publicerad: 2017
VEK ve4k, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(vek (hu-, hv-, hw-, w-, -ee-, -ch, -ck, -kk) 1526 osv. weck- (hw-, -kk-) i ssgr 1545 (: weck liiff)–1707 (: vecksinte). weegt, n. 1528)
1) om ngt sakligt konkret, i sht om ngt långsmalt l. långsträckt: som (saknar tillräcklig stadga l. styvhet o.) lätt ger efter, böjlig l. smidig; i fråga om växt äv.: som nyligen kommit fram l. slagit ut, späd l. klen l. ömtålig; äv. dels om föremål med annan form l. massa o. d.: mjuk l. formbar l. elastisk (äv.: klen l. svag), dels om person (se e), dels närmande sig l. övergående i bet.: som lätt går sönder, skör l. svag; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (se särsk. f). OPetri 1: 97 (1526). Aristoteles och Hypocrates (säger), at man icke skal vpfostra Barnen i kräseligheet .. såsom ey heller leggia them på weka Bålstrar. Schroderus Albert. 1: 14 (1638). (Domherrens ägg) läggas .. högst 5: st. små och med weka skahl. Broman Glys. 3: 389 (c. 1740). (Vi lade) i land vid ett .. litet ställe .. hvarest skars en mängd veka käppar, hvilka i form af bågar uppsattes till tak öfver kajuten i Canoten. Gosselman Col. 1: 198 (1828). (Jag) lemnade Stockholm, så tidigt att nässlorna ännu voro veka och vackert gröna. Snellman Gift. 1: 11 (1842). Munkarne vändas försigtigt med en vek knif eller fin spade. Langlet Husm. 431 (1884). En ganska mjuk känga som fungerar bra för lättare turer men som kan upplevas något för vek för fjällvandring. RådRön 1997, nr 5, s. 14. — särsk.
a) sjöt. om fartyg: rank (se RANK, adj. 4) l. ostadig. Kämpande mot tiofallt så talrike öfvade krigsmän, drista de, i små veka farkoster, på verldshafvet anfalla och eröfra de största skepp. 2SAH 10: 302 (1822). (Metacenterhöjden) bör .. ej hava alltför litet värde, enär fartyget då bliver för vekt eller rankt. Nilsson Skeppsb. 50 (1932).
b) bag. om deg l. bakverk: mjuk l. smidig l. elastisk. Trågarn är noga med att degarna är lagom veka så att de kommer lätt. Bröd 1972, nr 10, s. 12.
c) (†) om mer l. mindre vätskehaltig massa, särsk. dels om jord l. mark l. lera o. d.: mjuk l. lös l. smidig, dels om mat: som är lätt att tugga l. smälta (äv. mer l. mindre bildl., särsk. motsatt: kraftig (se d. o. 5 a)); äv. om ägg: som kokats o. d. kort tid, lös. En krukomakare som thet weka leeret med mödho arbetar. SalWijsh. 15: 7 (öv. 1536). (När smöret smält) och tå thet blifwer brunt, skal man giuta Eggen ther vthi, låtandes them koka effter sitt tyckio, hårde eller weeke. Salé 189 (1664). Är .. (tårtan) alt för blöt åg wek, så lägger man där af med en Skied före. TrenchierB 45 (1696). Spisen belangande, så måste man beflita sig om en lätt, snart förtärlig och wek mat. Roberg Beynon 146 (1727). Jorden bör, då ärterna sås, naturligtvis reda sig, men hon må gerna härvid vara något vekare än för korn. Arrhenius Jordbr. 2: 138 (1860).
d) (†) om metall l. annat material o. d.: som lätt låter sig bearbetas, mjuk (se d. o. 1 a); särsk. om kanvas l. läder o. d.: mjuk l. smidig. Förmode vij, atth ther man kan svarffve järnett, så schall man och kunne svarffve kåperen, effter han är ju vekere än järnett. G1R 27: 68 (1557). Exebenos, är en deyligh hwijt Steen, ther medh Guldsmeder göra Gullet weekt. Forsius Min. 135 (c. 1613). (Ryktet) synes wekt som Wax, och är dock hårdt som ben. Frese VerldslD 64 (1717, 1726). Utom hwad de til styf och wek Canfas, samt färgade Foder-Lärfter kunna behöfwa, hwilka trenne persedlar, såsom til Klädnad hörande, dem tillåtas, at til salu hafwa. PH 4: 2895 (1749). De Geer Minn. 2: 74 (1892). — jfr ELD-VEK.
e) om person l. djur l. kropp(sdel) o. d.: som är spensligt l. tunt byggd, späd l. gracil; stundom närmande sig bet.: bräcklig l. ömtålig; äv.: mjuk l. formbar l. böjlig; särsk. om mer l. mindre mjukt kroppsparti, särsk. om parti dels mellan bröstkorgens nedre kant o. höftbenet i sådana uttr. som veka livet, förr äv. sidan (se LIV II 1 b resp. SIDA, sbst. 1 a), dels mellan revbenen o. bäckenpartiet i uttr. veka ryggen (se RYGG 1 b); förr äv. i uttr. vekt revben (se REVBEN b); jfr 4 c. Wivallius Dikt. 114 (1641). (Rördromens tunga) är smaler, lång, weker och kan wräkas långt utom korta näfwet. Broman Glys. 3: 434 (c. 1740). Halsen (hos hjorten) är smal, lång och wek, serdeles hos honor. Orrelius Diurr. 49: 3 (1750). En mjukare (del), veka eller mjuka gommen. Nyström Talorg. 11 (1888). Högberg var nästan den minsta och vekaste av smederna. Johansson SmedBrukspatr. 26 (1933). Hon var mycket vekare byggd än Ausi och även detta förhöjde stunden för honom. Fridegård Offerrök 129 (1949).
f) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr c); särsk.: icke hård l. skarp; mild l. öm l. kärleksfull. Någre Tekn til Frost, någre til weekt, lindrigt, eller Töö .. någre .. til tort Wäder benägne äro. Herlicius Alm. 1641, s. 1 b. Det var som hade leendet knutit sig till ett minne, på hvilket hon såg tillbaka med en varm och vek erinringens glädje. Lundegård Stormf. 79 (1893). Veka sånger om moderskärlek och blommor. Lo-Johansson Förf. 102 (1957).
2) om person l. kroppsdel o. d.: som har ringa fysisk styrka l. kraft o. d., svag (se SVAG, adj. 4) l. klen; särsk. om idrottare l. idrottslag: som gör för lite motstånd; äv. om kroppsfunktion o. d.: som sker med liten kraft l. energi, svag (se SVAG, adj. 14). At .. pulsan slår hastigt och är week. BOlavi 40 b (1578). Då war han så weeck och sond(er)slagen, att både hufwedt och kroppen hengde slak öff(ue)r armerne på them, som honum bore. 2SthmTb. 7: 103 (1584). Then som en week och qwalmachtigh Magha hafwar, tienar Smör icke myckit til äta. Palmchron SundhSp. 89 (1642). Snart hans veka arm ej längre motstånd mägtar. Stagnelius (SVS) 3: 165 (1822). Mina veka nerver lifvas åter. Fahlcrantz 2: 26 (1825, 1864). Den veka kvinnogestalten, som underkastar sig försakelse – umbäranden – tortyr och död, är mera rörande än den starke mannen, som trotsar dem. Lagergren Minn. 5: 52 (1926). – Om du vill kan vi gå ett par kvarter? – Inte för min del. Är lite vek i knäna efter operationen. Jersild BabH 242 (1978). Falkenberg var bra, skapade många målchanser men var för vekt i straffområdet. GbgP 8/9 2002, s. 45. — jfr BEN-, KNÄ-VEK.
3) i fråga om inre egenskap l. karaktär l. sinnelag o. d.: som saknar l. brister i styrka l. vilje- l. handlingskraft, svag (se SVAG, adj. 10); stundom närmande sig bet.: känslosam l. lättrörd l. medkännande; äv. dels: som har svårt att ta ställning l. lätt låter sig påverkas, obeslutsam l. vankelmodig l. undfallande l. eftergiven, dels: som brister i förmåga l. skicklighet, svag (se SVAG, adj. 12); jfr 4 c. Om tu vthi nödenes tijd week warder, så är tijn krafft ringa. SalOrdspr. 24: 10 (öv. 1536). Redlig hämnare af väld och svek / Och för gullets allmakt aldrig vek, / Altid vis, med egen styrka väpnad. Wallin (SVS) 1: 408 (1806). (Han) är nu sysselsatt med den nya altartaflan .. Westin har talent; men är en för vek compositeur för så stora ämnen. Geijer Brev 236 (1828). När julen kommer i norden, är det som om menniskornas sinnen blefve vekare och mera stämda för mildare känslor. 3SAH 6: 3 (1891). Som barn var jag snäll och vek och blev aldrig agad. UrDNHist. 2: 417 (1915). Den siste pojken var av vekare sort än de andra. Fredriksson Anna 92 (1994). — jfr KVINNO-, KÄNSLO-, SINNES-, SVÅRMODS-VEK. — särsk. i fråga om hjärta (se d. o. II 2); särsk. i sådana uttr. som vek om hjärtat. OPetri 2: 242 (1528). Till och med den gamle herrn blef vek om hjärtat, då han såg uttrycket i deras ansigten. Cederschiöld Riehl 2: 99 (1878). Han har .. ett vekt hjärta och ångrar flera av sina stölder. Expressen 1/11 1996, s. 34.
4) i fråga om sinnesintryck. särsk.
a) om röst l. ton(fall) l. ljudföljd l. rytm o. d.: som ger ett mjukt l. melodiskt intryck; äv.: dämpad. Mellan skuggornas natt i dalen / Slår den klagande näktergalen / Sina veka slag. CFDahlgren 2: 23 (1837). Förlägges luftströmmens riktningspunkt .. mot gomhvalfvet, så varder tonen mera dof och vek. Svahn LbMuntlFöredr. 25 (1903). (Dikten) är vek som de toner av böljebrus och lärksång som morgonen väcker. Werin Ekelund 1: 303 (1960). Hans röst lät vekare än vanligt. Karnstedt Gnistsk. 312 (1990).
b) (†) i fråga om språkljud: mjuk (se d. o. 5 c slutet). Hernlund Laurel 19 (i handl. fr. 1748). Dubbla vokalserier (i finskan), nämligen hårda; a, e, i, o, u, och veka: ä, e, i, ö, y. Lönnrot SvSkr. 2: 525 (1851). På flere ställen sägas ännu taka, jak, mik m. fl., i hvilka .. (riksspråket) redan på 1400-talet utbytte den hårda konsonanten mot den veka: taga, jag, mig. Läffler Kons. 9 (1872).
c) om (del av) ansikte l. anletsdrag o. d. (stundom med kvardröjande bet. av 1 e l. i överförd anv. av 3): som bär prägel av ungdom l. känslighet l. skörhet o. d.; äv. i överförd l. mer l. mindre bildl. anv. Det afstängda lefnadssättet hade gifvit hennes ansigte en drifhusblommas veka, matta skönhet. Cederschiöld Riehl 2: 23 (1878). Ansigtets fina oval och veka drag. Lönnberg Skogsb. 162 (1881). Hans ansikte var vekt och hade ännu kvar sin ungdom. Lagerkvist EvigLeend. 71 (1920). Han är reslig och svarthårig, med buskiga ögonbryn och en underligt vek mun. Olsson Sab. 138 (1985).
Ssgr: A: (1) VEK-BAST. (†) mjukbast; jfr bast, sbst.1 I 1 d. Spiralkärl och vekbast, detta senare i form af långa smala silrör, tyckas bilda fibrovasalsträngarnes yttersta förgreningar. BotN 1874, s. 9. SkogsvT 1923, s. 129. —
(1) -GÖRA, -else (†) göra (ngt) vekt l. mjukt l. böjligt. Forsius Phys. 183 (1611). Så förfelas hela ändamålet, som går ut på vekgörande af hufvud och hals (på hästen). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 69 (1836). —
(3) -HJÄRTAD. som har vekt hjärta l. sinne, lättrörd l. känslosam l. medkännande. Han (var) en sedig och wälartad yngling, men mycket blödig och wekhjertad. Fryxell Ber. 3: 342 (1828). Barnen ledo under .. en .. föga wekhjertad moder ett verkligt förtryck. HB 3: 122 (1876). —
(3) -HJÄRTENHET~002, äv. ~200. (numera bl. tillf.) egenskapen l. förhållandet att vara vekhjärtad. (P. H. Ling) inlade .. hos sina hjeltar .. en större portion vekhjertenhet och modern sentimentalitet. BL 8: 272 (1842). —
(1 e) -LIV. (vek- 1545 osv. veka- 1538–1681. veke- 1601–1616. veku- 1624) (numera bl. tillf.) om mer l. mindre mjukt kroppsparti mellan bröstkorgens nedre kant o. höftbenet (jfr liv II 1 b o. veka, sbst.2); äv. oeg., om del av klädesplagg avsett att täcka denna del av kroppen; i sht i sg. best; jfr -rygg, -sida. VarRerV 6 (1538). Stak så Oloff Michell i wekelifuet, at han föll till gaten. 3SthmTb. 9: 363 (1616). Utöver tröjan togs om vintern en lång rock av samma tyg, .. helskuren i livet, med sitt vekliv ock ståndkrage. Landsm. XI. 10: 43 (c. 1888). —
(1) -PIL. (i vissa trakter) växten Salix pentandra Lin., jolster; jfr vekare. Liljeblad Fl. 202 (1792). —
(1 e) -RYGG. (numera bl. tillf.) i sht i sg. best.; jfr rygg 1 b o. -liv. VetAH 1819, s. 209. Ryggstödet (på skolbänken) bör gifva lämpligt stöd i främsta rummet åt vekryggen. Bergqvist UndPlanRealsk. 169 (1906). —
(1 e) -SIDA. (vek- 1639–1967. veka- 1624) (†) jfr sida, sbst. 1 a, o. -liv. Hög så honom it hugh i wekasidan try ref af. VRP 1624, s. 96. Östergren (1967). —
(3) -SINNAD. (numera bl. tillf.) som har ett vekt sinne(lag) l. är lätt att påverka; jfr -hjärtad, -sinnig, -sint. OPetri 2: 91 (1528). Ljus och blid, veksinnad, fridsam var han föremål för de andras förakt. Strindberg NSvÖ 1: 88 (1906). —
(3) -SINNIG. (†) veksinnad; äv. närmande sig bet.: hållningslös. Bullernæsius Lögn. 247 (1619). (Kejsaren) aflönte så the weeksinnige wäderhanar; at han dref them ifrån sigh säijande .. huru kunnen j arge bofwar mig trogne wara, som hwarken Gudh eller eder egen siäl trogne ären. Isogæus Segersk. 1233 (c. 1700). Lundberg Paulson Erasmus 181 (1728).
Avledn.: veksinnighet, r. l. f. (†) Brask PufendorfHist. 4 (1680). SedolärMercur. 1: nr 4, s. 4 (1730). —
(3) -SINT. (numera bl. tillf.) vekhjärtad; äv. i överförd anv., om blick l. tal o. d. (Det) är klart at een Öfwerheet måste icke wara .. Weeksint. Rudbeckius KonReg. 470 (1620). Jag behöfver inte er tröst, era veksinta blickar. Jolin MSmith 38 (1847). —
(1 c) -SJUDEN, p. adj. (-suden) (†) om ägg: löskokt. Tagh itt quintin (av blandningen) och ät medh weeksudhit ägg. BOlavi 147 a (1578). Swedberg Ordab. (1725). —
(1) -TÅTEL. (†) om växten Holcus mollis Lin., lentåtel. Fries Ordb. 138 (c. 1870). Krok o. Almquist Fl. 1: 218 (1900).
B (†): VEKA-LIV, -SIDA, se A.
C (†): VEKE-LIV, se A.
D (†): VEKU-LIV, se A.
Avledn.: VEKA, sbst.2, r. l. f. [sannol. bildat till uttr. veka livet] (†) = vek-liv; anträffat bl. i sg. best. (Sjuka kreatur) strykas .. ibland om wekan bakom Örat med Fä-Däg, eller en här kallad Ris-Olja. Aken Reseap. 267 (1746). Tholander Ordl. (1872). —
a) till 1. Snellman Gift. 1: 17 (1842). (Ingen märkte att ångaren) var farligt rank .. omständigheten, att ångarens förtöjningar varit styfva, utgöra förklaringsgrunden till att befälhafvaren icke genom de vanliga tecknen på vekhet .. erhöll varning att fara förelåge. VL 1908, nr 130, s. 8. (Klotstarrens) mjuka, spensliga blad ock stråets vekhet. Landsm. 3: 719 (1911). jfr ben-vekhet.
b) till 3: svaghet (se d. o. 6); äv.: känslosamhet l. känslighet l. lättrördhet. Jag kan en Siäl lijk Järn med skiäl til wekhet låcka. Granatenflycht Ord. 4 (1710). (Kleon) sköt skulden på Nikias, hvilken han anklagade, att genom feghet och vekhet släppa folket ur händerna. Emanuelsson Plut. 4: 238 (1845). Under 1800-talets andra hälft blir tårar alltmer komprometterade, förknippade med kvinnlighet eller feminin vekhet. Johannisson MelankRum 109 (2009). jfr känslo-vekhet.
c) till 4. Marmorn är inlagd med .. en finhet, lätthet och vekhet i färgskuggningar, som synes nästan obegriplig. Atterbom Minn. 396 (1818). Det är en underlig vekhet i hans stämma. Idun 1888, s. 160. En älsklig vekhet låg över hans drag. Heidenstam Svensk. 1: 144 (1908).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content