SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1960  
RUSKA rus3ka2, sbst.2, i bet. 14 r. l. f., i bet. 5 f.; best. -an; pl. -or (LPetri Kr. 55 a (1559; i senare avskr., hskr. E 49 (UUB)) osv.) ((†) -ar LPetri Kr. 36 (1559; i senare avskr.; möjl. skrivfel); -er G1R 4: 267 (1527: löffrusker)).
Ordformer
(roosk- 1624. rusk- 1559 osv. rösk- 1642 (: lööffröskor))
Etymologi
[fsv. ruska, sv. dial. ruska, roskå, röjskå; av omtvistat urspr.; sannol. sammanhörande med RUSKA, v.3, o. RUSK, sbst.3 (jfr med avs. på bet. RASK, sbst.1, o. sv. dial. torr raska, gammalt torrt på rot stående träd); i bet. 5 möjl. av annat urspr. (se den etymol. avdeln. under detta mom.). — Jfr RUSK, sbst.1]
1) avhuggen l. avbruten o. dyl. l. nedfallen kvist l. gren l. nedhuggen osv. (mindre) buske (stundom äv. fällt träd) med (i sht tätt) kvarsittande löv l. barr. Alle (i hären) .. skulle hugga sigh buskar och ruskar (möjl. skrivfel för ruskor, vilket vissa hskr. ha) och hålla i händerna upför sigh. LPetri Kr. 36 (1559). (Efter sådden av tallfrön) tilslätas .. (jorden) med en Harf eller Ruska. Bromelius Lup. 68 (1740). (Den sjuka) Boskapen (bör) frias ifrån ohyra med fucktade ruskor. PH 5: 2946 (1750). Pappa hade fäst en stor ruska nyutspruckna björklöf .. i hatten. AGeijer (1845) i Solnedg. 2: 184. (Hässjan omgärdades) med en skyggård (gärdesgård) af .. långa smala träd, som okvistade kallades ruskor, afkvistade rajor. TurÅ 1901, s. 136 (från Värml.). Fatab. 1947, s. 135. — jfr AL-, BJÖRK-, EN-, GRAN-, GRANRIS-, LÖV-, TALL-, VIDE-RUSKA. — särsk.
a) om ruska använd ss. sjömärke l. ss. vägmärke på vintervägar, i sht över islagda vatten, l. ss. märke för vak; jfr 4 a. (Floden) var på somliga ställen .. nog grund; .. därföre var vägen, där vi skulle fram, med ruskor utstakad. Kalm Resa 3: 154 (1761). Knorring Cous. 2: 67 (1834; om vägmärken över is). En vinterväg var stakad långt därutåt (den stora mossen). Vi gingo alltså fram, från ruska till ruska. Holmström LändStränd. 2: 137 (1919). jfr VÄG-RUSKA.
b) (numera bl. tillf.) om ruska (fastsatt vid lång trästång) använd ss. redskap vid sotning; jfr STÅNG-KVAST. At sota med ruska. PH 2: 1014 (1733). EtnolKällskr. 2: 28 (1825).
2) om (icke avhuggen l. nedfallen) växt- (del) som kännetecknas av tät(a) samling(ar) av blad l. barr l. stjälkar l. kvistar o. dyl. l. som har ett risigt l. rufsigt utseende. För tätt satte (vitkåls-)plantor kämpas at växa öfver hvarannan, och til slut blifva (de) ömkeliga ruskor. VetAH 1764, s. 276. Enbuskarna .. breda ut sig efter marken i platta ruskor. OoB 1894, s. 139. Barren (sitta) hopade i täta ruskor i grentopparna. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 292. Selander LevLandsk. 106 (1955). jfr: Ruska .. Angl. rush. Spegel 382 (1712); jfr 4. — jfr AX-, BLOM-, TAGG-, TALL-, TÅNG-RUSKA m. fl.
3) [specialanv. av 1 o. 2] etnogr. om det i toppen kvarsittande okvistade partiet på en i övrigt helt kvistad o. barkad trädstam använd ss. majstång l. julstång l. ss. prydnad vid bröllop, begravning o. d.; äv. om ruska (i bet. 1) som fastsatts vid en barkad sådan stång l. om hela stången jämte toppruskan. NordT 1902, s. 271. I Schlesien klättrade segraren i kappridten .. upp på den nedtill afbarkade granstången och bemäktigade sig den i toppen anbragta .. ruskan. Fatab. 1907, s. 198. Var det ett ”gammalt lik”, som skulle jordas, användes höga ruskor (vid vägkanterna). FoF 1929, s. 98. Bruket att resa kryckestänger — (dvs.) höga granstänger med en ruska i toppen resta utanför bröllopsgården. Kulturen 1937, s. 34. — jfr JUL-, TAK-, TOPP-RUSKA.
4) i utvidgad anv., om bunt l. knippa l. om enskilt föremål som liknar l. påminner om en ruska (i bet. 1 l. 2); kvast (se d. o. 3); jfr SKÄGG-RUSKA. — särsk.
a) sjöt. på sjömärke: topptecken som utgöres av en l. flera risknippor, kvast (se d. o. 3 a); jfr 1 a. Bojar med ruska. Hägg PraktNav. 94 (1900).
b) (mera tillf.) om risknippa på sopkvast. Det var en stor, tung kvast, och det satt dynglortar kvar i ruskan. Moberg Utvandr. 126 (1949).
c) (i vissa trakter) fisk. risvase. SvUppslB 22: 1185 (1935).
d) (vard.) om (blom)bukett; ”blomsterkvast”. Carin fick .. en stor Ruska blommor. Reenstierna Årstadagb. 3: 271 (1834). En yngling från en blomsteraffär stack in en stor ruska. Alving Just 9 (1949). jfr BLOM-, BLOMSTER-RUSKA.
e) (numera bl. tillf.) om plym l. knippa av plymer. KlädkamRSthm 1807, s. 373. jfr: Söndertagit 8 st. PlymRuskor. Därs. jfr äv.: Fjäderruskor. Strindberg NSvÖ 2: 84 (1906).
f) (mera tillf.) i fråga om ljusfenomen: knippe (av ljus l. strålar); jfr KVAST 3 d. En hel ruska röda solstrålar låg öfver ansigtet. Strindberg Skärk. 195 (1888).
5) [jfr sv. slang. ruska, prostituerad, sv. dial. (Östergötl., Finl.) pissruska, cunnus, okvädinsord om l. till kvinna; jfr äv. nor. ruske, stor o. tjock kvinna, slarva, slampa; möjl. bildat till RUSKA, v.2, l. RUSKA, v.3] om kvinna.
a) (vard.) nedsättande benämning på kvinna l. flicka. Collan Kalev. 1: 346 (1864). Äh, babbla smörja, bannade ruska! Carlsson ÄlvTimm. 132 (1949).
b) (numera mindre br.) om elev vid lärarinneseminarium. Landsm. XVIII. 8: 34 (1900; skolpojksuttryck från Sthm). Falbe-Hansen (1912).
Ssgr: (1) RUSK-BÄDD. tekn. bädd (se d. o. 5) av ruskor (t. ex. under vägbank). Sleepers, hvilka lades öfver en å den sluttande myren utbredd (provisorisk) ruskbädd. TurÅ 1900, s. 223. SvD(A) 1933, nr 111, s. 3.
(1, 2) -FORMIG. särsk. till 2. Löfbeklädnaden (på eken) är ofta ruskformig emedan bladen sitta helt nära hvarandra på kvistarna. Haller o. Julius 68 (1908).
(4 a) -PRICK, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3085). sjöt. prick (se prick, sbst.1 II) med topptecken bestående av en l. flera ruskor, kvastprick. TIdr. 1883, s. 163. En gammal ruskprick, för ett år sedan skinande röd och med en splitter ny björkriskvast i toppen. Koch AntHav. 24 (1907, 1918).
Avledn.: RUSKA, v.1, -ning. till 1 a: utmärka (en väg l. en vak) med ruska l. ruskor. SAOL (1900). Vintervägen är ruskad rak som ett streck. Strindberg Fagerv. 99 (1902).
Särsk. förb.: ruska upp. = ruska, v.1 De väghållningsskyldiga hade att ”ruska upp” dessa nya åkleder (dvs. vintervägar) ock hålla dem farbara. Landsm. B 15: 16 (1916).
ruska ut. = ruska, v.1 Berndtson (1880). Strindberg Fagerv. 93 (1902).
RUSKIG, adj.1 (-ig 18051894. -ug 1745) (numera knappast br.) till 2: risig, rufsig, taggig, borstig; särsk. om växt(del) l. bukett o. d.; stundom svårt att skilja från ruskig, adj.2 5. Bladen vid roten voro större, ägglike, ruskuge (hispida). Linné Öl. 20 (1745). (Sv.) Ruskig till utseendet. (Fr.) Hérissé. Décoiffé. Nordforss (1805). (Buketten) var ojämn, ruskig, illa hopkommen. Rydberg Sing. 43 (1857, 1894).
Spoiler title
Spoiler content