publicerad: 1998
SVALA sva3la2, sbst.2, f. l. r.; best. -an; pl. -or (förr möjl. äv. att hänföra till sg. svale, Bar. 6: 21 (Bib. 1541) osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. svale, Berchelt PestOrs. B 7 b (1589), Linc. X 1 a (1640: Ringswaler)); förr äv. SVALE, m.? l. f.? l. r.; utom i sg. obest. anträffat bl. i pl. -ar (Linc. F 2 a (1640: Ringswalar), RelCur. 126 (1682)) l. -er (se ovan).
Ordformer
(schwal- 1698. sval- (-u-, -w-, -aa-, -hl-) 1536 osv. -a 1536 (ss. subj.) osv. -e c. 1580 (ss. uppslagsform). -u 1587 (ss. uppslagsform)—1637 (ss. uppslagsform))
Etymologi
[fsv. svala, sv. dial. svala, svalu; jfr fd. swalæ (d. svale), nor. svale, fvn. svala, mlt. swāle, mnl. swaluwe, swalewe (nl. zwaluw), fht. swalawa, mht swalwe (t. schwalbe), feng. swealwe (eng. swallow); av ovisst ursprung; möjl. besläktat med gr. ἀλκυών, isfågel. — Jfr SVALA, v.2]
1) fågel av den till ordningen tättingar hörande familjen Hirundinidae (vars arter är kända för sin kluvna stjärt, långa vingar o. snabba flykt); särsk. om (de i Sv. häckande) fåglarna Hirundo rustica Lin., ladusvala, Delichon urbica Lin., hussvala, o. Riparia riparia Lin., backsvala; i pl. äv. om familjen. Psalt. 84: 4 (öv. 1536). Sualan är .. en wiss Sommarfogel, huilken öfuer wintren ligger dödh i watnet. Forsius Phys. 282 (1611). Swalorna fiskade Insecter högt i luften och gofwo tilkiänna, at wi skulle wara fria för regn. Linné Öl. 20 (1745). Swalorna, bekanta för sin snabba flygt, hwarunder de fånga insecter, af hwilka de lefwa. Hartman Naturk. 193 (1836). I Sverige finnas tre arter svalor: hussvalan .. ladusvalan .. backsvalan. Östergren (1951). DjurVärld 10: 233 (1963; i pl., om familjen). De flesta svalor häckar i kolonier och lägger 4–7 ägg. NE (1995). — jfr FÖNSTER-, JORD-, MUR-, SAND-, STRAND-SVALA m. fl. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt; jfr c. Dhet är icke strax som(m)ar, med en Swala. Grubb 79 (1665). En Swaala giör ingen Sommar. Därs. 185. Men, säjen I, en swala gör ingen wår. Dalin Arg. 2: 46 (1734, 1754). Låt ingen svala bygga bo under ditt tak. SvOrdspråksb. 57 (1865). Låg svala är regn, hög svala är sol. Holm Ordspr. 317 (1964). När svalorna flyger lågt blir det regn; när svalorna flyger högt blir det solsken. Därs.
b) i jämförelser; särsk. med tanke på svalans snabba flykt. Ordspr. 26: 2 (öv. 1536). Den lille far ut och in som en svala. Snoilsky 4: 45 (1887). Spolarna (i vävstolarna) flyger som svalor, som pilar, fortare än både svalor och pilar, fortare än ett öga hinner följa. Boye Ast. 27 (1931). Betjänter ilade som svalor fram och tillbaka i korridorerna. Hammarling Wodehouse PsmithOrdn. 253 (1934).
c) i anv. som återger l. anspelar på av vidskepelse l. folktro präglade föreställningar om svalor; jfr a. Om någon Qwinna qwäls medh Barn. Hon må taga Rosen aff Basilicon, och en penna aff en swala, och hålla them i sin hand, the göra Födslen lätta. Månsson Åderlåt. 51 (1642). När Swalor flyga neder til jorden, wäntes regnwäder. Isogæus Segersk. 1099 (c. 1700). När Svalan bygger, är det bäst at mura, säger Bonden. Fischerström Mäl. 175 (1785). Så många svalor man första gången om våren ser i flock, så många år får man leva. Landsm. VIII. 3: 13 (1898). Svalan bringar lycka åt det hus, där hon fäster bo. Därs. 34.
2) i utvidgad anv. av 1, om fågel som i ett l. annat avseende liknar en svala.
a) ss. enkelt ord.
α) (†) om fågeln Oceanodroma leucorrhoa Vieill., klykstjärtad stormsvala. Medan vi hade .. (Bounty-öarna) i sigte, sågo vi några Penguiner och ett slags hvita svalor med klufne stjertar. Landell Bligh 80 (1795).
β) (numera föga br.) i uttr. sachsiska svalor, om från Saxen importerade duvor. Sachsiska svalor .. goda djur med fin teckning, färg och kronor. MedlemsblSvDufafvF 1918, nr 1, s. 5.
b) ss. förled i ssgn SVAL-BO o. ss. senare led i ssgr betecknande andra fåglar tillhörande annan familj inom ordningen tättingar l. andra ordningar; jfr ALP-, GROP-, GRÅ-, HAVS-, KYRK-, NATT-, ODENS-, REGN-, SALANGAN-, SJÖ-, SLÄP-, STORM-, STRÖM-, TORN-SVALA m. fl.
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv av 1 (o. 2); särsk. med tanke på svalans snabba flykt. Eneman Resa 2: 121 (1712). Säg henne allt så skönt som du förmår / ej blekt som jag, ballad, min vårkvälls svala. Levertin Leg. 3 (1891). (V. von Heidenstams diktsamling) Vallfart och vandringsår var en svala, som snart följdes av fler. Alving SvLittH 3: 169 (1932). Tankarna blev till nervösa svalor som flög genom Johans huvud. Hesslind Sista 108 (1974). — särsk.
a) om av papper formad svalliknande kastpil. Detta är tyvärr inte enda gången i sitt liv far fann en kartstump och istället för att närmare studera den, vek en svala av den. Lidman Vildåsn. 231 (1968). jfr: (Sedlarna) singlade ned över henne som små papperssvalor. Asklund BrödKlar. 158 (1962).
b) (†) om flygfisk. Flygfisk .. Svalan .. Då desse fiskar jagas af sina fiender, flyga de up utur hafvet, och kasta sig med fenorna i luften, såsom foglar med vingarne. Linné MusReg. 79 (1754). — jfr SJÖ-SVALA.
c) om person. Mannen är min vän; / Influgen i vår kalla tid, — en svala, / Som ej kan ensam ändra den till sommar. Atterbom LÖ 2: 341 (1827). Vi hafva (i vår stad) .. ingen militär, om vi endast undanta en enda svala, vår lieutenant. Palmblad Nov. 4: 112 (1851). (Tidningsmannen) Gjörwell (som uppskattade skalden S. E. Brenner) var en ensam svala. Brenners rykte blev allt sämre. SvD 9⁄7 1996, s. 14. — jfr SOMMAR-SVALA. — särsk. (vard.) om kvinnlig ”lockfågel”. Under det kalla kriget fick (KGB-agenter) tillgång till den svenska Moskva-ambassadens kassaskåp och chiffer genom att en kvinna, en s k svala, förförde nattvakten. SDS 18⁄10 1990, s. A6.
Ssgr (i allm. till 1): A: SVAL-ART. zool. Holmström Ström NatLb. 2: 103 (1852). —
-BIÄTARE. (†) den i Afrika förekommande fågeln Melittophagus (Dicrocercus) hirundinius Lichtenstein (som liknar en svala). 1Brehm 2: 219 (1875). —
-BLOMSTER. (sval- 1755—1911. svalu- 1911) [växterna blommar vid svalans ankomst]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växt tillhörande släktet Primula Lin., särsk. om växten P. farinosa Lin. Primula foliis crenatis glabris .. Roslagis Swalblomster. Linné Fl. nr 172 (1755). Primula .. farinosa .. Maj-blomster .. Lerke- eller Sval-blomster. Liljeblad Fl. 82 (1792). Post Ogräsv. 98 (1891).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Viola tricolor Lin., styvmorsviol. Nyman VäxtNatH 1: 379 (1867). ”Svalublomster” säges .. (styvmorsviolen) kallas, emedan den börjar blomma vid tiden för svalans ankomst om våren. Landsm. 1911, s. 718.
3) växten Ranunculus ficaria Lin., svalört (i ä. botanisk systematik förd till Chelidonium Lin.); jfr -ört 1, 1 b. Ranunculus ficaria L. .. Svalblomster. Lyttkens Växtn. 1017 (1911).
-BO. (sval- 1698 osv. svale- 1578—1917. svalo- 1695)
1) till 1: bo som byggts (l. byggs) av svalor (förr med medicinell anv. o. av stor betydelse inom folkmedicinen). Emoot Brusken .. tag Swaleboo thet stöt wel medh ätickie. BOlavi 178 a (1578). En Sparff hade fyre vngar vthi itt Swaleboo. Balck Es. 97 (1603). Bliffwer någon stucken aff een Orm .. tag itt Swalebo, blöt thet i gammalt Wijn, och bindt på Skadan. IErici Colerus 1: 263 (c. 1645). (Mot halssjuka) gör man .. en gröt af swalbo. Darelli Sockenapot. 161 (1760). En gammal gård på slätten, / med hvita längor och svalebon / under takens mossgröna brätten. Tufvesson Alm. 7 (1917). särsk. (†) bildl., om var o. en av de två rundade håligheterna på ömse sidor om den långsmala fördjupning vari förlängda märgen vilar. Florman Anat. 2: 110 (1830).
2) till 2 b, om bo byggt av vissa arter av seglarsläktet salangan o. som i Syd- o. Östasien används för beredning av maträtt; särsk. i uttr. ätliga l. ätbara l. kinesiska, i sht förr äv. indiska l. javanska svalbon. Berzelius Kemi 6: 755 (1830: ätbara). Wikström ÅrsbVetA 1838, s. 518 (: javanska). Berzelius Därs. 1839, s. 687 (: ätliga). De kinesiska eller indiska svalbona .. användas i Kina till beredande af soppor och anses såsom en läckerhet. NF 8: 726 (1884). Ferlin Barf. 16 (1933).
-gröt. (förr) till -bo 1: inom folkmedicinen använd gröt (se d. o. 3) beredd av stötta l. uppblötta svalbon. Swalbogröt utwärtes om halsen, emot halssiuka. Darelli Sockenapot. 51 (1760).
-soppa. till -bo 2, om kinesisk (gelatinliknande o. hälsobringande) soppa tillredd av svalbo o. krabbkött, räkor l. skinka. Hedin GmAs. 1: 199 (1898). En skål svalbosoppa kostar mellan 14 och 38 dollar på Man Wah. SvD 25⁄1 1987, s. 5. —
-BÅT. [efter motsv. anv. av ä. fr. hirondelle] (numera föga br.) om ångbåt l. ångslup. De hade ätit middag i en liten restaurang vid floden och farit hem till Paris med en svalbåt. Rönnberg Konstn. 1: 106 (1931). —
-DUVA. zool. om (fågel av) tamduveras vars färgteckning liknar en svalas, särsk. om Columba livia Lin. var. Wirén ZoolGr. 1: 179 (1896). MedlemsblSvDufvafvF 1915, nr 2, s. 16. 2SvUppslB (1955). —
((1 o.) 3 b) -FISK. [jfr t. schwalbenfisch] (numera föga br.) om (art av) flygfisk, särsk. om den tvåvingade arten Exocoetus volitans Lin. Lind 1: 1395 (1749). En art, Exocoetus volitans, svalfisken, finnes .. i Medelhavet och når en längd av 1⁄2 m. 3NF 7: 640 (1927). —
-FLUGA. zool. lusflugan Crataerhina pallida Latreille (som anträffas som parasit på bl. a. svalor). DjurVärld 3: 442 (1963). —
-FLYKT. (sval- 1895 osv. svale- 1901) (i sht i vitter stil)
1) svalas flykt (se flykt, sbst.2 1); äv. bildl. Jag skönjer svalflykt strecka luftens blå. Kléen Vildv. 53 (1895). Se hur de flyga årena / skugglikt med svaleflykt. Levertin II. 1: 86 (1901). Starsång och svindlande snabb svalflykt. Forsslund LuftLock. 124 (1933).
2) (numera bl. tillf.) i fråga om avstånd: så långt som en svala kan flyga. En natt då han låg med öppet fönster och såg stjärnorna klara som om det endast varit en svalflykt upp till dem, hörde han (osv.). Sandgren Skymn. 1: 36 (1936). —
-GRÄS. (sval- 1685—1907. svale- 1555—1845. svalo- 1611. svalu- 1639) (†)
1) = -ört 1 a; äv. i uttr. stort svalgräs. Tagh rothen aff chelidonia, thett är svalegräss, och riff henne. G1R 25: 635 (1555). (Man) kan .. färga .. med Chelidonium majus, eller stort Swalegräs. Lindestolpe Färg. 85 (1720). Somlige trycka saften ur swalgräs och stryka på räformar, som ibland botar. Darelli Sockenapot. 208 (1760). Wiström VäxtnDal. 5 (1907; fr. Dalarna).
2) svalört (se d. o. 1 b); äv. i uttr. lilla svalegräs, svalugräs thet mindre. S. Oloffs gräs, Skelört, Swalugräs thet mindre. Schroderus Comenius 136 (1639). Tag .. Lilla Swalegräs, Åkermönia och Jordrök, af hwarthera twå händer fulla. Lindestolpe Skörb. 37 (1721). Gellerstedt NerFl. 67 (1831).
Ssg: svalgräs-vatten. till -gräs 1: med skelört tillsatt vatten använt som läkemedel. (Lat.) Chelidonii Majoris (sv.) Stoor Schwalgräswattn. ApotT 1698, s. 4. Ögat skölgdes ut med en mixtur, giord af ögnetröstvatn, svalgräs-vatn och en fierde-del Franskt bränvin tilhopa blandade. VetAH 1745, s. 48. —
-HANE l. -HANNE. Rosenius SvFågl. 2: 304 (1924). —
-HONA. Rosenius SvFågl. 2: 303 (1924). —
(3) -HOPP. (numera föga br.) simhopp i form av huvudhopp med armarna sträckta utåt tills de omedelbart före nedslaget i vattnet hastigt förs framåt till skydd för huvudet, svanhopp. TIdr. 1896, s. 391. Svalhoppet kan göras med eller utan språng, d. v. s. från stående ställning eller med fart. NordIdrL 1904, s. 205. —
-KVITTER. Rosenius SvFågl. 2: 233 (1924). —
-LUS. lusflugan Sternopteryx hirundinis Lin. 4Brehm 13: 546 (1930). —
-MAGE. [fsv. svalu maghi] Lind 1: 1395 (1749). —
-NEDAN. (sval- 1967. svale- c. 1645—1762) (numera bl. mera tillf.) om det nedan som infaller då svalorna bygger bo. Vti Swalenedanet thet är medan Swalorna byggia är bäste Muretijd. IErici Colerus 1: 135 (c. 1645). ÖgCorr. 19⁄4 1967, s. 14. —
-NÄBB. Rosenius SvFågl. 2: 294 (1924). —
-ROT. (sval- 1698—1911. svale- 1578—1816. svals- 1589) [växten har liknats vid en flygande svala] (†)
1) om växten Vincetoxicum hirundinaria Med. (äv. kallad vit svalrot) (vars rot förr användes för drogberedning), tulkört; äv. om växtens rot o. den härav beredda drogen; jfr -blomster 4, -ört 2 samt gift-rot 3. Swaleroot som kallas Asclepias, drucken medh ööl är godh, Ty hon fördriffuer watusotten. BOlavi 62 a (1578). Emot galna Hunda-Bett. Colerus skrifwer, at man skal taga Swaleroth som kallas Hirundinaria eller Vicetoxicum. IErici Colerus 2: 67 (c. 1645). Blom Med. 103 (1801: Hvit). (Sv.) Svalrot (lat.) Radix Vincetóxici. Lindgren Läkem. (1902). PriskurBergTrädg. 1910—11, s. 17.
Ssg (till -rot 1; †): svalrots-vatten. med svalrot tillsatt vatten använt som läkemedel; jfr svale-vatten. ApotT 1698, s. 5. Därs. 1739, s. 5. —
-RUMPA. svalstjärt; särsk. (numera föga br.) = -stjärt 2 a. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Stenfelt (1920). —
-SKRIK. (sval- 1893 osv. svale- 1690) svalas skrik (se d. o. 3); äv. bildl. Swaleskrijk är ett wist Förbådh för Regn. Rålamb 13: 35 (1690). Alla de stojande barnens skratt och svalskrik tystnade. Levertin Diktare 95 (1893, 1898). —
-SKÄR. (sval- 1788. svale- 1740) (†) borr med svalstjärtliknande skär (se skär, sbst.2 4); jfr -stjärt 2 b, -stjärt-borr. VetAH 1740, s. 228.
-SKÖRT. (numera bl. mera tillf.) (om en svalas stjärt erinrande) skört (se d. o. 2) på klädesplagg (särsk. frack o. d.); äv. metonymiskt, om frack osv. försedd med sådant skört; jfr -stjärt 2. Om .. (tsaren) skulle klä sig i ”svalskört” och hög hatt och .. dyka upp i den kungliga logen .. skulle (osv.). Appelberg Michajlovič Storf. 14 (1934). En grå, lätt åtsittande livrock med svalskört. Malmberg Werfel 40Dag. 142 (1935). —
-SLÄKTE. (sval- 1883—1885. svale- 1824—1866) (†) om släktet Hirundo Lin. som i ä. zoologisk systematik omfattade samtliga svenska svalarter. Nilsson Fauna II. 1: 392 (1824). Schulthess (1885). —
-STEN. (sval- c. 1740 osv. svale- 1640—1775. svalo- 1611—c. 1613. svalu- 1605—1650) [jfr t. schwalbenstein, mlat. Chelidonius lapis] (om ä. förh.) om sten som tillskrevs magisk o. helande kraft o. som i ä. tid ansågs förekomma i svalas mage l. huvud o. i senare tid förklarades vara tand av fiskfossil. Herlicius Alm. 1605, s. 38. Om man binder Sualostenen i en linklwth, eller i kalfskin, och bär under then wänstra arm, fördrijfuer han rasenhet. Forsius Phys. 187 (1611). Chelidonius, Swalosteen. Thenne Steenen finner man i Swalovngars Bwk eller Magha. Dens. Min. 180 (c. 1613). Mineraliska Svalstenar .. Äro små Agatkorn af viss figur. Wallerius Min. 90 (1747). Svalsten .. En art Buffonit (dvs. tand av fiskfossil). Dalin (1854). Om svalstenen förmäles, att han skyddar mot trolldom och sjukdom, att han gör omotståndlig så väl i strid som kärlek, och att han gör osynlig. MeddNordM 1901, s. 178. Högt skattade (i medeltida läkekonst) voro de mångfärgade s. k. svalstenarna .. som sades finnas i svalors el. tornsvalors ännu ej flygfärdiga ungars huvuden el. magar. KulturhistLex. 19: 204 (1975). —
-STJÄRT. (sval- 1691 osv. svale- 1691—1740)
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1; särsk. [jfr motsv. användning av t. schwalbenschwanz] (numera bl. mera tillf., skämts.) dels om svalstjärtliknande skört (se d. o. 2) på klädesplagg (särsk. frack o. d.) l. metonymiskt, om klädesplagg med sådant skört (jfr -skört), dels om svalstjärtliknande gipsbildning. Backman Reuter Lifv. 1: 235 (1870). Läser man beskrifningar från äldre tider, finner man, att (de grönländska) anorakkerna då voro baktill försedda med ett långt bihang, som liknade de under namnet ”svalstjert” kända frackskjörten. Fries Grönl. 77 (1872). (Karabinjärerna) taga sig mycket pittoreskt ut i sin blå uniform, svalstjert med röda uppslag. Lindgren Ital. 151 (1896). Tvillingbildning (av gips) .. ter sig ofta på det sätt, att tvenne kristaller av kilformig gestalt växa samman (s. k. svalstjärtar). Gertz o. Grönwall Min. 44 (1923). Ni är inbjuden till middag. Ni ska komma i skorstenshatt och svalstjärt! Blomberg Hjält. 97 (1932). Först gick Janne Vängman, iklädd en avlagd svalstjärt, som han fått av nämndeman Sundman. Sundström Ljug. 133 (1934). särsk.
a) (numera mindre br.) om i ena ändan av en stock l. dyl. i form av en svalstjärt (i bet. 1) huggen tapp avsedd att infällas i en urtagning av motsv. form i en annan stock l. dyl.; äv. i utvidgad anv., om på så sätt åstadkommen fog. En fog eller hål för en Swalstiert. Rålamb 10: 37 (1691). Stumfogning med svalstjärt. HantvB I. 2: 172 (1934).
b) (†) borr med svaltsjärtformad egg. I fall stenhwarfwet wore så hårdt at Swalestierten intet förmåtte göra sin wärkan, så betienar man sig i dess ställe af (osv.). VetAH 1740, s. 231.
c) [jfr motsv. användning av t. schwalbenschwanz] (förr) om ett slags tenalj med inåt vinklade flyglar. Rålamb 8: 148 (1691). Klint (1906).
Ssgr: svalstjärt-, äv. svalstjärts-borr. (†) till -stjärt 2 b, = -stjärt 2 b. Rinman 1: 170 (1788). Såväl vid Garpenbergs som öfrige gruffält .. nyttjades sannolikt till en början endast Spetsborr, Kronborr och så kallade Svalstjert- eller Svansborr. JernkA 1877, s. 32.
-STJÄRTAD. som har en stjärt som liknar en svalas; särsk. om fjäril. På förbiglidande bankar flögo stora svarta och gula svalstjärtade fjärilar. Sjöstedt Västafr. 52 (1904). —
-STJÄRTIG. (numera bl. tillf.) som har en form som liknar en svalstjärts; särsk. om skägg. Det war .. i denna gyllne tiden (under Henrik IV i Frankrike) som hakorna lyste ömsom med spitsiga, fyrkantiga, runda, solfjäders-lika och swal-stjertiga skägg. GT 1786, nr 79, s. 3. —
-TRÄCK. (sval- 1804—1936. svale- c. 1645—1762. svalo- 1550) [fsv. svalu thräkker] (numera bl. tillf.) i sg. ss. ämnesnamn: spillning av svala (förr med stor användning i folkmedicinen); förr äv. i individuell anv. om enskild (anhopning av) sådan spillning. Han bleeff fattigh, och mongom otäck, / Wardt ock så blind, aff en swalo träck. OPetri 4: 400 (1550). Om galna Hundabet .. Swaleträck förtärd och något lagd på Såret, är nyttig. IErici Colerus 1: 271 (c. 1645). För Wårtor och Liktornar. Tag Swale-träck blöt honom i watten .. och lägg det på. Bruno Gumm. 40 (1762). Lo-Johansson Stat. 1: 143 (1936). —
-UNGE. (sval- c. 1645 osv. svala- 1642. svalo- c. 1613) [fsv. svalu unge] Forsius Min. 180 (c. 1613). —
-VINGE. (sval- 1897 osv. svale- 1848—1917. svalu- 1729)
1) svalas vinge; äv. i jämförelser l. bildl. Lätt hoppet lyfter på sin swale-winge / Till gudars rang en kung, till kung den ringe. Hagberg Shaksp. 5: 278 (1848). Förbi fönstren fram och åter / snabba svalevingar slå. Tufvesson Alm. 39 (1917). Biskop Gierz händer flög som svalvingar under argumentationen. DN(B) 1957, nr 325, s. 11.
2) (†) växten Polygonum viviparum Lin., ormrot (se d. o. 3 b); jfr mortåg. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 44. —
-ÖRT. (sval- 1638 osv. svale- 1639—1797. svalo- c. 1550)
1) [jfr t. schwalbenkraut; växterna uppges av gr. antika författare blomma vid svalornas ankomst] om växt av släktet Chelidonium Lin. o. (den i ä. botanisk systematik därmed sammanförda) ranunkelväxten Ranunculus ficaria Lin. (förr äv. upptagen ss. eget släkte).
a) (numera föga br.) om (växt av) släktet Chelidonium Lin.; särsk. om växten Chelidonium majus Lin., som förr var medicinell o. hade stor användning i folkmedicinen (förr äv. kallad stor l. större l. allmän svalört), skelört (se d. o. 1); förr äv. om drog beredd av roten av denna växt; jfr -gräs 1, -rot 2. Franckenius Spec. B 2 b (1638: Stoor). ORudbeck HortBot. 28 (1685: ten större). Chelidonium majus .. Svalört. VetAH 1774, s. 29. Chelidonium majus, Swalört, wäxer hälst .. på skuggrika ställen, med gula blommor. Linderholm 1: 332 (1802). Weste (1807: Allmän). Dens. FörslSAOB (c. 1817; om släktet). Chelidonium majus. Svalört, Ref-ormsgräs .. Saften säges borttaga vårtor och reformar. Scheutz NatH 268 (1843). Nicolett tog en växt, som hette svalört, och gned in sig med den, så att hon ånyo blef lika fager, som hon någonsin förr hade varit. VLitt. 2: 112 (1887). Svalört (stor), Skelört, Herba chelidonii, den vid blomningens början insamlade örten och rotstocken av Chelidonium majus L. Gentz Lindgren 273 (1937). Krook Handköpsben. 138 (1951).
b) bot. växten Ranunculus ficaria Lin., förr äv. kallad lille l. lilla l. den mindre svalört; jfr -gräs 2, -ranunkel. Franckenius Spec. B 2 b (1638: Lille). ORudbeck HortBot. 28 (1685: ten mindre). Aken MedApotVäxt. 21 (1764: Lilla). Svalört .. heter .. på Grekiska Chelidonium, och är det denna namnet Svalört .. rätteligen tillkommer, emedan den samtidigt med svalornas ankomst blommar. Fries BotUtfl. 3: 220 (1864). Ursing SvVäxt. Faner. 246 (1944).
2) [jfr t. schwalbenkraut; växten har liknats vid en flygande svala] (†) om växten Cynanchum vincetoxicum (Lin.) Pers., äv. kallad vit svalört, tulkört; jfr -gräs 3, -rot 1 o. hors-konung. 2LinkBiblH 4: 72 (c. 1550). ORudbeck HortBot. 12 (1685: Hwit). Serenius BotReg. Kkkk 3 a (1757). jfr: Vincetoxicum, Tulkört .. Denna är i forngerm. mening rätta Svalörten (hos äldre Hirundinaria) och benämnes af våra äldre författare Svalört, Svalrot. Fries BotUtfl. 3: 248 (1864).
4) (†) om växten Narthecium ossifragum (Lin.) Huds., myrlilja; jfr svalu-lök. Narthecium ossifragum Huds. — af allmogen kallad Svalört — ymnig ofvanpå Hunneberg vid Grindsjön. BotN 1844, s. 105.
-rot. (numera föga br.) till -ört 1 a: (förr ss. beståndsdel i medicin använd) rot av växten Chelidonium majus Lin. Rålamb 13: 194 (1690; ss. beståndsdel i salva). Rad. Chelidonii (Swalörts-Rot) 1 hand full. Sind Hästläk. 4 (1774). IT 1791, nr 75, s. 2.
-saft. (numera föga br.) till -ört 1 a: (förr ss. utvärtes medel använd) mjölksaft ur skelört. Haartman Sjukd. 147 (1759). Följande är .. godt at .. (tvätta huvudet) med (mot skorv): .. Swalörts- eller Rödlökssaft. Därs. 279 (1765).
B (†): SVALA-UNGE, se A.
C (†): SVALE-BO, -FADER, -FLOCK, -FLYKT, -GRÄS, -NEDAN, -NÄSTE, -PAR, -ROT, -SKRI, -SKRIK, -SKÄR, -SLÄKTE, -STEN, -STJÄRT, -TRÄCK, se A. —
-VINGE, -ÖRT, se A.
D (†): SVALO-BO, -GRÄS, se A. —
-KÖLD. period med kyligt väder som infaller på våren då svalorna anländer. Forsius Phys. 137 (1611). —
-STEN, -TRÄCK, -UNGE, -ÖRT, se A.
E (†): SVALS-ROT, se A.
F (†): SVALU-BLOMSTER, -GRÄS, se A. —
-STEN, -VINGE, se A.
Avledn.: SVALINNA, f. l. r. (†) till 1: svalhona. Swalinnan för sin Swala / Sin kärlek, sorg och frögd ej gaf tilkänna då, / Blott med ett skri och ljud det ingen kan förstå. Browallius Holbg 15 (1744).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content