publicerad: 1930
HARE ha3re2, m. l. r., i bet. 2 m.||ig., i bet. 4 r. l. m.; best. -en; pl. -ar l. (numera bl. i Finl.) -or (KFÅb. 1912, s. 374 (1701)) ((†) -er Bolinus Dagb. 33 (1668)). Anm. I bildat finl. vardagsspr. användes ofta pl. haror, men i sg. endast hare; jfr Bergroth FinlSv. 59 (1928).
Ordformer
(har- VarRerV 52 (1538) osv. haar- Sigfridi B 1 b (1619), Aurivillius Gr. 28 (1684). harr- Teitt Klag. 41 (1556). — hare 1538 osv. ha(a)ra 5Mos. 14: 7 (Bib. 1541: Haran, ack. sg. best.), LPetri Kr. 148 (1559: haran, nom. sg. best.), Ekelund Fielding 225 (1765; ack. sg.))
Etymologi
[fsv. hari, hæri, sv. dial. hare, hara, motsv. fgutn. heri, d. hare, isl. heri, feng. hara, eng. hare, ävensom mnt. hase, mnl. haese, holl. haas, fht. haso, t. hase; jfr fpreuss. sasins o. sanskr. ṧaṧá (av ṧasá), hare; sannol. till ieur. kas-, grå, som föreligger i lat. cānus (av kasno-), isl. hǫss o. feng. hasu (av haswa-); djuret skulle alltså ha fått namn efter sin gråa färg. — Jfr HAS, sbst.2]
1) individ l. art av släktet Lepus Lin. inom hardjurens familj av gnagarnas ordning; stundom (zool.): hardjur, i sht i pl. sammanfattande om hela familjen; äv. kollektivt i sg.; äv. om kött l. stek av hare. Svenska, äv. nordiska l. föränderliga haren, Lepus timidus Lin.; tyska haren, Lepus europæus Pall. (i slutet av 1800-talet inplanterad från Tyskland). Få upp, driva upp en hare. Vi hade hare till middag. VarRerV 52 (1538). Ingen är så rädd (skygg) som Haran. Schroderus Comenius 204 (1639). Om en Hara .. springer öfwer wägen .. (anses det) för ett ondt tekn. Isogæus Segersk. 1142 (c. 1700). Allmännast skjutes haren för stöfvare. Leijonflycht (1827). Hararna kunna delas i egentliga Harar .. och Kaniner. Nilsson Fauna 1: 428 (1847). Haren bör gerna hänga några dagar sedan den är skjuten, innan den användes; den blir deraf mörare. Langlet Husm. 299 (1884). Hundarne hade .. jagat af all hare och ungfågel. Strindberg GötR 99 (1904). — jfr ALP-, BACK-, BÄRG-, FJÄLL-, GULD-, MO-, NORD-, PIP-, POLAR-, SILKES-, SPRING-, SYD-, TROLL-, UNG-HARE m. fl. — särsk.
a) i jämförelser (oftast anspelande på djurets rädsla o. skygghet); numera nästan bl. i uttr. rädd som en hare. G1R 19: 254 (1548). (I motgången) stå the honom så bij, som haren sinom vngom. LPetri ChrPina O 5 a (1572); jfr HAR-HONA, -MODER. Rädd som en hare. Balck Ridd. A 5 a (1599). Jag är så rädd för den Bussen, som Haran för trumman. Amman 83 (1756).
b) i ordspr. o. ordstäv, t. ex.: Medh owilioghe Hundar är ont at fånga harar. Granlund Ordspr. (cit. fr. 1626). Then som wil jaga twå Harar tillijka, han fångar them ingen thera. Brask Pufendorf Hist. 64 (1680). Monga hundar harens död. Serenius (1741). Ingen rädder här, sad' bonden språng för haren. Rhodin Ordspr. 81 (1807). — särsk. i uttr. ingen vet l. vem vet l. man kan aldrig veta var haren har sin gång (förr äv. löper), för att antyda att man (mycket väl) kan vänta sig (i all tysthet förberedda) överraskande o. oförutsedda steg l. åtgärder från ngns sida. Nå, nå .. hvem vet hvar haren löper? Dalin Vitt. II. 5: 131 (1738). Herr Munthe torde .. vara en slipad statsman, och man kan ju således, enligt ordspråket, aldrig veta hvar haren har sin gång. Crusenstolpe Ställn. 9: 57 (1844). Fogelqvist ResRot 30 (1926).
c) i namn på lekar o. d.: stekta harar, gödda svin (förr äv. stek(a) harar, skålla svin), danslek. Strax leka de i ring: stek harar, skålla svin. / En slängs i ringen in; man ropar: Tag emot'en. Livin Kyrk. 110 (1781). Stekta harar, gödda svin! SvForns. 3: 349 (1842). Nordström Luleåkult. 248 (1925). — (numera föga br.) kränga hare, flå katt (se FLÅ, v. 2 e). Livin Kyrk. 111 (1781). — skjuta hare, utan stöd huka sig ned på det ena benet, under det att det andra hålles rakt utsträckt i vågrät ställning, o. därefter resa sig upp igen på det krökta benet.
d) [efter t. da liegt der hase] (†) bildl. i uttr. där ligger (icke) haren, haren ligger icke i den busken o. d., det är (icke) där man finner förklaringen (till ngt), orsaken l. anledningen ligger (icke) däri; äv.: det är (icke) det saken gäller. Låg doch i sanningene haran (som man säija plägar) icke ther. LPetri Kr. 148 (1559). Huru kan min Far villa .. binda min blomstrande ungdom tilhopa med en så vanskaplig ålder. .. (Svar:) Oh! vanskaplig, der ligger haren. Missförståndet 5 (1740). Haren låg intet i den busken. Rhodin Ordspr. 73 (1807).
e) ss. benämning på vegetationsgudomligheten l. sädesanden, som gammal folktro bl. a. föreställde sig under gestalten av en hare; särsk. i uttr. få l. fånga l. taga haren o. d., (låtsas) bemäktiga sig vegetationsgudomligheten, då sista stycket av ett sädesfält l. en äng mejas l. de sista stånden på en linåker uppryckas o. d., avmeja sista stycket av ett sädesfält osv. Slotterfolkets täflan, att hinna fram till ängens slut, för att ”hugga ut haren”. Dybeck Runa 1849, s. 35. SvFmT 12: 320 (1905). Hembygden 1910, s. 105. Nilsson FolklFest. 57 (1915).
f) i utvidgad o. oeg. anv. ss. sista ssgsled; jfr PUNG-, SJÖ-HARE. — särsk. om bjäre; jfr BJÄR-, DI-, MJÖLK-, TROLL-HARE.
2) (vard.) bildl.: rädd l. feg stackare, pultron, kruka. Du är en (riktig) hare. (De) woro lejon i fridstider; men harar i striden. Spegel Pass. 170 (c. 1680). Edra harar, hvad larmar ni öfver? Eurén Kotzebue Orth. 3: 30 (1794). Fröding Eftersk. 2: 192 (1898, 1910). — jfr BACK-HARE.
3) astr. i sg. best. ss. benämning på en stjärnbild (Lepus) söder om Orion på södra hemisfären. Luth Astr. 7 b (1584). Melanderhjelm Astr. 1: 59 (1795).
4) [jfr nt. hase, holl. haas(je), innerfilé av hare, oxe m. m.; filén av oxe späckades o. anrättades stundom i ä. tid på samma sätt som hare (jfr Elzberg Matredn. XXIII (1751))] kok. o. slakt. filé; tidigast, vill det synas, alltid om innerfilé; i senare tid, åtminstone då det gäller oxkött, vanl. om ytterfilé; i sht ss. senare ssgsled. Westee (1842). De stora njurtalgstyckena (å den slaktade oxen) fråntagas hela och äfvenså de båda ”hararne”, — ett fint, rent köttstycke, som sitter strax under njurarne. AHB 34: 44 (1869). Escoffier 2: 358 (1928). — jfr BOG-, FLÄSK-, OX-HARE m. fl.
Ssgr (till 1). Anm. De talrika nedan anförda växtnamnen bero väl, där icke annat säges, i allm. därpå att haren ansetts gärna äta växterna i fråga.
A: HAR-BEN. (har- 1903 osv. hare- 1618) särsk. (förr) om ben av hare ss. (ingrediens i) läkemedel, l. ben av ”bjärhare” ss. beståndsdel av ”förgärningsknuta”. Vthj samma förgerningz knuta hafuer warit solfuatrå och harebhen af Biergahara. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 449 (i handl. fr. 1618). Fries 2Linné 2: 174 (1903). —
-BO, n. —
-BRODD. (har- c. 1870—1885. hare- 1694) (†) växten Luzula campestris (Lin.) DC, knipp- l. ängsfryle. Bromelius Chl. 42 (1694). Lyttkens Ogräs 81 (1885). —
-DJUR. zool. benämning på en (av dubbla framtänder i överkäken, djupt kluvna läppar, långa öron o. bakben karakteriserad) familj, Leporidæ (omfattande egentliga harar o. kaniner), inom gnagarnas ordning av däggdjuren. Thorell Zool. 2: 135 (1861). —
-DUN. (har- 1757—1894. hare- 1638—1710) (†) benämning på arter av Eriophorum Lin. (med ulliga fruktfjun), särsk. E. polystachyum Lin., ängsull. Franckenius Spec. C 4 b (1638). Cnattingius Skogslex. (1874, 1894). —
-FOT. (har- 1681 osv. hara- c. 1550—c. 1645. hare- 1549—1755)
a) (†) i uttr. stryka (ngn) om munnen l. smeka (ngn) med harfoten (l. en harfot), bruka harfoten, smickra (ngn), söka göra (ngn) sig bevågen l. få (ngn) på sin sida o. d. gm inställsamt tal. Alle förrädere .., som them medt en harefot um munnen strycke kunne. RA 1: 585 (1549). När han (dvs. konungen) wehll talade, sade the han nu wille smekia them medh en harafott. Svart G1 119 (1561). Messenius Swanhuita 15 (1613). Möller 1: 179 (1745, 1755).
b) (†) i uttr. fara l. stryka över (ngt) med harfoten (l. en harfot), på ett (alltför) lättvindigt sätt behandla l. avfärda l. halka över (ngt). Verelius 70 (1681). När man .. öfverväger, huru kritikus farit med harfoten öfver de allmänna skälen, som auktor anfört för sin sats. Chydenius 163 (1765).
c) (numera föga br.) i uttr. stryka l. släta över (ngt) med harfoten, stryka osv. över med hartassen (se -TASS 1). VDAkt. 1691, nr 255. Rijka prästers Capitala Fauter i Embetzbestälningar öfverstryker man med harefoten både vid andel(ig) och verdzl(ig) domstol. Därs. 1735, nr 376. Crusenstolpe Ställn. 13: 47 (1848).
2) namn på vissa örter (med ludna l. ulliga blomhuvud o. stjälkar); äv. i pl. om enskild växtindivid.
a) (†) Trifolium arvense Lin., harklöver. 2LinkBiblH 4: 78 (c. 1550). Franckenius Spec. C 4 b (1638). Dalin (1852; i pl.).
b) (mindre br.) växten Antennaria diocia (Lin.) Gærtn., kattfot, förr äv. om andra arter av Antennaria Gærtn., ävensom arter av Gnaphalium Lin. o. Filago Lin. (vilka i ä. tid sammanfördes till ett släkte). Bromelius Chl. 38 (1694; i pl.). Lyttkens Ogräs 22 (1885; om Filago montana Lin.).
3) (numera knappast br.) rädd l. feg stackare. Stiernstolpe Blumauer 3: 14 (1814). Callerholm Stowe 198 (1852). —
-FÅNG, n. (-fång 1748 osv. -fang 1783—1829) zool. o. jäg. ugglearten Nyctea scandiaca (Strix nyctea) Lin., fjälluggla, snöuggla. Linné SystNat. 17 (1748). 1Brehm 2: 339 (1875). —
-GARN. (har- 1865 osv. hara- 1563. hare- 1665—1789) (förr) jäg. garn (nät) användt till fångst av hare. BtFinlH 4: 197 (1563). Hahr HbJäg. 209 (1865). —
-GROP. (har- 1906 osv. hare- 1745) (förr) jäg. grop för fångst av hare. Linné Öl. 118 (1745). Fatab. 1906, s. 9. —
-GRÄS. (har- 1751—1884. hara- 1729. hare- 1685—1694) (†) namn på vissa gräs.
2) Deschampsia (Aira) cæspitosa (Lin.) PB, tuvtåtel. Linné Sk. 238 (1751). Thedenius FlUplSöderm. 50 (1871). —
-GÅRD. jäg. anläggning där harar uppfödas o. vårdas (för att sedan utsläppas o. jagas). Linde SvEkonR 304 (cit. fr. 1874). SFS 1920, s. 2460. —
-HAGEL. (har- c. 1755 osv. hare- 1749) jäg. hagel avsett för jakt på hare. Lind 1: 899 (1749). Källström Jagt 115 (1850). —
-HANNE l. -HANE. —
-HJÄRTA. (har- 1749 osv. hara- 1582—c. 1730. hare- 1731—1824)
1) hjärta hos l. av hare. Lindh Huuszapot. 181 (1675). bildl. i uttr. som beteckna ngn ss. rädd(hågad) l. feg. Han haffuer itt .. harahierta i kroppenom. PErici Musæus 1: 94 a (1582). Palmblad Nov. 4: 93 (1851).
2) (vard., mindre br.) rädd l. feg stackare, pultron, kruka. Serenius M 3 a (1734). Tror du nu på spöken också, du lilla harhjerta? Melander Frack 60 (1888). Strindberg NSvÖ 1: 48 (1906). —
-HJÄRTAD, p. adj. (har- c. 1755 osv. hare- 1741) räddhågad, ängslig, feg. Serenius (1741). (G. III) kröp aldrig harhjertadt bakom beväpnade styrkans eldgap. Crusenstolpe Mor. 1: 298 (1840). Grimberg VärldH 3: 213 (1928).
-HONA. (har- 1782 osv. hare- 1749) Lind 1: 899 (1749). ”Hon är ej bättre mor för sitt barn än en harhona”, heter det om en liknöjd och vårdslös moder. SvFmT 10: 167 (1898). —
-HUND. (har- 1741 osv. hare- 1828) jäg. hund (vinthund, stövare) dresserad till (använd vid) jakt på hare. Serenius (1741). —
-HUVUD. (har- 1798 osv. hara- 1603. hare- 1821)
2) (numera knappast br.) hippol. felaktig form på huvudet hos häst, med bred framskjutande panna, men starkt avsmalnande ned mot munnen. Florman HästKänned. 70 (1798). Juhlin-Dannfelt (1886).
3) [efter t. hasenkopf; jfr HARCELERA II] (†) oförnuftig l. dåraktig människa. Sådana Harahoffuudh och yre koppar. Balck Es. 240 (1603). —
-HÅR. (har- c. 1755 osv. hara- 1642. hare- 1675—1797) jfr -ULL 1. Månsson Åderlåt. 14 (1642). Kanin- och hare-hår säljas med vinst til hattmakare. Fischerström 1: 13 (1779). —
-JAKT. (har- c. 1755 osv. hara- 1621. hare- 1727—1828) jakt på hare. Fosz 578 (1621). Harjagt med stöfvare .. är den vanligaste och mest omtyckta form, hvari harjagten hos oss bedrifves. Balck Idr. 2: 45 (1887). —
(1 e) -KALAS. (utanför Sthm, förr) (skörde)fest som firas, då den sista plantan brytes på tobakslandet (då man ”tar haren”). SvFmT 12: 319, 320 (1905). —
-KLÖVER. (har- 1757 osv. hare- 1659—1694) växten Trifolium arvense Lin. (med duniga blomhuvud). Franckenius Spec. C 2 b (1659). —
-KRANK, se d. o. —
-KULL. Det ser .. ut som om de första harkullarna skulle ha blivit något fördröjda av kylan. SvD(A) 1929, nr 96, s. 9. —
-KUMMIN. (†) umbellatväxten Heracleum Sphondylium Lin., björnloka. Nordholm Djurf. 41 (1749). Retzius FlOec. 294 (1806). —
-KÅL. (har- 1775 osv. hare- 1638—1806)
1) (†) växten Sonchus oleraceus Lin., mjölktistel. Franckenius Spec. B 3 a (1638). Serenius Kkkk 1 b (1757). Ahlman (1872; med hänv. till mjölktistel).
3) (i Finl.) växten Sedum Telephium Lin., fetblad, kärleksört. Gadd Landtsk. 2: 188 (1775). Hembygden 1915, s. 40. —
-KÖTT. (har- 1690 osv. hara- 1557—c. 1645. haran- 1623. hare- 1652—1755) VinkällRSthm 1557. NSvBibl. I. 2: 103 (1623). särsk. i uttr. bättre (att ha) harkött än fårkött, se FÅR-KÖTT. —
-LEGA, r. l. f. jäg. = -SÄTE. Nu ha hundarna hunnit reda trajet och kommit till harlegan. TurÅ 1913, s. 159. —
-LYCKA, r. l. f. jäg. (Stundom går haren) flere gånger fram och åter på spåret, och det är den väg, han då upptrampar, som jägarne kalla för ”harlycka”. Kolthoff DjurL 389 (1900). —
-LÄPP. (har- 1741 osv. hare- 1674) särsk. med. medfödd (hämnings)missbildning bestående däri att överläppen (icke sällan tillika med överkäk o. gomvalv) är kluven på ena l. båda sidorna om munnens midtlinje. CollMedP 12/3 1674, s. 7. SFS 1902, Bih. nr 27, s. 2. —
-LÖPE. (har- 1790 osv. hara- c. 1645. hare- 1767)
2) [svampen gives åt boskapsdjur för att göra dem brunstiga l. ”löpska”] farm. svampen Elaphomyces granulatus Fr., hjortsvamp; jfr -ÄPPLE. Vil Kon ej löpa, får hon Harelöpe. VetAH 1767, s. 282. Lindgren Läkem. (1902). —
-MODER. (föga br.) bildl. om moder som vårdslösar sina barn. Harhonan får ungar tre gånger om året, men vårdar sig icke mycket om dem; derför kallar man en mor, som är vårdslös om sina barn, för en harmoder. Berlin Lsb. 71 (1852). —
-MUNT, p. adj. (har- 1649—1911. hare- 1642) (föga br.) harmynt. Månsson Åderlåt. 158 (1642). LoW (1911).
-MYNT, p. adj. (har- 1697 osv. hara- 1685. hare- 1652) som har harläpp l. harmun. Wollimhaus Ind. (1652). Hyltén-Cavallius Vär. 2: XXV (1868). En qvinna kunde lätt förse sig på .. (en hare), .. hvilket hade den obehagliga påföljden, att hennes barn blef harmynt. Hildebrand Medelt. 1: 207 (1880). Sundblad GBruk 148 (1888).
-MYNTA, r. l. f. (har- 1774 osv. hare- 1765) växten Calamintha Acinos Clairv.; jfr -TIMJAN. Haartman Sjukd. 218 (1765). BotN 1896, s. 4. —
-NÄT. (har- 1646 osv. hara- 1615. hare- 1749) (förr) jäg. nät att fånga harar med. SUFinlH 5: 6 (1615). UB 6: 269 (1874). —
-PALT. (vard., i sht jäg.) skämtsamt ringaktande benämning på hare (särsk. en liten o. mindre värdefull dylik). Wadman Saml. 1: 130 (1830). —
-PASS.
-PUNGAR, pl. (†) växten Silene vulgaris (Moench) Garcke (inflata Smith), tarald, glimspenat. Linné Fl. nr 360 (1745; fr. Smål.). Fries BotUtfl. 3: 243 (1864; i sg). —
-RIS. (har- 1845 osv. hare- 1798—1910) växten Sarothamnus scoparius (Lin.) Koch. VetAH 1798, s. 75. —
-SKINN. (har- 1556 osv. hara- 1550—1638. hare- 1550—1680) G1R 21: 44 (1550). Därs. 26: 236 (1556; i uppräkning av räntepersedlar).
-SKRAMLA, r. l. f. i sht jäg. på särskilt sätt inrättad träskramla använd att därmed skrämma upp hare som ”sitter hårdt”; äv. bildl. Ett besynnerligt nöje att göra sig till alla rimmares harskramla! att efterfika högheten af en kritikens Cerberus! Thorild (1780) hos Böttiger 5: 120 (om Kellgren). Svederus Jagt 333 (1832). Fatab. 1906, s. 122. —
-SKROT. (har- 1782—1814. hare- 1685) (†) harhagel. Karlen altjd går rät som han wore skutten / Med giftig Hareskroot och Skallen wore brutten / Uhr Leed. Spegel GW 95 (1685) [jfr t. mit hasenschrot geschossen, förryckt, vriden]. Heinrich (1814). —
-SKÅR. (har- 1807—c. 1900. hare- 1745—1755) [jfr d. hareskaar, nt. hasenschar] (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i sydligaste Sv.) harmynthet, ”harläpp”. Möller 1: 164 (1745). Landsm. VIII. 3: 405 (c. 1900). —
-SLAG. jäg. harspår, synligt (på snö o. d.) l. bl. förnimbart för hundens lukt. Schultze Ordb. 4486 (c. 1755). Nu väcker Diana på harslag. TurÅ 1913, s. 159. —
-SLÄKTE. (har- 1820 osv. hare- c. 1645) gnagarsläktet Lepus Lin.; förr äv. allmännare. Kaniner äre aff Hareslächte, hwilket man kan see aff theras Natur, ty the hafwa långa Öron, och föröka sigh mycket. IErici Colerus 1: 73 (c. 1645). Nilsson Fauna 1: 210 (1820). —
-SNARA, r. l. f. (har- c. 1755 osv. hare- 1733) jäg. snara att fånga harar med. Broman HelsB 131 (1733). Ekman NorrlJakt 163 (1910). —
-SPATT. i sht veter. utbuktning på hasens baksida nedanför hasspetsen (vanl. beroende på ansvällning av hasens bakre förstärkningsband, ”mjuk harspatt”). Florman HästKänned. 125 (1798). —
-SPRÅNG.
1) språng som en hare gör.
2) farm.
-STEG. i halling o. jössehäradspolska: nedhukning på omväxlande högra o. vänstra hälen med framkastande av andra benet. 2NF 10: 1133 (1909). —
-STOCK. jäg. ett slags fälla att fånga harar med, bestående av en tung, ett par meter lång trästock, uppgillrad med sträng o. gillerpinnar o. vanl. placerad vid gärdsgårdshål, där haren har sin gång. Rothof 23 (1762). Fatab. 1906, s. 12. —
-SVANS.
2) bot.
b) grässläktet Lagurus Lin.; särsk. om den som prydnadsväxt odlade arten L. ovatus Lin. (med tätullig, om en harsvans påminnande vippa). HbTrädg. 6: 133 (1876). —
-SYRA, r. l. f. (har- 1679 osv. hara- c. 1550—c. 1645. hare- 1638—1729)
1) växten Oxalis Acetosella Lin.; stundom äv. om andra (odlade) arter av släktet Oxalis. 2LinkBiblH 4: 64 (c. 1550). Abelin VTr. 122 (1903).
Ssg: harsyre-salt. till -SYRA 2. surt oxalsyrat kali (användt ss. betningsmedel i färgerier o. tygtryckerier samt till borttagande av rost- o. bläckfläckar). PH 11: 303 (1777). SFS 1876, nr 8, s. 4. —
-SÄTE. jäg. ställe där haren sitter under dagen. —
-TASS.
1) tass på l. av hare; särsk. om dylik ss. (i sht förr) använd att därmed stryka ut ngt som skrivits med krita på svart tavla; ofta bildl. i uttr. stryka l. släta över (ngt) med hartassen, efteråt söka mildra intrycket av en (skarp) tillrättavisning l. anmärkning o. d., (urskuldande) söka framställa (ett fel l. brott, en förseelse o. d.) i en förskönande dager, söka bagatellisera (ngt). Hagström Herdam. 1: 389 (cit. fr. 1822; bildl.). Stryka öfver med hartassen. Larsen (1865). (Lektorn) gick fram (till svarta tavlan), tog hartassen och strök ut kluddet. Ödman VårD 1: 33 (1884, 1887). Det skedda är en underlåtenhet af så grof art, att den ej får slätas öfver med hartassen. NDA 1913, nr 155, s. 2.
-UGGLA. ugglearten Syrnium aluco (Lin.) Boie, kattuggla. VetAH 1782, s. 138. Ericson Fågelkås. 1: 123 (1906). —
-ULL.
1) ull av harens hårbeklädnad. Rothof (1762). De finaste hattarne göras af harull och bäfverhår. Berlin Lrb. 142 (1852).
2) om (arter av) det till halvgräsen hörande växtsläktet Eriophorum (med ulliga fruktfjun), särsk. E. polystachyum Lin. (angustifolium Roth), ängsull, o. E. vaginatum Lin., tuvull. Linné Fl. nr 45 (1745). Gadd Landtsk. 2: 185 (1775; om E. vaginatum). Lyttkens Ogräs 81 (1885; om E. polystachyum).
-UNGE. —
-VIDE. (har- 1736. hara- 1638—1806. hare- 1659) (†) växten Vicia Cracca Lin., kråkvicker. Franckenius Spec. F 1 a (1638). Retzius FlOec. 769 (1806). —
-VÄPPLING. (har- 1757 osv. hare- 1638—1749)
1) benämning på vissa leguminoser.
a) (†) Trifolium arvense Lin., harklöver; äv. i uttr. gemen (dvs. vanlig) harväppling. Franckenius Spec. C 4 b (1638). Gemen harewäpling. Rudbeck HortBot. 62 (1685). Nyman VäxtNatH 2: 123 (1868).
b) Anthyllis vulneraria Lin. Franckenius Spec. C 4 b (1638). Hare Wepling med guul Blomma, gement guult Saltgräs. Bromelius Chl. 7 (1694). Lindman FanerogFl. 388 (1918).
2) (†) växten Oxalis Acetosella Lin., harsyra. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 47. Dalin (1852; med hänv. till harsyra). —
-VÄRJA, r. l. f. (har- c. 1700 osv. hara- 1667. hare- 1665—1770) (i sht vard.) i det bildl. uttr. taga till (äv. gripa till, förr äv. bruka m. m.) harvärjan, taga till flykten. Grubb 700 (1665). De .. gripa till harvärjan vid första anfallet. Wingård Minn. 8: 60 (1848). Lidforss DQ 1: 220 (1889). —
-ÄPPLE. svampsläktet Elaphomyces ChrGNees, hjortsvamp; förr äv. om Tuber album Bull., vit tryffel. Linné Fl. nr 1281 (1755; fr. Värml.). Lycoperdon Tuber. Tryffel. Haräpple. Retzius FlOec. 430 (1806). Fries Växtr. 287 (1884). Hammarstedt SvForntro 44 (1920). —
-ÖGA. (har- 1795 osv. hara- 1604. hare- c. 1645) IErici Colerus 2: 159 (c. 1645). särsk. i överförd o. oeg. anv.
a) (†) med tanke på harens vaksamhet, i följ. talesätt: Hara ögat j kortet medh (dvs. man måste ha ögonen öppna också vid kortspel). SvOrds. A 8 a (1604).
b) (vard. o. folkligt, föga br.) om fel i ögonlocken, särsk. det övre, varigm dessa icke kunna slutas helt tillsammans över ögonbulben, ”lagoftalmi”. Holmberg 2: 3 (1795). Dalin (1852). —
-ÖGD, p. adj. (vard. o. folkligt, föga br.) som lider av ”lagoftalmi”; äv. i substantivisk anv. Acrel Chir. 37 (1759). Dalin (1852).
Avledn.: harögdhet, r. l. f. (vard. o. folkligt, föga br.) Björkegren 1612 (1786). Collin Ordl. (1847). —
-ÖRA.
1) öra på l. av hare.
2) hippol. i pl. om långa, jämförelsevis fina, högt ansatta hästöron. Sjöstedt Husdj. 1: 15 (1859). Schmidt Hästbedömn. 42 (1928).
3) i växtnamn.
a) (†) Convallaria majalis Lin., liljekonvalj (eg. om växtens örtblad); mest i pl. Linné Fl. nr 273 (1745; fr. Österbotten). Retzius FlOec. 182 (1806).
-BANER, -BRÖD, se D. —
-FOT, se A. —
-FÄNNIKA. (†) = HARE-BANER. Så slå the vp sin Hara fänika och giffua flychten. EErici Glaserus G 1 a (1610). —
-GARN, -GRÄS, -HJÄRTA, -HUVUD, -HÅR, -JAKT, -KÖTT, -LÖPE, -MYNT, -NÄT, -SKINN, -STEK, -SYRA, -VIDE, -VÄRJA, -ÖGA, se A.
C [efter t. hasenfleisch o. d.] (†): HARAN-KÖTT, se A.
D (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat): HARE-BANER. (hara- 1582—1623. hare- 1612— c. 1700) [efter t. hasenpanier, eg. om harens svans, som han sätter rätt upp, då han flyr] (†) bildl. i uttr. sätta upp l. gripa till o. d. harebaneret, taga till flykten. PErici Musæus 2: 44 b (1582). (De) satte .. up harebaneret och togo flyckten. Tegel E14 266 (1612). Isogæus Segersk. 545 (c. 1700). —
-BEN, -BRODD, se A. —
-BRÖD. (hara- 1638. hare- 1749) (†) gräset Briza media Lin., darrgräs. Franckenius Spec. C 1 b (1638). Lind (1749; under hasenbrodt). —
-DUN, -FOT, -GARN, -GROP, -GRÄS, -HAGEL, -HJÄRTA, -HJÄRTAD, -HONA, -HUND, -HUVUD, -HÅR, -JAKT, -KLÖVER, se A. —
-KÅL, -KÖTT, -LÄPP, -LÖPE, -MUN, -MUNT, -MYNT, -MYNTA, -NÄT, -RIS, -SKINN, -SKROT, -SKÅR, -SLÄKTE, -SNARA, se A. —
-SPORRE. (†) växten Delphinium Consolida Lin. Franckenius Spec. B 2 b (1659). Serenius Kkkk 1 a (1757). —
-SPÅR, -STARR, -STEK, -SYRA, -VIDE, -VÄPPLING, -VÄRJA, -ÖGA, se A.
Avledn. (till 1): HARAKTIG, adj. rädd som en hare, harhjärtad; lättskrämd. Björkman (1889; med hänv. till harig). Auerbach (1909). —
HARESA, f. [jfr med avs. på bildningen RÄVESA, rävhona] (vard. o. bygdemålsfärgat, föga br.) harhona. Heidenstam Skog. 5 (1904). —
HARIG, adj. (vard.) rädd som en hare, harhjärtad; lättskrämd. Björkman (1889). Hede är lite harig. Rogberg Hustru 66 (1928). —
Spoiler title
Spoiler content