publicerad: 2014
VAN- va3n~, ssgsförled.
Ordformer
(van- (hv-, w(h)-, -aa-, -hn-) 1522 (: vanförom) osv. vand- (w-) 1667 (: wandskötsel)–1866 (: wandrådige). vann- (w-) 1568 (: wannartt)–1702 (: wannmächtige). wåån- 1660 (: wåånskiötzell))
Etymologi
[fsv. van-; motsv. fd. wan- (dan. o. nor. van-), fvn. van-, fsax. uuan- (mlt. wan-), mnl. wan- (nl. wan-), ffris. won-, wan-, fht. wan(a)- (t. wahn-), feng. wan-; av ett adj. motsv. fvn. vanr, saknande (motsv. got. wans); sannol. besläktat med lat. vanus, tom, gr. εὖνις, saknande, sanskr. ūná, otillräcklig, saknande. — Jfr MEN, konj.2, VANITET]
ss. förled i ssgr.
1) med nekande l. (starkt) förringande l. förklenande innebörd, för att beteckna motsatsen till det som uttrycks av efterleden l. att detta dels saknas l. föreligger i otillräcklig l. (alltför) ringa grad l. omfattning, dels är l. avser ngt felaktigt l. dåligt l. mindervärdigt l. oriktigt l. förvänt o. d.; jfr MISS- 1.
2) (†) med förstärkande innebörd, för att beteckna hög grad av det som uttrycks av efterleden; jfr MISS- 2.
Ssgr (i allm. till 1): VAN-AKTA. (†) ringakta (ngn l. ngt); äv.: vanvårda (ngt). Stiernhielm (SVS) III. 1: 100 (1642). Han wanaktar sit sinne; låter det fördärfwas. Pfeif DeHabitu 284 (1713). Om någon har en Contrair mening, så kunna ther besta skiäl wahnachtas. Swedenborg RebNat. 1: 299 (1720). —
-ART. [fsv. vanart]
1) (†) hos person: från vedertagen norm (starkt) avvikande väsen l. natur, (moraliskt) dålig l. klandervärd karaktär l. läggning o. d.; särsk. om nedärvt väsen osv. som yttrar sig i oönskade l. ss. orätta uppfattade handlingar; äv. i fråga om djur; jfr art 3 a o. oart 1. Hansson Norman 21 (c. 1550). Månge sigh finna, som anthen medh lögner sigh föda, eller och en part dett göre aff vanarth och illvillie. OxBr. 1: 98 (1616). (Om) Visen af egen vanart dödar sitt foster, då är det ett tecken, at en sådan Vise aldrig gifver mer än en svärm om året. Gullander SvarVetA 20 (1773). Den ärftliga vanarten började strax visa sig, så att .. Cain blef en broder-mördare. Regnér Begr. 1: 17 (1807). Wår böjelse för Nåd och mildhet emot dem, hwilka mer af falska begrepp och lättsinnighet, än af inre wanart och ond afsigt, i någor mon felat emot den borgerliga ordningen. SPF 5: 153 (1826). Cannelin (1939).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om betänklig l. frånstötande sida (se sida, sbst. 22) hos ngn; äv. allmännare, om dåligt l. klandervärt uppförande l. sätt att vara; i sht förr särsk. om asocialt beteende (yttrande sig i förseelse l. brott); jfr oart 2 o. vanartighet. Tweggiahanda wanart, som altijd lodher widh oss menniskiorna, nemliga, otroo och förtwifflelse. LPetri 2Post. 246 b (1555). Den Människia, som stiäl, och är icke nödstält, hans Wanart bör straffas med döden. Frese Sedel. 25 (1726). (Fångvårdsstyrelsen framhåller) att den ungdom .. som .. intoges å landets fångvårdsanstalter, till stor del utgjordes af personer, hvilka redan i tidigare år varit med brott och vanart beträdda. BtRiksdP 1879, I. 1: nr 1, Bil. 1, s. 11. Se vi inte pojkslyngeln livslevande framför oss! Hans mor är förtvivlad över hans vanarter. Athena 165 (1917).
3) (†) från normen avvikande o. förkastlig form l. variant (av l. hos ngt), avart (se d. o. 2). Ogräs rote man ut, naturens illaka vanart. Nicander Minn. 14 (1769). Ingenting är .. angelägnare, än att skilja civilisationen sjelf ifrån dess slagg och vanarter. Almqvist MennSaga 471 (1839). Mången klagar bittert öfver, att det .. varit odlingens vanarter, som bragt .. (kulturlanden vid Nilen o. Eufrat) i förfall. Svensén Jord. 57 (1884). —
-ARTAS, v. dep., äv. (numera mindre br.) -ARTA, v. (-a 1638 osv. -as 1621 osv.) om person(s karaktär o. d.): utvecklas på ett (moraliskt) tvivelaktigt l. dåligt sätt, arta sig illa; särsk.: vansläktas, degenerera; förr äv. om sak: starkt försämras, förfalla, urarta; förr särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av till l. (ut)i; särsk. (o. numera i sht) i p. pf. (se slutet). Althenstundh att wäderet wexte, och waanartades uthi een storm. Gustaf II Adolf 487 (1621). Thet skal blifwa honom .. hiertans Wee och Blygd, tå han förnimmer at någen hans Dotter wanartas. Schroderus Albert. 1: 18 (1638). Om någon af them wanartes och icke wilja läta rätta sig. Skolordn. 1724, s. 31. Det allmänna felet i dessa afhandlingar är .. det .. halfsanna och matta, som råder både i tankar och stil, och som mer än ofta vanartar til fullt Non-sense. JournSvL 1797, s. 36. Hvad ära skulle det vara för en god och mild Regent, att bringa sig sjelf i den nödvändighet att vanartas till en hård och grym tyrann? Franzén Minnest. 1: 336 (1820). När snillet .. vanartar, då skymmes dess glans, och det förlorar mycket af sin makt. Edgren AmerSkönlit. 208 (1879). särsk. (numera i sht i fråga om ä. förh.) i p. pf. i adjektivisk anv., om person (ofta om barn l. ungdom): vanartig (se d. o. 2 (a)); jfr -skaplig. Som månge finnas så wanartade, at the icke allenast sielfwe intet wilja uppenbara thet the weta, utan och genom hotelser hindra och förhålla andra sådant at uptäcka (osv.). Bergv. 1: 366 (1687). Det gifwes ingen bittrare sorg, än sorgen öfwer wanartade barn. Hagberg Pred. 1: 246 (1822). Balzacs .. (tal) prisar kärva romardygder som mönster för vanartade yngre släkten. 3SAH LXXIX. 2: 200 (1971). Barnavården utvecklades (under 1900-talet) från fattigvård och filantropi till ett statsintresse .. ”Asociala, sedligt försummade eller vanartade barn” skulle räddas undan moraliskt förfall med professionell fostran och anstaltsvård. SvD 30/1 2012, s. C9. —
-ARTIG, förr äv. -ARTOG. [fsv. vanardogher]
1) (numera i sht i skildring av ä. förh.) om person: som har artat sig illa, särsk.: vansläktad, degenererad; jfr -släktig. VocLib. adj. (c. 1580). Så trädde tå effter then fromme och försichtige Konung Eurijk, hans waanartige Son Alrijk vthi Regimentet. Schroderus JMCr. 449 (1620). Domen om Erik XIV har sin grundval, då man vet, att han var en vanartig son af den vördnadsvärdaste fader. 2SAH 51: 141 (1875).
2) om person: som förhåller sig l. uppträder klandervärt l. otillåtet l. olämpligt med hänsyn till moral l. lag l. sed o. d.; särsk. dels: opålitlig l. svekfull l. falsk, dels: som uppträder hänsynslöst l. förargelseväckande; i sht förr äv. närmande sig bet. dels: som handlar mot Guds vilja, ogudaktig, dels: brottslig; särsk. (o. numera i sht) i allmännare l. överförd l. mer l. mindre bildl. anv. (se a, b); jfr -arta slutet, -vördig 2. Herren haffuer en styggilse widh en wanartigan. SalOrdspr. 3: 32 (öv. 1536). Emeden Wij nu .. befinne, at ondskan och argheten flux wexer till .. så at monge onde och wanartighe menniskior finnes, the ther hwarken sköte om Gud eller Hans helghe Bod och Befalning (osv). Schmedeman Just. 47 (1563). The Andelige, som för någen Miszhandel skull äre dömde, skal ingen tagha i Förswar. Ty man the Obrotzlige, och icke the Wanartige, förswara skal. Schroderus Os. 1: 650 (1635). Så wanartigt far hann fram, att mera wån ähr, att snart lärer sådant blijfwa botat. Reenhielm OTryggw. 80 (1691). Danckwardt, som upgaf Carlsten, kallas trolös och wanartig. Benzelstierna Cens. 205 (1743). Blifwer nogon lärare, sin Syssla försumlig, eller i heder och lefnad wanartig, skall med honom förfaras enligt kongl. Brefwet. ÅbSvUndH 83–84: 326 (1784). Drafvelsman .. (dvs.) Lögnaktig, bedräglig, falsk, vanartig man. Dahlgren Gl. 157 (1890). särsk.
a) om barn l. halvvuxen ungdom: som uppför sig illa, trotsig l. olydig l. ouppfostrad; förr äv.: oförståndig l. tanklös. Hårda Hustrur och Betnosor, elacka och wanartige Barn, troll til huszfolck, och mycket annat oräckneligit ondt. Rudbeckius Luther Cat. 46 (1667). Om våren i Mars månad, börjar roten (hos rapsen) skjuta ganska fort, så at hela landet kårt efter står grönt, då vanartigt folk skära af bladen och nyttja dem til kål. VetAH 1756, s. 28. Huru ofta hör man icke föräldrar förklara, att den vanartige sonen ju fått ”så mycket stryk”, utan att deraf någon nämnvärd verkan försports! Idun 1888, s. 117. Man undfägnades med tankar om .. fullständigt vanartiga skolkamrater som sedermera artat sig utomordentligt väl. SvD 14/9 1997, s. 23.
b) i överförd anv.; särsk. om leverne l. handlande o. d. The som .. glädhias offuer wanartig ondsko. SalOrdspr. 2: 14 (öv. 1536). Som han för sit wanartiga och olideliga lefwerne och förhållande nödgades sökja sin säkerhet uti et Closter (osv.). Block Progn. 105 (1708). (Han) får behålla sitt jobb, men har fått motta en varning för sitt vanartiga beteende. Expressen 29/7 1996, s. 2.
3) (numera bl. tillf.) om ngt sakligt: som är av tveksam l. bristfällig l. dålig l. felaktig beskaffenhet l. natur o. d. Hwem skall plåcka der uth dhe Leede Wanartige Näszlor? BröllBesv. 330 (c. 1660; uppl. 1970). At Oculera. Efter gammalt och wanartigt bruk, sker det emellan Barck och Trän. HushBibl. 1756, s. 588.
Avledn.: vanartighet, r. l. f. [fsv. vanardoghet] särsk. till -artig 2: vanart (se d. o. 2); särsk. om vanartigt beteende. En stiäl aff wanartighet, och annar aff rätt Fattigdom. DomRegl. mom. 35 (c. 1540). När .. (filmen) berättar om tuffa unga som via gängslagsmål och allmän vanartighet till sist hamnar bakom galler. Expressen 24/9 1992, TVBil. s. 18. —
-ARTING. [till -art l. -arta] (numera bl. tillf.) om vanartig person. Björn Vestind. 61 (1791). Wid föregående förhör hade de unga wanartingarna med stor fräckhet nekat. Malmbgt 1894, nr 91, s. 3. —
-BETALNING. [jfr fsv. vanbetaladher] (†) om otillräcklig l. orättmätig betalning. HC11H 3: 28 (1670). Krijgzfolket klagade mycket öfwer honom för wanbetalning och elake tractamenter. OSPT 1686, nr 11, s. 3. —
-BILD. (numera bl. tillf.) förvänd bild, vrångbild; äv.: fantasi- l. drömbild, tankefoster. Din vanbild jängligt raglar vid min sida. Almqvist Amor. 313 (1822, 1839). Se briljantens skimrande vanbild i kiselstenens oslipade brottyta. Hemberg NJagtsk. 225 (1897). —
-BILDA, -ning (se d. o.). särsk. (numera bl. tillf.) med avs. på person l. sinne(lag) o. d.: forma l. dana l. uppfostra på olämpligt l. oriktigt l. felaktigt sätt; jfr bilda, v.1 2 b, 6. (Schröderheims) far .. var nog vis att icke vanbilda en son, eller med mödor förlora ett godt ämne. BtBiogrSchröderh. 6 (1796). Våra barnboksillustratörer i gamla dagar hafva icke syndat litet genom att offra åt osmak och tom grannlåt och därigenom vanbildat barnets konstsinne. GHT 16/2 1897, s. 2. —
-BILDNING. [till -bilda] (numera bl. tillf.) om förvänd l. falsk bildning (se d. o. 5 b); äv. konkret(are), om ngt oformligt l. missbildat, särsk. mer l. mindre bildl. 2SAH 10: 301 (1822). Det skall .. icke blifva deras fel, om .. vitterheten och konsten göras till sak för något annat ”parti”, än det, hvari dessa sjelfva uppträda såsom part mot obildning eller vanbildning. 2SAH 20: 93 (1840). Han målar med inspirerad styrka de vanbildningar, laster och omänskligheter, som en hjärna kan fundera ut. OoB 1930, s. 505. —
-BRUK. (†) om handlingen l. förhållandet att ngt används l. handhas o. d. på ett olämpligt l. förkastligt sätt, vanskötsel l. vanvård; äv.: missbruk l. oskick. Sådane wanbruuk, medt messe haldningh på thet Swenske tungemål. G1R 7: 544 (1531). At de åkrar, hvilka genom arbete och flit stodo frodiga och buro mycken säd .. skola råka i vanbruk och likna ödemarker. LBÄ 9–10: 92 (1798). —
-BRUKA, -else, -ning. [fsv. vanbruka] (†) vansköta (ngt); äv.: missbruka (ngt) l. använda (ngt) på felaktigt sätt. Theris frihethers oc priuilegiers vanbrukningh. G1R 4: 75 (1527). Wan-brukes gödslen, som borde nyttjas til något bättre och gagneligare (osv.). Alm(Gbg) 1749, s. 35. (Matbristen) härflyter alt utaf en swag och wanbrukad landskiötsel. Salander Gårdsf. 459 (1758). —
-BÖRD. (†)
1) (†) om handlingen l. förhållandet att framföda missbildat foster; äv. konkret: missbildad varelse, missfoster; jfr börd, sbst.1 6, 8. Thet Diuren wanskaplige foster framburit hade .. lijka såsom Naturen hadhe ifrån sitt rätte kynne kommit igenom wilfarelse til waanbyrd. Schroderus Liv. 399 (1626). Ther födes (dock the må een Wanbyrd heller heta) Meteora. Spegel GW 66 (1685). JGOxenstierna 4: 64 (1815).
2) (†) utomäktenskaplig (o. för släkten vanhedrande) börd (se börd, sbst.1 10). När K. Philippus hemförde Cleopatram, tå hafwer Brudens Moderbroder Attalus intet burit något skyy therföre, at förwijta Alexandro hans wanbyrd och skändelige födelse. Sylvius Curtius 50 (1682). Johansson HomOd. 1: 222 (1844). —
-BÖRDA, v., l. -BÖRDAS, v. dep. (†) befläcka l. vanhedra (sin släkt(s namn) o. d.); äv. dels ss. dep.: vansläktas, dels i p. pf. i adjektivisk anv.: som är av utomäktenskaplig (o. vanhedrande) börd. Min ätt och Fäders Blod jag ej wahnbörda welat. Cederhielm Brutus 53 (1739). När jag ser, at barnen til sinnelag ofta vanbördas ifrån sina dygdiga mödrar. Cederhielm PVetA 1740, s. 16. Ingen inom eller utom riket kunde vörda honom, som på sin moders plats, på Sverges konungatron uppsatt en vanbördad frilla. Fryxell Ber. 3: 318 (1828). Ahrenberg StRätt 195 (1899). —
-BÖRDIG. [fsv. vanbyrdhogher] (numera mindre br.) om person: som är av enkel härkomst; särsk.: ofrälse l. lågättad; äv.: som är av utomäktenskaplig börd; förr äv. dels med sakligt huvudord, dels i allmännare anv. (se slutet). Finnes ath dhe, som icke ähro födde aff adeligh slect och familia, bliffua medh it nyt och obrukeligit ordh, Wanbyrdigh, noteradhe. HSH 22: 294 (1650). Genom Innocentii III. Bulla af år 1198 förklarades alle de för vanbördige .. som ej voro födde af äckta säng. Botin Hist. 2: 183 (c. 1790). (Lagman Bengt) var gift med Sigrid den Fagra, som var af ringa och fattig härkomst, hvarföre hon ock föraktades af den högmodiga Birger (Jarl) och kallades vanbördig. Afzelius Sag. 4: 41 (1842). Längre tillbaka i tiden betraktades .. gifte utanför adelns krets som vanbördigt. Fahlbeck Ad. 2: 154 (1902). SAOL (1998). särsk. (†) allmännare: som i visst avseende inte håller måttet, särsk. dels: illa beryktad, dels: vansläktad, dels: (kroppsligen) missbildad l. vanskapt; om ngt sakligt äv.: som saknar stil l. finess, simpel l. lumpen. Fram för alle andre vthaff thesse waanbyrdighe ting woro the halffmänningar the wederstyggeligste. Schroderus Liv. 399 (1626). Huru Konungen äger macht, at af Nåd återgifwa them, som til äreröriga böter fälde eller ock wanbördige äro, theras heder. Nehrman PrCiv. 412 (1751). Tillfälle att undersöka och utreda, hvad Gustaf Wasa och hans ende, ej från honom vanbördige, son, Carl, verkat till en bättre samhällsordning. 2SAH 17: 186 (1836). Har man .. läst en sida Viktor Rydberg, synes gärna annan stil oädel och vanbördig. Vetterlund Skissbl. 203 (1914).
Avledn.: vanbördighet, r. l. f. (numera mindre br.) egenskapen l. förhållandet att vara vanbördig. Denna (minister) war .. storsläktad och hade den förmån, at narrar intet begabbade honom för wanbördighet i det Hofwet han kom til. Dalin Arg. 1: 275 (1733, 1754). SAOL (1973). —
-BÖRDING, förr äv. -BYRDING. [fsv. vanbyrdhinger] (numera mindre br.) om person som är av ofrälse härkomst; äv. dels om person som är född utom äktenskapet, ”oäkting”, dels i allmännare anv. (se slutet). HB 2: 367 (1648). De vanbördingar, Konungen uppdragit till höga embeten .. särdeles Göran Pehrson, sågo väl, att de af Sturarne voro förbisedda. Afzelius Sag. 7: 171 (1853). Jag gick omkring som en vanbörding och oäkting i mitt eget rum. Siwertz SpegAmor 72 (1947). SAOL (1986). särsk. allmännare, om vanartad person (l. vanartat djur); särsk. om vansläktad person; äv. dels: utböling (se d. o. 2), dels mer l. mindre bildl. Wanbyrdingar woro: Cain .. Cham .. Ismael. Paulinus Gothus MonPac. 403 (1628). Föda och beskydd äro de förnämligaste ting, hwilka ungarna behöfwa, och Skälhonan är i dessa stycken ingalunda Naturens wanbörding. GbgMag. 1759, s. 123. Lyder du blott de första sinnliga intrycken .. så blir du ej annat än en omyndig vanbörding, som aldrig kommer till förvaltningen af sitt ädla fädernearf. Wallin 1Pred. 3: 63 (c. 1830). Den kungliga administrationen .. skulle handhas av svenskar, och ingen vanbörding finge dragas den svenska aristokratien över huvudet. HT 1944, s. 385. Östergren (1966). —
-FORMA, -ning. (numera bl. tillf.) förändra (ngn l. ngt(s form)) till det sämre, vanställa; missbilda (ngt l. ngn); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskilt fall av missbildning o. d.; äv. bildl. Hufvudskålens snedhet och öfriga vanformning (hos spädbarn) må man icke söka till att rätta, genom våldsam tryckning. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 184 (1839). Han reste sig på sina genom den oupphörliga knäböjningen vanformade ben. Rydberg Ath. 350 (1859). (Jag) observerade .. hans långa rocks och bens vanformade skuggor på vägg och golv. Engström Ränn. 137 (1920). Makt vanformar en del människor och leder lätt till missbruk. Küng HbRätt 12 (1989). —
-FREJD. [fsv. vanfrägdh]
1) (numera mindre br.) om förhållandet att ngn (på grund av egenskaper l. sätt att leva l. bete sig o. d.) utsätts för missaktning l. förakt, dåligt anseende, vanrykte (se d. o. 2); förr äv. om anledning att skämmas, skam l. vanära. Eho som intet .. talar (som Homeros m. fl.) och så skrifwer .. är en stackare, en idiot. Then förachta the, then begabba the .. och wet icke hwad åtlöije och wahnfrägd han vndergå, och oqwädins ord höra och intorcka moste. Swedberg Schibb. e 3 a (1716). Thet wore mot Guds lag, och til hans (dvs. en judes) wanfrägd lände, / At sig befrynda med en oomskoren slägt. Kolmodin QvSp. 1: 282 (1732). Ett ädelmod, hvarigenom han både borttog sin medbroders vanfrägd, och förvärfvade sig sjelf en ogemen ära. Kolmodin Liv. 2: 338 (1832). SAOL (2006).
2) ss. ä. juridisk term, betecknande (straff bestående i) (viss) förlust av medborgerligt anseende o. därmed förbunden försämring i rättsställning. RB 24: 13 (Lag 1734). Wanfrägd och bewist tjufnad äro fulle skäl till caszation. PH 15: 584 (1794). För det han användt ett förfalskadt qvitto dömdes han till 6 månaders straffarbete och 2 års vanfrejd. Kalmar 14/10 1898, s. 2.
Ssg (till -frejd 2; numera bl. i skildring av ä. förh.): vanfrejds-straff. straff bestående i vanfrejd. Kalmar 26/4 1890, s. 2. Vid riksdagen 1918 lyckades han .. avskaffa det fördärvbringande vanfrejdsstraffet, som vållat så många människors undergång genom att stänga vägen för dem till hederligt arbete. Spångberg BanbrHövd. 132 (1939). —
-FREJDA. [fsv. vanfrägdha]
1) (numera bl. ngn gg) utsprida dåligt l. illasinnat rykte om (ngn (l. ngt)), förtala; beröva (ngn) heder l. ära; med avs. på ngt sakligt äv.: förringa värdet av, uttrycka ringaktning för; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: som har dåligt rykte, illa beryktad; förr äv. i pass. övergående i dep.: förlora sin heder osv.; äv. mer l. mindre bildl. Aldenstund .. en part aff adel hafwe gifft sigh medh ofrälst qwinne, och en part taghit wanfrägdede personer. Schmedeman Just. 218 (1622). Jag hafwer ingen wahnfregdat; jag hafwer ingen talt illa om i thenna skrifft. Swedberg Schibb. f 4 a (1716). Såsom ährolystna, hedersiuka och högfärd mäst wahnfrägdar thet wyrdiga och ährbara Ståndet, är (osv.). Lange Norby 65 (1742). Ser man icke .. huru de största och ansenligaste sällskaper aftagit och wanfrägdats, alt efter som man försummat at underhålla ideerna om det Allmänna bästa. SvMerc. 2: 304 (1756). Jord-egarne .. ansågo föga annat arbete vara värdigt för sig, än at gå i krig .. hvarvid åkerbruket blef, såsom et mera vanfrägdadt lefnadssätt, å sido satt. Schönberg Bref 1: 14 (1777). Denne man .. var så vanfräjdad i bygdalaget, att folk icke ville hafva med honom att beställa. Lönnberg FnordSag. 1: 90 (1870). I stället för att ett ords ålder gav det ädelstenens glans för Plejaden, förringas och vanfrejdas det därigenom för Malherbe. Belfrage StilSt. 9 (1920).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) ss. (del av) bestraffning frånta (ngn) medborgerligt anseende; äv. om brott: medföra vanfrejd för (ngn); anträffat bl. i p. pf. o. p. pr. (På rådstugan) tilser Magistraten, at ingen sig intränger, som ei wid Walet (av riksdagsmän) bör äga Stämma, såsom .. omyndige, wanfrägdade etc. PH 2: 910 (1731). Tjufnadsbrott eller annan wanfrejdande förbrytelse. SPF 1839, s. 172. Upphovsmannen var .. en vanfrejdad person, som för begången kopparstöld förvisats från Avesta. Lindroth Gruvbrytn. 2: 190 (1955). —
-FRÄGD. [fsv. vanfrägdher] (†) som är illa beryktad l. ansedd, vanfrejdad (se -frejda 1). Wanbördigh eller wanfrägder, thet är then som har ondt rychte. RARP 4: 347 (1650). Se till du wanfrägt Sällskap flyr. Frese AndelD 62 (1724, 1726). —
-FÄRD. (van- 1597. vans- 1555–1725) (†) (stor) olycka l. ofärd; jfr färd 7. Hwad wil tå .. komma för itt gräselighit straff och plågha offuer them, som Gudz nampn misbruka, och theres nästa allahanda plågho och wansferd ther med vndska? LPetri 2Post. 220 a (1555). Swedberg Ordab. (1725). —
-FÖR. (van- 1522 osv. vans- c. 1565)
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om person: som led av medfödd l. förvärvad skada l. deformitet i kroppens rörelse- l. stödorgan, rörelsehindrad l. fysiskt handikappad; förr äv. dels: som (på grund av ålderdomssvaghet l. sjukdom) brister i l. saknar kraft l. ork att klara sig själv l. är oförmögen att arbeta, dels i sådana uttr. som vanför till äktenskap, som är oförmögen att genomföra samlag; äv. mer l. mindre bildl.; jfr -lytt. Et Siukehws .. (avsett för) Pelegrijmom oc androm vanförom, fattigom, blindom och lamom. G1R 1: 34 (1522). Ther Probsten, af långlig Siukdom eller ålder, blifwer wanföhr, förordne Biskopen en annan skickelig Man .. til hans Vicarium. Kyrkol. 24: 21 (1686). Jag är Gudi ähra, intet skadd och wanföhr blifwen (vid eldsvådan). Swedberg SabbRo Ödmj. skr. §19 (1712). Det gifves rättigheter, som den styrande makten ej mera kan sakna, utan att göras vanför, än arm eller ben kunna utan lyte afhändas människokroppen. Leopold 5: 318 (c. 1804). Äktenskap gånge .. på makes yrkande åter .. om honom ovetande andra maken vid vigseln .. var obotligt vanför till äktenskap. SFS 1920, s. 978.
2) (†) om ngt sakligt: som ej är i fullgott l. användbart skick. Wästre Kyrckiogaflen så waanföör, att man stundel(ige)n fruchtar för des nederfahl. VDAkt. 1707, nr 764. Stengårdarne voro öfver allt rätt illa lagde och vanföre. Ferrner ResEur. 7 (1758).
Ssgr (till -för 1): vanföre-anstalt. (förr) anstalt för vård av fysiskt handikappad. Vanför, som är medellös eller mindre bemedlad, .. må .. beredas bidrag till nödvändiga resor till och från vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg. SFS 1912, s. 845.
-väsen(de). (†) sammanfattande, om allt som tillhör den organiserade vanförevården inom ett land. Flodström SvFolk 128 (1918). SFS 1958, s. 195.
Avledn. (till -för 1): vanförhet, r. l. f. (numera bl. i skildring av ä. förh.) särsk. om förhållandet l. tillståndet att vara fysiskt handikappad; äv. mer l. mindre bildl.; jfr van-försel. Om .. wår waanföörhz vthi Gudz Lagzfulbordelse, argumenterar Paulus häftigt. Phrygius HimLif. 161 (1615). Befattningshavare (är) skyldig att avgå från sin befattning, därest han .. till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte .. befinnes för framtiden oförmögen att på tillfredställande sätt sköta sin befattning. SFS 1949, s. 1382. —
-FÖRESTÄLLNING. [jfr t. wahnvorstellung] föreställning som bygger på felaktig slutsats l. falsk uppfattning av sakförhållande; särsk. (i sht psykiatr.) om i sjukdomsbild ingående (obehaglig l. skrämmande o.) orimlig o. förnuftsvidrig föreställning som inte låter sig korrigeras med förnuftsargument. Hygiea 1866, s. 69. (Epikuros) bekämpar .. en annan vanföreställning om vägen till lycka, nämligen uppfattningen att man blir lyckligare ju högre upp man når i samhället. FinT 1955, s. 445. Det svåraste är vanföreställningarna. .. (Inbillningen) vrider sönder verkligheten, fyller honom med fasa och förtvivlan. Johannisson MelankRum 41 (2009). —
-FÖRSEL. [fsv. vanförsla] (†) vanförhet; särsk. om förhållandet l. tillståndet att (på grund av ålderdomssvaghet l. sjukdom) vara oförmögen att arbeta l. sakna kraft l. ork att klara sig själv. (En person dömdes) fför thet han wtt wroch sin ffader ock icke willett ffödha honom j sin ålderdom och wan ffösle efftter Suerges lach. BtFinlH 2: 27 (1544). Tholander Ordl. (1872). —
-GÖMMA l. -GÖMME. [fsv. vangöma]
1) (†) om förhållandet att ngn brister i tillsyn l. uppsikt över l. vård l. skötsel av ngt, försumlighet l. oaktsamhet l. vårdslöshet; särsk. i sådana mer l. mindre pleonastiska uttr. som av l. genom förseelse och vangömmo; jfr gömma, sbst. 2, o. -gömsla, -vara. EnköpTb. 61 (1551). Kan så hända, at Foster af grof förseelse och wangömo, utan upsåt at dräpa .. liuter döden. PH 11: 588 (1779). Åliggande det Factori-Styrelsen .. att den genom försummelse eller wangömmo timade skada, tillfullo upprätta och gälda. SPF 6: 27 (1830). Att dokumenten har ett sådant historiskt och allmänt intresse, att de måste skyddas från att komma i vangömmo. SvD(A) 25/11 1945, s. 5. Östergren (1966). jfr elds-vangömma.
2) (numera mindre br.) om förvar av ngt som ngn framställt l. tillskansat sig o. dyl. gm ohederlighet (i sht i fråga om tjuvgods); äv. konkret, om gömställe för sådant gods; jfr gömma, sbst. 3, 4. Aldenstund .. Råstenar äro mycken förändring underkastade genom omildas händer, som dem sönderslå, förstöra eller söka i wangömo lägga med trän och skogs öfwerfällande (osv.). LandtmFörordn. 40 (1725). (Han) vidhöll .. att de 23 hos honom beslagtagna falska tvåkronorna legat i vangömmo sedan han 1879 straffades för falskmyntsutprångling. SmålP 1890, nr 152 A, s. 4. Då var du väl ute och hjälpte konsuln att hitta säkra vangömmor och att smuggla det som lämpade sig dit. Ahlin Markn. 395 (1957). —
-GÖMSLA, äv. -GÖMSLE. [fsv. vangömsla] (†) = -gömma 1. Schroderus Dict. 30 (c. 1635). Skeer skada af hans försumelse, eller Kyrkio blifwer stulin för oläsne dörar och wangömsle skull, tå återgelde skadan. KOF II. 2: 255 (c. 1655). Ihre (1769). —
-HEDER. [fsv. vanheþer]
1) (†) vanhelgd. Affguderij och gudz wanhedher. OPetri 2: 382 (1529). Then wanhedher, som Gudhi och Herranom Jesu Christo .. ther medh skeer, at man hans Sacrament så förachtar. LPetri Luther Nattw. C 7 a (1558).
2) om förhållandet att ngn (på grund av sitt handlande o. d.) framstår i (i sht moraliskt) ofördelaktig l. dålig dager; äv. om förhållandet l. handlingen att utsättas för missaktning l. förakt; förr särsk. i uttr. lända l. vara ngn till vanheder; jfr heder, sbst.2 5, 10, o. -ära, sbst. 2. Then ther dierff är, hon är bådhe fadhrenom och mannenom til wanhedher. Syr. 22: 5 (Bib. 1541). Må blygseln vakna i hans bröst, utan at han känner vanhedern; ty för den som en gång ser sig förnedrad, äger ej mera styrka at återvända til dygden. Björn FörfYngl. 10 (1792). Konsuln Varro .. blef, till sin egen vanheder, ett verktyg för Sejani ilska. Kolmodin TacAnn. 1: 307 (1833). Jag har hört en del historier om honom .. som jag inte tycker länder honom till vanheder eller tyder på att han var någon fähund eller skurk. Lindström Leksaksb. 168 (1931). Gör hon inte det (som hennes anhöriga kräver) skickas hon tillbaka till Turkiet och till ett liv – eller död – i vanheder. DN 31/5 2006, s. C8.
3) omständighet l. handling l. beteende som leder till l. förorsakar vanheder (i bet. 2); förr äv. om person som ger upphov till vanheder; jfr heder, sbst.2 6, 7. OPetri Kr. 61 (c. 1540). (Påvens kröning av kejsare) är .. en Ceremonia, som .. tagit öfwerhanden, icke vthan Rijksens störste wanheder och fördärf. Schroderus Sleid. 186 (1610). Jag skal nog förhindra at du inte til slut, förtjust af en berycktad qvinna, blir en vanheder för din slägt. Björn FörfYngl. 79 (1792). Den som vittnar ensam riskerar att själv bli vanhedrad eftersom han dragit vanheder över någon utan att kunna styrka sitt vittnesmål. GbgP 19/1 2003, s. 46. —
-HEDERLIG, adj. [fsv. vanhedherliker] (numera mindre br.) som innebär l. medför vanheder (för ngn l. ngt), vanhedrande l. kränkande l. neslig. Serenius O 2 b (1734). I hög grad vanhederlig för Johan är den behandling, som den olycklige (dvs. E. XIV) i sina fängelser måste undergå. Forssell o. AAGrafström 75 (1831). Armén skingrades, vanhederliga freder kostade riket större avträdelser än som behövt förekomma. 3SAH LXV. 2: 219 (1955). SAOL (2006). —
1) (†) vanhelga (ngt l. ngn); jfr -vörda 1 a, -ära, v. 1. Tu som berömer tigh aff laghen wanhedhrar gudh medh laghsens offuerträdning. Rom. 2: 23 (NT 1526). Onödige saker och de som vanhedra Kyrkan, måste ingalunda i Kyrkan läggas. Wallquist EcclSaml. 5–8: 291 (1666). Om vi ej villja vahnhedra våra förfäders aska, böra vi ej så lätteligen låta betaga oss detta (dvs. rätten att följa kungen i kröningsprocessionen). 2RARP 18: 194 (1751). Jag fann gravkapellet vandaliserat och vanhedrat på det mest skandalösa sätt. De Geer Bergsl. 103 (1951).
2) (med ord l. gm handling) (söka) förnedra l. förödmjuka l. kränka (ngn l. ngt); äv. om handling l. verksamhet l. vana o. d.: åsamka (ngn) förlust av anseende l. moraliskt värde; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; förr äv. oeg., om ngt sakligt konkret; jfr -ära, v. 2. Att den Gafwel, som wetter til Borggården .. motte och med huggen Steen blifwe bepryd, elliest wanhedrer dett altt thett andre. HB 2: 221 (1588). Taltes om Herbinio huru han hafwer wanhedrat Academien i sitt nylig tryckte scripto. UUKonsP 8: 37 (1667). (Han) förblef därwid, at afsäjelse skulle i högsta måtto wanhedra hans Far. Mennander Brev 279 (1776). Detta vanhedrande fjäsk för knutpiskans herrar begick Staaff trots vetskapen, att Sverge icke hade någon som helst skyldighet till utlämning. Höglund Branting 1: 407 (1928). En kvinna kan vanhedra sin familj och dra skam över hela släkten genom sitt beteende. GbgP 18/1 2001, s. 4. —
-HELGA, -an (†, AP 25/8 1954, s. 4), -else (se avledn.); -are (†, Thomander 3: 375 (1826), SAOL (1973)). med avs. på ngt som bör hållas heligt l. obesudlat: ej visa l. uppträda med tillbörlig vördnad l. aktning inför l. gentemot, profanera, ohelga (jfr -hedra 1); äv. allmännare, särsk.: förringa värdet av (ngt), förklena, nedsvärta; äv. med sakligt subj. (jfr -hedra 2). At man ännu intet fallit på den dåraktiga yran, at köpenskap och handel wanhelgar Adelskapet. Lagerbring 1Hist. 1: 419 (1769). De mer andliga buden, som förbjuda afgudadyrkan, vanhelgande af det heliga o. s. v. Rudin OrdUngd. 1: 49 (1894). Platsen som syns är en representation för Gud, och man ändrar inte på den saken genom att vanhelga platsen och göra den till en rövarkula. Hartman NattLys. 136 (1951). Det vore, förklarar han mjukt och stilla, vanhelgande att lämna (bilen) innan låten är slut. DN 16/11 2011, s. C12.
Avledn.: vanhelgelse, r. l. f. (numera bl. tillf.) vanhelgd; äv. konkret(are), om ngt som medför l. innebär vanhelgande. (Att kyrkoherden) brukar en Guds wanhelgelse uthi dhet att han går ifrå Altaret medh Messe Särcken på. Cavallin Herdam. 1: 399 (cit. fr. 1682). Det gick så långt, att man ansåg Ekmans frescomålningar som en vanhelgelse, ty konsten betraktades .. som ett profant tidsfördriv. Öller VLittLiv 1 (1920). (Benares betraktas med) vördnad, trots den vanhelgelse och ödeläggelse många av dess tempel .. voro utsatta för av muhamedanerna. Zilliacus VandrÅr 3: 60 (1923). Östergren (1966). —
-HELGD. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om förhållandet l. handlingen att ngt som bör hållas heligt l. i vördnad l. aktning vanhelgas l. skymfas; äv. med mer l. mindre förbleknad bet.; jfr -heder 1, -ära, sbst. 1, o. o-helgd, vanhelgelse. 2RARP 15: 497 (1747). Ännu i dag är Sabbathens wanhelgd belagd med dödsstraff. Hagberg Pred. 3: 113 (1817). (Efter maten inleddes) sången, mest Goetheska stycken .. äfven några numror af Rossini, hvilket .. icke innebar någon vanhelgd, emedan Goethe var en känd älskare af Rossinis musik. Rydqvist Resa 52 (1838). Skallsjö gamla kyrka står ännu .. i fullkomlig vanhelgd. GHT 17/7 1896, s. 2. I Sverige är det drygt 100 år sedan Gustaf Fröding åtalades för vanhelgd av sederna. SvD 3/11 2002, s. 50. —
-HELIG. (†) ohelig (se d. o. 1, 2); äv.: irrlärig. Schroderus Os. 1: 585 (1635). Ja, högen allena / är förgård till fromhetens boning den rena, / och dit intet vanheligt nalkas kan. Ling As. 508 (1833). —
-HOPP. [fsv. vanhop] (†) brist på l. avsaknad av hopp, misströstan l. förtvivlan l. hopplöshet; särsk. i uttr. falla i vanhopp, drabbas av misströstan osv. Giff oss ena stadigha och rätta troo till Christus .. och förwara oss j fråå twiffuelachtigheet och wanhopp. OPetri 1: 58 (1526). Wanhoppet (var) så starckt, at han sielff reeff Guldkädarne aff Halszen, sampt Ringarne aff Fingren och kastade thet i Siön. Girs G1 106 (”108”) (c. 1630). Straxt begynner han falla i waanhop, huru han sig wijdare skall kunna nära. 1BorgP 456 (1642). Lindfors (1824). —
-HOPPA, adj. [fsv. vanhopa; till -hopp] (†) som är utan hopp, misströstande, förtvivlande. När tigh kommer thetta j sinnet, at tu äst en syndare .. så tagh tigh til wara, at tu icke för then skul öffuergiffuer bidia, och bliffuer wanhoppa til Gudh. LPetri 1Post. Y 1 a (1555). Swedberg Schibb. e 4 b (1716). —
-HOPPA, v., äv. -HOPPAS, v. dep. [fsv. vanhopa, vanhopas] (†) hysa föga l. inget hopp, misströsta l. förtvivla; äv. (o. i sht) ss. dep.; jfr miss-hoppa. OPetri 1: 27 (1526). At the fortuifla och wanhoppa på gudh. OPetri 2: 91 (1528). (Om en sjuk ej hinner få nattvarden) tå skal han .. icke förfäras och wanhoppas, uthan .. gifwa sigh i Gudz händer medh en stadig troo. KOF II. 2: 158 (c. 1655). Lindfors (1824). —
-HÄLSA. [fsv. vanhelsa] (†) ohälsa. Verelius 281 (1681). Under längre tid samlade .. (J. E. Rydqvist) bidrag till en Svensk vitterhetshistoria i större omfång, hvars fullbordan ty värr förhindrades af hans sedermera inträffade vanhelsa. 2SAH 54: 77 (1878). —
-HÄVD.
1) i fråga om (åker)mark l. jord- l. skogsegendom o. d.: (tillstånd l. skick präglat av) bristande l. försummad skötsel l. vård, vanskötsel, vanrykt; äv. allmännare, i fråga om byggnad l. väg o. d.; särsk. i sådana uttr. som ligga l. falla l. råka i vanhävd; jfr hävd 4 o. -vård. SvLantmät. 1: 140 (1585). Wart tridie åhr .. skal KronoFogde eller Länsman .. skåda .. å skattejord, när wanhäfd och miszbygnad ther å märkes. BB 27: 1 (Lag 1734). Att .. åkern .. råkat i yttersta vanhäfd. EconA 1807, dec. s. 85. Ett svårare jordskalv, några års vanhävd, kunde lägga hela verket (dvs. Panamakanalen) i ruiner. Frosterus Jord. 115 (1930). En gammal och fattig bonde, vars jordbruk låg halvt i vanhävd, och som måste ha billig arbetskraft eller ingen alls. Martinson BakSvenskv. 84 (1944). (Bellmans grav) vårdades i flera år av en typograf på Stockholms Posten, men föll sedan i vanhävd och glömska. Expressen 6/11 1994, s. 4.
2) i bildl. anv. av 1, särsk. om (tillstånd präglat av) åsidosatt l. underlåten omvårdnad. Missförståndet 26 (1740). (Det sv. språket) låg länge, likt flera Europeiska, nedsänkt i ett djup af förakt och vanhäfd. 1SAH 5: 287 (1795, 1813). Sedernas vanhävd. 3SAH LVIII. 2: 284 (1947). Tilltalsordet kamrat har fallit i vanhävd efter Sovjetunionens fall. DN 30/6 1994, s. A15.
Ssg (till -hävd 1): vanhävds-lag. om lag angående vanhävd av mark l. jord- l. skogsegendom. Försvarsfrågan 8 (1913). En skoglig vanhävdslag. PropRiksd. 1978–79, nr 110, s. 184. —
-HÄVDA.
1) med avs. på (åker)mark l. jord- l. skogsegendom o. d.: hålla i vanhävd, missköta; äv. med avs. på land l. natur o. d.; förr äv. oeg., med avs. på skötsel l. bruk; numera i sht i p. pf.; jfr hävda 4 o. -rykta, v.1, -sköta, -vårda. 2RARP 15: 234 (1746). Ängskötselen är .. besynnerligen i Finland, ännu mycket wanhäfdad. Gadd Landtsk. 2: 236 (1775). Sicilien .. är, ehuru nu vanhäfdad, ett af de bördigaste länder i verlden. Palmblad LbGeogr. 188 (1835). I allmänhet bör man icke vara för sparsam (med gödselämnen), synnerligen då det gäller att bringa en vanhäfdad eller ouppodlad mark i kultur. MosskT 1889, s. 78. Ogräsbemängda åkrar bör kallas vanhävdade och därmed inte få förekomma. UNT 24/1 2010, s. A31.
2) i bildl. anv. av 1: försumma omsorgen om l. skötseln av (ngt), vanvårda l. vårdslösa. (Professorerna) hafva vanhäfdat vetenskaperne, då de efterlåtit at utvidga dem. Höpken ÅmVetA 1745, s. 14. Vi .. (förnekar) icke, att både i äldre och nyare tider danskan ofta blifvit vanhäfdad genom månget tanklöst upptagande af främmande ord. Frey 1844, s. 537. —
-KANT, se d. o. —
-KLÄDA. särsk. (†) klä (ngn) illa, vanpryda l. missklä; äv. med sakobj.: passa (se passa, v.1 V 2) illa (jfr kläda 8). (Hämndlystnad är) en böjelse som vankläder vår natur, som kväfver all mänsklighet. Vasenius Top. 1: 109 (cit. fr. 1790). Han (bär) en vanklädande svart rock och de förhatliga glasögonen. Böök Heidenstam 1: 250 (1945). Östergren (1966). —
-KUNNIG. [fsv. vankunnogher] (†) okunnig (se d. o. II 2, 3). (De) sade sig .. för all sin möda intet annat wunnit, än det, at de blifwit kallade owittre och wankunnige. Posten 1769, s. 411. Denna vankunniga frihetsyra. SvT 16/8 1852, s. 2. —
-KUNNIGHET. (†) okunnighet (se d. o. II 2). På visse orter, der en tiock vankunnighet med myndig åtgiärd handterade grufveväsendet såsom det gemenaste handtverck. Tilas CurrVitæ 192 (1756). (Ärendet om sockenbornas avguderi) hänvisades .. till konungens fogde, som dömde att de .. skulle .. stånda kyrkans disciplin för den förargelse de brukat i sin vankunnighet. Näsström FornDSv. 2: 294 (1948). —
-KUNSKAP. (†) okunskap, särsk. mer l. mindre pleonastiskt, i uttr. ovitterhet och vankunskap. Ovitterhet och vankunskap. 2SAH 32: 161 (1766). Järta 2: 440 (1828). —
-LOTTA, -ning (†, SagSed 1932–34, s. 56 (1785), Bremer Pres. 116 (1834)). tilldela (ngn l. ngt) sämre l. mindre andel l. lott l. färre andelar l. lotter än berättigat l. skäligt (förr särsk. i fråga om tilldelning av lott vid (arvs)skifte); äv. dels allmännare: missgynna (ngn), behandla styvmoderligt, dels mer l. mindre bildl.; särsk. (o. numera bl.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr lotta, v. 2). Att han war wanlottett, och wille haff(w)e en nÿ skattningh. 2SthmTb. 7: 281 (1586). Man tycktes icke finna för godt att .. afhålla sig ifrån den orättvisan, att genom Lagar styra, tvinga, gynna eller vanlotta den ena eller den andra. LBÄ 19–20: 88 (1799). Naturen begåfvar och vanlottar länder. Beskow Minnesb. 2: 369 (1866). Det är sant, att han träget och troget försvarade de vanlottade i klassamhället. 3SAH LXVII. 2: 7 (1958). —
(2) -LYTT. (†) lytt, vanför (se d. o. 1). UpplDomb. 5: 90 (1579). At inge wanlytte .. måga .. låta se sig på gatorne. PH 6: 4855 (1758). Östergren (1966). —
-MAKT. [fsv. vanmakt]
1) (numera bl. tillf.) kroppsligt tillstånd präglat av brist på l. avsaknad av fysisk kraft l. styrka (orsakat av utmattning l. sjukdom o. d.); äv. om (övergående) tillstånd av medvetslöshet, synkope; särsk. i uttr. falla i vanmakt, förlora medvetandet, svimma; jfr makt 2 o. o-makt, vanmäktighet 1. Stiernhielm Vt. (1658, 1668; under swima). Jag trött och matt ej mer kan styra mina fiät, / Af vanmagt jag til jorden stupar. Envallsson Kung. 22 (1784). (Krafternas avtagande) fortfor till den 5 mars, då vanmakt inträffade, samt .. en stilla yrsel, hvarefter h. m. (K. XIV J.) föll i dvala, som räckte till få ögonblick före aflidandet. Ahnfelt HofvLif 2: 175 (c. 1845). När någon oförmodat öppnade en dörr, flög hon upp, gav till ett skrik, kom ofta i konvulsivisk gråt och höll på att falla i vanmakt. Lagergren Minn. 4: 361 (1925). Hjärtat .. hade visst upphört att slå. Vanmakten kanske varade några sekunder – ja kanske en hel minut innan han förmådde att ur en av lådorna fumla fram en injektionsspruta. Kjellgren Smar. 51 (1939).
2) förhållandet att ngn saknar makt (se d. o. 11) l. möjlighet l. förmåga att åstadkomma l. genomföra l. påverka ngt, oförmåga l. otillräcklighet; särsk. om tillstånd l. känsla som präglas av avsaknad av makt osv., maktlöshet; jfr vanmäktighet 2. Dalin Vitt. I. 3: 72 (1741). Huru blefwo deras krafter beskaffade? De förbyttes i wanmagt och oförmögenhet till det som är rättskaffens godt. Schartau UndBarn 18 (c. 1820). Då ingen hörde hennes rop, då hon kände sin fullkomliga vanmakt, då vacklade allt, då tvivlade och förtvivlade hon. 3SAH LIX. 2: 23 (1948). Vreden övergår i vanmakt och tårar stiger upp i hans ögon. Henschen SkuggBrott 186 (2004).
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1, 2; särsk. om passivitet l. bristande handlingskraft (hos myndighet l. organisation l. rörelse o. d.). Hela Staden .. förvandlades .. til en stenhop och har alt sedan ej kunnat resa sig ur sin wanmakt. Dalin Hist. 2: 151 (1750). Hattarnes vanmakt förlamade också alla tillämnade förföljelser. Malmström Hist. 5: 122 (1877). (De) lider mer än någonsin av det ständiga oväsendet från grannlägenheten. Och är bestörta över myndigheternas vanmakt. Arbetet 21/8 1995, s. 11. —
-MOD. (†) avsaknad av l. brist på mod, modlöshet l. nedslagenhet. HSH 25: 29 (1628). Sedan sorgens timma slagit, skulle dessa tårar blifva vädermälen af svaghet och vanmod. HLittSt. 1: 315 (1822). —
-MÅTT. [jfr fsv. vanmata, mlt. wanmate, t. wahnmass] (†) oriktigt l. falskt mått. Huru medh opackat godz och wanmått widh Packare Bana skal omgås. SthmStadsord. 1: 13 (1620). PH 2: 896 (1731). —
-MÅTTIG. (†) som inte överensstämmer med det fastställda l. angivna l. normala måttet; jfr måttig 1 o. under-måttig. Alt hädanefter inkommande wanmåttigt murtegel, hwilket ej håller det i Magistratens .. Kungörelser .. utsatte mått .. förklaras confiscabelt. PH 6: 3876 (1755). Til förekommande af van-måttige kärils förfärdigande. VetAH 1774, s. 166. —
-MÄKTA, -an. [jfr fsv. vanmakta, vanmaktas] (†)
1) (†) drabbas av l. befinna sig i ett tillstånd av vanmakt (se d. o. 1), bli l. vara vanmäktig, försmäkta; äv. dels tr., om hetta l. hunger l. umbäranden o. d.: göra ((kropp l. lem hos) ngn) kraftlös l. matt, dels i pass. övergående i dep. (jfr 2). (Han) lijdher .. hunger til tess han icke meer förmå, dricker ock icke watn til tess han wanmechtas. Jes. 44: 12 (Bib. 1541). At Fastan bleff på thesse twenne Månader tilbaka satt för Solennes häfftige Hetta skuld, som waanmächtade och förswaghade Menniskiones Kroppar, therutinnan war wijslighen förordnat. Schroderus Os. 1: 324 (1635). Jag kastade mig ofta ned i solvärmen vid en klippvägg, och vanmägtade af hetta. VetAH 1814, s. 74.
2) (†) i pass. övergående i dep.: förlora (känslan av att besitta) makt (se d. o. 11) l. förmåga att åstadkomma l. genomföra l. påverka ngt. De som i dess (dvs. handelns) handhafwande och styrsell sittia, wanmäcktas dageligen. 2BorgP 3: 343 (1727). När. Magter. wanmägtas. Dalin Vitt. 3: 223 (1733). AGSilverstolpe Bokst. 12 (1811). —
-MÄKTIG. [fsv. vanmäktogher]
1) (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) motsv. -makt 1, om person: som befinner sig i ett tillstånd av vanmakt; särsk: som (tillfälligt) förlorat medvetandet, avsvimmad; förr äv. om kropp l. lem o. d.: som saknar styrka, svag, kraftlös. Styrck och vpretta hans kranka och wanmechtiga ledhamoot. OPetri Hb. E 4 a (1529). För .. dem, som nyligen af swåra siukdomar äro upkomne och derigenom ännu machtlöse och wannmächtige (hjälper inte brunnsdrickning). UHiärne Underr. 14 (1702). Lova gaf till ett anskri och föll vanmäktig ned på golfvet. Virén Skizz. 21 (1890).
2) motsv. -makt 2: som befinner sig i ett tillstånd av vanmakt, maktlös l. oförmögen; äv. dels i överförd anv., om känsla l. sinnesstämning l. handling o. d., dels mer l. mindre bildl. (jfr -makt 3). 2Kon. 19: 26 (Bib. 1541). Regeringen var vanmägtig, och sällan åtlydd. Schönberg Bref 1: 97 (1777). Månne numera kristendomen verkligen är så vanmägtig och så kraftlös? 3SAH 2: 6 (1887). Omkring honom samlas hans anhöriga och vänner .. alla lika vanmäktiga, då det gäller att bringa hjälp. Bolin VFöda 118 (1933). Den arabiska befolkningen bar under kvidan det turkiska oket men reste sig i vanmäktigt trots mot de kristna inkräktarna. 3SAH LXVIII. 1: 24 (1959).
Avledn.: vanmäktighet, r. l. f. [fsv. vanmäktoghet]
1) (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) till -mäktig 1: vanmakt (se d. o. 1). VarRerV 16 (1538). I Wanmächtigheet och dånande warder man medh Ettickia .. wederqwächt. Schroderus Comenius 302 (1639). I tredje fasen .. (av nostalgins sjukdom) förvärras alla symtom: sömnlöshet, .. vanmäktighet, kolikartad diarré, brinnande feber ... symtom som slutar med döden. GbgP 20/3 2001, s. 48.
2) till -mäktig 2: vanmakt (se d. o. 2). OPetri 3: 534 (c. 1535). Alt sedan Konung Carls Räfst hade .. (adeln) lefwat i wanmägtighet. Celsius G1 1: 328 (1746). Vi sitter där, en samling människor från alla världens hörn .. var och en uppriven till sitt innersta, kännande vår vanmäktighet inför lidandet i världen. Martinson ArméHor. 250 (1942). —
-PASSA. (†) passa (se passa, v.1 V 8) illa; äv.: ej passa sig (se passa, v.1 V 9), vara opassande; i sht i p. pr. Att ej genom en efterhärmad flärd, vanpassad fåfänga, stötande friheter .. gifva förargelser och öka sina behof. Rodhe Lindblom 151 (cit. fr. 1793). (Orden) all vår nöd (är) vanpassande att repeteras i en Psalm. SvLitTidn. 1815, sp. 399. (Jag skall omtala) hvad ni behöfver veta, för att icke misstänka henne eller mig för något vanpassande. Almqvist Ekols. 1: 62 (1847). Atterbom Siare 5: 504 (1849). —
-PRIS. (†)
1) (†) oskäligt l. ytterst lågt pris, underpris; särsk. i sådana uttr. som falla l. komma i vanpris (jfr miss-pris); äv. i fråga om betalningsmedel: egenskapen l. förhållandet att ha lägre värde än åsatt (jfr -värde). Risingh KiöpH 19 (1669: kom(m)a). När jordbruks waror falla i wanpris .. så faller också jordbruket i föragt och Riket i fattigdom på folk och waror. Fennia XVI. 3: 52 (1761). Guld-myntet, hwilket .. är underkastat långt mindre fara, än kopparen för wanpris. Zettersten AnmMynt 13 (1771). Är bekant, att tjära en längre tid varit i vanpris. Västerb. 1931, s. 48 (c. 1834). Östergren (1966).
2) (†) förhållandet att ngt underskattas l. värderas (orimligt) lågt, ringaktning l. missbelåtenhet; jfr pris, sbst.3 II 1. Haffuer icke en pottomakare macht ath göra aff enom klimp itt kaar till prijs, och thet andra till wanprijs? Rom. 9: 21 (NT 1526). Mjöd, war wåra förfäders drick, som så aldeles kom(m)it i wanpris, sedan winet hos osz blifwit allmänt, at (osv.). Linné Sk. 402 (1751). Tio år .. (efter slaget vid Lützen) stod lifvet så i vanpris, att man tog och man miste det, såsom man i våra dagar tager och bortkastar en cigarett. Topelius Planet. 1: 168 (1889). SvD(A) 15/2 1933, s. 10. —
-PRISA. (†) uttala sig (starkt) nedsättande l. ofördelaktigt om (ngn l. ngt); jfr prisa, v.3 1. Hon will ej, at man wanprisar hennes rara konst. EP 1794, nr 40, s. 2. Hagberg Shaksp. 3: 233 (1848). —
-PRYDA, -ning (†, PrivSvStäd. 3: 238 (1573)). misspryda l. missklä l. förfula (ngt l. ngn); äv. bildl.; jfr pryda 2 o. -kläda. Hender, att mong huus bliffue förfaldne och i grund förderffuede .. huilkett staden till ingen ringe skade och waanprydning är. PrivSvStäd. 3: 238 (1573). Grammatican vanpryder .. ej förnäma Herrar. LBÄ 18: 40 (1798). Klas Bock var gammal och hade ett vanprydande ärr på sin hals. Moberg Rid 47 (1941). —
-PRYDLIG, äv. -PRYDELIG. (†) vanprydande l. missklädsam; äv.: ej estetiskt tilltalande, ful; äv. i överförd l. bildl. anv. (Att) then gamla wanprÿdeliga cathedren (blev) med grå färg öfwerstruken. ÅbSvUndH 83–84: 190 (1746). Utförandet, ehuru i allmänhet icke wanprydligt, kan man .. kalla särdeles slarfwigt. ÖgCorr. 1854, nr 4, s. 3. Hos Amerikas indianer, som gerna måla sina kroppar, förekommer tatuering sällan och anses till och med ibland såsom vanprydlig. Kruhs UndrV 174 (1884). Norström RelTank. 212 (1912). —
-PRYDNAD. om ngt som (gm sitt utseende) vanpryder (ngn l. ngt); äv. mer l. mindre bildl.; jfr prydnad 3. Ett hus .. som i alla afseenden är en hufwudStadens synnerliga wanprydnad. ÅbSvUndH 83–84: 297 (1779). Det hade gått så långt .. att gesällerna .. inte ville godkänna gifta arbetskamrater, sådana ansågs mindre karaktärsfasta och som en vanprydnad för yrket. Fogelström VävBarn 23 (1981). —
-RESTAURATION. (†) om illa gjord l. stilvidrig l. misslyckad restauration (se d. o. 3). Ahrenberg Männ. 4: 122 (1909). —
-RYKT, sbst.1, äv. -RYKTE, sbst.1 [fsv. vanrökt] (†) vanskötsel l. vanvård; i fråga om person äv.: bristande omsorg l. omvårdnad; jfr rykt, sbst.1 1, o. -hävd 1. Ath then sågoquern må bliffua wijd magth oc ey för vanrykt forderffuas. G1R 4: 151 (1527). Så att .. (barnen) nödtorffteligen försörgde blifwa och af wanrycht och annan oachtsamheet icke lijdha någon skada. Lagförsl. 316 (c. 1606). Cannelin (1939). —
-RYKT, sbst.2, se -rykte, sbst.2 —
-RYKTA, v.1 [fsv. vanrökta] (†) vansköta l. vanvårda (ngn l. ngt); äv. försumma (se d. o. 4) (ngn l. ngt); jfr rykta, v.1 1, o. -hävda 1. (Allmogen besvärar sig) öfwer deras pastor .. at han wahnrycktar Kyrkiobordet i det han förArrenderar Prästebordsegorne under Stadhen till bruks. NorrbHembSkr. 1: 316 (1663). Där en Sockn, eller By, med någon kommit öfwerens om en .. (avels)Hingsts underhåll, och densamma honom wanrycktar .. då skal Crono-Befallnings-Mannen honom Tingföra. PH 2: 1224 (1735). Mina fattige och af modren wanrycktade barn. VDAkt. 1736, nr 92. Schulthess (1885). —
-RYKTA, v.2 [fsv. vanrykta] (söka) bringa (ngn l. ngt) i vanrykte (se -rykte, sbst.2 2); äv.: utsprida falskt l. illvilligt o. d. rykte om (ngn l. ngt); förr äv.: beröva (ngn) medborgerligt anseende (jfr -frejda 1); särsk. (o. numera i sht) i p. pf.: illa beryktad. Händer sig att någen Adelsman .. tager sigh någen offentligen wahnrychttadt eller elliest befläckiadt hustru. RARP 1: 4 (1626). Man har trott sig kunna vanrykta naturvetenskaperne genom påståendet, att ”det är mest klena hufvuden som studera dessa”. Fries BotUtfl. 1: 29 (1843). Af folket var han ej omtyckt, ty som oftast beljög och vanryktade han de män, som med honom vistades. Bååth Grette 48 (1901). Vilka humanitära argument som än utåt motiverade nedläggningen av de vanryktade mentalsjukhusen var bevekelsegrunderna naturligtvis också här i grunden ekonomiska. Expressen 25/3 2001, s. 6. —
-RYKTE, sbst.1, se -rykt, sbst.1 —
-RYKTE, sbst.2, förr äv. -RYKT, sbst.2
1) (numera mindre br.) falskt l. illvilligt l. ondskefullt rykte; jfr 2. Lælius Jungf. A 6 b (1591). Endoch wij hadhe förmodhat, att sådant wanrychte .. skulle nu mestedels nedherquaft och stillat wara, liquel förnimmer man, att stoor mistanka och twifwelsmål ahnnu uthi någres hierte är behollen. RA I. 4: 810 (1598). Kringspriddes och finnes ännu om honom en stor mängd nidskrifter och vanrykten. Fryxell Ber. 8: 98 (1838). Högberg Storf. 147 (1915).
2) (oförtjänt) dåligt rykte (se d. o. 2) l. anseende, missaktning; särsk. i sådana uttr. som komma l. råka i vanrykte, bringa ngn l. ngt i vanrykte; i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 1; jfr -frejd 1. ÄARäfst 45 (1596). Thenne gripswaldiske academie (är) genom begge thesse professorers förwållande både ut- och inrikes råkad i stort wahnryckte. 1PrästP 8: 560 (1734). Att Phosphorismen .. är en vämjelig uselhet, har jag från dess första födelse alltid erkänt och predikat: jag har stått fadder åt dess vanrykte. Tegnér Brev 2: 140 (1820). Skall .. denna nyttiga glosa (dvs. ”pansarkryssare”) kanske helt komma i vanrykte? VFl. 1937, s. 196. Var nu snäll och döm själv, om man kan förvåna sig över att Din bok i läsarnas ögon har bringat Dig i vanrykte! Johansson GogAns. 215 (1989). —
-SINNAD. (†) vansinnig; särsk.: som befinner sig i ett upphetsat sinnestillstånd, exalterad l. galen. Een drucken och wansinnat quinna, är itt förtreetzligit ting, ty hon weet icke skyla sijn eghen skam. LPetri Sir. 26: 8 (1561). Han är .. wansinnat ifrån ungdommen, och undertiden så fånachtigh, at han grijper till yxer och stenger, och will slå fader och moder. VDAkt. 1650, nr 72. —
-SINNE. om mental l. psykisk störning vanl. åtföljd av förvirring l. vanföreställningar (i ä. fackspr. ss. beteckning för sjukdomstillstånd); äv. (o. numera i sht) försvagat, om av lidelse l. känslofullhet o. d. upphetsat sinnestillstånd, galenskap (se d. o. 2) l. dårskap; äv. om ogenomtänkt l. oförnuftig handling l. tilltag l. infall; särsk. i sådana uttr. som gränsa till vansinne, driva ngn till vansinnets gräns; jfr -vett o. vansinnighet. GT 1787, nr 97, s. 3. Er Farbror har ett visst Vansinne, när det blir frågan om Toner. Musik! – då glömmer han till och med sina Hästar. 3Saml. 5: 140 (c. 1826). Afsked med pension .. kan .. meddelas den, som innehar beställning på stat och i minst tre år lidit af lamhet, blindhet eller vansinne. TjReglArm. 1889, s. 265. Den som inte drivs till vansinnets gräns av några timmars marsch genom myggmolnen .. måste äga övermänsklig självbehärskning. Selander LevLandsk. 94 (1955). Det är ju vansinne, sa jag. Varför slösar du din tid på prenumerationsinsamling, när hela landet väntar på vad du ska skriva. Lo-Johansson Förf. 76 (1957). Några drivs av en besatthet att bevisa det omöjliga, en besatthet som gränsar till vansinne. KvällsP 9/8 2001, s. 2. jfr diktar-, förföljelse-, process-, storhets-vansinne m. fl.
Ssgr: vansinnes-anfall. anfall av vansinne; äv. försvagat, om anfall av galenskap o. d. (Hon) fick ett av sina vansinnesanfall .. och söp ur champagneglaset för en ängslig tysk studentgosse. Cederschiöld Artist. 54 (1915). Det gäller hans underliga fantasier under ett vansinnesanfall sommaren 1894. Olsson Fröding 36 (1950).
-dåd. om i stark affekt utförd grov o. lagstridig våldshandling. Nytt vansinnesdåd av den frigivne mördaren. DN(B) 4/3 1929, s. 8.
-SINNIG. [fsv. vansinnogher; jfr mlt. wansinnich] som lider av vansinne, som är psykiskt sjuk; äv. dels: som befinner sig i ett upphetsat sinnestillstånd, alldeles rasande, ursinnig, dels i överförd anv.: som vittnar om vansinne (jfr -sinnad, -sint); äv. allmänt förstärkande l. bildl. (se slutet). LPetri SalOrdspr. 9: 13 (1561). Ack jag såg dig! Jag brann; vansinnig jag gjordes af kärlek. Adlerbeth Buc. 40 (1807). England har .. (kväkarna) att tacka för den första inrättning, der en rationell behandling af vansinniga blifvit tillämpad. Frey 1850, s. 299. Den sinnessjuke .. får .. mer eller mindre vansinniga idéer eller sjukligt förfalskade föreställningar. Wretlind Läk. 9–10: 246 (1902). Som en vansinnig stod han upp i sin båt och viftade åt Johan med båda händerna över huvudet. Hesslind Sista 195 (1974). Extra polisman Julander blev .. vansinnig, bankade med sin behandskade hand på bilens sidoruta och skrek att föraren måste vrida av tändningen. Guillou TjuvMarkn. 328 (2004). jfr storhets-vansinnig. särsk. dels allmänt förstärkande: ytterlig l. extrem, ofta i adverbiell anv., dels bildl., om ngt sakligt: absurd l. orimlig l. befängd. BrinkmArch. 2: 356 (1810). En strålande uppenbarelse med klassiskt rena drag, under en vansinnig hatt, väcker allas uppmärksamhet. SD(L) 1896, nr 69, s. 5. Han hade en vansinnig tur. OoB 1896, s. 321. Jag var ensam och vansinnigt trött efter att ha suttit på .. soffan utanför barnsjukhuset hela sommaren. Zetterström EnslBel. 29 (1981).
Avledn.: vansinnighet, r. l. f. vansinne; äv. (o. numera i sht) om tokig l. galen idé l. handling, tokighet, stollighet. Här, ther man antingen faller j brådhdödh, eller j wansinnugheet, hwilka starcka sootten åstadh kommer. LPetri 4Post. 62 b (1555). Presterskapets återinställande i sin politiska makt, en vansinnighet, som snart skall straffa sig sjelf. SP 1829, nr 224, s. 2. Brotten förde Erik (XIV) till vansinnighet, vansinnigheten till fängelset. Agardh o. Ljungberg I. 1: 115 (1852). Moderna fjällturister kan komma på vansinnigheter som t ex att ta med sig en sådan där mountain bike hit upp och försöka köra med den på hängbron över forsen. DN 9/8 1992, s. A6. —
-SINT. (†) vansinnig. Wansinta Hustrun Stina Andersdotter från Bondarp. VDAkt. 1793, nr 90. Nu af en vansint kärlek förledd, du fängslas emellan / Martiska svärd. Adlerbeth Buc. 49 (1807). Tholander Ordl. (1872). —
-SKAPA, -else (†, Phrygius HimLif. 79 (1615), Hamb. (1700)), -ing (†, Ling As. 329 (1833), Nyman NVägPsyk. 187 (1946)), -nad (se avledn.), -ning (†, Stiernman Riksd. 1045 (1643), Sydow O’Leary Schíane 75 (1921)); -are (†, Bergklint MSam. 1: 205 (1781)). [fsv. vanskapa. — Jfr -skapad] (numera bl. ngn gg) vanställa l. deformera l. missbilda (ngt); äv.: misspryda; med mer l. mindre abstrakt obj. äv.: förvanska l. förvränga; äv. dels (ngn gg) utan obj., dels med avs. på person (se a). Helsingius (1587). At intet trää eller brädhe är så reent och slätt, som icke hafwer någre remnor, som thet wanskapar. Schroderus Hoflefw. 83 (1629). Igenom Barbarernes härjande .. blefvo vetenskaperne sedermera uti Clostren instängde och vanskapade. 1VittAH 1: 42 (1755). Trägården vid S:t Jacob blir just icke vanskapad. Jag tycker, att efter den nya dessein blir deraf en vackrare promenad. Calonius Bref 173 (1796). I Tyskland hade .. (den romerska rätten) dels undanträngt den ursprungliga germaniska rätten, dels omskapat och vanskapat denna. Järta 1: 311 (1832). Det är förnämligast på barrträden som japaneserna utöfva sin skicklighet att vanskapa. Kruhs UndrV 31 (1884). särsk.
a) i fråga om ngns utseende; särsk. med obj. betecknande kroppsdel l. hår o. d.; äv. mer l. mindre bildl. i fråga om ngns inre egenskaper l. karaktär o. d.; äv. med refl. obj.: styra l. spöka ut sig. Phrygius HimLif. 97 (1615). Aldri wanskapte hon säj mä styfkjortel. Stagnell Banquer. 64 (1753). Efter den så kallade bränn-sjukan .. fick hon et frätande sår på bägge läpparna, som aldeles vanskapat henne. VetAH 1756, s. 271. Han wanskapar ej sit förnuft genom dryckenskap. Nordenskjöld Oneir. 1: 156 (1783). Hennes gestalt har aldrig gjort bekantskap med korsett och hennes fötter aldrig vanskapats af skor. Skådebanan 1908, nr 17, s. 15.
b) (†) ss. vbalsbst. -ing l. -ning, konkret, om (mänsklig) varelse med kroppslig missbildning, missfoster, särsk. i nedsättande l. hånfullt tilltal. (Tackors) Förskräckelse .. förordsakar mästadels miszfall, blodstörtning, monstra, eller wanskapningar. Hastfer Får 95 (1752). Gå hem med dig, din vanskapning där, och skrik oss inte döva! Sydow O’Leary Schíane 75 (1921). Nyman NVägPsyk. 187 (1946).
Avledn.: vanskapling, m.//ig. (numera bl. ngn gg) om (mänsklig) varelse med kroppslig missbildning. Högström Lapm. Föret. 3 (1747). I den dåliga belysningen urskilde han en oformlig varelse, en vanskapling med stor puckel som böjde sig ned mot nyckelhålet. Nilsson Bokh. 214 (1937). De vampyrer som blir för desperata överfaller varandra och förvandlas då till något som kallas vanskaplingar. EskilstKurir. 22/1 2010, s. 24.
vanskapnad, r. l. m. l. f. (numera bl. ngn gg) om missbildad l. vanställd skapnad, särsk. i fråga om yttre gestalt l. utseende, deformitet, vanskaplighet; äv. mer l. mindre bildl. Hennes ögon (var) glimmande och liuflige, icke blixtande, icke aff nogen waanskapnad. Schroderus Os. 1: 9 (1635). När .. (Thorvaldsen) påstår ingen käring i Rom vara så stygg, att ej en viss lemning af ideal och plastisk symmetri ännu blickar fram genom hennes vanskapnad. Atterbom Minn. 300 (1818). Detta barocka system (för vinhandel) som bestraffar kvalitet och belönar motsatsen. Den reform för att korrigera en sådan vanskapnad (osv.). Expressen 1/3 1990, s. 32. —
-SKAPAD, p. adj. l. -SKAPT, p. adj. Anm. De anv. av vanskapad l. vanskapt som inte upptas här räknas ss. klart verbala o. behandlas under -skapa. [fsv. vanskapadher, vanskapter; p. pf. av -skapa] som är skapad l. formad på ett från det ursprungliga l. naturliga l. normala l. riktiga avvikande sätt (o. därför ful l. motbjudande l. skrämmande), deformerad l. vanställd; i sht förr särsk. om (kropp(sdel) hos) människa l. djur: missbildad; jfr -vuxen. BOlavi 157 b (1578). (Kvinnan) war så älendig och wanskapad, at hennes kråpp war krympad all tilhopa. Peringskiöld Hkr. 2: 225 (1697). Hans högra fot var alldeles vanskapt och inåtvriden. Duse Antisem. 27 (1921). Historien om de vanskapta lergökarna verkade ha väckt en ren och enkel medkänsla till liv hos mig, en sympati för det odugliga och utdömda. Brunner SvVill. 179 (1987). —
-SKAPLIG, adj. [fsv. vanskapliker] vanskapad; monstruös; äv. (i sht om ngt abstrakt): förvrängd l. förvanskad l. felaktig; förr äv.: moraliskt klandervärd l. depraverad l. vanartad. Mit .. ansichte är wanscapelighit wordhit, haffwer mist sin rätta hampn och fäghrind. OPetri 1: 97 (1526). Dhe (likstenar), som nu huggas .. ära så fula och wanskapliga, att dhe .. skiämma dhe äldre stenar. Schück VittA 2: 399 (i handl. fr. c. 1681). Cycloperne, de wanskapelige Resar hwilka upäta folck. Ehrenadler Tel. 22 (1723). Det skulle .. blifwa en wanskapelig systeme, om man finge blanda Religionen och hwad heligt wara bör med politiska afsikter. PH 6: 4845 (1758). Till kotteriet hörde .. en ovanligt ful ung man .. som av oss kallades ”Quasimodo” efter den vanskaplige ringaren i Notre-Dame. Wrangel Minn. 282 (1925).
Avledn.: vanskaplighet, r. l. f. [fsv. vanskaplikhet] förhållandet l. egenskapen att vara vanskaplig; äv. konkret, om missbildning l. utväxt l. deformation o. d.; jfr vanskapnad. Helsingius (1587). Papistiska lärare som thet Påweska Messeoffretz wederstyggelse och wanskapeligheet öfwerskyla wilia. Chesnecopherus Skäl E 2 b (1607). Söner .. utrustade med diverse vanskapligheter, såsom pucklar och knölar på åtskilliga ställen. Andersson Verldsoms. 1: 10 (1853). Inåtvända tåspetsar väcka tanke på vanskaplighet. Svahn LbMuntlFöredr. 203 (1903). —
-SKEPNAD. (numera bl. ngn gg) vanskapad l. vanställd skepnad (se d. o. 3), missfoster. Helvetets narraktigaste vanskepnader. Rydberg Faust 285 (1878). —
-SKÖTA, -sel (se d. o.). sköta (ngt) (mycket) illa, (grovt) missköta; äv.: vanvårda l. vårdslösa; särsk. dels med avs. på egendom l. näring l. syssla o. d., dels i fråga om person (se slutet); jfr -bruka, -hävda, -rykta, v.1 Verelius 282 (1681). Språket är nu, uti wåra föräldrars och wårom tid, på ett hundrad åhr, och något mera, wanskiött, förwirrat och förlagdt. Swedberg Gr. Tilskr. 5 (1722). Det gamla godset, som skövlades och vansköttes av arrendatorn. Lagergren Minn. 1: 154 (1922). O, herre min je, vad han gnor, det gnistrar ju vitt kring klackarna på hans vanskötta skor. Ferlin DöddansV 55 (1930). En vanskött miljö ökar otryggheten och främjar brottslighet och anarki. GbgP 16/8 2002, s. 2. särsk. i fråga om person l. djur; särsk. med avs. på dels kropp(sdel) l. organ o. d., dels sjukdom: missköta; äv. refl., dels: ej ta vård om sig, dels: (grovt) missköta sitt arbete l. sin uppgift o. d. Geisler BergzmLyckönsk. 3 (1719). (Man) bör .. ej underlåta att rådfråga läkare, enär en vanskött lungkatarr lätt blir kronisk. NF 2: 1271 (1878). Hvilka svåra följder kunna ej uppstå derigenom att tänderna vårdslösas och vanskötas. Idun 1888, s. 198. Hon hade ådragit sig .. (hostan) under .. influensaepidemin och hade vanskött sig så att det var ett under att hon ej blef liggande. Edgren Kovalevsky 167 (1892). Omkringboende trodde att eftersom de vägrade att arbeta så vanskötte de säkert också sina barn. GbgP 31/8 2003, s. 64. Talet har tolkats .. som en orsak att avgå omedelbart, eftersom han erkänner att han vanskött sig. GbgP 21/9 2006, s. 28. —
-SKÖTSEL, förr äv. -SKÖTSLA. [fsv. vanskötilse; till -sköta] om handlingen l. förhållandet att ngt l. ngn vansköts, vanvård l. misskötsel; äv.: oaktsamhet l. försumlighet l. slarv; jfr -bruk, -hävd, -rykt, sbst.1 BtFinlH 4: 91 (c. 1562). (Eldsvådor) tildragha sigh myckit igenom Menniskiornas Wanskötsl, i thet the .. owarligen vmgås medh Elden. Schroderus Os. 2: 649 (1635). Min förnämsta .. afsikt blifwer .. här wid ingen annan än wetnskapernas uphielpande från et öfwerhängande förakt och wanskiötsel. Lagerbring Skr. 88 (1754). Det vackra stället var en bild af den rysligaste vanskötsel och förstörelse. Knorring Cous. 1: 117 (1834). Ekonomisk vanskötsel av statliga företag innebär i slutändan en belastning för hela samhällsekonomin. DN 18/12 1999, s. A16. särsk. motsv. -sköta slutet, i fråga om person l. djur. AOxenstierna 4: 478 (1629). Wår fältskiär (dog) af hunger och wanskiötsel. Roland Minn. 50 (c. 1748). (Den nye pastorn) anade snusk och förfall överallt, vanskötsel av djur och barn och tjänstefolk och gamla. Lundkvist Vindingev. 56 (1956). —
-SLÄKTAS, v. dep., förr äv. -SLÄKTA, v., -else (†, Lind 1: 3 (1749)), -ing (se avledn.), -ning (†, Schroderus Liv. 646 (1626), Östergren (1966)). [fsv. vansläktas] utvecklas (i sht andligt l. moraliskt) på ett för släkten (l. arten l. kategorin) ofördelaktigt avvikande sätt, degenerera, vanartas; äv. allmännare, i fråga om att i sin utveckling avlägsna sig bort från det ursprungliga l. förment normala l. rätta l. önskvärda o. d., urarta l. förfalla; i sht förr äv. med bestämning inledd av prep. (i)från l. på, betecknande den l. det varifrån ngn avlägsnar sig; förr särsk. dels i uttr. vansläkta l. vansläktas ngn l. ngt, utvecklas ofördelaktigt i förhållande till ngn l. ngt, dels med bestämning inledd av prep. till, betecknande resultat av utveckling; jfr -börda. (Sonen var) medh grofwe laster besmittat, wanslächtandes ifrån sins Faders dygder. Schroderus Sleid. 15 (1610). Ofta ser man .. at fromma föräldrars barn wanslägtas. Kolmodin QvSp. 2: 501 (1750). Nuvarande Munkar vanslägtas icke på sine Företrädare uti lärdom och arbetsamhet. Björnståhl Resa 1: 449 (1772). Krigshären .. visade att den ej vanslägtats sina förfäder. Gustaf III 1: 150 (1792). (Den) urgamla dikten, att jorden .. varit bebodd af Resar, som sedermera vanslägtat till vår nu varande litenhet. Leopold 3: 461 (1802). Lägg nu manken till så att icke sonsonen varken på hjärtats eller kunskapens vägnar kommer att vansläktas från farfar. Lidman Blodsarv 62 (i handl. fr. 1882). Jag har vansläktats såtillvida att jag inte tror på Gud, åtminstone har jag ingen kristen tro. SvD 20/9 1998, s. 12. särsk.
a) om djur; förr äv. om växt l. frö l. utsäde o. d. Schroderus Comenius 129 (1639). (Valparna) måste få wara hos Modren åtminstone 2. Månader, om the ej skola wanslägtas. Orrelius Diurr. 8: 6 (1750). Trägårdsfrön måste .. årligen hämtas friska ifrån Holland, emedan de måste här, med tiden vanslägtas. Thunberg Resa 1: 123 (1788). Atas Ace L. ser inte ut att vansläktas utan kan bli lika stor som bröderna .. båda avelshingstar i Italien. DN 11/4 1996, s. C10.
b) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., särsk. om ngt mer l. mindre abstrakt. När naturen begynner wahnslechta, galnas och bånga sigh vthur sin goda arth, så vpstijger ondskan, och sätter sigh vthi samma grad .. som fromheten .. tilförrenne stådt hafwer. Sylvius Mornay 270 (1674). De Stores undergifvenhet för Ministrarne, var .. en verkelig trälagtighet, som rent af vanslägtade till den yttersta låghet. LBÄ 29–31: 66 (1799). Det var han, som i sin person fick bära ansvaret för att vältalighetens konst och höga anda icke vansläktades i ungdomsborgen. Fjelner SkMannLd 262 (1935).
Avledn. (†): vansläkting, m.//ig. (†) om person som vansläkta(t)s. Verelius 80 (1681). Å du mitt barn? ney, du är en wanslächting, du kan giöra mig galen med din plumphet. Lindahl Tanckef. 7 (1740). Östergren (1966). —
-SLÄKTIG. [fsv. vansläktogher] (†) om person l. djur: som har vansläktats, degenererad, vanartig (se d. o. 1). Såsom H. S. F. N. af högh slecht och konunghlig Familie på begge sider vtsprungen waar, så war och wisserligen hans F. N. ingen wanslechtigh vthan högt begåfwat af gudi med förstånd på gudhelig och werldslige sacker. HSH 27: 149 (1622). Sådan lamb warda klen och wanslächtig. Broman Glys. 3: 148 (c. 1730). Lindfors (1824). —
-SMAK. [jfr fsv. vansmaka] (†) oangenäm l. (mycket) dålig smak; äv. dels.: (fullständig) smaklöshet (se d. o. 3), dels: avsmak l. motvilja; jfr o-smak. Tagh itt Biuggbröd så hett thet kommer aff Vgnen, fläck thet i tu och lägg thet öfwer Tunnesprundet til thet blifwer kalt, gör så annan, 3. och 4. gången, ty thet drager Wansmaken til sig. IErici Colerus 1: 277 (c. 1645). Jag hafwer werdsens tyngd med dubbel kändsla dragit, / Och mera wansmak fåt för hennes flärd och lek. Nordenflycht QT 1745, s. 6. Hans paradoxer voro hälsosamma, att icke säga nödvändiga såsom bakslag emot tidens vansmak. Warburg Ehrensvärd 382 (1893). —
(2) -STYGG. (†) motbjudande l. vederstygglig. Theras onda sedher och wandel, som .. öffuermåtton wanstygge äro. AAAngermannus VtlDan. Förspr. a 5 a (1592). Lijka såsom Kräfwetan plägar fräta thet Köttet och then Lekamen, theruthi hon hafwer satt sigh, och göra thet wanstygt: Altså plägha och .. onyttige Böker fördärfwa Siälen. Schroderus Albert 1: 95 (1638). —
-STYRA, -else (se avledn.). särsk. med avs. på politisk l. administrativ enhet: styra (se styra, v.1 8) l. leda (mycket) illa. Det gunstlingsregemente, hvilket .. vanstyrt det stora riket. Warburg Velasquez 16 (1899). Det är människor i vanstyrda, konfliktfyllda och underutvecklade regioner som har mest att förlora på internationell avskärmning och ekonomisk depression. DN 13/9 2001, s. A2.
Avledn.: vanstyrelse, r. l. f. [fsv. vanstyrilse] (numera bl. tillf.) särsk. om handlingen att vanstyra ngt. De Polska valstriderna och kejsarens oförsigtiga inblandning deri gåfvo Frankrike ett ypperligt tillfälle att måtta ett slag åt det genom vanstyrelse försvagade Österrike. Malmström Hist. 2: 50 (1863). —
-STYRE. illa skött l. kraftlöst styre (se d. o. 4) l. dålig ledning. VL 31/12 1892, s. 2. Under .. protektionismens tanklösa vanstyre. Thyselius VHerr1Kam. 100 (1908). —
-STYRKA, sbst. (†) om egenskapen l. förhållandet att brista i l. sakna styrka l. motståndskraft, dålig hållfasthet l. stadga l. stabilitet o. d.; ngn gg äv.: kraftlöshet l. vanmakt (se d. o. 3; jfr styrka, sbst. 7). Dhe monge och differente Siöhampner, som en och annan .. emot lagh .. besegla och bruka, till Städernes .. total ruin och Rijkzens svagheet och wahnstyrckie. RR 1636, s. 869 a. Grufwearbetet (är) ganska äfwentyrligt, i anseende .. til .. de olyckor hwilka dageligen hända genom stegars och linors wanstyrka, samt när skotten skola laddas och påtändas. Bergv. 2: 704 (1756). JernkA 1876, s. 20. —
-STYRKA, v. (†) försämra hållfasthet l. stabilitet o. d. hos (ngt), (i hög grad) försvaga; äv. i p. pf. i adjektivisk anv., om kroppsdel o. d.: kraftlös l. svag (jfr styrka, v. 2). Warde .. theras höfft så wanstörckt, / At the icke mechta stånda. Ps. 1572, s. 34 b. VetAH 1771, s. 245. —
-STÄLLA, -ning. ge (ngt) ett utseende l. en form l. beskaffenhet som på ett icke önskvärt l. felaktigt l. förvänt l. frånstötande sätt avviker från det l. den ursprungliga l. normala l. riktiga, deformera; äv.: förfula; äv. dels med avs. på person (se a), dels utan obj.; äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., särsk.: förvanska l. förvränga (jfr b); jfr -forma, -skapa. (Kärrvattnet) giör blodet tiockt och seegt, wanställer til skiörbiugg och allehanda andra blodets orenligheter. UHiärne 2Anl. 273 (1706). (Husen) äro nästan öfverallt vanstäldta af de hvälfda tak man hängt öfver förstugu-portarne. Linnerhielm 1Br. 41 (1787, 1797). De tider, då vettenskaperna voro okända eller vanställda. 2SAH 1: 76 (1801). Deras karakterer hafva .. varit utsatta för det politiska hatets vanställande beskyllningar. Carlson Hist. 4: 356 (1875). I trädstammarna .. är många namn och årtal inskurna, en del så gamla och invuxna i barken att de inte längre kan läsas, de ser bara ut som vanställda ärr. Lundkvist Vindingev. 36 (1956). De tyska lagarna hade vanställts av nazismen och det var hög tid att rensa dem från deras smutsiga avlagringar. Östling NazSensm. 183 (2008). särsk.
a) i fråga om ngns utseende, särsk. med obj. betecknande kropp(sdel) l. anletsdrag o. d. (Hon) wanstälte Lineamenterne i det hon wille wisa sina sköna tänder. Dalin Arg. 1: 81 (1733, 1754). Verkliga vanställningar af kroppen förekomma .. i det att en del yrken fordra en viss, städse upprepad kroppsställning. TT 1875, s. 171. Varje nytt foster fann det lämpligt att vanställa henne på nytt sätt: detta pumpade ut vatten i sin moders händer och fötter. Combüchen Byron 249 (1988).
b) med avs. på språk l. sats l. ord o. d. Utom de sällsamheter, som af misslyckade öfversättningar förekomma, hafva nyheter sig i sednare tider insmygt, som vanställa Språket. Rudenschöld PVetA 1772, s. 11. Myntet .. visar en .. långtgående vanställning av kejsarens och stadens namn. Fornv. 1926, s. 317. —
-TOLKA, -ning; -are (SAOL (1950) osv.). uppfatta (ngt) på ett felaktigt sätt, (grovt) misstolka l. missförstå; äv. uttyda (ngt) felaktigt. Aristoteles .. hvars skrifter i usla och korrumperade upplagor ytterligare vantolkats af medeltidens skolaster. Schück SvLitH 549 (1890). Redan när han relaterar innehållet i min artikel, gör han sig skyldig till vantolkning. Form 1946, s. 87. Missuppfattningar eller vantolkningar av sanna EU-regler. DN(A) 19/5 1995, s. 13. —
-TREVEN, äv. -TRIVEN. (†)
1) (†) om ngt levande (jfr 2): som har förlorat sin livskraft, försvagad l. kraftlös l. förtvinad; jfr -trevlig 1. (Hästen) bör ständigt öfwas och muntras .. så at ingen wårdslöshet gör honom wårdslös, och ingen wanskötsel wantrefwen. Dalin Vitt. II. 6: 117 (1740). Förutom några vantrifne buskar här och der af dvergbjörkar växer det på fjällen (på Island) flera varieteter af kryppil. Thelaus Skog. 40 (1865). Hansson NVis. 126 (1907).
2) (†) om ngt sakligt: otrivsam; äv. dels om person: som vantrivs, dels i bildl. anv. SvTidskr. 1875, s. 151 (bildl.). Vantrefna hem. VLS 161 (1887). Grättna och vantrefna menniskor. PT 1896, nr 58, s. 3. GbgP 11/9 1949, s. 2. —
-TREVLIG. (†)
1) (†) = -treven 1; jfr o-trevlig 1. Alm(Ld) 1806, Bih. s. 11. Vi kunna förklara, hvarföre .. alla de plantor, som stå i planteringens bryn .. blifva små och vantrefliga. Agardh Bot. 2: 58 (1832).
2) (†) otrivsam; äv.: otrevlig (se d. o. 2) l. osympatisk. (En) rå, smutsig, vantreflig man. EconA 1807, dec. s. 47. Tiggarfogdens vantrefliga boning. Selander Keller Seldw. 2: 216 (1913). Östergren (1966).
Avledn. (†, till -trevlig 1): vantrevlighet, r. l. f. (†) = -trevnad 1. At många Träd af Löf-skogen .. äro på något sätt felaktige, det må bestå i vantreflighet, röt-skada, ihålighet. Zethelius SvarVetA 3 (1767). Fischerström 1: 337 (1779). —
-TREVNAD, förr äv. -TRIVNAD.
1) (†) om förhållandet att ngt levande inte utvecklas l. växer ss. förväntat l. normalt; jfr trevnad 2 o. o-trevnad 3, vantrevlighet. När några Siukdomar twinga annor Diur, gå the länge i Wantreffna, men tå Getterna äre som kåtast och fetast, falla the snarligen alla i sönder. IErici Colerus 2: 154 (c. 1645). Upsala hade .. (under hedendomen) månge välmående invånare. Äfven under Påfvedömet förmärktes ingen vantrifnad. Fischerström Mäl. 396 (1785). Genom åkerbrukets fall uppstod vantrefnad i alla näringar. Agardh o. Ljungberg II. 2: 131 (1856). (I gyttjan) stodo höga granar, som voro nästan barrlösa av ålder och vantrevnad. Lagerlöf Holg. 2: 18 (1907). Auerbach (1916).
2) vantrivsel; jfr trevnad 3 o. o-trevnad 4. Måge i .. Låthe vpsettie ett stort skiönt huuss .. (åt lejonet) på thet att för:de Leijon vthaff tränglse eller aff ondh Lucht ike motte haffue någon wanthreffnedt. HB 1: 237 (1586). Hoppas vi att andra orsaker än vantrefnad i vårt sällskap hållit dig så länge borta. Strindberg Brev 2: 342 (1882). —
-TRIVAS.
1) om ngt levande (jfr 2): inte utvecklas l. växa ss. förväntat l. normalt; förlora fysisk styrka, försvagas; särsk. (o. numera bl.) om växt; äv. mer l. mindre bildl.; jfr trivas 1 o. o-trivas 1. Alt folck i gårdenn skulle wantrifues och trå bort. 3SthmTb. 1: 158 (1593). En bepröfvad erfarenhet intygar .. att boskap .. wantrifwes och urartar till en dwärgaktig wäxt genom dåligt och knappt foder. Wahrman Manski o. Wolstein 3 (1807). Ofta hör man upprepas, att under krig och vapenbrak vantrifvas näringar och aftynar handel. 2SAH 17: 201 (1836). Stundom är alfven af sådan beskaffenhet, att de odlade växterna vantrifvas, ja t. o. m. dö ut, om deras rötter komma i beröring med densamma. NF 3: 1295 (1880).
2) om person: trivas (mycket) illa, känna (allmän) otillfredsställelse; särsk. i uttr. vantrivas med ngt, vara otillfreds l. inte stå ut med ngt; jfr trivas 2 o. o-trivas 2. Jag vantrifs utan dig i prägtigaste Slott. Envallsson Kopparsl. 16 (1781). Att en sådan man skulle vantrivas i ett liberalt parti .. ligger i öppen dag. Höglund Branting 1: 446 (1928). Jag hade fått större inkomster än jag kunde förbruka, men vantrivdes djupt med arbetet. Moberg DinStund 256 (1963). —
-TRIVSEL. (stark) otrivsel; jfr trivsel 2 o. -trevnad 2. Werin Ekelund 1: 332 (i handl. fr. 1907). Anomi kan .. vara ett symtom i det stora och akuta syndrom som kallas vantrivsel på jobbet. Johannisson MelankRum 246 (2009). —
-TRO. [fsv. vantro]
1) (numera mindre br.) om svag l. bristfällig gudstro, tvivel; äv.: avsaknad av tro, otro (se otro, sbst. 4); i sht i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 2. Wij bidie .. at dieffuulen, werlden och wårt eghit kött, icke skal bedragha och förföra oss i wantro, förtwiffuelse, och j andra swåra synder och laster. Cat. 1562, s. B 7 b. En våg af religiös tro och fanatism som, när den stillnat, efterföljdes af en våg af gudsförnekelse och vantro. Höglund NilsI 63 (1912). Jag menar närmast som så, att Gud inte godtar förtvivlan. För det är detsamma som vantro. Du har förlorat din tillit, och det är fel. Stormbom Linna SaarijärvMoar 171 (1959). Östergren (1966).
2) om falsk l. felaktig l. förvriden tro l. uppfattning; vanföreställning; särsk. i fråga om religion, om tro som avviker från kyrkans l. ett trossamfunds o. d. lära, irrlära, villolära; särsk. i förb. med vidskepelse; förr äv. om bedräglig lockelse. The hadhe någhor spörsmål medh honom om sina wantroo. Apg. 25: 19 (Bib. 1541). Bonde presterner, munckar och diecknar vpfunne dagliga någre finnantzier (dvs. knep), som icke annadt war än wantro till att beröffua then menlösa almogen theras godz och ägor ifrå. Svart G1 126 (1561). Then Papistiske superstition och wantroo. Gustaf II Adolf 79 (c. 1620). En talrik hop af Hedningar, som ingalunda wille afstå från sina Förfäders wantro. Lagerbring 1Hist. 2: 21 (1773). Förnuftets rätt kufvades af vidskepelse och vantro, och snillets eld nedtystades af skärseld och bannlysning. Gagnerus Stjernhjelm 50 (1776). Det finns kanske en vantro om att den friska luften på landet gör människor bra. Men det är inte alltid så. GT 18/6 1999, s. 18. —
-TROGEN. [fsv. vantroin]
1) misstrogen (se d. o. 2) l. tvivlande l. skeptisk; äv. i överförd anv., om ngt som röjer misstro o. d.; jfr trogen 1. Så twiffuelachtigt och wantroget ær almogenn blefuenn aff thet månge slagz suage mÿnt, som nu på tredie åhret wancket hafuer. 3SthmTb. 1: 121 (1593). Girigheten giör honom wantrogen, misztäncksam och grym. Ehrenadler Tel. 90 (1723). Jag lyssnade vantroget till det i krigets början hörda talet om att det skulle utjämna alla skillnader mellan klasser och partier. Key Allsegr. 1: 196 (1918). Lilla Sally biolog! Hon skrattade ett lite vantroget skratt. Idun 1963, nr 11, s. 52.
2) (numera bl. ngn gg) som har en falsk l. felaktig l. förvriden tro; särsk. dels: vidskeplig, dels: som inte har den rätta religiösa tron, otrogen (se d. o. 2); jfr trogen 5. Våre och meninge rijcksens hädske fiender och ovänner, the vantrogne och omilde rydzer. G1R 25: 197 (1555). Greta var visserligen icke vantrogen; men hon kunde ej underlåta att fästa sig vid det halft sanna i (spå)gummans uppgift. CFDahlgren 5: 50 (1832). Maharadjan hade som brahmin inte rätt att ingå lagligt äktenskap med en vantrogen. SvD(A) 26/10 1931, s. 10. —
-TROLIG. [fsv. vantroliker] (†) som man inte kan tro på, otrolig, osannolik; äv. dels: som vittnar om vantro (se d. o. 2), dels: övernaturlig, vidskeplig. Itt skendeligit, wantroligit och affgudeskt leffierij. LPetri Kyrkiost. 70 b (1566). Är mykit wantrolighit om honom vpdichtat. PErici Musæus 3: 112 b (1582). Den dageliga Förfarenheten wisar huru fåfängt detta wantroliga bruket är. Hoorn Jordg. 1: 315 (1697). —
-TRÖST, sbst. [fsv. vantröst] (†) misströstan (se d. o. 2); äv.: bristande förtröstan på Gud (jfr misströstan 1). Theris inbyggiare til tröst och hugnat, och theris fiender til wantröst och nedherleggelse. G1R 7: 473 (1530). Gudi tackar jag, genom Jesum Christum wår Herra, och faller icke i wantröst och förtwiflan. Bælter Christen 278 (1743, 1748). Lind (1749). —
-TRÖST, adj. (†) som misströstar, misströstande. The ogudactige äro säkre och förachta thenna teknen, The frome rädhas och äro wantröste. LPetri 1Post. B 5 a (1555). AAAngermannus VtlDan. 165 (1592). —
-TRÖSTA, v., -an. [fsv. vantrösta] (numera mindre br.) sakna tillit till ngn l. ngt, misströsta (se d. o. II 1); äv.: vara utan hopp (om ngt), förtvivla l. misströsta (se d. o. II 2); särsk. med bestämning inledd av prep. på l. om; förr ngn gg äv. med personobj.: komma (ngn) att misströsta (jfr miss-trösta I 1). The oordh, medh huilkom Dauid .. fröghdar sich emoot sina owener, som honom wille wantrösta påå gudz nådh och komma honom til ath sökia annerstadz hielp än aff honom alleena. OPetri 1: 98 (1526). När menniskian hörer, tu skal thet eller thet göra, at han skal platt wantröste på sich. OPetri 2: 76 (1528). Fiendener, hwilke så godt som öffwergiffne wore wantröste om liff och wälfärd. Svart G1 28 (1561). Åm än understundåm någre åmskifftelsär till åch fråån sigh inkastar, huaarigänåm Berghslagen för stoor fattigdoom skull strax vaantrööstar. OxBr. 11: 356 (1646). Vantröstan och tvivel kom och drev dig upp ur bädden och ut i natten. Moberg Nybygg. 596 (1956). —
-TYDA, -ning. tyda (ngt) på ett felaktigt sätt, (grovt) misstyda, missuppfatta; äv.: (med avsikt) vantolka (ngt). SvMerc. 3: 914 (1758). Deras tillgifvenhet för Konungen, deras nit .. vantyddes till egna begär. 2SAH 4: 12 (1804). (Ett) omstritt verk som varit föremål för decenniers tydande och vantydande. Sydsv. 25/3 2007, s. B4. —
-VARA. [fsv. vanvara] (†) bristande uppmärksamhet, försumlighet l. oaktsamhet; jfr -gömma 1. PH 7: 4961 (1760). Det bör .. icke förtigas, at til mitt försök kom af vanvaro vatten at brukas, som var något Vitrioliskt. VetAH 1761, s. 216. En af vanvara kullstjälpt ölstånka kan i slika ögonblick kosta lif. Lundegård DrMarg. 2: 137 (1906). —
-VETT. [fsv. vanvit] vansinne; äv. (o. numera i sht) i allmännare anv., dels om upprört l. upphetsat sinnestillstånd, dels om dåraktig l. orimlig l. absurd handling l. tanke(gång) o. d.; särsk. i sådana uttr. som gränsa till vanvett; förr äv.: oförstånd l. enfald; jfr vanvettighet. Stiernhielm Herc. 347 (1658, 1668). At se et ting, och intet betänkjat, thet är wanwet. Spegel Pass. 3 (c. 1680). Alldrig kan en förståndig hierna snarare komma i wanwett och hwimsku, än då kärleks Ellden den samma itändes. Barr Broman 69 (cit. fr. c. 1705). Then för wanwett, slöseri, eller andra orsaker, ej kan wårda gods sitt; warde under förmyndare stäld. ÄB 19: 4 (Lag 1734). Hans arbeten, fulle af vanvett, äro tillika utan all följd och all varaktighet. Kolmodin TacAnn. 1: 252 (1833). Ingen tänker på att utrota eller undantränga engelskan (på Irland), det vore ju bleka vanvettet. Nordenstreng EurMänRas. 155 (1917). ”Alkoholen när mer än den tär”, skriver hon och tillägger att detta påstående i ett land som Sverige är så kontroversiellt att det gränsar till vanvett att framföra det. Vi 2002, nr 19, s. 41. jfr förföljelse-, kejsar-, storhets-vanvett.
-VETTIG. [jfr fsv. vanvita]
1) (†) som lider av psykisk insufficiens l. svaghet, vansinnig. Schroderus Dict. 196 (c. 1635). Gossen Jon Persson, .. hwilken är Wahnwettig till Förståndet och wahnför till Kroppen, att han als intet förmår eller wet sköta sig sjielf. VDAkt. 1725, nr 560. Dina .. bröstarfvingar, som nog .. söka få dig förklarad vanvettig vid tidpunkten för testamentets upprättande. Wallengren EnHvarProf. 59 (1894). Östergren (1966).
2) i allmännare anv. av 1: tokig l. galen; om ngt sakligt äv.: orimlig l. befängd l. absurd; äv. i adverbiell anv., allmänt förstärkande: oerhört, mäkta; förr äv.: oförståndig l. enfaldig. (Fåret är) så eenfalligt och wanwettigt, at hwar thet råkar komma jfrå hopen, weet thet icke aff sigh sielffuo dragha sigh ther til igen. LPetri 2Post. 112 a (1555). Jag har .. varit nog vanvettig at gå och beställa mig en del klädespersedlar. Fröding 15: 71 (1889). Fördelningens ojämnhet .. medför å ena sidan vanvettig lyx, å andra sidan hela folkklassers kroppsliga och andliga degeneration. EkonS 1: 432 (1894). Att vi här i Norden skulle gå i spetsen och släppa lös kriget, var så vanvettigt, att man reste sej däremot med förnuft och alla sinnen. Wigforss Minn. 1: 244 (1950). Plötsligt är jag vanvettigt törstig och måste rusa till diskbänken och dricka vatten. Bredow BaraInte 63 (2009). jfr storhets-vanvettig.
Avledn.: vanvettighet, r. l. f.
1) (†) till -vettig 1: vansinne. VarRerV 16 (1538). Thenne Latwergh (dvs. ett läkemedel) borttager alle feel och bräck, som Hiernan och Hufwudet wederfars, såsom Fallandesott, wanwittigheet (osv.). Månsson Åderlåt. 80 (1642). Östergren (1966).
2) till -vettig 2, om tokig l. galen idé l. handling, tokighet, stollighet, vansinnighet. (Entusiasterna) bygde sigh Conventer och Bönehuus, och giorde myckit, hwarigenom the yppade sin Wanwittigheet. Schroderus Os. 1: 484 (1635). Min senaste vanvettighet, bilköpet. Sjögren TaStjärn. 18 (1957). —
-VETTING. [till -vett] om person som lider av vansinne (jfr av-veting); äv. (o. numera bl.) allmännare, om person präglad av oförnuftiga l. befängda l. orimliga o. d. tankar l. idéer. ÄARäfst 58 (1596). Förledit år intagne Wanwettingar af både Man- och Qwinkön, 228. – Botade för sin ursinnighet .. 189. GT 1787, nr 59, s. 3. Hvarföre skulle de båda syskonen Fersen träffas af dessa vanvettingars raseri? Tegnér Armfelt 3: 252 (1887). De är .. inte bara politiska vanvettingar och representanter för en ond ideologi, de är landsförrädare också. KvällsP 10/4 2001, s. 2. —
-VUXEN, p. adj. missbildad l. vanskapad; särsk. (o. numera i sht) om träd: som vuxit fel, krok- l. vridvuxen; jfr -växt. Bergv. 2: 101 (1739). (Till skogsavverkning hör) att wid hjelpgallring i ostämplad ung skog de minst försigkomne och wanwuxne träden borthuggas. SPF 17: 529 (1859). Det äcklar mig att se din smutsiga och vanvuxna kropp halvnaken. Lindström Leksaksb. 171 (1931). —
-VÅRD. (tillstånd l. skick präglat av) försummad l. bristande vård l. skötsel; jfr -bruk, -hävd, -rykt, sbst.1, -skötsel, -vårdnad. Hasselroth Campe 54 (1794). Ett område på flera tusen tunnland av naturen synnerligen fruktbar mark, som låg i fullständig vanvård mitt inne i ett gammalt kulturlandskap. Spångberg BanbrHövd. 143 (1939). Ägaren till .. (gården), där vanvård av djur den senaste tiden upprepade gånger konstaterats, åtalades på torsdagen för djurplågeri. DN(A) 17/4 1964, s. 13. —
-VÅRDA, -nad (se d. o.); -are (tillf., DN 28/2 1979, s. 26, osv.). åsidosätta vården l. skötseln av (ngt), (grovt) missköta, vårdslösa (jfr -akta, -hävda 1, -rykta, v.1); äv.: negligera (ngt); äv. dels (i bildl. anv.) med saksubj., dels med personobj. (se slutet); jfr -sköta. NoraskogArk. 4: 74 (1677). Han vanwårdade såret tils kallbrand kom deri. Tilas Ant. 2: 53 (1769). Glömmen aldrig .. att framställa den sida, historien ofta vanvårdar, glömmen aldrig att upphöja den enskilta lefnadens dygder, så ofta J dem finnen. Rosenstein 1: 181 (1790). (Ett lands) bebyggare handla .. mycket illa, om de förslösa sina skogar eller vanvårda dem. LbFolksk. 234 (1890). Sjömanshuset (i Gbg) .. vanvårdades och förföll men inför VM 1995 skulle det .. få fasaden fixad. GbgP 24/3 2001, s. 10. särsk. i fråga om person l. djur: försumma omsorgen l. omvårdnaden om (ngn (l. ngt)); äv.: negligera (ngn); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., i fråga om ngns yttre: ovårdad l. sjaskig. HushBibl. 1755, s. 125 (med avs. på boskap). (De lagkloka) föraktade och helt och hållet vanvårdade den stora hopen, det egentliga folket, hvilket icke förmådde att höja sig till deras egen förment höga ståndpunkt. Flensburg KyrklT 153 (1873). Han haltade sig fram och såg vanvårdad ut med sin svartgrå, långa hårlugg, som föll ned över det högra ögat. Lagergren Minn. 8: 171 (1929). Köerna är långa. Gamla vanvårdas – även på kommunala institutioner. GbgP 1/2 1998, s. 39. —
-VÅRDNAD. [till -vårda] (numera bl. ngn gg) vanvård; äv.: bristande intresse l. likgiltighet (för ngn l. ngt). 2BorgP 6: 321 (1738). Det ena året efter det andra, hafwa de allmänneliga Lands-synder .. med Religionens wanwårdnad, wäxt til sin höjd. Wallquist EcclSaml. 1–4: 400 (1766). Hennes yngre dotter dör av svält och vanvårdnad under oklara omständigheter. SvD 16/6 2011, Kultur s. 8. —
-VÄRDE. [jfr fsv. vanvärdhis] (†) i fråga om betalningsmedel: egenskapen att ha (betydligt) lägre verkligt värde än åsatt; förr äv. i fråga om handelsvara l. egendom o. d.: oskäligt l. ytterst lågt pris, underpris, särsk. i sådana uttr. som komma l. falla i vanvärde; äv. mer l. mindre bildl.; jfr -pris, -vörd 2 o. vanvördan 2. Att .. gode varer .. så ringe actes udi the tyske städer, att städerne medt same varer öfverskyddede blifve och ther egenum varerne i vanverde komme. RA I. 1: 437 (1545). Det var ej underligt att .. (bancosedlarna) nedsjönko ända till ett verkeligen orimligt vanvärde. LBÄ 44–50: 124 (1801). Då skörden .. något år varit särdeles god, klagades vid riksdagarne .. att säden var fallen i vanvärde och kunde icke ens säljas. Agardh o. Ljungberg II. 2: 287 (1856). Han vet, att ingen ting står så i vanvärde som gamla nyheter. Rydqvist SSL 4: 505 (1870). Östergren (1966). —
-VÄXT, p. adj. (numera bl. tillf.) vanvuxen. At ej förtiga, det ingen Tall borde få katas til Tjäru-ved, som icke är kårt, trubbig, krokug och van-växt. Gadd SvarVetA 26 (1767). Hon hasade på stjärten efter honom och fann hans ben krökt kring foten av en vanväxt cypress. Trenter Rop. 232 (1954). —
1) (†) vanvördnad. Effter thett the monge förfaldne huus och ödesstompther äre staden mykitt till wanwyrdh. PrivSvStäd. 3: 243 (1573). Ej kommer jag mer att .. / hållas i aktning, då dödlige män bevisa mig vanvörd. Lagerlöf HomOd. 157 (1908).
2) (†) = -värde. Klippingerne wora på thenn tidh icke komne i sådane wanwÿrde som sedenn skedde. 3SthmTb. 1: 114 (1593). OxBr. 11: 374 (1640). —
-VÖRDA, förr äv. -VYRDA, -an (se avledn.), -ning; -are (†, Girs Edelh. C 5 b (1627), Grubb Ber. 53 (1721)). [fsv. vanvirþa]
1) ej hysa (tillbörlig) aktning l. vördnad för (ngn), missakta, ringakta; (i handling l. med ord) visa förakt l. bristande respekt för (ngn); äv. med sakobj. (se särsk. b). Tå Herren sågh, at Lea wardt wanwyrd, giorde han henne fruchtsamma. 1Mos. 29: 31 (Bib. 1541). Then sin fadher ährar, han ährar sigh sielff, och moderens wanwyrdning, är barnen til håån. LPetri Sir. 3: 11 (1561). Farhågan, att konungens höga ämbetsmän en dag skola se sig vanvördade af sina underhafvande. MoB 10: 33 (1796). Botilla bad inom sig en bön, att hon icke skulle så frestas att bryta emot Guds fjärde bud, att hon vanvördade far käre. Moberg Rid 161 (1941). särsk.
a) (†) med avs. på Gud l. Kristus l. ngt som bör hållas heligt l. okränkbart: vanhelga, profanera; jfr -hedra 1. Om helge dagen Skall han .. Lära them tucht och goda seeder, och altijd förtaga eder och gudz nampns wanwyrdningh. Brahe Oec. 192 (c. 1575; uppl. 1971). Hwem som wahnwördar en aff the Heliga, han wahnwördar migh och alla the i Himmelrijket äre. Preutz Kempis 449 (1675). I medgifwen, at Sabbaten icke blifwer ohelgad igenom omskärelsen; mån den då mer wanwördas medelst hälsogifwande? Bælter JesuH 5: 77 (1759). Grimberg SvFolk. 4: 255 (1916).
b) med avs. på ngt sakligt: sätta föga l. intet värde på; med förakt se ned på; förr särsk. i sådana uttr. som komma l. förfalla (ut)i vanvördning; förr äv.: lämna (ngt) utan avseende, ignorera, nonchalera. Effter thet eedher äre så wanwörde bliffne, at man brukar them widh hwart ord. OPetri 4: 392 (1539). Så at Wåre Stadgar och Ordningar kommo .. at förfalla uti wanwyrdning. Schmedeman Just. 600 (1669). (De) wanwördade platt mina råd och kärliga tuktan. Nicander SalOrdspr. 3 (1760). Att enkedrottningen deltager i regeringen och der bekommer tvenne röster; detta strider mot både lag och sedvänja .. ty der fordras en man, om ej platsen skall komma i vanvördning. Fryxell Ber. 13: 12 (1846).
2) (†) åsätta (ngt) ett för lågt försäljningsvärde; värdera (ngt) till underpris; äv. med avs. på mynt: värdera (betydligt) under åsatt värde. Wij förnimme .. att wårtt Mynt blifwer endeles whanwyrdet i Danmark så att Knechterne icke fhå skääll och rätt för samme Mynt. G1R 15: 548 (1543). Ath rydzerne holle theris varer fast dyrere och vanvörde och vele litett giffve för the varer, som the igän köpe schole. G1R 28: 530 (1558). (I goda år) när Spannemål är wäll wuxen, kommer han alldeeles i wanwyrdning genom (utförsel)förbud. RARP 2: 119 (1634). Järta 1: 156 (1816).
Avledn. (†): vanvördan, r. l. f.
1) (†) till -vörda 1: vanvördnad. Några gamla böker, som .. hafwa warit i föracht och genom wanwyrdan, i thet ingen them läsa kan, förfarne. Schück VittA 1: 151 (i handl. fr. c. 1620). Wij worde råkandes i alla wåra grannars föracht och wanwyrdan. Gustaf II Adolf 301 (1627). UUKonsP 11: 84 (1674).
2) (†) till -vörda 2; = vanvärde. Ett merckeligit missbruk och vanvyrdan haffver varit med koppermyntet. RP 3: 175 (1633). De inländske Tygen råka i förackt och wanwördan. Stiernman Com. 5: 516 (1695). —
-VÖRDELIG, äv. -VYRDELIG l. -VÖRDLIG, adj. [jfr fsv. vanvirdhelika, adv.] (†)
1) (†) som värderas för lågt (jfr -värde); äv.: som är värd förakt l. missaktning; jfr -vördig 1. En wanwyrdeligh ålderdom. LPetri SalWijsh. 3: 17 (1561). (Varorna blir) wanwyrdeligen sålde. HH VIII. 2: 87 (1566). At thet wanwyrdelige och ringe Mynt måtte thes snarere komme af wägen. Stiernman Com. 1: 429 (1594). Stiernman Riksd. 1631 (1668).
2) (†) vanvördig (se d. o. 2); särsk. i överförd anv.; äv. ss. adv.: på ett föraktfullt l. ringaktande sätt, med vanvördnad. I thet Gudz h. Nampn .. wanwördeliga nemdt warder til allahanda lätferdigheet .. (o.) skreckeliga misbrukat, medh bannande, swäriande, edande. PJGothus UndLära L 4 b (1592). Deras tal (borde) anses wanwyrdeligt. Cavallin Herdam. 4: 264 (cit. fr. 1717). En del gemena och vanvördliga kritiker. Sturzen-Becker SvSkönl. 205 (1845). Fienderna .. avhöggo vanvördeliga hans vördnadsvärda huvud. Grimberg SvFolk. 1: 326 (1913). —
-VÖRDIG, förr äv. -VYRDIG. [fsv. vanvirdhogher]
1) (†) som utsätts för l. betraktas med l. anses förtjäna vanvördnad l. förakt; om ngt sakligt äv.: som har litet l. ringa värde (i förhållande till förväntat); jfr -vördelig 1. Dhenn 4 Julij gaff konung Erich Göstaffsonn sigh udi etth vanvyrdigt ächteskap medh Karinn Månsdotter. HH 20: 201 (c. 1585). Then dejelige och kärkomne Rachel ligger så wäl vnder Jorden som then klenögda och wahnwyrdiga Lea. JPGothus NMånsson B 4 b (1639). Ofta plägar hända, at .. blifwer hijt in i Rijket indragen och skickat, dels falskt dels af ringare valvation eller wanwyrdigt Mynt af Guld. Stiernman Com. 3: 38 (1661).
2) som vanvördar (ngn l. ngt), föraktfull l. nedlåtande; äv. med mer l. mindre försvagad bet.: respektlös l. kaxig; särsk. i överförd anv., om tal l. sätt o. d.: som visar l. vittnar om vanvördnad; förr äv. närmande sig bet.: vanartig (se d. o. 2). Belöningarne vederfaras dem dygdartade och fromme, men blygd och straff dem vanvyrdige och arglistige. 2RA 1: 312 (1723). Vanvördigt uttryckte han sig .. om hertigen-regenten och Reuterholm. Tegnér Armfelt 2: 219 (1884). Jag vill inte vara vanvördig, men Mr. Spencers inställning gentemot sitt Ovetbara verkar på mig som ett skämt. Wigforss Minn. 1: 223 (1950). Han är kvick och bitande .. Vanvördig och fritänkande, en hädare och smädare, som river upp livlig diskussion. Lundkvist Vindingev. 52 (1956). Anders är historiker och berättar om det förflutna på ett lättsamt, vanvördigt sätt. Mazetti GrabbGrav. 185 (2000).
Avledn. (till -vördig 2): vanvördighet, r. l. f. Wollimhaus Ind. (1652). Har man gott fogh medh låta dem stå uthe ifrån kyrkia, de, som af wanwördigheet och försummelse intet willia betala det, som dem till plicht för deres brott lagt är. SynodA 1: 140 (1671). På 90-talet handlade allt om ”attityd”. Många försökte upprepa punkens vanvördighet, men gjorde det alldeles försent och utan någon äkta kreativ energi. DN 20/8 2005, Kultur s. 3. —
-VÖRDNAD, förr äv. -VYRDNAD. [till -vörda] om förhållandet att ngn l. ngt vanvördas l. att ngn vanvördar ngn l. ngt, bristande vördnad l. respekt; förakt; jfr -vörd 1 o. vanvördan 1. Schück VittA 1: 240 (cit. fr. 1666). Om nåden ofta mellankommer, alstras .. vanvördnad för lagen. Oscar I Straff 11 (1840). Hans vanvördnad för auktoriteter förnekar sig inte. Spångberg StMän 2: 235 (1921). (Författaren) lyssnar till den minimala kristna församlingen, hela tiden med en räv bak vardera örat och en glimt i ögat som en del kanske uppfattar som vanvördnad, men snarare är idel glad uppskattning. KvällsP 20/2 2001, s. 6. —
-ÄLSKA. [fsv. vanälska] (†) sakna kärlek till (ngn); behandla (ngn (l. ngt)) kärlekslöst. Nw pläghar .. ingen hata och wanälska sin eghen lekamen, vtan heller födha och clädha honom. OPetri 3: 85 (1530). Ahnklagades hann .. af stadztiennerne, att hann wanelsker sinn hustru, och säller sigh ihop medh horer. 3SthmTb. 5: 47 (1603). Ihre (1769). —
-ÄRA, r. l. f. [fsv. vanära]
1) (†) vanhelgd. Ther Christi ordningh icke håls, ther är .. Sacramentzens ordnings misbruk och vanähra, som ogudachtiga menniskor införa. KOF 1: 222 (1575). Stoora osedher införas, aff obetänckeligha menniskior anammas .. Gudhi til wanähro. Rothovius 1Pred. A 2 b (1623). Almquist InlHelSkr. 34 (1775).
2) vanheder (se d. o. 2) l. förnedring (se d. o. 4); äv. om ngt som orsakar vanheder osv. (jfr -heder 3); särsk. i sådana uttr. som dra vanära över ngn l. ngt (jfr draga, v. I 10 j β), förr äv. stämpla ngn med vanära (jfr stämpla, v.1 4 a); jfr -frejd 1. SvTr. V. 1: 39 (1585). Intet Land i Europa utöfvar Lifegenskapet, denna Vanäran för Mennisko-slägtet, med så mycken Vildhet och Tyranni som detta (dvs. Polen). Lanærus Försök 87 (1788). Spöslitningen, som stämplar den straffade med en outplånlig vanära, är måhända ännu mera förnuftsvidrig än sjelfva dödsstraffet. Oscar I Straff 14 (1840). Dessa länders quislingar har dragit vanära över tyska armén. Martinson BakSvenskv. 235 (1944). Att arbeta betraktades (under antiken) som en vanära och skam, något naturvidrigt och ont. Angelöw o. Jonsson SocPsyk. 180 (1990). —
1) = -hedra 1. Jgnatius som scriffuar at man icke skal wanära helga daga. OPetri 1: 196 (1527). Med hörsamheet ärar man Gud, med ohörsamheet wanärar man honom. Muræus Arndt 4: 194 (1648). Schartau UtkPred. 2: 307 (1823).
2) förorsaka (ngn) vanära, vanhedra (ngn); stundom äv. med sakobj.; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i sht om brott l. straff o. d.; förr äv. refl. Blifwa .. någre af thet unga presterskapet befalte, att the .. icke swäria duskap med lössachtighe och öfwerdådighe personer, genom hwilket både embethet och the sielfwe blifwa whanährade. RA II. 2: 337 (1617). Blodshämden var .. en pligt, hvilken ingen kunde svika utan att vanära sig. NF 2: 701 (1877). Vanärande straff anser Schlyter böra undvikas. 3SAH 4: 159 (1889). Ingen af .. (prästerna) skall taga till hustru en sköka eller en vanärad kvinna. 3Mos. 21: 7 (öv. 1893). Både Saxo och Snorre berättar historier om hur framgångsrika erövrare vanärat besegrade folk med att ge dem en hund till kung. Björck K12Stövl. 15 (1954).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content