publicerad: 1937
KONSTNÄR kon3st~nä2r l. ~næ2r, stundom konstnä4r l. -æ4r (ko`nstnär Weste; kå`nnstnä´r Dalin; kons3st~næ2r l. 04. LoW (1911)), m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er3~20 l. 040. (G1R 11: 249 (1537) osv.) ((†) = (Spegel GW 258 (1685), Brenner Dikt. 1: 161 (1707, 1713)); -ar (Voigt Alm. 1671, s. 21, Schultze Ordb. 2494 (c. 1755)); -e (5Mos. 27: 15 (Bib. 1541: konstenäres, gen. pl.), G1R 29: 379 (1560))); förr ngn gg äv. KONSTNÄRARE, m.; pl. =.
Ordformer
(konst- 1538 osv. kånst- 1615—c. 1755. konst(h)e- 1538—1750. kunste- 1537—1560. kånste- 1705. -nair 1781. -ne(h)r 1538—1729. -nä(h)r (-näär) 1537 osv. -närare (-nerare) 1680—1712. -närer, sg. 1635)
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande, med anslutning till 2 l. 3) motsv. KONST 3: konstskicklig l. konstfärdig person; person som utövar en konst, förr äv.: som idkar (ngn) vetenskap; mästare; förr särsk.: (bättre) handtvärkare, tekniker, byggmästare, ingenjör o. d.; äv. i mer l. mindre överförd l. bildl. anv. G1R 11: 249 (1537). Glassgiutere och andre konsthenere. Därs. 20: 215 (1549). The Gamble konstenerer hade thenna Watukonsten medh besynnerligh flijt och konst bygdt. Schroderus JMCr. 362 (1620). Gvdh then Aldrawijseste, som är en Konstnäär öfwer alla. Arvidi B 1 b (1651). Dædalus Mycions Son och Icari Fader var en berömd Konstner. Ehrenadler Tel. 174 (1723). Flere Konstnärer hafva varit sysslosatte med Jerns Rafinering och Fabrikation af Stål. LBÄ 44—50: 371 (1801). Sundén (1886). Gud är (i Platons Timaios) handtverkare, konstnär (δημιουργός) eller byggmästare (τεκταινόμενος). Söderblom Gudstr. 173 (1914). — jfr BYGG-, BYGGNADS-, MÄT(E)-KONSTNÄR. — särsk.
a) (†) i uttr. konstnär i ngt, mästare i ngt. Konstnärer uti Fördåhlde Wettenskaper. Voigt Alm. 1690, s. 4.
b) (†) i överförd anv., i uttr. konstnär till ngt, övergående i bet.: upphovsman till ngt. Qvickheten .. är konstnär till all Lögn. Thorild 3: 343 (1794).
2) motsv. KONST 4: utövare av (ngn) skön konst; artist; i ä. tid stundom svårt att skilja från 1; äv. i mer l. mindre överförd l. bildl. anv. Utövande konstnär. Bildande konstnär, utövare av bildande konst. En konstnär av hög klass l. rang. Svenska konstnärernas förening, sammanslutning av svenska utövare av bildande konst, stiftad 1890. Dahlberg Dagb. 151 (1667; uppl. 1912; om kopparstickare). De uti General Basen förfarnaste Mästare och konstenärer. Janssonius HMMöller O 3 b (1744). Historieskrifvaren hörer lika mycket till filosofernas klass som till skalders eller konstnärers. Geijer I. 5: 191 (1811). Han är väl icke konstnär, / Men aktad dilettant. Wennerberg 1: 36 (1881). Konstnär är den, som i djupet har konstnärsviljan och av den föres dit tendensen icke vill. Larsson Id. 150 (1908). Som grafisk konstnär räknas .. (Edvard Munch) som den mest betydande i Norge. 2NF 37: 629 (1925). — jfr BILD-, BOK-, DANS-, DEKORATIONS-, FORM-, FÄRG-, GLAS-, LITOGRAF-, ORD-, RENÄSSANS-, SCEN-, SPRÅK-, SÅNG-, TAL-, TON-, TRÄDGÅRDS-, VERS-KONSTNÄR m. fl.
3) [anv. utgår möjl. åtm. delvis från 1, men anslutes nu alltid till 2] (företrädesvis ss. senare led i ssgr) i allmännare l. överförd anv., för att beteckna ngn ss. synnerligen skicklig l. elegant i utförande av ngt; med bestämning angivande det vari personen i fråga utmärker sig: ”mästare”. Han är en värklig konstnär i sitt fack. Konstnärer af rakknifven. Rydberg Ath. 157 (1859). Gustaf Vasa kunde, när han ville, vara en politisk konstnär. 2VittAH 22: 408 (1861). — jfr LEVNADS-, LIVS-, RID-, RÄKNE-, SIM-KONSTNÄR m. fl. — särsk. med anslutning till KONST 5; jfr FEMTON-, FÖRVANDLINGS-, KORT-, LASSO-, SVÄLT-, TUSEN- (DE)-KONSTNÄR m. fl.
4) († utom ss. senare led i ssgr) motsv. KONST 6: person som utövar hemliga konster, som kan l. brukar ”trolla”. En sådan kraft (näml. att göra sig o. andra skottfria) kommer enda och allena af then, tusendfals arghetenes kånstnär, diefwulen. Isogæus Segersk. 838 (c. 1700). Om mörksens konstenär .. spelar sina strek. Kolmodin QvSp. 2: 381 (1750; om djävulen). Högberg Frib. 36 (1910). — jfr SVART-, TROLL-KONSTNÄR.
Ssgr (i allm. till 2): A (numera knappast br.): KONSTNÄR-FÖRSTÅND, se B. —
-ANDA, r. l. f. jfr ANDE VIII 2 b. Frey 1841, s. 138. Stockholmsklimatets inflytande på konstnärsandan. Nordensvan SvK 303 (1892). —
-ANDE. (i sht i vitter stil) konstnärlig ande, konstnärlig begåvning; äv. konkret, om konstnärligt begåvad person. Ljunggren Est. 1: 91 (1856). En konstnärsande af den friskhet, känslighet och älskvärdhet som Egron Lundgren. Eichhorn Stud. 3: 139 (1876, 1881). Rydberg (bar) en konstnärsande inom sig. Rudin i 3SAH 11: 43 (1896). —
-ARBETE~020, äv. ~200. till 2, förr äv. till 1; abstr. o. konkret. Ödmann MPark 284 (1800; till KONSTNÄR 1; abstr.). Konstnärsarbeten af sten (äro tullfria). SFS 1911, nr 80, s. 24. —
-BANA, r. l. f. jfr BANA, sbst.1 1 g γ. En vacker, lysande, törnbeströdd konstnärsbana. Ling i 2SAH 16: 43 (1835). (Troilis) konstnärsbana visar en gradvis utveckling i tekniken. Nordensvan SvK 453 (1892). Mången frestar konstnärsbanan utan att ha gudagnistan. Segerstedt Händ. 121 (1926). —
-BEGÅVNING. äv. konkret, om konstnärligt begåvad person. Eichhorn Stud. 1: 267 (1869). En konstnärsbegåvning av djupare art än den rent formala skicklighetens. Strömbom EgyptK 67 (1928). —
-BILDNING. (föga br.) utbildning av konstnärer. Svedelius Statsk. 2: 196 (1868). Vårt lands nutida konstnärsbildning. Rudin i 3SAH 11: 60 (1896). —
-BLICK. konstnärlig blick (jfr BLICK, sbst.1 3). SvLittFT 1837, sp. 388. Den rena konstnärsblick, hvarmed Runeberg såg på litteraturens alster. Söderhjelm Runebg 1: 441 (1904). —
-BLOD. (i vitter stil) bildl., ss. symbol för konstnärlig begåvning l. konstnärligt temperament. Nyblom i 3SAH 16: 89 (1901). (C. G. Pilo) hade några droppar af det äkta, varma konstnärsblodet i ådrorna. Sirén Pilo 19 (1902). —
-DRIFT. konstnärlig drift l. böjelse (jfr DRIFT 11 a). Den skapande konstnärsdriften. Lundegård Prom. 1: 58 (1893). SvD(A) 1930, nr 208, s. 9. —
-EGENSKAP~102, äv. 200. egenskap som är utmärkande för en (värklig) konstnär. Verd. 1891, s. 16. Hos dessa konstnärer (dvs. de florentinska medeltidsmålarna) .. finner han (dvs. Egron Lundgren) de konstnärsegenskaper, han sätter högst. Nordensvan SvK 286 (1892). —
-FAMILJ. särsk. om till samma familj hörande utövande konstnärer; äv. (tillf.) bildl.: grupp l. skola av konstnärer o. d. Agnolo del Moro, veronesisk konstnärsfamilj. NF 1: 270 (1875). (P. Hilleström) tillhör .. som målare .. denna nu skisserade konstnärsfamilj (dvs. rokokons sedeskildrare). Lindblom Rokokon 76 (1929). —
-FÅFÄNGA~020 l. ~200. fåfänga som anses vara utmärkande för konstnärer. Brunius Metr. 259 (1836). Man är .. alltför benägen att fördöma hvad man kallar konstnärsfåfänga, utan att .. göra sig reda för, hvilka de andeliga krafter äro, som dana konstnärssjälen. Wieselgren Bild. 191 (1881, 1889). —
-FÄRDIGHET~102 l. ~200. konstskicklighet. Johansson HomOd. 11: 614 (1844). Böttiger 5: 240 (1871, 1874). —
-FÖRBUND. sammanslutning av konstnärer; särsk. i sg. best., om en år 1886 av svenska konstnärer (i opposition mot Konstakademiens dåvarande organisation o. värksamhet) bildad sammanslutning. GHT 1886, nr 189 A, s. 2. BonnierKL (1925).
Avledn.: konstnärsförbundare, m. (ngt vard.) medlem av konstnärsförbundet. SvD(A) 1931, nr 276, s. 4. Laurin 4Minn. 7 (1932). —
-FÖRENING. jfr FÖRENING 7 c. BtRiksdP 1869, IV. 1: nr 39, s. 10. Skandinaviska konstnärsföreningen i Rom. Därs. 1905, IV. 1: nr 9, s. 26. —
-FÖRMÅGA. konstnärlig förmåga; äv. konkret, om konstnärligt begåvad (o. värksam) person. Den hänförande dikten, föredragen med stor konstnärsförmåga. Rydqvist i 2SAH 12: 319 (1827). (Skådespelerskan) Fru Schröder (i Wien) var .. en stor konstnärsförmåga. Wirsén i 3SAH 11: 161 (1896). —
-FÖRSTÅND. (konstnär- 1837. konstnärs- 1869 osv.) jfr KONST-FÖRSTÅND. SvLittFT 1837, sp. 503. EHTegnér i 3SAH 11: 123 (1896). —
-GILLE.
2) till 2: sammanslutning av konstnärer (för främjande av gemensamma intressen o. för sällskapligt umgänge); särsk. i sg. best., om en i Stockholm år 1845 bildad (till år 1854 kvarlevande) förening av svenska konstnärer. Minnen ur Konstnärsgillet. (1848; boktitel). Lundin o. Strindberg GSthm 462 (1881; om Konstnärsgillet i Sthm). Konstnärsgillet i Finland. FinlStatskal. 1925, s. 316. —
-GRILL. (†) (produkten l. resultatet av en) konstnärlig nyck l. konstnärligt infall; jfr GRILL, sbst.2 En skugga sjelf / Jag är, — en dämon, om du vill .., / Och .. en Mörkrets konstnärs-grill, / Af natten född, till natten återskickad. Atterbom LÖ 2: 380 (1827). —
-GRY, n. (i sht i vitter stil) jfr -ANLAG. Ljunggren i 2SAH 29: 20 (1856). Godt konstnärsgry finnes det .. hos denne unge målare. SD 1892, nr 345, s. 3. 2NF 7: 136 (1907). —
-GÄRNING. (i sht i vitter stil) konstnärlig värksamhet (i sht sammanfattande, om en persons livsvärk ss. konstnär). 2NF 19: 143 (1913). Axel Galléns konstnärsgärning. Cedercreutz Blomsterv. 106 (1919). —
-HAND. (i sht i vitter stil) en konstnärs hand; konstnärlig hand, konstnärligt handlag. SvLittFT 1834, sp. 650. De gamla, af verklig konstnärshand utförda (porträtten). Ramsay Barnaår 3: 44 (1904). —
-HUS. byggnad med samlingslokaler för konstnärer, utställningslokaler m. m. TT 1899, Byggn. s. 143. Medel till Konstnärshusets (i Sthm) uppförande anskaffades genom konstlotterier. 3NF 11: 1142 (1929). —
-HÅG. (i sht i vitter stil) jfr HÅG 3. NF 5: 1205 (1882). Konstnärshågen väcktes redan under hans (dvs. Scholanders) tidiga barndom. Nordensvan SvK 291 (1892). —
-INDIVIDUALITET. Ha l. vara en utpräglad konstnärsindividualitet. AB 1865, nr 99, s. 3. 2NF 1: 487 (1903). —
-INGIVELSE~0200. Den konstnärsingifvelse, som omedvetet och säkert ledt diktarens hand. Vetterlund StDikt. 18 (1901). —
-INSTINKT~02, äv. ~20. konstnärlig instinkt. Vestra Norges naturskönhet väckte .. (Griegs) konstnärsinstinkt. NF 5: 1571 (1882). Kihlman 2Skälmrom. 16 (1923). —
-KALLELSE. (i sht i vitter stil) jfr KALLELSE 4 b. Estlander KonstH 482 (1867). Gauguin var välbeställd affärsman .., när han beslöt att följa sin konstnärskallelse. NoK 56: 44 (1926). —
-KLUBB. särsk. i sg. best., benämning på en i Stockholm 1856 bildad klubb av svenska konstnärer. Atterbom Minn. 227 (1817). SvUppslB (1933; om Konstnärsklubben i Sthm). —
-KOLONI. samling av konstnärer som för någon tid slagit sig ned gemensamt på en ort. Konstnärskolonin i Rom, som samlar / nationerna som profver vid hvarann. Heidenstam Vallf. 196 (1888). SvD(A) 1929, nr 345, s. 3. —
-KRAFT. konstnärlig kraft; äv. konkret, om värksam konstnär. De bästa konstnärskrafterna flyttade från hemlandet. Eichhorn Stud. 2: 40 (1872). Nordensvan SvK 25 (1892; abstr.). —
-KRETS. NF 2: 1418 (1878). Romanen börjar nere i Rom, i skandinaviska konstnärskretsar. Böök 4Sekl. 198 (1920, 1928). —
-KYNNE. (i sht i vitter stil) jfr -INDIVIDUALITET, -LYNNE, -TEMPERAMENT. Rydberg Varia 134 (1894). (Den ryske målaren Verestjagin var) En stark personlighet med ett absolut manligt konstnärskynne. Ahrenberg Männ. 1: 120 (1904). —
-KÄNSLA. (i vitter stil) känsla som ngn har i sin egenskap av konstnär l. som är utmärkande för en konstnär. Don Antonios konstnärskänsla (blev) sårad. Lagerlöf Antikr. 238 (1897). Konstnärskänslans ödslighet / bor .. i mitt sinne. Levertin Dikt. 145 (1901). —
-LIDELSE. (i sht i vitter stil) en konstnärs till det högsta mått stegrade kärlek till konsten l. sin konst. Böök SvStud. 415 (1913). Hedvall RunebgStil 265 (1915). —
-LIV. en enskild konstnärs liv (från den konstnärliga värksamhetens synpunkt) l. konstnärers liv i allm.; äv.: konstliv. Ett oredigt sorl från det vaknande konstnärslifvet på andra sidan Östersjön trängde .. då och då ända fram till (Konst-)Akademiens sessionssal. Frey 1841, s. 133. Det intresse denna unga sångerska härstädes väckt har föranledt oss att göra oss närmare underrättade om hennes förflutna konstnärslif. NDA 1867, nr 274, s. 2. Pan 1928, s. 97. —
-LYNNE. jfr -KYNNE, -TEMPERAMENT. Frey 1841, s. 152. Camille Corot .. är ett konstnärslynne af helt annat slag än Rousseau eller Dupré. Nordensvan KonstH 186 (1900). —
-MÄSSIG. (numera knappast br.) konstmässig, konstnärlig. Alla sujetter spela här (dvs. vid Kungl. teatern i Köpenhamn) konstnärsmessigt. Snellman Tyskl. 11 (1842). Crusenstolpe CJ 1: 130 (1845). —
-NAMN.
1) namn på ngn viss konstnär. Eichhorn Stud. 2: 26 (1872). Augsburgs yppersta konstnärsnamn .. är Holbein. Romdahl NordeurBildK 160 (1926).
2) namn som ngn bär (blott) ss. konstnär (o. som icke är hans l. hennes värkliga). Blanche Bild. 2: 133 (1864). Ada Sari, konstnärsnamn för sångerskan Jadwiga Szayer. 2NF 38: 1431 (1926).
3) (i sht i vitter stil) namn av konstnär; namn (rykte) ss. konstnär. Att han .. säkerligen med tiden kommer att förvärfva sig ett aktadt konstnärsnamn. SvT 1852, nr 193, s. 2. Nordensvan SvK 432 (1892). —
-NATUR. jfr -KYNNE; äv. konkret, om konstnär med tanke på hans (konstnärliga) läggning o. d. Upmark Lübke 585 (1872). Maurer var en vek konstnärsnatur. Göthe Sergel 92 (1898). Josephson Romant. 39 (1926; konkret). —
-PAR. särsk. om äkta makar som båda äro utövande konstnärer. Konstnärsparet Georg och Hanna Pauli. ÖresundP 1848, nr 8, s. 1. SvT 1852, nr 27, s. 2. Lundell (1893). —
-PERSONLIGHET. äv. konkret. Eichhorn Stud. 3: 126 (1881). (Sergels) mäktiga konstnärspersonlighet. Göthe Sergel 227 (1898). Sirén Pilo 27 (1902; konkret). GHT 1934, nr 23, s. 3. —
-PORTRÄTT. särsk. bildl.: teckning av en konstnärs personlighet l. värksamhet l. liv. Sander i 3SAH 10: 97 (1895; bildl.). —
-RESA, r. l. f. (mindre br.) konstresa. Fryxell i 2SAH 24: 237 (1848). Wieselgren Bild. 199 (1882, 1889). —
-RING. konstnärskrets; utom i tillf. anv. bl. i sg. best. ss. namn på en år 1909 i Stockholm bildad sammanslutning av olika konstidkare. Ahrenberg Männ. 2: 259 (1907). SvUppslB (1933). —
-RYKTE. rykte (anseende) ss. konstnär; äv. om ett lands o. d. konstnärliga anseende. Vårt lands konstnärsrykte (i utlandet). Crusenstolpe Mor. 5: 142 (1843). Ramsay Barnaår 5: 88 (1905). —
-SAMVETE~020 l. ~200. Nordensvan SvK 578 (1892). Ett utomordentligt känsligt konstnärssamvete är en af Runebergs mäst karaktäristiska egenskaper. Sylwan SvLit. 308 (1903). —
-SIGNATUR. namn l. märke varmed en konstnär signerar sina arbeten. Cederschiöld Skriftspr. 21 (1897). Fatab. 1933, s. 228. —
-SINNE. konstnärligt sinne, konstnärlig begåvning. SvLittFT 1834, sp. 650. Hans kärlek till skön konst, hans konstnärssinne öfvergaf honom aldrig. KrigVAH 1882, s. 150. Annerstedt i 3SAH 17: 30 (1902). —
-SJÄL. (i sht i vitter stil) en konstnärs själ; ofta allmännare: konstnärlig begåvning l. konstnärligt sinne l. starkt konstnärligt intresse o. d.; äv. konkret, om konstnär l. konstnärligt begåvad o. intresserad person. I går qväll måste jag hemma hos Fogelberg .., i kretsen af konstnärssjälar, föreläsa Vikingen. Böttiger 6: 259 (1836). Dirigenten lade in hela sin konstnärssjäl i (musiken). Hallström Händ. 339 (1927). —
-SKOLA, r. l. f.
-TANKE. (i sht i vitter stil) en konstnärs tanke; konstnärlig tanke. Lysander Faust 3 (1875). Att närma sig naturen var .. (Wickenbergs) ledande konstnärstanke. 2NF 32: 234 (1921). —
-TEMPERAMENT. jfr -LYNNE; särsk.: sorglöst l. livligt o. impulsivt temperament som brukar vara utmärkande för konstnärer o. konstnärligt begåvade personer. Jag .. känner hur ditt konstnärstemperament tar dagen som den kommer. Samzelius Fänr. 138 (1899). SvD(A) 1934, nr 61, s. 8. —
-VILJA, r. l. f. (i sht i vitter stil) konstnärlig vilja (konstnärligt syfte). Legenddramerna Alkestis och Ahasverus, sagodramat Önskningarna äro de klaraste uttrycken för hans (dvs. Per Hallströms) konstnärsvilja. Böök SvStud. 434 (1913). Romdahl NordeurBildK 122 (1926). —
-VÄRKSAMHET~102, äv. ~200. konstnärlig värksamhet, konstutövning. Ljunggren Est. 1: 6 (1856). NF 1: 363 (1875). —
-VÄRLD. om sammanfattningen av konstnärer (på en viss plats l. i ett visst land osv.). Hufvudstadens hela manliga konstnärsverld. Lundin (o. Strindberg) GSthm 507 (1881). 2NF 14: 866 (1910). —
-ÄMNE. (i vitter stil) ämne till en konstnär, blivande konstnär; konstadept. Topelius 23: 91 (1861). Unga lovande konstnärsämnen. SvD(A) 1933, nr 101, s. 24. —
-ÖGA. konstnärligt öga, konstnärlig blick. Callerholm Stowe 193 (1852). Författarens .. konstnärsöga för det pittoreska. Vetterlund StDikt. 86 (1892, 1901). Ahrenberg Männ. 2: 198 (1907).
Avledn.: KONSTNÄRINNA, se d. o. —
KONSTNÄRISK, adj. [jfr d. kunstnerisk] (†) konstnärlig. Atterbom VittH 164 (1845). Det vore kanske förhastadt att tillerkänna Talis Qualis någon högre grad af konstnärisk originalitet. Sturzen-Becker i NordLitTid. 1846, s. 6. —
KONSTNÄRLIG, se d. o. —
KONSTNÄRSKAP, n. (konstnär- 1784 osv. konstnärs- 1847—1934) [jfr t. künstlerschaft] egenskap(en) l. förhållande(t) att vara konstnär l. att utöva konstnärlig värksamhet; konstnärlighet; konstnärlig begåvning l. förmåga, konstnärlig skicklighet. Thorild Gransk. 1784, 1: 53. Benediktinerorden har isynnerhet utmärkt sig för lärdom och konstnärskap. Brunius SkK 40 (1850). Något konstnärsskap kunde ej upptäckas i dessa simpla väggmålningar. Ödman VexlBild. 74 (1890, 1893). Det fanns hos Gustav Adolf en åder av konstnärskap. Ahnlund GA 163 (1932).
Spoiler title
Spoiler content