SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
BORGARE bor3jare2, sbst.1, m.(||ig.); best. -en, äfv. -n; pl. = ((†) -arer Rudbeck Bref 108 (1675), Dens. Atl. 1: 76 (1679)), best. -arna (-e) (Holof. 53 (c. 1580) osv.), äfv., numera nästan bl. i Finl. (jfr Bergroth Finlandssv. 70 (1917)), -arena (G. I:s reg. 4: 133 (1527), Lagerlöf Länkar 148 (1894)) ((†) -arana (-e) G. I:s reg. 2: 158 (1525), Därs. 159. borganar G. I:s reg. 4: 302 (1527). borgerna (-e) RA 1: 512 (1547), N. Av. 19 febr. 1658, s. 3. borgrarna (-e) Geijer I. 1: 79 (1818), Brunius Gotl. konsth. 3: 310 (1866)).
Ordformer
(borgare G. I:s reg. 5: 101 (1528) osv. borgar G. I:s reg. 6: 13 (1529). borgere G. I:s reg. 1: 268 (1524), Därs. 16: 238 (1544; pl.), Stiernman Riksd. 540 (1602: Borgere rättigheet); borgäre RA 1: 442 (1545). borger RA 3: 13 (1593: borgers, gen. pl.). burgerne Teitt Klagomålsreg. 262 (1555; pl. best.))
Etymologi
[fsv. borghare; liksom d. borger efter mnt. borgere, motsv. holl. burger, ä. holl. äfv. borger, fht. burgāri, t. bürger, afl. till burg (se BORG, sbst.1)]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] borginvånare; besättningsman på en borg; i nysv. anträffadt endast ss. första ssgsled, omväxlande med BORG-; jfr BORGARE-KLÄDE, -LÄGER, -RÄTT, -STOP, -STUGA.
2) [jfr motsv. anv. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] person som (förr på grund af burskap) idkar handel l. näring i en stad (l. köping o. d.), i motsats dels till tjänstemän, dels till arbetare, stundom med uteslutande äfv. af handtverksidkare; i vidsträcktare anv.: (bofast) invånare i en stad (l. köping o. d.); jfr BORGERSMAN. Henrik hansson vår buntmakare .. kan .. vara oss och vår stadt Stocholm för en tro och nyttog borgare, om han her i staden kunne bliffua hus ägande. G. I:s reg. 5: 101 (1528). Borgharenar j Ierusalem. Sak. 12: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: Jerusalems invånare). Vi alle sammens, andelige och verdzlige, friborne frelsismän, ädele och oädele, borgäre, bergsmän, bönder och alle andre. RA 1: 442 (1545). Prästerna the skola bidia och lära: / Borgare och Bönder bärga och nära: / Herskapet och Adlen wäria och förswara. Rudbeckius Starcke C 6 b (1624). Ej må någor vara Borgare i tvänne städer tillika. HB 3: 3 (Lag 1734). Borgrarne (i Ulricehamn) idka gårdfari-handel. Palmblad Lärob. i geogr. 112 (1835). (Från 1600-talet) fortfor stadsstyrelsen att ligga i borgarnas (de ”rätte borgarnas”, i motsats till de i städerna inflyttade medlemmar af andra samhällsklasser) händer ända till 1862, då rösträtt i stadskommunens angelägenheter alldeles upphörde att vara bunden vid yrke och burskap. 2 NF 3: 1172 (1905). Till borgare i Stockholm upptogos i går grosshandlarne .. F. och .. R. PT 1910, nr 267 A, s. 2; jfr anm. nedan. — jfr FULL-, GENANT-, HEDERS-, KONTINGENT-, KÄLK-, KÖPSTADS-, SJÖSTADS-, SKÄR-, SMÅ-, STOR-, UPPSTADS-BORGARE m. fl. — särsk.
a) i sg. best. i totalitetsbemärkelse. Hustrurna och leghpigorna moste (kl. 10 på f. m.) acta sitt kök, borgaren sin bodh, ty tå kommer bonden in. Rudbeck Bref 8 (1662). Låt ymnigheten flöda / Af borgarns flit och trefna ro. Ps. 1819, 302: 2; jfr Wallin Psalmer 314 (1811).
b) (förr) medlem af borgarståndet vid ståndsriksdagarna. Schröderheim Ant. 150 (c. 1793). Borgare och bönder (hafva) yttrat sig bittert mot de ledamöter i nya Styrelsen, som redan inträdt såsom Stats-Råd. Stenhammar Riksd. 2: 112 (1840). Borgrarne biföllo betänkandet, men de tre öfriga stånden afslogo det. S. Grubbe (1852) i Försl. t. SAOB.
c) [trol. elliptiskt för RORGAR-ED 2] (i Finl., hvard., skämts.) i uttr. göra l. slå en borgare, slinta o. falla, ”sätta en rofva”. Bergroth Finlandssv. 275 (1917).
Anm. till 2. Om nu för tiden ngn får sig burskap tilldeladt o. därigm blir ”rätt borgare” i en stad, så innebär detta endast, att han blir delägare i vissa kassor, som finnas kvar sedan den tid, då burskap fordrades för att bli borgare; jfr språkprofvet från 1910 under hufvudmom.
3) [jfr t. bürger, fr. citoyen, lat. civis, gr. πολίτης] (föga br.) medborgare (i en stat), statsborgare. (Han) gick bort och gaff sigh til en borghare ther j landit. Luk. 15: 15 (NT 1526; Bib. 1917: en man; Luther: eynen burger des selben lands, Vulg.: uni civium regionis illius, gr. ἑνὶ τῶν πολιτῶν τῆς χώρας ἐκείνης). (Lat.) Ciuis (sv.) borgare. Var. rer. 12 (1538). Borgarne i ”folkstaten”. C. Rosenberg i Ekon. samh. 1: 215 (1891; t. originalet: Bürger). jfr VÄRLDS-BORGARE. Anm. I Journ. f. sv. litt. 1797, s. 69, 1798, s. 467, 1800, s. 35, klandras ordets anv. ss. motsvarighet till fr. citoyen. — särsk. (†) om en statsborgare i förh. till en annan, (ngns) medborgare, landsman. Hans borghare woro honom ogönstughe. Luk. 19: 14 (NT 1526; Bib. 1917: landsmän, Luther: seyne burger, Vulg.: Cives autem ejus, gr. οἱ δὲ πολῖται αὐτοῦ). Genom en modig Värja skal han stadfästa sina Borgares uråldriga frägd. Mörk Ad. 2: 227 (1744).
4) (i Lappl.) benämning på handlande, handelsman. De handlande kallas i Lappmarken borgare. Læstadius 1 Journ. 82 (1831). Han köpte hos borgaren (handelsmannen) i kyrkobyn en bred, förgylld silfverring. Hemberg På oban. stig. 101 (1896).
Ssgr [de flesta med motsvarigheter i dan. o. t.] (i allm. till 2): BORGAR- l. (förr vanl.) BORGARE-ADEL. om grupp l. klass af borgarfamiljer som (sedan flera generationer) intager en framskjuten ställning. Dalin Arg. 1: 331 (1733, 1754). I Lybeck hade .. utbildat sig ett slags borgaradel, ett patriciat. E. Hildebrand i Sv:s hist. 3: 138 (1903).
-AKTIG. Dalin Arg. 1: 318 (1733, 1754).
-AKTIGHET —10~2 l. ~200. —
-ARISTOKRATI. borgaradel. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 13 (1814).
-BARN. motsv. BARN I o. II: barn l. person hvars föräldrar tillhöra (l. tillhört) borgarklassen. G. I:s reg. 7: 208 (1530). Preste- och Borgare Barn, dela arfvet efter StadsRätt. Nehrman Ärfdab. 13 (1752).
-BEVÄPNING. konkret: beväpnad(t) manskap l. trupp af borgare, borgargarde. Svedelius Statsk. 1: 178 (1868). Städernas borgarbeväpningar. M. Weibull i Ill. Sv:s hist. 4: 136 (1880). Hallström G. III 72 (1918).
-BOK. (i sht förr) bok i hvilken en stads borgare antecknas. DA 1771, nr 56, s. 3.
-BREF. [fsv. borghara bref] (i sht förr) dokument hvarigenom en person förklaras vara borgare i en stad. SP 1779, s. 225.
-DOTTER. Petreius Beskr. 2: 66 (1614). Borgardottern U. K. M. afled å Drottninghuset den 28 Februari 1894, i en ålder af 72 år. PT 1894, nr 95, s. 4.
-DRÄKT. Holländska borgardräkter från 1600-talet. 2 NF (1905; under borgare).
-DRÄNG. (†) borgares son l. tjänare l. affärsbiträde; handelsbetjänt, handelsbokhållare, handelsagent. G. I:s reg. 15: 84 (1543). Bårgere köpsuenner, eller bårgere drengher, som så vm landet med köpenskatt fare. FH 4: 341 (1557). Landthandlare, Borgare-Drängar och Månglerskor. SPF 1832, s. 248.
(3) -DYGD. (i högre stil) medborgerlig dygd. Stagnelius (SVS) 1: 11 (1812). Wulff Rytmer 100 (1912, 1915).
-ED.
1) [fsv. borghara edher] (förr) ed som fordras af den som skall upptagas till borgare. G. I:s reg. 16: 21 (1544). Ingen drifwe Borgare Näringh, förr än han hafwer giordt Borgare Eedh. Sthms stadsord. 1: 1 (1646). Stockholm 1: 142 (1897).
2) (i Finl., skämts., föga br.) fall på grund af halka, ”rofva”; jfr BORGARE, sbst.1 2 c. Menniskor och kräk, hvilka i den svåra halkan på gårdar och gator gjorde den ena borgareden efter den andra. Laurén Minnen 327 (1877).
-FAMILJ. DA 1825, nr 73, s. 4.
(3) -FEJD. jfr -KRIG. Palmblad Aischylos 327 (1843).
-FLICKA. Kellgren 2: 177 (1781).
-FOLK.
1) personer af borgarklassen. Oxenst. brefv. 5: 261 (1623). En Jungfru .. åstundar tjenst hos Herrskap eller hederligt Borgare-Folk. SP 1779, s. 942.
2) (numera mindre br.) man o. hustru af borgarklassen. Han var född .. af ärligit Borgare-folck. Nordberg Claræ m. 185 (1727); jfr 1. Hans föräldrar voro ett hedervärdt borgarfolk. O. Norberg i Läsn. f. sv. folket 1901, s. 249.
-FRU. SP 1780, s. 905.
-GARDE. af borgare bildad trupp; jfr -BEVÄPNING. Cronholm Lig. 15 (1839).
-GEVÄR. (i fråga om ä. förh.) vapen som bäres af medlem i ett borgargarde. DA 1808, nr 4, s. 5.
-GILLE. J. Kruse i Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1897, 1: 23 (om Knutsgillet).
-GÅRD. En hop knecter hafve .. köpt borgere gårder .. och bruke allehånde borgere näring .. och vele dog icke .. drage någen tunge med the andre borgere. Hist. tidskr. 1895, s. 333 (i handl. fr. 1563). C. M. Kjellberg i Uppland 1: 484 (1905).
-HANDEL. (†) The, som udi Stokholm bruke borgere handell och näringh. G. I:s reg. 27: 88 (1557).
-HANDTERING. Att handla med fremmande .. det är Borgere handtering och Nähring. RARP 3: 46 (1638).
-HEM. H. Forssell i VittAH 29: 11 (1880, 1884).
-HUK. spelt. Lundequist Konsten att spela 1: 119 (1832). Sjette pilen (i tricktrack) .. och sjunde pilen .. kallas borgarevinklar eller borgarehukar. Wilson Spelb. 221 (1888).
-HUS.
1) hus som äges o. bebos af (en) borgare. The Chaldeer brende vp bådhe Konungs huset och borghare husen .. j Ierusalem. Jer. 39: 8 (Bib. 1541). Ett borgarhus får ej vara ett slott i förminskad skala. S. Curman hos Romdahl o. Roosval Sv. konsth. 601 (1913).
2) borgarfamilj. Kringföra .. Sqvaller mellan Håf och Borgar-Hus. Dalin Arg. 2: nr 12, s. 6 (1734); jfr 1. Uti et hederligt Borgare hus åstundas condition för en stadgad yngling. SP 1779, s. 536. Besutne borgarhus. Brunius Gotl. konsth. 1: 69 (1864).
-HUSTRU. Petreius Beskr. 2: 66 (1614).
-HÖGFÄRD ~20 l. ~02. Man ler ofta åt Bonde-högfärd, men sannerligen Borgare-Högfärden är intet bättre. Dalin Arg. 1: 74 (1733, 1754).
-INFANTERI. (förr) af borgare bestående (l. uppställdt) infanteri. (Till Gottlands milis hörde) bondkavalleri och borgarinfanteri. Brunius Gotl. konsth. 1: 75 (1864).
-KAVALLERI. (förr) jfr -INFANTERI. Lundin (o. Strindberg) G. Sthm 381 (1881).
-KLASS.
1) sammanfattning af ett lands (en stads osv.) borgare. SP 1780, s. 623. En förmögen borgarklass, ett burget arbetarestånd. Rydberg Rom. d. 166 (1874, 1877).
2) af borgare bestående social klass l. grupp, klass bland borgarna (i ett samhälle). De högre borgarklasserna. Tegnér 4: 326 (1833). Stadens lägre borgareklasser. Strinnholm Hist. 3: 803 (1848).
(1) -KLÄDE. [fsv. borghara klädhe] (†) = BORG-KLÄDE sp. 3932. Handl. Finl. kam. förh. 1: 43 (1542). G. I:s reg. 23: 223 (1552).
-KOMPANI. (förr) af borgare bestående (l. uppställdt) kompani. Cronholm Lig. 201 (1839). Lundin (o. Strindberg) G. Sthm 388 (1881).
(3) -KRANS. (föga br.) = -KRONA. Ingen borgarkrans bedriften löner. Atterbom Lyr. 3: 58 (1813).
(3) -KRIG. inbördeskrig. N. Av. 5 juli 1656, nr 2, s. 3.
(3) -KRONA. [efter lat. corona civica] eklöfskrans hvarmed en romare belönades, när han i strid räddat en medborgares lif gm att döda motståndaren; allmännare, ss. symbol för (erkännande af) hög medborgerlig förtjänst; oftast i bild. Möller (1790). Den höga, ädla dygd, / som ensam gifver lifvet, grönskan, glansen / åt borgarkronan, eller hjeltekransen. Arnell Moore LR 1: 35 (1829). Saknaden var allmän (efter Frans Suell), alla tillerkände honom borgarekronan. L. N. Falkman i Biogr. lex. 16: 201 (1848).
-KVINNA. Strinnholm Vas. 2: 10 (1820).
-KÖPSVEN. (†) borgares affärsbiträde; handelsbokhållare; jfr -DRÄNG. FH 4: 341 (1557; se under -DRÄNG).
-LED, n. [ssgsformen BORGARE- har öfverförts hit från sådana ssgr som -LÄGER, -RÄTT, -STUGA, hvilka ss. första ssgsled ha BORGARE- jämte BORG-] (†) = BORGA-LED sp. 3934. Samsing han rider til borgareled. Sv. forns. 1: 138. —
-LIK, adj. (†) borgaraktig; kälkborgerlig. Serenius (1734; under citizen). Kan någon ting vara mera borgarlikt, än att bekymra sig om sin skuld. Kexél 1: 115 (1788).
-LUCKA. (enst.) bodlucka. Topelius Planet. 2: 104 (1888, 1889).
(1) -LÄGER. (-lägher (-leger) G. I:s reg. 4: 130 (1527), Handl. Finl. kam. förh. 1: 29 (1536: borgerlegerz peninga). -legre Sv. synodalakter 2: 47 (1586). -læge G. I:s reg. 4: 127 (1527). -leye, -leighe G. I:s reg. 2: 90, 198 (1525). -legie G. I:s reg. 2: 144 (1525). -leg J. Nordlander i Norrl. saml. 305 (cit. fr. 1553: borgarlegsgedder). jfr BORGLÄGER) (†) = BORGLÄGER 1. G. I:s reg. 2: 198 (1525). Vort footfolk som haffue vtj stæderne legat vtj borgarelæge. Därs. 4: 127 (1527).
-LÄGERS-GÄDDA. (†) jfr BORGLÄGER 1 b. J. Nordlander i Norrl. saml. 305 (cit. fr. 1553).
-LÄGERS-PENNINGAR, pl. (†) borglägerspenningar. Borgerlegerz peninga aff Clerickrijtt. Handl. Finl. kam. förh. 1: 29 (1536).
-MADAM. (numera bl. tillf. skämts.) borgarfru. Dalin Arg. 2: 301 (1734, 1754).
-MAMSELL. (numera bl. tillf. skämts.) borgarflicka. Leopold 2: 357 (1801, 1815). Atterbom Minnen 563 (1819).
-MEDEL. (†) eg.: ”borgarmidt”; borgarklass. Är .. (den brottslige) aff .. Borgaremedel, då tages fatt aff wederbörande, och dömme honom desz ordinarie Rätt. Stiernman Com. 3: 196 (1664).
-MILIS. (förr) af borgare bestående (l. uppställd) milis. Serenius (1734; under band). S. Grubbe (1852) i Försl. t. SAOB.
-MILITÄR. (förr) koll.: af borgare bestående militär l. milis. Snellman Tyskl. 292 (1842). Lundin (o. Strindberg) G. Sthm 388 (1881).
(4) -MÅL. förr vid affärer mellan lappar o. svenska handlande användt språk. Högström Lapm. 77 (1747).
-NÄRING. näring som i regel idkas af borgare, borgerlig näring. G. I:s reg. 10: 18 (1535). Alle the, som vele bruke borgere näring, .. skole holle ther aff stadzens tunge. Därs. 25: 12 (1555). Sthms stadsord. 1: 1 (1646; se under -ED).
-OFFICER l. -OFFICERARE. (förr) borgare som är officer i ett borgargarde. Kellgren Bref t. Clewberg 130 (1790). C. Lundin i SD 1898, nr 1, s. 4.
-PACK. Eurén Orth. 3: 127 (1794).
-PLIKT.
1) till 2: hvad som åligger ngn i hans egenskap af borgare. Vil man säga up burskap; giöre thet in för Borgmästare och Råd .. och vise, at han sin Borgareplicht fullgiordt hafver. HB 3: 5 (Lag 1734).
2) (föga br.) till 3: medborgarplikt. S. Grubbe (1852) i Försl. t. SAOB.
-PUPPA. (†) eg.: ”borgardocka”; ringaktande benämning på en borgarflicka. Huru kan ni finna den der lilla borgarepuppan vacker? Gustaf III 3: 353 (1790; yttradt af en grefvinna).
-RÄTT. [fsv. borghara rätter, borgrätt]
1) (†) till 1: borgrätt. G. I:s reg. 27: 272 (1557). Borgareretten på Chronebergh. Växiö domk. akt. 1650, nr 74.
2) (i fråga om ä. förh.) till 2: sammanfattning af en stadsborgares rättigheter; burskap. Gäster och främmande j en Stadh .., ther inne the hwarken Borgare rätt eller egendom haffua. P. Erici Musæus 6: 77 b (1582). (Holländska) undersåtare hafve borgarerätt här i Sverige. RP 8: 200 (1640). Hwar och en som will wara Borgare och niuta Borgarerätt, må och så winläggia sigh om en redelig och nyttig Borgerlig handtering. Saml. af instr. f. landtreg. 314 (1687). Palmén Jur. handb. 59 (1859).
3) (föga br.) till 3: sammanfattning af en statsborgares rättigheter, medborgarrätt. Lex. Linc. (1640). (Paulus) åberopade .. sin Romerska Borgare-rätt, då Lysias ville lägga honom på sträckbänken. Ödmann Str. förs. 1: 305 (1799). särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. akademisk borgarrätt, akademiskt medborgarskap. Agardh Bl. skr. 1: 299 (1836). Tegnér 3: 397 (1837).
b) mer l. mindre bildl. J .. kunnen ider tilmäta himmelen för idart fädhernesland, och haffua ther inne idhar borgarerätt. P. Erici Musæus 2: 82 b (1582). De fleste främmande orden, som här (i föreliggande arbete) finnas, hafva redan lika som vunnit Borgare-rätt hos oss, så at ock den enfaldigaste förstår dem. Nordberg C. XII 1: XXXIV (1740). De colonister (dvs. växter från andra världsdelar), som sökt borgarerätt på Europeisk jord. Agardh Linnés lära om art. 31 (1885).
-RÄTTIGHET~200 l. ~102.
1) (i fråga om ä. förh.) = -RÄTT 2. Ingen, som icke hafver borgere rättighet, skal blifve liggiendes vidh bergslagen til at prånge och mångle. RA 3: 17 (1593). Borgarrättigheten kunde förloras genom lång frånvaro ur staden eller genom förbrytelser. Stockholm 1: 71 (1897).
2) (†) skatt l. annan skyldighet som åligger borgare. Alle the, som udi Stokholm bruke borgere handell och näringh .., (skola) göre utt alle borgere rättigheter och drage stadzens tunge. G. I:s reg. 27: 88 (1557). Är någen (utlänning) som länger (än sex veckor) liggia wil (i en stad) .., dhå skal han winne Burskap och settie sigh i Stadhen nedher, och göre Borgere rättigheet som andre Inwonere. Stiernman Riksd. 540 (1602).
-SED. Ach! krusa ej, jag ber. / Ni vet den Borgar-sed är aflagd bland de Stora. G. F. Gyllenborg Vitt. 3: 267 (1773).
-SINNE. särsk. (föga br.) till 3: medborgarsinne. Atterbom Minnen 185 (1817). Manligt och patriotiskt borgaresinne. Estlander Konst. hist. 164 (1867).
-SKATT. (i fråga om ä. förh.) skatt som borgare har att erlägga. G. I:s reg. 7: 86 (1530). Forssell Hist. II. 1: 103 (cit. fr. 1560).
-SKEPP. skepp som äges af (en) borgare. G. I:s reg. 11: 156 (1536). Därs. 29: 470 (1560).
-SKOLA. [efter t. bürgerschule] en art mellanskola mellan folkskolan o. högre skolor, afsedd att meddela för det praktiska lifvet behöfliga kunskaper. Leinberg Skolv. 2: 226 (1803). Redliga Förbundet .. inrättade den första ”borgareskolan” i Stockholm och öppnade denna den 1 Mars 1836. Lundin o. Strindberg G. Sthm 457 (1881). Stockholms borgarskola är ett system af söndags- och aftonskolor, hufvudsakligen afsedda att bereda tillfälle till fortsatt utbildning åt i arbete anställda personer. 2 NF (1905). jfr: Apologistien har .. i småstäderna .. nedsjunkit till borgarskola, som enligt sitt ursprungliga begrepp ej är eller kan vara annat än folkskola för staden. Tegnér 4: 379 (1828).
-SKRÅ. Almqvist (1844).
-SLÄKT. Böttiger 6: 17 (c. 1875).
-SNÄRTA. ringaktande om borgarflicka. Ha! försmådd utaf / En liten borgarsnärta. Börjesson Statshvälfn. 17 (1866).
-SOCIETET. (i fråga om ä. förh.) sammanslutning l. förening af (en stads) borgare. Fahlman Vägv. gm Sthm 1807, s. 6.
-SON. Arnell Stadsl. 183 (1730).
-SPANN. (†) (afgift beräknad efter) visst af borgare användt spannmått. Hist. handl. XI. 1: 77 (1530). G. I:s reg. 17: 489 (1545).
-STANDAR. Borgarstandaren .. från Lund och Kristianstad. Karlin Kulturh. mus. 20 (1888).
(1) -STOP. (†) stort dryckesstop; jfr BORG-STOP sp. 3933. Cratera .. stort drycke kar som borgare stop äre. Var. rer. 26 (1538). Tuå borger stop .. twå swen stop, litet mindre. BtFH 3: 240 (1549; i inventarium).
(1) -STUGA. [fsv. borghara stova] (i fråga om ä. förh.) = BORG-STUGA sp. 3933. G. I:s reg. 4: 284 (1527). Tw schalt och lathe täckie thett store Spanmåls husedt .. och .. så lage att ther aff kan bliffwe en borgerstugu till wåre (J. III:s) Drabanther. Hist. bibl. 2: 82 (1572). Heidenstam Folkung. 2: 88 (1907).
-STÅND.
1) af borgarfolk bestående samhällsklass, borgarklass. Modern var af borgarstånd. Abrahamsson 19 (1726; efter handl. fr. 1681). Ofrälseståndet fördelas .. i Präste- Borgare och Bondestånden. E. F. Runeberg i VetAH 1767, s. 210.
2) (förr) af borgare bestående stånd vid ståndsriksdagarna, tredje ståndet; jfr BORGARE, sbst.1 1 b. RARP 4: 472 (1650).
-STÅNDS-REPRESENTANT. (förr) riksdagsman i borgarståndet. Wieselgren Vår samt. 23 (1870, 1880).
(4) -STÄMMA. En gång om året samlades köpmän och allmoge af olika nationaliteter och från skilda trakter hit (till Torneå) till marknad eller borgarstämma. H. Samzelius i SD(L) 1904, nr 96, s. 1.
-TEPA. (†) våpig kvinna af borgarklass. Düben Boileau Sat. 81 (1722).
-TIMME. [jfr t. bürgerstunde] (†) tid på aftonen då borgare gå (hem) o. lägga sig. Borgare-timan eller den gamla Svenska sängtiden. Dalin Arg. 2: 423 (1734, 1754).
-TULL. (förr) accis som erlägges för (landtmanna)varor vid försäljning i andra hand; jfr BONDE-TULL. Ordn. o. taxa vppå lille tullen 1666, s. K 3 b. Commercecoll. kungör. 8 mars 1803, s. A 2 b. —
-TÖS. En fri och munter borgartös. Wecksell D. Hjort 11 (1862). Smått behagsjuk som en borgartös. Fröding N. dikt. 8 (1894).
-UNIFORM. (förr) som borgares högtidsdräkt använd uniform. En .. BorgareUniform med sit Escharpe och Guldfransar. SP 1792, nr 97, s. 4. Borgareuniform: blå frack med sammetskrage och förgyllda knappar med .. (stadens) vapen, .. hvit väst med lejonknappar samt värja med förgylldt och pärlemoprydt fäste. Nyblom Minnen 1: 8 (1904; i skildring fr. 1844).
-VAKT. (förr)
1) vakthållning som bestrides af borgare. Almqvist (1844). På våren 1808 .. gjorde (skräddar-)mästaren borgarvakt. Lundin o. Strindberg G. Sthm 582 (1882).
2) af borgare bestående vaktmanskap; borgargarde. Arnell Stadsl. 189 (1730). Björlin Elsa 100 (1879).
3) person tillhörande borgarvakten i bet. 2. Almqvist (1844). Dalin (1850).
-VINKEL. spelt. = -HUK. Lundequist Konsten att spela 1: 119 (1832). Wilson Spelb. 221 (1888; se under -HUK).
-VIS, n. särsk. i uttr. på borgarvis, på borgares sätt. SP 1780, s. 905. Dalin (1850).
-VÄPNING. (föga br.) = -BEVÄPNING. NF (1877).
-VÄRJA. (förr) till borgaruniformen hörande värja. DA 1808, nr 4, s. 5. Böttiger 6: 100 (c. 1875).
-ÅKER. (i fråga om ä. förh.) borgare tillhörig åker. Nyblom Minnen 1: 48 (1904).
-ÅR. om (hvart o. ett af) de sex år under hvilka en person, som erhållit burskap i en stad, förr var skyldig att kvarstå som borgare. Privil. f. Carlscrona 1680, s. A 2 b. —
Spoiler title