SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1915  
BLIXTRA blik3stra2 (bli`xtra Weste), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Dalin Vitt. II. 6: 104 (1740)), -ANDE (se d. o.), -ING; -ARE.
Etymologi
[Verben BLIXTRA, BLIXA, BLINKRA, BLINKA, BLIKA, BLEKA med motsv. sbst., därtill äfv. åtskilliga adj. ss. BLEK, BLACK, BLANK, synas alla på skilda vägar återgå till en och samma källa, från hvilken också bl. a. utgått sanskr. bhárgas, glans, gr. φλέγειν, lat. fulgere (med sbst. fulgor, hvaraf fr. foudre). Mer l. mindre närstående äro i vårt språk lånorden FLOX, FLOGISTON, FLEGMA, FLAMMA, FLAGRANT, FULMINANT. Grundbetydelsen har varit: lysa, glänsa. Sina närmaste icke skandinaviska släktingar har blixtra i de nt. bliksemen, bliksenen, blixen o. det t. blitzen, af fht. blecchazzen. Med afs. på bet.-utvecklingen från lysa till blixtra kan jämföras eng. lighten. De hithörande nordiska uttrycken förete en bet.-utveckling i hufvudsakligen fyra riktningar, som kunna angifvas genom orden: blänka, blinka, blicka, blixtra. Ofta förenas två l. flera af dessa bet. hos ett och samma verb. De växlande afledningsformer, under hvilka uttrycken för blixtra uppträda i vår litteratur, belysas på ett lärorikt sätt genom parallellformer från det till bet. närstående verbet GLIMMA. Man har däraf 1) GLIMMA, 2) GLIMRA, 3) GLIMTA, hvartill man med stöd af det eng. glimpse (hvars p är ett blott hjälpljud) kan lägga ett *GLIMSA. Af BLIKA, det enklaste sv. uttrycket för blixtra, föreligger i fsv. afledningarna blikta o. blixa, i norskan blikra. Det afledda BLIXA har i sin ordning själft fått afledningarna BLIXTA o. *BLIXRA, sedan omdanadt till BLIXTRA (med samma hjälpljud som i STRÖM, SYSTER, HUSTRU, KASTRULL; jfr Noreen Altschw. gram. 193 (1899)). — Liksom sbst. BLIXTER, n., utan tvifvel är bildadt af BLIXTRA, kan också BLIXT, som i äldre tider äfv. var n., vara bildadt af verbet BLIXTA. Jfr för öfr. Tamm, E. Hellquist i Arkiv f. nord. filol. 14: 8 (1898) o. Persson Indog. wortf. 339 (1912). Anmärkningsvärdt är, att de i Sv. nu allmänt brukliga uttrycken BLIXT o. BLIXTRA alldeles saknas i våra skandinaviska fränders språk o. i vår egen litteratur icke äro uppvisade förrän under 1600-talet. Ja, ända till inemot slutet af 1700-talet var verbet BLIXTRA en mycket undanskymd biform till det nu förgätna BLIXTA. Först gm den auktoritet, som Sahlstedts större ordbok (1773) genast vid sitt första framträdande tillvann sig, blef den sistnämnda formen definitivt undanträngd af BLIXTRA. Innan ordet BLIXT o. motsv. verb framträdde, voro hos oss de nu nästan bl. i mera högstämd stilart använda LJUNGELD, LJUNGA de vanliga uttrycken, liksom också d. ännu begagnar de motsv. orden lyn, lyne. I vår gamla bibelöfversättning finnes lika litet ordet BLIXT, som ordet ÅSKA (det senare begreppet uttrycktes med TORDÖN l. DUNDER). Ännu i vår senaste officiellt utgifna bibelöfversättning (1904—12) förekomma BLIXT o. BLIXTRA endast i sällsynta undantagsfall, då särskilda stilistiska skäl föreligga, t. ex. Nah. 3: 3 o. i analogi därmed Hab. 3: 11. När det gäller en förklaring af ifrågavarande språkändring, ligger det närmast att tänka på ett utländskt lån. Så har Rydqvist gjort, då han uppfattar vårt BLIXT ss. en ”förmedling” mellan det t. blitz o. det nt. blix. Faktiskt har vår litteratur exempel på de tydl. lånade BLITS o. BLITSA (se d. o.). Men redan den omständigheten, att de i Tyskland brukliga formerna ej lämna någon hållbar förklaring på -t i vårt BLIXT talar emot antagandet af ett lån. Härtill kommer, att ett verb BLIXA förekommer redan i vår medeltidslitteratur. Att ordet på det enda ställe, där det möter, har bet. blinka, visar att det ej är ett tyskt lån, men kan, i betraktande af hvad som ofvan sagts om likartade betydelseöfvergångar i nord. spr., ej vara något skäl emot identifierandet af detta BLIXA med det som ersatt LJUNGA. Detta så mycket mindre, som en o. samma förf., P. J. Gothus, något senare (1595 o. 1618) använder BLIXA i båda betydelserna. Härtill kommer, att åtskilliga sv. folkmål både i Sv. o. Finl. fortfarande ha ett på samma sätt dubbeltydigt blixa. — Under sådana förhållanden är det helt visst riktigast att uppfatta BLIXT o. BLIXTRA icke ss. utländska lånord, utan ss. lån från vårt eget folkspråk. När östgöten J. P. Gothus i sin ordbok (1640) öfversätter lat. fulgurat med ”thet blekar”, är det tydligt, att han hämtat ordformen från sin hembygds mål. Det är då ej för djärft att fråga, om icke ordets t-former, BLIXT, BLIXTA, BLIXTRA, BLIXTER, kunna ha inkommit i högsvenskan från uppländskan o. närstående munarter. A. Schagerström i Landsm. X. 1: 10 (1889) anför de nämnda formerna från Roslagen, o. flera af de förf. hos hvilka de tidigast visa sig i litteraturen (Bureus, Schroderus, Wollimhaus, O. Rudbeck d. ä.) ha varit upplänningar. Bellmans anv. af BLIXT ss. n. o. af sg. best. blixtret kan också förklaras ur denna dialekt. Formerna blixtret o. pl. blixtrar böra emellertid också ses i ljuset af den vacklan mellan verbalformerna BLIXTRA o. BLIXTA som rådde under senare delen af 1700-talet. Analogien från verbet kan ha inverkat på de böjda formerna af substantivet. Alldeles oberoende af utländsk inflytelse torde emellertid svenskans utbyte af de gamla orden LJUNGELD, LJUNGA mot de nutida orden icke ha varit. De mångåriga krig som Sverge på 1600-talet förde på tysk mark o. öfverhufvud den lifliga beröringen mellan Tyskland och Sverge under denna tid ha utan tvifvel bidragit till att inhemska ordformer som hade stöd i snarlika tyska synonymer just då lättare än förut kunde komma till väldet. Det må tilläggas, att den äldre formen LJUNGELD längre bibehållit sig ss. uttryck för den nedslående blixten än ss. beteckning af blixtens sken. Jfr anm. under BLIXT 1 a]
Jfr FRAM-, GENOM-, NED-, ÅTER-BLIXTRA samt OM-BLIXTRAD.
1) [jfr motsv. anv. af mnt. blixen, blixemen, holl. bliksemen, ä. t. blixen, t. blitzen] om skenet från den vid urladdning af (i sht molns) elektricitet uppkommande gnistan; utsända blixtar (se BLIXT 1 a), ljunga; i allm. opers.; jfr BLEKA, v.1 slutet, BLICKA, v.1 1 c, BLITSA, BLIXA 1, BLIXTA 1 samt BLIXT 1 a. Det åskar och blixtrar. Wollimhaus Syll. (1649; under fulgurio). Kl. 11 .. begynte det att rägna, dundra och blixtra. Eneman Resa 2: 17 (1712). Regn ur en blixtrande skur. Bellman 3: 96 (1790). Synkretsen upplystes af blixtringar. Allm. journ. 1815, nr 13, s. 3. Olympiske blixtraren Zeus. Johansson Hom. Il. 12: 275 (1846); jfr BLIXT-SLUNGARE. Det blixtrar öfver Genesaret. Rydberg Dikt. 2: 19 (1891). — om konstgjorda blixtar; jfr BLIXT 1 b. En maskin, som regnar, åskar, snöar och blixtrar, såsom komme det från himmelen. E. Jacobsson i Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1893, s. 57.
2) mer l. mindre bildl. l. oeg. anv. af 1. Det var ännu (under Birger Jarl) intet tid i Sverige at blixtra och dundra med andeliga åskviggarna emot de regerande. Lagerbring 1 Hist. 2: 792 (1773). Ett dystert moln min lefnad höljer, / Och molnet blixtrar hotande. Linder 1: 289 (1784). Genom allt detta mörker blixtrar namnet af Menniskones Son, såsom ljungelden går ut af öster och synes allt intill vester. Melin Pred. 3: 134 (1852). — särsk.
a) med tanke hufvudsakl. på det plötsliga l. hastiga i blixtskenets framträdande (o. försvinnande). Låtom oss .. / .. med de purprade safter försköna / Blixtrande stundens snart flyende lust. C. F. Dahlgren 1: 305 (1836). Genom hvart dödligt bröst / For en blixtring af evig / Nektarglädje från gudars vår. Atterbom S. dikt. 1: 123 (1837). Hela buxbomshäcken lefver, qvittrar, / det blixtrar driller och det toner glittrar. Sturzen-Becker 6: 78 (1868). Ett nytt hopp blixtrade. Strindberg Hist. min. 1: 78 (1905).
b) med tanke hufvudsakl. på blixten ss. ett starkt lysande, plötsligt sken, om snille, kvickhet, infall, yttrande, framställning o. d.: glänsa, lysa, gnistra, spraka; oftast i p. pr. Han är blixtrande kvick. En blixtrande dumhet. Hans blixtrande vett. Dalin Vitt. I. 3: 208 (1751). Om jag hade något rätt intressant, några blixtrande nyheter att förtälja dig. Tegnér 5: 29 (1803). Ett snillrikt umgänge, der tankarna blixtra mot hvarandra som korsade klingor. Dens. 3: 379 (1836); jfr 3 b. (Thorild) utgöt sitt snille i samtal, i muntliga blixtringar. Atterbom Siare 4: 206 (1847). (Tegnér) var .. i alla kretsar en efterlängtad gäst för sitt spelande skämt, sin ljungande qvickhet, sina blixtrande infall. Böttiger 6: 350 (1847). På hvarje skål svarade .. (Malmsten) med blixtrande tal. De Geer Minnen 2: 41 (1892). Tordis .. var vid blixtrande godt lynne. Quiding Främ. namn 100 (1902). Det blixtrande var ej hans sak, men väl det fullt genomtänkta. C. D. af Wirsén i VL 1905, nr 250, s. 4. — jfr SNILLE-BLIXTRANDE. — med innehållsobj. Talaren blixtrade kvickheter, till hvilka åhörarna åskade (dundrade) sitt jublande bifall. (Den starke) blixtre dag i tankens natt. Tegnér 1: 298 (1804). Var det ej han, .. / Som hit engång med morgonrodnan kom, / .. Och blixtrade, med ljusets första blink, / En stråle genom dvalan af mitt hjerta? Atterbom 2: 116 (1827).
c) med tanke på blixten ss. utsändande glans o. ljus, i p. pr. om skönhet: strålande. Herr B. är mycket stolt öfver sin fru, som är en blixtrande skönhet. GHT 1897, nr 21 B, s. 1. — (föga br.) En blixtrande österländska. Estlander Konst. hist. 186 (1867).
d) [jfr motsv. anv. af holl. bliksemen, t. blitzen samt d. dial. bliksne, gräla, svärja (Feilberg), äfvensom fr. fulminer] med tanke på blixten ss. en förfärande o. tillintetgörande makt; om yttring af vrede l. hot, om straffdom o. d. Strax blixtrade öfver Sturens hufvud både andeliga och verldsliga förbannelser. Dalin Hist. 2: 830 (1750). Jag har nu hämnat mig öfver vissa uttryck i det blixtrande brefvet. M. v. Schwerin (1824) i Tegnérs ppr 202. Han var .. arg så det blixtrade om honom. Ahrenberg Män. 2: 286 (1907). — med innehållsobj. Hvilken åska kring mig knallar, / Och blixtrar på min lyra blod? Lidner 1: 333 (1792).
e) [jfr BLIXT 1 a α α'] (mera tillfällig anv.) röra sig snabbt som blixten; i p. pr. blixtsnabb, med blixtlika rörelser; jfr BLIXTA 2 b. Han arbetar i blixtrande språng. Bellman 3: 202 (1790; om Mollberg som rider att bjuda till barnsöl). Snabbare än någon sårad hind / Störtar blixtrande utöfver fälten, / Följer oron kopparkölens gång. Wallin Vitt. 2: 225 (1806). (Guldfisken) hade .. gjort en blikstrande volt och kilat undan. Forsslund Djur 211 (1900).
f) (†) gå i sicksack; i p. pr.: sicksackformig. Ryggband .., et färgat band som går longsåt ryggen (på amfibier) och kan vara .. Blixtrande, Fulminata, i ziczac gående. Retzius Djurr. 160 (1772).
3) [jfr motsv. anv. af t. blitzen] om blixtlikt sken i sht från blanka l. glänsande föremål: blänka (till), glänsa (till); stråla, skimra; stundom opers.; jfr BLEKA, v.1, BLICKA, v.1 1, BLIKA, BLIXA 2, BLIXTA 3 samt BLIXT 2. Detta bärgets kulla, der solen med kraft midt i somaren blikar, bleckar och blixtrar, det är, blänker och sina skimrande strålar visar. Wettersten Forssa o. Hög 24 (c. 1750). Fladdringar, ljuskast, blixtringar, m. m. aftager .. omsider. Bergman Jordkl. 289 (1766; i fråga om norrsken). Huru blixtrar icke .. ängen, af de demantlike (regn-)dropparne. Sv. mag. 1766, s. 684. En stilla insiö, hvars blänkande yta blixtrar af den lekande fisken. Bergeström Ind. bref 146 (1770). Dån hörs från logen, / Och säden fullmogen / Blixtrar nu. Bellman 3: 80 (1790; syftar på folkföreställningen att kornblixten utgår från blommande l. mognande säd; jfr d. kornmod); jfr 1. (Kämparna i Valhall) kläda sig / Hvarje morgon / I blixtrande stål. Geijer I. 3: 193 (1811). Från den hvita handen blixtrade en juvelring. C. F. Dahlgren 4: 254 (1831). Högt opp i Slottet hvarenda ruta / Blixtrar, som vore den en ädelsten. Wennerberg 2: 15 (1848, 1882). Söderns blixtrande stjärnhimmel. Nyblom Golfstr. 57 (1911). — särsk.
a) opers. i uttr. det blixtrar för ögonen o. d. Kallt var det derjemte, så att det blixtrade för ögonen. Lindholm Sibbo 1: 123 (1890). (Blodet) rusade .. upp, och det blixtrade svart för synen. Hallström Sagodr. 59 (1910).
b) [jfr motsv. anv. af holl. bliksemen, t. blitzen] om blanka vapen; jfr BLIXT 2 a. Värjan blixtrar blank mot soln. Bellman 6: 164 (1780). I täta rader blixtra ren gevären. Runeberg 2: 114 (1848). Leden slutas, lansar fällas, blixtrande i solens glans. Rydberg Dikt. 1: 33 (1876, 1882). Två .. karlar brottades vildt, och knifvar blixtrade i luften. PT 1905, nr 237 A, s. 3. — i bild. Blixtra med snillets bart huggande svärd. P. Wieselgren (1826) i Tegnérs ppr 243.
c) [jfr motsv. anv. af holl. bliksemen, t. blitzen, d. dial. blikstra (Bornholm, Espersen)] om ögon; jfr BLIXTA 3 slutet o. BLIXT 2 b. Ögats djerfva eld (hos hästen) ger blixtran hvart han ser. Dalin Vitt. II. 6: 104 (1740). Glimmande nymph! Blixtrande öga! Bellman 3: 248 (1790). Skarpa blixtrande ögon. Hwasser V. skr. 1: 8 (1852). Bruna ögat modigt blixtrar. Wirsén I lifvets vår 25 (1888). Det blixtrade i Joulfs mäktiga ögon. Rydberg Vap. 352 (1891). Han var blixtrande brunögd. Hülphers Ångermanl. 90 (1900); jfr 4. Nu såg hon upp, och hennes stora ögon blixtrade kallt emot honom. Lagerlöf En saga 88 (1908). — särsk.
α) i uttr. blixtra af ngt, gm glänsande l. gnistrande blickar gifva uttryck åt den själsstämning l. egenskap o. d. som det af af styrda sbst. angifver. Ögon blixtrande af eld och mod. Arnell Moore LR 1: 7 (1829). Hans ögon blixtrade af harm. Almqvist Drottn. j. 353 (1834). Rydberg Sägn. 32 (1874, 1884).
β) med innehållsobj.: gm glänsande blickar uttrycka l. återspegla (ngt). Dess ögon blixtra eld. Bellman 1: 224 (1771). (B:s) ögonkast .. blixtrade förakt mot Rogdajs djerfhet. Åbo allm. tidn. 1818, nr 126, s. 2. Ynglingens öga i flammor sig målar, / Blixtrande lifvets omätliga lust. C. F. Dahlgren 1: 21 (1828).
γ) [jfr holl. de wanhoop bliksemt hem uit de oogen, t. aus seinem auge blitzt die wut] i uttr. ngt blixtrar ur ngns ögon o. d., blixten (se d. o. 2 b) i ngns ögon uttrycker ngt. Tapperheten blixtrade från dina stora och eldiga ögon. Ossian 1: 106 (1794). Ur det stirrande ögat blixtrar raseri. Fahlcrantz Lessing Sampson 81 (1822). Det lyser eld, det blixtrar snille / Ur dessa ögon. Böttiger 1: 265 (1839, 1856). Då vi nalkades, blixtrade ångest och fruktan ur de bruna ögonen (på tornsvalan). Ericson Fågelkås. 1: 103 (1906).
d) om blixtlikt sken från vissa blommor; jfr BLICKA 1 b samt BLIXT 2 c. Det blixtrar om blommorna. T. Fries i Bot. notiser 1858, s. 111.
e) [jfr motsv. anv. af t. blitzen] om sken från skott; jfr BLIXT 2 e. Det blixtrar vid skotten. Bellman 4: 152 (1777, 1791). I ett rökmoln svepte sig vatten och land, / Och ur molnet blixtrade eld. Runeberg 2: 78 (1848; om striden vid Virta bro). Det smattrar från grafvar och dikes-vall, / Det blixtrar i gulgrå dimma. Snoilsky 3: 3 (1883). Förrän röken af skottet helt hade hunnit att lätta, / blixtrade bössan igen. Klinckowström Örnsjötj. 19 (1906).
f) om hastigt sken uppkommet gm antändning af vissa ämnen; jfr BLIXA 2 slutet o. BLIXT 2 f. Då .. (bariumklorat) sönderdelas med starkare syror, ger det .. ett blixtrande sken. Berzelius Kemi 1: 685 (1808, 1817).
4) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Medelpad, Rietz; Finl., Vendell)] (†) blinka; jfr BLICKA, v.1 3, BLIXA 3, BLIXTA 4. Blixtra med ögonen. Wollimhaus Syll. (1649; under nicto; Lex. Linc.: Nicto .. Blincka eller blixa, gifwa blinckande medh ögonen). Dict. Hamb. (1700).
5) [jfr d. lynende fuld o. d.] (hvard., mindre br.) i p. pr. i adverbiell o. adjektivisk anv. ss. kraftigt förstärkningsord; jfr BLIXT 4.
a) [jfr ellande (röd), kolande (mörk) o. d.; jfr Rydqvist SSL 1: 406 ff. (1852)] ss. adv. Blixtrande drucken. Götheb. mag. 1759, s. 152; jfr BLIXT-FULL. Långe-Jan (hade) blifvit blixtrande galen. GHT 1897, nr 105 B, s. 3; jfr BLIXT-GALEN.
b) ss. adj.: utomordentlig, ”öfverdådig”. En ”blixtrande tur”. Arbetet 1907, nr 35, s. 2. En förbaskadt blixtrande bondtur. Knöppel Sv. ridd. 111 (1912).
Anm. I nedanstående språkprof är ordet väl afsedt att vara en riksspråksform till sv. dial. blixa, fläkta, vifta (jfr BLEXA). Blixtra mindre med brödbiten nästa gång! Runeberg E. skr. 1: 150 (1837; yttradt till en tiggargosse, från hvilken en häst tagit hans brödbit).
Särskilda förbindelser:
BLIXTRA FRAM 10 4. — jfr FRAMBLIXTRA o. BLIXTA FRAM.
1) till 3: hastigt lysa fram, blänka fram, skymta fram. Ekblad 136 (1764; se under BLIXTRA UT a). Bröstet sväller högt, och hvar gång nymphen andas, / Blixtrar fram ett kors, ett halskors af rubin. Bellman 3: 231 (1790). Nu blixtra eldar fram ur ögon, hvilka brinna / Med rysliga begär. Lidner 1: 334 (1792). En hvit tandrad blixtrade fram ur svarta skäggets remna. Högberg Vred. 3: 326 (1906). — mer l. mindre bildl. Ynglingslöjen äro hvassa, / Blixtra hastigt fram. Lenngren 99 (1796). En förfärlig aning blixtrade fram i hennes själ. Bremer Hertha 119 (1856). Det minne, som blixtrar fram, då Carl Johans namn nämnes. Rundgren Minnen 2: 102 (1864, 1883). De se nu ädelstenen i människosjälen blixtra fram under trasorna. Rudin Ord t. ungd. 2: 35 (1900).
2) (i poetisk stil, föga br.) störta fram blixtsnabbt o. hotfullt; jfr BLIXTRA 2 d, e. Stolt skall jag blixtra fram ur mina legioner, / Med bålverk, eld och svärd, förskansa mina throner. Stenhammar 5 (1794). Hämnarn blixtrar fram: harm gäser i hans blod. Wallin Vitt. 2: 291 (1805).
BLIXTRA IGENOM 10 040 l. 032, äfv. GENOM 40 l. 32. till 2: blixtlikt genomfara, blixtsnabbt genomgå. Uppfinningsrik, spetsig, djupsinnig, som .. (araben) var, likade det honom, att på oändliga vägar blixtra igenom vetandets rymder. Rydqvist i SAH 12: 317 (1827). Tanken, som blixtrade igenom mig, att jag var främmande här. Wallin Bref o. dagb. 279 (1849). — jfr GENOMBLIXTRA.
BLIXTRA NED l. NER 10 4. till 3: sprida ett blixtlikt sken nedåt. Kring väggen .. der hängde det radvis / brynja och hjelm vid hvarann, och här och der dem emellan / blixtrade neder ett svärd. Tegnér 1: 16 (1825). Den ljusglans, som vid Christi annalkande blixtrade ned i det mörka Hades. Melin Jesu lefv. 1: 76 (1842, 1855). — jfr NEDBLIXTRA.
BLIXTRA TILL 10 4. till 3: plötsligt o. hastigt öfvergående blänka l. glänsa, blänka till, glänsa till. Gestalten .. svängde öfver sitt hufvud en lång knölpåk, hvars jernskodda spets blixtrade till i månskenet. Blanche Våln. 561 (1847). Hvar annan sekund blixtra .. (löjornas) silfrade fjäll till emot solen vid de muntra hoppen ofvanom vattnet. Santesson Nat. 82 (1880). Stålet (på skridskon) blixtrade till för hvarje gång foten kom att göra en vändning mot solen. Benedictsson Ber. o. utk. 192 (1888). Lysmaskarna blixtra till. Österling Bäckah. 36 (1909). — i bild. När infallets gnista blixtrar till. Levertin Sv. gestalt. 229 (1903); jfr BLIXTRA 2 b. — särsk.
a) till 3 b. Det blixtrade till, — med mäktig klang / skölden i tvänne halfvor sprang (för svärdshugget). Melin Prins. 38 (1885). Hugget måttas; / det blixtrar till, .. / och ifrån bålen hufvudet försvinner. Jensen Böhm. diktn. 53 (1894).
b) till 3 c. A. Geijer (1845) hos Hamilton Geete I solnedg. 2: 297. Det blixtrade till i den gamles ögon. Carlén Skuggsp. 1: 14 (1865). Han (hade) ett egendomligt sätt att kasta blicken åt sidan och blixtra till med den i ögonvrån. Roos Fam. Verle 281 (1889). Gråa, trygga ögon, som tycktes ha svårt att blixtra till i lidelse. Kuylenstierna Beroende 109 (1898).
c) till 3 e. Det blixtrade till ur mitt svarta rör, och .. (fågeln) föll. Kolthoff Djur. lif 528 (1901). Ett skott .. blixtrade till. Janson Lögn. 301 (1912).
BLIXTRA UPP l. OPP 10 4. (föga br.) flamma upp, låga upp. — jfr UPPBLIXTRA.
1) till 2. Stundom blixtrar ännu upp hos mig den förgäfves qväfda lusten att någon gång äfven fästa några rader på pappret. F. Runeberg (1846) hos Strömborg Runeberg IV. 2: 45.
2) till 3. Men, Gudar! hvad alarm på hafvet blixtrar opp? Bellman 2: 114 (1783). — särsk. till 3 c. Hans öga blixtrar upp af stridens hemska lystnad. Hemberg Fr. Kola 196 (1902).
BLIXTRA UT 10 4. till 3; jfr UTBLIXTRA o. BLIXTA UT.
a) utsända blixtlika strålar. Effulgurare .. Blixtra, glänsa fram, ut. Ekblad 136 (1764). — särsk. till 3 c γ. Hänförelse blixtrade ut ur hans ögon, ur hela hans väsen.
b) tr.: blixtlikt utstråla. Den molnlösa himlen skälfver i ett djupblått som tycks blixtra ut sitt öfvermått af ljus i purpurvioletta flammor. Hallström Leg. 79 (1908). — jfr UTBLIXTRA.
Spoiler title