publicerad: 1938
KUNSKAP kun3~ska2p, förr äv. KUNDSKAP (ku'ndskap Weste), i bet. 1—6 o. 8 r. l. m. l. f. (Ef. 1: 17 (NT 1526) osv.) ((†) n. G1R 8: 149 (1532; i bet. 5), SkrGbgJub. 6: 177 (1590: kundskap, pl.; i bet. 5)), i bet. 7 o. 9 m.||ig. (Svart G1 93 (1561), Nordberg C12 1: 545 (1740)) l. n. (2SthmTb. 1: 90 (1545), Gustaf II Adolf 498 (1625)); best. -en; pl. -er (G1R 9: 199 (1534) osv.), ss. n. äv. = (se ovan).
Ordformer
(kun- (-w-) 1524 osv. kund(h)- 1526—1807. kun(d)t- 1526—1621. kundz- 1535—1570. -schap 1584—1627. -skap (-scap, -skaap) 1524 osv. -skapp 1583—1690. -skafft(h)er, pl. 1540 (i bet. 8)—c. 1580 (i bet. 5). — Jfr formavd. under KUNSKAPARE)
Etymologi
[fsv. kunskaper, motsv. d. kundskab; efter mnt. kuntschap o. mht. kuntschaft, t. kundschaft; till stammen i fsv. kunder, kunnig, känd (jfr KUND, adj.); jfr KUNNA, v.1—2, KUNNIG]
1) förhållande(t) att veta ngt l. att hava närmare kännedom om ngt l. att vara bevandrad l. hemmastadd på olika erfarenhetsområden, vetande, kännedom, kunnighet; ofta konkretare, dels om enskilt medvetenhetsinnehåll som innebär ett vetande om ngt, dels om summan av vad man vet om ngt l. på ett l. flera olika erfarenhetsområden; särsk. i fråga om (systematiskt, omfångsrikt) vetande som inhämtats gm studier l. yrkesutövning o. d. (o. som innebär en fördjupad insikt i tingens l. livsföreteelsernas allmänna väsen o. sammanhang). Kunskap är makt [jfr eng. knowledge is power]. Christi kerlek, then doch all kundscap öffuergåår. Ef. 3: 19 (NT 1526; Luther: erkentnis). (Till den h. skrifts förståelse hör bl. a. att) hafua .. en nödtorfftig kundskap vthi thet Hebraiska och Grekiska tungomåål. KOF 1: 192 (1575). Til Tryckfrihetens vård skola Riksens Ständer vid hvarje Riksdag förordna Sex för kunskaper och lärdom kände män. RO 1810, § 65. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap .. men icke hade kärlek, så vore jag intet. 1Kor. 13: 2 (Bib. 1917; NT 1526: all ting förstodhe). Hon visste hur tarvligt och dåraktigt människor vanligen betedde sig, men hon höll den kunskapen stolt åt sidan. Lagerlöf Troll 2: 9 (1921). Damerna i Söderås .. kommo .. underfund med hennes (dvs. fru Malmros') absoluta brist på kunskaper. Hellström Malmros 27 (1931). — jfr ALL-, APPROBATURS-, BARN-, BIBEL-, BOK-, BOKSTAVS-, DETALJ-, ELEMENTAR-, FACK-, FORN-, FORNTIDS-, FÖR-, FÖRE-, FÖRFATTNINGS-, GRUND-, HEMBYGDS-, HÄST-, HÄVDA-, KRISTENDOMS-, KYRKO-, LAG-, LATIN-, LAV-, MINNES-, MYNT-, MÄNNISKO-, REAL-, RUN-, SAK-, SKOL-, SPRÅK-, VÄRLDS-, VÄXT-, YRKES-, ÖRT-KUNSKAP m. fl. — särsk.
a) med begreppet på olika sätt fattat o. modifierat i vetenskapligt (särsk. filosofiskt) fackspr. Det således, som först gör alla våra åskådningar til tankar, så at af dem kan blifva en kunskap, är medvetandet af identitet uti våra apprehenderade och reproducerade föreställningar. Lutteman Schulze KantCrit. 40 (1799). All egentlig kunskap är (enligt John Locke) förnimmande af våra föreställningars öfverensstämmelse eller strid; den går ej vidare än våra föreställningar. Boström 2: 90 (1838). Med ordet kunskap .. förstås hvarje sats, som innebär ett vetande om något, d. v. s. ett klart och tydligt medvetande af någonting. Claëson 2: 363 (c. 1859). Om kunskapens möjlighet. Burman (1872; boktitel). När vi tänkt öfver förhållandet mellan religion och filosofi, ha vi ledts till att anse den religiösa kunskapen som sann helhetsuppfattning. Göransson UndersRel. II. 2: 266 (1906). Theoria 1936, s. 132. — jfr BEGREPPS-, ERFARENHETS-, FÖRNUFTS-, SINNES-KUNSKAP.
b) (†) med en genitiv l. ett possessivpronomen angivande ngn l. ngt om vilken l. vilket man har (l. får) kunskap. (Du skall) geffua hans folk salughetennes kundscap, medh theres synders förlatilse. Luk. 1: 77 (NT 1526). Ef. 1: 17 (Därs.). Ingen sanskyldig lärdom består i Språks kunskap. Hof PhilosGr. 10 (1782). Den instängde enslingen (dvs. Samuel Ödmann) hade mycket att säga dem (som han föreläste för), i tungomåls uttydning, folks och länders kunskap, Guds kunskap. Wallin Vitt. 2: 352 (1837).
c) med av prep. inledd bestämning angivande ngt varom man har (l. får) kunskap (l. som man förstår sig på).
α) (†) i förb. med prep. av (jfr d γ α'). Schück VittA 1: 157 (i handl. fr. 1647). De kunskaper Jag af utrikes ärenderne har. AdP 1789, s. 933. — särsk. i uttr. taga kunskap av (ngt), taga närmare kännedom om (ngt), taga del av (en skrivelse o. d.); jfr β α'. Alldenstundh man gärna togo, i detta måhlet, kunskap af det af honom uprättade Uhrwärkedt uthj Wexiö domkyrkio. VDAkt. 1663, nr 399. At .. Herlin och frih. Gyllenstierna skulle anmodas sedermera av handlingarne taga kunskap. Wedberg HD 218 (i handl. fr. 1793).
β) i förb. med prep. om (jfr d γ β'). Kyrkol. 1686, Föret. s. 2 b. Min kunskap om Karl XII:s tidehvarf (var) alltför ofullständig, för att jag skulle kunnat lyckas att däruti förlägga en historisk roman. De Geer Minn. 1: 118 (1892). — särsk.
α') (†) i uttr. taga kunskap om (ngn l. ngt), taga närmare kännedom om (ngn l. ngt); jfr α slutet. Rudbeck Bref 15 (1662). Taga kundskap om Cassans tillgångar. VDAkt. 1784, nr 33. Tegnér (WB) 5: 460 (1825).
β') (†) i uttr. komma under kunskap om (ngt), komma till förståelse av (ngt), komma underfund med (ngt). (Man) hade .. bort komma under kunskap om oriktigheten af det .. sätt, på hvilket man stod i beråd att författa kyrkoväsendet. KyrkohÅ 1908, s. 156 (c. 1780).
γ) (†; se dock slutet) i förb. med prep. (up)på. (Gud) haffuer giffuit migh en wiss kundskap på all ting. Vish. 7: 17 (Bib. 1541). Höpken 1: 217 (1745). — särsk. (i bibeln o. därav påvärkat spr.) i uttr. kunskapens träd på godt och ondt, det träd i Edens lustgård vars frukter meddelade förmågan att skilja mellan godt och ondt. 1Mos. 2: 17 (Bib. 1541). jfr: I öfverflöd har jag mitt lystmäte fått / Af kunskapens träd, så på ondt som på godt. Wallin Vitt. 2: 106 (1821).
d) (numera föga br.; se dock α, γ β') med särskild tanke på att man vet l. känner till ngt gm meddelande från andra l. att det vetande man har företrädesvis gäller förhållandet att ngn l. ngt existerar (har existerat) l. att ngt försiggår (har försiggått) o. d.: vetskap, kännedom. Träder någor i Gifte med annan som gifft är, och ey hafft någon kundskap, at den samma förut warit gifft (osv.). Abrahamsson 257 (1726; efter handl. fr. 1713). Detta har skett utan min kunskap. Weste FörslSAOB (1823). John Hall hade ej rättighet att utan Backmans kunskap .. ingå uti någon förlikning. Elkan Hall 490 (1899). (†) Allt dem (dvs. de båda väninnorna) gemensamt var. Sin kärlek ensamt än / Fördolde Hermini för kunskap af sin vän. JGOxenstierna 5: 181 (c. 1817). — särsk.
α) (i sht i skriftspr., fullt br.) i uttr. (låta) komma till ngns kunskap; förr äv. (låta) komma till allmän kunskap. (Sv.) Låta komma till allmän kundskap, (fr.) publier, rendre public. Weste (1807). Af sådana Beslut (i ministeriella mål) må Konungen låta til Stats-Rådets kunskap komma, hvad honom nyttigt synes. RF 1809, § 11. Det har kommit till min kunskap, att ... Östergren (1931).
β) (†) i uttr. vara i l. under ngns kunskap, vara känd av ngn. Skulle någon sådan (person) wara j min högdtähr. K. Brod. kundskap, recommenderar jag honom affairen (dvs. tryckningen av Dahlbergs stick) .. till det bästa. Schück VittA 3: 304 (i handl. fr. 1684). Hvad ambassadeuren Korff .. förklarat, är redan under hvar mans kunskap. Höpken 2: 37 (1746).
γ) med av prep. inledd bestämning angivande ngt varom man har vetskap.
α') (†) i förb. med prep. av (jfr c α) l. till, i uttr. veta kunskap av l. till (ngt), hava kännedom om (ngt). SkrGbgJub. 6: 463 (1600). Någon .., som föruthan skrifftefadren af synden kunskap wiste. KOF II. 2: 65 (c. 1655).
β') (numera mindre br.) i förb. med prep. om (jfr c β); särsk. i uttr. hava l. få kunskap om (ngt). Rudbeck Bref 285 (1685). Är rätter inländsk arfvinge inrikes, doch så fierran boende, at han om arfvet ej kunskap hafva kan, .. tå skal Domaren honom thet veta låta. ÄB 15: 4 (Lag 1734). Tyvärr fick Charles II otvetydig kunskap om idyllen (dvs. kärleksförhållandet mellan hertiginnan av Cleveland o. Jack Churchill). Hagberg VärldB 86 (1927).
2) (numera knappast br.) om färdighet l. skicklighet l. övning i ngt. Efter som jag tilförene i Dantzig hade förskaffat mig någon kunskap vti ridande, fächtande och ringande. Humbla Landcr. 83 (1740). — jfr BOKLÄSNINGS-, LÄS-, SKRIV-, SLÖJD-, VAPEN-, YRKES-KUNSKAP.
3) (numera bl. i ssgr) kunskapsområde, vetenskap, forskning(sgren), (läro)ämne, fack; jfr KUNSKAPS-ART 2, -GREN m. fl. Till hielpreda i denne kundskap (dvs. att känna allahanda malmsorter) tjena .. v. Linnées systemata naturæ, .. Wallerii och v. Bromels Mineralogier (m. m.). LandtmFörordn. 31 (1765). De så kallade Vittra kunskaper (behövde i Sverge) den förbättring, hvarföre de i många delar hade at tacka Christinas tidehvarf. Schönberg Bref 2: 131 (1778). Man har till Vitterhet .. äfven hänfört de kunskaper, hvilka tjena Vältalaren och Skalden endast till grund och förberedelse, och således äro för dem en propædeutik såsom Språkläran, Historien, Philosophien. Lidbeck Anm. 8 (1796). — jfr ANTIKVITETS-, AUTOGRAF-, BIBEL-, BOK-, BÄRGS-, DJUR-, FEJDE-, FISK-, FOLK-, FORN-, FORNTIDS-, FÖRFATTNINGS-, HEMBYGDS-, HIMMELS-, HÄST-, HÄVDA-, JAKT-, KRISTENDOMS-, LAGLAV-, MYNT-, NATUR-, RUN-, STATS-, VÄXT-, ÖRT-KUNSKAP m. fl.
4) (†) förhållandet att vara bekant med l. umgås med ngn; (närmare) bekantskap, umgänge, beröring; förtroligt förhållande till ngn l. mellan ngra; äv. i fråga om beröring mellan olika länder o. d. Cöpmæn som han haffwer kwndskap met. G1R 3: 346 (1526). Aff (evangelisten) Johanne är thet klart, at Andreas förr kom j Christi kundskap än Petrus. LPetri 3Post. 3 a (1555). Effter kunskap och handel, på then tijden (dvs. Olof Skötkonungs tid) mellan thenna riiken (dvs. Sverge o. England) varit hafver. Dens. Kr. 53 (1559). Wij nu först på een Käller gåå, / Ther wij tå kundskap göra må. Brasck FörlSon. G 4 a (1645). Biörn .. hwilken war uti wänskap och kundskap med Drottning Astrid, och henne til slächten något skyld. Peringskiöld Hkr. 1: 700 (1697). — särsk. om erotiskt förhållande. (Konung Valdemar) kom på thet sijdzsta i sådana kundtskap med henne (dvs. prinsessan Jutta) at han beleghrade henne och åtte itt barn med henne. OPetri Kr. 81 (c. 1540). Huruledes han .. har begynt inlåta sigh i Vmgenge och kundskap med een Qwinnes persohn Katharina Baaz wid nampn. VDAkt. 1662, nr 176.
5) (†) meddelande, underrättelse; upplysning. G1R 4: 292 (1527). Atuj icke haffue nu j long tiid fåt j frå ider nogra tidender eller kundskaper med idra szendebud eller breffdragere. Därs. 10: 140 (1535). Gifwer någon kunskap til Fienden, straffes til Lijfwet. Krijgsart. 1621, § 77. Har och hustron icke den ringaste kunskap eller bref fådt ifrån honom sedan 1708. VDAkt. 1710, nr 355. Kära Fabian! jag saknar ännu från dig all kunskap om din lyckliga ankomst till Grönhamn. Almqvist AMay 28 (1838). — särsk. i uttr. bära (ngn) kunskap, giva (ngn) underrättelser l. upplysningar. Prytz G1 D 1 b (1621). Spegel Dagb. 25 (1680).
6) (†) handlingen att inför rätta bära vittnesbörd om ngt l. att försäkra ngt; äv. konkretare: vittnesbörd. (I ärekränkningsmålet ville käranden förlikas) m[edh] saa skel at ffor[screffne] marti[n] (dvs. svaranden) skal ko[m]ma til neste radzstugudag och giffwa ho[nom] kwnskap at han wet eÿ m[edh] ho[nom] a[n]net æn ære och got. OPetri Tb. 12 (1524; uppl. 1929). SthmTb. 13/2 1574.
7) (†) vittne. Th[e]r war 2 kundskap opå, att for:ne Dirich sliige ordh sagth hade. 2SthmTb. 1: 90 (1545). SkrGbgJub. 6: 443 (1599).
8) (†) handlingen att ”kunskapa” (se d. o. 3 a) l. speja l. spionera l. rekognoscera; spaning; rekognoscering; spionage. Stiernman Riksd. Bih. 9 (1540). Vij (gissa), att samme Aren haffver så väll nu som seneste resen varidt utskicket opå kundskap. G1R 26: 477 (1556). Någre få skepp woro i siön uppå kundskap. Tegel E14 163 (1612). Agenten Beije utj Breslou (fick brev) att läggia sig på kundskap. KKD 9: 175 (1706). PH 6: 3721 (1755).
9) (†) ”kunskapare” (se d. o. 1), spejare, spanare; äv. koll., om spaningstrupp o. d. Ath the altid haffue theris kundskap vthe, att få wetta, hwar samme skogztiuffuar äre. G1R 14: 93 (1542); möjl. till 8. Hadhe och Kong. Götstaff sin bodh och kunskaap altijdh i Tysland, genom hwilkens scriffuelse han fick förnimma, att så war i sanningen som M. Larentz honom .. sagt hade. Svart G1 93 (1561). Såsom wij i antågh wore, kom wårt kunskap och förde oss fångar som berettade, att (osv.). Gustaf II Adolf 498 (1625). Aldenstund en liten kunskap hade förut berättat deras (dvs. polackernas) ankomst, så stodo de Svenske på fältet rangerade. Nordberg C12 1: 545 (1740).
Ssgr (i allm. till 1): (1 a) KUNSKAPS-AKT. filos. o. psykol. uppfattningsakt; jfr AKT, sbst.1 I 2. Höijer Förel. 117 (1806). Larsson Psyk. 2 (1910). —
(1, 5) -ANDE. (-anda Dalin) (†) kunskapsrikt andeväsen som står ngn till tjänst med upplysningar. Dalin Arg. 2: 275 (1734, 1754). En kundskaps-ande kom och gaf sig mig i våld; / Och ingen hemlighet var sedan mig fördold. Kolmodin QvSp. 2: 584 (1750). —
-ART.
1) filos. till 1 a: slag av kunskap l. uppfattning. Boström 2: 58 (1838). Larsson Spinoza 251 (1931).
2) (numera knappast br.) till 3: vetenskap(sgren), disciplin, (läro)ämne, fack. De så kallade exacta och reella kunskapsarterna. PoetK 1818, s. XXXIV. SFS 1914, s. 417. —
-BANA, r. l. f. (†) studiebana. Att i förtid afvika ifrån den allvarligare kunskapsbanan. FörslSkolordn. 1817, s. X. Wallin Rel. 4: 274 (1837). —
-BEGÄR. begär efter kunskaper; jfr -DRIFT, -HUNGER, -HÅG, -LUST, -TÖRST. JournSvL 1800, s. 667. Det glödande kunskapsbegär som bör besjäla hvarje värklig lärd. Söderhjelm ItRenäss. 64 (1907). —
(1, 3) -DEL. (†) om visst vetande ss. del av ett mera omfattande sådant; vetenskap(sgren), disciplin. Möller (1790). Hvad Specialbetygen i Past(oral)examen angår, så tyckes vara tillräckligt att ett sådant afgifves för hvardera af följande theologiska kunskapsdelar, neml. Dogmatik, Moral-Theologi (osv.). Tegnér (WB) 8: 206 (1837). —
-DRIFT. (i sht i fackspr.) jfr -BEGÄR. Tegnér FilosEstetSkr. 294 (1808). Erosdriften i (Platons dialog) Symposion är på en gång kunskapsdrift och känsla. Larsson Spinoza 108 (1931). —
-FORDRING. fordran som ställes på ngn (i sht en lärjunge) i fråga om kunskaper; i sht i pl. BerRevElLärov. 1824, s. 100. Kunskapsfordringarna för betyget godkänd i allmänna läroverkens hufvudämnen. SFS 1891, nr 13, s. 3. —
(1, 3) -FÄLT. (i sht i högre stil) område som är tillgängligt för det mänskliga vetandet; särskilt område av mänskligt vetande; forskningsområde. Wallin Rel. 1: 358 (1821, 1825). För att bilda sig lifsuppfattningar behöfver man .. ej behärska ett vidsträckt kunskapsfält. Quennerstedt StrSkr. 2: 352 (1903, 1919). —
(1 a) -FÖRMÅGA. filos. LittT 1795, s. 9. Den teoretiska förmågan eller kunskapsförmågan, intelligensen. Larsson Psyk. 6 (1896). —
-GRAD, r. l. m. jfr BILDNINGS-GRAD 2. FörslSkolordn. 1817, s. 19. Att åskådliggöra vår historia på ett sätt som kunde förstås av varje svensk oberoende av kunskapsgrad. VerdS 322: 5 (1928). —
(1, 3) -GREN. gren av det mänskliga vetandet, vetenskapsgren, (läro)ämne, disciplin. 2VittAH 1: 245 (1786, 1789). Hvar och en lärare vare skyldig att i de kunskapsgrenar, som till hans syssla höra, meddela undervisning. SFS 1900, nr 103, s. 2. 2LUÅ I. 14: nr 14, s. 1 (1918). —
-GRUND, r. l. m. särsk. filos. till 1 a, om det varav kunskap uppkommer l. det varpå kunskap grundar sig; numera nästan bl. om det varigm ngt vetes (inses l. fattas), motsatt: realgrund. VStyckUplKantPhilos. 12 (1798). Larsson Kunsk. 102 (1909). —
-HÅG. (i vitter stil) jfr -BEGÄR. JGOxenstierna 1: 162 (1805). Vi som trädde honom (dvs. ärkebiskop Ekman) närmare, sågo den ljusa kunskapshågen. Söderblom Herdabr. 1 (1914). —
-INTYG~02, äv. ~20. intyg angående ngns kunskaper (i ett l. flera ämnen); jfr -BETYG. LdVBl. 1887, nr 28, s. 1. SFS 1917, s. 2029. —
-KÄLLA.
1) till 1: källa för inhämtande av kunskaper. Wulf Köppen 2: 48 (1799). (Förf.) har helt lämnat å sido så viktiga kunskapskällor som de på Stockholms slott i rådkammare eller domstol hållna protokollerna. SvD(A) 1934, nr 196, s. 7.
2) filos. till 1 a: medel (organ) för inhämtande av kunskaper. Leopold 4: 315 (c. 1820). Bergson, som 1928 fick Nobelpriset, ifrågasatte på allvar intelligensen som kunskapskälla för det andliga livet. NoK 91: 9 (1931). —
(1 a) -LIV. filos. Det i och för sig enhetliga själslifvet (framträder) i tre olika sidor eller grundformer: kunskapslif, känslolif och viljelif. Herrlin Snille 39 (1903). —
-LJUS, n. (†) symboliskt för: kunskap(er). Det kunskaps lius, som Han om alla saker hade. Brenner Dikt. 2: 49 (1714). Med sina kunskapsljus han (dvs. den unge Lucidor) ej i sälskap lyste. GFGyllenborg Vitt. 1: 113 (1762, 1795). Rogberg Pred. 2: 12 (1825). —
-LUST. (i vitter stil, numera knappast br.) jfr -BEGÄR. Gossen fortfor .. i sina tidiga yttringar af snille och kunskapslust. Atterbom Minnest. 2: 264 (1842). Rundgren Minn. 3: 12 (1859, 1888). —
(1 a) -LÄRA, r. l. f. filos. lära(n) om vetandet; jfr -TEORI; numera företrädesvis dels om vetenskap som undersöker den vetenskapliga kunskapens problem ur olika (logiska, psykologiska o. sociologiska) synpunkter, dels speciellt om vetenskapslogik (undersökande vetenskapens allmänna principer m. m.); äv. om (framställning av) enskilt lärosystem i kunskapslära (i ordets här angivna olika betydelser). Kunskapslära. Ett Försök till Framställning af Vettenskapen om Kunskapens Grunder, Lynne och Värde. Hartman (1807; boktitel). Nutida problem inom kunskapsläran. Theoria 1936, s. 156 (rubrik). —
-MÅTT. viss mängd av (bokliga) kunskaper som betecknar ngns kunskapsgrad l. utgör det kunskapsförråd som inhämtas i en klass l. en läroanstalt l. som fordras för inträde i en klass osv. l. för erhållande av en viss befattning o. d.; förr äv. allmännare: (mängd av) kunskaper. (Juden Apollo) den der ock hade fått / Om Jesu, lifsens väg, et temligt kundskaps mått. Kolmodin QvSp. 2: 526 (1750). Hedningarne och andre, som icke tilbedja Jesum, kunna dock, efter sit kunskaps mått, af någon vördnads drift för det högsta Väsendet, .. väl handla. Wulf Köppen 1: 702 (1799). Kathedralskolorna .. böra .. i afseende på det kunskapsmått, som vid dem inhämtas, i det närmaste motsvara Gymnasier. BerRevElLärov. 1832, Bil. Q, s. II. SFS 1905, nr 12, s. 2. —
(1 a) -OBJEKT. filos. föremål för kunskap; särsk. motsatt: kunskapssubjekt. Höijer Förel. 117 (1806). 3NF 12: 307 (1930). —
(1 a) -PRINCIP. filos. kunskapsgrund; kunskapskälla (se d. o. 2). Boström 2: 114 (1838). Medvetandet som kunskapsprincip. Theoria 1936, s. 30. —
(1 a) -PROBLEM. filos. problem rörande kunskapen (vetandet); kunskapsteoretiskt problem. Norström NMänn. 4 (1906). Theoria 1936, s. 157. —
-PROV. (i fackspr.) Leopold 5: 522 (1822). Ansökan (till provår) skall vara åtföljd av .. betyg över avlagda akademiska kunskapsprov. SFS 1915, s. 457. —
(8, 9) -PÄNNINGAR, pl. (†) pänningmedel för kunskapande l. spionage. KlädkamRSthm 1595 B, s. 118 a. RP 5: 32 (1635). —
-RIK. Polyfem IV. 44: 3 (1811). Den kunskapsrike och för öfrigt i sin vetenskap djupt inblickande mannen. Böök Hazelius 232 (i handl. fr. 1870; om Rydqvist).
(1, 3) -RYMD. (†) jfr -OMRÅDE. Kellgren (SVS) 1: 131 (1781). (Leopolds) vidsträckta kunskapsrymd, omfattande det äldsta liksom det nyaste i filosofi, vitterhet och konst. 2SAH 35: 235 (1861). —
(1, 3) -SFÄR. jfr -OMRÅDE. TLär. 1847—48, s. 68. Denna ständiga utvidgning av vår kunskapssfär. NoK 9: 3 (1922). —
-SPRIDARE. (i vitter stil) Som kunskapsspridare ha .. (sofisterna) sannolikt utöfvat ett i viss mån gagnande inflytande på den grekiska folkbildningen. 2NF 26: 266 (1917). —
-STOFF. jfr -MATERIAL. PedT 1903, s. 289. Uppfattningen att det inte är kunskapsstoffets massa som är avgörande för en elevs mogenhet eller omogenhet. NDA(A) 1932, nr 351, s. 3. —
-STYCKE. (numera bl. i Finl., arkaiserande) om kunskapsgren l. kunskapsmåttet i en sådan; i sht i pl. I de nödige kundskapsstycker, som Kyrckiolagen af ministerii candidatis fordrar. VDAkt. 1731, nr 524. Förhör i vissa eller alla till denna examen (dvs. studentexamen) hörande kunskapsstycken. PedBl. 1875, s. 72 (i fråga om finl. förh.). Schybergson FinlH 1: 416 (1887). —
-SÖKANDE, n. (i vitter stil) Cavallin (1876). (I lärdomsanstalten) funnos gamla män, som hade ägnat hela sitt liv åt kunskapssökandet. Lagerlöf Saga 188 (1908). —
(1 a) -TEORETIKER. filos. jfr -TEORI. Rummet såsom verklighetsform är ett af de ämnen, som mest sysselsatt .. kunskapsteoretikerna. Schéele Själsl. 152 (1895). —
(1 a) -TEORETISK. filos. jfr -TEORI. Kunskapstheoretisk logik. Claëson 1: 353 (1859). Det främmande själslivets kunskapsteoretiska problem. Theoria 1936, s. 128 (rubrik). —
(1 a) -TEORI. filos. lära(n) om vetandet; jfr -LÄRA; numera företrädesvis om den filosofiska disciplin som undersöker kunskapens ursprung, möjlighet o. gränser; äv. om (framställning av) enskild teori l. enskilt lärosystem i denna disciplin. Claëson 2: 135 (1858). Kunskapsteorien enligt Leibnitz. Hjelmérus Log. 102 (1889). Theoria 1936, s. 28. —
-TILLÄGNELSE~0200. (i sht i vitter stil) Verd. 1891, s. 87. Hos få har kunskapstillägnelsen .. blivit till den grad en verklig passion, som hos Levertin. Söderhjelm Levertin 1: 496 (1914). —
(jfr 1 c γ slutet) -TRÄD. (i poesi l. högre stil, numera bl. tillf.) om kunskapens träd på godt o. ondt; äv. i bildl. l. utvidgad anv. Spegel ÖPar. 21 (1705). Man har gjort gällande, att Mohammed plockat litet af frukterna på hvardera af de båda religiösa kunskapsträden, judendomen och kristendomen. Lindberg Moham. 7 (1897). —
-TÖRSTANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) Lundin NSthm 355 (1888). Hasselberg var en sällsynt kunskapstörstande natur. Mörner Liv 15 (1925). —
-TÖRSTIG. (i sht i vitter stil) En kunskapstörstig lärjunge. Verd. 1883, s. 63. Vesterlund Skolm. 20 (1924). —
(8, 9) -VIS, adv. (†) för kunskapande l. spionage, ss. kunskapare l. spion(er). G1R 12: 205 (1539). Ath thenne thin tijänere haffwer kundskapz wiisz warit jnd i Dammarch. Därs. 238. —
-VÄG.
1) (i poesi l. vitter stil) väg till (sätt för) inhämtande av kunskaper; förr äv. dels: studiebana, dels symboliskt för: studier. Nordenflycht QT 1748—50, s. 87. Handledd på kunskapsvägen .. af enskild lärare, inskrefs .. (Arvid Faxe) 1741 ibland de Studerandes antal i Lund. BL 4: 323 (1838). När andra kunskapsvägar tryta, så har han (dvs. Sven Nilsson) sin egen erfarenhet, något genomlefvadt till hands. Quennerstedt StrSkr. 1: 73 (1884, 1919).
2) (numera bl. tillf.) i uttr. i kunskapsväg, i fråga om kunskaper. Almqvist DrJ 345 (1834). Desse lärare (dvs. folkskolelärare), säger man, kunna och måste i kunskapsväg hjälpa sig med litet. Verd. 1883, s. 147. jfr (†): (Sv.) Allt hvad i denna kunskapsvägen kan synas nödigt och nyttigt; (t.) alles, was in Hinsicht dieser zu erwerbenden Kenntnisse nöthig und nützlich seyn mag. Möller (1790). —
(1 a) -VÄRDE. filos. värde ss. (medel för) kunskap l. vetande. Inkast mot den kategoriska slutledningens kunskapsvärde. Rein Log. 47 (1882). Larsson Kunsk. 89 (1909). —
-ÄLSKANDE, p. adj. (i högre stil) Frey 1850, s. 251. 2NF 32: 376 (1921). särsk. ironiskt (urspr. möjl. med anspelning på KUNSKAP 8); förr äv. (med l. utan ironisk bibet.) övergående i bet.: som ”kunskapar” l. spionerar. En Kunskapsälskande Person / Ifrån den Kungliga Policen / (Som annars kallas plär Spion) / Kröp nu helt skamflat bakom spisen. Kellgren 2: 153 (1792). För att lära känna oordningarna har jag .. varit nödsakad att anlita kunskapsälskande personer, inom och utom ståndet. Tegnér (WB) 7: 426 (1833). Crusenstolpe CJ III. 2: 103 (1846). —
-ÄLSKARE. (i högre stil, numera föga br.) Att för kunskapsälskaren framställa de upptäckter jag på detta interessanta undervisningsfält (dvs. dövstumundervisningen) samlat. Borg FMenniskov. 12 (1809). Atterbom PhilH 55 (1835). —
-ÄMNE.
1) (†) till 1 o. 3: kunskapsgren; kunskaper (i en viss kunskapsgren). Man har försökt att införa .. (matematikens) bevisningssätt i andra kunskapsämnen, men (osv.). Boëthius Sedel. 6 (1807). Dessa kunskapsämnen hade .. (U. Hiärne) ej samlat för att dermed pryda en lärdomsförteckning, eller till tidsfördrif: de ingrepo alla såsom kuggar i hans lefnadshjul. 2SAH 29: 98 (1856).
2) pedag. till 1: läroämne av (väsentligen) teoretisk natur; motsatt: övningsämne. SFS 1894, nr 78, s. 2. Därs. 1918, s. 1967.
Avledn.: KUNSKAPA, se d. o. —
KUNSKAPLIG, adj. [jfr ä. d. kundskabelig] (i sht i filosofisk framställning, numera föga br.) till 1 (a): som gäller l. består i l. innehåller kunskap(er) l. utmärker kunskapen; vetenskaplig; teoretisk. Weste (1807). Leopold 4: 361 (c. 1820). Samma princip, som verkar i det kunskapliga arbetet, .. är (också) verksam vid erfarenhetens danande till objekt för vetenskapen. Norström RelTank. 190 (1912).
Spoiler title
Spoiler content