publicerad: 1971
SKIMMER ʃim4er, n. (Linné Gothl. 265 (1745; i bet. 2), Schultze Ordb. 4423 (c. 1755; i bet. 1) osv.) ((†) r. l. m. Linné Gothl. 315 (1745; i bet. 2), PoetK 1821, 2: 68 (i bet. 1), Dalin (1854; i bet. 2)); best. skimret (ss. r. l. m. skimmern); pl. (numera bl. tillf.) = (Atterbom LÖ 1: 235 (1824), Östergren (1939; angivet ss. sällsynt)).
Ordformer
(förr äv. chi-, schi-)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. skimmer, t. schimmer; till SKIMRA; i de nordiska språken möjl. delvis lånat från (l. påverkat av) t.]
1) om förhållandet att ngt skimrar (se SKIMRA 1), skimrande ljus l. sken l. glans. Lampans bleka skimmer. Schultze Ordb. 4423 (c. 1755). VetAH 1810, s. 272 (hos insekt). Alla rummen i hela palatset äro rikt upplysta och från fönstern utströmmar en flod af skimmer. Crusenstolpe Tess. 4: 324 (1849). (En viss skalbagge) är grön med violett skimmer. NF 3: 1365 (1880). Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, / det är ljus öfver stränder och näs. Fröding Stänk 53 (1896). Ljusets härlighet, färgernas skimmer fyllde till brädden prins Eugens långa och lyckliga liv. Böök i 3SAH LVIII. 1: 11 (1947). — jfr AFTON-, DAGG-, FÄRG-, GULD-, HELGON-, LJUS-, METALL-, MÅN-, PURPUR-, PÄRLEMOR-, REGNBÅGS-, ROSEN-, SIDEN-, SILVER-, STRÅL-, ÅTER-SKIMMER m. fl. — särsk.
a) med särskild tanke på den för synsinnet tröttande l. irriterande effekten av ett ostadigt l. glimtvis l. punktvis uppträdande (starkt l. bländande) direkt l. reflekterat ljus; äv. dels i fråga om skenbar syneffekt av liknande art (t. ex. vid sjukdom; jfr FLIMMER 1), dels i fråga om liknande syneffekt vid seende med tårade ögon; jfr SKIMRA 1 a. (Patienten var) besvärad af skimmer för ögonen. LGBranting 2: 125 (1840). Ljuset bör icke infalla från mer än en sida i (klass-)rummet, emedan dubbelbelysning åstadkommer skimmer. Arcadius Folksk. 26 (1903). Lindrig sveda och skimmer för ögat, stickningar och ljusskygghet. Petersson FysUnders. 349 (1908). Han ångrar sig, får skimmer för ögonen och ber om ursäkt (för att han skämtat med en dödssjuk vän), han har ju ingenting vetat. Bäckström FastPunkt. 162 (1919). Hon såg vävskeden dubbel genom skimret av tårarna. Larsson i By LantlH 166 (1925).
b) om skimmer som utstrålar l. tänkes utstråla från ngns ögon l. ansikte, i sht ss. uttryck för affekt l. sinnesstämning (i sht glädje l. hänförelse); jfr c o. SKIMRA 1 b. Blixten i hennes mörka öga upplöste sig plötsligt i trånfullt skimmer (då hon fick syn på den älskade). Rydberg Ath. 16 (1859). Husbondens tillfrisknande spred ett skimmer af glädje öfver allas ansigten. Hertzberg Päivärinta 2: 49 (1884). Jag såg ett olycksbådande skimmer i Oudins ögon. Krey-Lange Melba Liv 70 (1927). Siwertz Tråd. 62 (1957). — jfr GLÄDJE-SKIMMER.
c) mer l. mindre bildl. (jfr b); särsk. i fråga om ngt åtråvärt l. frestande l. tilltalande o. d., i sht förr äv. i fråga om ngt endast skenbart l. ngt som har endast ytlig glans (utan att motsvaras av inre halt); jfr SKIMRA 1 d. De Gamle talade för at värka. Deraf kom den Höghet, Ädelhet och Styrka, som härskade i deras Arbeten och som vi nu vilje ärsätta med et Skimmer som vänder Läsarens upmärksamhet åt vår egen konst. Lanærus Försök 46 (1788). Der låg ett skimmer öfver Gustafs (dvs. G. III:s) dagar, / fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill. Tegnér (WB) 8: 9 (1836). Att .. (G. II A.) bortrycktes midt i kampen, från ett halffulländadt verk, kastar ännu i dag vemodets skimmer öfver det stolta minnet. Weibull LundLundag. 24 (1882). Man (kan) vara viss, att .. (J. G. Oxenstiernas) älskvärdhet, hans skämt och hans infall ofta spredo ett ljust skimmer öfver den åskdigra aftonhimlen af .. (G. III:s) lif. Wirsén i 2SAH 61: 143 (1884). Hvarje människa kan oförskylldt få ett skimmer af löje öfver sig! Lundegård DrMarg. 2: 64 (1906). (De) sågo .. framtiden i ett ljusblått skimmer. Tamm TjänstNegus 295 (1936). Välj ett vårdyrke! Till för inte så länge sedan ett ”kall”, omvärvt av romantiskt skimmer. DN(A) 1964, nr 244, s. 10. — jfr BLÄND-, HELGDAGS-, SKÖNHETS-SKIMMER m. fl.
2) (†) = GLIMMER, sbst.2 1. Hiärne Berghl. 451 (1687). Fluszen eller grönstenen war en mörk spatachtig och med någon skimmer beblandad gråsten. Linné Gothl. 315 (1745). Retzius Min. 163 (1795). Schulthess (1885). — jfr HORN-, STRÅL-SKIMMER.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda, till 1 hörande ssgr kunna äv. hänföras till skimra): (2) SKIMMER-ART. (†) glimmerart. Teknikern 1905, s. 286 (1769). Weste FörslSAOB 218 (c. 1815). —
-BILD. skimrande bild; ofta bildl., särsk. motsv. bild, sbst.1 3. Skimmerbilder och hägringar möta .. (vetenskapsmannen) öfver allt på hans bana. Rydqvist i 2SAH 39: 108 (1864). Sandgren Förklar. 155 (1960). —
(2) -BLANDAD, p. adj. (†) blandad med glimmer. Kalm VgBah. 277 (1746; om kvarts). Heinrich (1828). —
-BLÅ. (numera i sht i vitter stil) skimrande blå; äv. bildl. Ullman Ros. 13 (1921; bildl., om framtidsdrömmar). Söderlund Pekka 13 (1926; om kjol). särsk. (numera bl. tillf.) i n. sg. substantiverat, om blå färgblandning använd till ”skimmertryck”. Luttropp Hermbstädt 127 (1832). —
-FLOD. (i vitter stil) skimrande flod; särsk. bildl. Månans skimmerfloder. Atterbom SDikt. 1: 147 (1807, 1837). —
-FLOR. (i vitter stil) skimrande flor (se flor, sbst.1); särsk. bildl. Månens skimmerflor. Snoilsky i 2SAH 52: 31 (1876). —
(2) -FORMIG. (†) som har samma form som l. liknar glimmer. Rinman 2: 1183 (1789; om delar av mineral). —
-FULL. [jfr t. schimmervoll] (i vitter stil) (starkt) skimrande; särsk. bildl. De yppiga, stojande och skimmerfulla verldsnöjen. Elgström Frunt. 83 (1809). Odödlighet dem (dvs. stjärnorna) himlen .. skänker, / Ej vissnar hårens gull, / Ej ungdomsblomman, som på kinden blänker / Eldfärgad, skimmerfull. Stagnelius (SVS) 2: 288 (1821). —
-GJUTEN, p. adj. (i vitter stil) utgjuten i skimmer; jfr gjuta, v. 1 b β. Ekelund Syn. 45 (1901; om dager). —
-GLANS. (i vitter stil) skimrande glans; äv. bildl. Hammarsköld SvVitt. 2: 210 (1819; bildl.). Wirsén Ton. 51 (1893). —
-GRAN. (föga br.) (det i Nordamerika inhemska) trädet Picea glauca Voss, vars barr ha blågrå till vitgrå färg, vitgran. Sundius HbTrädg. 100 (1901). —
-GRANN. (i vitter stil) skimrande grann. Vi .. blåsa (icke längre) de religiösa dogmernas eller filosofiska systemens skimmergranna bubblor. Key Allsegr. 2: 216 (1924). Martinson GräsThule 44 (1958; ss. adv.). —
-KLAR. (i vitter stil) skimrande klar; äv. bildl. Hell dig (Iris) uti din skimmerklara skrud. Hagberg Shaksp. 11: 360 (1851). Hedén 5: 20 (1910; bildl., om stämning). —
(2) -KLYFT. (†) av glimmer fylld rämna l. spricka i berg; jfr klyfta, sbst.1 3 b. Teknikern 1905, s. 285 (1769). —
-KRANS. (i vitter stil) skimrande krans; särsk. oeg. l. bildl. Atterbom SDikt. 2: 40 (1838; i bild). Ekelöf Ros. 13 (1917; bildl.). —
-KRÖNT, p. adj. (i vitter stil) försedd med skimmerkrans l. övre skimrande rand l. dyl. Skimmerkrönta Tärnor / Som sväfva kring Guds Moder. Stagnelius (SVS) 2: 166 (1821). Palatsers skimmerkrönta rad, / Belyst af trolska morgonbranden. Saxén FinSång. 1: 76 (1891). —
-KVARTS. (†) kvarts uppfylld av fina, skimrande trådar av asbest l. cyanit, skillerkvarts, kattöga. JournManuf. 4: 131 (1834). —
-LAV. (†) laven Fulgensia fulgens (Sw.) Elenk., som har ljust svavelgul, något glänsande bål, svavellav. Acharius Lich. 102 (1798). —
-LEK. (i vitter stil) skimrande lek; äv. bildl. Brasans skimmerlek på kammarns vägg. Östergren NDikt. 96 (1879). Ordens skimmerlek (i poesi). DN(A) 1927, nr 261, s. 5. —
-LIK.
1) (i sht i vitter stil) till 1: som liknar l. påminner om (ett) skimmer. Schiött SkildTonart. 52 (1891; om femtonårig flicka).
(1 c) -LYSTEN. (numera föga br.) lysten efter berömmelsens l. äventyrens o. d. skimrande glans. Det skimmerlystna vikingalynnets håg för blodiga äfventyr. Atterbom Minnest. 1: 305 (1844). —
(2) -RÅDANDE, p. adj. (†) = glimmer-rådande. VetAH 1742, s. 200 (om kvarts). Rinman 1: 807 (1788; om ”hornskiffer”). —
-SLÖJA. (i vitter stil) skimrande slöja; särsk. bildl. Skönhets skimmerslöja / Är blott kring stoftet en förgänglig skrud. Snoilsky 3: 96 (1883). Wulff Petrarcab. 495 (1907). —
-SVART. (i sht i vitter stil) skimrande svart; äv. bildl. Hans .. känslors skimmersvarta monolog. Almqvist Amor. 131 (1839). Österling Fackl. 48 (1913; om silke). —
-VINGAD, p. adj. (i vitter stil) som har skimrande vingar. Mörner SöderhSag. 156 (1910; om fjärilar). —
-VINGE. (i vitter stil) skimrande vinge; äv. bildl. Blir ej skaldens skimmervinge ofta släpad ner i gruset? Wirsén NDikt. 214 (1880). —
-VIT. (i sht i vitter stil) skimrande vit. Nyfälld snö i Mars, då jordens yta / Inunder skimmerhvita höjder gömmer / En vårlig eld inom en känslig barm. Atterbom LÖ 1: 81 (1824). särsk. i n. sg. substantiverat: skimrande vit färgnyans. Björling Synd. 11 (1936). —
Spoiler title
Spoiler content