SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄFT ɟäf4t, förr äv. KÄFTE, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er (möjl. äv. att hänföra till sg. käfta) SthmTb. 13/11 1586, Lindestolpe SuurbrFr. 21 (1718)); förr äv. KÄFTA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (ÖB 135 (c. 1712)).
Ordformer
(kef(f)t (kie-) 15361742. käft (kiä-, kjä-, -fft, -vt) 1541 osv. kefta, käf(f)ta 16251745. kiäffte 1681)
Etymologi
[fsv. kiæpter, käke, käft, svalg, motsv. d. kæft, nor. kjeft, isl. kiaptr, kiǫptr, keptr, besläktat med d. kæbe, kæve, mnt. keve, holl. kevel, t. kiefer, kiefel o. (bildade till annat avljudsstadium) fsax. cāfl, feng. ceāfl, käke), ävensom avest. zafan, mun. — Jfr KÄBBLA, KÄFSA, KÄFTA, sbst.2, KÄFTA, v.2, KÄFTAMENTE]
1) käke (se d. o. 1); äv. i inskränktare anv.: underkäke; utom i a, c numera bl. (ngn gg i vitter stil) i pl. Syr. 31: 12 (öv. 1536). Wid tredie Oxeltanden af öfra käfftan. Lindestolpe Frans. 90 (1713). Sköldmöen Weborg .. med sit svärd skar käften lös på Stark-Otter hin gamle. Dalin Hist. 1: 467 (1747). Att .. (hetärerna) vid gästabuden åto plumpt, med smällande käftar. Palmblad Fornk. 1: 267 (”276”) (1843). Rydberg Vap. 27 (1891). — jfr NEDER-, UNDER-, ÖVER-KÄFT m. fl. — särsk.
a) hos djur: käke; äv. (numera bl. i ssgr) i inskränktare anv.: underkäke. Balck Es. 75 (1603; i fråga om varg). Om djuret skall kunna fatta uti sitt rof, måste käftens ledhufvud hafva en egen form. Stiernstolpe Cuv. 75 (1821). (Folke Filbyters) händer sågo ut att kunna bräcka upp käftarna på en slagbjörn. Heidenstam Folkung. 1: 29 (1905). DN(A) 1934, nr 173, s. 9 (i fråga om gädda). — jfr GÄDD-, SVIN-, VARG-KÄFT m. fl. — särsk.
α) (†) veter. om underkäkens främsta del hos hästen. KrigVAH 1829, s. 37.
β) (†) hos fågel, om över- l. undernäbb. Rudbeck Samolad 76 (1701). Näfvet (hos gladan är) tiockt med en liten krok af öfre käften. Broman Glys. 3: 400 (c. 1740).
b) (†) i utvidgad anv., = KÄKE 1 b. VetAH 1776, s. 279. Möller (1790, 1807).
c) (i sht i högre stil) mer l. mindre bildl.; numera bl. i pl.; särsk. i uttr. i l. ur (utur) dödens käftar. (För ogudaktighetens skull) haffuer heluetet .. vpgapat medh sina käfftar vthan måtto. Jes. 5: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: öppnar sina käftar). Honom (dvs. Lazarus) reeff han (dvs. Jesus) medh itt ord, vthu dödzens kefftar. PErici Musæus 1: 238 a (1582). Arsenius Minn. 10 (c. 1895).
d) oeg., om gälar; i ssgn FISK-KÄFTAR.
2) i överförd anv.; särsk. tekn. om redskapsdel som till sin funktion (i allm. gripande, fasthållande, sönderhackande, sönderkrossande, sönderskärande o. d.) erinrar om en käft. Rinman JärnH 990 (1782; på tång). Almroth Karmarsch 252 (1838; på skruvstäd). JernkA 1861, s. 130 (på malmkross). En .. bergostronskrapa .. med en stark egg eller s. k. käft, som .. hugger mot ostronen. UB 3: 534 (1873). En papperssax, hvars käftar gått i lås af rost. Strindberg RödaR 12 (1879). Tvänne i remskifvan fastskrufvade, tandade käftar, hvilka medelst en fjeder spännas fast om den mindre remskifvan. Grotenfelt Mejerih. 86 (1886). Under det .. linet knastrade mellan bråkornas käftar. Landsm. 1907, s. 88. Key Amatörbokb. 10 (1929). — jfr KLOPP-, KROSS-, RÖRGRIPNINGS-, TÅNG-KÄFT m. fl. — särsk. vapenhist. på hane till flintlås-, hjullås- l. luntlåsgevär: var särskild av de delar mellan vilka flintan l. luntan fastsättes; nästan bl. i pl. Svederus Jagt 342 (1831). Alm VapnH 51 (1927).
3) (utom i a numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) eg.: den del av vardera kinden som sitter på käkarna; oftast övergående i bet.: kind; förr äv. om motsvarande parti av huvudet hos djur. SthmTb. 13/11 1586. Hon (blev) befängd medh en siuka i sijn wenstre kefta och öra. JBureus (1625) i 3SAH 23: 104. Käftar .. kallas den med hud betäckte köttaktige del som sitter emillan Mundgiporne .., käkarnes ledgång och tandlådorne. Retzius Djurr. 120 (1772). Käftarna pösa ju mera jag dricker, / Liljorna flykta sin kos. Braun Dikt. 1: 30 (1837). Segt sliter (häst-)kraken, piskan hviner hvass, / och drängens käft är röd och blå. Österling ÅrVis. 91 (1907). — särsk.
a) (starkt vard., fullt br.) i uttr. som ange utdelande l. erhållande av slag, ss. ge, slå, lägga, smälla, smocka o. d. (förr äv. hugga) ngn på käften, ge ngn (ett slag) på käften, få (ett slag) på käften; numera ofta anslutet till 4 a. Nordforss (1805). Hagberg Shaksp. 1: 417 (1847). Du hade slagit honom på käften, om du hade kunnat. Moberg Sedebetyg 65 (1935).
b) (†) i uttr. lägga l. kasta (skjutvapen) till käft, lägga an (med skjutvapen). SDS 1918, nr 147, s. 8 (1824). AB 1831, nr 11, s. 3.
4) den öppning l. hålighet som käkarna jämte därpå sittande mjuka delar omsluta (vanl. med inbegrepp av käkar o. mjukdelar); mun; munhåla, gap.
a) hos människa; numera bl. (starkt vard. o. föraktligt): ”trut”; jfr FLABB, sbst.1 1. (Knekten) wrook sitt Spiut igenom hans Käffta, så at han bleff dödh. Schroderus Os. III. 2: 76 (1635; lat. orig.: per os). Nej! se dess sneda käft till öronen upvriden! Bellman Gell. 73 (1793). Hm, hm, (du) försökte få opp käften på honom? Nyblom Twain 2: 35 (1874). Att de föraktliga bondkaninerna snart ska få mullbänkarna slagna ur käften. Hellström Malmros 237 (1931). — särsk. (†) i uttr. lägga till käft(en).
α) ropa högljudt; jfr 5. Hake lade til kiefften och Svor, / i Mårgon skal bli et qvasteba(d) stor. Visb. 3: 518 (c. 1700). Cavallin (1876).
β) äta l. dricka glupskt l. girigt. Lindfors (1815). Cavallin (1876).
b) (numera i sht i vitter stil) hos djur. En tand vthur en Elephants kefta. Hiärne 2Anl. 373 (1706); jfr 1 a. Då .. lejonet .. öppnar sin röda, vitfradgiga käft. Bergman JoH 32 (1926). — särsk. i överförd anv., om djur med på visst sätt egendomlig mun; i ssgn BLÅ-KÄFT.
5) (starkt vard.) om munnen ss. talorgan: ”trut”; jfr FLABB, sbst.1 1. Sehlstedt 2: 106 (1854, 1862). Du är slängdare i att bruka käften. Lundström Bojer Dyrend. 150 (1920). Ingen käft i världen kunde mäta sig med den (dvs. lumpsamlarens) i ordrikedom. Suneson GGrund 102 (1926). Man .. är kvick i käften. Bergman LBrenn. 276 (1928). jfr: Det är på käften man känner hunden (och på talet mannen). Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
a) i uttr. hålla käft(en), äv. käften på sig, äv. sin (förbannade o. d.) käft, i vissa trakter äv. knipa käft, tiga, hålla munnen, hålla ”truten”. Envallsson Kopparsl. 3 (1781). Äh, håll käften på dig! Strindberg RödaR 236 (1879). Är herr bokhållaren god och kniper käft? Nordström Sönd. 37 (1910). Du .. ska hålla käft och inte ställa till tumult! Blomberg Bab. 213 (1928).
b) i uttr. slänga käft, prata mycket, låta munnen gå; munhuggas (med ngn). En bodbetjent han kan slänga käft han, så det går som en kappe ärter. Blanche Våln. 415 (1847). Lidforss DQ 2: 106 (1892). (Hon) är en mästarinna i att slänga käft. GHT 1936, nr 34, s. 9.
6) (starkt vard.) ss. beteckning för person.
a) i förb. med negation l. nekande styrande sats l. i till innebörden nekande sats. Loenbom Stenbock 3: 43 (cit. fr. 1712). Och förr än någon Kjäfft vi täncka til at lämna, / Förr skal af Vapnabrak hvart Berg begynna rämna. Hesselius E9 43 (1740). Jag har ordres .. att intet släppa någon käft in i trägården. Kexél 1: 440 (1795). Hon tål inte, att en lefvande käft lägger sej i hennes affärer. Janson Gast. 123 (1902). Det fanns ingen enda käft där mer än Hansen å jag. Andersson Chimokama 12 (1920).
b) i uttr. varenda (förr äv. särskrivet), äv. var eviga, ngn gg var käft. (Vi) skole .. fösa dem (dvs. norrmännen) i sjön hvar enda kjäft. Fernow Värmel. 834 (1779). FinKyrkohSP 5: 260 (c. 1815). Då blef vi hängda hvar eviga käft. Hagberg Shaksp. 1: 17 (1847).
Ssgr (i allm. till 1): A: KÄFT-ARTÄR. (†) käkpulsåder. Billing Hipp. 203 (1836).
-BEN. (käft- 17391892. käfte- 1745) (numera knappast br.) käkben. Hiorter Alm. 1739, s. 30. Rydberg Brev 3: 128 (1892).
Ssg (†): käftbens-hål. käk(bens)håla. Hernquist Hästanat. 6 (1778).
-GROP. veter. käkgrop, strupgång. TLäk. 1832, s. 30. SoldatinstrHäst. 1938, s. 8.
-GÅNG; pl. -ar. (†) = -GROP. LfF 1852, s. 176. Juhlin-Dannfelt 254 (1886).
(3 a) -HUGGARE, r. l. m. (starkt vard., tillf.) örfil. Strindberg Bjälb. 90 (1909).
(2) -HUVUD. tekn. i malm- o. stenkross: huvud. JernkA 1895, s. 76.
-HÅLA, r. l. f. (numera knappast br.) veter. käkhåla. Sönnerberg Loder 37 (1799). Auerbach (1911).
-LED, r. l. m. (†) käkled. Hernquist Hästanat. 54 (1778).
-MUSKEL. (†) tuggmuskel. Hernquist Hästanat. 37 (1778). ÖoL (1852).
-PULSÅDER. (†) käkpulsåder. Lundberg HusdjSj. 24 (1868). Wrangel HbHästv. 912 (1886).
(3) -PÅSE. (†) kindpåse (se d. o. 1), käkpåse. Retzius Djurr. 33 (1772). SvTyHlex. (1851, 1872).
(jfr 5 b) -SLÄNGARE. (starkt vard., tillf.) om munvig person. Din förbannade käftslängare. Tavaststjerna Aho Folkl. 145 (1886).
-VINKEL. (numera knappast br.) veter. underkäksvinkel. ASScF 2: 853 (1847). Juhlin-Dannfelt 380 (1886).
B (†): KÄFTE-BEN, se A.
-HÅL. käkhåla. Acrel Chir. 88 (1759).
Avledn.: KÄFTAD, p. adj. försedd med käft.
1) (numera knappast br.) till 1. Heinrich (1814). särsk. (†) till 1 b. Munnen käftad. VetAH 1775, s. 255 (i fråga om insektsläkte).
2) (†) till 4. Adlerbeth Buc. 123 (1807).
3) till 5; ss. senare led i ssgr; jfr PIGG-KÄFTAD.
-KÄFTIG, adj. till 5; ss. senare led i ssgr; jfr AV-, UPP-KÄFTIG.
Spoiler title