SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gräns substantiv ~en ~er gräns·en(tänkt) skilje­linje mellan två ytor eller om­råden ibl. i form av konkret linje (äv. vatten­drag e.d.), stängsel el. annan före­teelse, i geografiska samman­hang dock vanligen om fast­ställd men inte ut­märkt linje af.geogr.samh.gränsdragninggränsflodgränskontrollgränskränkninggränslinjegränsområdefiskegränskommungränsriksgränsträdgränsen naturlig gränsfly över gränsende passerade gränsen vid mid­nattgränsen till grannens tomt markerades av en häckäv. bildligt om tänkt skilje­linje mellan o­lika till­stånd e.d.bristningsgränsdatumgränsklassgränspartigränssmärtgränssvältgränstill­varons yttersta gränserden kritiska gränsen för bränn­skadorhon drev honom till van­sinnets gränshan var på gränsen till ett hysteriskt ut­brottspec. om övre el. nedre el. yttersta begränsninggränsfallgränslösåldersgränsövre gränsnedre gränsen glädje utan gränsdet verkar inte finnas någon gräns för hur mycket hon orkarvi måste sätta gränser för barnenhans tåla­mod känner inga gränserdet får finnas gränser!gränsen (mellan ngra), gränsen (för/mot/till ngt)vara på gränsen attvara nära atthon var på gränsen att ge upp, men så fick hon äntligen tag på en lägenhet sedan 1504brev från invånare i Kalmar till rikets råd med begäran om förstärkningar (Styffe)fornsv. grens; av lågty. grense med samma betydelse; urspr. ett slaviskt ord; jfr polska granica ’gräns’