tryckår: 2009
gräns
substantiv ~en ~er
gräns·en●(tänkt) skiljelinje mellan två ytor eller områden
ibl. i form av konkret linje (äv. vattendrag e.d.), stängsel el. annan företeelse, i geografiska sammanhang dock vanligen om fastställd men inte utmärkt linje
af.geogr.samh.gränsdragninggränsflodgränskontrollgränskränkninggränslinjegränsområdefiskegränskommungränsriksgränsträdgränsen naturlig gränsfly över gränsende passerade gränsen vid midnattgränsen till grannens tomt markerades av en häck○äv. bildligt om tänkt skiljelinje mellan olika tillstånd e.d.bristningsgränsdatumgränsklassgränspartigränssmärtgränssvältgränstillvarons yttersta gränserden kritiska gränsen för brännskadorhon drev honom till vansinnets gränshan var på gränsen till ett hysteriskt utbrott○spec. om övre el. nedre el. yttersta begränsninggränsfallgränslösåldersgränsövre gränsnedre gränsen glädje utan gränsdet verkar inte finnas någon gräns för hur mycket hon orkarvi måste sätta gränser för barnenhans tålamod känner inga gränserdet får finnas gränser!gränsen (mellan ngra), gränsen (för/mot/till ngt)vara på gränsen attvara nära att
hon var på gränsen att ge upp, men så fick hon äntligen tag på en lägenhet
sedan 1504brev från invånare i Kalmar till rikets råd med begäran om förstärkningar (Styffe)fornsv. grens; av lågty. grense med samma betydelse; urspr. ett slaviskt ord; jfr polska granica ’gräns’
