publicerad: 1941
LUND lun4d, sbst.1, r. l. m. ((†) f. Prytz OS G 3 b (1620)); best. -en; pl. -ar (OPetri Kr. 45 (c. 1540) osv.), äv. (numera bl. i vitter stil) -er32 (Wivallius Dikt. 86 (1632) osv.).
Etymologi
[fsv. lunder, motsv. dan. o. nor. lund, isl. lundr; sannol. i avljudsförh. till LAND o. LINDA, sbst.1]
(numera i sht i vitter stil; se dock a, b) mindre (i allm. icke planterad) trädsamling, liten (tät) skog, dunge, skogsdunge; jfr HULT, sbst.2 VarRerV 41 (1538). Abram .. boodde widh then lunden Mamre. 1Mos. 13: 18 (Bib. 1541). De konstlijkt planterade Lunder. Columbus BiblW O 4 a (1674). Sippan i lunden nigande står. CFDahlgren 1: 298 (1836). Lagerlöf Troll 2: 157 (1921). — jfr ALM-, APELSIN-, ASP-, BJÖRK-, BLOMSTER-, BOK-, CEDER-, DADEL-, EK-, FIKON-, FURU-, GRAN-, KÖRSBÄRS-, LAGER-, PALM-, ROSEN-, SKOGS-, ÄNGS-LUND m. fl. — särsk.
a) (fullt br.) i hednisk religion, om lund som tros vara boning för ngn gudomlighet, lund som betraktas ss. helig o. vari kulthandlingar försiggå. OPetri Kr. 45 (c. 1540). (Konung Manasse) vpsatte Baals Altare, och giorde Lundar. 2Kon. 21: 3 (Bib. 1541). Liksom kelterna dyrkade germanerna sina gudar i heliga lundar. Grimberg VärldH 4: 280 (1930). jfr HELGE-, OFFER-LUND.
b) (fullt br.) bot. om (tät) lövskog där trädens kronor bilda ett sammanhängande, tätt lövvärk o. där vårblommande örter växa. ArkBot. III. 4: 28 (1904). SvNat. 1934, s. 57.
c) mer l. mindre bildl. (jfr d). En ström af klagan gjuter / Sin våg ur minnets lundar. Atterbom Lyr. 2: 292 (1809). Wirsén Fur. 315 (1896).
d) oeg. o. bildl., om ngt som liknar en trädsamling. Helstekt .. / står hjort på bordets rund, / med .. / .. löf i hornens lund. Tegnér (WB) 5: 83 (1825). En lund af smärta granitpelare. Rydberg Sägn. 69 (1874; om en kyrka). Högbom Norrl. 329 (1906).
Ssgr (Anm. Nedan anförda växter växa företrädesvis i lundar): A: LUND-ALM. trädet Ulmus campestris J. E. Smith, fältalm. Krok o. Almquist Fl. 1: 120 (1903). —
-GRÄS.
-GRÖE, förr äv. -GRODE l. -GROE l. -GRÖ. (lund- 1755 osv. lunde- 1775) gräset Poa nemoralis Lin. Linné Fl. nr 85 (1755). —
(a) -GUD. (lund- 1935. lunda- 1541—1739) hednisk gud som tänkes bo i en lund l. som dyrkas i en lund; äv. om avbildning föreställande sådan gud. 2Kon. 21: 7 (Bib. 1541). Fornv. 1935, s. 351. —
-LOSTA.
-NAGELÖRT~002.
-NARV.
-SNÄCKA. zool. snäckdjuret Helix nemoralis Lin., skogssnäcka. Dalin (1853). 1Brehm III. 2: 274 (1876). —
-STARR.
-STJÄRNBLOMMA~020.
-SVINGEL.
-VETE. gräset Triticum caninum Lin. (Agropyrum caninum (Lin.) P. B.), kvickvete. Gosselman BlekFl. 23 (1865). —
-VICKER.
-VIOL.
B (†): LUNDA-GUD, se A.
C (†): LUNDE-GRÖE, se A.
Spoiler title
Spoiler content