SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1998  
SVALL sval 4, n. (G1R 24: 460 (1554) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) r. l. m. (HSH 38: 181 (1636) osv.); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. = (Rudbeck Atl. 1: 556 (1679: hafs-swall) osv.), ss. r. l. m. (numera bl. arkaiserande, i vitter stil) -ar (BtVLand 1: 37 (cit. fr. 1761; i bet. 1), Wallert RoslagFamn 75 (1944; i bet. 1)); äv. (i bet. 5, 7; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SVALLA sval4a, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(sval 1554. svall (su-, sw-) 1636 osv. svalla 1897 (: svallor, pl.) osv.)
Etymologi
[sv. dial. svall, m., ytved, splint, upphöjning kring sår på träd, ytbräde av en sågstock; till (delvis med anslutning till t. schwall, av mht. swal, svallande vattenmassa) det starka avljudsstadiet av (det ursprungligen starkt böjda) SVÄLLA, v. — Jfr SKVALL, sbst.2, SVALLA, v., SVALLRA, SVÄLL]
1) under inverkan av vind l. ström l. tyngdkraft o. d. uppkommen (välvande, mer l. mindre häftig) rörelse hos vattenmassa i hav l. större vattendrag, svallande (vanl. med inbegrepp av det därvid åtföljande ljudet); särsk. om den vågbildning som uppstår i kölvattnet på ett fartyg som gör fart; ofta mer l. mindre liktydigt med: sjöhävning; stundom konkretare, om enskilt fall då svall föreligger (äv. övergående i konkret anv., ss. sammanfattande beteckning för vågor under svall l. om en enskild sådan våg); stundom liktydigt med dels: bränning (se d. o. 1), dels: dyning (se DYNING, sbst.2 1, 2); äv. om svall (i ovan anförd bet.) i vattenkraftverks vattenvägar (se slutet). G1R 24: 460 (1554). Om the icke hade kommit til at draga vpp sina Farkostar på Landet medh hast, tå hade Stormen och Swallet slagit them i kras sönder. Sylvius EOlai 221 (1678). Dähnert (1784; om dyning). Svallet långs kanalbankarne, då ångfartyg framgå. TT 1895, Allm. s. 129. Hafvets svallar stänkte högt upp utefter murarna. Heidenstam Birg. 237 (1901). Böljande sakta av dyning, / som uti skumlösa, långa svall / gått sedan dagens gryning. Erdtman Sav 26 (1927). Svallet av det stormiga hav, som bär det underliga namnet Stilla Oceanen. Blomberg Hjält. 102 (1932). Något svall att tala om uppstod inte kring pråmstävarna, näckrosen blommade ostörd i vår vik. Aspenström Bäck. 112 (1958). — jfr BÖLJ(E)-, HAVS-, LUGN-, SJÖ-, STRAND-, VÅG-SVALL m. fl. — särsk. om svall i vattenkraftverks vattenvägar, uppkommet gm förändring i vattenflödets hastighet; ss. förled i ssgrna SVALL-BASSÄNG, -GALLERI, -SCHAKT, -TORN.
2) om förhållandet att ett vattendrag l., i utvidgad anv., annan ansamling vätska svämmar l. rinner över l. flyter över bräddarna l. sätter ngt under vatten, ungefär liktydigt med: översvämning; äv. konkretare, om ansamlingen vätska. (Sv.) Swall (lat.) Inundatio. Linc. (1640). Vårens svall, som hastigt undanflyta. JGOxenstierna 2: 163 (1796, 1806). Här står man nu i mörkret, i svallet från det kullstjelpta ämbaret. Sturzen-Becker 1: 106 (1844, 1861). Det var källossning i dalarna, svall i backarna, sjöarna voro osäkra, vägarna omöjliga att befara både med släde och kärva. Lagerlöf Berl. 1: 262 (1891). En god basväg (för timmerutdrivning) bör ligga så .. att platser, där svall, öppna källor o. d. kan befaras, noggrant undvikas. HbSkogstekn. 203 (1922).
3) [jfr 1] (i sht i vitter stil) i fråga om (mindre) vattendrags strömmande l. rinnande l. framvällande; stundom närmande sig bet.: skvalpande. Kellgren (SVS) 1: 195 (1777). Så ljuflig är Din Sång, som källans sagta svall, / När hon ur klippan far utför en blomster-vall. Lidner (SVS) 1: 200 (1781). Bäckens metallklingande svall mot isskållorna är det enda ljud som träffar örat. Hedin GmAs. 2: 292 (1898). En källas svall. Randel Myrrha 46 (1917).
4) i utvidgad anv. av (1 o.) 3, i fråga om (ymnigt) strömmande l. framvällande av annan vätska än vattendrag l. av ämne i flytande form; stundom liktydigt med FLOD, sbst.3 5. På kinden, märkt af tårars svall, / Sågs, halft förtorkad i sit fall, / Ännu en blodstår dröja. Kellgren (SVS) 2: 351 (c. 1790). Hon rifver up det sår hvars återhållna blod / Man ser med strida svall ur hennes hjerta flöda. Därs. 3: 401 (1792). En sällsam vandring! Kolsvart natt och skog, / Och svall af regn, och åskeslag. Atterbom 1: 40 (1824). Tag dig i akt! Här hotar något snart — / Jag vet ej hvad, men känner det i svall / Af blod mot kinden. Hallström GrAntw. 59 (1899). I rytmiska svall vräks snöregnet mot sanatoriets vita fasad. Stolpe DödVäntr. 161 (1930). — jfr BLOD-, REGN-SVALL. — särsk. (†) i uttr. svall i blodet, om blodsvallning, vallning. Möller (1790). (Sv.) Svall i blodet, (t.) Wallung des Bluts. Heinrich (1814).
5) (i sht i vitter stil) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1, 3 (o. 4); särsk. om (l. i uttr. för) tillstånd karakteriserat av (en mångfald) starka (o. tumultartade) känslor; särsk. i uttr. sätta, i sht förr äv. försätta ngns blod i svall, göra ngn synnerligen upprörd l. upphetsad o. d. RP 1636, s. 740. Då af ett liusgrönt haf (dvs. ett sädesfält) sin fägnad ögat får, / Som uti långa svall för vädrets fläcktar går. ORudbeck Borås. 14 (1776). Dido beslutit att dö. I svallet af stormande vrede / Hvälfver hon grymma förslag i själen, och stämplar din bane. Adlerbeth Æn. 98 (1804). Rydberg och Håkansson .. skulle .. hafva kommit ihop och tilldelat hvarandra några mustiga slag och skällsord, hvarefter den sednare efter collisionens slut .. gick ut och .. utgjöt sina känslors svall i några heta och bittra .. tårar. ÅbSvUndH 34: 64 (i handl. fr. 1840). Ahnfelt HofvLif 2: 174 (c. 1845: försätta). Svall af rök och lågor. Bremer Hertha 121 (1856). Den boken satt mitt blod i svall. Lampén HTvFinl. 250 (1919). Jag hör ur nordanvindens svall / en psalmsångs varma brus. Silfverstolpe Heml. 80 (1940). I svallet efter den famösa Salamadebatten. SvD 21⁄1 1965, s. 18. — jfr EFTER-, JUBEL-, KÄNSLO-SVALL. — särsk.
a) i fråga om riklig mängd l. myckenhet l. snabbt framflödande av ngt; särsk. i uttr. ett svall av ngt. Dine tankars swall syn’s Oceanen härma. Frese Pass. 75 (1728). En ny svordom, färdig att utbrista, dränktes i ett svall af gäspningar. Crusenstolpe Mor. 1: 26 (1840). I följd af läseterminens annalkande slut öfversvämmades jag af ett sådant svall af disputationer, examina och tentamina, att jag nu först rätt får draga andan. Runeberg ESkr. 2: 267 (1855). Ett blifvande intryck kunde icke stanna qvar i denna själ, som ännu var ett svall af hvarandra jemt utplånande, lika berättigade tankar. Lysander Faust 112 (1875). I enkla dräkter men med ett rikt svall av manteldraperier. Meinander PortrFinl. 111 (1931). Hela detta stormande svall av affekter, som skakar henne. Santesson Atterbomst. 37 (1932). Han bugade, lyfte händerna, orden flödade i ett enda svall. Ambolt Kar. 82 (1935). — jfr ORD-SVALL.
b) om mer l. mindre vågformigt fall på hår. Hans rika gullhår föll i vågigt svall. Stagnelius (SVS) 3: 44 (1814). Det rika svallet af mörka lockar. Lönnberg Kåre 76 (1887). Och kring hjässan som en krona börjar hårets mörka svall. Liedfeld Tjärbl. 73 (1923). SDS(A) 7⁄6 1932, s. 8.
c) (†) om anfall l. anfallsvåg o. d. Skulle man nu .. för ett stycke Penninger skuld .. bliffwa j krijgedt, så torde Franckerijke och Hålland dess emellan snoo sigh der vth .. och altså icke allenast heela then swallen komma på oss allena, vthan och till äffwentyrs flere owänner slå sigh dertill. HSH 38: 181 (1636). Hagberg Shaksp. 6: 122 (1849).
6) [jfr 2, 3] (i sht i vissa trakter) om förhållandet att rinnande vatten upprepade gånger stiger över isen l. flödar fram över marken o. fryser ovanpå tidigare bildad is; äv. om förhållandet att is bildar islager; äv. (o. i sht) i konkret anv., om sådan, ofta vågig isbildning; jfr SVÄLL. Gyllenius Diar. 327 (c. 1670). Nu ehuruwäl jag är i then mening, at största delen af strömmar och åar i the Nordiska Länder, särdeles the, som hafwa lika belägenhet etc. med Motala-ström, äre .. swall eller krappande årligen underkastade. Block MotalaStr. 83 (1708). Ansa qwarnarna med Jsens afhuggande, när swall är. Broman Glys. 3: 12 (c. 1730). På vestra sidan om Borgvik .. är en lång .. backe, utföre hvilken jag skulle fara, och var all öfverlupen med svall. VärmlFörrNu 25: 27 (1748). Den gick öfver buktande is och halsbrytande svall. Lagerlöf Berl. 1: 263 (1891). Jentesvaet .. var ett enda glänsande svall av skrovlig is. Geijerstam UngVi 189 (1941). Ryd Timmerskog. 110 (1980). — jfr BOTTEN-, IS-SVALL.
7) [sannol. bildl. anv. av 6] (i fackspr.) om bräda med virke av det yngsta, ljusare, mjukare, närmast barken befintliga skiktet av veden i stammen på vissa trädslag, särsk. om (numera företrädesvis till bränsle l. flis använt) avsågat stycke av trästock, vars ena sida utgörs av stockens välvda barksida; jfr BAK, sbst.2, SKALK, sbst.2 2, YTA, YTBRÄDE. Swallar till slinner öfwer Stall och fähus. VDAkt. 1844, nr 416. Ytor eller svallar, det första bräde man får af en stock. Stolt Minn. 10 (1879). Efter förutgången rensning (vid torrläggning av mosse) skulle man t. o. m. kunna med fördel igenlägga hvart annat dike till täckdike .. der dikets botten endast vidrör sanden med gärdsel eller svallar. MosskT 1892, s. 304. Varje stock (granskades) för vinnandet av minsta möjliga svall. Suneson GGrund 64 (1926). TNCPubl. 43: 342 (1969).
8) [möjl. utgående fr. 7] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, l. i fackspr.) om mer l. mindre horisontell klyvningsriktning.
a) [jfr 7] om klyvningsriktning längs årsringarna i trä. Derföre när tunnkimmarne samt botnarne huggas efter svall, man kallar, eller paralelt med Safrändren, då blir man försäkrad om et vädertätt käril af träd. VetAH 1743, s. 175.
b) i granit o. d. I de flesta fall finns (hos en bergart) en ofta nästan horisontal klyfningsriktning, som af stenhuggaren benämnes ”svallen”, ”svallklåf” eller ”svallfläck”. 2UB 7: 20 (1903). (Granit och gnejs) ha 2 naturliga genomgångar, en horisontell s. k. svall och en vertikal s. k. klyv. SvUppslB 26: 11 (1935). Stenhandb. 36 (1957).
9) [sannol. utgående fr. 6] om ansvällning l. svullnad l. utväxt o. d.
a) (†) om ansvällning l. svullnad l. valk o. d. hos människa l. djur. Exempel .. (på naturens läkekraft) förekomma, mer eller mindre påtagliga, i alla både invärtes och utvärtes sjukdomar: Feber, critiska uphostningar .. svall (callus) vid benbrott. Sönnerberg Loder 5 (1779). Ryggmärgen är någorlunda jemntjock hos foglarne, men blifwer något smalare mot cauda och har twenne swall (intumescentiæ). Florman Anat. 2: 425 (1830). — jfr BEN-, BLOD-, HJÄRN-, KÖRTLE-, RYGGMÄRGS-SVALL.
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om ansvällning l. utväxt l. valk o. d. på trädstam; särsk. om sådan ansvällning osv. bildad på sårkant i barken. Bergius PVetA 1780, s. 80. Med den dertil inrättade hammare .. stämplas för Kronans räkning .. alla de ekar .. (som) hafwa friska grenar och topp .. och icke så qwistade eller hamlade, at swall och rötor derigenom kunna förorsakas. PH 15: 32 (1791). Även .. (svallmesen) tillverkas av ”sår” från björkar, varvid hela svallet lossas från trädet. Ymer 1935, s. 223.
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till svalla, v.; jfr äv. de under d. o. anförda ssgrna): (6) SVALL-BACKE. (numera bl. tillf.) backe täckt av svallis. Ödman UngdM 1: 153 (1874, 1881).
(1 slutet) -BASSÄNG. (i fackspr.) bassäng utgörande del av vattenkraftverks avloppsanläggning med uppgift att utjämna o. dämpa svall; jfr -galleri, -schakt, -torn. SvD(A) 9⁄7 1959, s. 9.
(9 b) -BJÖRK. (numera föga br.) om björk med ”svall” (särsk. använd för tillverkning av yxskaft). Fries BotUtfl. 3: 210 (1864). Glas- eller Svallbjörk, träd, med lösare ved, klibbiga årsskott och knoppar. Dens. Ordb. 9 (c. 1870). Egendomlig för skogsbeståndet här (på Holmön) är den av öborna benämnda svallbjörken, vilken under sin kamp för livet i den mullfattiga berggrunden blivit hård som flinta. Västerb. 1926, s. 120.
(1) -BORD. sjöt. (lös relingsplanka l. löst) bord (se bord, sbst.1 3) l. plankgång l. mindre siddäck (på öppen båt) till skydd mot svall, skvättbord, stänkbord. En .. utväg var att höja farkostens sidor medels svallbord, fogade till den urholkade stocken. Hornborg Segelsjöf. 33 (1923). Skvättborden voro breda och dessutom funnos där fastsurrade svallbord. Mörne ÄventV 192 (1929). Han steg upp på svallbordet för att hoppa i land men slintade och försvann i det bråddjupa vattnet. Scoutp. 1981, nr 5, s. 13.
(1) -BÄLTE. geol. bälte (se d. o. 2) bearbetat av svall. BotN 1916, s. 181.
(9 b) -FURE. (†) om furuvirke med hård o. vresig ved; jfr fure 1. Hurulunda iag monde .. låtet nedhugga nogot Svallfure och quistige Graner till Vedhebrand och Skogfångh. VDAkt. 1702, nr 69.
(1 slutet) -GALLERI. (i fackspr.) del av kraftverkstunnel med uppgift att utjämna o. dämpa svall l. svallning; jfr -bassäng, -schakt o. -torn. SvD(A) 9⁄7 1959, s. 9. Svallgalleri .. del av vattentunnel utformad så att vattnets svallning dämpas. TNCPubl. 73: 165 (1979).
(1) -GRUS. geol. grus omlagrat o. bearbetat av havs- l. sjösvall l. av rinnande vatten; stundom äv. om av vatten rensköljt krossgrus. Bergstrand Geol. 369 (1868). Stundom befinnes det fina slammet i krossgruset bortsköljdt genom rinnande vatten. Sådant krossgrus kallas svallgrus. Holmström Geol. 118 (1877). Detta grus (dvs. av havsvågor omlagrat morängrus), hvilket benämnes svallgrus, har vid sjelfva stränderna af de forna hafven, blifvit utbildadt till verkligt strandgrus, med särdeles väl rullade och rundade stenar. Nathorst JordH 1017 (1894). Svallgruset .. hade det omlagrade isälvgrusets vanliga utseende och beskaffenhet. SvGeogrÅb. 1944, s. 100. TurÅ 1969, s. 29.
Ssgr (geol.): svallgrus-anhopning. Fennia XII. 5: 14 (1895).
-kappa. täcke av svallgrus; jfr kappa, sbst.1 2. SvGeogrÅb. 1947, s. 60.
-lager. SvSkog. 31 (1928).
(1) -GRÄNS. (i fackspr.) gräns (se d. o. 1 c) (ngt högre än den marina gränsen) upp till vilken vattnets svall nått. Fennia XIII. 2: 18 (1896).
(1, 2) -GÅNG. [jfr sjö-gång 3] om förhållandet att en vattenmassa rör sig svallande; äv. övergående i konkret anv., ss. sammanfattande beteckning för svallande vågor; äv. oeg. (förr särsk. om vågformig bildning i terrängen) l. bildl. (Sv.) Svallgång .. (t.) das Wellenschlagen. Möller (1790). Gäsningen (dvs. folkets) allt högre sjuder, hvälfver / Hotande och fräsk emot mig sjelf sin svallgång. Almqvist Luna 95 (1835). (Sv.) svallgång .. (eng.) swell, .. (sv.) hos marken äfv. undulation. Björkman (1889). Redan synes svallet af en ny fors med dess böljedans .. Båten kastas in i svallgången. Arkadius Pakkala 70 (1895).
(1) -HÖG. (i sht i vitter stil) hög som en svallvåg. Jag har sett vågen öfverstiga / De Alpers topp, / Färdig att himlen sjelf bekriga / I svallhögt lopp. Stiernstolpe ESkr. 128 (c. 1820). Gerna uti en svallhög sjö / .. skulle jag mig störta ned. Ling Tirf. 2: 51 (1836).
(5 b) -LOCKIG. (numera bl. tillf.) om hår: som lockar sig o. faller i ett mjukt o. böljande svall. En ganska ståtlig karl med svallockigt hår och ett regelbundet ansikte. Lilljebjörn Skolm. 168 (1924).
(9 b) -MES. (i sht om ä. förh.) mes (se mes, sbst.3 1) tillverkad av ”svall”. Västerb. 1928, s. 202.
(1) -RAND. på havs- l. sjö- l. flodstrand belägen rand (se d. o. 2) bestående av lämningar efter svall. I en del strandlinjer (vid Torneträsk) märker man knappt någon inskärning. De äro blott utbildade som svallränder af grofva block i den gamla vattenlinjen. Ymer 1908, s. 19. Grottan har vid denna tid legat en bra bit över vattnet, således klart över höststormarnas svallrand. GbgP 28⁄7 1957, s. 2.
(1 slutet) -SCHAKT. (i fackspr.) schakt i tilloppstunnel i vattenkraftverk med uppgift att utjämna o. dämpa svall; jfr -bassäng, -galleri o. -torn. 2NF 31: 860 (1920).
(9 b) -SKOG. (numera mindre br.) jfr -björk. Cnattingius (1878, 1894). Veden skall vara frisk och kärnfull, ej porös eller af s. k. svallskog. TLev. 1892, nr 58, s. 2. Lundell (1893).
(1) -STILLA, r. l. f. (†) om förhållandet att vattnet i sjö o. d. är stilla på grund av avsaknad av svall; jfr stilla, sbst.1 1 slutet. Broman Glys. 3: 720 (c. 1740).
(7) -SÅG. (i sht förr) såg varmed svall sågas. Maskinerna äro inköpta från Frankrike och omfatta, förutom kap-, svall-, och handsågar, en serie af sju stycken sinnrikt konstruerade maskiner. SmålP 11⁄1 1890, s. 2.
(7) -TAK. (förr) tak byggt av svallar. Hofrén Herrg. 351 (1937).
(1 slutet) -TORN. (i fackspr.) stigschakt l. torn vid tilloppstub i vattenkraftverk med uppgift att utjämna o. dämpa svall; jfr -bassäng, -galleri, -schakt. 2NF 31: 860 (1920). ÖgCorr. 24⁄9 1965, s. 21.
-VED.
1) till 1: ved som drivits i land av svall. SAOL (1950). IllSvOrdb. (1955).
2) till 9 b: ved bestående av svallar. Svallved, som uppkommer när björkstammen skadas, längs bläckor eller repor i stammen. Landsm. 1911, s. 724.
(1) -ZON. (i fackspr.) om (sluttande) del av strand(parti) o. d. som omväxlande sköljs över o. friläggs av svall. Ymer 1911, s. 66.
Avledn.: SVALLIG, adj. [delvis till svalla, v.] (numera föga br.)
1) till 1: svallande. Weste (1807). Schulthess (1885).
2) till 6: som är täckt av svallis, ”svallad” (se svalla, v. 6). Enär så händer, at under wintertiden swalliga och höga balkar på gatorne upkomma, bör (renhållnings)Entrepreneuren, dels genom groparnes fyllande, dels genom kanternes eller högdernes afhuggande, denna olägenhet afhjelpa. PH 13: 103 (1784). LoW (1911); möjl. äv. att hänföra till 1.
Spoiler title
Spoiler content