publicerad: 1981
SNÖRA snö3ra2 l. snœ3ra2, v.2, snör, äv. (numera mindre br.) snörer, -de, -t, -d, äv. (numera bl. i vissa trakter) -ar, -ade, -at, -ad (pr. ind. sg. akt. snör JournLTh. 1812, nr 300, s. 3, osv.; -ar Weste (1807), Bremer Grann. 1: 32 (1837) osv.; -er CupVen. B 1 b (1669), Östergren (1943). — pr. ind. sg. pass. -as Bellman Gell. 66 (1793) osv.; -es VarRerV 20 (1538) osv.; -s ÖB 37 (1712) osv. — imper. snör Schultze Ordb. 4655 (c. 1755) osv.; snöra Lindahl Tanckef. 64 (1740) osv. — ipf. -ade Weste (1807), Dens. FörslSAOB (c. 1817) osv.; -de Rondeletius 77 (1614) osv. — sup. -at Weste (1807), Heinrich (1814) osv.; -t NorrlS 10: 36 (1635) osv. — p. pf. -ad BtÅboH I. 6: 49 (1633: snörede, pl.) osv.; -d ÅngermDomb. 1648, s. 36, osv.). vbalsbst. -ANDE, -ING (numera företrädesvis i vbalsbst. till verb med snöra ss. senare ssgsled, Bremer Grann. 1: 32 (1837; i bet. I 3 a γ), Schéele Själsl. 73 (1894: insnöringar) osv.), -NING (Thulin Mant. 1: 88 (i handl. fr. 1553: snörnings männ), Schultze 4656 (c. 1755) osv.); -ARE, -ERSKA, se avledn.
Etymologi
[fsv. snöra (ipf. -adhe, p. pf. -adher, -dher); jfr fd. o. dan. snøre, mlt. snȫren, fht. snuoren (i ssgn fersnuoren, fastställa), mht. snüeren (t. schnüren); till SNOR, sbst.2, o. SNÖRE]
1) fastgöra l. binda fast (ngt, äv. ngn på l. kring l. över ngt o. d.) med snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d. (äv. med bestämning inledd av prep. med, betecknande snöre l. band l. rem o. d.); numera nästan bl. dels i c o. d, dels i förb. med fast, dels i förb. med adverbial betecknande det l. den på l. kring l. över vilket (vilken) ngt l. ngn fästs l. det om l. utanpå vilket snöre o. d. lindas, dels i ssgr o. särsk. förb.; jfr 2. Möller (1745). Jag satt på mattan, tyst, vid hennes fötter, / Dem blott sandaler klädde, snörda täckt / Kring eiderhvita ben med purpurband. Atterbom LÖ 1: 85 (1824). Ett spratt rätt elakt de mig spelte, / När de mig snörde fast på rygg / På hästen, som var vild och skygg. CVAStrandberg 3: 318 (1853). Han hade snörat fast renskinnet ovanpå konten med ett grovt rep. Höijer Martin 138 (1950). — jfr FAST-, FÖR-, HOP-, SAMMAN-, UPP-SNÖRA. — särsk.
a) med avs. på ränsel l. börda o. d.: fästa med remmar o. d. (på ryggen l. över axlarna); äv. bildl., i uttr. som betecknar att ngn (packar o.) gör sig resfärdig; jfr 2 a. Snöra renseln på ryggen och begif Dig af till fjellarne i Sverige eller i Schweitz. AnderssonBrevväxl. 1: 271 (1855). Lapparna snöra åter sina bördor (som de lagt ifrån sig under en rast i en fjällvandring). Rosenius Himmelstr. 57 (1903). Hedenvind-Eriksson Hjul. 144 (1928).
b) (numera föga br.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: fastgjord med snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d. Sex karelska bönder, klädda i vargskinn från topp till tå, med järnskodda stafvar i händerna och med snörda skidor. Lindqvist Dagsl. 2: 13 (1900).
c) (i sht i fackspr.) ss. vbalsbst. -ning; äv. konkretare, om sätt varpå ngt fastgörs l. är fastgjort med snöre(n) o. d. l. om resultatet. UB 6: 434 (1874). Fastsättning av resårerna (i möbel). .. Den snörning som .. beskrives är den vanligast förekommande, s. k. franska snörningen. HantvB I. 2: 315 (1934).
d) i utvidgad anv., i fråga om att lösgöra ngn l. ngt som varit fastgjord (fastgjort) l. fastbunden (fastbundet) med snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d.; dels i sådana uttr. som snöra lös ngn l. ngt, dels i den särsk. förb. SNÖRA AV. CVAStrandberg 3: 334 (1853).
2) [delvis specialanv. av 1] med avs. på ngt som är försett med (rader av) hål l. ringar l. hakar o. d.: träda snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d. genom hålen osv. på (o. dra till samt knyta ihop o. därigenom fastgöra l. tillsluta o. d.); äv. med bestämning inledd av prep. med, betecknande snöre l. band l. rem o. d.; äv. med avs. på snöre l. band l. rem o. d.: träda genom (rader av) hål l. ringar l. hakar o. d. (o. dra till samt knyta ihop); äv. med tanke enbart på (fastgörande l. tillslutande gm) åtdragning o. hopknytning av snöre osv. (som är inträtt i hål l. ringar osv.); jfr 3. Den ena kängremmen var inte ordentligt snörd. Warnmark Epigr. L 1 a (1688). Snör kängorna och låt mig slippa se remmarna hänga! Knorring Ståndsp. 1: 172 (1838). Vi sprang till .. (skomakaren) för att få läderremmar att snöra fotbollen med. DN 1976, nr 22, s. 8. — jfr dels FAST-, HOP-, IGEN-, OM-, PÅ-, SAMMAN-, TILL-, ÅT-SNÖRA, dels SID-SNÖRNING. — särsk.
a) med avs. på ränsel o. d.; särsk.: tillsluta gm att dra till o. knyta snöre l. rem o. d. som löper genom rad av hål o. d. längs öppning på (äv. bildl., i uttr. som betecknar att ngn packar o. gör sig resfärdig); jfr 1 a. Snöra en kappsäck. Weste FörslSAOB (c. 1817); jfr KAPP-SÄCK a. De fromma fäderna (som haft vård om den heliga grottan i Lourdes) .. måste nu snöra sina renslar (till följd av antiklerikala åtgärder från regeringens sida). PT 1903, nr 56 A, s. 2. Wrangel Minn. 122 (1925).
c) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som snörps ihop l. hålls ihop l. är hopsnörpt l. hophållen med snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d. som löper genom (rader av) hål l. ringar o. d. Snörade ärmar. AntT XIV. 1: 144 (1899; på medeltida kyrkmålning). Av guldmynt tung / är snörad pung. Folcke FörlSon. 8 (1920). — jfr O-, REM-SNÖRD.
d) ss. vbalsbst. -ning, i konkret(are) anv.
α) konkretare, om sätt varpå snörning (i bet. β) är anordnad l. om resultatet. Extra eleganta skor i den moderna, låga snörningen. KatalÅhlénHolm 94: 369 (1927).
β) konkret, om anordning som tjänar till att hålla samman l. dra samman ngt o. som består av (en l. flera kanter l. flikar o. d. med) hål l. ringar o. d. avsedda att träda snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d. genom (äv. med inbegrepp av l. om snöret l. snörena osv.), snöranordning. Schultze Ordb. 4656 (c. 1755). Snörningen (på skorna) har små snörhål och banden äro smala. SvD(B) 1919, nr 59, s. 9. Han hade grå flanellkostym och svart skjorta i ylletrikå med vit snörning i halsen. Funch o. Wettergren Hawaii 178 (1934).
e) i utvidgad anv., i fråga om att (lösgöra l. öppna ngt gm att) lossa på (o. dra ut) snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d. som löper genom (rader av) hål l. ringar o. d.; dels i sådana uttr. som snöra loss ngt, dels i ssgrna AV- o. UPP-SNÖRA, dels i de särsk. förb. SNÖRA AV o. UPP. Ramsten 36 (1866).
3) linda om med snöre(n) l. band l. rem(mar) o. dyl. (o. dra till o. knyta samman detta l. denna l. dessa) l. sätta på ngt som man snör (i bet. 2) l. pressa ihop med tillhjälp av snöre(n) o. d. som man drar till.
a) med avs. på person l. kropp(sdel); i sht: sätta på l. tränga in i klädesplagg l. skodon o. snöra (i bet. 2) detta (äv. med bestämning inledd av prep. i, betecknande klädesplagg l. skodon, stundom äv. i uttr. snöra ngt inne i ngt), särsk. (i sht om ä. förh.) i fråga om snörliv, äv. dels pregnant: kläda i snörliv, dels med obj. betecknande resultat: gm att använda snörliv åstadkomma (viss typ av midja); ngn gg äv. (om ä. förh.) i fråga om rustning, vars delar spänns fast: kläda (i stål o. d.); förr äv.: binda (med rep o. d.). Snörd i trånga Kläder. Grubb 307 (1665). Strax Förstarna .. the tågen (dvs. sju nya tåg av läder) til mig (dvs. Delila) förde; / Thermed jag Simsons kropp så vnder sömnen snörde. Kolmodin QvSp. 1: 298 (1732). Det brukades fordom mer än nu, att Finlands döttrar sändes till Stockholm för att snöras, lära franska konjugationerna och genomgå Cramers klavérskola. Snellman Gift. 2—3: 7 (1842). Bellonas brudgum, snörd i stål. Hagberg Shaksp. 9: 214 (1850). Våra fötter, dem i känger man snört inne, / Ännu af valsens takt ha qvar ett dyrkadt minne. Bäckström Lej. 35 (1875). En mörkhyad skjutbaneskönhet .. som snört getingmidja på sig. Nilsson Bokh. 7 (1937). Hon är för hårt snörd. SvHandordb. (1966). — jfr FÖR-, OM-, SAMMAN-, TILL-, UPP-, ÅT-SNÖRA. — särsk.
α) (om ä. kinesiska förh.) med avs. på kvinnas fot: (göra liten gm att) hålla sammanklämd med bandage under längre tid; med avs. på kvinna: ge små fötter gm att hålla dessa sammanklämda med bandage under längre tid; jfr δ. Flickebarnen gråta .., om de icke snöras; då tro de nämligen, att de icke skola blifva gifta! Nyström NKina 2: 126 (1914). Bildade flickor .. snöra (nu knappast) sina fötter. Därs.
β) refl.: kläda sig l. tränga in sig i klädesplagg som man snör (i bet. 2), särsk. (i sht om ä. förh.) pregnant: kläda sig i snörliv (o. dra åt), använda snörliv; förr äv. dels: linda bindel o. d. kring sig o. dra åt, dels övergående i allmännare anv.: kläda sig (i ngt); jfr γ. Schroderus Albert. 2: 214 (1638). Hwad til kläder hörer / Så bruke hwar och een, hwad tyg han wil och snörer: / Sig war j hwijt ell' grönt, blått gåålt ell' annat meer. CupVen. B 1 b (1669). Något före juhl brukade Ingrid att snöra sig eller binda hårdt om magen. VDAkt. 1797, nr 181. Förr, då kvinnor snörde sig. Johnson GrKrilon 82 (1941).
γ) abs., ss. vbalsbst. -ande l. -ning, i sht förr äv. -ing, om handlingen att kläda ngn l. sig i klädesplagg som snörs (i bet. 2), särsk. (i sht om ä. förh.) om handlingen att kläda ngn l. sig i snörliv (o. dra åt detta mer l. mindre hårt), jfr β. (Unga flickor) förderfwas från barndomen med weklighet, med klifs, med Thée, Caffe, starkt snörande, mycket stillasittiande (osv.). Hammar TankBarn 12 (1758). (Sv.) Under snörningen, (fr.) en laçant, en se laçant. Weste (1807); jfr 2. (Jag) undrar .. om ej snöring är ett af de skäl, som gör oss mindre roliga i sällskap? aldrig kan själen vara rätt ledig när kroppen är inklämd. Bremer Grann. 1: 32 (1837).
δ) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. dels (i sht om ä. förh.): klädd i snörliv, dels (om ä. kinesiska förh.) i anv. motsv. α. En snörd jungfru. Schultze Ordb. 4655 (c. 1755). Kinesiska bondkvinnor med snörda fötter. Kræmer Brantings 275 (1939). — jfr HÅRD-, O-SNÖRD. — särsk. (i fackspr.) i utvidgad anv., om husdjur: som har uppdragen buk, smal o. uppdragen i flankerna, knipt; äv. om kroppsdel hos husdjur: knipt (se KNIPA, v. 1 c slutet). Snörd bröstkorg. Måttbandet lagdt på årsföl (som var avkomlingar efter Hackneyhingstar) utvisade 150 cm., ett enormt omfång för denna ålder, och dessa föl voro ändå fallna efter den i Stockholm visade Sussex-Swell, som ansågs något snörd. TIdr. 1894, julnr s. 5. Wrangel HbHästv. 1: 396 (1913).
ε) i utvidgad anv. (jfr δ slutet).
α') med saksubj., betecknande klädesplagg o. d.: bekläda l. sitta tätt åt om (kroppsdel); numera bl. i den särsk. förb. SNÖRA ÅT. Dhe bookskins stöfl(a)r, snörde hans been. Visb. 3: 528 (c. 1700).
β') (föga br.) (gm att lösa upp hopsnört klädesplagg) blotta (kroppsdel). Sist av de skamliga bilderna / kommer gossen som snörar sin blygd / och triumferande schackrar om priset. Sjödin AspTält 26 (1959).
ζ) oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. i fråga om att tvinga in ngt i ngt. Snoilsky 1: 160 (1864, 1869). Medan världen med var dag snöres allt hårdare i kollektivismens tvångströja, orda .. människor om att (osv.). Segerstedt Spalt. 167 (1933). — särsk. (i vitter stil)
α') i p. pr. i adjektivisk anv., om sinnesrörelse o. d.: som pressar ihop strupen. Ibland om våren kunde Sigrid ännu känna denna snörande ångest, som hon erfor då systern kom och berättade att Lars var far till det barnet hon skulle få. Martinson Rågv. 137 (1935).
β') i p. pf. i adjektivisk anv., om strupe: hoppressad av sinnesrörelse o. d. Jensen BöhmDiktn. 39 (1894).
b) med avs. på sak: linda om med snöre(n) l. band l. rem(mar) o. dyl. l. pressa ihop med tillhjälp av snöre(n) o. d. som man drar till; numera företrädesvis dels i α o. β, dels i ssgn OM-SNÖRA, dels i särsk. förb. Två personer .. ombesörja (torvströ-)balens snörning. Olbers Fleischer 99 (1891). — särsk.
α) bokb. vid lädergörning: knyta snöre runt (bok) längs ryggen för att hålla skinnet på plats (särsk. vid nedplattning av skinnkanten vid bokryggen); äv. i utvidgad anv., med inbegrepp av l. om nedplattning av skinnkanten vid bokryggen (närmande sig l. liktydigt med: stuka); i sht i fråga om ä. förh. äv. om att med tillhjälp av snören som man drar till pressa ihop bok mellan snörbräden (i ssgn IN-SNÖRA o. ss. förled i ssgn SNÖR-BRÄDE). GrafUppslB (1951). jfr: Snörbräder .. (användas) till insnörande af banden vid tjocka läderband, der binden skola synas utanpå ryggen. Thon o. Kirsch 4 (1856).
β) i utvidgad anv. (jfr α).
α') i fråga om att linda snöre om ngt o. dra till så att en del av det omlindade avskiljs l. så att det omlindade blir smalare o. dyl. o. i anv. som ansluter sig härtill; i ssgrna AV-, IN- o. ÅT-SNÖRA samt i de särsk. förb. SNÖRA AV o. IHOP.
β') i fråga om att (öppna ngt gm att) lösgöra l. lossa på snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d. som lindats om; i ssgn UPP-SNÖRA o. den särsk. förb. SNÖRA UPP.
c) med avs. på snöre l. band l. rem o. d.: binda l. knyta l. dra åt (om l. utanpå ngt): i sht i ssgn OM-SNÖRA, i särsk. förb. o. ss. ssgsförled. (Skorna i ett fynd från c. 850 e. Kr.) utgöras av remkängor utan snittor i skaften, remmarna ha alltså snörts utanpå. Kulturen 1945, s. 152.
4) (†) motsv. SNÖRE 1 a, i fråga om att pryda med snöre(n) l. snörmakeri(er); dels i ssgn BESNÖRA, dels i p. pf. i adjektivisk anv.: prydd med snöre(n) l. snörmakeri(er). BtÅboH I. 6: 49 (1633). Många collegæ gå med otjänliga kläder, snörade hattar, brokota band m. m.; så länge de så stoltisera, äro de icke fattiga. Hagström Herdam. 2: 360 (i handl. fr. 1638). Mnemosyne 1822, s. 49.
5) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) motsv. SNÖRE 1 b: mäta (ngt) med snöre l. mätlina o. d.; äv. med avs. på husdjur: lägga snöre runt kroppen på (för att mäta); förr äv.: uppskatta l. värdera (i ssgn SNÖRNINGS-MAN). Ähr aff Landett betrodt sex beskedelige, gode mähn, som samma (nybyggda) wägh snört hafua. NorrlS 10: 36 (1635). Karl Oskar hade snörat och mätt djuret. Moberg Nybygg. 142 (1956). — jfr UPP-SNÖRA. — särsk. i utvidgad anv., om husdjur: vid mätning med snöre visa sig vara (så l. så många måttsenheter). Trettio dollars var billigt för oxen, som snörade tretton kvarter. Moberg Nybygg. 141 (1956).
a) i fråga om att snörslå.
b) [jfr motsv. anv. i t.] jäg. om djur (särsk. räv): (förflytta sig o. därvid) sätta ned höger- o. vänsterfötterna i rät linje (så att spåret blir rakt som ett spänt snöre). (Räven) snörar .. långa sträckor, för att sedan inslå i den andra trafformen. Hemberg JagtbDäggdj. 229 (1897). TurÅ 1955, s. 192.
c) (†) i det bildl. uttr. snöra och rätta ngt efter ngt, rätta ngt efter ngt, använda ngt ss. rättesnöre för ngt; jfr SNÖRE 1 c γ. Swedenborg RebNat. 1: 20 (1719).
7) (†) motsv. SNÖRE 1 e: träda upp (ngt på band). Halsbandet har bestått i 40 skiöna Pärlor, medh ett wedhängiande gyllende Crucifix eller Kors .. hwilket alt Spanioren tillijka medh Bandet dherpå thet snört war, nederswälgde. RelCur. 206 (1682).
II. fisk. motsv. SNÖRE 2, med avs. på fisk: meta (på djupt vatten) med snöre; äv. med bestämning inledd av prep. med, betecknande snöre. (I Bohusl.) ”snörar” man torsk (med torsksnöre) och gråsej på djupt vatten under sakta fart. 2NF 26: 159 (1917). SvFiskelex. (1955).
1) till I 1 d: ta av (ngt som är fastsnört) gm att lossa snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d.; äv. refl., i uttr. snöra av sig. (T.) abschnüren .. (lat.) funiculum solvere, (sv.) snöra af. Dähnert 284 (1746); möjl. icke särsk. förb. Cederschiöld Artist. 25 (1915). Snöra av sig skidbindslena. Östergren 1: 212 (1915).
2) till I 2 e: ta av (klädesplagg l. skodon o. d.) gm att lossa på (o. dra ut) snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d. som löper genom (rader av) hål l. ringar o. d.; äv. refl., i uttr. snöra av sig. (Sv.) Snöra af .. (fr.) délacer, desserrer, lâcher le lacet de. Weste (1807); möjl. icke särsk. förb. Almqvist Hind. 85 (1833; refl.). (Kapten Höök hade) snört af becksömsskorna. Heidenstam Karol. 1: 172 (1897).
3) till I 3 b β α', oeg.; särsk. refl., i uttr. snöra av sig, med saksubj.: (liksom gm insnörning) avskiljas (från ngt); äv. i uttr. snöra av sig på mitten, med saksubj.: bli smalare o. dela sig på mitten. Carell o. Edelstam 91 (1916). Vissa s. k. flytande kristaller .. kunna, sedan de växt till en viss storlek, snöra av sig på mitten och bilda nya kristaller. Bolin KemVerkst. 173 (1942). Norrland snördes (på 1500-talet) av genom det då norska Jämtland och Härjedalen. SvFlH 1: 32 (1942).
1) till I 2, med avs. på ngt som är försett med (rader av) hål l. ringar o. d.: (tillsluta gm att) snöra; jfr snöra ihop 2, snöra samman 1, snöra till 1. Widegren (1788).
2) till I 3.
a) till I 3 a, oeg., om sinnesrörelse o. d.: pressa ihop (strupe); jfr snöra, v.2 I 3 a ζ α', β', snöra ihop 3 a β, snöra samman 2. Harlock (1944).
b) (numera bl. tillf.) till I 3 b: tillsluta (ngt) gm att linda snöre o. d. omkring o. knyta till, knyta igen. JournLTh. 1812, nr 300, s. 3. —
1) till I 1: förena (två l. flera föremål l. personer l. kroppsdelar l. ngt l. ngn med ngt l. ngn) med snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d., binda ihop; äv. bildl. Iag tror wist, om di då har snört mig hop mädh honom (dvs. en friare), at iagh har sörgt mig i hiäl. Horn Beskr. 60 (c. 1657). En fånge / var jag med händerna hårdt snörda ihop på min rygg. Janzon Prop. 3: 79 (1911).
2) till I 2, = snöra igen 1; äv. bildl., förr särsk.: komma (ngt) att dra ihop sig. (Lat.) Soccus (sv.) skoo som snöres och snörkes tilhopa offuan på foten. VarRerV 20 (1538); möjl. icke särsk. förb. Somliga .. bruka at twetta .. (slidan efter en förlossning) med starck-adstingerande och samman-dragande Medel, at wäl snöra ihop Ingången. Hoorn Jordg. 1: 297 (1697).
3) till I 3.
a) till I 3 a.
β) oeg., med saksubj. (särsk. betecknande sinnesrörelse l. kroppslig förnimmelse): pressa ihop (ngns hjärta l. strupe); jfr snöra, v.2 I 3 a ζ α', β', snöra igen 2 a, snöra samman 2. Björkman (1889). (Männen) plågades ohyggligt af hungern. Dessutom snörde törsten ihop deras strupar. Janson Abr. 349 (1901). Siwertz JoDr. 286 (1928). särsk. refl. l. i pass. övergående i deponentiell anv., om kroppsdel: dra ihop sig (särsk. om strupe: dra ihop sig o. icke släppa fram luft); i pass. äv. opers.; jfr snöra samman 2 a. Hoorn Jordg. 2: 160 (1723: snöra sig .. ihoop). Det snördes ihop i halsen på honom (av törst). Tavaststjerna Inföd. 273 (1887). Det kändes, som om strupen ville snöra ihop sig för honom. Aminoff Krigsg. 233 (1904). (Mellangärdet) snördes ihop och lyftes uppåt och pressade då till hjärtmusklerna underifrån. Hedberg Räkn. 114 (1932).
b) till I 3 b.
β) till I 3 b β α', refl., i uttr. snöra ihop sig, oeg., om företeelse i naturen: dra ihop sig, smalna. Hela sjön snör ihop sig till ett smalt sund. Lagerlöf Berl. 1: 32 (1891).
c) till I 3 c, med avs. på snöre l. band l. rem o. d.: knyta ihop l. dra åt. CVAStrandberg 2: 110 (c. 1859). —
a) (numera bl. tillf.) i uttr. snöra in ngn i ngt, sätta på ngn ngt som lindas omkring honom o. knyts fast (så att han blir fängslad). Wigström Folkd. 1: 96 (1880).
b) oeg. l. mer l. mindre bildl. (motsv. snöra, v.2 I 3 a ζ); särsk. dels: lägga band (se band, sbst.1 4 d slutet) på (ngn), dels: tränga l. pressa in (ngt i ngt). Måtte nu den lagstiftning, som kan bli en följd av detta komitébetänkande, icke snöra in den svenska flickskolan i allt för trånga band! Verd. 1889, s. 289. Moberg Rosell 272 (1932). —
SNÖRA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. till I 2, 3: gm snörning trycka l. hålla ned (ngt). Linné Skr. 5: 143 (1732: neder). —
2) till I 3.
a) till I 3 a.
α) refl., i uttr. snöra om sig ngt med (rep o. d.), ta ngt om sig o. (hålla det på plats gm att) linda (rep o. d.) om o. dra till. Wassing Dödgr. 418 (1958).
β) (†) oeg., i uttr. snöra om strupen på ngn, strypa ngn. Skall jag gå fram och snöra om strupen på kanaljen. Nicander Schiller Röfvarb. 68 (1834; t. orig.: diesem abgerichteten Schäferhunde die Gurgel zusammenschnüren; klandrat i SvLittFT 1834, sp. 188).
1) till I 1: fastgöra (ngt på ngn l. ngt) med snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d., snöra fast (ngt på ngn l. ngt); särsk. refl., i uttr. snöra på sig ngt. Snöra på sig skridskorna. Björkman (1889).
2) till I 2: sätta på (ngn l. ngt ngt) o. snöra till; äv. utan direkt obj., särsk. (i sht om ä. förh.) i pregnant anv.: sätta på (ngn) snörliv o. snöra till, kläda (ngn) i snörliv (jfr snöra, v.2 I 3 a); särsk. refl., i uttr. snöra på sig (ngt). (Sv.) Snör på mig, (eng.) Lace on my stays. Widegren (1788). På farstutrappan fingo .. (barnen) snöra kängorna på. Hallström GHist. 2 (1895). Didring Malm 1: 22 (1914; refl.). —
2) till I 3 a, oeg., med saksubj. (särsk. betecknande sinnesrörelse l. kroppslig förnimmelse): pressa ihop (ngns hjärta l. bröst l. strupe o. d.); äv. med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. om; stundom äv. opers., i uttr. betecknande att hjärta osv. snörs samman (i ovan angivna bet.); jfr snöra, v.2 I 3 a ζ α', β', snöra igen 2 a, snöra ihop 3 a β. Lundegård LaMouche 243 (1891). Det snörde samman om hans strupe, och han längtade .. efter att kunna gråta. Krusenstjerna Pahlen 3: 172 (1931). särsk. refl., i uttr. snöra sig samman, l. i pass. övergående i deponentiell anv.
a) om kroppsdel: dra ihop sig (särsk. om strupe: dra ihop sig o. icke släppa fram luft); jfr snöra ihop 3 a β slutet. Strupen snördes tillsammans. Lönnberg Ragnf. 148 (1873). Hennes hjärta snörde sig krampaktigt samman. Krusenstjerna Pahlen 1: 239 (1930).
b) (i vitter stil) i uttr. något snörs samman i ngns hals l. strupe o. d., äv. något snör sig samman, ngns strupe drar ihop sig o. släpper icke fram luft, ngn får svårt att andas l. tala l. får en klump i halsen. Det var som om något snörades samman i hans hals. Åkerhielm FFanny 231 (1904). Det snörde sig något samman, / jag tyckte, jag velat ropa, / men rösten kväfdes. Granqvist Öd. 17 (1910). Koch Timmerd. 349 (1913). —
1) till I 2, = snöra igen 1; äv. = snöra åt 1; jfr 2 a β α' slutet. Han snörer til stövlorna. Schultze Ordb. 4658 (c. 1755). Snöra till .. (dvs.) draga åt. Harlock (1944); jfr 2 b.
2) till I 3.
a) till I 3 a.
α) (†) refl., i uttr. snöra sig till, bära åtsittande plagg (om livet); jfr snöra, v.2 I 3 a β. Petreius Beskr. 5: 1 (1615).
β) oeg. l. mer l. mindre bildl.
α') klämma till om l. pressa ihop (kroppsdel); äv. med saksubj. (särsk. betecknande sinnesrörelse); särsk. i uttr. snöra till strupen (förr äv. snöra strupen till) på ngn l. snöra till ngns strupe o. d., särsk.: (framkalla beklämning o. d. gm att) pressa ihop strupen på ngn osv. (i sht förr äv.: strypa ngn) jfr snöra, v.2 I 3 a ζ α', β'. HH XXI. 1: 123 (1711: snöra strupen till på dem). Snöra nu til strupen på honom, om ni behagar (liksom ni försökt strypa mig med händerna). Lindahl Tanckef. 64 (1740). Vi tänkte på dem där hemma, som saknade oss i kväll, och något snörde till våra strupar och hjärtan. Engström Lif 90 (1907). särsk. [delvis möjl. utgående från b l. 1] allmännare: hämma (ngt), vara restriktiv med (ngt); äv. abs.: hämma, hålla igen. I värsta fall kan .. underbalansen i förhållande till utlandet tvinga banken att .. snöra till utlåningen. SD 1899, nr 59, s. 4. Lo-Johansson TvivlIdr. 60 (1931; abs.). β') intr., med saksubj. l. opers.: klämma till (om kroppsdel) o. d.; äv. i uttr. snöra till om l. kring l. i ngns strupe l. strupen, betecknande att ngn får svårt att andas (o. känner sig beklämd). Hallström El. 54 (1906). En varm våg sköt häftigt upp genom hans bröst, och det snörde till om hans strupe, så att han trodde sig kvävas. Granlund KarolinÖ 14 (1914). Någonting snörde till kring strupen och han darrade där han satt. Holmström Benj. 220 (1932). Ett ögonblick snör det till i Evas strupe. Isaksson KvHuset 91 (1952).
b) till I 3 b: linda snöre om (ngt) o. dra till; jfr snöra åt 2 b. Ja, höga berg och klyfft och klippor han (dvs. Orfeus) beveekte, / När han så herlig sång och upå harpan leekte. / Pan måtte gifva tapt .. / .. Eolus snörde till sin väderfulla säck. Rosenfeldt Vitt. 200 (c. 1690). —
1) till I 2 e, i fråga om att lossa på (o. dra ut) snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d. som löper genom (rader av) hål l. ringar o. d. (o. därigm lösgöra l. lossa på l. öppna det som är försett med hål osv.); vanl. med obj., dels betecknande snöre o. d., dels betecknande ngt som är tillsnört, särsk. (i sht om ä. förh.) snörliv; utan obj., särsk. i uttr. snöra upp på sig, lösgöra l. lossa på klädesplagg o. d. som är tillsnört. (Vid svimning) snörs lijfwet upp och låssas Mediebandet. ÖB 37 (1712). Fru Fjåpenstedt fick konvulsioner, och swimmade. Min mor skyndade till henne, för att snöra opp. JournLTh. 1813, nr 13, s. 3. Snöra upp på sig. Schulthess (1885). Biskop Leo .. började ifrigt snöra upp sina sandalremmar. Janson Faran 131 (1909).
2) till I 3 b β β': lösgöra l. lossa på snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d. (o. därigm öppna ngt omlindat); vanl. med obj. betecknande dels snöre o. d., dels ngt omlindat. VRP 21/2 1726 (: snöra upp Repen). Slynglarna .. gåfvo sig i håll med att snöra upp packorna. Janson CostaN 1: 185 (1910). —
1) till I 2: snöra fast (ngt) gm att dra åt snöre(n) l. band l. rem(mar) o. d. som löper genom hål l. ringar o. d., dra åt (ngt) med snöre osv.; jfr snöra till 1. Linné Dal. 111 (1734).
2) till I 3.
b) till I 3 b, = snöra till 2 b.
3) i oeg. l. bildl. anv. av 1 l. 2; särsk. dels i uttr. snöra åt om ngt, inskränka ngt, dels i uttr. snöra åt i halsen, med saksubj.: pressa ihop halsen (så att det blir svårt att andas). När patrongubben ville snöra åt om friheten, knappa av på lönsäden och (osv.). Kämpe Träl. 51 (1907). Ännu kunde han hinna ut och träffa människor och få något att dricka. Begäret snörde åt i halsen. Det var ju meningslöst att neka sig detta. Beijer BritaGrossh. 228 (1940).
Ssgr (i allm. till I 2. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan möjl. äv. hänföras till snöre): A: SNÖR-ANORDNING~020. konkret. Idun 1932, s. 278. —
-BAND, sbst.2 (sbst.1 se sp. 8427). (snör- 1654 osv. snöre- 1672) [fsv. snöreband] band använt l. avsett att snöra med; äv. mer l. mindre bildl. KlädkamRSthm 1654, s. 1292. SKN 1844, s. 205 (bildl.). särsk. (†) bildl., = -muskel; jfr rynk-band, sbst.2 2 a, snörp-band slutet. Acrel Sår 173 (1745). ÖoL (1852). —
(I 3 b α) -BRÄDE. [jfr t. schnürbrett] (i sht förr) vart o. ett av två med utstående pinnar försedda bräder mellan vilka bok med upphöjda bind pressas vid skinns fastsättning på ryggen varvid snören spänns mellan pinnarna för att tvinga ned skinnet på båda sidor om binden. Möller (1745; under ais). —
-EFFEKT. (i fackspr.) på skodon: dekoration som ger intryck av att vara en snöranordning. LD 1959, nr 53, s. 8. —
(I 2, 3 c) -FÅRA. [jfr t. schnürfurche] med. fåra som uppkommit (l. ser ut som om den uppkommit) på en kroppsdel till följd av att ngt varit hård snört därom; jfr -livs-fåra. Snaran gör (vid hängning) vanligen en djup intryckning, snörfåra. NF 15: 771 (1891). —
-HAKE. [jfr t. schnürhaken] hake i vilken snöre l. band o. d. införs vid snörning. TLev. 1907, nr 49, s. 1. jfr: Messingzförlåtzring(e)r — 6 pundt .. (dito) Snörhaker — 4 dussin. TullbSthm 21/8 1578. —
-HÅL. [jfr t. schnürloch] hål genom vilket snöre l. band o. d. träds vid snörning. KlädkamRSthm 1644 A, s. 15 a.
Ssgr: snörhåls-ring. ring använd l. avsedd till att förstärka snörhål; jfr snör-ring. BoupptSthm 12/11 1689, s. 1062 a.
-tång. tång varmed man stansar l. klipper upp snörhål (i läder l. segelduk o. d.). KatalÅhlénHolm 1910—11, s. 221. —
-INRÄTTNING~020. konkret. Snörinrättningen (på ett par kängor) består af små metallhakar, kring hvilka de tjocka läderremmarne säkert läggas. Freja 1874, s. 115. —
-KEDJA. (snör- 1652 osv. snöre- 1655—1669) [jfr mlt. snörkede, t. schnürskette] kedja använd l. avsedd att snöra med; jfr -länk. BoupptSthm 6/2 1652 (: Snör kied). —
-KÄNGA, äv. (i sht handel.) -KÄNG. jfr -sko. Nordforss (1805). Arsenius MannKläd. 366 (1902: snörkäng). jfr sid-snörkänga. —
(I 2, 3 c) -LEVER. [jfr t. schnürleber] (i sht förr) lever med snörfåra uppkommen till följd av åtsittande snörliv; jfr -livs-lever. Anderson i 3SAH 7: 284 (c. 1880). —
-LIV. (snör- 1637 osv. snöre- 1609—1676) [jfr t. schnürleib] (utom i bildl. anv. numera i sht om ä. förh.) liv (se d. o. II 5 a α) l. korsett (se d. o. 2) med snöranordning; äv. mer l. mindre bildl., särsk. ss. beteckning för ngt som utgör ett tvång l. är bundet av stränga regler; jfr snor-liv. KlädkamRSthm 1609 A, s. 28 b. Bååth WagnerS 4: 23 (1908; bildl.). jfr plysch-, polemits-, sammets-, skinn-snörliv m. fl. särsk. i vissa oeg. l. bildl. anv.
a) (†) om gördel av tyg avsedd att sättas om ost för att denna skall bevara sin form under lagring, ostbinda l. oststrumpa. Grotenfelt Mejerih. 172 (1881).
b) (förr) vid polering av synålar: med planschetter försedd duk som anbringades runt tygrulle vari synålarna o. smärgel o. d. var inneslutna. 2UB 6: 158 (1904).
c) (mindre br.) hos häst l. nötkreatur: snörd (se snöra, v.2 I 3 a δ slutet) bröstkorg. Sonesson BöndB 693 (1955).
-malja. (numera bl. i fråga om den kvinnliga folkdräkten i vissa trakter; i sht i etnografiskt fackspr.) jfr malja, sbst.1 a, snörmalja. BoupptSthm 1670, s. 731.
-skyddare. (i sht förr) tunt klädesplagg buret utanpå korsett till skydd för denna; jfr korsett-skyddare. AB 1890, nr 281, s. 4.
-system. bildl., om ett av stränga regler bundet system. Atterbom Minn. 63 (i senare bearbetat brev fr. 1817).
-tyg. (i sht förr) tyg avsett l. använt till snörliv; äv. om stycke av sådant tyg. Twenne Snörlijffztygh om 4 Rdr. GullbgDomb. 27/2 1644. 14 Små stufwar gement Snörlifztygh. BoupptSthm 1681, s. 1097 b.
-valk. (förr) på snörliv nedtill anbragt valk (på vilken kjolen fästes). BtFinlH 2: 293 (1666: snörelijfswalck). —
-LIVSTYCKE~020. (numera bl. kulturhist.) till kvinnlig dräkt hörande (synligt) livstycke med snöranordning. Almqvist Amor. 79 (1839). —
-MALJA, se d. o. —
-MASKIN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 8428).
1) textil. maskin som snör ihop mönsterkort till en kedja (medelst snören som löper genom hål i korten). PrelTextilteknOrdl. (1957).
2) [jfr t. schnürmaschine] (i fackspr.) i skofabrik: maskin som snör skodon. SvLädSkoind. 1911, s. 167. —
-MODELL. modell (se d. o. 1 c) med snöranordning. KatalPUBergström 47. 1: 34 (1931; i fråga om barnsko). —
-MUSKEL. [jfr -band slutet] (numera föga br.) sfinkter, ringmuskel; jfr snörp-muskel. Möller (1790). 3NF 18: 1329 (1933). —
-MÄRLA.
1) (numera bl. i fråga om den kvinnliga folkdräkten i vissa trakter; i sht i etnografiskt fackspr.) var o. en av ett antal små öglor av metall genom vilka snöre l. band o. d. träds vid snörning; jfr märla, sbst.2 2. MeddNordM 1898, s. 162.
-NÅL. (snör- 1659 osv. snöre- 1639) [jfr t. schnürnadel] nål (se d. o. 1) varmed man inför snöre l. band o. d. i hål l. ringar o. d. vid snörning; äv. (numera bl. i fråga om den kvinnliga folkdräkten i vissa trakter; i sht i etnografiskt fackspr.) motsv. nål 1 g. BtÅboH I. 13: 309 (1639). Snörnålar f(ör) fotbollar. SvD(A) 1923, nr 100, s. 10. Snörkedjan med snörnål och maljorna (på en högtidsdräkt från 1860-talet). Kulturen 1956, s. 138. Anm. Tidigast är ordet anträffat i sg. best. ss. namn på en jakt. G1R 2: 130 (1525: Snörenaalen). En likartad bildning är sannol. det i nsv. enbart (i sg. best. o. obest.) ss. namn på en jakt anträffade ordet snörepil, möjl. eg. med bet.: (pilformad) snörnål [sannol. identiskt med det i fsv. ss. tillnamn anträffade snörrepiil]. SkeppsgR 1543 (: snörepiill .. Snöröpiil). Därs. 1544, s. 6 b (: snörepilen). En ombildning av snörepil (gm anslutning till snurra, v.) är sannol. det om samma jakt använda namnet snurr(e)pil. SkeppsgR 1543 (: Snurrepiill .. Snurpiil .. Snurrepiil). —
-NÄBB. (snöre- 1694) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = näbb 4 d; jfr -stift, sbst.1 VDAkt. 1694, nr 724. —
-PUMPS. pumps med dekoration som ser ut som snöranordning; äv. om lågsko som har ett kort stycke med snöranordning över vristen o. är öppen mellan detta stycke o. främre delen av skon. KatalOscaria 1927, s. 31. Snörpumpsen är denna säsong oftast en pumps med en snör-effekt. LD 1959, nr 53, s. 8. —
-RING. (snör- 1907 osv. snöre- 1630) ring genom vilken snöre l. band o. d. träds vid snörning; äv. om snörhålsring (på skodon o. d.). L. Paulinus Gothus PræstigKumbl. E 1 a (1630). Varulex. Beklädn. 340 (1945; på skodon). —
-SKO. (snör- 1805 osv. snöre- c. 1580—1640) sko med snöranordning. VocLib. avd. 26 (c. 1580). jfr sid-snörsko. —
Ssg: snörskonings-tång. (i fackspr.) tång att fästa snörskoning kring snörhål med. PriskurEABergSnickeriverkt. 1900, s. 3. —
-STIFT, sbst.1 (sbst.2 se sp. 8447). för underlättande av snörning i ändan av snöre l. band o. d. anbragt stift (av metall); jfr -näbb, -udd, snöre-pipa. TTekn. 1859, 2: 140. —
-UDD. (†) för underlättande av snörning i ändan av snöre l. band o. d. anbragt spetsigt beslag (av metall); jfr -stift, sbst.1 Möller 1: 48 (1745). —
-ÖGLA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 8448). ögla genom vilken snöre l. band o. d. träds vid snörning. Lind (1749).
B (†): SNÖRE-BAND, -KEDJA, -LIV, -LÄNK, se A. —
-NÅL, -NÄBB, se A. —
-PIPA. [jfr mlt. snȫrpīpe] (†) för underlättande av snörning i ändan av snöre l. band o. d. anbragt rörformigt beslag (av metall); jfr snor-pipa o. snör-stift, sbst.1 TullbSthm 16/9 1584. Därs. 19/9. —
-REM, -RING, -SKO, -TRÖJA, se A.
(I 6 b) -SPÅR. jäg. djurspår som kännetecknas av att höger- och vänsterfötterna satts ned i rät linje. Hemberg JagtbDäggdj. 36 (1897).
Avledn. (till I 2): SNÖRARE, m.//(ig.) i skofabrik: arbetare som yrkesmässigt sätter i skoband i skodon. NordYrkesklassif. 122 (1962). —
SNÖRIG, adj.2, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content