SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1918  
DIT di4t, adv.
Ordformer
(d- G. I:s reg. 7: 567 (1531) osv.; dh- Oxenst. brefv. 9: 617 (1645); th- RA 2: 906 (1590), Lind (1749; med hänvisning till dit), Törngrenska målet 122, 124 m. fl. ställen (1801; i juridisk stil); t- G. I:s reg. 1: 6 (1521), Mat. 17: 20 (NT 1526: tijt; så alltid i denna källa), Ruth 1: 16 (Bib. 1541: tijt; så nästan alltid i denna källa (jfr nedan)), Landsm. VI: V (i handl. fr. 1750: tithän). -i- G. I:s reg. 1: 82 (1523) osv.; -ij- (ii, y) G. I:s reg. 1: 6 (1521: tiit), Mat. 17: 20 (NT 1526; jfr ofvan), Kyrkol. 19: 7 (1686: dijt), Gyllenborg Vill. 48 (1721: dijt). -t (dt, tt, dth) G. I:s reg. 1: 6 (1521), O. Petri Sakr. C 3 a (1528: titt), 4 Mos. 13: 28 (Bib. 1541: tijtt; jfr eljest ofvan) osv.; -th G. I:s reg. 9: 161 (1534: tiith), Bullernæsius Lögn. 411 (1619: tijth); -dh G. I:s reg. 2: 230 (1525: tiidh), Därs. 6: 267 (1529: tidh); -d G. I:s reg. 3: 25 (1526: tiid). Anm. Former med begynnande t i ä. tid ha förekommit i väsentligen samma utsträckning som vid DU, DIN (o. ). Däremot råder en bestämd afvikelse från skrifbruket vid DEN, DENNE. Så t. ex. ha NT 1526, Bib. 1541 o. 1703 i förra gruppen t-, i den senare th-former. Att dock icke en motsv. fördelning varit genomförd äfv. i uttalet, är säkert; jfr under DEN, sp. 738 anm. 1:o)
Etymologi
[fsv. þit, tidh m. fl. former, motsv ä. d., d. did, fnor. þít, nor. dial. dit, dītt (ditt?). Ordet har sannol. uppkommit ur þī-at (som dock knappt kan anses uppvisadt gm Skånelagens thiat), hvilket är en sammanställning af þī, en form af dat. n. af det demonstr. pron. (se DEN), motsv. isl. þí, ags. ðí o. möjl. got. þei (eg. en gammal lokativ som motsvarar gr. τεῖ i τεῖδε, dit), o. prep. at (se ÅT); jfr sv. dial. (Finl.) tiåt, ditåt (K. J. Hagfors i Landsm. XII. 2: 38), samt HIT. — Med afs. på förklaringen af kons.-växlingen i framljud gäller i hufvudsak det som sagts under DEN, sp. 738 anm. 1:o; jfr under DIN, sp. 1424 f. Om den liknande växlingen i slutljud se DEN, sp. 738 anm. 2:o]
Inledande anmärkning.
Vid klarläggande af ordets anv. kräfva två hvarandra korsande synpunkter beaktande, nämligen å ena sidan den mer yttre grammatisktsyntaktiska funktionen (de olika arter af pron. som adv. motsvarar), å den andra det reala bet.-innehållet. Den första behandlas nedan i korthet under A, den andra lägges till grund för materialets hufvudsakliga indelning under B, vid hvilken således ngt systematiskt särskiljande efter olika pronominell funktion icke vidare sker.
A.
Liksom andra pronominella ord af samma stam (DEN, DÄR), kan dit fungera ss. resp. (I) direkt utpekande (’deiktiskt', vanl. mer l. mindre starkt betonadt), (II) tillbakasyftande (’anaforiskt'), (III) determinativt o. (IV) relativt. Ex.: I. Gå inte dit! II. På afstånd syntes en höjd. Dit styrde vi våra steg. III. Dit har man nu ändtligen hunnit, att diskutera l. att man diskuterar själfva sakfrågan. De kommo dit där han satt. Han gick dit han hade ämnat sig (här innefattande på en gg korrelatet o. rel.). IV. [denna anv. träffas ej fullt utbildad i fsv.] En plats dit man kan komma med häst och vagn.
Anm. till III.
1:o. Vid sådana fall som det andra ex. var i ä. tid förb. dit som [fsv. þit som] vanlig i alla stilarter; den undvikes emellertid numera i vårdadt skriftspr., i det att som här ersättes af ett rel. adv. (där, hvarifrån, därifrån, mer stelt l. ålderdomligt hvarest). I hvardagligt spr. kan nog dit som ännu nyttjas. Förb. dit dit i oförmedlad sammanställning undvikes helst, i det att det ena dit då vanligen uteslutes (dvs. typen blir den gm det tredje ex. representerade).
2:o. De strängare logiska kraf som numera ställas på det normala skriftspr. ha medfört att där i sådana fall som det gm det tredje språkpr. exemplifierade väsentligen bl. sådana anv. godkännas där dit motsvarar dit dit (jfr 1:o). Ss. föråldrade (l. på sin höjd möjliga i oskoladt spr.) torde böra betecknas fall som: Grijsen går giärna dijt något wankar. Grubb 415 (1665). De gingo samman dit stallet låg. Sv. folks. 219 (1844). Ju mer benägen språkkänslan i det enskilda fallet är att föra dit helt till bisatsen, desto mer stötande blir det, om ordet icke passar in i dennas konstr.; jfr: Kom flyg, dit högsta eken finnes. Bellman Gellert 9 (1793).
B.
I. lokalt (o. i anv. med tydligt lokal utgångspunkt).
1) [jfr motsv. anv. i fsv., dan., fnor. o. nor. dial.] (med afs. på bruklighet jfr anm. 1:o o. 2:o under A) angifvande slutpunkten l. målet för en rörelse (l. för ngt som kan uppfattas i analogi med en rörelse) l. angifvande riktning: till det där stället (motsatt HIT, till det här stället, dvs. där jag är); till det förut nämnda l. åsyftade stället (motsatt HIT, till det nu senast nämnda stället), till den där platsen, åt det där hållet osv.; till det stället l. den platsen; till hvilket ställe, till hvilken plats osv. Har du varit hos Pettersons nyligen? Nej, jag går aldrig dit numera. Det är inte små summor han har skänkt dit (dvs. till den inrättningen); jfr 2. (Östgötastäderna) moghe och skola kiöpslagha ij Söderkiöpingh med the fræmende kiöpmen. Som tiit aff stæderna sökia. G. I:s reg. 1: 6 (1521). Om j haffuen trona som it sinaps korn, thå måghen j säya till thetta berghit, Gack hädhan och tijt, och thz skal gå. Mat. 17: 20 (NT 1526); jfr d. Tijt iach gåår kunnen j icke komma. Joh. 8: 21 (Därs.). Thå Maria kom tijt som Jesus war .., föll hon till hans föter. Därs. 11: 32 (Därs.). Måtte för then skul .. skylden vendes tit, täden hon kommen är. RA 2: 318 (1569). (Emedan afguderiet vid Svinngarns källa) ingalunda står till att lijda, hafwer Welb. Herrens Präst på Haga gård waridt tijtt, och predikadt hefftigt för them. Fataburen 1909, s. 79 (i handl. fr. 1643); jfr 3. (De gingo) till een bondeby, dijt de voro budna. U. Hiärne Vitt. 46 (1668). När Isak Abrahamsson .. frågade henne hwad hon hadhe at göra wid tinget, .. swarade hon: ”Jo, jagh skal dijt och förswara migh”. BtFH 2: 319 (1670). (Himmelen,) thet mål, tijt osz bör altid syfta. Spegel Återv. par. 29 (1711). Lagmansrätt, tit man ifrån Häradsrätten vädja må. RB 1: 2 (Lag 1734). Ali. .. Tör hända att hon gått ditåt uti allén. Jeronimus. Hvart, Ali? Ali. Dit! Jeronimus. Ditåt? Ali. Åt Värdshuset, Capten! Bellman 6: 108 (1787). Man skall aldrig nosa dit, där man ej har något at beställa. Björn De okände 52 (1791). Det var dit jag ville ha honom, (det var) dit jag ville. Weste (1807). Jag (dvs. jätten) bor i bergets salar, / djupt under jorden, / dit aldrig Odens öga / trängt med sin stråle. Tegnér 2: 60 (1817). Hvem det (landet) sett han längtar dit igen. Nyblæus Harp. 45 (1840, 1846). Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas; / .. Jag måste dit förr än min trupp är slagen. Runeberg 2: 112 (1848). Det fanns .. ännu ett annat hotell i staden, och han tillbjöd mig en ledsagare dit. Bremer N. verld. 2: 287 (1853). Afbrottet i förbindelserna med Hamburg, dit eljest alla växlar plägade dragas. S. Clason i Sv:s hist. IX. 1: 29 (1908). Gossen .. Hvem är han, mannen där? Flickan .. Se icke dit! / Han är så hemsk. Hallström Leg. 51 (1908). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] åtföljdt af närmare bestämmande l. förtydligande prep.-uttr. Nw sedan i kompne äre diit till Calmare. G. I:s reg. 11: 287 (1537). Ebba hafwer brukat trulldom allt sedan hon kom dijt till byss. BtFH 2: 271 (1666). Dijt öster uth. Därs. 324 (1670). Se dit på bädden. Där ligger en kvinna som är död. Geijerstam Den ev. gåtan 85 (1907).
b) [jfr fsv. gange ater guthz thiänisto quynna til sin stadh thit som hon för stodh] (ss. determinativt adv.) appositionellt upptagande o. jämte följ. rel.-sats närmare bestämmande en i det föreg. gifven lokalitetsuppgift. The begynte nalkas in till stadhen tijt som the wille. Luk. 24: 28 (NT 1526). (Mannen) hade rådh (dvs. makt) til at leda åsnan, hvart honom syntes, tit väghen föll genast. RA 2: 329 (1569). Längre ner till den bebodda jorden / längtar du från snö och is, / dit der drufvan och orangen blommar, / dit der grönklädd maj och mognad sommar / hvila öfver paradis. Tegnér 2: 63 (1812).
c) motsvarande ett annat dit l. ett där l. hvar i hufvud-, resp. bisatsen. Ther som åtelen är tijt försambla sigh och örnenar. Mat. 24: 28 (NT 1526). Tijt tu gåår tijt wil iagh ock gå. Ruth 1: 16 (Bib. 1541). Dher mycket är, dijt will altijdh meehr. Grubb 22 (1665). Dit jag förlägger mitt hopp, dit min Angelika gått. B. E. Malmström 6: 4 (1840). Dit han ämnat sig, dit kommer han. G. Djurklou i Meddel. fr. Ner. fornm.-fören. 1: 93 (1896; om folksagornas hjälte). Var en lucka gapar mellan isblocken, dit styr han kursen. Hedin Fr. pol t. pol 2: 511 (1911; om en segling i Ishafvet).
d) i förb. med o. motsatt ett föreg. hit (hit — dit, hit och dit, hit eller dit osv.; jfr h α), härifrån l. hädan, därifrån l. dädan (jfr dit och dädan l. dän under h β); se under HIT, HÄRIFRÅN, HÄDAN, DÄRIFRÅN, DÄDAN.
e) [jfr ä. d. til thid] (hvard., mindre br.) föregånget af ett pleonastiskt till (jfr II slutet); jfr DITINTILL 1, DITTILL. Hur långt ha vi i läxa i dag? (Svar:) Till dit.
f) syftande på ett ställe som angifves ss. liggande på ett visst afstånd från ett annat (jfr II). I går gick jag till Nygård. Det är nära en mil dit. Vi äre bara halfvägs dit. Serenius (1757; under thither). Det är longt dit. Dens. (under way, sbst.). Hon tänkte försöka krypa en bit / till åldermans, det var nära dit. Melin Dikt. 2: 178 (1904). Engström Åt Häckl. 293 (1913).
g) vid verben syfta, peka (i öfverförd anv.), hänföra o. andra, delvis nu obr., med liknande bet.; ofta öfvergående i 2; jfr DIT HÄN 1, DIT UT 1 samt DITÅT 3 c. Tijt lendar (dvs. syftar) likuel titt taal (dvs. att du tror dig om att kunna förbättra instiftelseorden vid nattvarden). L. Petri Dial. om nattv. B 2 b (1562). Ähran är Dygdenes Root; och Dygdenes grundwal är Ähran. / Dijt måttar all Gudz Lag. Stiernhielm Herc. 370 (1658, 1668). Lära vthan Löhn. Dijt haar och Poëten welat alludera som haar sagt (osv.). Grubb 14 (1665). (På Luther) är förmodeligen syfftat, ju kan thet otwungit thit lempas, thet Johannes en gång såg i vppenbarelse. Swedberg Cat. 7 (1709). Att krossa den lilla .. handelsstaten, dit syftade .. alla Ludvigs tankar, planer och beräkningar. Fryxell Ber. 15: 20 (1848).
h) i vissa förb. med ett ngt konkretare innehåll än det som betingas af uppgiften att bl. pronominellt angifva slutpunkt l. riktning; särsk.
α) i uttr. hit — dit, hit och dit, än hit än dit o. d., åt det ena hållet osv. — åt det andra osv. (se under HIT), äfv. dit — dit med samma bet. Nu wil then ene tiit, then annen tiit. G. I:s reg. 9: 318 (1534). Därs. 14: 100 (1542).
β) [jfr fsv. sanctus iacobus sagþe sik haua länt hanom asnan þit ok atar hem] stående i motsats till ett följande (stundom dock bl. underförstådt) dädan (dän) l. därifrån o. d., med hufvudvikten lagd antingen på rörelsen som sådan l. på dess fullbordande fram till slutpunkten; ofta: fram (motsatt: tillbaka), bort (motsatt: hem). Jag vet att jag hade käppen med mig dit. (Man) behöffver till dett ringesta 5 vekor dijt och 5 vekor dädan. RP 7: 572 (1639). Wela dhe presten skall försla sigh dijt och dädan med sitt egit folk och folenskap (dvs. befordringsmedel). Murenius Acta visit. 499 (1661). Däd ä' ju dit og dän En tämli' dryger wey. Börk Darius 436 (1688); jfr f. Han gick hela vägen, både fram (dit) och tillbaka. Moberg Gram. 275 (1815). jfr: Om vintern var jag med i skogen och hjälpte till vid milan. .. Jag körde oxarna dit och dän med lass. E. Ramsay i Läsn. f. sv. folket 1906, s. 41.
γ) (i sht hvard.) betonadt, med den närmare innebörden mer l. mindre obestämd l. gifven bl. genom den förhandenvarande situationen, i mer l. mindre fast förb. med vissa rörelseverb (l. verb som äro analoga med sådana); jfr 3 b med anm. Sätt dit den så den sitter (yttradt t. ex. till en person som håller på att slå in en kil); motsatt tag dän l. bort. Då slog lejonet .. (björnen) igen ett sådant starkt slag, så att björnen skrek grufveligt och tordes intet mera dit. Ekeblad Bref 1: 59 (1650; i fråga om en djurfäktning). Han vthdreff genastt den eene (bonden ur kyrkstolen), att han intett mer tör nosa ditt. Växiö domk. akt. 1675, nr 111. Hålt hålt, jag tar intet dit jag. Gyllenborg Sprätth. 120 (1737; till svar på ett erbjudet handslag). Stick inte dit. .. Hugg inte dit. Dalin (1850). Rättaren ritade såsom icke skrifkunnig sitt bomärke, och excellensen skref egenhändigt dit äfven detta namn under bomärket. Geijerstam Br. Mörk 20 (1906).
2) med mer l. mindre fullständigt förbleknande af rörelsemomentet, i uttr. som angifva ett yttre l. i sht inre samband l. sammanhang; särsk. i förb. med verben räkna (till den l. den gruppen l. klassen osv.), höra (till den l. den saken l. gruppen l. klassen l. platsen osv.) o. med dem likbetydande; jfr DIT HÄN 2, DIT UT 2; motsatt HIT. Hvad hör det dit? Hoppa öfver det där, det hör ju inte dit (dvs. till den fråga som du behandlar). Dedt collegium dijdt ährendet egentligen hörer. RP 6: 152 (1636). Åkerbruuk medh all the wärk (dvs. arbeten), som tijt lända (dvs. höra). E. Emporagrius (c. 1655) i KOF II. 2: 128. Engelsmännerne döma .. (Barclays roman) Argenis til Satire, och vi kunna räkna Argus dit. J. v. Engeström i VittAH 6: 143 (1788, 1800). Landstormens sista uppbåd kallas re'n / af arga hornrop från de dystra riken, / och jag hör dit. Karlfeldt Frid. lustg. 12 (1901). (†) (Konsistorium,) ther alla casus, tijt hörige, bör skärskodas. Växiö domk. akt. 1652, nr 16; jfr DIT-HÖRIG.
3) i vissa fall där nutida spr. normalt har DÄR; särsk.
a) (†) gm attraktion från hufvud-, resp. bisatsens konstr. När tijdh war redh .. (konungen) till höghen, tijt burspråket plegar hollas. Svart G. I 159 (1561). Alla the Tatare som ther om kring (dvs. kring Astrakan) boo, bådhe på the Holmar och Ööiar som liggia vthi Elfwen Wolga, och dijt som hon faller medh alla sina grenar vthi thet Caspiske Haafwet. Petreius Beskr. 1: 81 (1614).
b) [anv. beror till god del på inflytande från finskan] (i sht i Finl.) vid vissa rörelseverb, motsv. prep.-uttr. i sht med o. i. Klockaren och kyrkiowärderna upsättia beleterna thit kyrkioherden wijsar. Murenius Acta visit. 397 (1658). (Pigan) bekende .., at .. (pengarna) eij finnes i Johannis, uthan i hans brors skrin, dijt hon hade gömt them. Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 293 (1668). Jag lät .. taga fram en bänk, dit alla de (skolbarn) lades mot hvilka klagomål inlupit. C. R. Forsman (c. 1850) i Fin. kyrkoh. samf. prot. 5: 54. Den piedestal, dit uppfostran .. stält (det traditionella). Tavaststjerna Barnd. 86 (1886). Talarestolen utgjordes af en gammal packlåda, dit ”Math” placerades. SDS 1904, nr 310, s. 4. Den lilla lådan, dit posten till Djupnäs brukade läggas. Janson Ön 119 (1908). — (numera bl. i Finl.) vid verbet hamna. Växiö domk. akt. 1689, nr 219. (Kölden innehar) En verldsdel .. dit ingen hamna kan. Gyllenborg Bält 18 (1785). (Pojken) var föräldralös och utan några släktingar i byn, dit han hamnat Gud vet på hvilket sätt. Zilliacus Hågk. 150 (1899).
Anm. till 3 b. Vid LÄGGA, STÄLLA, SÄTTA (o. närstående verb) är konstr. med dit fullt normal, då ordet har deiktisk l. anaforisk anv., t. ex.: Ställ dit stolen igen (sedan). Sätt krukan på bordet! (Svar:) Jag har satt dit den (eller: satt den där; jfr utan alternativ i normalt spr.: Sätt krukan där på bordet!). En fattig enka, som lade dit (dvs. i offerkistan) två skärfvar. Luk. 21: 2 (öfv. 1883). Särsk. nyttjas dit, då bet. är (l. står nära) den under 1 h γ behandlade.
c) [jfr i mindre vårdadt finl. talspr. (Nyland) dit ä' han] vid verb som i sig själfva icke beteckna ngn rörelse till ett ställe l. ngn riktning osv.; se DIT UT 3, DIT UTFÖR 2.
Anm. till 3 c. Enstaka hithörande ex. i ä. litteratur bero säkerligen på tillfällig oaktsamhet l. sammanblandning af skilda konstr.
II. temporalt (åtm. i nutida normalt spr. utan motsvarighet hos HIT): till den (förut nämnda l. antydda) tiden l. tidpunkten l. stunden; särsk. i uttr. som motsvara de ofvan under I 1 f nämnda lokala. Snart är det jul. O, hvad jag längtar dit. Julen, dit alla barn längta. Han har sin födelsedag den 2 oktober. Det är långt dit. Vi kunna .. icke komma från landet, förrän ebben stiger igen, och det är fyra och tjugu timar dit ännu. Envallsson Azemia 20 (1793). — särsk. [jfr ä. d. til thid] (mindre br.) föregånget af ett pleonastiskt till (jfr I 1 e); jfr DITINTILL 2, DITINTILLS, DITTILLDAGS, DITTILLS. Faust. Hvad kräfver du i vederlag? Mefistofeles. Till dit är ännu mången dag. Rydberg Faust 46 (1876).
Särskilda förbindelser:
Anm. 1:o. Dessa förb. sammanskrifvas ej sällan, oftare i samma mån de blifvit stående. Där sammanskrifningen numera blifvit fullt fast, hvilket skett där förb. oftast l. uteslutande accentueras ss. ett ord, har denna behandlats som särskild artikel. 2:o. Relativ anv. är hos dessa förb. föga br. l. obr. (jfr under DIT HÄN, DIT UPP, DIT UT 1).
DIT BORT4 4 l. 0 4. särsk. motsv. I. (Jesus) sadhe till läryunganar, Sitter her så lenge iach går tijt bort och bedher. Mat. 26: 36 (NT 1526). B. E. Malmström 6: 41 (1845). Jaså, var det onkels glas! Jag flyttade undan det dit bort. Lagerlöf Dunungen 122 (1914).
DIT BORTÅT4 40 l. 4 04, äfv. 1 04, sällan 0 40 l. 0 3~2. (mindre br.) särsk. motsv. I; jfr DITÅT 3. Se en gång huru stadigt och med brinnande ögon Juliana ser dijt bort åt? Gyllenborg Vill. 48 (1721). Lind (1749). Dit bortåt är min gård belägen, / Der solen sjunker. Wennerberg 3: 55 (1883).
DIT FRAM4 4 l. 0 4. Lindfors (1815). Dalin (1850).
DIT HÄN4 4 l. 0 4, förr äfv. DIT HÄDAN. [jfr d. didhen] särsk.
1) motsv. I 1. Svart G. I 8, 52 (1561: tijt hädan). Heela Evangelij Predikan .. länder tijt hän, at wij thenna Artickel wäl förstå. Rudbeckius Luther Cat. 150 (1667); jfr I 1 g. Jag tviflar icke om denna conjunction (dvs. förening af svenska o. franska trupper), så vida (dvs. såtillvida som) franska hofvets idéer nog dithän luta. Höpken 2: 399 (1757); jfr under DIT UT 1 samt DITÅT 3 c. Du galna hop! Hur slog du icke himlen / Med gäll välsignelse för Bolingbroke / Förrän du honom fick dithän du ville? Hagberg Shaksp. 3: 273 (1848). Han är i Milfords hamn; läs nu och säg / Hur långt det är dithän. Därs. 6: 64 (1849); jfr I 1 f. Hvarför hade sederna förändrats ända dithän, att dygd blifvit ett ord, som icke tolererades i språket? Geijerstam Farl. makter 237 (1905). jfr: Mefistofeles .. måste .. lydigt följa dit Faust vill hän. Lysander Faust 86 (1875). — (föga br.; jfr anm. 2:o ofvan) (Kvinnan blir fåren) varse uppå Berget ut med Byn, tithän hon sig förfogar. Landsm. VI: V (i handl. fr. 1750).
2) motsv. I 2. Desse med flere dithän hörande omstendigheter. Höpken 2: 471 (1758).
DIT IN4 4 l. 0 4. särsk. motsv. I 1. G. I:s reg. 1: 58 (1523). Äffter the Danske äre nu .. kompne något starke tit inn i landit. RA 1: 703 (1560); jfr I 1 a. Lind (1749). Det gläder mig, att Geijer kom in i akademien. När jag nu endast får dig till dit in, så (osv.). Tegnér 5: 378 (1824). Geijerstam Andreas Vik 124 (1905).
DIT INTILL, DIT INTILLS, se DITINTILL, DITINTILLS.
DIT NED l. NER4 4 l. 0 4, i högre stil l. arkaiserande äfv. NEDER40. särsk. motsv. I 1. Hann (var) begærande .. at wy eder och them tiil wntsætningh tiidth nidt (dvs. till Danmark) skicka wille worth krigxfolk. G. I:s reg. 1: 220 (1524). (Vi) agthe draghe tiidh nidh tiil wexiö. Därs. 3: 9 (1526); jfr I 1 a. Carlén Skuggsp. 1: 104 (1861, 1865). I båtskjulet .. stod fyrvaktaren lik. .. Hvarje dag gick den gamla modern dit ned och såg till sin son. Geijerstam Ensamh. gåtor 1: 22 (1909).
DIT TILL, DIT TILLS, se DITTILL, DITTILLS.
DIT UPP l. OPP4 4 l. 0 4. [jfr d. didop] särsk. motsv. I 1. G. I:s reg. 7: 102 (1530). Berget Ararat .. är .. så brant, att thet är omögeligit een Menniskia kunna komma dijt vp. Kiöping Resa 42 (1667). Dit upp, dit upp, mot ljusets sälla länder, / Min qvalda själ sitt våta öga vänder. Stagnelius 2: 167 (1821). Se dit upp — till slottet, der kungen bor! Strindberg Lycko-Pers resa 18 (1882). Lagerlöf Holg. 1: 148 (1906). — (föga br.; jfr anm. 2:o ofvan) (Jakob De la Gardie) wårdadhe, näst höge öffuerheeten, Riksens wapn til fält, med sådan Manlighet, .. försichtigheet, .. och lycko, tijt vp ganska få kunna förmoda sigh nåå och hinna. Emporagrius Likpr. ö. J. De la Gardie C 4 a (1653).
DIT UPPFÖR(E)4 40(0), äfv. 4 3~2(0), äfv. 0 40(0), sällan 0 3~2(0). (mindre br.) Möller (1782; under dahin an).
DIT UPPÅT4 40 l. 0 40. Jagh skall medh dhet första begijfva migh på reesan dijt uppåth (dvs. upp till Stockholm). Oxenst. brefv. 9: 669 (1645). O, den som hade / vingar som foglarna ha. / Broder, hur glade / skulle dit uppåt vi dra! Tegnér 2: 10 (1817).
DIT UT4 4 l. 0 4. [jfr fsv. thiit wt] särsk.
1) motsv. I 1. E(dens) E(xcellens) .. fordrar min ringa persson dijt uth, till att yterligere vele låta bruka vidh armeerne. Oxenst. brefv. 8: 325 (1634). Skön är nejden, men vi förde / dock det skönaste dit ut. Tegnér 2: 285 (1818). Det var tidigt på våren, så tidigt, att människor ännu sällan sökte sig ditut (dvs. till Djurgården). Geijerstam Den ev. gåtan 149 (1907). — (i numera obr. l. föga br. uttr.) (Kejsarens) consilia gå nu mäst dijt uth, huru och på hvad sätt the kunna skillja oss ifrån Gallum (dvs. fransmannen, Frankrike). RP 8: 315 (1640). Någon ort ditut marchen skal gå. Stadg. ang. landtmil. 4: 1388 (1709; jfr anm. 2:o ofvan). Dit ut lutar thet, darauf zielet es, dort-hinaus will es. Lind (1749); jfr ex. under DIT HÄN 1 samt DITÅT 1 c. — särsk. i förb. hit ut — dit ut, se under HIT.
2) (†) motsv. I 2. Mina medel .. ähra på mina exercitia academica, och tijt wth höriga expenser aldeles ändade. Växiö domk. arkiv 1666, nr 233.
3) [jfr fsv. enkte land laa thiit wt mere ther man wiste aff sighia flere samt motsv. anv. i mindre vårdadt finl. talspr. (Nyland)] (†) motsv. I 3 c: där ute. Min k. bror wille .. Lathe migh förnimme huadh [huad] tijdender dijtt wtt höres gudh weett hwru dijt wtt ståår till. Fin. urk. I. 2: 67 (1597).
DIT UTFÖR(E)4 40(0), äfv. 4 3~2(0), äfv. 0 40(0), sällan 0 3~2(0).
1) (mindre br.) motsv. I 1: nedåt det hållet, dit nedåt. Möller (1782; under dahin ab).
2) (†) motsv. I 3 c: där utanför. (Man skall öppna de fönster) som äro emot Midnatthen (dvs. norr) och Solenes Vpgång (dvs. öster) ..: Medmindre någhon Förgifftadt Ort, Tijt vthföre wore beläghen. L. Paulinus Gothus Pest. 68 a (1623).
DIT ÅT, se DITÅT.
DIT ÖFVER4 40 l. 0 40. särsk. motsv. I 1. Några bönder ifrån Dansiker-Werdern vore her hos migh, för en Wiselen fröös till ... Gud give man kunde komma ditt över till dem. J. Banér (1628) i Oxenst. brefv. 6: 33. Lagerström Bunyan 1: 165 (1727). Vi hinna inte Nässja uddar, innan det ringer i vård, .. och ditöfver är det ännu tre mil. Heidenstam Birg. 17 (1901); jfr I 1 f.
Sammansättningar.
Anm. Ordet kan ss. första ssgsled förenas med de flesta verb med hvilka det öfverhufvud kan syntaktiskt förbindas. Dess grammatiska funktion är därvid genomgående den anaforiska (A II), dess reella bet. den lokala (B I), o. ngn ny själfständig bet. innehåller ssgn sålunda icke. Därför upptages af dessa verbalssgr bl. ett ringa urval; ur det nutida språket ha medtagits några mera stående, af de nu mer l. mindre obr. dels de mera rikligt anträffade, dels några mera egenartade. — Stilprägeln är hos samtliga verbalssgr åtm. numera normalprosans (särsk. förr dock vidsträcktare anv. vid bisatsordföljd); det lediga hvardagsspr. nyttjar fri ordfogning. Participformerna göra dock af ordföljdsskäl härvid som vanligt i viss mån ett undantag; af dem förekommer en o. annan också i otvungen stil, t. ex. ditbjuden, ditskickad. (I fråga om ä. fall är det ofta svårt att skilja på ordfogning o. ssg). — De få ssgrna med annan ordklass än verb, näml. med verbalsbst., verbaladj. l. undantagsvis med annat sbst. med verbal innebörd, äro icke lika utprägladt skriftspråksmässiga; jfr t. ex. (på) ditresan, (på) ditvägen. — Om de ofta sammanskrifna förb. af dit o. följ. tryckstarkt adv. (dit bort osv.) se under Särskilda förbindelser ofvan.
DIT-BJUDA. till BJUDA 26; i sht i p. pf. Björnståhl Resa 1: 310 (1771). Han var ditbjuden i qväll. PT 1911, nr 104 A, s. 3. —
-BÄRA. (Den lame) tagher sengena, vthi hwilka han aff androm tijt boren war. L. Petri 2 Post. 271 b (1555). Rydberg i SAH 53: 157 (1877).
-FÄRD. Atterbom Minnen 521 (1818). särsk. i förb. l. under ditfärden. Upsalaposten 1860, nr 37, s. 3. —
-FÖRA. Schroderus Sleidanus 118 (1610: tijt fördt). (Ridhästar) funnos .. i beredskap, enkom ditförda från Stockholm. Topelius Fält. 2: 137 (1853, 1856). särsk.
a) (numera knappast br.) ditsända, ditskicka. När oroligheterne i Bremen uppstodo, blef .. (Rosenhane) ditförd att stilla dem. Franzén Minnest. 2: 225 (1825).
b) (numera föga br.) till I 1 g (jfr 2): dit (hän)föra. Ödmann Str. förs. III. 2: 5 (1811). De .. högst olika slag af rättigheter, som ditföras (dvs. till rubriken hypotetiska rättigheter). Biberg 2: 213 (c. 1820).
-FÖRSEL. (föga br.) Under hungersnöden i Sverge hade .. (Sten Banér) rådt Sigismund, att förbjuda all ditförsel. Fryxell Ber. 4: 343 (1830).
(I 2) -HÖRA. numera nästan bl. i p. pr.; jfr -HÖRIG. HSH 7: 213 (c. 1750). (Skilja från ämnet) allt hvad ej egenteligen dithörer. Ad. prot. 1789, s. 472. Dithörande (dvs. till alkekungssläktet hörande) fåglar äro lifliga och orädda. 2 NF 1: 602 (1903).
(I 2) -HÖRIG. [jfr t. dazu l. dahin gehörig samt dit hörig ofvan under I 2] (mindre br.) som hör dit, dithörande. Atterbom C. XII 95 (1845).
-INTILL, se DITINTILL.
-INTILLS, se DITINTILLS.
-KALLA. Schroderus Osiander 1: 667 (1635). Ryktet ditkallade .. en myckenhet folk från Jerusalem. Ödmann Str. förs. 1: 400 (1800).
-KOMMA. RP 2: 95 (1631). Han sade .. sitt ärende, hwarföre han war tijtkommen. Verelius Herv. 125 (1672).
-KOMST. G. H. Taubenfelt (1658) i Hist. tidskr. f. Skån. 1: 199. Vid ditkomsten. Weste (1807). I Amerika fans ej hästen före Europeernes ditkomst. Sundevall Zool. 36 (1835).
(jfr I 3 b med anm.) -LÄGGA. (Guld-)kiädjan (anträffades) i Sådorne, och ingen vijste, hvem den hade dijtlagdt. S. Columbus Vitt. 279 (c. 1678). Sakerna på hans skrifbord lågo så jemnt, som om de varit ditlagda med vinkelmått. Roos Str. 52 (1892). särsk. (†) med afs. på eld som blifvit anlagd. Emedan i det huset der elden börjades icke varit eldadt, så var det mer än sannolikt, at den blifvit utanifrån ditlagd. Oldendorp Evang. br. missionsarb. 2: 383 (1788).
-PRETA. (föga br.) preta dit, påta dit. Ett i nyare tider ditpretadt byggverk. Atterbom Minnen 441 (1818; en smula föraktligt om en missprydande byggnad).
-RESA, r. l. f. Dalin Hist. 1: 29 (1747). särsk. i förb. l. under ditresan. (De båda rikenas fullmäktige skulle) under ditresan, vistandet på stället och återresan .. vara trygge för allt slags våld. Hallenberg Hist. 4: 577 (1794). (Coijet) förnötte nära trenne månader på ditresan (näml. till London). Carlson Hist. 1: 95 (1855).
-RESA, v. Ekeblad Bref 1: 6 (1649). Dalin (1850; under dit).
-SIKT(EN). (enst.) utsikten dit. Atterbom FB 194 (1818).
-SKICKA. Oxenst. brefv. 1: 346 (1627). Alldeles dylika flintpjeser förvaras i .. Prins Christians samling i Köpenhamn, ditskickade från Norra Amerika. Nilsson Ur. I. 1: 7 (1838).
(jfr I 3 b med anm.) -STÄLLA. Hagberg Shaksp. 10: 67 (1850). Konstverken .. på palatsets gård synas ditstälda och ordnade af en ironisk ande. Rydberg Rom. d. 8 (1875, 1882).
-SÄNDA. Wivallius Dikt. 75 (1631). Först genom en ditsänd person fick jag reda på några fynd därifrån. O. V. Wennersten i Fornv. 1909, s. 199.
(jfr I 3 b med anm.) -SÄTTA. Schroderus Sleidanus 109 (1610: tijt satt). Talet upkom at krukan war j widskepelig meening dijtsatt. BtFH 2: 350 (1670). En massa färger .. ditsatta (på taflan) med stor djärvhet. Gauffin Larsson 2: 29 (1908). särsk. om insättande (af person) på en plats l. i ett ämbete o. d. (Riksmarsken förehöll prästen, att) han inthet (var) dijtsatter att så administrera Sacram Cænam (dvs. den heliga nattvarden). RP 3: 172 (1633). (Ivar Axelsson) lemnade .. Visborg till kon(ung) Hans, som ditsatte skånske riddaren Jens Holgersson Ulfstand. NF 17: 1192 (1893).
-TILL, se DITTILL.
-TILLDAGS, se DITTILLDAGS.
-TILLS, se DITTILLS.
-VÄG. (Ställets) vackraste anblick erhålles från den ditväg, som går venster om ån. Atterbom Minnen 3 (1817). 3/8 mil från Sanda intager .. Vestergarn en lågländ .. plats helt nära kusten. Ditvägen .. lifvas af barrskog. Brunius Gotl. konsth. 3: 299 (1866). särsk. i förb. l. under ditvägen. Dalin (1850).
-ÅT, se DITÅT.
Spoiler title