publicerad: 1941
LÄKA lä3ka2, v.2 -er, -te, -t, -t ((†) ipf. leckte SkrGbgJub. 6: 14 (1587); lächte ÄARäfst 111 (1596). sup. läckt (-cht) OPetri Tb. 84 (1525; uppl. 1929), SkrGbgJub. 6: 3 (1586). p. pf. läckt (-cht) G1R 15: 299 (1543), Sylvius Curtius 538 (1682)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Schroderus Os. III. 1: 350 (1635)), -NING; -ARE, -ARINNA, -ERSKA (se LÄKARE med avledn.).
Ordformer
(leg- c. 1550. lek- (leek-) 1540—1839. läk- 1533 osv. -ka 1540 osv. -kia (-kja) 1533—1746)
Etymologi
[fsv. läkia, läkias, motsv. d. læge, ombildning av ett äldre läkna, motsv. isl. lǽkna, got. lēkinōn, fsax. lāknōn, fht. lāhhinōn (mht. lāchenen), feng. lǣcnian, lācnian, i anslutning till fsv. läkir, läkare (motsv. d. læge, got. lēkeis, fht. lāhhi, feng. lǣce); jfr den motsatta utvecklingsgången i isl. lǽknir; trol. i germ. spr. lånat från kelt. (jfr fir. līaig, läkare)]
1) behandla l. sköta (ngn som är sjuk, sårad osv., en sjuk l. sårad lem, en sjukdom o. d.) medelst läkemedel, kur, förbindning o. dyl. o. därigm återställa det friska tillståndet; förr om behandlingen i dess helhet, numera bl. med tanke på resultatet: göra frisk, återställa, bota, kurera, hela. — särsk.
a) med avs. på person l. djur, ngns kropp, kroppsdel l. organ; särsk. (numera föga br.) i uttr. läka ngn från, förr äv. av ett sår (jfr b), förr äv. i uttr. läka ngn från en sjukdom; numera företrädesvis med avs. på kroppsdel l. organ med sår l. sårartad sjukdom o. i bildl. anv. (se slutet) samt i det urspr. från bibeln (se nedan) hämtade, ofta bildl. använda uttr. läkare, läk dig själv! Läkiare lääk tigh sielffuan. Luk. 4: 23 (NT 1526; Bib. 1917: bota). Joram war igen kommen til at läta sigh läkia .. aff the såår som the Syrer honom slaghet hadhe. 2Kon. 9: 15 (Bib. 1541). Blifver någor siuk, eller eljest i Vår och Kronones tjenst skada får, han bör på Kronans kostnad läkas. PH 6: 3722 (1755). Mor Märta i Storbyn, hvars lilla son Niklas hon läkt från fallansoten. Almqvist Amor. 189 (1822, 1839). Soldaten (som blivit biten av en björn) blef läkt. Berlin Lsb. 67 (1852). Östergren (1932). särsk. (numera föga br.) bildl. Lybecker Young 54 (1795). När han läker från allt ve / De hjärtan världen sårar. NPs. 1921, 509: 7.
b) med avs. på sår l. benbrott, förr äv. sjukdom i allm.; numera, utom i folkligt spr., nästan bl. i pass. med intr. bet. (jfr 2) o. i bildl. o. oeg. anv. (se α o. β). Såret har nu blivit läkt. Ett illa läkt sår. (Lat.) Chirurgus .. (sv.) then som färsk såår läkier. VarRerV 14 (1538). (Gud) straffadhe honom .. medh een heemligh plågho som ingen läkia kunde. 2Mack. 9: 5 (Bib. 1541). Hundasåår läkes medh Hundahåår. Grubb 337 (1665). En klok gumma, som kunde läka benbrott. Oterdahl SagVis. 7 (1910). särsk.
α) (i sht i vitter l. högre stil) bildl. Tiden läker alla sår. Schroderus Os. III. 1: 294 (1635). Tiden läker / Skiönhetens skått. Runius (SVS) 2: 266 (c. 1700). Mödosamt äro vi i färd med att läka krigets sår. FinT 1919, 1: 4.
β) (i sht i fackspr.) oeg., med avs. på ”sår” på träd, bara fläckar i vegetation, krossad bärgart o. d.; äv. i pass. med intr. bet.; jfr 2 slutet. Broocman Hush. 5: 42 (1736). Granplantan .. förmår att hastigare (än tallplantan) läka sårnader, som blifvit den tillfogade. Björkman Skogssk. 28 (1868). Sedan .. (de av flygsand härjade) fälten (gm plantering med sandgräs) blifvit någorlunda läkta. 2NF 8: 673 (1907). Söndergnuggade, men åter läkta bergarter. Ramsay GeolGr. 2: 191 (1913).
c) om läkemedel o. d.: bota, hela. 2VittAH 8: 109 (i handl. fr. 1540). Ett plåster läker intet all såår. Grubb 197 (1665). Persicaria stött till Pulver, och strööt i Såren, läker träffeligen. Rålamb 13: 126 (1690). Östergren (1932). särsk.
α) i p. pr. i adjektivisk anv. Läkande kraft, örter. Läkande salfva. VGR 1788, Verif. s. 40. Adlerbeth Æn. 328 (1804). jfr SÅR-LÄKANDE.
β) bildl., med avs. på ngt som tär l. plågar. Här fins en annan väg, som sinnets trängtan läker. Nordenflycht QT 1744, s. 27.
2) intr. o. dep., ävensom refl., om sår l. likartad skada: sluta sig o. helas, helna, gro igen; förr äv. om ngns ”kött” med tanke på läkning av sår. Såret läkte sig själv. L. Paulinus Gothus Pest. 115 b (1623; refl.). Gamla sår, som intet vilja läkja. Aken Reseap. 45 (1746). Barnet skal först taga i hund ..; at få godt kött til läka. Fernow Värmel. 256 (1773). Westergren LungSj. 125 (1932; om sjukdomsprocess i lunga). (Han) överraskade .. sig igen med att fingra på såret som på det sättet aldrig ville läkas. Nilsson HistFärs 43 (1940). — särsk. (i sht i fackspr.) oeg., om ”sår” på träd, bara fläckar i vegetation, krossad bärgart o. d.; jfr 1 b β. Trozelius Rosensten 96 (1752).
2) till 2, intr. o. dep., förr äv. refl.: läkas, läka. Och läktes samma huffwd såår igen. G1R 8: 133 (1532). Linné Skr. 5: 151 (1732; refl.). —
1) till 1. Serenius Bb 4 a (1734). Något medikament, som läker ihop hålet efter stynget. Odenius 2Celsus 439 (1906); jfr läka, v.2 1 c.
2) till 2, intr. l. dep. Almqvist Grimst. 31 (1839). särsk. bildl. l. oeg. Sjöberg (SVS) 1: 196 (1820; om avsliten tråd). Nedanför isfallet ”läkas” en del av sprickorna (i jökelisen) åter ihop. Sandström NatArb. 2: 240 (1910). —
LÄKA IN10 4. med. till 1, 2, = inläka, v.2 Lidforss Kås. 2: 90 (1912). Söderström LäkKvacksalv. 117 (1926). —
LÄKA TILL10 4. (†) till 1 b, = läka igen 1. PH 5: 2945 (1750). Adlerbeth FörslSAOB (1798). jfr tilläka. —
LÄKA UT10 4. [jfr t. ausheilen] med. till 2, intr. l. dep.: gm läkningsprocess drivas ut l. försvinna; i sht om sjukdomsprocess. Hygiea 1896, 2: 357. Betingelser för, att inflammationen inom njuren småningom får tillfälle att läkas ut. 2NF 19: 1095 (1913). Lupus kan väl tidvis förbättras men ej spontant läka ut. LbKir. 2: 161 (1922). jfr utläka.
Ssgr (i allm. till 1): A: LÄK-BLAD, -FINGER, se B. —
(2) -HULL. (läk- 1829 osv. läke- 1881) = -kött 1. Vasenius Top. 1: 341 (i handl. fr. 1829; i fråga om armbrott). Almqvist Jagtsl. 70 (1832). särsk. bildl. Agrell Sthm 214 (1892). —
(2) -KÖTT. (läk- c. 1755 osv. läke- c. 1755—1926)
1) om de organiska vävnaderna hos människa l. djur med tanke på deras läkningsförmåga. Ha godt, dåligt läkkött. Schultze Ordb. 2381 (c. 1755). särsk. bildl. OLevertin (c. 1885) hos Söderhjelm Levertin 1: 193. Det ekonomiska livet besitter ett förvånande gott läkkött. Essén Eur. 7 (1926).
2) med. om den granulationsvävnad som bildas vid läkning av sår. NF 2: 231 (1877). I botten (på ett schankersår) utvecklar sig ofta ett rikligt läkkött. Almkvist Könssj. 48 (1924). —
-PLÅSTER, -ROT, -SAFT, -SALVA, se B. —
-TUNGA, -ÖRT, se B.
B: LÄKE-BLACKA, r. l. f. [till blacka, sbst.2; jfr -blad] (i vissa trakter) = -blad 2. FNerFolkspr. 1859—60, s. 50 (fr. Närke). Post Ogräsv. 37 (1891). —
-BLAD. (läk- 1750. läke- 1646 osv. läkes- 1619) [fsv. läke-, läkisbladh (i bet. 2 a)]
1) (†) blad av hälsobringande l. läkande ört; anträffat bl. bildl., liktydigt med: läkedom, balsam (se d. o. 2), lisa, hjälp, tröst. I alla Saker (skola ”ärliga kvinnor”) wara sinom Män itt Läkesblaadh. Botvidi Brudpr. 7 (1619, 1622). From Hustrw är ett gott läkeblad. Grubb 219 (1665). SvFolks. 1: 429 (1849).
2) ss. namn på växter vilkas blad hava (l. haft) medicinsk anv.
b) [växten användes mot lungsjukdom hos djur] (†) Chenopodium bonus Henricus Lin., lungrot. Bromelius Chl. 12 (1694). Serenius Kkkk 1 b (1757).
-BLÄCKA, r. l. f. [till bläcka, sbst.5] (†) = -blacka; anträffat bl. i pl. Linné FlSv. nr 129 (1755; fr. Dalsl.). Retzius FlOec. 522 (1806). —
-BOK; pl. -böcker. [fsv. läkebok] (i fråga om ä. förh.) bok som behandlar människans, stundom äv. husdjurens sjukdomar; läkarbok. Lindestolpe Matk. 5 (1714). Läkebok för Hästar och Boskap. SP 1792, nr 137, s. 4. 2NF 5: 1346 (1906). —
-BOT. [jfr fsv. läkisbot] botande av (kroppslig l. själslig) sjukdom, bot (för ngt), läkedom; äv. konkret: läkemedel, medicin; botemedel; förr äv. i pl.; numera bl. (arkaiserande) bildl. Ok Himlen gifwer, / För hwad han sargat, åter Läke-Boot. Lucidor (SVS) 418 (c. 1670). Invärtes läkeböter af drifvande medel. Schützercrantz PVetA 1777, s. 32. I den gamla riktiga psalmboken funnos malörts-droppar som läkebot för en syndares själ. Carlsson Dagsv. 21 (1927). —
-BÖTE. (†) läkemedel; botemedel; äv. bildl. Hiärne 2Anl. 130 (1702). Ther man eij grijper til ett säkert Läkeböthe, kommer Siukdomen igen. Lindestolpe Frans. 69 (1713). MoB 2: 172 (1798; bildl.). —
-DRYCK, förr äv. -DRICK. (läke- 1579 osv. läkio- 1698) (numera nästan bl. i vitter stil) om dryck tillredd i medicinskt syfte, hälsogivande dryck, hälsodryck. VarRerV 21 b (1579). Om den sjuke toge sked på sked af den bittra läkedrycken. Wikner Pred. 604 (1883). —
-FINGER. (läk- 1786. läke- 1538—1879) [jfr d. lægefinger, isl. lǽknisfingr, ävensom t. arztfinger, mlat. digitus medicus l. medicalis] (†) om ringfingern (som man använde vid tillredning av medicin l. till att stryka den sjuke med). VarRerV 6 (1538). (Skogsrået) fordrade .., att Per skulle skaffa henne .. blod af hans ”läkefinger” på vänstra handen. KyrkohÅ 1914, s. 245 (cit. fr. 1635). Söderman ExBook 49 (1679). Weste 1: 604 (1807). särsk. i utvidgad anv.: botande l. läkande finger. När hon långa stunderna sakta och jämt gned den värkande ryggen och de stela benen, stillades värken, ”så det var visst, att hon hade goda läkefingrar”. LfF 1879, s. 76. —
-GRÄS. (†) om växt med hälsobringande l. läkande egenskaper; jfr -blad 2. IErici Colerus 1: 204 (c. 1645). särsk. ss. namn på Symphytum officinale Lin., vallört. Schroderus Comenius 134 (1639). —
-HAND. [jfr d. lægehand, isl. lǽknishendr, pl.] (numera nästan bl. arkaiserande) hand vars behandling av den sjuke l. sårade anses ha en botande l. läkande värkan; äv. bildl. Tin almachts läke-hand. Kolmodin Dufv. 159 (1734). Lönnberg Holmfr. 342 (1895). —
-HULL, se A. —
-HÖKEGRÄS. [jfr -gräs] (†) i uttr. läkehökegräs det större, om växten Taraxacum officinale (Web.) Marss., maskros. Rudbeckius HortBot. 52 (1685). Bromelius Chl. 23 (1694). —
-KONST(EN). [jfr d. lægekunst, isl. lǽkniskunnasta, ävensom t. heilkunst] (numera i sht i historisk framställning l. i vitter stil samt ss. senare led i ssgr) läkarkonst(en); medicin(en). Hippokrates, läkekonstens fader. Linc. G 2 b (1640). Det fordrades .. pater Henriks läkekonst för att besegra giftdryckens verkningar. Rydberg Sing. 49 (1857, 1865). Diagnosen är läkekonstens hörnsten. Salén Infekt. 199 (1933). jfr djur-, natur-, själs-, vatten-, ögon-läkekonst m. fl. —
-KRAFT. botande l. läkande kraft l. egenskap(er). Möller (1790). Solens läkekraft vid behandling av sjukdomar. Holmgren InlInvSj. 73 (1933). —
-KUNNIG. som har insikt i läkarkonsten; i sht om icke fackman. Försöket att göra presterna läkekunniga. BL 23: 82 (1857). En något läkekunnig person. Malmbgt 1894, nr 75, s. 4. —
-KVESA, r. l. f. [växten har användts till läkemedel] bot. växten Solanum dulcamara Lin., kvesved. NormFört. 16 (1894). —
-KVINNA. [jfr nor. lægekone] (i fråga om ä. förh.) läkekunnig kvinna. Lönnberg Ragnf. 138 (1873). SvKulturb. 7—8: 301 (1931). —
-KÖTT, se A. —
-LÖN. (läke- 1653—1750. läkes- 1645—1734) (†) läkararvode; äv. bildl. UpplDomb. 1: 196 (1645). Nu varder fä sargadt af fä; betale halfva läkeslön och halfva skadan. BB 22: 7 (Lag 1734). Kolmodin QvSp. 2: 167 (1750; bildl.). —
-MEDEL, se d. o. —
-PLÅSTER. (läk- 1734—1853. läke- 1619 osv.) [fsv. läkeplaster] läkande plåster; numera nästan bl. farm. om plåstret Emplastrum universale, flussplåster. Serenius Bb 4 a (1734). Lindgren Läkem. (1902). särsk. (†) bildl., övergående i bet.: botemedel. Bullernæsius Lögn. 372 (1619). Thetta enda läkplostret (dvs. tron på Kristi ”fullgörelse”) har omsider botat deras förkrossade hiärtan. ARydelius (c. 1730) i KyrkohÅ 1900, s. 296. —
-ROT. (läk- 1672. läke- 1683—1722). (†) om läkeväxt. Lucidor (SVS) 210 (1672). Landsm. 2: XLVI (i handl. fr. 1722). särsk. i uttr. läkerot med guldring, om växten Valeriana officinalis Lin., vändelört. Tillandz E 3 a (1683). —
-SAFT. (läk- 1908. läke- 1881) (i vitter stil) läkande (växt)-saft. Snoilsky 2: 141 (1881). Lagerlöf HomOd. 40 (1908). —
-SALVA, r. l. f. (läk- 1690—1834. läke- 1891—1902) (i fråga om ä. förh.) läkande salva. Rålamb 13: 210 (1690). Lindgren Läkem. (1902). —
-TUNGA. (läk- 1795. läke- 1745 osv.) ormbunken Ophioglossum vulgatum Lin., ormtunga. Ophioglossum kallades Läketunga, af hvilken här på orten giordes en läkande salfva. Linné Gothl. 175 (1745). —
-VÄXT, r. l. m. medicinalväxt. Roth 1Geogr. 18 (1884). Gammaldags krydd- och läkeväxter. Sonesson HbTrädg. 747 (1926). —
-ÖRT. (läk- 1751—1936. läke- 1639 osv.)
1) (numera i sht arkaiserande l. i vitter stil) läkande ört, läkeväxt, medicinalväxt. Ehrenadler Tel. 617 (1723).
2) växten Sanicula europæa Lin., sårläka, som förr användes för att läka sår. Rudbeck HortBot. 102 (1685). Hartman Fl. 155 (1879).
4) (†) växten Althæa officinalis Lin., altea. Schroderus Comenius 136 (1639; t. texten: die Heilwurtz).
C (†): LÄKES-BLAD, -LÖN, se B.
D (†): LÄKJO-DRYCK, se B.
(2) -FÖRLOPP. —
(2) -PROCESS. Florman Hushållsdj. 138 (1834). Läkningsprocessen tager lång tid. Kräftsjukd. 206 (1930). —
(1, 2) -TENDENS. med. NF 2: 231 (1877). Utmärkande för sjukdomar i det perifera nervsystemet är deras stora läkningstendens. Bergmark Nervsj. 166 (1931). —
Avledn.: -LÄKA, r. l. f. till 1: om växt som botar l. läker; ss. senare led i sammansatta växtnamn; jfr barberare-, gift-, sår-läka. —
LÄKARE, se d. o. —
LÄKBAR, adj. till 1, 2: som kan botas l. läkas. Björkegren 739 (1784). Många av dessa .. (hjärtåkommor äro) väl läkbara. Jacobæus HjärtBlodSj. 19 (1935).
Avledn.: läkbarhet, r. l. f. —
LÄKELIG, adj. (†) till 1, 2.
LÄKESAM, adj. (läke- 1698. läkio- 1675) (†) till 1: medicinskt värksam l. nyttig. Så mycket nyttigare, krafftigare och läkiosammare är Medicinen worden. Kempe Graanen 8 (1675). De lekesamma Bäfrar. Rudbeck Atl. 3: 551 (1698). —
LÄKNA, v. [inkoativbildn. till läka, v.2] (†) till 2: läkas, läka. När bloden är ränsad, läkna .. (såren) af sig sielfva. Aken Reseap. 45 (1746).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content