publicerad: 1970
SKARV skar4v, sbst.3, r. l. m. l. f. (Rålamb 10: 27 (1691) osv.), äv. (numera föga br.) n. (VRP 20/1 1773, FinMus. 14: 86 (1907)); best. -en resp. -et; pl. -ar (SkeppsgR 1541, osv.) resp. = ((Faggot o.) Chydenius SvarVetA 28 (1764)) ((†) -er Murenius AV 164 (1647), TT 1898, M. s. 29; -or SwSprBeswär 3 (1741), Rinman JärnH 539 (1782)).
Etymologi
[fsv. skarver; motsv. d. dial. skar(v), fvn. skarfr, nor. dial. skarv; samhörigt med det verb som föreligger i sv. dial. skarva, barka (se SKARVYXA); i avljudsförh. till mlt. scherve (se SKÄRVA, flisa) o. avlägset rotbesläktat med SKÄRA, v. — Jfr SKARVA, v.1]
1) om ngt vilket ss. förlängning l. utökning fästs l. fästes samman med l. foga(t)s till ngt; tillfogat stycke; förlängning(sstycke); särsk. om stycke tyg som sy(tt)s till klädesplagg o. d. (jfr 2 a). Fruns lappad Scherp war lijkt en gammal Sorgefahna, / .. Manton och kiorteln snäf, med skarfwar öfwer alt. ÖB 35 (1712); möjl. till 2. VetAH 1746, s. 247 (om stycke trä varmed taksparre förlänges). Sadel-Kåpor enkla af tjockt och starkt swart Blank-läder, med skarfwar på öfra spetsarne fram och bak, och med små Mäszingsspik fastslagne. PH 6: 4085 (1756). (Sv.) Skarf .. (lat.) immissa l. inserta lacinia. Cavallin (1876). På bild 2 ser man, hur en fin skarv passats in på sidvåden och i bakstycket (på en klänning). MärthaskolHb. 145 (1941). — särsk. oeg. l. bildl.; särsk. om uppdiktat tillägg till faktiskt förhållande l. förlopp o. d., tillägg. Man slår .. ofta in en plugg, en skarf eller litet ord, at upfylla en (vers-)rad, så groft, att man det vid första ljudet eller ögonkastet märker. 1VittAH 1: 110 (1755). Man bör förstå till hvar bedrift, / Att här och der en skarf af egen väfnad sätta. Leopold 2: 343 (1802, 1815). jfr: Tobaken går upp nästan ända till den sista jordskarfven i de små (bergs-)skrefvorna (på Söder i Sthm). SvD 1901, nr 219, s. 6. jfr KÄRLEKS-SKARV.
2) om ställe där två sammanhållna (vanl. till materialet identiska) delar (stundom en urspr. o. en tillfogad l. tillagd del) av ngt äro förenade (l. mötas); fog; lask (se d. o. 3); äv. övergående dels i bet.: mellanrum l. springa l. rand o. d. förekommande på l. utmärkande sådant ställe, dels i bet.: anordning varmed två delar av ngt förenas l. sammanhållas; förr äv.: tätningsfyllning l. packning i l. till skarv (i ovan angivna bet.). VarRerV 39 (1538). Fig. 4 .. (visar bl. a.) Katspor sitra som gör Skarff öfwer ändan på knän, och ändan på Katsporret. Rålamb 10: 33 (1691). Efter några timmar, såg man en klar kådaktig materia utkomma i skarfven imellan de små bladen (i bladknopparna på en kvist balsampoppel, som satts i vatten). VetAH 1775, s. 345. (Vid gjutning av rör i horisontellt läge händer det) att vid jernets uppstigande i den öfre delen af formen ytorna blifva så afkylda, att .. icke en fullständig sammansmältning kan ega rum, utan en mer eller mindre fin skarf uppstår. TT 1871, s. 187. De plåtar hvaraf en (ång-)panna består, hopfogas medelst nitade skarfvar eller så kallade vexlar (joints). Frykholm Ångm. 87 (1881). Om tvenne ytor skola ångtätt sammanfogas, lägges mellan dem så kallade skarfvar (joints), bestående af något mjukt ämne. Därs. 179. SkogsvFT 1908, s. 262 (om gängad förbindelse mellan länkar i jordborr). Ingen var säker som du att träffa skarven i härdade brynjor. Björklund Famn. 50 (1934). Järnvägsminn. 98 (1952; om rälsskarv). — jfr BLAD-, BLIXT-, BOM-, FLÄNS-, HAK-, KITT-, LAPP-, LÄNGD-, MUFF-, PLATT-, PLÅT-, REM-, RUND-, RÄLS-, RÖR-, SKEN-, SKÖT-, SVETS-SKARV m. fl. — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) som varmed skarv (i bet. 1) är tillsydd l. varmed två tygstycken äro sammansydda; stundom svårt att skilja från 1. Klädnaden kommer at bestå mera af skarfvar och sammanflickningar, än som behöfdes (om skräddaren vore skicklig). Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 15 (1753). ”Är klädningen nere, mamma? Syns inte skarfven under skärpet, säg?” Kuylenstierna-Wenster Ber. 71 (1898). Harlock (1944).
b) folklor. i uttr. som ange att ngn utför (balansprov, särsk. i syfte att bevisa sin nykterhet, i form av) danslek på sådant sätt att han dansar fram efter en golvspringa (l., oeg., ett kritstreck o. d.) utan att trampa åt sidan; särsk. i uttr. dansa på skarven (äv. i utvidgad anv. i fråga om danslek l. balansprov utförd (utfört) på annat sätt). AB(HV) 1917, nr 77 C, s. 4 (från Östergötl.). Rig 1921, s. 186 (från Gästrikl. o. Uppl.). Dansa på skarven. Stående med ena foten på en träkloss och svängande med andra benet, skall man böja sig ner och ta ett glas vatten, dricka ur det och åter sätta det på sin förre plats. Man sjunger därvid följande: Nu dansar jag på skarven, på skarven! (osv.). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 102 (1949). jfr (i dial.): Dansa på skarva. Dybeck Runa 1842, s. 21 (från Västmanl.).
c) (numera bl. tillf.) = FOG, sbst.2 1 b. Schützercrantz 2Förslossn. 6 (1786). Cederschiöld Ordl. 5 (c. 1847).
d) skogsv. mellan två giststockar i en mila: medelst kilar åstadkommen öppning (varigenom röken kan komma ut). Uhr Koln. 47 (1814). UB 3: 447 (1873).
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 2; särsk. dels om ställe i litterärt arbete o. d., där olikartade delar sammanställts på ett mer l. mindre oförmedlat (o. estetiskt stötande) sätt, dels: övergång l. gräns l. mellanrum (mellan två årstider l. perioder o. d.); förr äv. i utvidgad anv., om tidpunkt då ngt just skall inträffa. Chydenius 206 (1765; om interregnum). Just i skarfwet då gifftet emillan Olof och Jngeborg skulle skje, har han hördt Zachris Persson säga (osv.). VRP 23/1 1773. Menniskor, hvilkas hembygder, ställda på skarfven mellan jord och haf, göra dem redan från deras första barndom till amfibier. Cygnæus 5: 451 (1860). Man andas (på fjäller) en luft, som åtminstone den, som har en skarf, om också aldrig så liten, på lungorna, ej kan taga miste på. Levertin 23: 151 (1895). (Runebergs ”Julkvällen”) utkom i december 1841, så helgjuten, så utan skarfvar och remnor, att läsarn ej kan tro annat än att hans sångmö alstrat den på en enda lycklig stund. Estlander 1: 412 (1902). Det var i skarven mellan vår och sommar. Larsson i By Vår 8 (1927). — jfr TIDS-SKARV. — särsk. (†) i uttr. det är (just) i skarven, det har (just) tagit slut l. blivit på upphällningen (med ngt). Sahlstedt (1773). Weste FörslSAOB (c. 1815; angivet ss. vard.).
4) [sannol. utvecklat ur 2] (†) skarvända. (Vid lödning av järn kan man först) förena skarfvorne genom hopvikning, med små naglar eller medelst fin Järntrå. Rinman JärnH 539 (1782).
Ssgr (i allm. till 2. Anm. Flertalet av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till skarva, v.1; jfr äv. de under d. o. anförda ssgrna): A: SKARV-BIT.
2) till 2: bit (av ngt) använd ss. förbindning i skarv. Engström Skeppsb. 38 (1889; om järnstycke sammanhållande två delar av ett kontraspant). —
-BJÄLKE. (i sht i fackspr.) bjälke använd ss. förbindning i skarv. JernkA 1865, s. 190 (i flottbro). —
-BLECK. tekn. bleck (se bleck, sbst.3 2) använt ss. förbindning i skarv. Westin Hållf. 129 (1888). —
(1) -BORR. tekn. bergborr som kan förlängas med en l. flera skarvstänger. Dædalus 1953, Annons. s. 23. —
-BULT. tekn. i skarv, särsk. rälsskarv, (för fastgörande av skarvjärn) använd bult (se bult, sbst.1 11). TT 1880, s. 36. jfr räls-skarv-bult. —
(3) -DAG. (mera tillf.) om dag i skarven mellan två tidsperioder; särsk. om dag vid månadsskifte. Ericson Fågelkås. 2: 122 (1907). —
(2 b) -DANS. folklor. ss. beteckning för dansleken l. balansprovet ”dansa på skarven”. Rig 1921, s. 186. —
(1, 2) -FRI. som är utan skarv(ar); särsk. till 2. SvD(A) 1921, nr 116, s. 4 (om ledstänger till trappa). —
-FÖRBINDNING. i sht tekn. jfr förbindning 4 a; särsk. konkret: förbindning utgörande skarv, särsk. rälsskarv. TeknEkonBeskrStatJernvB 184 (1872). —
-HYLSA. i sht tekn. hylsa som täcker skarv l. förbinder två delar av ngt. TT 1871, s. 14 (till förbindning av gjutna rör). KatalInstallAsea 1931, s. 199 (till skarv på elektrisk ledning l. kabel). SvFiskelex. (1955; till fiskespö). —
-JÄRN. i sht tekn. järn (se d. o. 5) som förbinder två delar av ngt, särsk. två räler. TByggn. 1859, s. 107. jfr räls-skarv-järn, sken-skarv-järn. —
-KONTAKT. el.-tekn. kontakt (se d. o. 1 e) i skarv; särsk. konkret: kontakt (se d. o. 1 e β) i skarv l. för förbindning av ledningsdelar o. d. KatalInstallAsea 1931, s. 112. —
-MUFF. tekn. till förbindning av rördelar o. d. använd muff (se muff, sbst.1 2 a); äv.: till förbindning av kabeländar o. d. använd kabelmuff. JernkA 1868, s. 70 (till förbindning av järnrör). KatalInstallAsea 1931, s. 150 (om kabelmuff). —
-PLÅT. i sht tekn. plåt (se plåt, sbst.1 2) som (fastnita(t)s vid de sammanställda kanterna av o.) förbinder två andra plåtar o. d.; i sht förr äv. i l. till räls: skarvjärn. JernkA 1857, s. 218 (om rälsskarvjärn). 2NF 16: 1013 (1911). —
(2 b) -POLSKA(N). dans. namn på polska som återgår på sång som sjungits till skarvdansen. En polska .. kallad skarvpolskan, som upptecknats av en f. d. älvkarleöbo. Rig 1921, s. 186. —
-PROPP. el.-tekn. propp (se d. o. 1 f) till skarvuttag; i sht förr äv.: skarvuttag. KungElektrStarkstr. 17 (1939). De rörliga kontaktdonen: skarvuttag (förr kallat skarvpropp), apparatuttag (förr kallat apparatpropp), stickpropp. TNCPubl. 17: 18 (1950). —
-RIBBA. särsk. (i fackspr.) ribba (se ribba, sbst.1 1 b) av plåt, som förbinder två andra plåtar o. d., särsk. två bordläggningsplåtar, skarvstrimla. NF 2: 889 (1877). —
-RÖR. i sht tekn.
1) till 1 o. 2: ledningsrör o. d. använt till förlängning av annat rör o. dyl. l. ss. skarv (o. förbindning) mellan två andra rör (l. två rörledningar); särsk. om kort, i båda ändarna gängat o. med muff försett rörstycke. Det i vanliga fall 1 meter långa skarfröret, som förenar ståndaren med kannan (i en gårdspump). PriskatalSonesson 1895, s. 136. VaruhbTulltaxa 1: 413 (1931).
2) till 2; om mindre hylsa o. d. som förbinder ändarna av två elektriska ledningar o. d. TT 1893, M. s. 43 (till elektrisk ledning). SoldIInf. 1944, s. 106 (till pentylstubin). —
-STEGE.
1) till 1: stege (l. steglängd) som (kan) skarvas till annan stege (l. steglängd). Palmstedt Res. 109 (c. 1780; i fråga om brandstege).
2) till 1, 2: stege, särsk. brandstege, som består av hopsättnings- o. isärtagbara steglängder. KatalIndUtstSthm 1897, s. 201. —
(1, 2) -STYCKE. i sht tekn. om stycke som tillskarva(t)s, förlängningsstycke; äv.: stycke som sättes l. satts in ss. skarv (o. förbindning). Skarfstycken använda vid jernvägar. TTekn. 1861, 1: 183. Skarvstycken till flaggkäpp. FältutrInfRegStab 1918, s. 70. —
(1) -STÅNG. i sht tekn. jfr -stycke. De Ron o. Virgin I. 1—3: 51 (1886; till viskare för kanonrör). SvD(A) 1967, nr 65, s. 1 (om borrstång). —
-SYLL. järnv. syll under rälsskarv, skarvsliper; äv. om var o. en av de båda syllarna (på förminskat avstånd) på ömse sidor om svävande rälsskarv. 2UB 9: 162 (1905; på ömse sidor om rälsskarv).
-SÖM. särsk. sömn. till 2 a: konst- l. prydnadssömnad varvid smärre olikfärgade tygbitar sys samman; äv. konkret, om resultatet; jfr applikation 3 a. Branting PrydnSöm 68 (1910). Norlind AllmogL 255 (1912). —
-UTTAG~02 l. ~20. el.-tekn. strömuttag på flyttbar ledning (t. ex. lampsladd), hänguttag. Bildordb. 403 (1949). —
-YMP. trädg. kopulation (se d. o. 4), skarvympning; äv. konkret(are), dels om resultatet, dels: ympkvist i l. till skarvymp (i ovan angivna bet.); jfr hak-ymp. Berlin Lsb. 178 (1852). —
(1, 2) -ÄNDA, äv. -ÄNDE. särsk. till 2, om (tvär)ända av ngt som ingår l. skall ingå i skarv l. där skarvning sker l. skett l. skall ske; särsk. på spole: trådända varmed tillskarvning kan göras. JernkA 1860, s. 113 (på stålskiva som påvälles på smidesstäd). Hagberg o. Asklund Textilind. 204 (1924; på spole).
B (†): SKARVA-SPJÄLL. skarvad skiva l. platta av bleckplåt? 10 st spiel .. 2 st skarfwa spiel .. 1 helt bläck spiel. BoupptSthm 1675, s. 949 b, Bil.
Spoiler title
Spoiler content