SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1958  
RISTA ris3ta2, v.2 -ade, äv. (numera föga br. utom i bet. 4 men där oftast) -er, riste, rist (pr. ind. sg. akt. -ar Rosenhane Oec. 110 (1662) osv. -er PErici Musæus 2: 295 a (1582; i bet. 4) osv. — pr. ind. sg. pass. -as Hoorn Jordg. 1: 150 (1697) osv. -es RP 6: 37 (1636: opristes; möjl. konj.), Wasenius NorrlBoskSk. 40 (1751: ristes .. upp), Ström Skogsh. 234 (1830; i bet. 1 d). ipf. -ade UpplDomb. 5: 153 (1599) osv. riste 1Kon. 18: 28 (Bib. 1541; i bet. 1 a), Berg Sjöf. 158 (1910; i bet. 4) osv. — sup. -at ConsAcAboP 3: 255 (1667) osv. rist WoJ (1891) osv. — p. pf. -ad Verelius Gothr. 32 (1664) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(reest- 1570. rest- c. 1600, 17031839 (: restebord). rijst- 1535 (: rijstis vth)1544. riss- 1730 (: rissning). rist- 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. rista (p. pf. rist, i ssgn oprist), runsv. rista (ipf. risti), sv. dial. rista; jfr rund. rista (ipf. risti), d. riste (ipf. ristede), isl. rista (ipf. risti) o. mlt. risten; i avljudsförh. till runsv. o. rund. rista (ipf. ræist), fd. rijstæ, isl. rísta (ipf. reist); möjl. rotbesläktat med REPA, v.2, RITA, v.2, o. RIVA, v. — Jfr RIST, sbst.2, 6, 7, RISTA, sbst.1—2, RISTEL]
1) med spetsigt l. vasst (stickande l. skärande) föremål åstadkomma en l. flera fördjupningar (skåror, fåror osv.) l. hål l. revor osv. (i ngt); ofta tr., dels: på sådant sätt göra en l. flera fördjupningar (skåror) l. hål osv. i (ngt), skära i (ngt) l. skära upp (ngt), dels med resultativt obj. (se d); ofta med avseende på hud o. d., äv. person: på sådant sätt såra l. sarga; äv. med sakligt subj., särsk.: göra märke(n) l. reva (l. revor) i (ngt), stundom: riva l. slita upp l. sönder (ngt). Siden stack han honom j kindbenet och riste ned j halsen. UpplDomb. 3: 108 (1541); möjl. särsk. förb. Medh stål ther rista om rummet (dvs. platsen för skattsökandet) med fart (till skydd mot drakar o. d.)! Forsius Fosz 211 (1621). Jag (dvs. jungfrun som liknar sig vid en ros) krafsa, rista, sarga, stack / Hwar Hand, som rörde mig. Lucidor (SVS) 438 (1674). Tag af de största moreller som kan fås, och rista litet med en nål rundt omkring hålet, der stielken har sutit. Warg 609 (1755). Stenen (dvs. ett manganhaltigt mineral) låter rifva sig af fluss-spat, men ristar lätt kalk. FKM 2: 164 (1807). En buske hennes klädning rister. Jensen Puschkin 117 (1889). Då ristade han med (svärdet) Gram från halsöppningen hela brynjan ned igenom och så ut genom båda ärmarna. Brate Edda 162 (1913). (†) Op-skurne ok ristade ärmar. Columbus MålRoo 10 (c. 1678). — jfr AV-, UPP-, UT-RISTA m. fl. — särsk.
a) refl. (jfr b); äv. pregnant: såra sig till döds (gm att rista (upp) sig). (Baals profeter) riste sigh medh kniffuar och med prener .., så at blodhet gick ther vth effter. 1Kon. 18: 28 (Bib. 1541). Det var (bland våra hedniska förfäder) ännu en handling af kraft (av en åldring), att rista sig med svärdet och fara, som det hette, till Odin. Nordström Samh. 2: 109 (1840). Sundström Hjält. 25 (1931).
b) i uttr. rista sig (med) gejrsodd, rista gejrsodd, se GEJRSODD.
c) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) i sådana uttr. som ristas (med kniv) genom hand(en) l. kniv ristas genom ngns hand, i fråga om ett straff varvid en kniv stacks genom delinkventens hand o. mellanhanden med kniven uppskars fram till fingrarna. HH XIII. 1: 167 (1564: att ristes egenom hondhen). Hwilken som wäria med wredz hand ock mod utdrager, på Slott eller Gårdar, där som Borgefredh .. hållas borde .., ristes med en knijf genom samma hand, han utdrog wärian med. Schmedeman Just. 46 (1569). Kniffver skall ristas igenom hans handh. RP 5: 12 (1635).
d) med resultativt obj.: gm ristande åstadkomma l. framkalla (ngt); jfr e slutet. ConsAcAboP 3: 255 (1667). Iag (dvs. knappnålen) kan ok rista Blod. Lucidor Hel. C 2 a (1671). Med en stör ristes en rand i jorden. Ström Skogsh. 234 (1830). — särsk. i uttr. rista (en) blodörn (på ngn l. i l. på ngns rygg), rista örn, se BLOD-ÖRN 1 resp. ÖRN. jfr (oeg.): Rektorns dobbsko der vid Fyris å, / Vidtbekant, sin gamla blod-örn rister. Sehlstedt 1: 277 (1858, 1861; i fråga om prygel). jfr äv. (bildl.): Om våren, när plog och harv har ristat blodörn i åsens rygg. Krantz ResSv. 20 (1953). jfr BLODÖRNS-RISTNING.
e) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr d, g, 4); äv. (numera bl. tillf.) övergående i bet.: skära i l. sönderslita (ngns hjärta o. d.). Stormvinden andan drar / .. Ristande jorden med djupa sår. Sätherberg Blom. 1: 30 (1841). Ett småleende, som ännu djupare ristade hennes hjerta. Crusenstolpe Tess. 1: 78 (1847). Den anklagade tager (vid edgång hos ostjakerna) vatten i en slef, rister deri med sin knif och yttrar dervid (osv.). Castrén Res. 1: 309 (1852). Brun och ristad af vindens ilar, / flyter floden förbi där nere. Lybeck Dikt. 1: 177 (1890). — särsk. med resultativt obj., motsv. d; särsk. ss. beteckning för att tiden, tankar, sorger o. d. framkallar (framkalla) veck l. rynkor i l. på ngns ansikte l. panna l. kinder o. d. Lundberg Paulson Erasmus 74 (1728). Så visst som kulturen .. springer fram ur det helas längtan, så visst ristar den väldiga upplefvelsen (av kriget) för alla framför sig de linjer, efter hvilka sedan alla få gå. Hallström i 3SAH 27: 6 (1915). Ingen tanke hade ristat några veck i den släta vita pannan. Krusenstjerna Fatt. 3: 523 (1937).
f) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om värktyg: som användes för ristning. Skafvande, ristande och slipande verktyg. UB 6: 255 (1874).
g) ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv., om inskärning o. d. som anbringas gm ristande; ngn gg äv. oeg., om rynka i hud som påminner om sådan inskärning osv. Ristningen i trädet läktes icke på länge. Hoorn Jordg. 1: 327 (1697; om rynka i hud). The ristningar eller inhuggningar, som böra göras uti träden till kådans utflytande. 2RARP 17: 208 (1747).
2) [specialanv. av 1] med kniv, mejsel l. liknande värktyg göra fördjupade linjer, punkter o. d. (ofta sådana som tillsammans bilda skrivtecken, ornament, bilder osv.) i föremål (vanl. av mer l. mindre hårt material, t. ex. sten, trä, horn), i sht gm att värktygets ägg l. spets under tryck drages över föremålets yta; ofta tr.: på sådant sätt anbringa (skrivtecken osv.) på ngt l. skriva (ngt) på ngt; äv.: förse (sten o. d.) med sådana inskärningar (äv. i uttr. rista ngt med ngt); äv. med sakligt subj. Rista sitt namn i ett träd. I Lijfland säghzet at the dödha begravas i Irva bakkar och ofver them restas stenar. Bureus Suml. 21 (c. 1600; möjl. felaktigt för resas). Och wore hornen hans (dvs. oxens) ristade, och gull och silfwer ränder inslagne i hornstiklarna. Verelius Gothr. 32 (1664; isl. orig.: ristin). Gymnasisterne .. (ha) med knifvar ristat och skurit sina namn här och ther, så väl i pulpeter, som Bräden och Bänkar. ÅbSvUndH 68—69: 281 (1731). Dürers .. med präktiga inskrifter ristade grafhäll. Atterbom Minn. 240 (1817). Lerkrukor, som .. (trälarna) helt prydligt hade ristat med streck och prickar. Heidenstam Svensk. 1: 11 (1908). Stenåldersbohagets primitiva ristade dekor. Form 1952, s. 46. jfr: Uti träd och barck, sin smärta / Andra Herdar rista må. Nordenflycht QT 1748—50, s. 100. — jfr AV-, EFTER-, FULL-, IN-RISTA m. fl. samt BILD-, O-RISTAD. — särsk.
a) i fråga om anbringande av runor på föremål, i sht stenar; jfr d. 2 gråstenar med gamla Runor ristade. Schück VittA 4: 133 (i handl. fr. 1704). Nidingens .. namn ristades (på nidstången) .. i runor. Nordström Samh. 2: 293 (1840). S. k. yngre runor, som .. vanligen ristades på graf- och minnesstenar. Schück o. Lundahl Lb. 1: 8 (1901). JämtlHärjedH 1: 116 (1948). — jfr RUN-RISTNING.
b) tekn. o. konst. i fråga om gravering (l. uppdragning av linjer i etsgrund o. d.). Ristade Mynt. Tessin Bref 1: 81 (1751). (Glasskivan) överdrages .. med ett tunt paraffinskikt, vari namnet ristas med ett metallstift. LindbladHb. 11: 40 (1925; vid etsning). Rista med diamant (i glas). Seitz ÄSvGlas 14 (1936). jfr: Ristandet i koppar af Carl XI:s historia. Crusenstolpe Tess. 3: 81 (1847; i fråga om kopparstick).
c) tatuera; dels med avs. på hud o. d., dels med avs. på figur o. d. som tatueras. Skinnet på bröstet och kring axlarne (är hos tasmanierna) ristadt. Landell Bligh 75 (1795). Strandberg HudSj. 122 (1924).
d) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.: ngt ristat, ristad bild, inskrift o. d.; särsk. (motsv. a) om inskrift l. ornament o. d. på runsten; äv. om hällristning. En trekantig sten, .. slät och utan någor ristning. Hallman Blacksta 36 (1748). På baksidan (av stenen) finnas äfven ristningar, men inga runor. UpplFmT 3: 14 (1873). 2NF 32: 535 (1921; om hällristning). Ristning och skulptur på mangelbräde. 2SvKulturb. 1—2: 124 (1934). — jfr BILD-, GROTT-, HÄLL-, ORMA-, RUN-RISTNING.
e) (numera bl. mera tillf.) i utvidgad anv., i fråga om ritning l. skrivning med pänna o. d.; dels (om ä. förh.) med avs. på bomärke: rita, dels (i sht vard.) med avs. på ngt som skrives med vanliga skrivtecken: skriva hastigt l. vårdslöst l. med besvär o. d.; äv. (i sht skämts.) allmännare: skriva (ngt). Hafwandes sielfwe .. ristat wårat bomerke här under. BoupptSthm 1671, s. 551. Några rader, ristade med en gemen penna. Petri Ouchterlony 291 (i handl. fr. 1889). Prästens namn (hade) förekommit på tvivelaktiga papper, och prästen förnekade att han ristat det. GHT 1935, nr 270, s. 11.
f) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr e); ofta i oeg. l. bildl. anv. av a. En ljungeld .. / .. ristar med en vågig sträcka / Det svarta hvalf han öfverfar. GFGyllenborg Vitt. 1: 207 (1786, 1795). Anletet .. ristadt / Af år och lidanden med djupa runor. Atterbom 2: 210 (1827). Vi (ha) att rista det betydelsefulla korsmärket vid ännu ett namn. KrigVAH 1885, s. 313 (i fråga om dödsfall). Det mesta av det som skrives och talas under ett krig är ristat i rinnande vatten. SvD(B) 1943, nr 70, s. 4. — särsk.
α) i sådana uttr. som rista ngns (döds- l. minnes)runa, rista en (minnes)runa över (förr äv. rista en äreruna på) ngn, rista en runa på ngns grift, rista runor till ngns lov, ss. beteckning för att ngn skriver l. författar (äv. framsäger) en minnesdikt l. minnesteckning l. ett minnestal l. lovord o. d. (över ngn osv.). Äre-Ruhna, På .. Herr Matthias Biörnekloo .., Enfaldeligen, ristad Aff Lasse Johanson. Lucidor (SVS) 244 (1672). Så skall till Runi' låf, .. / .. rätt diupa Runor ristas. Frese VerldslD 136 (1714, 1726). Tillochmed i Finland ristades .. på .. (bildhuggaren Fogelbergs) grift en runa, hvilken ändades så (osv.). Hellberg Samtida 7: 221 (1872; i fråga om minnesdikt). Jacob Adlerbeth .. ville (gärna) höra vännen (v. Hartmansdorff) rista faderns minnesruna. HT 1918, s. 11. LundagKron. 2: 212 (1921).
β) i bildl. uttr. som ange att ngn gör sitt namn känt o. bevarat i historien l. tecknar ngns l. ngts (i sht ärofulla) historia o. dyl. l. präglar l. formulerar uttryck l. omdöme l. framhäver ngt o. d., äv. att ngt ger ett minnesvärt (ärofullt) bidrag till ngts historia l. utgör en (uttrycksfull o.) koncentrerad formulering av ngt o. d. Rista sitt namn i hävderna l. historien, skaffa sig ett berömt namn. Leopold 2: 115 (1794, 1815). (Geijers) bestämmelse som författare .. att stå vid sin runosköld och rista Sverges Häfder. Tegnér (WB) 5: 470 (1825). Dessa båtar .. var det förbehållet att rista ett vackert blad i Sverges .. historia. Carlén Skuggsp. 2: 3 (1865). Han hade .. ristat akademiens minnesblad med en hel följd af .. ljusbilder (dvs. minnesteckningar i alltför ljus dager). Edgren Lifv. 1: 92 (1883). (I A. Mörnes roman Ett liv) ristade slutmeningen en sentens som sade att den själ, som upphört att längta, är död. Kihlman NordProf. 395 (1926).
γ) inpränta l. inplanta l. inprägla (ngt hos ngn l. i ngn l. ngt); i p. pf., om egenskap o. d.: inpräglad. Ingen ålder skal hos mig utplåna de välmenta dygde-reglor, hvilka en .. dygdenes vän der (med sina råd) ristat. Mörk Ad. 1: 29 (1742). Hvad frugtan för döden är djupt ristad i människans hjerta. Lybecker Young 27 (1795). Det fanns tillfällen, som Runeberg helt visst med glad tacksamhet ristade djupt i sin själ. Söderhjelm Runebg 2: 309 (1906).
3) [specialanv. av 1; delvis möjl. avledn. av RIST, sbst.2] bearbeta (jord l. jordstycke) med (en mer l. mindre primitiv) plog l. med rist (se RIST, sbst.2 3) o. d.; särsk.: plöja första gången (dels i fråga om det första momentet vid en plöjning i flera omgångar (jfr TVÄRA), dels i fråga om plöjning vid nyodling); utom i vissa trakter numera vanl. (med nära anslutning till 1) om plog l. därpå anbragt rist (se RIST, sbst.2 2) l. (i sht om ä. förh.) om från plog ss. särskilt redskap skild rist (se RIST, sbst.2 3): göra fåror resp. (lodräta) skåror l. snitt i jorden (oftast tr. med avs. på jord o. d.). Columbus Ordesk. 27 (1678). 8 Tunnelandz rissning och tvärning. VDAkt. 1731, nr 520 (1730). Uti Norrland .. lindrar man sina dragare därmed, .. at man ristar särskildt och plöger särskildt. VetAH 1759, s. 208. J samma äng är ristning gjord af ris och rot til nyland. OfferdalKArk. N II 1, s. 245 (1779). Nils ristade på millanlyckan til lin. Sjögren Journ. 5/5 1787. Dig (dvs. den svenska jorden) rista ännu våra plogar. LAHT 1913, s. 18. I de vårsätrar (i Jämtland), som ännu brukas, ristar man och sår korn och grönfoder. Fatab. 1933, s. 204. — jfr UPP-RISTA o. NY-RISTNING. — särsk.
a) (i sht i vissa trakter, mera tillf.) med resultativt obj.: gm ristande åstadkomma (fåra). Topelius Fält. 3: 224 (1858; om plog). (Ilmarinen) går ut att åkern plöja, / Att på fältet fåror rista. Collan Kalev. 1: 286 (1864).
b) i bildl. anv.; särsk. (i vitter stil) i fråga om fartygs gång på vattnet, med tanke på att fartygets köl gör en fåra i vattnet; jfr PLÖJA 2 a. Och skeppen gå liksom en plog / Och rista hafvets bryn. Sehlstedt 2: 127 (1862).
4) i fråga om (i sht utstrålande) smärta: skära, ila, hugga o. d. (vanl. i sår l. i sjuk kroppsdel); äv. i fråga om liknande förnimmelser framkallade av starka sinnesintryck (t. ex. larm); vanl. opers., stundom äv. med subj. betecknande värk l. larm o. d.; ofta i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. l. ss. vbalsbst. -ning. Det rister i benet, förr äv. det rister mig i benet. Ach huru rister thet migh i mijn been. PErici Musæus 2: 295 a (1582; t. orig.: wie reist michs in meinen Beinen). Värk och ristningar i öronen. Bruno Gumm. 16 (1762). Ljudet spränger mina öron, / ristar svårt uti mitt hufvud. Collan Kalev. 2: 216 (1868). Den flygande, ristande värken. Lundegård Tit. 290 (1892). Kajsa påstod .., att det ristade och rev i hennes inre, så att hon säkerligen led av magsår. TurForskn. 3: 192 (1918). — särsk. (†) med konstruktionsväxling, om kroppsdel: vara säte för smärtförnimmelser, värka o. d. Ögat rister. Tholander Ordl. (c. 1875).
Särsk. förb.: RISTA AV10 4. (numera bl. mera tillf.) till 1, 2; särsk. till 1: gm ristande komma (ngt) att gå av; skära av (ngt) gm att rista; äv. i uttr. rista av ngn ngt. Kocken .. stack .. skaffaren .. i arme[n] (med kniven) och riste aff alle senor och ådror. 2SthmTb. 7: 158 (1585). (Hjalmar) ristade af Grym både Brynja och Hjelm. 2VittAH 7: 342 (1797, 1802). jfr avrista.
RISTA BORT10 4. (numera bl. tillf.) till 2: gm ristande avlägsna (skrivtecken o. d.). Jag ristar det så bort, / som jag ristade det dit. Brate Edda 53 (1913; isl. orig.: sva ec þat af ríst, / sem ec þat a reist).
RISTA IN10 4. till 2: gm ristande anbringa (tecken, bild, inskrift o. d. i ngt). Ekblad 39 (1764). Gruddbo 248 (1938). jfr (tillf.): Drag ert svärd / och rista in er hämd på denna panna. VLitt. 3: 754 (1902); jfr slutet. jfr inrista. särsk. i oeg. l. bildl. anv. (jfr rista, v.2 2 f, särsk. 2 f β, γ); äv. refl. l. i pass. med intr. bet. Lefnadsordningen inom Guds rike, väl värd att .. ristas in i hvarje hjerta. Rundgren Minn. 2: 239 (1870, 1883). I oljestöldens historia har han ristat in sitt namn för evinnerliga tider. Johnson Se 262 (1936). De ord, som ristade sig in i våra sinnen. Kræmer Brantings 249 (1939). En händelse som hade ristats så in i hans minne att han inte tycktes kunna minnas något annat än den. Lagerkvist Sibyll. 15 (1956).
RISTA OPP, se rista upp.
RISTA SÖNDER10 40. till 1. Peringskiöld Hkr. 1: 657 (1697).
RISTA TILL10 4. till 4; opers.: häftigt l. plötsligt rista. Det riste till i benet .. (då spjutet träffade) och han kände att han hade blifvit sårad och började blöda. Heidenstam Svensk. 2: 9 (1910); jfr rista, v.2 1.
RISTA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. rista upp] jfr upprista.
1) till 1: (gm ristande) öppna l. fläka upp (ngt l. ngn); skära ett hål l. en skåra i (ngt) gm att rista; särsk. i fråga om genomskärande (med vapen o. d.) av bukväggen på människa l. djur så att bukhålan öppnas; i sht förr äv.: skära upp (o. rensa) (fisk); äv. refl.; äv. oeg. l. bildl. Murenius AV 49 (1640). Rosenhane Oec. 110 (1662; med avs. på bark på träd). (Sv.) Rista up en fisk, (t.) einen Fisch reissen, ausnehmen. Lind (1749). Hvarje guldmoln, som förbi vill slippa, / Ristar upp sig på Tiberii klippa. Snoilsky 1: 42 (1869). (Enhörningen) kan (enligt fabeln) med sitt horn rista upp buken på elefanten eller draken. Kulturen 1949, s. 58. särsk. i pass. med mer l. mindre intr. bet.: (gm ristande) fläkas upp, spricka. Ibland är .. Spenningen så stor, at Kroppen .. spricker och ristas up, at Moder-Slijdan och Ende-Tarmen warda et. Hoorn Jordg. 1: 150 (1697).
2) (i sht i vissa trakter) till 3, = rista, v.2 3. Wasenius NorrlBoskSk. 40 (1751). Mannen ristar upp jorden omkring stugan och planterar Mais. Bremer Brev 3: 205 (1851).
RISTA UR10 4, förr äv. UTUR. (numera bl. tillf.) till 1: gm ristande avlägsna (ngt ur ngt); särsk. i det bildl. uttr. rista ur ngn ngt, rista ngn så att han yppar ngt. Tu tenker något om mig; hade iagh en Knijf .., skulle iagh icke rista Vtur tig tankarna tijna. Karlson ÖrebroSkolH 3: LVII (i handl. fr. 1636).
RISTA UT10 4. till 1; särsk. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) motsv. 1 c, i pass., i fråga om uppskärande (vid en form av straff) av mellanhanden fram till fingrarna, efter det att en kniv först stuckits genom delinkventens hand. Thå skal kniff stingis genom hand hans och rijstis vth fram till fingret. G1R 10: 133 (1535). Grimberg SvFolk. 2: 278 (1914).
RISTA UTUR, se rista ur.
Ssgr (jfr rist, sbst.2 ssgr): A: (1) RIST-BORD. (rist- 1861 osv. riste- 1839) (förr) vid pappersbruk: bord på vilket lump sönderdelades med ristkniv (se -kniv 2). Ambrosiani DokumPprsbr. 336 (i handl. fr. 1839). Därs. 296 (i handl. fr. 1861).
(2) -FEL, n. (numera bl. mera tillf.) fel begånget vid ristande. UpplFmT 3: 41 (1873).
(3) -HARV. (†) klösharv? (Sv.) Ristharf .. (t.) Reissegge. SvTyHlex. (1851, 1872).
(1) -HUGG. (†) sporrhugg under vilket ryttaren sänker tån så att sporrtrissan bringas att rotera mot riddjurets sida. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 79 (1836).
(1) -HULT. [sannol. efter lt. wrifholt (se frihult)] (†) frihult. Jttem xij Julij bleff Leanen Suartthat Jffrån Öff(ue)rsta, och til Rijstholten alth om kringh. SkeppsgR 1544, s. 43 b.
(3) -JORD. (i vissa trakter, numera bl. tillf.) = -land. Lägdland och ristjord (nyttjas i Ångermanland) för höstråg. Hülphers Norrl. 4: 362 (1779).
(1, 2) -JÄRN, sbst.3 (sbst.1—2, se sp. 2165, 2166). (mera tillf.) järnvärktyg med vilket man ristar. Lindström Österhus 152 (1952).
(1) -KNIV, sbst.2 (sbst.1, se sp. 2165).
1) kniv begagnad vid ristande i trä; särsk. (i fackspr.) om kniv begagnad av tunnbindare för klyvning av vidjor l. för åstadkommande av den ränna i stäverna på laggkärl o. d. i vilken bottnen infogas; äv. (i vissa trakter) i utvidgad anv., om svarvjärn bestående av en rak, tunnslipad o. uddvass kniv. Lind 1: 1433 (1749). (T.) Spaltklinge .. (sv.) tunnbindarens breda och starka knif, at klyfva qvistarna med, ristknif. Möller 2: 935 (1785). Gruddbo 348 (1938; använd för åstadkommande av ränna i stäverna i laggkärl). Levander DalBondek. 2: 215 (1944; för svarvning).
2) (förr) vid pappersbruk: kniv använd vid sönderskärning av lump. Ambrosiani DokumPprsbr. 380 (cit. fr. 1845).
(3) -LAND. (i vissa trakter, numera bl. tillf.) = plog-land 2. Broman Glys. 3: 29 (c. 1730). Därs. 33.
(1, 2) -LINJE. (mera tillf.) ristad linje. Rig 1933, s. 34.
(2) -MÖNSTER. jfr mönster, sbst.3 5. Fatab. 1935, s. 238.
(2) -ORNERAD, p. adj. konst. jfr ornera 2. Ymer 1915, s. 367 (om keramik).
(2) -ORNERING. konst. jfr ornera 2. RedNordM 1928, s. 15.
(1) -RAD. (†) ristad linje l. skåra, rits (se rits, sbst.2 1, särsk. 1 a). Carlström Spinnm. 67 (1832).
(4) -VÄRK, r. l. m. (numera föga br.) ristande värk. Ristvärk i knälederna. Hygiea 1839, s. 331. Tholander Ordl. (c. 1875).
B (†): RISTE-BORD, se A.
C (i allm. till 2, i sht i fackspr.): (1) RISTNINGS-BORD. (förr) = rist-bord. Ambrosiani DokumPprsbr. 297 (i handl. fr. 1861).
-FEL, n. Fornv. 1952, s. 202.
-HÄLL. jfr häll, sbst.2 1. 2VittAH 35: 201 (1927; i fråga om hällristning).
-OMRÅDE~020. geografiskt område utmärkt av rikedom på (häll)ristningar. TurÅ 1946, s. 159.
-SIDA. sida (av sten o. d.) som är försedd med (run)ristning. Fornv. 1949, s. 248.
-SKRIFT. (†) = -stil 2. Några .. Försök .. Huru Svenska Språket Sig Passa Vill Til Ristnings-Skrift. Tessin (1750; i boktitel).
-STIL.
1) stil i vilken ristning är utförd. Näsström FornDSv. 1: 113 (1941).
2) (†) bildl.: stil (språkform) som efterliknar stilen i inskrifter o. d., kortfattad o. pregnant språkform, stenstil; jfr -skrift. Gadd ÅmVetA 1770, s. 36. Möller (1790, 1807).
-TEKNIK. teknik begagnad vid ristning. AntT XIX. 2: 153 (1911).
-TID. tidpunkt l. tidrymd då ristning(ar) utföres (utföras) l. utförts. (Sigtuna-)amulettens ristningstid. Fornv. 1933, s. 137.
-YTA. yta (på sten) som upptages av (run- l. häll)ristning. Rig 1919, 2—4: 138 (i fråga om runsten). Fornv. 1931, s. 236 (i fråga om hällristning).
Avledn.: RISTARE, sbst.1, m.||(ig.). (i sht i fackspr.) till 13: person som ristar; särsk. till 2 (a). Liljegren Runl. 59 (1832). Fot är .. en af Upplands produktivaste ristare. Uppl. 2: 476 (1908). Fornv. 1933, s. 79 (i fråga om hällristning). Fatab. 1937, s. 34 (i fråga om arbete i trä). jfr run-, runstens-ristare.
RISTERI104, n. (förr) till 1; vid pappersbruk: avdelning för sönderskärning av lump. Ambrosiani DokumPprsbr. 380 (1923).
RISTIG, adj. (†) till 1: som gm sin vasshet l. kantighet o. d. lätt ristar märken, vass? En ristig järnsand. Dædalus 1952, s. 104 (c. 1746; om minettmalm).
Spoiler title
Spoiler content