjärrNordv 112 (1912; i timmerkoja). TT 1942, Skeppsb. s. 28. —
-KORG.
1) transportabel korg för spädbarn att ligga o. sova i. KatalCronquist 1906—07, s. 3.
-KUDDE. kudde använd l. avsedd att användas då man sover (särsk. motsatt: prydnadskudde). Bergman Dröm. 183 (1904). —
-KUPÉ. [jfr t. schlafkupee] i järnvägsvagn: kupé (se d. o. I 3) avsedd l. använd att sova i om natten; jfr -vagns-kupé. UB 7: 155 (1874; om förh. i Förenta staterna). —
-LOMBER. kortsp. (i sht förr spelad) form av lomber på fyra man hand där blott tre av spelarna aktivt deltar i spelet medan den fjärde (o. närmast till vänster om givaren sittande) måste förhålla sig helt passiv (liksom sovande) under spelets gång med undantag för de tillfällen då rundpass bjuds. HbiblSällsk. 1: 33 (1838). Lundequist KonstSpel. 3: 10 (1849). —
-LÄGER. (numera i sht i vitter stil) jfr -bädd o. läger 3. TJäg. 1834, s. 982 (en hares). Kindblad 2: 97 (1868). —
-MATTA. (om utländska förh.) matta (se matta, sbst.1 1) avsedd l. använd att sova på om natten. Bremer GVerld. 6: 244 (1862; om förh. i Grekl. under antiken). Sovmattor av säv. Rosen Träskf. 127 (1916; om förh. i Afrika). Siwertz Lat. 125 (1924; om förh. på Fidjiöarna). —
-MUS. [jfr t. schlafmaus; namnet i anledning av den (långa o. djupa) vintersömn som djuren sover i tempererade områden] zool. individ av familjen Gliridæ (i ä. systematik: familjen Myoxidæ) av de enkeltandade gnagarna (i pl. äv. om familjen); i ä. systematik äv. (i pl.) dels allmännare, om avdelning av de nämnda gnagarna, dels inskränktare, om släktet Myoxus Schreb. av nämnda familj; jfr -råtta 1. Rebau NatH 1: 205 (1879; i pl., om släktet Myoxus). Sjätte avdelningen (av de enkeltandade gnagarna): Sovmöss (Myoxoidea). Rendahl Brehm 5: 441 (1931). Därs. (i pl., om familjen Myoxidæ). DjurVärld 12: 190 (1963; i pl., om familjen Gliridæ). Den största sovmusen är sjusovaren (Glis glis Lin.). Därs. 255. —
-MÖSSA. (numera bl. tillf.) jfr -plagg o. mössa 1; nattmössa (se d. o. 1). BoupptSthm 1671, s. 109 (1669; av plysch). —
-NÄT. (tillf.)
-PLAGG. plagg (se plagg, sbst.1 1) avsett l. använt att sova i om natten. Östergren (cit. fr. 1930). —
-PLATS.
1) plats (se plats, sbst.1 4 a) där person l. djur sover l. brukar l. ämnar l. kan l. får o. d. sova (om natten); särsk.: (numrerad) plats i sovvagn (på tåg) l. sovhytt (på båt) o. d. där man mot betalning får ligga o. sova om natten vid resa; stundom äv. om anordning (bädd l. säng o. d.) att sova på l. i; i sht förr äv. liktydigt med: hus l. lokal med sovsal l. sovutrymmen; stundom äv. oeg. l. bildl.; jfr -ställe. Borrinrättningarne (vid en anläggning för borrning efter stenkol) sönderfalla i .. borrtornet med hytta samt magasiner, verkstad, byrå och sofplats. TT 1877, s. 159. (Vildgässen) ämnade söka sig en sovplats utmed åstranden. Lagerlöf Holg. 1: 102 (1906). (Maskinchefen) tog sin mångåriga sovplats (dvs. kojen vars bräder han lösgjort) helt bekvämt under ena armen. Kjellgren Smar. 268 (1939). Föräldrarna hade sina sovplatser i vardagsrummet i en bekväm soffa. Form 1946, s. 84. Hemmen får inte bli bara sovplatser för daghemsbarn. Upsala(A) 28/12 1950, s. 4. Flaskor är de bästa sovplatser som andar vet. Lindgren Mio 12 (1954). Praktiskt taget alla tillgängliga sovplatser i snälltågen är slutsålda både i nordlig och sydlig riktning dagarna 22 och 23 december. DN(A) 1964, nr 320, s. 5.
Ssgr (till -plats 1): sovplats-avgift. avgift som resenär (på tåg o. d.) har att erlägga för rätten att nattetid disponera viss sovplats. SFS 1935, s. 552 (på tåg).
-biljett. biljett berättigande innehavaren att nattetid disponera viss sovplats (på tåg o. d.). SvKomm. 1914, nr 3, s. 88 (på tåg).
-PÅSE.
1) (numera i sht i vissa kretsar, vard.) sovsäck; stundom äv. oeg. l. bildl. (särsk. om bädd l. säng). (Den ålder då) en lappdräng får krypa till kojs i den äktenskapliga sofpåsen. SöndN 1891, nr 5, s. 1. KatalHalén 1963, Vår. s. 288.
3) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv. (jfr sova 2 c), ss. nedsättande benämning på l. tilltal till slö l. ouppmärksam person (särsk. liktydigt med: slöfock o. d.); jfr påse, sbst. 4. (Doktorn:) att inte de fördömda sovpåsarne (dvs. sjukvårdssoldaterna) hörde att jag ringde — här var ju en nyss. Lieberath Knekt. 121 (1914). —
-REDD, p. adj. (numera bl. i vitter stil) beredd l. redo att (lägga sig att) sova. Högberg Vred. 2: 373 (1906; om folkskara, som ämnade kampera i det fria). —
-RIKTIG. (i sht i fackspr., särsk. handel.) om sovmöbel l. -plagg o. d.: riktig med hänsyn till gällande krav på hur sovmöbel osv. skall vara utformad resp. utformat för att tillåta ngn att sova på ett (ur fysiologisk synpunkt) fullgott l. sunt sätt. Idun 1955, nr 37, s. 6 (om sängar). LD 1958, nr 114, s. 8 (om sovdräkt). —
-ROCK. [jfr t. schlafrock, morgonrock, nattrock] (manligt l. kvinnligt) rockliknande sovplagg med framtill genomgående knäppning uppifrån o. ned (o. försett med tygskärp för knytande i midjan); stundom äv. om morgon- l. nattrock. I sofrock .. gaf .. (K. XIV J.) i sin sängkammare Grefve von Essen företräde. Crusenstolpe CJ 2: 140 (1845). Modeller, som framtill knäppas uppifrån och ner, förekomma under beteckningen sovrock. De användas både som nattskjorta och som toalettrock. Varulex. Beklädn. 196 (1945). Smårutig sovrock (för kvinnor), aktuell och mycket praktisk nattdräkt. KatalLiljeros 1963—64, s. 229. Sovrock (för män) i den nya moderna stilen .. med krage, två påstickade fickor samt skärp att knyta i midjan. KatalAbefa 1964, Vår. s. 19. —
-RUM. (sov- 1783 osv. sove- 1689—1807) [fsv. saaffue rwm]
2) (†) sovplats (se d. o. 1); jfr rum, sbst.3 2. När Elephanten är mätter emot affton, kommer han til sit wanlige sofwerum. Rudbeck Atl. 2: 10 (1689). Mitt sofrum är i ett soffhörn. Weste FörslSAOB (c. 1817).
3) rum (se rum, sbst.3 9) avsett l. använt att sova i (om natten); dels (o. i sht) om sådant rum i familjebostad (särsk.: av makar gemensamt disponerat o. (huvudsakligen) med sovmöbler inrett rum, sängkammare), dels om sådant rum vid (offentlig) inrättning l. dyl., o. i denna anv. stundom äv. om större för ett antal personer gemensamt sovutrymme, sovsal (särsk. om dormitorium vid kloster); jfr -kammare. Cook 2Resa 123 (1783). Landell Bligh 91 (1795; på skepp). (Fr.) Dortoir .. (sv.) Sofrum el. sängkammare i kloster. Holmberg 1: 654 (1795). Sofrummet bör man isynnerhet vara mån om att få så sundt och friskt som möjligt. Uhrström Hemläk. 47 (1879). Den ogifte individen erhåller här (i ett s. k. arbetarhotell) .. sitt enskilda lilla sofrum. EkonS 2: 647 (1902). (Ungkarlen som ville bryta med sitt gamla liv) beslöt sig plötsligt för .. att avskeda (trotjänarinnan). .. Nästa steg var att möblera om i våningen, närmast i sovrummet. Siwertz Tråd. 46 (1957).
4) (numera föga br.) oeg. l. bildl. (jfr sova 2 a), om gravens rum l. graven (där den döde tänkes sova); jfr -kammare slutet. Möller (1790, 1807).
-färg. färg l. färgton (hos målade ytor l. tapeter) i sovrum (stundom äv. med inbegrepp av färgen osv. på de möbler l. textilier o. d. varmed sovrummet inretts); äv.: färg l. färgton som lämpar sig för sovrum. Sovrumsfärgen var ljusblått på väggarna och vitt i möbler och gardiner. Härliga sidentäcken i 6 vackra sovrumsfärger. Östergren (cit. fr. 1938).
-möbel. (cit. fr. 1938).
-RYGG. (numera bl. tillf.) på sittmöbel: rygg som medger intagande av sovställning. Wieselgren Bild. 430 (1876, 1889). —
-RÅTTA. benämning på vissa vintersovande gnagare.
1) [jfr t. schlafratte] (numera knappast br.) sovmus; särsk. pregnant, om sjusovare (se d. o. 3). Gravander Buffon 2: 138 (1806; sannol. om sjusovare). ÖoL (1852; om hasselmus). Hammar (1936; om sjusovare).
Ssg (till -råtta 1; †): sovrått-gård. inhägnat område för uppfödning av sjusovare (vars kött betraktades ss. en läckerhet); jfr gård, sbst.1 4 d. Gravander Buffon 2: 140 (1806; om fornromerska förh.). —
-RÄLSBUSS~02 l. ~20. (i Sv. planerad men icke realiserad) rälsbuss med sovkupéer. SvD(A) 1947, nr 136, s. 3. —
-SAL. vid (offentlig) inrättning o. d.: sal (se sal, sbst.2 2 c) avsedd för ett antal personer att sova tillsammans i; särsk. dels om dormitorium vid kloster, dels om (i Sv. numera icke förekommande) sal av angivet slag vid större järnvägsstation där passagerare med lång väntetid kan få sova. JernkA 1879, s. 584 (för arbetare vid gruva). NordT 1886, s. 22 (för elever vid folkhögskola). 2NF 25: 1407 (1907; för patienter vid sinnesslöanstalt). Ett inträdeskort till en 2:dra klassens sovsal [vid Kilafors järnvägsstation]. Östergren (cit. fr. 1921). (På det fina hotellet) finns .. också enkla sovsalar för anspråkslösa fotvandrare. Langlet Ung. 95 (1934). TurÅ 1942, s. 152 (om dormitorium vid Alvastra kloster). —
-SIDA. (i sht ngt skämtsamt) om kroppssida som person l. djur vid sovande ligger (föredrar att ligga) på. Lindqvist Stigm. 148 (1906). Fatab. 1915, s. 229 (hos vintersovande björn). —
-SJUKA. (numera bl. tillf.) sjuka vars symptom är stark l. ständig lust att sova (särsk. liktydigt med: sömnsjuka); jfr sove-sot. Möller 1: 260 (1745). DagbrKongo 150 (1911). —
-SKRUBB. om skrubb (se skrubb, sbst.1) använd att sova i l. litet l. trångt (skrubbliknande) sovutrymme. Almqvist Comfort Routl. 185 (1913). —
-SOCKA. socka som ngn (med kalla fötter) tar på sig före sänggåendet o. sover med om natten. KatalNK 1916—17, s. 161. —
-STAD.
2) stad(sdel) l. (för)ort vars befolkning till (mycket) stor l. övervägande del har sin yrkesverksamhet förlagd på annat håll (vanl. i förbindelse med långa tidskrävande resor till o. från arbetsplatserna), medförande att staden osv. väsentligen blir en plats där man sover (om natten). SvD(B) 1945, nr 301, s. 4. —
-STOL. (sov- 1745 osv. sove- 1668) [jfr t. schlafstuhl] om stol som på ett l. annat sätt kan omvandlas l. kombineras till sovbädd l. nyttjas att sova på l. i (särsk. om vilfåtölj med nedfällbart ryggstöd); förr äv. dels: stol l. stolliknande möbel med långt säte använd att sitta l. ligga (o. sova) på, dels: (bekväm) länstol l. fåtölj; jfr lång-stol 1, 2. BoupptSthm 1668, s. 247. 1 Såfstohl .., utan och innan beklädd med rödt Sammet .. samt ett hÿende af rödt Sammet. HusgKamRSthm 1745—47, s. 943. Handsekreteraren .. vräkte sig vårdslöst, till hälften liggande, i en mjukt stoppad sofstol. Crusenstolpe Mor. 4: 347 (1841). Sofstol .. (dvs.) Stol med ryggstöd och lång sits, så att man beqvämt kan sofva deruti. Dalin (1854). (Sv.) Sofstol .. (eng.) sleepingchair; easy-chair. Björkman (1889). Denna (för drottningens uppvaktning avsedda) kupé är inredd med tvenne sofstolar och å motsatta väggen skåp med stoppade klaffar, hwilka kunna utfällas mot sofstolarna och därigenom bereda liggplatser. SJ 3: 179 (1906). Sovstol (dvs.) stol som går att sova i. IllSvOrdb. (1955). särsk. (†) om stol (med det l. det numret) i Svenska akademiens sammanträdesrum; anträffat bl. övergående i bet.: plats ss. medlem i nämnda akademi; jfr fåtölj. Genom .. (Flemings) död är en sof-stol ledig i Akademien och med detsamma mycket bryderi hos de Skriftlärde, huru de wärdigt skola upfylla den. Beskow (1831) i 3SAH XLVI. 2: 148. Tegnér Brev 6: 165 (1831). —
-STUGA. stuga som uteslutande l. huvudsakligen är avsedd l. används att sova i (om natten), (mindre) sovhus; numera i sht om stuga som i anslutning till ordinarie bostad l. sportstuga o. d. nyttjas ss. nattbostad (särsk. för gäster); stundom äv. (i sht i vissa trakter) om sovrum (se d. o. 3) l. sovkammare. Halldin .. förevisade clairvoyanta qvinnor i sin ”sofstuga”. Odhner G3 2: 547 (cit. fr. c. 1785). Genom kulturens framåtskridande .. avskiljas från den stora gemensamma stugan ett eller flera hus och stugor avsedda för olika ändamål t. ex. sovstugan, badstugan, förrådsstugan m. m. Boklund Bost. 7 (1907). (Bondhustrun) Lisen sköt samman soffan i sovstugan (sedan familjen stigit upp på morgonen). Browallius SyndSkruke 249 (1937). TurÅ 1947, s. 373 (vid turistanläggning). särsk. (numera bl. om ä. förh.) vid kloster: (mindre) sovhus (se d. o. a). Lundegård DrMark. 2: 170 (1906). —
-STUND. (sov- 1816—1831. sove- c. 1732—1775) stund då person l. djur sover. Dalin Vitt. 3: 8 (c. 1732). —
-STÄLLE. (sov- 1748 osv. sove- 1667) [jfr t. schlafstelle, sovplats, koj, hyttplats, natthärbärge] ställe l. plats där person l. djur sover l. brukar l. ämnar l. kan l. får o. d. sova (om natten), sovplats (se d. o. 1); stundom äv. om natthärbärge där resande mot betalning får sova över natten; förr äv. om anordning (bädd l. säng o. d.) att sova på l. i. Siöl. 1667, Skipm. 17. Til sofställen betjena de hwita (i Västindien) sig mäst af hängmattor i stället för sängar. Oldendorp 1: 236 (1786). Ladan, som blifvit spåfolket anvisad till sofställe. Sparre Frisegl. 3: 49 (1832). I hufvudstaden finnas för närvarande åtskilliga sofställen (för fattiga o. husvilla). Almquist Häls. 534 (1896). Katten hade uppsökt sitt vanliga sovställe invid spisen. Östergren (1943). —
-STÄLLNING. kroppsställning som sovande person l. djur intar. DN 1898, nr 10147 A, s. 3 (intagen av person). Högberg Baggböl. 2: 179 (1911; intagen av hund). —
-SÄCK. [jfr t. schlafsack] säck l. påse använd att sova i (om natten); företrädesvis inskränktare o. speciellare: av isolerande material (skinn l. vadderat tyg o. d.) framställd säck l. påse avsedd (för en, stundom äv. två l. flera personer) att sova i utomhus l. i tält (förr äv. i uttr. grönländsk sovsäck, om sådan säck gjord av en björnhud som vänts ut o. in); sovpåse (se d. o. 1). Levertin Eschricht 1: 39 (1858: Grönländsk sofsäck). Våra svenska polarresande bruka mindre sofsäckar, antingen för hvarje särskild person, eller för högst två eller tre till samman. Tyskarne hade blott en enda för hela sällskapet. Samtiden 1872, s. 282. (När lusfria bostäder icke kunde erhållas vid bekämpande av fläckfeber) användes dels .. skyddsdräkter och dels särskilt konstruerade sovsäckar. Wirgin Häls. 3: 326 (1933). Under större delen av året behöver man (i Mongoliet) en sovsäck av fårskinn för att hålla nattkylan ute. Ymer 1935, s. 120. —
-TID. (sov- 1807 osv. sove- 1690—1783) tid då person l. djur sover l. brukar l. skall l. bör sova; stundom äv.: tid då ngn lägger sig l. brukar osv. lägga sig o. sova. (Husbonden bör) ingalunda tillåta någon (av tjänstefolket), sedan såfwe-tijden är, att sittia opp för sigh sielf. Rålamb 13: 92 (1690). Sofvetiden för detta diur (dvs. en tvättbjörn) var emellan kl. 12 om natten til kl. 12 om dagen. VetAH 1747, s. 281. (Vi) måste .. krypa till kojs lika tidigt som (husets folk). .. Som min kamrat och jag ej voro vana vid slik sovtid, lågo vi länge och våndades i vår träsoffa. FrSkog. 187 (1892). Det är önskvärt att ett sömnmedel .. (bl. a.) Ökar den sammanlagda sovtiden. NordMed. 1970, s. 140. —
-TRÄD. träd där djur (särsk. fågel l. fåglar) sover om natten. Nordvang Wiechert Färjk. 115 (1934; kråkors). —
-TUTA, äv. -TUT. (numera bl. tillf.) sömntuta; stundom äv. i utvidgad anv., om (lukt av) från sömntuta utgående (sovrum o. d. uppfyllande) andedräkt l. utdunstning. Atterbom LÖ 2: 109 (1827). Det blir genast ett hem, och det luktar inte längre softuta från sista gästen (när jag satt in blommor i mitt hotellrum). Larsson Solsid. 8 (1910). —
-TYST. (i sht i vitter stil) tyst (ngnstädes) till följd av att l. ss. när det är sovtid. Ossiannilsson Hav. 244 (1910). Tidigt om kvällen blev det sovtyst i byarna. TurÅ 1962, s. 165. —
-TÄLT. (sov- 1709 osv. sove- 1711) tält avsett l. använt att sova i om natten. HH XXI. 1: 5 (1709). —
-TÖRN. sjöt. period l. omgång då det är ngns tur att sova ombord på fartyg; äv. om sovande under sådan period osv.; äv. allmännare, liktydigt med: sovstund l. blund (se d. o. 3) l. tupplur o. d.; jfr -tur. Wrangel SvFlBok 364 (1898: få sig en ”softörn”). Nattetid var det frestande att ta sina softörnar i det fria. Bergdahl Antip. 41 (1906). Jag hade sovtörn under hundvakten och sov som en stock efter många ansträngande timmar på däck och till väders. SAOBArkSakkSvar (1978). —
-UTRYMME~020.
1) (tillgängligt l. behövligt) utrymme för att (få) ligga o. sova (om natten). Här finns inte sovutrymme för så mycket folk.
2) utrymme (lokal l. plats) där person l. djur sover l. brukar l. ämnar l. kan l. får o. d. sova (om natten). Form 1935, s. 92. —
-VAGN. [jfr t. schlafwagen] med fullständig sovutrustning specialinredd järnvägsvagn där resenär mot erläggande av viss avgift får sova om natten (i Sv. i avskild kupé avsedd för en l. högst tre personer). Lindgren Weber Jernv. 222 (1857). Den första järnväg som införde sovvagnar, låt vara mycket primitiva sådana, var The Cumberland Valley Railroad, redan år 1836. Dædalus 1956, s. 151.
-förbindelse. förbindelse som upprätthålls medelst sovvagnsförande tåg (äv. närmande sig l. övergående i konkret(are) anv. med särskild tanke på l. enbart om tåget). Direkta sovvagnsförbindelser Stockholm-Hede varje lördag kl. 21.23. Motorför. 1955, nr 2, s. 25. Herr Bloms .. fråga angående ifrågasatt indragning av viss sovvagnsförbindelse mellan Stockholm och Uddevalla. RiksdP 1968, 1 K nr 15, s. 8. —
-resande, m.//ig. person som reser med sovvagn; jfr -vagns-resenär o. sov-resande. 2NF 5: 1077 (1906).
-uppassare. (om utländska förh.) uppassare (med uppgift att servera, lämna upplysningar, utöva viss vagntillsyn o. d.) i sovvagn. Bonde Sant 280 (1934; om förh. i Skottl.). —
-VRÅ. (i sht i vitter stil) vrå l. litet trångt utrymme utgörande ngns sovplats l. -lokal. Wester Reymont Bönd. 1: 6 (1920). —
-VÅNING.
-ÖGON, pl. (mera tillf.) på sovdocka: ögon som kan bringas att blunda, blundögon. KatalÅhlénHolm 1908—09, s. 202.
B (†): SOVE-ANSTALT. anstalt l. åtgärd som vidtas i samband med att man skall sova; anträffat bl. sammanfallande med bet.: sovinrättning; jfr anstalt 1 o. 6. (Negerslavarnas i Västindien) sofwe-anstalter äro icke widlyftige. En af säf förfärdigad matta utbredes på jorden. Därmed är sängen färdig. Oldendorp 1: 348 (1786). —
-BOD, -DRYCK, -HUS, -KAMMARE, -RUM, se A. —
-STOL, -STUND, -STÄLLE, -TID, se A. —
-TISDAG. tisdag då ngn ligger o. sover. Om .. (mästaren) har en gesäll eller flere, så tillåtes dem hålla den så kallade fri Måndag, som giör sofwe Tisdag och ofta siuk onsdag. Nordencrantz Arc. 205 (1730). —
-TÄLT, se A. —
-ÅR. (årslång) utvecklingsperiod i början av en människas liv kännetecknad av att hon då mestadels sover. Tessin Bref 1: 288 (1753).
C (†): SOVO-KAMMARE, se A.
Avledn. (till 1): SOVARE, om person m.//(ig.), om djur m. l. r., om växt r. l. m. [jfr dan. o. nor. sover]
1) sovande person l. djur; äv. (i sht ss. senare led i ssg) om person osv. med tanke på vederbörandes förmåga l. sätt o. d. att sova (särsk. i uttr. vara en dålig, bra sovare, ha dålig resp. bra förmåga att sova); äv. (numera bl. i vitter l. högre stil) klandrande l. nedsättande, om person som sover bort sin tid (i st. f. att arbeta). The drinkare och slösare warda förarmade, Och en soffuare moste paltott klädher haffua. SalOrdspr. 23: 21 (öv. 1536; Bib. 1917: sömnaktighet giver trasiga kläder). (En gudstjänst) på landsbygden, med sina obligata sofvare. Johansson Noraskog 3: 278 (1886). Hemberg Jaktsk. 21 (1896; om sovande tjäder). Sofvaren du (dvs. arbetet) drömmar gaf / ock den vakne makt att önska. Forsslund Arb. 8 (1902). Sovaren på den övre soffan (i järnvägskupén) vaknade av ett gällt ångestrop. Hedin Pol 2: 193 (1911). (Ingmar) Bergman har alltid varit ”en dålig sovare” som bekant och för tillfället sover han så få timmar per natt att varje mindre härdad person skulle ragla omkring berusad av trötthet. SvD 1974, nr 102, s. 11. jfr bi-, kyrk-, sju-sovare. särsk.
a) [liksom dan. o. nor. de syv sovere, t. die sieben schläfer, eng. the seven sleepers efter lat. septem dormientes] i uttr. (de) sju sovare, om sjusovarna (se sju-sovare 1); i anv. utan best. artikel äv. (o. numera företrädesvis) i utvidgad anv., om sjusovardagen (den 27 juli enligt svensk, den 27 juni enligt kontinental sed). Junius 27 .. 7. Sofware. Herlicius Alm. 1638, s. 15. När de måste om midnatten resa igenom en obebodd skog, och enhwar med tilslutna ögon spelte en Comœdie om de Sju Sofware ..; si, då (osv.). Weise 2: 40 (1771). Den äldsta uppteckningen af legenden om ”sju sofvare” härrör från biskop Gregorius af Tours (omkr. 570). 2NF 25: 740 (1916). Sju sovare, 27/7 i den före 1901 använda almanackans namnlängd. 2SvUppslB 25: 1303 (1953).
b) i sht jäg. sovande säl. Rätt i öster står nästa sovare, står lägre i vattnet, med bara huvudet uppe. Barthel Harstena 84 (1933).
c) (numera bl. i vitter l. högre stil) oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. dels (motsv. sova 2 a) om person som är död o. ”sover” (i dödsriket l. graven), dels (motsv. sova 2 c) om försoffad l. förslöad l. liknöjd person; förr äv. om (i trans försatt) klärvoajant. Vill du ej tro Sofvare och Caffekoppar får du alldrig reda på öden. CAEhrensvärd Brev 2: 362 (1800). Men i grafven tyds ej känslans lag, / Men den tunga sofvaren derunder / Lyssnar ej till Gudalyrans slag. Wallin (SVS) 1: 394 (1803). Sedan konungen sista gången hemförlofvade folkets ombud, hafva händelser inträffat, som kunnat uppskaka den trögaste sofvare ur hans slummer. Samtiden 1871, s. 3.
2) [eg. specialanv. av 1] zool. ss. l. ingående i namn på djur som på ett l. annat sätt kännetecknas av sovande (särsk. i fråga om namn på vintersovande djur); i sht om individ l. art av familjen sovmöss (i pl. äv. om familjen); numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. Sofvarne äro små vackra, ekorrlika djur, af ringa storlek och rätt märkvärdigt lefnadssätt. 1Brehm 1: 323 (1874). Sofvarnes familj, Myoxina, innefattar endast ett slägte. Rebau NatH 1: 205 (1879). (Hasselmusen) är ett litet, till sofvarnes familj hörande, särdeles täckt djur. Kolthoff DjurL 369 (1900). jfr dag-, klipp-, sju-, träd-, trädgårds-sovare.
3) [eg. specialanv. av 1 c] motsv. sova 3 a, om växt som sover om natten; ss. senare led i ssgn natt-sovare.
Ssgr (till sovare 1): sovar-, äv. sovare-anlete. (numera bl. i vitter l. högre stil) sovares anlete. Fahlcrantz 1: 98 (1846, 1863).
-dag. dag som på grund av dålig väderlek l. av ett l. annat skäl (är lämplig att) tillbringas sovande (inomhus). Læstadius 1Journ. 414 (1831).
-liv. (numera föga br.) till sovare 1 c: liv som levs av försoffad l. slö l. liknöjd person. PESvedbom (1841) hos Dahlgren Släktprof. 1: 280.
-väder. (regn- l. grå)väder då det lämpar sig väl att ligga o. sova inomhus. Moberg Invandr. 215 (1952). —
SOVBAR, adj. som man kan sova (bra) i l. på l. (om täcke o. d.) under. SödermLT 1894, nr 79, s. 3 (om säng). SDS 9/2 1957, s. 6 (om sängtäcke). —
SOVERSKA, f. [jfr sovare] (numera bl. i vitter l. högre stil) kvinnlig sovare (se d. o. 1). Björkegren 960 (1784). Ganska angeläget var det .., att jag sökte få sofverskan vaken. Almqvist Skälln. 56 (1838). särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. (motsv. sova 2 a o. sovare 1 c) om kvinna som är död o. ”sover” (i graven). Atterbom SDikt. 1: 284 (1810, 1837; om död kvinna). När du såg lyckans ansikte, blev du besviken: / denna soverska med slappa drag, / var hon den mest tillbedda .. / .. av alla gudinnor. Södergran Dikt. 64 (1916). Ruin SjunknH 255 (1956; om medvetslös kvinna). —
SOVIG, adj. (tillf.) där l. då det sovs mycket l. allmänt l. som bär prägeln av att där osv. sovs mycket l. allmänt. SvD(B) 1956, nr 82, s. 10 (om sovstäder). —
SOVIS, r. [delvis bildat ss. kortform till sov- -dräkt, -plagg m. fl.; med avs. på bildningssättet jfr vard. spr. mjukis, mjuk leksak l. klädesplagg av mjukt (o. luddigt) material] (vard. l. slangartat) om sovplagg. DN 1980, nr 339, s. 11 (i annons).
Spoiler title
Spoiler content