publicerad: 1902
ARSENIK ar1seni4k (arseni´k Weste; i vers ∪ — ∪ Lucidor Hel. L l 4 b (1674), — ∪ — Spegel Guds verk 137 (1685)), r. l. m. (m. J. Browallius i VetAH 5: 20 (1744), Weste, Keyser Kemien 2: 764 (1874)); best. -en.
Ordformer
Anm. I ä. tid användes äfv. den lat. formen arsenicum (äfv. med lat. böjning). B. Olavi 115 b (1578; i bet. 2), Forsius Min. 29 (c. 1613; i bet. 3 o. 4), Martin Läk.-grund. 450 (1783; i bet. 1).
Etymologi
[jfr t. arsenik, eng. o. fr. arsenic, af lat. arsenĭcum (arrhenicum), af gr. ἀρσενικόν (ἀῤῥενικόν) (med kort ι), auripigment. Enl. W. Muss-Arnolt i Transact. of the Amer. Philol. Assoc. 1892, s. 138 skulle det gr. ordet, hvars urspr. bet. ”manlig”, ”kraftig” (jfr gr. ἄρσην) lämnar en mindre tillfredsställande utgångspunkt för bet. ”auripigment”, bero på en folketymologisk omtydning af det syriska uttr. för auripigment, zarnīk, hvilket själft är lånadt fr. ett likljudande o. likbetydande pers. ord, som sammanhänger med pers. zar, guld, alldeles ss. auripigment med lat. aurum. Ur begreppssynpunkt är sammanställningen af arsenik o. pers. zarnīk mycket tilltalande, men ur formell synpunkt möter den åtskilliga svårigheter]
Anm. Det gr. ἀρσενικόν, lat. arsenicum var urspr. namn på auripigment l. gul svafvelarsenik (jfr 3). Senare utsträcktes anv. af ordet arsenicum till den röda svafvelarseniken (jfr 4) o. den tidigt (under medeltiden) upptäckta arseniksyrligheten (jfr 2). Då den sistnämnda med tiden blef den viktigaste af arsenikföreningarna, användes ordet (från 1500-talet) företrädesvis om denna. Sedan slutligen den likaledes tidigt kända metalliska arseniken (under 1700-talet) blifvit till sin karaktär bestämd, kom ordet småningom att i vetenskaplig framställning begagnas hufvudsakligen om detta ämne (jfr 1).
gemensam l. sammanfattande benämning på ett visst metalliskt grundämne (se 1) o. några af dess föreningar (se 2—4), alla kända för sina giftiga egenskaper. Bly haer sin minie (dvs. innehåller mönja), Ten arsenic. Lucidor Hel. L l 4 b (1674). Qwiksilfwer, Arsenic med andra Mineraler / Om hwilka Book-lärt Folck i alla Scholar talar. Spegel Guds verk 137 (1685). J. Browallius i VetAH 5: 20 (1744). Arsenik uti alla sina former (är giftig). De häraf vanligast förekommande äro den hvita och gula arseniken. N. H. Lovén Anvisn. 94 (1838). Arsenik förekommer oftast såsom arseniksyrlighet. Uhrström Hemläk. 17 (1879, 1884). — särsk.
1) kem. metalliskt grundämne af glänsande stålgrå färg o. kristallinisk struktur, hvilket förekommer dels gediget, dels i förening med metaller, svafvel o. (i salter) syre; arsenikmetall (se d. o. 1); ofta kalladt metallisk arsenik, äfv. (numera sällan) regulin(i)sk o. ss. nativt fordom svart arsenik; jfr ARSENIK-KUNG o. -REGULUS samt FLUG-STEN, KOBOLT, SCHERBENKOBOLT, SPEGEL-KOBOLT. Svart Arsenik .. Arsenik-sten .. Är en ren arsenik, af grå eller svart färg. Wallerius Min. 225 (1747). Den Reguliniska Arseniken löses intet uti rent Vatten, såsom Metall. Rinman 1: 79 (1788). Berzelius Kemi 2: 125 (1812, 1822). Utmärkande för arseniken är den egna, hvitlökslika lukten vid dess upphettning i luften. Blomstrand Oorg. kemi 128 (1873, 1897). Den i handeln förekommande arseniken är antingen gedigen arsenik, scherbenkobolt, eller ock med konst framställd arsenik, kallad cobaltum eller flugsten. Keyser Kemien 2: 765 (1874). Metallisk arsenik har ringa användning; den begagnas företrädesvis i legering med bly vid hageltillverkning. Cleve Handlex. 26 (1883). Med skäl kan arsenik i små mängder räknas bland de i naturen allmännast förekommande ämnen. Rosenberg Oorg. kemi 291 (1888). — jfr BLY-, BROM-, FLUOR-, FOSFOR-, JOD-, KLOR-, SVAFVEL-ARSENIK.
2) en till färgen hvit förening af det under 1 nämnda grundämnet o. syre, med vidsträckt teknisk o. medicinsk användning; arseniksyrlighet, arseniktrioxid; ofta kallad hvit arsenik; jfr ARSENIK-BLOMMA, -GLAS a, -KALK o. -MJÖL samt FLUG-KRUT o. -PULVER, FÖRGIFT, GIFT, HVITT, MERKURIUM, RÅTT-GIFT, -KRUT o. -PULVER. Ta (in), begagna, äta arsenik. J. Browallius i VetAH 5: 26 (1744). Hushållare nyttja Arseniken, at därmed döda råttor, flugor och annan ohyra. Fischerström 1: 179 (1779). Arsenik, Hvit Arsenik, eller Arsenicum Album, är under det namnet allenast känd af Bergsmän och under namn af Förgift, Mercurium och Råttkrut, ibland Allmogen. Rinman (1788). Två ting äro hvita — Oskuld — Arsenik. Almqvist Drottn. j. 256 (1834). Arseniksyrlighet .. l. hvit arsenik är det ämne, som i dagligt tal plägar kallas arsenik och är bekant såsom ett ibland de farligaste gifter. Borck Oorg. kemien 321 (1853). Den såkallade hvita arseniken .. begagnas för glastillverkningen och för framställande af gröna färger. A. Sjögren Min. 72 (1865). Förordning angående vård och försäljning af arsenik samt af andra giftiga ämnen och varor. (1876; titel på giftstadgan). Barnet behandlades (för anemi) med arsenik. Hygiea 1883, Förh. s. 102. Man brukar stundom ge hästar och boskap litet arsenik, för att de skola erhålla bättre hull. Cleve Handlex. 30 (1883). — om lösning af arseniksyrlighet. Injektioner af arsenik. Hygiea 1883, Förh. s. 34.
3) (numera föga br.) i sht i förb. gul arsenik, om en (i sht förr ss. färgämne använd) förening af det under 1 nämnda grundämnet o. svafvel: arseniksvaflighet, arseniktrisulfid, gul svafvelarsenik, auripigment, operment, rauschgelb; jfr ARSENIK-BLÄNDE o. -GLAS b samt KUNGS-GULT, REALGAR, RISIGALL. Stiernman Com. 4: 1073 (1688). J. Browallius i VetAH 5: 26 (1744). Rinman 2: 399 (1789). Almström Handelsv. 177 (1845). Företrädesvis njutes (af arsenikätarna i Steiermark) den hvita arseniken, men äfven den gula. Hygiea 1861, s. 477; jfr 2. Cronquist 74 (1878).
4) (numera föga br.) i sht i förb. röd arsenik, om en (i sht förr ss. färgämne använd) förening af det under 1 nämnda grundämnet o. svafvel: underarseniksvaflighet, röd svafvelarsenik, realgar, arsenikrubin, rubinsvafvel, rödt rauschgelb; jfr ARSENIK-BLÄNDE o. -GLAS c samt AURIPIGMENT (OPERMENT), SANDARAK. Stiernman Com. 4: 1073 (1688). J. Browallius i VetAH 5: 26 (1744). Den röda arseniken finnes stundom af naturen producerad, eller gediegen. Rinman 2: 401 (1789). Almström Kem. tekn. 1: 242 (1844). Keyser Kemien 2: 777 (1874). (Ekenberg o.) Landin 747 (1894).
Anm. Af ordet arsenik hafva (gm förändringar af dess senare del, i sht gm utbytande af ordslutet -ik mot vissa i kemiska ämnesnamn brukliga afl.-ändelser) bildats flera kemiska termer för betecknande af vissa arsenikföreningar, ss. arsenit om arsenikblomma (A. Erdmann Min. 280 (1860)) l. om arseniksyrligt salt (Blomstrand Oorg. kemi 129 (1873, 1897), P. T. Cleve i NF 1: 1135 (1876)), arsenat l. arseniat om arseniksyradt salt (Sparrman Fourcroy 73 (1795), Gadolin Inl. t. chemien 82 (1798), A. Erdmann Min. 174 (1853, 1860), Blomstrand Oorg. kemi 130 (1873, 1897)), arsenid om arsenikförening (Rebau Naturh. 3: 42 (1879)) o. arsin om arsenikväte (P. T. Cleve i NF 1: 1134 (1876), Berwald Oorg. kemi 77 (1886, 1895)) l. om förening af arsenik o. ngn alkoholradikal (Cleve Org. kemi 138 (1888)).
Ssgr (jfr ARSENIKAL-): (1) ARSENIK-AMALGAM103 ~002 l. -AMALGAMA~0200. kem. förening af arsenik o. kvicksilfver. Berzelius Kemi 2: 128 (1822). Kindblad (1867). —
-BAD~2. jfr BAD 1 c. Anledningen till denna allmännare förekomst af arsenik (i tryckta bomullstyger) torde vara begagnande af arsenikbad vid appreteringen. Cronquist 59 (1878). —
(jfr 2) -BLOMMA~20, sbst. [jfr t. arsenikblüte, eng. arsenic bloom] miner. om nativ arseniksyrlighet, vanl. förek. ss. en kristallinisk skorpa l. ss. ett hårformigt l. flockigt öfverdrag l. anflog på andra mineralier. Rinman 1: 83 (1788). A. Erdmann Min. 280 (1853, 1860). Cronquist 50 (1878). —
(1) -BLÄNDE~20. miner. Realgar .. och auripigment .. äro tvänne vigtiga arsenikmineral, som ock kallas rödt och gult arsenikblende. Svenonius Stenriket 82 (1888). —
(2) -BOK~2. i sht apot. (af apoteksföreståndare l. af person som i sitt yrke använder arsenik förd) bok hvari införas uppgifter om arsenikförrådets storlek o. tillökning, samt om utlämning l. förbrukning däraf. Arsenikbok skall, innan anteckning deri .. sker, uppvisas för .. magistrat .. och .. förses med påskrift. SFS 1876, nr 3, s. 4. Därs. 1901, Bih. nr 104, s. 28. —
-BRUK~2.
(1) -BUNDEN~20, p. adj. (numera mindre br.) kem. Ekeberg Nomenkl. f. chemien 24 (1795). Arsenikbundna metaller. Berzelius Blåsr. 119 (1820). P. T. Cleve i NF 1: 1134 (1876). —
(2) -DROPPAR~20, pl. apot. lösning i vatten af arseniksyrligt kali; jfr -MIXTUR. Wenström (1891). Sv. farm. 178 (1901). —
(1) -FALERTS~20 l. ~02. miner. mineral som hufvudsakligen består af koppar, svafvel o. arsenik; ljus falerts. A. Erdmann Min. 235 (1853, 1860). Svenonius Stenriket 92 (1888). —
-FLÄCK~2. särsk. kem. till 1: fläckformig beläggning af arsenik (i glasrör o. d. vid arsenikprof); jfr -SPEGEL. Keyser Kemien 2: 776 (1874). Arseniken, hvilken afsätter sig såsom bruna eller svartbruna, glänsande fläckar, arsenikfläckar. Rosenberg Oorg. kemi 293 (1888). —
-FRI~2. Berzelius Kemi 2: 571 (1822). Arsenikfria tapeter. O. T. Sandahl i NF 1: 1137 (1876). Arsenikfri salpetersyra. Cleve Handlex. 27 (1883). —
-FÄRG~2. färg som innehåller arsenik. Borck Oorg. kemien 325 (1853). O. T. Sandahl i NF 1: 1137 (1876). —
-FÄRGAD~20, p. adj. färgad med arsenikhaltig färg. Arsenikfärgade (gröna) tapeter. Düben Kurs i anat. 73 (1864). Lundin N. Sthm 45 (1887). —
-FÖRGIFTAD~020, p. adj. Under sjutiotalet började Stockholm känna sig arsenikförgiftadt af tapeterna i sina rum. Lundin N. Sthm 45 (1887). —
-FÖRGIFTNING~020. förhållande(t) att vara förgiftad gm arsenik; äfv.: handling(en) att förgifta (ngn) medelst arsenik. H. Gahn i VetANH 21: 73 (1800). Kronisk arsenikförgiftning. SFS 1891, Bih. nr 107, s. 4. —
-GAS~2. gasformig arsenik. särsk. till 1. Berzelius i VetAH 1843, s. 8. Uhrström Hemläk. 592 (1880, 1886). —
-GLAS~2. kem., tekn. om arsenikförening l. blandning af arsenikföreningar erhållen i form af en glasartad massa. Nilson Arsenikens sulfurer 10 (1871). särsk.
a) om arseniksyrlighet sådan den erhålles gm omsublimering af det vid fabrikationen erhållna mindre rena arsenikmjölet; äfv. kallad hvitt l. raffineradt arsenikglas. Ullgren Wöhler Oorg. chemien 302 (1836). Keyser Kemien 2: 767 (1874). Ekenberg (o. Landin) 31 (1888).
b) i förb. gult arsenikglas; jfr ARSENIK 3. Genom sammansmältning af .. (arseniksyrlighet o. svafvel) erhålles .. (arseniksvaflighet) såsom en gul massa, gult arsenikglas. Rosenberg Oorg. kemi 298 (1888).
c) i förb. rödt arsenikglas; jfr ARSENIK 4. Keyser Kemien 2: 777 (1874). Genom destillation af arsenikkis och svafvelkis erhålles en glaslik, rödbrun massa af vexlande sammansättning, hvilken under namn af rödt arsenikglas, arsenikrubin fordom användes till hvit fyrverkerield. Rosenberg Oorg. kemi 298 (1888). jfr Almroth Kemi 712 (1834). —
-GRÖN~2. jfr -FÄRGAD. Den .. farliga arsenikgröna färgen. Uppf. b. 4: 655 (1873). Cronquist 53 (1878). —
-HALT~2, sbst. Rinman 2: 977 (1789). Då arsenikhalten är betydlig röker profvet starkt och arseniklukten kännes på långt afstånd. Berzelius Blåsr. 119 (1820). Intyg om varors arsenikhalt. SFS 1892, nr 104, s. 3. —
-HALTIG~20. Arsenikhaltig Jord. Rinman 1: 83 (1788). Arsenikhaltiga färger. SFS 1892, nr 104, s. 1. Berwald Oorg. kemi 78 (1895; se under -VÄTE). —
-HUD~2. garf. (från Ostindien härstammande) med arsenik konserverad hud af nötkreatur. Hirsch Lärob. f. garfv. 27 (1898). —
-HYTTA~20. [jfr t. arsenikhütte] = -VERK. Arsenicaliske malmerne råstas i arsenik- eller gifthyttan. Wallerius Min. 445 (1747). Åkerman Kem. techn. 1: 481 (1832). Cronquist 74 (1878). —
(1) -JÄRN~2. miner. förening af arsenik o. järn, arsenikalkis. Berzelius i Årsber. t. VetA 1829, s. 187. H. Sjögren Min. 79 (1880). —
(2) -JÄRNVATTEN~020. arsenikhaltigt järnvatten; jfr -VATTEN. SFS 1901, Bih. nr 104, s. 3. Artificielt arsenikjernvatten. PT 1901, nr 238 A, s. 1. —
-KALK. (†) kem. = -SYRLIGHET. Scheffer Chem. förel. 367 (c. 1750). Rinman 1: 83 (1788; se under -MALM). —
(1) -KIS~2. miner.
1) mineral som utgör en förening af arsenikjärn o. svafveljärn; misspickel; jfr -STEN 2 samt BLEK-, GIFT- o. HVIT-KIS. Cronstedt Min. 209 (1758). Arsenikkisen användes .. till beredning af svafvelarsenik och hvit arsenik. A. Sjögren Min. 100 (1865). Svenonius Stenriket 86 (1888). jfr KOBOLT-, NICKEL-ARSENIKKIS.
(1) -KOPPAR~20. miner. jfr HVIT-KOPPAR. Ullgren Wöhler Oorg. chemien 306 (1836). A. Erdmann Min. 201 (1853, 1860). P. T. Cleve i NF 1: 1135 (1876). —
-KRISTALL~02. J. Browallius i VetAH 5: 26 (1744). Rinman (1788). Nilson Arsenikens sulfurer 9 (1871). —
-KUNG. [jfr t. arsenikkönig, fr. régule d'arsenic, nylat. regulus arsenici] (†) = -REGULUS. Lärda tidn. 1753, s. 78. —
(3) -KYP~2. (i sht förr) tekn. om en färgvätska som beredes gm upplösning af gul svafvelarsenik (operment) o. indigo i kalilut: opermentkyp. Operment- l. arsenikkyp användes .. för tygtryckning. Liedbeck Kem. tekn. 800 (1868). Uppf. b. 5: 511 (1874). —
-LEFVER~20. [jfr t. arsenikleber, fr. foie d'arsenic, nylat. hepar arsenici] blandning af arseniksyrligt kali (l. natron) o. arsenikkalium (l. -natrium). Wikforss (1804, under arsenikleber). Berzelius Kemi 2: 71 (1812). Deleen (1836, under arsenikleber). —
(1) -LEGERING~020. (mindre br.) = -METALL 2. Åkerman Kem. techn. 1: 184 (1832). Keyser Kemien 2: 782 (1874). —
-LUKT~2. C. W. Scheele i VetAH 36: 289 (1775). Berzelius Blåsr. 119 (1820; se under -HALT). H. Sjögren Min. 79 (1880). —
-LÖSNING~20. lösning af arseniksyrlighet l. ngn annan arsenikförening. Åkerman Kem. techn. 1: 598 (1832). I Danmark och i södra Sverige har man länge användt tvättningar med arseniklösning för att utrota ohyran hos husdjuren. F. Björnström i NF 5: 481 (1882). —
-MALM~2. arsenikmineral hvarur metallisk arsenik framställes. Wallerius Min. 229 (1747). Arsenikmalm består antingen uti en naturlig Arsenikkalk, eller Arsenicum Album, eller ock är det en mineraliserad Arsenik. Rinman (1788). Ullgren Stöckhardt Kemiskola 421 (1850, 1866). —
-METALL~02.
1) = ARSENIK 1. Rinman 2: 484 (1789). Berzelius Kemi 2: 126 (1812, 1822). Arsenikmetallen synes hafva blifvit framställd af Albertus Magnus i 13:de årh.; men det var först svensken Georg Brandt, som visade, att arseniken är en metall, hvars oxid .. är den hvita arseniken. P. T. Cleve i NF 1: 1133 (1876). SFS 1892, nr 104, s. 2.
2) förening af arsenik o. ngn metall; jfr -LEGERING. Ullgren Wöhler Oorg. chemien 306 (1836). H. Sjögren Min. 79 (1880). —
(2) -MIXTUR~02. (numera mindre br.) apot. i förb. Fowlers arsenikmixtur = -DROPPAR. Berlin Farm. 2: 467 (1851). Ekenberg (o. Landin) 32 (1888). —
-MJÖL~2. tekn. om arsenik l. arsenikhaltigt ämne i form af mjöl l. pulver; särsk. om den vid fabrikationen i denna form erhållna arseniksyrligheten: giftmjöl; jfr -PULVER samt HYTT-RÖK. Arsenikmjöl. Hyttrök. Farina arsenicalis ..(;) denna (vid arsenikmalms rostning erhållna) rök ser ut, som hvitt mjöl, samlas ihop utur skårstenspipan och kallas arsenik mjöl. Wallerius Min. 445 (1747). Rinman 2: 399 (1789; om opermentmjöl). Uppf. b. 4: 169 (1873). —
(1) -NATRIUM~200. kem. Berzelius i Årsber. t. VetA 1831, s. 98. Cleve Oorg. kemi 237 (1873, 1877). —
(1) -NICKELGLANS~002, äfv. ~200. miner. mineral som består af arsenik, nickel o. svafvel; nickelglans, nickelarsenikkis. A. Erdmann Min. 242 (1853, 1860). Svenonius Stenriket 87 (1888). —
(1) -OXID~02. (numera föga br.) kem. = ARSENIK 2. Gadolin Inl. t. chemien 55 (1798; se under ARSENIKIG). Berzelius Kemi 2: 128 (1822). Dalin Fr.-sv. ordb. (1872, under arsenic). —
(2) -PASTA~20. tandtekn. Den af Spooner uppfunna arsenikpastan. Wessler Tandläk. 57 (1901). —
(1) -PENTASULFID~0002. kem. = -SVAFLA. Nilson Arsenikens sulfurer 68 (1871). Cleve Kemiens grunder 81 (1886). —
-PROF~2. jfr -UNDERSÖKNING. Rinman (1788). Marsh'ska arsenikprofvet. Borck Oorg. kemien 322 (1853). Arsenikprof benämnas de försök, genom hvilka närvaron eller frånvaron af arsenik i något ämne ådagaläggas. Cleve Handlex. (1883). konkret: Arsenikprofvet behandlas först med salpetersyra. Berwald Oorg. kemi 79 (1886, 1895). —
-REGULUS~200. [jfr -KUNG] (numera föga br.) kem. (i sht på artificiell väg framställd) metallisk arsenik. C. W. Scheele i VetAH 36: 290 (1775). Ekeberg Nomenkl. f. chemien 13 (1795). —
-RUBIN~02. [jfr t. arsenikrubin, fr. rubine d'arsenic] = ARSENIK 4. Rinman 2: 403 (1789). Berlin Oorg. kemi 503 (1857). Cleve Handlex. 28 (1883). särsk. om med konst framställd röd svafvelarsenik (realgar). Åkerman Kem. techn. 1: 842 (1832). Rosenberg Oorg. kemi 298 (1888; se under -GLAS c). —
(jfr 2) -RÖK~2. i rökform bortgående arseniksyrlighet. Cronstedt Min. 153 (1758). Berzelius Blåsr. 229 (1820). H. Sjögren Min. 95 (1880). —
-SALMIAK. (†) arseniksyrad ammoniak. Mättas alkali volatile (dvs. ammoniak) med Arsenik-syra, och solutionen uti fria luften evaporeras, fås Arsenik-salmiac. C. W. Scheele i VetAH 36: 271 (1775). —
(1) -SALT~2, sbst. Rinman 2: 484 (1789). Arseniksalterne äro antingen arseniksyrliga l. arseniksyrade salter. Borck Oorg. kemien 324 (1853). Björkman (1889). —
(1) -SILFVERBLÄNDE ~0020. miner. mineral som består af silfver, svafvel o. arsenik. Berzelius i Årsber. t. VetA 1828, s. 202. Svenonius Stenriket 92 (1888). —
(2) -SLAKTHUD~02 l. ~20. garf. (från Ostindien härstammande) med arsenik konserverad hud af slaktadt nötkreatur. Hirsch Lärob. f. garfv. 26 (1898). —
(1) -SPEGEL~20. kem. speglande, sammanhängande öfverdrag af arsenik (i glasröret vid arsenikprof); jfr -FLÄCK. Ullgren Stöckhardt Kemiskola 420 (1850, 1866). Rosenberg Oorg. kemi 293 (1888). —
(1) -STEN. (†)
(1) -SUPERKLORUR~0002. kem. jfr -KLORID, -TRIKLORID. Berlin Oorg. kemi 505 (1857). Med klor bildar arsenik endast en förening, arseniksuperklorur. Rosenberg Oorg. kemi 295 (1888). —
(1) -SVAFLA~20, sbst. kem. jfr -PENTASULFID. Berzelius i VetAH 1825, s. 237, 257. Rosenberg Oorg. kemi 300 (1888). —
(1) -SVAFLAD~20, p. adj. kem. Berzelius i Årsber. t. VetA 1826, s. 196. Ett arseniksvafladt salt. Cleve Handlex. 28 (1883). —
(1) -SVAFLIGHET~200 l. ~002. kem. = ARSENIK 3. Berzelius i VetAH 1825, s. 238. Arseniksvafligheten användes förr mycket såsom gul färg. Keyser Kemien 2: 781 (1874). Rosenberg Oorg. kemi 298 (1888). —
(1) -SYRA~20, sbst. kem.
1) om en viss förening af arsenik o. syre; jfr -PENTOXID. C. W. Scheele i VetAH 36: 268 (1775). Arseniksyran upptäcktes af Scheele. Berzelius Kemi 2: 131 (1812, 1822). Rosenberg Oorg. kemi 297 (1888).
2) (numera knappast br.) användt ss. gemensam beteckning för den under 1 nämnda föreningen o. arseniksyrlighet. Berzelius i FKM 5: 455 (1818). —
(1) -SYRAD~20, p. adj. kem. Ekeberg Nomenkl. f. chemien 29 (1795). Arseniksyrad blyoxid. Berzelius Kemi 2: 527 (1812, 1822). SFS 1876, nr 8, s. 2. —
(1) -SYRLIG~20. kem. Berzelius Kemi 2: 527 (1812, 1822). Arseniksyrliga salter. SFS 1876, nr 8, s. 2. —
(1) -SYRLIGHET~200 l. ~002. kem. = ARSENIK 2. Berzelius Kemi 2: 128 (1812, 1822). Arseniksyrlighet användes vid glastillverkning och konservering af zoologiska preparater. Rosenberg Oorg. kemi 297 (1888). SFS 1901, Bih. nr 104, s. 25. —
(2) -SÅPA~20, sbst. Som arseniksåpa (användes hvit arsenik) till konservering af uppstoppade djur. Cronquist 51 (1878). —
(1) -TRIKLORID~002. kem. = -SUPERKLORUR. P. T. Cleve i NF 1: 1134 (1876). Blomstrand Oorg. kemi 131 (1886, 1897). —
(1) -TRISULFID~002. kem. = ARSENIK 3. Nilson Arsenikens sulfurer 25 (1871). Cleve Oorg. kemi 190 (1873, 1877). Kempe Oorg. kemi 102 (1896). —
-UNDERSÖKNING~0020. jfr -PROF. Berlin Anv. t. gifters upptäck. 114 (1845). Rosenberg Oorg. kemi 293 (1888). —
(2) -VATTEN~20. arsenikhaltigt vatten; numera i sht om arsenikhaltigt mineralvatten; jfr -JÄRNVATTEN samt GIFT-VATTEN. Almström Kem. tekn. Suppl. 79 (1847). Skabb tvättades (förr i Skåne) med arsenikvatten. E. Wigström i Landsm. VIII. 2: 92 (1891). Ronneby arsenikvatten. Kat. öfv. industriutst. i Sthm 1897, s. 137. —
-VERK~2. industriell anläggning där arsenikpreparat framställas; jfr -BRUK 1, -FABRIK o. -HYTTA samt GIFT-HYTTA. Ullgren Stöckhardt Kemiskola 424 (1850, 1866). Auripigment framställes .. vid arsenikverken. Keyser Kemien 2: 778 (1874). —
(2) -VRAK~2. [efter eng. arsenic rejections] garf. hud tillhörande sämsta sorten af (från Ostindien härstammande) med arsenik konserverade hudar af nötkreatur. Hirsch Lärob. f. garfv. 27 (1898). —
(1) -VÄTE~20. kem. Berlin Reg. öfv. Årsber. t. VetA (1842). Uppkomsten af arsenikväte anses vara orsaken därtill, att arsenikhaltiga tyger och tapeter äro så farliga för hälsan. Berwald Oorg. kemi 78 (1895). —
-ÄTANDE~200, n. jfr -ÄTNING. Hygiea 1861, s. 477. Arsenikätandet kan, sedan det .. blifvit en vana, endast med största svårighet bortläggas. O. T. Sandahl i NF 1: 1137 (1876). —
-ÄTARE~200. Arsenikätare (i Steiermark) äro vanligen starkt och friskt folk, tillhörande de lägre klasserna. Hygiea 1861, s. 477. (S.) var .. en arsenikätare. Lysander Almqvist 165 (1878). Ekenberg (o. Landin) 32 (1888). —
-ÄTNING~20. jfr -ÄTANDE. Orsaken till arsenikätning lärer vara önskan, ”att förblifva frisk och stark”. Hygiea 1861, s. 478. Ekenberg (o. Landin) 32 (1888). —
Spoiler title
Spoiler content