publicerad: 1930
HAVRE ha3vre2, r. l. m.; äv. (numera bl. vard. i norra o. mellersta Sv., i sht i bet.: tröskad havre) HAVRA ha3vra2, r. l. m. l. f.; förr äv. HAGRE l. hager, r. l. m., o. HAGRA, r. l. m. l. f.; best. -en resp. -an; pl. (†) -or (Nyman HbBot. 365 (1858; i bet.: olika arter av släktet Avena)).
Ordformer
(hag- 1548—1762. hager 1638. hav- (haf-, haff(w)-, hafv-, hafw-) 1525 osv. haver- i ssgr 1654 (: Hafuergryn) osv. havre, nom. 1527 osv. havre, oblik kasus 1581 osv. havra, nom. 1546—1917. havra, oblik kasus 1525—1863. -rad 1729)
Etymologi
[fsv. hafre, motsv. dan. o. nor. havre, isl. hafri, fsax. havoro, holl. haver, fht. habaro, t. haber, hafer; jfr eng. dial. haver (nordiskt lånord); av en germ. grundform haƀran-, möjl. till germ. haƀra-, isl. hafr, feng. hæfer, motsv. lat. caper, bock (gr. καπρός, vildgalt). Formen hagre, motsv. fsv. hagre (hagragryn (1475)), forngutn. hagri, sv. o. nor. dial. hagre l. hagra, fin. kaura, östfin. dial. kakra (gammalt lånord i fin.) samt d. hejre, gräs tillhörande släktet Bromus Lin., är möjl. en folketymologisk omtydning i anslutning till nor. dial. hagr, grovt hår i hästens svans l. man, till ett germ. haȝra- hår, borst, besläktat med sanskr. kaca huvudhår, måhända med syftning på havrens borst l. på vippans likhet med en svans l. man]
1) sädesslaget Avena sativa Lin.; vanl. koll., ofta särsk. om den tröskade säden av nämnda sädesslag; äv. om olika arter av släktet Avena Lin., samt bot. ss. benämning på detta släkte. Ge hästen havre. En tunna havre. Så, skära, meja (hugga) havre. Tartarisk, turkisk (jfr 2) havre; blekgul, grå, gul, kort(axig), skallös, svart, vit havre, benämningar på odlade varieteter av havre. Vild havre, om vildt växande arter av havre. G1R 2: 27 (1525). (Den resande) betale thesz förvthan för Hager och Ströö. SthmStadsord. 1: 74 (1638). Nu äre 2. Tunner Haffre lijka emot een Tunna godh sädh Rågh eller Korn. VDAkt. 1688, nr 697. Liljeblad Fl. 55 (1792; om släktet Avena). De sädesslag, som .. kunna odlas längst mot norden, äro Kornet och Hafran. Areschoug Düben 431 (1870). Hafren höll sitt intåg i Danmark och Sydsverige redan under bronsåldern. SDS 1905, nr 273, s. 2. Keyland Allmogekost 1: 103 (1919). — jfr ALTAR-, BLAND-, BOLMANS-, BRUN-, BRÅD-, DRÄNG-, DRÄNGESPANNS-, FODER-, FODERMARSK-, GRÖN-, KLOCK-, PLYM-, RISP-, SKAFT-, SKATT-, SLÖ-, SVART-, VICKER-, VINTER-, VIPP-, VIT-, ÅKER-HAVRE m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Det är ej godt köpa hafre af gåsen. Rhodin Ordspr. 16 (1807). Talesättet, att ”hafren ej börjar växa, förr än den hör hövagnen gå”. Juhlin-Dannfelt 133 (1886).
b) [jfr motsv. anv. i d.] i uttr. skära havre o. så havre, benämning på vissa sånglekar i vilka ingår ett pantomimiskt efterhärmande av rörelserna vid havrens skärande resp. sådd, numera brukliga huvudsakligen som barnlekar, men förut äv. som folklekar. Seen kommer den leken: Jag hafran min skall låta skiära. Holmström Vitt. 210 (c. 1700). Livin Kyrk. 111 (1781). Hirn Barnlek 107 (1916; om leken ”så havre”).
2) (†) benämning på växten Triticum spelta Lin., spält, äv. kallad turkisk havre. Hes. 4: 9 (Bib. 1541; Luther: Spelt). VetAH 1762, s. 294. Retzius FlVirg. 45 (1809).
3) (†) i uttr. polnisk havre, benämning på (fröna av) en art av umbellatsläktet Seseli Lin.; jfr HAVRE-KUMMEL. Franckenius Spec. D 3 b (1659). ApotT 1698, s. 75. Därs. 1739, s. 71.
4) i ssgr, betecknande olika växter, i allm. tillhörande släktet Avena Lin. — jfr AND-, BACK-, FLYG-, FRYL-, GUL-, GULD-, KNYL-, LAND-, LOKE-, LUDD-, PURR-, SAND-, SJÖ-, SPET-, STRAND-, VATTEN-, VILD-, ÄNGS-HAVRE m. fl.
Ssgr (till 1): A [beträffande ssgsformens uppkomst jfr Kock SvLjudh. 4: 433 (1921)] (numera bl. vard., i sht i Sveal. o. Norrl.): HAVER-AX, se D. —
-BLAND-KAKA. (†) bröd bakat på havreblandning. (Dalkarlen har) .. afvant sig att äta .. hafverbland-kakan. LBÄ 32: 79 (1799). —
-BLANDNING, -BRAND, -BRODD, -BRÖD, -GRYN, -GRÖPE, -GRÖT, se D. —
-GUL. (†) ljusgul. Rinman Jernförädl. 288 (1772). En ljusgul, eller hafvergul färg (Couleur de Paille). Rinman 1: 878 (1788). —
-HALM, -KORN, -LAND, -MJÖL, se D. —
-SKÖRD, -SOPPA, -STRÅ, -SÄDE, -VÄLLING, -ÅKER, se D.
B (†): HAVR-AGN, se D.
C (numera bl. arkaiserande l. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): HAVRA-BRÖD, -BYGD, -GRYN, -JORD, se D. —
-KLIPPA, r. l. f. [jfr d. havreklip(per)] (i Skåne, starkt bygdemålsfärgat) knippe l. större kärve av havrehalm. Cavallin Herdam. 2: 232 (cit. fr. 1689). —
-MJÖL, -NEK, -STRÅ, -SÄCK, -VÄLLING, se D.
D: HAVRE-AGN. (havr- 1710. havre- c. 1645 osv.) IErici Colerus 2: 171 (c. 1645). Josop var en hederlig karl, som inte ville lura sin nästa på en hafreagns värde. Bondeson MVK 120 (1894, 1903). —
-AX. (haver- 1772. havre- 1779 osv.) havrevippa. Hof DialVg. 146 (1772). Fischerström 1: 269 (1779). —
-BLADLUS~20 l. ~02. (mindre br.) zool. benämning på en bladlus av gruppen Aphididæ, Aphis padi Lin., som förekommer på havre, häggbladlus. Ymer 1915, s. 275. 2NF (1923). —
-BLAND, n. [jfr sv. dial. (Dalarna) agerbland, blandsäd vari havre ingår (ss. huvuddel)] (†) uppblandning med l. inblandning av havre. Hospitalsspannemål(e)n (hålles), för thes mykna hafrebland, altid .. sämre. VDAkt. 1751, nr 7. —
-BLANDNING, förr äv. -BLÄNDNING. (haver- 1690. havre- 1740 osv.) (numera bl. tillf.) havre blandad med annan säd. Uthi mager (jord sås) .. Hafra och Hafwerblänning. Rålamb 13: 3 (1690). Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). —
-BRAND. (haver- 1694. havre- 1659) (†) havresot. Franckenius Spec. E 1 a (1659). Bromelius Chl. 124 (1694). —
-BRÖD. (haver- 1919. havra- 1538—1919. havre- 1579 osv.) [y. fsv. hafra brödh] (i sht förr) VarRerV 29 (1538). Hafre-bröd är nog kändt i Västergöthland, Bohus-län, Västgötha-Dal, Vermeland och Dalarne. Fischerström 3: 361 (1787). Keyland Allmogekost 1: 53 (1919). —
-BYGD. (havra- 1868. havre- 1813 osv.) (mindre br.) område där företrädesvis havre odlas. I de så kallade Hafrebyggderna (brukas) .. intet .. eller högst obetydligt Rog-Säde. VexiöBl. 1813, nr 26, s. 3. Bondeson AllmogBer. 2: 41 (1884; om Smål. i förh. till Hall.). —
-FODER. landt. —
-FÄLT. —
-GRYN. (haver- 1654—1919 (: Havergrynsvälling). havra- 1570. havre- 1623 osv.) [fsv. hagra-, hafra gryn]
1) gryn av havre. Ångkokade l. ångpreparerade havregryn. BtFinlH 4: 432 (1570). Hafregrynen förekomma antingen hela eller krossade. Hagdahl Kok. 129 (1879). De nu vanliga havregrynen äro icke krossade, de hava däremot under kraftig upphettning i het ånga pressats i valsar. Hemming-Sjöberg Almqvist 234 (1929).
2) (†) ”gryn” (se d. o. 4). En kyss, mitt snygga hafvergryn lilla! Almqvist Amor. 226 (1822, 1839). —
-GRÄS. (numera föga br.) bot. om arter tillhörande släktet Avena Lin. (i sht Avena elatior Lin.); ngn gg äv. om arter av närstående släkten. Franckenius Spec. A 4 a (1638). Nyman VäxtNatH 2: 499 (1868; om Avena elatior Lin.). Svensson Kulturv. 39 (1893; om Avena elatior Lin.). —
-GRÖPE, förr äv. -GRÖP. (haver- 1675—1886. havre- 1753 osv.) landt. (till kraftfoder användt) gröpe av havre. Mahlet hafwergröp. BoupptSthm 8/7 1675. Nathorst LandtbrSk. 60 (1896). —
-GRÖT. (haver- 1734—1917. havre- 1739 osv.) gröt kokad på havregryn l. havremjöl; äv. använd till värmande omslag o. d. Serenius (1734; under groat). Uhrström Hemläk. 142 (1879). —
-GÅS. (i sydligaste Sv. o. zool.) gåsarten Anser leucopsis Bechst., vitkindad gås; jfr FJÄLL-GÅS c. (Fjällgåsen) anländer i slutet af September och början af Oktober .. till kusterna af det södra Skåne, der hon kallas Hafregås, och träffas mest på de åkrar, som varit besådda med hafra. Nilsson Fauna, II. 2. 2: 272 (1834). Kolthoff DjurL 499 (1901). —
-HALM. (haver- c. 1730—1771. havre- 1578 osv.) BOlavi 75 b (1578). Rothof 164 (1762). EWigström i SvFmT 9: 281 (1896). —
-HATT. bot. svampväxten Sarcopodium (Fusarium) avenaceum Fr., som (särsk. framträdande vid rägnig väderlek) betäcker stubben av havre o. vallgräs. Fries BotUtfl. 3: 359 (1864). Lundell (1893). —
-JORD. (havra- 1907. havre- 1747 osv.) [jfr d. havrejord] eg.: jord som blott är lämplig att bära l. som blott bär havre; särsk. dels (förr) om mera avsides liggande jord som utan att gödslas besåddes med havre, så länge jorden ville bära sådan, dels (numera bl. kam.) liktydigt med: (icke längre odlad o. icke skogbevuxen) utmark. Hafrejorden .. til hvilken ej gödslen räcker .. sås om våren strax med hafra. Linné Vg. 216 (1747). 2 hektar .. hafrejord i Trelleborgs landsförsamling. PT 1900, nr 72 B, s. 1. jfr: SkrSkånHushS II. 4: 6 (1922). —
-KAKA. (i sht förr) jfr -BRÖD. Hafrekakor, blandade med agnar, .. bakas tunna som löf. HSH 3: 191 (1713). HLilljebjörn Hågk. 1: 35 (1865). Hafrekakor begagnas hos oss nu blott för kreaturen. Wretlind Läk. 4: 92 (1896). —
-KORN. (haver- c. 1747. havre- 1750 osv.) [jfr y. fsv. hafrakorn] Linné Stenr. 48 (c. 1747). Kolmodin QvSp. 2: 354 (1750; bildl.). —
-KUMMIL. [jfr t. haferkümmel] (†) benämning på (fröna av) växten Siler trilobum Scop. Franckenius Spec. D 3 b (1659). ApotT 1739, s. 71. —
-KUR, pl. -er. med. kur varvid användes havregröt l. dekokt på havre. Nordenheim Lower A 2 a (1724). Noordenkuren .., en .. vid .. sockersjuka rekommenderad hafrekur. 2NF 19: 1148 (1913). —
-KÄTTE. (-kitte) (†) avbalkning l. väggfast binge i stall o. d. för förvaring av havre. Lind (1749; under futter-kasten). —
-KÄX. —
-LAND. (haver- 1813—1916. havre- 1742 osv.) (i vissa trakter, i sht i Finl., mindre br.) havreåker, stycke jord på vilket havre växer; äv. (numera knappast br.) om ”havrejord”. VetAH 1742, s. 32. (Åker-)jorden .. får .. namn af .. Hafverland, om den först kan gifva Råg och sedan Hafra. LAA 1813, s. 363. Hafreodlingen .. utsög jorden i högsta grad, så att stora fält förvandlades till totalt sterila, gamla ”hafreländer”. Grotenfelt LandtbrFinl. 50 (1896). —
-LÄFSA. (bygdemålsfärgat, föga br.) tunt bröd av havre, havrekaka. (Under de sista) 60 åren har råg- och hvetebrödet allt mer och mer undanträngt hafreläfsan. Möller Jordbr. 279 (1881). 2UB 4: 120 (1899). —
-LÖNN. [till sv. dial. (Hall.) lönn, hop, stim] (†) folklig benämning på laxstim som om våren, då havren börjar skjuta upp, går upp emot stranden. Osbeck Lah. 47 (1796). —
-MALT. (förr) malt av havre. ResolStädBesvär 1727, § 11. Hafremalt brukas mycket til at brygga dricka af i fattiga och magra landsbygder, där intet korn fins. Rothof (1762). —
-MJÖL. (haver- 1795—1919 (: havermjölsgröt). havra- 1919 (: havramjölsgröt). havre- 1638 osv.) [y. fsv. hafra miöl] OrdnLilleTull. 1638, s. A 3 b. Rasmusson Livsm. 1: 161 (1926). —
-MJÖLS-GRÖT. jfr -GRÖT. Hülphers Dal. 99 (1762). Havermjölsgröt .. beredes (i Mangskogs socken i Värml.) av mjöl och bara vatten. Keyland Allmogekost 1: 56 (1919). —
-MJÖLS-VÄLLING. välling kokad av havremjöl. Wrangel HbHästv. 1461 (1887). Keyland Allmogekost 1: 152 (1919). —
-NEK. (havra- c. 1645. havre- c. 1880—1894) (i vissa trakter) havrekärve. IErici Colerus 2: 72 (c. 1645). Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-ODLING. äv. konkret. —
-PLANTA, r. l. f. (i sht i fackspr.) havrestånd. —
-PÅSE. särsk. (förr) med. om påse innehållande varm havre. Det är ock bekant hvad lisa man har af pålagde varma Hafrepossar uti colic. Hiorter Alm. 1739, s. 31. —
-ROT, se d. o. —
-RÖTE. (†) röta på havre. Hafreröte reser om våren in ifrån vester till öster. Linné MethAv. 26 (1731). —
-SNES. (i vissa trakter, vard.) om stör med därpå till torkning uppträdda havrekärvar. Järta 2: 631 (1821). Forsslund Storg. 187 (1900). —
-SOPPA, r. l. f. (haver- 1675—1923. havre- 1732 osv.) soppa på havregryn (l. havremjöl); ofta använd som sjukmat. Havresoppa på vatten l. på mjölk. Lindh Huuszapot. 67 (1675). Ensam, instängd med mina plågor och min hafversoppa. Kellgren (SVS) 6: 168 (1787). Almqvist TreFr. 1: 106 (1842). Havresoppa med russin. Fransén Kokb. 48 (1926). (v. Schevens havresoppa) har .. otvivelaktigt varit silad havresoppa, eftersom någon annan tillredning icke på 1850-talet användes. Hemming-Sjöberg Almqvist 236 (1929). —
-SOT, n. landt. o. bot. sjukdom på havre, förorsakad av vissa svamparter. Naket havresot, havrens flygsot förorsakat av svampen Ustilago Avenæ (Pers.) Jens. Täckt havresot, havrens täcksot förorsakad av svampen Ustilago Kolleri Wille (Ustilago lævis Magnus). LAHT 1888, s. 313. —
-SPETA, r. l. f. [jfr sv. dial. spita, spetsig stör på vilken säden uppträdes till torkning] (†) bildl.: mager o. eländig person. Alla Haffrespeterna, som nu församblade här i Ölmestadh helssa Ed(er)s Högw(ördig)het ganska ödmjukel(igen). VDAkt. 1703, nr 19 (1702). —
-STUNKEN, p. pf. [jfr sv. dial. stinka, sup. stunkit (se STÄNKA), samt havrestänk, spridda korn av havre som kommit att blandas med annan säd] (†) havreblandad. Kornet .. kan ej annat än .. gifva ojämt malt, besynnerligen om det är hafre-stunkit. Brauner Åker 173 (1752). —
-STÅND. —
-SÄCK. (havra- 1749. havre- c. 1755 osv.)
1) säck avsedd för havre l. i vilken havre förvaras. Schultze Ordb. 3893 (c. 1755). Cannelin (1921).
2) [efter t. habersack] (†) tornister. Lind (1749; under futter-sack). Hagberg Shaksp. 4: 146 (1848). —
-SÄD. (föga br.) = -SÄDE 1. Hafresäden sås hvart år på åkren, emedan den sällan gödes. Linné Vg. 239 (1747). Agardh BlSkr. 2: 147 (1853). —
-SÄDE. (haver- 1762. havre- 1742 osv.)
1) (mindre br.) konkret, koll., om den växande grödan l. om den tröskade säden l. spannmålen. Hvad nytta hafresädet gifver i utfodringen .. är .. nogsamt bekant. VetAH 1742, s. 32. (Spergula arvensis Lin.) finnes .. hos oss vild på trädesåkrar .. äfven som ibland korn- och hafre-sädet. Gadd Landtsk. 2: 412 (1775). 2VittAH XXIX 1: 22 (1880, 1884).
2) (†) havreodling, havresådd. Åkerbruk (i Tuna socken i Dalarna) består mäst i hafver-säde. Hülphers Dal. 88 (1762). D. 8 (maj) bereddes jorden til hafresädet. Sjögren Journ. 8/5 1787. —
-TISTEL. [jfr t. haferdistel] (†) tisteln Cirsium arvense Lin., åkertistel. Bromelius Chl. 16 (1694). Torén Rebau o. Hochstetter 133 (1851). —
-TRÖTT. landt. om jord: som så länge burit havre att denna icke vidare vill gå till. MosskT 1893, s. 68. —
-VATTEN. [jfr RIS-VATTEN] (i sht förr) med. tunt avkok l. infusion på havregryn. Atterbom (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 74. Collin Ordl. (1847). —
-VRET. (i vissa trakter) Han (dvs. älgen) kommer hvar natt till en hafrevret; / från torpet man sett, hvar han betar. Karlfeldt FridVis. 26 (1898). —
-VÄLLING. (haver- 1919. havra- c. 1565. havre- 1555 osv.) Haffre välling och korn vällingh koketh i vatn måge the (dvs. de sjuka soldaterna) väll äthe. G1R 25: 634 (1555). Keyland Allmogekost 1: 152 (1919). —
-ÅL. zool. o. landt. en rundmask, Heterodera Schachtii Schm., som angriper rötterna av havre o. andra växter, betål. UtsädT 1903, s. 35. —
-ÄXING. bot.
1) (art av) grässläktet Trisetum (vars arter förr hänförts till släktet Avena Lin., havre). Fries BotUtfl. 3: 246 (1864). Dens. Ordb. (c. 1870).
2) (mindre br.) i förbindelsen gul havreäxing l. vanlig havreäxing, om Trisetum flavescens (Lin.) PB., gullhavre. Thedenius FlUplSöderm. 48 (1871). UtsädT 1893, s. 212.
Avledn.: HAVRIG, adj. (†) havreblandad. VDAkt. 1705, nr 167. Emedan rogen .. är nog ärtblandad .. och kornet jämväl nog hafrigt. Därs. 1748, nr 63. Lind (1749; under habericht).
Spoiler title
Spoiler content