publicerad: 1960
RYKTA ryk3ta2, v.1 -ade ((†) pr. sg. -er ÄARäfst 121 (1596), KKD 7: 85 (1704)). vbalsbst. -AN (†, Stiernman Com. 1: 81 (1546; i bet. 1)), -ANDE, -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr RYKT, sbst.2
Ordformer
(rychta (-tta) 1541—1740. rygta 1688. rykta (-c(k)ta) 1530 osv. rökta (röckt-) 1643—1787)
Etymologi
[fsv. rökta, rykta, sv. dial. rökta, röjta, rykta m. m., motsv. fd. røktæ (d. røgte), isl. o. fnor. rǿkta, vårda sig om o. d., nor. røkte, nor. dial. røkta; avledn. av RYKT, sbst.1]
1) (utom i c α, d, g α, β numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vårda l. sköta (ngt); ge (ngt) behörig vård l. skötsel; ansa l. se om (ngt); särsk. med tanke på skötsel l. omvårdnad l. ans med hänsyn till snygghet l. renhet o. d.: snygga upp (ngt) l. göra l. hålla (ngt) rent o. snyggt o. d., putsa, ansa; förr äv. dels: rengöra (ngt), dels: rensa (ngt) från ogräs o. d.; äv. med obj. betecknande person (se b) l. djur (se c); jfr RYKT, sbst.1 1. På fructenne merker man huru träät haffuer ryctat wordet. Syr. 27: 7 (öv. 1536). (Han) hadhe intet rychtat sina fötter eller sitt skegg. 2Sam. 19: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: ansat). (Han) förmächter .. icke träde, häffde och rychte sin åker som thet med rette borde. G1R 18: 39 (1546). Hustru Ingrid, som rycktar barnhushufvudena och sköter de siuka. Müller FattigvSthm 28 (i handl. fr. 1654). (Sv.) Trägården bör rycktas, (lat.) Hortus ab infestis plantis purgandus. Sahlstedt (1773). Under plögningen blifver en mullsamling på trädes-stocken, som föres ifrån ena åker-ren til den andra, och lemnas der, när trädes-stocken ryktas. Gadd Landtsk. 3: 124 (1777). Kors, att man också ryktar tänderna i städerna! OoB 1893, s. 502 (från Smål.). Ännu ”ryktar” .. skärbonden vart femte eller åtminstone vart tionde år sina lövängar. Gamla, torra alar nedhuggas, så att stubben får skjuta nya livskraftiga skott. Smeds Malaxb. 367 (1935). — jfr VAN-RYKTA o. O-RYKTAD samt VINTER-RYKTNING. — särsk.
a) (†) i uttr. rykta ngt till rätta, snygga till ngt, göra ngt snyggt o. rent (gm att avlägsna ngt som är vanprydande l. icke önskvärt). Jagh .. (skall) offenteligen kasta honom några flogmyror i hans skägg, så at han skal fåå nogh at giöra at rychta sin venerandam barbam til rätta. LinkStiftsbibl. Brev 26/11 1719.
b) med avs. på person; dels (med avs. på sjukling l. barn l. åldring o. d.): vårda, sköta, ge vård, dels: göra l. hålla ren o. snygg, snygga upp o. d. (äv. i uttr. rykta ngn i huvudet); jfr RYKT, sbst.1 1 b. Han .. förde .. (den sargade mannen) til herberghet och ryktadhe honom. OPetri 2Post. 142 a (1530). Uthi gården äro små barn, them hon inthet borstar och rychtar, uthan granhustrurna moste thet göra. Murenius AV 438 (1660). Håll dig renlig och snygg .., lätt ofta .. rykta dig i hufvudet. Boëthius Vitt. 210 (1698). (Sv.) Rykta barn; (t.) die Kinder reinlich halten. Möller (1790). Är du van att rykta gamla? frågade .. (gubben). — Nej, men jag tyr väl lära mig, om I tränger hjälp. Wägner ÅsaH 89 (1918). — särsk.
α) refl.: göra l. hålla sig ren o. snygg; snygga till l. upp sig. VDAkt. 1688, nr 792. Ey heller wille han ryckta sig, uthan liggia i askan i stekarehuset. Peringskiöld Wilk. 164 (1715). jfr (tillf., med anslutning till c α o. 2): Silfversköld Alla (göra toalett), min nådiga, alla utom herrar inspektorer. Lina Hur gör de då? Silfversköld Ryktar sig — i bästa fall. Procope Insp. 16 (1915).
β) (†) taga (ngn) under lämplig behandling, låta (ngn) få ”känna på annat”; jfr LAGA, v. 2 e. Jo! Jo! Jag ska ryckta Amman. Jag ska lära henna, om hon ska vara lat. Amman 39 (1756).
c) med avs. på djur l. kroppsdel hos djur samt i anv. som ansluta sig härtill.
α) om person: vårda, sköta, ansa, passa; särsk. närmande sig 2, i fråga om sådan vård av husdjur (särsk. häst) som avser att hålla djuret rent o. snyggt (gm borstning o. tvättning samt ansning av (man o.) svans o. d.); äv. abs.; ofta svårt att skilja från o. numera bl. (tillf.) med anslutning till 2 (jfr dock RYKT-POJKE o. RYKTARE 1 a); jfr RYKT, sbst.1 1 c. (En del av knektarna skola) strax skickes udi våre stall till them, som våre hester haffve i befalningh, att the först kunne läre rychte och berijde hester. G1R 26: 552 (1556). Een legoheerde, som heller åth än rychtade fååren. Gustaf II Adolf 86 (c. 1620). En häst dän allrig skrapas och ryktas, bliffwer allrig hurtig. Rosenhane Oec. 109 (1662); jfr 2. (Silkes-)maskar, dem .. (invånarna på Chios) föda, rykta, akta, till dess de göra sig ett silkesbo. Eneman Resa 1: 76 (1712). Karlarna (i Halland) hjelpa till uti alt detta (dvs. stickning o. vävning) och i synnerhet är deras sak att rykta boskapen. Barchæus LandthHall. 61 (1773). Man ryktade (i forntiden) isynnerhet manen och svansen (på hästarna). 2VittAH 13: 19 (1821, 1830); möjl. till 2. Rykta .. (dvs.) Sköta, ansa .. (t. ex.) Rykta en häst. Dalin (1855); jfr 2. särsk. (†) i utvidgad anv., med avs. på ladugård o. d., med tanke på den däri inhysta boskapen: sköta. Af bruk och vane, at flere qvinfolk fölgts åt at rykta fähusen och deltagit i allahanda grofva gårds sysslor, har spånad och väfning blifvit mindre idkad. NorrlS 1—6: 74 (c. 1770). Fryxell Ber. 5: 62 (1831).
β) (†) om djur: putsa (se PUTSA, v.2 3 e); äv. refl.: göra l. hålla sig ren o. snygg. LAA 1813, s. 302 (refl.). Sin svarta vinge trasten redan ryktat. Arnell Scott Sjöfr. 39 (1829).
d) (i vissa trakter, fullt br.) med avs. på brasa l. eld: sköta (om) l. röra om i. Rykta elden. Hildebrand Medelt. 3: 1020 (1903). Tomas går fram till kakelugnen, ryktar brasan och skjuter spjället. Oterdahl Borgarh. 197 (1913).
e) (†) med avs. på kärr o. d., övergående i bet.: göra ekonomiskt nyttig l. användbar, göra i ordning för (ekonomiskt) utnyttjande, upparbeta. Sättet at ändra, rychta och laga moras och kärr, kan skee på mångahanda sätt. Hiärne 2Anl. 275 (1706).
f) (†) i uttr. rykta sitt värk, se över l. överarbeta sitt värk o. därvid avlägsna fel o. ofullkomligheter; jfr g α. Serenius Bbb 2 b (1734). Dens. Ggg 4 a (1757).
g) (†; se dock α, β) med avs. på ngt mer l. mindre abstr.; jfr 5 o. RYKT, sbst.1 1 d. Lätt osz .. besee med Lius och lychta / Om och wårt Qwinnakön sin Älskog tijdigt rychta. CupVen. A 3 a (1669). — särsk.
α) (numera bl. ngn gg med ålderdomlig prägel) med avs. på språk: vårda sig om l. uppodla l. bättra (med hänsyn till språkriktighet l. regelbundenhet l. utrensning av främmande ord o. d.); göra bättre l. riktigare o. d.; förr äv. (med avs. på uppsats l. tal o. d.): putsa, finslipa, retuschera; i sht förr äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om språk o. d.: vårdad, kultiverad, utmärkt av språklig rykt; jfr RYKT, sbst.1 1 d α. Swedberg SabbRo Förmäle § 16 (1710). (Eng.) To trim a discourse, (sv.) rykta, snygga en discurs. Serenius Lll 1 a (1734). At så ansa och ryckta vårt nu för tiden brukliga språk, at det må blifva redigt och regelbundet. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 3, s. 9. Lärde Män .. ombeflita sig ännu, at nödtorfteligen ryckta vårt modersmål, och hålla det vid sin tilständiga renhet. Hof PhilosGr. 18 (1782). Skriftställarne .. (i det gamla Grekland) valde den Dialect, som i deras tid ansågs för bäst ryktad och uparbetad. Trendelenburg GrSpr. 256 (1801). Den finländska svenskans eventuella ”ryktning” och bringande i större konformitet med ”rikssvenskan”. Lindqvist Rim 1: 210 (1907). jfr VÄL-RYKTAD.
β) (numera bl. ngn gg med ålderdomlig prägel) med avs. på kristen tro o. d.: vårda sig om; förr äv. med avs. på seder: vårda sig om l. bättra; jfr RYKT, sbst.1 1 d β. Mig tyckes altid så vel komma til pasz, at retta och lära och rychta seder .., som retta, rychta och lära språk. Swedberg Schibb. 109 (1716); jfr α. Enär han var en god kristen, och väl ryktade sin tro. Lönnberg FnordSag. 1: 146 (1870; isl. orig.: rǿktaði).
γ) övergående i bet.: gm påpekanden l. kritik befria l. frigöra (ngt från ngt) o. därigm göra (det) ändamålsenligare l. bättre. (Uppsyningsmännen ha bl. a.) at rykta deras (dvs. arbetarnas) handlag ifrån vidlöftigheter och at de ej bruka många och konstiga redskaper, när de med få och simplare kunna uträtta det samma. Ekström PVetA 1750, s. 31.
δ) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] i utvidgad anv., i uttr. rykta tiden, ta tiden i akt, ta vara på tiden; äv.: stiga upp tidigt. Lind (1749).
2) [specialanv. av 1 c α] i fråga om sådan vård av (hus)djur (särsk. häst l. nötkreatur) som består i hudens o. hårremmens rengöring (o. frottering) gm borstning l. skrapning o. d. (äv. gm behandling medelst maskin konstruerad på liknande sätt som en dammsugare; jfr RYKT-MASKIN); borsta l. skrapa; dels med obj. betecknande djur l. kroppsdel (t. ex. huvud, ben) hos djur, dels abs.; i ä. språkprov ofta svårt att skilja från 1 c α; jfr RYKT, sbst.1 2. Intet djur har så stark utdunstning, som en häst; ty måste han flitigt ryktas och skrapas, eljest är alt det öfriga fåfängt. Bruno Gumm. 151 (1762); jfr 1 c α. Engelsmännerna ryckta altid hästen med skrapan 2ne gångor om dagen. Florman HästKänned. 40 (1794). Hufvudet och smalbenen (på hästen) ryktas .. icke med skrapan, utan blott med borsten. Dens. Hushållsdj. 22 (1834). Jag fick .. lära mig sköta hästar ..; jag måste rykta och sela på och gå på jagt. Strindberg Julie 49 (1888). Den väl ryktade kon mjölkar mer vid samma utfodring och lägger mer på hullet än den oryktade och smutsiga. LBl. 1904, nr 9, s. 1. En ordentlig lantbrukare ryktar ju sin häst två gånger om dagen. Edström Hund. 190 (1948). — jfr BLANK-RYKTA o. O-, VÄL-RYKTAD.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. i d.; specialanv. av 1] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med avs. på fiskredskap (garn, laxkar, kupa o. d.): vittja. Vid vittjningen eller, som det på skånska heter, ”ryktningen” (av bottengarn) upplyftes bottnen först vid öppningen och hankas sedan upp. SvRike I. 1: 259 (1899). Hvarje morgon ”ryktas” (lax-)karen medelst håfvar, hvarvid eventuell fångst inhalas i ”kassen”. SDS 1919, nr 100, s. 10. FoFl. 1940, s. 19.
4) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vid torvtäkt: ställa stycken av (torv) på sned mot varandra för torkning. FrSkånStäd. 154 (1932; från Falsterbo).
5) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. nor.; jfr 1 g] (i sht i vitter stil) med avs. på värv, kall, uppdrag o. d., stundom äv. lag(stiftning) l. rätt(sskipning): vårda sig om l. sköta l. handha; fullgöra; särsk. i uttr. rykta sitt värv l. kall. Ditt stora (livs-)värf så rykta / At det är gjordt, när ödet hälst vill skådespelet lykta. Liljestråle Fid. 1648 (1797). Att .. allmogemännen .. med ordning, omsigt och praktiskt förstånd rykta de allt talrikare kommunala värf de få att utföra. FrSmål. 51 (1893). Det är (Adolf) Hedins stora förtjänst att som ingen annan ha ryktat detta (riksdagens) väktarekall och .. upprätthållit riksdagens kontroll över (riks-)styrelsen. Spångberg AHedin 181 (1925). (Han) ryktade .. väl sin gärning (som seminarielärare). SvD(A) 1930, nr 315, s. 13. Förtroendemännens sätt att rykta sitt uppdrag. Därs. 1938, nr 123, s. 4. Svensk lagstiftning och rättsskipning har .. (i fråga om maritimt näringsliv) i många fall ryktats på sätt, som givit .. anledningar att påtala orättvisor och maktmissbruk. Hasslöf SvVästkustf. 22 (1949). Ingenting kan sparas för att rykta lag och rätt. Idun 1958, nr 4, s. 28.
Särsk. förb.: RYKTA AV10 4. till 2: gm ryktning befria (djur) från smuts o. damm o. d.; äv.: gm ryktning avlägsna (ngt) från djur; äv. i sådana uttr. som rykta av ngt från l. av (djur) l. rykta av (djur) ngt (t. ex. damm). Strindberg RödaR 173 (1879; i bild). (Hästen) gnides .. ren med halm och ryktas af, så att han blir något så när ren. Balck Idr. 1: 212 (1886). Stö .. kallas (i Solberga socken i Västergötl.) det som ryktas af hästen. 4GbgVSH V—VI. 4: 17 (1903). —
RYKTA UPP l. OPP. (†) till 1: ge (ngt) behörig vård l. skötsel o. därigm göra (det) bättre l. snyggare än förut; gm vård l. ans snygga upp (ngt); särsk. i fråga om beskärning av fruktträd. Rykta opp ett fält .. en vingård. Nordforss (1805). Rykta opp fruktträd. Dens. särsk. bildl. (jfr rykta, v.1 1 g); dels med avs. på förstånd: utveckla l. upparbeta, dels med avs. på församling (se d. o. 3 a slutet): göra bättre l. upparbeta l. ”rycka upp” gm andlig rykt (se rykt, sbst.1 1 d β). Rykta opp sitt förstånd. Nordforss (1805). Nog kommer han (dvs. den nye prästen) att rykta upp sin församling. Sederholm Finl. 1: 148 (1863).
Ssgr (i allm. till 2. Anm. Nedan under A o. B anförda ssgr kunna äv. hänföras till rykt, sbst.1): A: RYKT-ARBETE~020. ryktningsarbete. Wrangel HbHästv. 51 (1884). —
-BORSTE. (rykt- 1814 osv. rykte- 1885—1918) borste avsedd för l. använd vid ryktning; jfr häst-borste. InventÅkdonVerktygHovstall. 1814 A, s. 114. —
-DON. jfr don, sbst.1 3, o. -borste, -skrapa; företrädesvis i pl. SamlFörfArméen 5: 554 (1806). Rycktdon (skrapa, borste och viskduk). Hazelius Förel. 102 (1839). 28 par ryktdon (borste och skrapa). TLev. 1895, nr 8, s. 1. Celander NordJul 1: 261 (1928). —
-HANDSKE. (i sht i fackspr.) handske (av tagel o. d.) använd (l. avsedd att användas) vid ryktning (numera i sht av släthåriga hundar); jfr -vante o. tagel-handske. Billing Hipp. 329 (1836). SvKennelklT 1903, s. 71. —
-KAM. (i fackspr.) kam använd (l. avsedd att användas) vid ryktning (av hund). Ryktkam för hundar. Östergren (1937). —
-KARDA, r. l. f. (i sht förr) kardliknande redskap avsett för l. använt vid ryktning (i st. f. ryktborste); jfr karda, sbst.1 1 a. MeddSlöjdF 1897, 2: 49. —
-MASKIN. (i fackspr.) maskin avsedd att användas vid ryktning o. konstruerad på liknande sätt som en dammsugare. Upsala(A) 1918, nr 134, s. 4. —
(1 c α) -POJKE. (förr) pojke med uppgift att vara biträde åt koskötare. Göth Bondeh. 115 (1923; om ä. förh.). —
-RAND. (mera tillf.) rand av stöv som ryktats av (från häst) o. anbragts på golvet (bakom spiltan), stövrand. Lo-Johansson Stat. 1: 219 (1936). —
(1 c α, 2) -ROCK. (numera bl. tillf.) arbetsrock avsedd att användas vid ryktning (o. annan skötsel av häst); jfr stall-rock. Ryckt Råck för Riddrangen. KlädkamRSthm 1807, s. 351. —
-SKRAPA, r. l. f. med taggar l. tänder försedd skrapa av metall (i sht förr äv. av trä), avsedd för l. använd vid ryktning (särsk. för avskrapning av stöv från ryktborsten l. för avskrapning av grövre orenlighet från hårremmen); jfr häst-skrapa. Klint (1906). Martinson OsynlÄlsk. 143 (1943). —
-TAG. om var särskild strykning med ryktborsten över hårremmen; jfr borst-tag. TIdr. 1882, s. 157. —
-TIMME. timme som ägnas åt ryktning. Det behöfliga antalet dagliga rykttimmar. Wrangel HbHästv. 51 (1884). —
-TYG. (rykt- 1906. rykte- 1777—1903) (numera föga br.) koll.: (uppsättning l. sats av) ryktredskap. Sex stycken Ryckte-tyg för Munster-Kutskarne, hvardera bestående af en skrapa, en stöfborste och en viske-duk. PH 11: 30 (1777). Klint (1906). —
(1, 2) -VÄRKTYG~02, äv. ~20. särsk. (tillf.) till 1, bildl., om medel att bibringa ngn kultur l. andlig rykt (se rykt, sbst.1 1 d β) o. d. Klassiskt lärde män, som ansågo latinet så saliggörande att det borde begagnas såsom ett andligt ryktverktyg äfven för dem som aldrig ämnade läsa en latinsk bok. Samtiden 1874, s. 243. —
-VÄSKA. (numera bl. tillf.) väska för ryktdon (o. vissa andra förnödenheter för en hästs vård). KrigVAT 1846, s. 335.
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (3) RYKTE-BAND. fisk. lina använd för vittjning av fiskredskap; särsk. om var o. en av de linor som äro fastgjorda vid de vid undertelnen på en kilnot (se d. o. 2) fästa stenarna o. som halas vid vittjning av noten. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 78 (från Hall.). —
-BORSTE, se A. —
(3) -DUK. fisk. finmaskig del av fiskredskap (t. ex. bottengarn) där fisken samlas vid redskapets vittjning. SvFiskelex. (1955). —
-TYG, se A.
Avledn.: RYKTARE, m. [fsv. röktare, vårdare, förvaltare, sv. dial. röktare, röjtare (i bet. 1 a); jfr fd. røkter(e) (d. røgter)]
a) (i sht i vissa trakter) till 1 c α: man som handhar skötseln av (nöt)kreatur i en ladugård l. (numera föga br.) hästar i ett stall, kreatursskötare l. ladugårdskarl resp. hästskötare l. stalldräng; i sht förr äv. närmande sig 2, om man som ger husdjur (särsk. häst) sådan vård som avser att hålla djuret rent o. snyggt (gm borstning o. tvättning o. d.); förr äv. dels om man som sköter bin, biskötare, dels om man som sköter mulåsnor (i ssgn mulåsne-ryktare). Linnæus Bijskjöts. 12 (1768; om biskötare). På Tjoleholm (hållas) 2:ne karlar el. drängar .. (till att sköta kreaturen), som äro lika lönte och ansedde med andra drängar. .. Desse kallas Ryktare; och detta är efter danska seden. Barchæus LandthHall. 41 (1773). (Sv.) Ryktare. .. (Fr.) Valet qui panse les chevaux. .. Nettoyeur. Nordforss (1805); jfr 2. Då en ny Rycktare tillsattes togo Hästarna snart hull. Florman Hushållsdj. 89 (1834). Gårdens trenne tjenare, ladufogden, stalldräng och ryktaren. Möller Jordbr. 238 (1881). Medan gamle Sören, ryktaren (på Gudmuntorps prästgård), i sina stora träskor slamrade omkring och gav kreaturen foder. MinnGPrästh. 1: 63 (1924). Nilsson HistFärs 28 (1940). jfr ko-ryktare.
b) till 1 g.
α) (numera bl. i ssgn språk-ryktare) till 1 g α, om man som ägnar sig åt språkvård; förr äv. om man som ägnar sig åt vården o. bevarandet av runskriften o. dess minnesmärken. Vissa vitra .. män, som .. skulle .. vara .. Runaskriftens häfdare, gömare och rycktare. Schück VittA 5: 66 (i handl. fr. 1747). SvMerc. 3: 1036 (1758).
2) (mera tillf.) till 2: man som ryktar häst(ar) l. nötkreatur o. d.; stundom svårt att skilja från 1 a. IllSvOrdb. (1955).
Ssgr (till ryktare 1 a; i sht i vissa trakter): ryktar- l. ryktare-bod. [sv. dial. röjtarebo] = -skjul. SDS 1900, nr 41, s. 2.
-kammare. (förr) kammare avsedd ss. bostadsrum för ryktare; jfr dräng-kammare. Larsson Hemmab. 187 (1916).
-rock. (mera tillf.) arbetsrock för ryktare. En lång gul rock, ett slags ryktarrock. Östergren (1937).
-skjul. flyttbart skjul avsett ss. uppehållsplats för ryktare för boskap ute på fältet. SDS 1900, nr 77, s. 4. —
RYKTERSKA, f. [jfr d. røgterske] (†) till 1 c α: kvinna som handhar skötseln av (nöt)kreatur i en ladugård, kvinnlig kreatursskötare; jfr ryktare 1 a. Linné Bref I. 1: 334 (1733). Hjortberg Boskapsafv. 319 (1776).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content