publicerad: 1929
GÅS gå4s, f. l. r.; best. -en; pl. gäss jäs4 l. (i bet. 4) gåsar.
Ordformer
(gaass 1523. gos- (i ssg) 1549 (: Gose sidher). gå(å)s c. 1600 osv. gåss 1528. gååss 1538—c. 1580. geess, pl. 1540—1554. gess, pl. 1640. gies, pl. 1589. g(i)äs, pl. c. 1600—1712. g(i)äss (-sz), pl. 1525 osv. gääss (-sz), pl. 1540—1581. g(i)ässer, pl. 1560—1696. giässe, pl. 1619 (rimmande med Mässe); göser, pl. Fosz 140 (1621))
1) fågel av ngn av de olika tama formerna av arten Anser cinereus Meyer bland andfåglarna; stundom (särsk. i sg.) speciell benämning på honan, motsatt: gåse, gåskarl; äv. ss. ämnesnamn, om (maträtt beredd av) fågelns kött. Äta gås. En stekt gås. En gödd gås. Skånska, pommerska gäss. GR 2: 267 (1525). Hans hund beth 18 st:r geess i hiell fför her Mons. BtFinlH 2: 127 (1554). Then helge Martinum ähra och fijra Tydskarna åhrligen på then 11. Novembris, på hwilken the förtära en feet Gåås. Schroderus Os. 1: 572 (1635). En gåse behöfves til 4 gäss. Broocman Hush. 3: 55 (1736). Stekt gås med äpplen. Escoffier 1: 287 (1927). — jfr GÖD-, MÅRTENS-, TAM-GÅS m. fl. — särsk.
b) i ordspråk, jämförelser o. mer l. mindre bildl. anv. (jfr 3). Tro och arbeta, så flygher tich wel ey allena en duffwa, vtan och wel en stekt gåss j munnen. OPetri 1Post. 134 a (1528). Gåsen går så länge i Kiöket, hon fastnar en gång wedh spetet. Grubb 286 (1665); jfr ε. När man sparar på hafren blir gåsen ej fet. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk.
α) [jfr liknande uttr. i d.] (vard.) i uttr. ha(va) en gås oplockad med ngn, hava ngt otalt med ngn, förr äv. plocka en gås med ngn, gå illa åt ngn. Ther pluckade bönderne med them en gååsz. OPetri Kr. 360 (c. 1540). Jag har ännu en gås oplåckad med honom. Rhodin Ordspr. 80 (1807). Jag har en gås oplockad med den bytingen! — tillade han derefter, skakande sina knytta näfvar. Blanche Våln. 160 (1847). Janson CostaN 1: 162 (1910). jfr (†): Han .. ryckte ifrån Slåboden åth Trois, och wille ther plocka S. Mårtens Gåås med Jan Sapia, .. thet Sapia och the Poler intet myckit behagade, vthan rymde strax sin koos åth Mitrowa och låto the Swenska Gåsen oplåckat. Petreius Beskr. 2: 248 (1614).
β) med särsk. tanke på gåsens begärlighet för räven; i vissa fall med anslutning till ε. När Räfwen Predikar för Gåsen, så står hennes Hals i wådha. Grubb 591 (1665). Jag åker sad' gåsen, när räfven lopp til skogs med henne. Rhodin Ordspr. 81 (1807). — särsk.
α') i fråga om vissa spel o. lekar, där flertalet pjäser l. personer föreställa gäss (i vissa fall gåsungar), under det att en särskild pjäs resp. person agerar räv. Räf och gäss. En af de lekande föreställer gåsvakterska, en annan räf, de öfriga gäss. Hubendick FlickLek. 9 (1879). Detta spel (dvs. rävspel), som brukas mycket i England, spelas af två personer, med 18 pjeser (17 gäss och 1 räf), på ett bräde. Hagdahl Det bästa 176 (1885).
β') (vard.) i sådana uttr. som hans räv biter inte min gås o. d., jag låter icke lura mig av honom, förr äv. hans räv har bitit våra gäss, han har lurat oss. Hans räff hann haffver väll offte bitid våre gäsz, så ath vij känne honum väl. GR 28: 240 (1558). Tin räf ej bita skal min gås. Kolmodin QvSp. 1: 120 (1732). Si hans räf biter inte min gås. Bergman Test. 178 (1910).
γ) (vard.) i uttr. (det är som att) slå vatten på gåsen o. d., i fråga om förhållandet att ngt icke biter på ngn, är förspilld möda. SUFinlH 2: 241 (1606). Thett halp intett, uthan var lijka som man hade slagett vattn på een gåås. RP 6: 410 (1636). Att ge dårar råd, är detsamma, som att slå vatten på gåsen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
δ) (vard.) med särsk. tanke på gåsen som en snattrande (kacklande) fågel. När gåsen är dödh, så ropar hon icke kakak. SvOrds. B 7 a (1604). (Man) moste .. lijdha, at .. Gåsen kaklar. Schroderus Hoflefw. 56 (1629). Som en kacklande gås bland melodiska svanar jag sjungit. Adlerbeth Buc. 45 (1807). Generalen känner ju ordspråket: hugg hufvudet af gåsen, så kaklar hon icke. Crusenstolpe Mor. 4: 104 (1841). Tyst, erbarmliga, sluten en gång med ert idliga pladder, / snattrande gäss! Lagerlöf Theokr. 91 (1884). jfr (†): När Qwinnor på Gathan komma, / Märck huru tå tilgår, / Sina gäsz the ey hemma glömma, / All ting man weeta får. Rudbeckius Starcke B 2 a (1624).
ε) (vard.) med särskild tanke på gåsen som en trög l. slö l. dum fågel; särsk. om (snäll o.) dum kvinna; ”höna”; ”våp”; stundom äv. om man. En enfaldig gås. (Han hade kallat pastorns) hustru för ”gås och annat skymfande”. Cavallin Herdam. 2: 288 (cit. fr. c. 1730). I talen som en Gås. Lagerström Westph. 40 (1737). Din dumma gås. Lenngren (SVS) 2: 138 (1795). En gås till kapten. Almqvist TreFr. 1: 164 (1842). Nu gällde att kämpa för lifvet, och derför .. var ingen tid att stå som en gås och tiga till allt. Topelius Vint. I. 2: 252 (1862, 1880). En syster är vanligen en liten snäll och sipp gås, som går till kyrkan med psalmbok och muff. Fröding ESkr. 2: 234 (1896). — jfr FAMILJE-GÅS.
c) i sht zool. allmännare: fågel tillhörande familjen Anseridæ bland andfåglarna. Vitkindad, rödhalsad gås, arterna Branta leucopsis Bechst. resp. Branta ruficollis Pall. Ett slagz Giäsz som kallas Grafgiäsz. Rudbeck Atl. 3: 193 (1698). FoFl. 1907, s. 87. — jfr BLÄS-, BRAND-, FJÄLL-, FLYTT-, GRAV-, GRÅ-, HAVRE-, PRUT-, SKOGS-, SVAN-, SÄD-, VILD-GÅS m. fl.
3) oeg. l. bildl. (jfr 1 b), med särskild tanke på gåsen ss. en simfågel (simmande på ytan av ett vatten).
a) (i vissa trakter, i sht förr) om dryckeskärl (ofta i fågelform) som flyter på ytan av en dryck i ett större kärl. Hade man mycket stora skålar, kunde det hända, att mindre ”gäss” .. flöto på dryckens yta för att vid behov användas som dryckeskärl. Landsm. Bih. 15: 80 (1916). — jfr ÖL-GÅS.
b) (i sht i vitter stil) i pl., om vitskummande vågor l. vågkammar. På kobbar, skär och hvita gäss / Jag ledsnat har komplett. Sehlstedt 4: 152 (1869, 1871). Det blåser friska vindar från sydväst, Östersjön går i brusande, vita gäss. Hedin Front. 2 (1915).
4) [sannol. specialanv. av 3 o. urspr. användt om grädden vid kärning, då den pöser upp o. blir mycket tjock, resp. om var särskild av de vid kärning bildade smörklumparna som simma ovanpå mjölken; jfr SBelfrage i NysvSt. 1927, s. 48] (ss. enkelt ord bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter) halvkärnad grädde (ss. maträtt); smörklump (att breda på bröd), smör; äv. elliptiskt för smörgås (i eg. o. utvidgad anv.). Smör kallas här ibland ock Gås, som är beredt af flöter. Broman HelsB 153 (1733). Vid undfägnader: .. knäckebröd och kakbröd .., item stora smörstycken, som man kallar gåsar. NorrlS 1: 105 (1799). ’Gås' (smörgås) fick man blott om söndagar och vid kalas. Modin GTåsjö 244 (1916). (Efter saltningen) formade .. (husmodern) äggstora ”gåsar” av smöret, som hon försett med fingertryck i mitten. Nordström Luleåkult. 75 (1925). — jfr FLOTT-, FLÖT-, KÄRN-, SIRAPS-, SMÖR-GÅS.
Ssgr (i allm. till 1). Anm. De olika växtnamn som förekomma bland nedan anförda ssgr återgå i allm. på motsvarigheter i andra spr., o. de synpunkter som legat till grund för namnens bildande äro icke alltid fullt klara. I flertalet fall är det fråga om växter som gärna förtäras av gäss (stundom vildgäss) l. växa på mark där gäss gå på bete.
-AVEL. jfr AVEL 6. Wahrman Manski o. Wolstein 281 (1807). (Kring) Trelleborg och Skanör .. bedrives gåsavel i rätt stor skala. Rönnholm EkonGeogr. 23 (1907). —
-BLOD. (gås- 1879 osv. gåse- 1654—1755) Hildebrand MagiaNat. 260 (1654). Gåsblodet användes vid tillagning af svartsoppa. Walin Födoämn. 58 (1906). —
-BLOMMA, r. l. f. (gås- 1911. gåse- 1640—1694)
1) (†) växt av släktet Chrysanthemum Lin. l. Anthemis Micheli?; jfr GÅSE-BLOMSTER. Chrysanthemum .. Kabbeleeka .. Gåseblomma, S. Johannis gol, Erffuerijk. Linc. N 3 a (1640).
2) (†) växten Draba verna Lin. Paronychia vulg. .. Nagelgräs, Nagelböldszgräs, lilla Qweszört, Gåseblomma, lilla Taskegräs med aflonge Skidor. Bromelius Chl. 79 (1694). —
-BRÖST. (gås- 1790 osv. gåse- 1619 —c. 1835)
1) bröstet på en gås; särsk. kok. om köttet på gåsens bröst; äv.: saltad o. rökt gås (med huvud, fötter o. innanmäte avlägsnade); jfr -HALVA. Sigfridi I 1 a (1619). Rökta Gåsbröst. DA 1824, nr 13, Bih. s. 2. Prima Pommerska Gåsbröst nu inkomna. GHT 1896, nr 222, s. 4.
2) med. å bröstkorg: missbildning bestående i att bröstbenet är framskjutande, ”pectus carinatum”. Tholander Ordl. (c. 1870). 2NF 33: 611 (1922). —
-BÄNK. (gås- 1847 osv. gåsa- 1876—1925) (i sht förr, i södra Sv.) Strax inom dörren i denna dagliga stugan, längs åt väggen, som vette åt gården .. stod .. gåsbänken, hvari gässen utkläckte sina ungar. Lovén Folkl. 1 (1847). Sandström NatArb. 1: 8 (1908). —
-DAMM, r. l. m. (gås- 1762—1890. gåsa- 1913) jfr ANK-DAMM. Lefvande abborrar giöra den nyttan i gås-dammar, at de äta up iglar, som fästa sig i näsan på gåsungarna. Rothof 1 (1762). LfF 1913, s. 14. —
-FINGERÖRT l. -FINGERSÖRT. (-finger- 1851. -fingers- 1792) (†) växten Potentilla anserina Lin. Liljeblad Fl. 168 (1792). Torén Rebau o. Hochstetter 101 (1851). —
-FJÄDER. (gås- 1673 osv. gåse- c. 1645—1760) IErici Colerus 1: 255 (c. 1645). Hagdahl Fråga 237 (1883). särsk. koll.: fjädrar av gås. 4. st: Bolstrar med Gåsfieder. BoupptSthm 8/12 1673. Spritad och ospritad Gås- och Fogelfjäder, samt Dun .. till salu. DA 1808, nr 82, Bih. s. 2. —
-FOT. (gås- 1700 osv. gåsa- 1640—c. 1645. gåse- 1619—1754)
3) [jfr t. gänsefüsschen] (numera föga br.) boktr. i pl.: (typ till) citationstecken; jfr -ÖGA 2. Täubel Boktr. 2: 39 (1823).
4) (†) växten Chenopodium rubrum Lin. (med gåsfotliknande blad). Sigfridi I 4 b (1619; bet. oviss). Franckenius Spec. A 4 a (1638). Schultze Ordb. 1302 (c. 1755).
5) anat. Martin PVetA 1763, s. 139. De tre senorna från .. (”skräddarmuskeln”) äro sammanvuxna till en senplatta, som erhållit namnet gåsfoten (pes anserinus). Müller LbAnat. 106 (1905).
(1 c) -FÅGEL. zool. fågel tillhörande familjen Anseridæ; i sht i pl. ss. benämning på denna familj. Familien Gåsfoglar. Nilsson Fauna II. 2. 2: 184 (1834). Kolthoff DjurLif 487 (1901). —
-GALGE. (†) galge med en upphängd gås vars huvud vid ”ringränning” skulle avryckas. VittAH 6: 175 (1791, 1800). —
-GRÄS. (gås- 1729—1884. gåsa- c. 1550. gåse- 1613—1745)
2) gräset Glyceria fluitans R. Br. (Festuca fluitans Lin.), mannagräs; jfr -SVINGEL. Linné Fl. nr 90 (1745; fr. Smål.). Thedenius UplFl. 58 (1871). —
-HALS. (gås- 1740 osv. gåse- 1619) Sigfridi I 1 a (1619). När vildgässen fortsatte resan söderut .., hade pojken suttit och hängt ut över gåshalsen. Lagerlöf Holg. 2: 470 (1907). —
-HALVA. (gås- 1694—1921. gåse- 1614) särsk. (numera mindre br.) kok. om rökt och saltad gås (med huvud, fötter o. innanmäte avlägsnade), gåsbröst. Medh Gåsehalfua och fåresydha, / Här beginner nu fast maten lijdha. Aschaneus HwsRegl. 22 (1614). Almström Handelsv. 554 (1845). Cannelin (1921). —
-HAVRE. (på Gotland) gräset Bromus secalinus Lin., råglosta. Linné Fl. nr 84 (1745; fr. Gotland). Bergman GotlGeogr. 18 (1870). —
-HUD. särsk. oeg.; hos människa som varit utsatt för stark avkylning l. stor skräck: knottrig hud som liknar huden på en plockad gås. Hartman Husläk. 123 (1828). Broman Männ. 2: 74 (1925). —
-HUS. (gås- 1658 osv. gåsa- 1538—c. 1645. gåse- c. 1580) [fsv. gasahus] VarRerV 23 (1538). Ormbunke, lagd i gåshusen, skall .. fördrifva Ohyran. Wahrman Manski o. Wolstein 280 (1807). Auerbach (1909). —
-HUVUD. (gås- c. 1600 osv. gåse- 1619) Bureus Suml. 42 (c. 1600). särsk. (vard., numera knappast br.) bildl., om dum person; jfr GÅS 1 b ε. Af altt hvad jag .. sagt, kunnen J, gåshufvuden, lätt finna, att (osv.). Stiernstolpe DQ 3: 68 (1818). —
-ISTER. (gås- c. 1645 osv. gåsa- c. 1600—c. 1645. gåse- 1557—1736) [fsv. gasaister] GR 27: 19 (1557). Man må taga Gåsa Ister, .. Äggeblomer, Hampefrö, och smöria eller läggia thet på Såret. Månsson Åderlåt. 117 (1642). Auerbach (1909). —
-KARL, m. l. r. gåshanne. Til 6 à 8 Gäss hålles gemenligen en god Gås Karl. Salander Gårdzf. 43 (1727). BonnierKL (1924). —
-KRÅS. (gås- 1734 osv. gåse- 1642) [fsv. gasakras] kok.
1) innanmätet på en gås; äv. med inbegrepp av halsen o. vingarna (o. fötterna). Serenius Z 1 a (1734). Jag kan .. än i denna stund .. äta ett par tallrickar svartsoppa med gåskrås och äpplen uti. Wingård Minn. 4: 93 (1847). Soppa på gåskrås. Hagdahl Kok. 156 (1879). Hellman Kokb. 274 (1895).
2) (†) soppa på gåskrås (i bet. 1); svartsoppa. Palmcron SundhSp. 98 (1642). Broman Glys. 3: 367 (1733). —
-KÖTT. (gås- c. 1750 osv. gåse- 1619—1737) [fsv. gasakiöt] Sigfridi B 5 a (1619). Gåsköttet är vanligen ännu fetare än ankköttet och i hög grad svårsmält. Walin Födoämn. 58 (1906). —
-LEVER. (gås- c. 1755 osv. gåse- 1730) Oec. 201 (1730). Stekt gåslefver. Hellman Kokb. 274 (1895). —
-LEVER-PASTEJ. (-lever- 1852 osv. -levers- c. 1860) kok. Dalin (1852). HT 1925, s. 142 (i handl. fr. c. 1860). De berömda gåslefverpastejerna, för hvilka Strassburg är namnkunnigt. Walin Födoämn. 58 (1906). —
-LORT. (gås- c. 1710—c. 1880. gåse- 1665—c. 1880) (starkt vard.) Förgylla Gåselorten, så blijr ändå skarn i grunden. Grubb 233 (1665). Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-MARSCH. [jfr t. gänsemarsch] i fråga om gässens vana att framtåga en för en efter varandra i en (lång) rad; nästan bl. i utvidgad anv., tidigast företrädesvis i fråga om lekar l. upptåg bestående i att en skara personer framtågade på detta sätt och efterhärmade varje rörelse av den som (ofta ofrivilligt) gick i täten. Gå i gåsmarsch. Vi formera gåsmarsch, hvart du går. Wennerberg 2: 138 (1850, 1882). Sundblad Ups. 235 (1884). Så satte sig kavalkaden i rörelse i gåsmarsch uppför berget. Ödman VårD 1: 152 (1887). —
-PANNA. (gås- 1655—1738. gåse- 1671—1736) [jfr ä. eng. goosepan] (†) ett slags stor gryta. OrdnLilleTull. 1655, s. B 3 a. Koppar .. 1 st Gåspanna, med Grepe och fötter af Järn. BoupptVäxjö 1752. PH 6: 4370 (1756). —
-PIGA. (gås- 1898 osv. gåsa- 1906—1910) (i södra Sv., bygdemålsfärgat) flicka som vallar gäss. Jensen Mickiewicz 77 (1898). Åsa gåsapiga. Lagerlöf Holg. 1: 65 (1906). —
-PÄNNA. (gås- 1701 osv. gåsa- 1578—1642. gåse- 1619—1654) vingpänna på gås; särsk. om dylik pänna använd som skrivpänna. BOlavi 1 b (1578). All Vndertekn i haffue giordt, / Som i all werlden äre sport / Har Gååsepennan måst antekna / Och vthi Bökerna vprekna. Sigfridi G 2 b (1619). Det skrevs med gåspenna ända upp till sjunde klassen (i Sthm på 1870-talet). Linder Tid. 228 (1924). —
-SEXA. Skånska gillet i Upsala firade i onsdags med gåssexa å stadshotellet sitt första sammanträde. AB 1897, nr 263, s. 2. —
-SKINN. Schultze Ordb. 4269 (c. 1755). Handskriften till den norska lagboken (kallad Grågås, har kanske) varit bunden i gåsskinn. NF 6: 118 (1882). särsk. oeg.: gåshud. Barn lilla, skynda på! Man fryser ju ihjäl. Jag har gåsskinn på hela kroppen, det känner jag. Sjöberg Kvart. 520 (1924). —
(1 c) -SLÄKTE(T). zool. släktet Anser Briss. bland gåsfåglarna. Nilsson Fauna II. 2. 2: 260 (1834). BonnierKL (1924). —
-SMÖR. gåsflott; jfr ANK-SMÖR. Hagström Jemtl. 97 (1751). Här är gås-smör med persilja, lök och dill. Envallsson Bob. 17 (1788). Auerbach (1909). —
-SPEL. (gås- 1734—1889. gåse- 1731—1807) [jfr t. gänsespiel]
1) (i sht förr) ett slags tärningsspel varvid användes en skiva med numrerade och med bilder av gäss o. andra föremål betecknade rutor. Lagerström Gir. 37 (1731). Dalin (1852).
-STEK, r. (gås- 1804 osv. gåse- 1743) Dahlman Reddej. 121 (1743). Gåsstek bör helst förtäras med kokta frukter såsom äpplen, sviskon. Uhrström Hemläk. 141 (1879). —
-STIA, förr äv. -STIGA, r. l. f. (gås- 1736—1921. gåsa- 1640—c. 1645. gåse- 1640—1761) litet hus l. avbalkning för gäss. Linc. (1640; under chenotrophia). Min far stal två stycken gäss ur en gås-stiga. Hagberg Shaksp. 11: 234 (1851). Nordenström Gogolj Rev. 12 (1908). —
-STRUPE. (gås- 1762 osv. gåse- c. 1753) Gåse-strupar, hvarpå garn med så stor fördel nystas. Dalin Vitt. 5: 262 (c. 1753). Strindberg Skärk. 63 (1888). —
-SVINGEL. (†) växten Glyceria fluitans R. Br. (Festuca fluitans Lin.), mannagräs; jfr -GRÄS 2. Gadd Landtsk. 2: 369 (1775). —
-TISTEL. (gås- 1894 osv. gåse- 1619—1757) benämning på olika arter av växtsläktet Sonchus Lin., mjölktistel; numera särsk. om arten Sonchus arvensis Lin., fettistel, mjölktistel. Sigfridi I 4 b (1619; bet. oviss). Skarp GåseTistel, SwijneTistel. Franckenius Spec. E 3 b (1638). NormFört. 45 (1894). —
-TRÄCK. (gås- 1727—1872. gåsa- c. 1645. gåse- 1739) IErici Colerus 1: 93 (c. 1645). En (dvs. än) bättre mot Guulsooten är et halfft Qwintin Gåszträck intaget med wijn, otta Dagar och slag (dvs. ”å slag”, i följd). Roberg Beynon 221 (1697). SvTyHlex. (1851, 1872). —
-UNGE.
1) i eg. anv.: gässling. Gåsvngar skola förwaras at the icke gå ibland Näslor tå the ähro späda. IErici Colerus 1: 260 (c. 1645). Hagdahl Kok. 600 (1879). särsk. i jämförelse. Lars ensam som stora Gås-ungar: Nils i alla sälskap, som Sarfven i hvar lek. Molander Förespel 51 (1753). Han vill visst gå för sig själf nu — liksom de stora gåsungarne. Lundegård Prom. 1: 183 (1893).
2) bildl.
a) (vard.) om dum flicka. En dummare gåsunge till flicka (hade) aldrig försökt hålla i ett goråsjern eller en pannkaksklamp. Carlén Skuggsp. 2: 377 (1865).
-VAKTARE. (gås- 1764 osv. gåse- 1746—c. 1880) Dähnert 85 (1746). Han har satt räfven til gåsevaktare. Rhodin Ordspr. 69 (1807). PT 1913, nr 31 A, s. 3. —
-VAKTERSKA. En af de lekande (i leken ”räv och gäss”) föreställer gåsvakterska, en annan räf, de öfriga gäss. Hubendick FlickLek. 9 (1879). —
-VIN. (gås- 1749—1909. gåse- 1665) [jfr t. gänsewein] (skämts., numera föga br.) vatten; jfr GÅSE-DRYCK(EN). Dhen som dricker Gåsewijn, han faller intet i Elden. Grubb 144 (1665); jfr Östergren (1926). —
-VINGE. [fsv. gasavinge] Hildebrand MagiaNat. 274 (1654). Gåsvingar gömas hela at dermed sopa mjöl af gräddat bröd, at afdamma och snygga spisar, kakelugnar, skåp och hyllor. Rothof 158 (1762). Cannelin (1921). —
-ÄGG, n. (gås- 1604 osv. gåse- 1619—1675) [fsv. gasäg] Offta giffuer man mås egg för gåås ägg. SvOrds. B 7 b (1604). Af et höns-ägg (blir) en kykling och ingen orm. Af et gås-ägg en gås, och ingen fisk. Alm(Sthm) 1760, s. 29. Fattig qvinna skänker hönsägg, för att få gåsägg igen. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-ÖGA. särsk. oeg.
1) [jfr motsv. anv. av d. gaaseøjne, nt. gānsōg, holl. ganzenoog, t. gänseauge] vävn. gåsögonliknande figur, snedruta (vanl. omgivande en annan dylik) ingående i mönstret å (kyprad) vävnad; i sht i pl. o. därvid vanl. i överförd anv. ss. benämning på mönster l. vävnadssätt l. vävnad med dylika figurer, korskypert; jfr GANS-ÖGON. BoupptSthm 17/12 1673. Linnevävnader .. i korndräll och gåsögon. TurÅ 1915, s. 77. Anm. Om mönstret användes ordet stundom också i sg. Lagerlöf Berl. 1: 197 (1891). Uppl. 1: 204 (1902).
2) [jfr motsv. anv. av d. gaaseøjne, t. gänseaugen] boktr. i pl.: (typ till) citationstecken; jfr -FOT 3. Täubel Boktr. 2: 39 (1823). Nordin Boktr. 105 (1881).
Ssgr (till -ÖGA 1; vävn.): gåsögons-, äv. gåsögon-dräll. VLBibl. Bouppt. 1815. Norlind AllmogL 241 (1912).
-ÖL. (förr) Vid denna tiden (dvs. under kyndelsmässan) samlas byemän att dricka gås-öl, hvilcket de måste bekosta, som hafva gäss och ingen gåse till dem. Lönqvist Bara 9 (1775). —
-ÖRT. (gås- 1741 osv. gåse- 1638)
1) växten Potentilla anserina Lin.; jfr -FINGERÖRT, -GRÄS 1, -MURA, GÅSRIK. Franckenius Spec. A 3 b (1638). Linné Öl. 120 (1745). BonnierKL 9: 529 (1926).
B (numera bl. starkt bygdemålsfärgat, i sht i södra Sv.): GÅSA-BLOMSTER, se C. —
-BÄNK, -DAMM, se A. —
-FLÄSK. (†) jfr GÅS-BRÖST, -HALVA. Han hade stulith .. 14 kaker brödh, korn 1 skippa, gåssa flesk 3 st., törkiöth 5 st. TbLödöse 414 (1598). —
-FOT, -GRÄS, -HUS, -ISTER, -PIGA, se A. —
-PÅG. (i Skåne) pojke som vallar gäss. Nils gåsapåg. Lagerlöf Holg. 1: 62 (1906). Därs. 2: 431 (1907). —
-PÄNNA, -STIA, -TRÄCK, se A. —
C (†): GÅSE-BLOD, -BLOMMA, se A. —
-BLOMSTER. (gåsa- 1685. gåse- 1638—1694) växten Chrysanthemum Leucanthemum Lin., prästkrage. Franckenius Spec. B 1 a (1638). Bromelius Chl. 11 (1694). —
-BRÖST, se A. —
-DRYCK(EN) l. -DRICK(EN). vatten; jfr GÅS-VIN. Jag haar nu länge noog af Thetis salta Kruka / Fåt supa Watersoos och Gåse-Drycken bruka. Spegel GW 99 (1685). Warnmark Epigr. K 4 b (1688). —
-FETT, -FJÄDER, -FOT, -GRÄS, -HALS, -HALVA, -HUS, -HUVUD, -ISTER, -KORV, se A. —
-KRÅS, -KÖTT, -LEVER, -LORT, -PANNA, -PÄNNA, se A. —
-SIDA. jfr GÅS-BRÖST, -HALVA. Tort kötth. .. Gose sidher — fiorton st:r. BtFinlH 3: 230 (1549). Cavallin Herdam. 2: 195 (cit. fr. 1729). —
-SPEL, -STEK, -STIA, -STRUPE, -TISTEL, -TRÄCK, -VAKTARE, -VIN, -ÄGG, -ÖRT, se A.
D (föga br.): GÄSS-FLOCK, se A. —
Avledn.: GÅSA, sbst.1, i bet. 1 f. l. r., i bet. 2 f.
1) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) gåshona. En Gååse hafwer högre Been än Gåsan. Hildebrand MagiaNat. 159 (1654). Gåsan värmer allena äggen, fast än gåskarlen ligger icke långt ther ifrån. Broman Glys. 3: 500 (1733). Gåsa gåsa klinga, / låna mig dina vingar! Landsm. V. 5: 39 (1886; i barnvisa fr. Södermanl.).
GÅSAKTIG, adj. särsk. (vard.) till 1 b ε: dum, enfaldig; beskedlig; sipp. Möller (1807). Auerbach (1909).
Avledn.: gåsaktighet, r. l. f. Möller (1807). I hennes berömda ögon lyste den sanna kvinnliga gåsaktigheten lång väg. Fröding ESkr. 2: 141 (1893). Auerbach (1909). —
GÅSE, förr äv. GÅSA, sbst.2, m. l. r. (gåsa, nom. c. 1645. gåse 1619 osv.) [fsv. gase, anträffat bl. ss. tillnamn] (bygdemålsfärgat) gåshanne, gåskarl. Sigfridi H 2 b (1619). Han krummar sig som en betslad gåse. Rhodin Ordspr. 61 (1807). Tjock i halsen som en gåse. MinnVl. 170 (1900). —
GÄSSLING, m.||ig. l. r. [fsv. gäslinger, m.; jfr d. gæsling, ävensom eng. gosling]
1) gåsunge. Salé 7 (1664). Han går för sig sjelf, som de store gässlingarne. Rhodin Ordspr. 69 (1807). Lagerlöf Holg. 2: 368 (1907).
2) bildl.
a) (vard., föga br.) om dum flicka; jfr GÅS-UNGE 2 a. Alla deras gässlingar och kalkon-ungar till döttrar. Knorring Förh. 1: 180 (1843).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content