publicerad: 1989
STICKA stik3a2, v.3 -er, stack stak4 (stucko stuk3ω2), stuckit stuk3it2, stucken stuk3en2 (pr. sg. -er Muræus Arndt 2: 448 (1648) osv. — imper. 2 pers. pl. sticker 2Sam. 14: 30 (Bib. 1541). — ipf. sg. o. pl. -ade OPetri Tb. 264 (1529), Schroderus Os. 1: 505 (1635); sg. (o. pl.) stack Svart G1 54 (1561) osv.; pl. stucko (-e-) Svart G1 28 (1561) osv. — sup. -at G1R 7: 50 (1530), Schroderus Os. 1: 603 (1635); stuckit (stukit) Schroderus Liv. 366 (1626) osv. — p. pf. -at Schroderus Os. 1: 227 (1635: påstickat, r. l. m. l. f.); stucken Svart G1 29 (1561) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING (i ssgn PÅ-STICKNING, numera föga br., Schultze Ordb. 5048 (c. 1755), SvFolket 5: 205 (1939)); -ARE, se -STICKARE.
Ordformer
(steck- 1557 (: anstecke). stich- c. 1585. stick- 1529 osv. stijck- 1545. stik- 1629 (: anstika, inf.))
Etymologi
[fsv. stikka (i bet. 1 o. i uttr. stikka eld(en)a); liksom dan. o. nor. stikke (i uttr. stikke ild på l. stikke i brand) av mlt. sticken, antända (äv. i uttr. in brant sticken), etymologiskt identiskt med sticken, sticka (in ngt i ngt o. d.), sy, brodera o. d. (se STICKA, v.2); jfr äv. t. stecken (i bet. 1 o. i uttr. in brand stecken), etymologiskt identiskt med stecken, sticka (in ngt i ngt) o. d. (se STICKA, v.1). — Jfr ANSTICKA, STIGMA]
1) (†) med avs. på pil: insticka o. fastsätta spets på. (Fogdar o. befallningsmän i Finl.) schule giöre late Ett tusendh spettzer och ther till vdder, Tesligiste att lathe slå och stijcke Twå eller Tre tunnor pijll. G1R 17: 93 (1545).
2) i fråga om att i syfte att förstöra l. skada ngt antända l. tända på det l. sätta det i brand (eg.: gm att sticka in ngt, t. ex. en brandfackla); äv. med personobj. (se a); äv. i fråga om att göra upp eld l. tända upp (i e o. i särsk. förb.); dels i vissa uttr., dels i särsk. förb. o. ss. senare led i ssgrna AN-, PÅ-STICKA. (Sv.) Sticka, (lat.) Succendere, ignem injicere. Schenberg (1739, 1747). — särsk.
a) sticka eld (förr äv. elden) på ngt, antända l. tända på l. sätta eld på ngt, sätta ngt i brand; förr äv. med personobj., betecknande att ngn brännes inne?; äv. bildl. (En bonde) røffuade jtt swærd och ena gryto aff gården (hos grannen) och stickade såå elden på gård(en) och brende vp twå stughur. OPetri Tb. 264 (1529). Jtem war och sagt för Peer Månsons hustru, at han skulle hafue vndsagt henne, at wille sticke Eeldh på henne eller dräpa henne. LösingDomb. 22/3 1599. Hon hyste innom sig en qvick skalck, som kunde roa sig med at sticka elden på hvar hiertans krut. Tilas CurrVitæ 253 (1756). Grimberg SvFolk. 1: 45 (1913; med avs. på ved på bål). En luffare hade stuckit eld på ladugården. SvHandordb. (1966).
b) (numera bl. tillf.) sticka eld (förr äv. elden) i ngt, = a; äv. bildl., särsk. motsv. ELD 3 b, i fråga om att uppväcka kärlek o. d. Ingen må sticka Eld i sin wed på något rum, förr än (osv.). Bergv. 1: 46 (1621). Men skulle någon hårdsint flicka, / .. I häfftig eld ens sinne sticka, / .. Så (osv.). TRudeen Vitt. 207 (c. 1690). Sticka eld i krut, i spånor. Weste FörslSAOB (c. 1817).
c) sticka ngt i brand, = a (jfr BRAND, sbst.1 I 1 a); äv. bildl., särsk. motsv. BRAND, sbst.1 I 1 d α, β, 2 b. OxBr. 6: 8 (1626; med avs. på skepp). Hot .. hade här (i Norge inför erkännandet av K. XIII som konung) förderfvat vår sak och stuckit laglöshetens fackla i brand. MinnSvNH Bih. 3: 342 (1814). (Venus) anförtror sin hämd (på Psyche) åt den kograde sonen, befallande honom att sticka medtäflarinnans hjerta i brand för den lägsta, sämsta, uslaste dödlige. Valerius 2: 197 (1848). Hvad båtar att Europa skaror sände / Af krigare, att Asien stacks i brand? Kullberg Tasso 1: 9 (1860). Fornv. 1945, s. 172 (med avs. på slott).
d) (numera föga br.) sticka ngt i låga, = a; särsk. bildl. (särsk. motsv. LÅGA, sbst.1 2 e). Denne lille guden (dvs. Amor), i det han lekte med Nympherne, hade stukit hela Öön i låga. Ehrenadler Tel. 256 (1723).
e) (i sht i fackspr.) sticka fyr, se FYR, sbst.1 1 a β; äv. i uttr. sticka fyr på ngt, = a. Allt har tydligen varit klart för att ögonblickligen ”sticka fyr” under pannorna. Wrangel SvFlBok 384 (1898). Trågarn börjar tidigt på morron med att sticka fyr på långveden i ugnen även kallad spisen samt under kvalmpannan. Bröd 1972, nr 10, s. 12.
Särsk. förb.: STICKA AN. [jfr mlt. ansticken, t. anstecken] (†) till 2: antända l. tända på l. tända (ngt); äv.: sätta (ngt) i brand, sticka eld på (ngt) l. sticka (ngt) i brand; äv. med obj. betecknande eld: åstadkomma, få att flamma upp; äv. med saksubj.; äv. intr.: antändas; äv. bildl. AOxenstierna 5: 667 (1630; bildl., med obj. betecknande eld, i fråga om att anstifta uppror). (De danska trupperna på Amager) retirerade seig strax åt staden (dvs. Köpenhamn), och stucko an twå bijar som ligga näst därinunder. Ekeblad Bref 2: 86 (1658). (Matrosen) stack sin pipa an. Rosenfeldt Vitt. 220 (c. 1690). Som en hiort när solens heta / Sticker an hans torra blod, / Månde skria, längta, leta / Effter kalla källors flod. Lybecker 102 (c. 1715). Jag kallar ett inbillnings infall en blix som sticker an af en enda rapport emellan den saken som man ser eller hör och en sak som man förut sedt och hört. Leopold (SVS) II. 1: 177 (1784). —
STICKA PÅ10 4. (om. ä. förh.) till 2, med avs. på roste (se roste, sbst.2 1) l. tillmakning (l. bränsle i sådan): tända på, antända. Nauclerus MagnFod. 54 (1702). Som det just nu var Lördag, voro .. flere Tillmakningar färdige att påtändas eller stickas på, som det här (i Falun) heter. Linnerhielm 1Br. 23 (1787, 1797). Lindroth Gruvbrytn. 1: 85 (1955; med avs. på ved). jfr påsticka.
Avledn.: -STICKARE, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content