publicerad: 1965
SANDSTEN san3d~ste2n, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar.
Ordformer
(san- 1675—1719. sand- 1640 osv.)
1) (ss. byggnadssten l. vägmaterial l. till framställning av slipstenar m. m. använd) sedimentär bergart som består av sandkorn (till största delen kvartskorn) vilka sammanbindas av ett bindemedel som är bestämmande för bergartens växlande hårdhetsgrad o. i stor utsträckning ger de olika arterna deras speciella färg, psammit; stundom äv. allmännare, om l. med inbegrepp av närstående bergarter (t. ex. konglomerat, metamorfa bergarter av kvarts, avlagring av sand); vanl. koll. l. ss. ämnesnamn (se dock e); äv. (i sht geol.) i pl., om olika slag av sandsten (i ovan angivna bet.); jfr FLIS-STEN, SAND-ERTS, SAND-GRYT 2, SAND-MALM 2, SAND-ÖR 4. Marin sandsten (geol.), bildad av avlagringar i grunt havsvatten. Kontinental sandsten (geol.), bildad av avlagringar i insjöar o. rinnande vatten l. av yrsand (t. ex. i ökenområden). Kambrisk, prekambrisk, underkambrisk, silurisk sandsten (geol.). Ljusgrå sandsten från Gotland. Dopfunt av sandsten. Huggen sandsten (jfr HUGGA, v.1 8 b). OrdnLilleTull. 1658, s. D 1 a. Alla Quarnstenar (i Västmanl.) voro af Sandsten. Kalm VgBah. 5 (1746). Dessa yngre afsättningar ur vattnet, mest bestående af lösa skiffrar, kalk, krita, sandstenar eller konglomerater, besitta nästan alla den egenskapen att hastigt genomsläppa vattnet. Strindberg TrOtr. 4: 147 (1897). Lunds domkyrka .. är utförd i naturlig sten, sandsten, huggen för hand. Schück o. Lundahl Lb. 1: 95 (1901). Gertz o. Grönwall Min. 75 (1923; allmännare). Sandsten i fast klyft. SvGeogrÅb. 1932, s. 11. För .. (Gotlands) byggnadskonst har sandstenen främst haft betydelse inom och nära bergartens utbredningsområde. Rig 1954, s. 97. — jfr DALA-, FLÖTS-, GOTLANDS-, GRÖN-, HARDEBERGA-, JÄRN-, KALK-, KISEL-, KOL-, KRISTALL-, KRIT-, KVADER-, KVARNSTENS-, KVARTS-, KVARTSIT-, LER-, MÄRGEL-, ROSLAGS-, SLIP-, STENKOLS-SANDSTEN m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. lerig sandsten, lersandsten. Retzius Min. 272 (1795). (Ekenberg o.) Landin 767 (1894).
b) i uttr. röd l. rödaktig sandsten, sandsten som (på grund av järnhaltigt cement) har röd l. rödaktig färg; stundom äv. (geol.) om etage (se d. o. 2 b) l. geologiskt system bestående av l. innehållande sådan sandsten. Ordinaire stenarten war här (i Särna) röd, hård sandsten. Linné Dal. 102 (1734). Den rödacktige sandstenen .. som brukas i Canton .. til likstenar, gålf (m. m.). Osbeck Resa 261 (1751, 1757). ”Äldre röd sandsten”. Hammargren Jordkl. 31 (1854; om (etage i) devonsystemet i Storbritannien) [jfr eng. old red sandstone]. Den röda sandstenen (har) börjat användas som byggnadsmaterial i Sigtuna omkring mitten av 1100-talet. Fornv. 1935, s. 216.
c) [jfr t. bunter sandstein (varav eng. bunter sandstone)] i uttr. brokig sandsten, sandsten av sådan färg (ingående i triassystemets lägsta etage); äv. (geol.) om den lägsta, till största delen av brokig (oftast rödaktig) sandsten uppbyggda etagen i triassystemets mellaneuropeiska utvecklingsform. JernkA 1828, Bih. 1: 13. 2SvUppslB 4: 1241 (1947; om etagen). jfr: I anseende til färgen äro sandstenar .. hvita, röda, brokige (osv.). Rinman 2: 525 (1789).
d) (†) i uttr. isig l. kiselögd sandsten. Wallerius Min. 153 (1747). Breccia saxosa med sandstens-gluten, Kiselögd Sandsten, eller Isug Sandsten kallad; liknande grof sand uti is, eller tilfrusit vatten. Rinman 1: 841 (1788). Isug sandsten kallas en hård och föga skifrig sandsten, med glänsande yta, liknande is med infrusna sandkorn. Dens. 1: 874. Dens. 2: 896 (1789).
e) (numera bl. mera tillf.) block l. stycke o. d. av sandsten; särsk. om kvarnsten l. slipsten av sandsten. Rinman 2: 301 (1789; i pl., om slipstenar). En vattenkvarn med råoljemotor .. ett par sandstenar med sikt och ett par s. k. konststenar (gjutna) för sammanmalning. PT 1911, nr 279 B, s. 1. Avslipning anger att den yta som skall behandlas först avslipas. Detta kan ske med en träkloss eller en planslipad sandsten. HantvB I. 1: 146 (1934). Norr om kyrkan vid Hemulåns utlopp i älven ligger uppe på strandbrinken en liten sandsten med följande inskription ”ANO 1620 B. F. B.” Ymer 1952, s. 98.
f) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om konstgjort material som till sin struktur o. andra egenskaper liknar sandsten. Ett slags artificiel sandsten .. erhålles då 30 vigtsdelar fin sand eller sandstenspulver, 70 delar pulvriserad kalksten, 3 delar glete (blyoxid) och 7 delar linolja .. blandas och sammanarbetas med största noggrannhet. Almström KemTekn. 1: 225 (1844). Motala stenfabrik, afsedd för tillverkning af konstgjord sandsten och vattenglas. IllSv. 321 (1873).
2) (†) (mycket) liten sten (av kornstorlek), sandkorn l. dyl. Linc. (1640; under calculus). (Lat.) Scrupulus .. (sv.) sandsten som faller i skon. Cellarius 175 (1729). (Havsbottnen på ett visst ställe består av) hvita stenar stora som Mandlar och andra små sandstenar och bruna skal. Montan Segl. 56 (1787).
Ssgr (till 1): A (numera föga br.): SANDSTEN-HALL, -HUS, -KÖRTEL, se B. —
-PORFYR. [jfr t. sandsteinporphyr, eng. sandstone porphyry] (†) sandstensliknande porfyr. ÖoL (1852).
-ARTAD, p. adj. som liknar l. har karaktär av sandsten. Rinman 2: 528 (1789). Sandstensartade bergarter: sand, grus, sandsten och konglomerat. Holmström Naturl. 1: 164 (1888). Ymer 1942, 3—4: 95. —
-AVLAGRING~020. konkret: avlagring varav sandstenslager l. sandstensformation uppkommit. Erdmann Bergart. 172 (1855). —
-BANK. av sandsten bildad bank.
-BRECCIA. (numera bl. tillf.) breccia bestående av sammankittade sandstensstycken. Retzius Min. 275 (1795). —
-DEKOR ~dekå2r, r.; best. -en. [senare leden är dekor, av fr. décor, vbalsbst. till décorer (se dekorera)] dekor (dvs. utsmyckning) av sandsten (t. ex. på byggnad). UpplFmT 44: 50 (1932). —
-DEKORERING. dekorering (t. ex. av byggnad) med sandsten; ofta konkret. Selling SvHerrg. 290 (1937; konkret). —
-FACIES. [jfr t. sandsteinfacies] geol. facies som utmärker sandstensformationer l. sedimentära bildningar vari sandsten utgör en integrerande beståndsdel. Ramsay GeolGr. 1: 314 (1912). —
-FLISA, r. l. f., äv. (o. i bet. 2 numera bl.) -FLIS, r. l. f. l. m. särsk.
1) skiva l. platta av sandsten; i sht om takplatta av sandsten; jfr flisa, sbst. 3. Linné Sk. 218 (1751). Tak af tunna sandstensflisor. Torpson Norden 130 (1887).
a) geol. om skivig l. flisig sandsten (ss. formation i naturen). Sandstens flisa wisar sig wid Södöstra .. södra .. och wästra .. sidan af slätten, til et tecken at slätten är på en sandflisa först landad. Linné Sk. VIII (1751). Kulturen 1941, s. 146.
-FORM.
1) (mera tillf.) jfr form I 1; i uttr. i sandstensform, i form av sandsten l. dyl. Martinson Kap 129 (1933).
-FORMATION. [jfr t. sandsteinformation, eng. sandstone formation] formation (se d. o. 2) av sandsten; särsk. (geol.) i anv. motsv. formation 2 a α. På sidan af stora fjällryggen .. anlägger sig en sandstens-formation. Svea 1: 35 (1818). Raukar på Fårö .. dessa säregna sandstensformationer. BokNat. Mater. 343 (1953). —
-FÄRG. färg (se färg, sbst.1 1) som liknar färgen hos sandsten; äv. om målarfärg för åstadkommande av sådan färgnyans. AHB 12: 48 (1865; om målarfärg). TurÅ 1950, s. 128. —
-GLUTEN. (†) om bindemedel (av det slag som förekommer) i sandsten; anträffat bl. om bindemedel i ”isig sandsten” (se sandsten 1 d). Rinman 1: 841 (1788). —
-GRÅ. som har den gråa färgnyans som utmärker vissa arter av sandsten; äv. om färgton o. d.: som utgör sådan färgnyans. Huru mjukt och harmoniskt smälter icke denna ljusgula färg (på Sthms slotts muryta) tillsammans med midtelpartiets sandstensgråa ton! SD(L) 1898, nr 335 A, s. 2. HantvB I. 1: 378 (1934; om oljefärg). —
-HACKA, r. l. f. (numera bl. tillf.) hacka (se hacka, sbst.1 1 b) för bearbetning av sandsten. Rothstein Byggn. 329 (1857; angivet ss. murarredskap). —
-HALL. (-sten- 1859. -stens- 1768—1893) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) om klipparti l. klippa l. berggrund av sandsten; jfr hall, sbst.1 2, 4, o. -häll 1. VetAH 1820, s. 281. JernkA 1893, s. 167.
2) om skivliknande häll (se häll, sbst.2 3) av sandsten; jfr hall, sbst.1 3. NoraskogArk. VI. 1: 27 (1768; i pl., ss. material till gatubeläggning). Rothstein Byggn. 451 (1859). —
-HUGGARE. (numera bl. tillf.): person (stenhuggare) som (yrkesmässigt) tillhugger sandsten. BoupptSthm 1669, s. 1738.
-HUS. (-sten- 1869. -stens- 1813 osv.) hus uppfört i sandsten; förr äv. i utvidgad anv., = sandbruks-hus. Grundmuradt sandstenshus .. inrättadt till smedja. Ruuth PVetA 1813, s. 30. Sandstenhus. Härmed menas .. sådana (hus) som genom sammansättningen af det murbruk som begagnas (till gjutning), bli lika sandsten. Svederus Hlex. 389 (1869). —
-HÄLL. häll av sandsten.
1) motsv. häll, sbst.2 1. Tilas PVetA 1742, s. 13. I en genomsprängning, som blifvit gjord för att afleda sjön Kiperjärvis vatten, (iakttager man) en horisontalt liggande, låg sandstenshäll. Fennia VIII. 3: 107 (1893).
2) motsv. häll, sbst.2 3; jfr -hälla. UpplFmT 2: 29 (1877). särsk. motsv. häll, sbst.2 3 b. JernkA 1904, s. 39. —
-INDUSTRI. industri bestående i brytning av sandsten l. färdigställande av olika produkter därav. SvIndustri 246 (1935). —
-KLEV, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -KLEVA. bergavsats l. brant bergvägg av sandsten; i sht ss. beteckning för en av sandsten bildad avsats av en terrassformig bergvägg på Kinnekulle; jfr röd-stens-klev. Kalm VgBah. 19 (1746). Klefvarna (på Kinnekulle) äro bundna förnämligast vid ortocerkalkens s. k. ”undre rödsten”, rödstensklefven, i mindre utsträckning vid den lägre liggande sandstenens öfre del, sandstensklefven. SvNat. 1916, s. 101. —
-KLYFTA l. (i bet. 2 alltid) -KLYFT.
-KONGLOMERAT. (numera bl. tillf.) konglomerat som till strukturen påminner om sandsten. NNordenskiöld (1825) hos Berzelius Brev 11: 74. —
-KRISTALL. (†) kristall i l. stycke av kristallsandsten. Rinman 2: 526 (1789). Berzelius Själfbiogr. 77 (c. 1845). —
-KÄNNING. (†) ss. beteckning för de partier av en berggrund bestående av sandsten, som man stöter på (o. måste avlägsna) vid schaktningsarbeten o. d.; jfr känning, sbst.2 5 a. TT 1895, Byggn., s. 31. —
-KÖRTEL. (-sten- 1790—1814. -stens- 1772 osv.) geol. körtel (se d. o. 3) av sandsten; jfr -knut. Wallerius SystMin. 1: 427 (1772). —
-LIKNANDE, p. adj. En sandstensliknande bergart. Barthel Colón 169 (1932). Selling SvHerrg. 349 (1937; om färg). —
-LIST. list (på l. till byggnad o. d.) av sandsten; äv. koll. l. ss. ämnesnamn. 41 alnar ”sandsteenslist till affsatt kring fyrkantenn” (i Sthms slott). Rig 1924, s. 123 (1657). Uppl. 1: 647 (1905). —
-MASSA, r. l. f. [jfr t. sandsteinmasse] massa av sandsten.
1) (numera bl. mera tillf.) motsv. massa, sbst.2 1 b. Fragment af .. bergarter, sammankittade medelst sandstensmassa eller något annat bindemedel. NF 8: 1164 (1884).
-MJÖL. (numera bl. mera tillf.) (mjölformigt material av) finkrossad sandsten; jfr -pulver o. sand-mjöl. Rinman JärnH 926 (1782). —
-OMRÅDE~020. område vari berggrunden utgöres av sandsten l. vari sandstensformationer förekomma, område med sandsten(sformationer). Nathorst JordH 592 (1892). —
-ORNERING. ornering med sandsten; vanl. konkret (jfr -ornament). BtRiksdP 1900, I. 2: nr 85, s. 4 (konkret). —
-PLATTA, r. l. f. platta av sandsten (använd ss. väggbeklädnad o. d.). SvFmT 11: 114 (i handl. fr. 1899). —
-PLINT. särsk. (†) om horisontell list av sandsten på husvägg; jfr plint, sbst.1 5. Murarne (indragas) något från yttre sidan, för hwar wåning, och wid hwar wåning, kan då göras en sandstensplinte, på det denna indragning mindre må synas. König Mec. 88 (1752). —
-PULVER. (numera mindre br.) pulveriserad sandsten. Almström KemTekn. 1: 225 (1844). JernkA 1860, s. 19. —
-RAND. i sht bergv. tunt lager av sandsten, framträdande ss. en rand i en lagerserie. VetAH 1773, s. 240. —
-RUSTIK, r. l. f. byggn. jfr rustik II o. -mur; i sht förr äv. i pl., om rustika kvaderstenar av sandsten. SthmSlH 2: 174 (i handl. fr. 1756; i pl.). —
-SERIE. geol. serie av (under en epok på ett område uppkomna) ovanpå varandra liggande sandstenslager. Ymer 1921, s. 82. —
-SKIFFER. [jfr t. sandsteinschiefer] i sht geol. om (på grund av inlagrad glimmer) skiffrig l. i tunna skivor lätt delbar sandsten. VetAH 1771, s. 276. Ramsay GeolGr. 2: 132 (1913). —
-SKIVA, r. l. f. skiva av sandsten; särsk. om de skivor som bildas vid delning av skiffrig sandsten. Hisinger Ant. 4: 225 (1828). Fornv. 1919, s. 96. —
-STRUKTUR. [jfr t. sandsteinstruktur] geol. i fråga om bergart: struktur som (kännetecknar sandsten o.) karakteriseras av att de sammankittade beståndsdelarna utgöras av korn, psammitisk struktur. Erdmann Bergart. 26 (1855). —
-TEGEL. (föga br.) tegel av kalksandsten (se d. o. 2), kalksandtegel; jfr sandsten 1 f. PT 1912, nr 220 B, s. 1. —
Spoiler title
Spoiler content