SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
STÄLLARE stäl3are2, om person m.//(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. = ((†) pl. best. -arena HC12H 4: 219 (1710: Roteställarene), BtFinlH 3: 172 (1904: utställarenes, gen.))
Etymologi
[jfr d. stiller, nor. steller, t. steller; avledn. av STÄLLA, v.1]
I. om person.
1) (numera bl. tillf.) motsv. STÄLLA, v.1 I 1: person som ställer ngt. Schultze Ordb. 4842 (c. 1755).
2) motsv. STÄLLA, v.1 I 1 h: person som sätter ut snaror l. giller o. d.; i ssgrna FÅGEL-, SNAR-STÄLLARE.
3) motsv. STÄLLA, v.1 I 2: person som ställer problem; i ssgn PROBLEM-STÄLLARE; äv. dels om person som sammanställer rim (i ssgn RIM-STÄLLARE), dels motsv. STÄLLA, v.1 I 2 b, om person som ställer krav (i ssgn KRAV-STÄLLARE).
4) motsv. STÄLLA, v.1 I 8 (e), om person som iordningställer ngt; i ssgrna FÖRSÅT-, SKIV-STÄLLARE.
5) motsv. STÄLLA, v.1 I 10 c, om person som ställer upp soldat för sig; i ssgn ROTE-STÄLLARE.
6) (i fackspr.) till STÄLLA, v.1 I 17: person som sköter inställningen l. regleringen av ngt. SvD(A) 3⁄11 1925, s. 3 (vid ställverk vid järnväg). YrkesförtArbFörmedl. 55 (1936; vid valsverk). Ställare för automatsvarvar erhåller välavlönad anställning. DN(A) 9⁄10 1964, s. 37. — jfr KLOCK-, SKOTT-, STYCK-, SÅG-, UR-STÄLLARE.
7) till STÄLLA, v.1 I 25: person som framställer ngt; i ssgn FÖRSLAGS-STÄLLARE.
8) (numera föga br.) till STÄLLA, v.1 I 26: person som organiserar l. får ngt till stånd. En ställare är så god som tio görare. Granlund Ordspr. (c. 1880).
9) till STÄLLA, v.1 I 29 (b, c), om person som ställer horoskop (se d. o. 3 a); i ssgrna HOROSKOP-, NATIVITETS-, PLANET-STÄLLARE.
10) skom. till STÄLLA, v.1 I 33, i skoreparationsverkstad: person med uppgift att ställa. Östergren (1949). YrkesförtArbFörmedl. 55 (1952).
II. (föga br.) motsv. STÄLLA, v.1 I 24: ställande hund. Östergren (1949). — jfr ÄLG-STÄLLARE.
III. om ngt sakligt.
1) (numera föga br.) till STÄLLA, v.1 I 1: föremål (ställning l. dyl.) avsett att ställa l. placera ngt på; jfr STÄLL, sbst.1 1; äv. i utvidgad anv., om ställning o. d. varpå ngt hängs (i ssgn KAPP-STÄLLARE). Hallstén o. Lilius (1896). — jfr CIGARR-, HATT-, NOT-, PIP-, PLÅT-, TVÄTT-, TÄNDSTICKS-STÄLLARE.
2) motsv. STÄLLA, v.1 I 2 a, eg. om ngt som ställer ngn inför en ny tanke l. nya tankar, ngt som ger ngn ngt att tänka på; i ssgn TANKE-STÄLLARE.
3) (i sht i fackspr.) till STÄLLA, v.1 I 17: ställanordning. VetAH 1757, s. 115 (på starrstickningsnål). Vals och skruf med ställare. Åkerman Resebr. 20 (1818). HantvB I. 2: 295 (1934). — jfr OM-, REVERSER-, SOL-, STRÖM-, STYGN-STÄLLARE m. fl. — särsk. (förr) i snälltryck: ställanordning som inställer den hake vilken håller avtryckaren i önskat läge. Almroth Karmarsch 640 (1839). Alm VapnH 158 (1927).
4) till STÄLLA, v.1 I 25, om skrift l. bok som ger råd om hur man i skrift framställer ngt; i ssgn BREV-STÄLLARE.
Ssgr: (I 10) STÄLLAR-KNIV. (förr) Ställarkniven .. är en gammal sliten skomakarkniv, helt kort och med skäret på tvären och i spetsen slipad liksom en liten krok. SvSkoT 1931, nr 22, s. 351. —
(III 3) -ORGAN. (i fackspr.) jfr organ 1. BonnierLex. 13: 822 (1966; i ställverk). —
(III 3) -STÄLLVERK~02 l. ~20. järnv. Ställarställverket är utformat som en pulpet med vridbara ställare och indikatorer för växlar och signaler. BonnierLex. 13: 822 (1966).
Spoiler title
Spoiler content