SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ADEL a4del (a´del Weste), r. l. m.; best. adeln.
Ordformer
(best. fordom vanl. adelen G. I:s reg. 2: 55 (1525) osv.; Sahlstedt (1773). stundom adlen HSH 14: 42 (1525); Lucidor Vitt. 232 (1672); Agardh Stat. I. 1: 134 (1852). adeln Eberhardt Frälsest. 25, 26 (1769) osv.)
Etymologi
[af mnt. adel, härkomst, börd; adel. Detta ord, som motsvaras af det liktydiga mht., t., holl. adel samt fht. adal, är besläktadt med isl. aðal, fsv. aþal- (se ADAL-), äfvensom med det från t. lånade ÄDEL. Ordet träffas i vårt språk först vid medeltidens slut. Styffe Bidr. t. Skand. hist. 5: 555 (1516). HSH 24: 148, 150 (1518)]
1) abstr.
a) (numera mindre br. utom i uttr. af adel) härkomst, börd, i sht de ättgodes; härkomst, som medför vissa företrädesrättigheter. L. Petri Kr. 29 (1559). Hertogh Bengt var af een ringa adel. Därs. 96. Den, som .. / Fiärran af heden-höös, weet leda sin Adel och Ahner. Stiernhielm Herc. 472 (1668). Af gammal adel. Möller (1755). Adel både å faderns och moderns sida. Lindfors (1815). — närmande sig c: om ett gammalt, frejdadt, till ursprung o. egenskaper utomordentligt svärd. Du Angurvadel, / du är dock .. af gammal adel. Tegnér 1: 26 (1825).
b) (numera mindre br. utom i uttr. af adel) stånd o. värdighet, tillkommande dem, hvilka ss. utgörande en högre samhällsklass åtnjuta vissa, på börd l. en regents bestämmelse grundade, i allm. ärftliga, företrädesrättigheter. Adel at förläna. Tegel G. I:s hist. 2: 361 (cit. fr. 1557). Alle aff adel wore klädde vthi swarte sorgeklädher. 2 Saml. 9: 177 (1624). At förwärfwa sig Adel och Ridderskap. Muræus 1: 304 (1648). Adel vthan Dygd, är Lychta vthan Liws. Grubb 3 (1665). De landsflyktige dömdes sin adel förlustige. Almqvist Drottn. j. 273 (1834). Jag som får gå till hofs och är af adel! Franzén Skald. 5: 21 (1836).
c) bildl. o. andl.: ädelhet l. höghet l. lyftning l. värdig hållning, som förlänar l. utmärker ett bestämdt företräde. Hon (visheten) är vthaff en herligh Adhel, Ty hennes wesende är när Gudhi (motsv. ställe i Luthers öfv. har adel). Vish. 8: 3 (Bib. 1541). Den högsta fullkomlighet i poetisk diktion vore den, som förenade uttryckets adel med dess frihet, dess värdighet med dess sinliga liflighet. Tegnér 3: 174 (1819). De högt begåfvade, dem snillets adel / Bestämt till vakt i ljusets innersta. Fahlcrantz 1: 42 (1835, 1863). Sammanpara hjertats adel med bördens. Melin Jesu lef. 3: 121 (1849, 1860). Man stod genast slagen / Af denna adel i hvar enda min. Strandberg 4: 269 (1859). Byggnadsverk, .. (mönstergilla) genom formens adel. Samtiden 1871, s. 15. Poesiens kärlek för .. det som eger ålderns adel. E. H. Tegnér i SAH 58: 45 (1882). — jfr SJÄLS-, SPRÅK-ADEL.
2) koll. samhällsklass, som åtnjuter vissa, i allm. ärftliga, företrädesrättigheter; äfv. personer, tillhörande denna samhällsklass; adliga personer; adelsmän.
a) i allm. (Munkarna) haffua .. bedraghit ridderskapet och meniga adelen (jfr under b) om theras godz och gårdar. O. Petri Klost. E 2 a (1528). (Justinianus) fick .. (götarnas) konung .. fongen med all theras betzsta Adhel. Dens. Kr. 31 (c. 1540). Try tusende aff then .. Judeske Adelen. Lælius Res. 1: 177 (1598). Bådhe Andelighe och werldzligeh (för -ghe), Adel och oadel. Petreius Beskr. 2: 206 (1614). Wårt och Sweriges Ridderskap och Adel, Greffuar, Frijherrer, Riddere och Swenner. Adelspriv. 1617, s. A 2 b. Adelens Privilegier. Därs. s. B 2 a. Adelens Landbönder. Därs. s. B 1 b. Adelen (dvs. de adliga studenterna) har då (kl. 10 f. m.) besta timan att excercera corpus. Rudbeck Bref 1: 8 (1662). Blomman af unga Adelen som Idomeneus fört med sig ifrån Creta. Ehrenadler 461 (1723). Adel och allmoge strömmade hoptals till .. anföraren. Fryxell Ber. 3: 28 (1828). Den första nordiska adel har varit en adel af idel konungar. Geijer I. 6: 381 (1844). — (ngn gg) i motsats till grefvar o. friherrar. RARP 4: 425 (1650).
b) särsk. det främsta af Sveriges (förra) riksstånd ss. deltagande i herredagar o. riksmöten (samt sedan 1866 sammanträdande till adelsmöten). G. I:s reg. 1: 253 (1524). Hafve vi nu forscrifvit vort elskelige richis radt, menige adellen, köpstadtzmen och nogher utaf hvart häredhe kringhom alt richit, ath the mötha schola med oss i Arboga. RA 1: 33 (1525). The fornemligeste aff (den på Vesterås riksdag församlade) Rijckezens Ridderlige adell. Svart G. I:s kr. 122 (1561). Äre Rijksens Adell sammankallede, till ett Möthe. RARP 1: 138 (1631). Presternas välvilja för bönderna (vid 1650 års riksdag) stötte Adeln. Svedelius i SAH 21: 217 (1841). — oftast i förb. Ridderskap(et) och Adel(n), i hvilket uttr. Adeln närmast betecknat svennerna, sedermera den tredje klassen på riddarhuset (jfr RARP 1: 3, 5, 7, 8, 9 (1626)). Menige ridderskapet och adelen. RA 1: 309 (1542). Den 22. Januarij församblades Ridderskapet och Adelen på Ridderhusett. RARP 1: 17 (1627). Sveriges rikes råd och ständer, grefver, friherrer, biskoper, ridderskap, adel, clerkeri .. RF 1634, föret. Sveriges rikes råd och ständer, grefvar, friherrar, ridderskap och adel, presterskap .. RF 1660, föret. (Propositionen) blef .. af Ridderskapet och Adeln bifallen. Ad. prot. 1786, s. 200. Ridderskapet och Adeln skall sammanträda .. till lagtima Adelsmöte hvart tredje år. SFS 1866, nr 37, s. 3. — den del af Sveriges främsta riksstånd, hvilken utgöres af dem, som icke äro grefvar l. friherrar. Greffuer, Friherrer, Biscoper, Adel, Clerkerij. Riksdagsbesl. 1599, s. A 2 a. 2 RARP I. 1: 22 (1719). SFS 1859, nr 24, s. 3.
c) bildl. (samfund af) människor, som gm ädla egenskaper utmärka sig framför andra. I dag / I hafven svurit hennes (sanningens) adelsfana. / Ty mensklighetens adel samlar hon, / och ingen ofrälst kämpar under henne. Tegnér 2: 207 (1820). Hvarje stånd, i sin krets, var en adel, / En obefläcklig heders edsförbund. Atterbom 2: 326 (1827, 1854). Gustaf ville tvinga börden, att finna en ära i beröring med Guds adel, Snillena. Wieselgren Sv:s sköna litt. 4: 697 (1847).
Jfr BÖRDS-, FEODAL-, FRÄLSE-, FÖRLÄNINGS-, FÖRTJÄNST-, HIRD-, HOF-, HÖG-, JORD-, KNAP-, KRIGAR-, KRIGS-, LANDT-, LÅG-, LÄNS-, NY-, O-, PAPPERS-, PERGAMENTS-, PROVINS-, PRÄST-, RIDDARHUS-, RIKS-, TJÄNST-, TJÄNSTEMANNA-, TRAS-, ÄMBETS-, ÄMBETSMANNA-ADEL.
Ssgr: A: (1) ADEL-BOREN30~20 [jfr d. adelbaaren] (föga br.) född af adlig släkt, af adlig börd. Birger jarl .. tyckte jungfrun vara alldeles för ringa för sin (dvs. hans) slägt, fastän hon var adelboren. Fryxell Ber. 2: 49 (1826). — jfr ADALBOREN.
B: (1) ADELS-ANOR. (†) adliga anor. Han haar ej Adels Aner. Spegel Guds verk 75 (1685).
(1, 2) -ARISTOKRATI30~10102 l. ~01002. Beskow Vandr. 1: 25 (1833).
(2) -ARKIV~02. O. Sjögren i Ny sv. tidskr. 1880, s. 269.
(1, 2) -BARN~2. (föga br.) Hagberg Shaksp. 8: 326 (1849).
(2) -BONDE. (†) landbonde, lydande under adlig jordegare. Hallenberg Hist. 4: 519 (ur ett bref, utfärdadt af Gustaf ii Adolf).
(2) -BORG~2. J. Centervall i NF 13: 1313 (1889).
(1) -BREF~2. [af t. adelsbrief] skrifven handling, hvarigenom adelskap förlänas. A. J. Gothus Thes. 1: 1 (1619). Adelsbref med sköld och vapen har bland Sveriges konungar Erik af Pommern först utfärdat. Geijer II. 2: 224 (1832). — bildl. om det, som förlänar företräde. Snillet är det enda adelsbref som naturen utdelar. Geijer I. 5: 167 (1811). Var ej stolt, men tacka himlen, flicka, / som ditt adelsbref på pannan skref. Tegnér 2: 364 (till en adlig flicka, 1831). Hvarje språkets ord, som enkelt och utan någon .. oren bitanke nämner en sida af verkligheten, bör .. anses vara födt med ett adelsbref, hvilket för att ega gällande kraft endast tarfvar underskrift af en .. poesiens landutvidgare. E. H. Tegnér i SAH 58: 71 (1882). jfr -DIPLOM.
(1, 2) -BUSS. (-buszer, -burszer (pl.) RR 1613, s. 586, 721; -bursar (pl.) RARP V. 1: 287 (1654)) [af ä. d. adelburs, ä. t. adelbursch] (†) eg. adlig yngling; krigsman (urspr. frivilligt tjänande ung adelsman) med lägre rang o. aflöning än underofficer, men högre än simpel soldat. Corporalen för Adelsbussarne. Hallenberg Hist. 3: 8 (1793). Hamilton i VittAH 17: 128 (1839, 1846).
(2) -BÄNK.
a) (†) en af de bänkar, å hvilka adeln (i motsats till grefvar o. friherrar) har sin plats på riddarhuset. 2 RARP I. 1: 108 (1719).
b) (†) kyrkbänk, förbehållen åt adliga personer. Hallenberg Hist. 4: 776 (1794).
(1) -BÖRD. (-byrd) (†) Hon wardt reknat aff Adelsbyrd. P. Erici 4: 109 b (1582).
(1, 2) -DAM~2. adligt fruntimmer; fruntimmer, som gm börd l. gifte tillhör adeln. En förnäm Adelsdame. Hiärne Resa 273 (1685). Hagberg Shaksp. 1: 414 (1847).
(1) -DIPLOM~02. = -BREF. Geijer II. 5: 26 (1838).
(1) -DOKUMENT~102. (föga br.) = -BREF. G. F. Gyllenborg Vitt. 3: 270 (1773, 1797).
(1) -DRYG~2. högmodig öfver adligt stånd. —
(1) -DRYGHET~20. Lysander Almqv. 252 (1878).
(2) -DÖME~20. [jfr t. adeltum] (föga br.) enl. samhällets ordning adeln tillkommande företräde o. makt. Tiden har visat, hvilken fasthet ärftligheten gifvit adelsdömet. Strinnholm Hist. 3: 812 (1848).
(2) -EPÅLETT~102. epålett, tillhörande en adelsuniform. DA 1825, nr 18, s. 3.
(1, 2) -FAMILJ~02.
1) adlig familj, adligt hus. Björnståhl 1: 442 (1772). Lefnadssättet vid hofvet efterföljdes snart af de förnämsta och rikaste adelsfamiljer. Flintenberg i VittAH 8: 100 (1808).
2) adlig ätt. Stamfäder för Adels-Famillier. SP 1779, s. 55. —
-FANA, se d. o. —
(2) -FIENDE~200. fiende till adel. Geijer I. 6: 520 (1846).
(2) -FIENTLIG~020. Westrin i NF 2: 896 (1878).
(1, 2) -FOLK~2. (numera föga br.) adliga personer. A. J. Gothus Thes. 2: 142 (”134”) (1619). Gyllenius 231 (1656). Allt hvad af adelsfolk fanns i Sverige. Forssell Hist. 1: 118 (1869).
(2) -FRIHET~20. adeln tillkommande frihet från skyldighet, som åligger öfriga medborgare. H. Bielke i HSH 7: 58 (1593). Geijer I. 6: 474 (1846).
(1, 2) -FRU~2. (numera föga br.) en adelsmans hustru. Rondeletius 73 (1614). Kolmodin Qv.-sp. 2: 369 (1750). Börjesson E. XIV 64 (1846).
(1) -FRÖKEN~20. adlig fröken. Lind (1749). Linné Nem. 29 (c. 1775). Hon .. är riktig adelsfröken. Hedberg S. k. ungdom 58 (1869).
(1, 2) -GIFTE. (†) adligt gifte, giftermål med adlig person (särsk. adligt fruntimmer). Bureus Suml. 35 (c. 1600).
(1) -GLANS. (†) adlig glans; ära, som utstrålar från adelskap. Stiernhielm Herc. 487 (1668).
(2) -GODS~2. adligt gods; landtgods, tillhörande adlig person. Nordberg 2: 251 (1740). Almqvist Kap. 46 (1838). Ill. Sv. 1: 378 (1882).
(1) -GOSSE~20. (föga br.) gosse af adlig börd. Fryxell Ber. 9: 126 (1841).
(2) -GULDSMED. (†) Adeln lät .. för någon ersättning i tjenst eller penningar hos sig skrifva personer, som skräddare .. guldsmeder o. s. v. .. I Stockholm funnos .. elfva sådana adelsguldsmeder. Fryxell Ber. 8: 105 (1838).
(2) -GÅRD~2 (landt-)gård, tillhörig adlig person. Geijer II. 3: 102 (1834). (Bönderna) hotade, att, när de besökte adelsgården, skulle de ej glömma prestegården. Svedelius i SAH 21: 241 (1841).
(2) -HAT~2. hat emot adel. Adlerbeth Ant. 273 (c. 1815).
(1) -HERRE~20. adlig herre. Franzén Skald. 3: 193 (1829). Köpmanssöner ville öfverträffa de unge adelsherrarne i prakt. Svedelius i SAH 21: 164 (1841).
(1) -HERRSKAP~20, äfv. ~02.
1) adligt herrskap, adligt husbondfolk. Personer, hvilka .. lifnärde sig som landtbönder eller handtverkare åt sitt adelsherrskap. Fryxell Ber. 8: 182 (1838).
2) adligt herrskap, adlig familj. Flere adelsherrskap äro bosatta på denna ort.
(2) -HOF. (†) = ADELSGÅRD. Gustaf ii Adolf i Oxenst. brefv. 1: 310 (1626). Nordberg 1: 214 (1740).
(1, 2) -HUS~2.
1) hus, bebodt af adlig familj. Bak luckorna flämtade höga ljus / I stumma, svartklädda adelshus. Snoilsky 4: 42 (1887).
2) adlig familj. Hallenberg Hist. 4: 664 (1794). Här blir Familje-krig .. / Emellan Adelshus af ny och gammal stämma (dvs. ätt). G. F. Gyllenborg Vitt. 3: 314 (1773, 1797). Dalin (1850).
3) (gm missförstånd) = ADELHUS. Strinnholm Vas. 2: 65 (1820). Sparre Findl. 51 (1869).
(2) -HÄR~2.
a) af adelsmän l. frälsemän bestående krigshär. I Danmark utbröt bland allmogen .. ett .. uppror .. hvilket .. qväfdes af konungen i spetsen för en adelshär. Odhner Lärob. 91 (1870). Den uppbådade polska adelshären. Därs. 199.
b) med särsk. afs. på sv. förh.: adeln ss. underkastad rusttjänst; i allm. landets till laga ålder komne adelsmän. Adelshären genomgår från Folkungatiden Svenska historien, såsom det bättre folket. Geijer I. 6: 79 (1839). Adeln kallades .. adelshären; den var ett kungligt och adeligt kavalleri. Dens. I. 6: 236 (1840). Hela adelshären var (gm Riddarhusordn. 1626) ålagd att bevista riksdagen. Svedelius Repr. 12 (1889). Anm. Ehuru det, särsk. af det förra från Geijer anf. stället, kunde synas, som om ordet varit br. under medeltiden eller vore åtm. ett gammalt ord, är detta dock icke förhållandet. jfr emellertid ADELHÄR, hvilket ord torde hafva gifvit anledning till bildandet af det förevarande. —
(1, 2) -HÖGFÄRD~20, äfv. ~02. Dalin (1850).
(1, 2) -JUNGFRU~20. (nästan †) jungfru l. flicka af adlig börd. A. J. Gothus Thes. 2: 93 (1619). Phrygius Föret. 17 (1620). Enligt gällande lag skulle den adelsjungfru, som gifte sig med ofrälse, förlora adelskap. Fryxell Ber. 9: 70 (1841).
(1, 2) -JUNKARE. (†) adlig yngling. P. J. Rudbeckius D 1 b (1624). — särsk. adlig yngling, antagen till hoftjänst. På nedre ändan af Kongl. taffeln .. stodo 3 Adelsjunkare i livréer med hillebarder. Tessin Tess. 407 (c. 1765). Fryxell Ber. 10: 169 (1842). jfr -SVEN.
(1, 2) -JUNKER~20. [eg. samma ord som föreg.]
1) adlig yngling. Bland desse (småsvenner o. kammarjunkare i G. I:s hofstat) ser man nästan lika många utlänningar och ofrälse ynglingar som svenske adelsjunkrar. Forssell Hist. 1: 117 (1869).
2) adelsman (med bibegrepp af fattigdom l. mindre ansedd ställning). Den obesutne adelsjunkern, som, efter 1569 års bref, ännu under de torftigaste vilkor kunde stora på sin frälsebörd, .. hade .. mera frestelser att med öfverlägsenhet se ned på de ofrälse bönderna, än hans far, den besutne knapen. Forssell Hist. 1: 131 (1869).
(2) -KALENDER~020. förteckning på de lefvande personer, som tillhöra ett lands adel. Anrep Sv:s .. adels kal. 1874, Föret.
(2) -KLASS~2. samhällsklass, som utgöres af adliga personer. Strinnholm Hist. 3: 546 (1848). NF 13: 1088 (1889).
(2) -KLUBB~2. klubb af adelsmän (i sht under riksdagar); äfv. ställe, där en sådan hålles. Medlem af en adelsklubb. Jag träffade honom på adelsklubben. Trolle-Wachtmeister 1: 220 (1809). Meurman (1846).
(2) -KONUNG~20. konung, som gynnar adelsståndet. Konung Gustaff den andre .. af Oss meriterer att skattas för en Adels Konungh. RARP 3: 390 (1644). Geijer I. 6: 237 (1840), 396 (1844).
(1, 2) -KRONA~20. adlig krona; jfr ADLIG 1 b. Björkman (1889).
(1, 2) -KVINNA~20. (föga br.) Då Adelsqvinnor trädde i ofrälse giften. Hallenberg Hist. 4: 568 (efter ä. handling). Hagberg Shaksp. 6: 46 (1849).
-MAN, se d. o. —
(2) -MATRIKEL~020. Dalin (1850). — bildl. Mensklighetens adelsmatrikel står fullskrifven af hedniska namn. Tegnér 5: 213 (1821).
(2) -MONTERING. (†) vapen o. kläder åt krigsman, som uppsättes gm den adliga rusttjänsten. 2 RARP I. 1: 159 (1719).
(1 c) -MÄRKE~20. Det slags idealistiska rigtning, hvilken .. i formens Helleniska marmorfägring finner skönhetens adelsmärke. Wirsén i SAH 56: 112 (1880). Vid århundradets början utgjorde kärleken till antiken och till dess smak intelligensens adelsmärke. Nordensvan Sv. k. 715 (1892).
(2) -MÖTE~20. möte, till hvilket adeln inom ett visst område sammanträder. NF 14: 176 (1890). — särsk. möte, till hvilket den sv. adeln (efter 1866) sammanträder. Ridderskapet och Adeln skall sammanträda å Riddarhuset till lagtima Adelsmöte hvart tredje år den 15 Februari. SFS 1866, nr 37, s. 3.
(1) -NAMN~2. adligt namn; namn, som tillhör en adlig ätt. Hwem Adels Nampnet gifwes, / Ehurudant thet är, / Thet effter Tyskan skrifwes, / Som them nu är så kär. Rosenhane Klag. A 3 b (1658). Adelsnamnet Anckarsvärd. Wieselgren Bilder 376 (1874, 1889).
(2) -PARTI~02. parti, som förfäktar adelns intressen. Böttiger i SAH 39: 183 (1865).
(1, 2) -PERSON~02. (nästan †) adlig person, person tillhörande adeln; oftast = ADELSMAN. Effter een Adels Person för andre bör myckit weeta, så måste han ock tijdeligen begynnat. Brahe Oec. 10 (1585). Hallenberg Hist. 3: 144 (1793). Forssell i VittAH 29: 36 (1884).
(1, 2) -POJKE~20. pojke af adlig börd. Palmblad Nov. 1: 15 (1840). Strindberg M. Olof 39 (1872, 1881).
(2) -PRIVILEGIUM~10200.
1) adeln tillhörande företrädesrättighet. Den privilegierade jordens besittning (var) ännu ett adelsprivilegium. Svedelius Statsk. 1: 97 (1868). — vanl. pl. Kristina .. utvidgade adelsprivilegierna. Fryxell Arist. 3: 31 (1846).
2) af regeringen utfärdad försäkran om adeln tillhörande företrädesrättigheter. Sammansätta ett adelsprivilegium. Fryxell Ber. 7: 15 (eʃter handling från 1633). — vanl. pl. 1617 års adelsprivilegier.
(2) -PROTOKOLL~102. protokoll, hållet vid sammankomst af Ridderskapet o. Adeln. Wieselgren Vår samt. 108 (1880).
(2) -PRÄST. (†) huspredikant i adlig familj. Thyselius Bidr. 162 (1631).
(2) -REGISTER. (†) RARP 3: 103 (1638).
(2) -REPUBLIK~102. Atterbom Siare 5: 58 (1849). Den Polska adelsrepubliken. Malmström Hist. 6: 14 (1877).
(2) -RULLA ~20. Införas i adelsrullan. Nordström Samh. 1: 295 (1839).
(2) -RUSTNING. (†) adlig rusttjänst. Dhe större hemmanen (äro) med svårare Adelsrustning besvärade. 2 RARP I. 1: 147 (1719). Salander 200 (1727).
(2) -RUSTTJÄNST~21. 2 RARP 3: 517 (1723).
(2) -RYTTARE. (†) ryttare, som uppsättes gm den adliga rusttjänsten. N. Av. 4 Juli 1657. Lind (1749).
(1, 2) -SLÄKT~2. Person .. af Adels slägt. HSH 4: 122 (1566?). Skånska adelsslägter. Fryxell Ber. 14: 188 (1846).
(1, 2) -SLÄKTE. (†) Then Helige Konung Erik (var) af adels slechte. Swedberg Schibb. 57 (1716).
(1) -STOLT~2. stolt på grund af adligt stånd. (Johan Gyllenstierna) var .. adelstolt. Geijer II. 5: 5 (1838).
(1) -STOLTHET~20. A. Cronholm i SKN 1841, s. 234 a. Topelius Fält. 1: 239 (1853).
(1, 2) -STÅND~2. (adhelstandet (best.) L. P. Gothus Mon. pac. 400 (1628))
1) adligt stånd, adlig värdighet. Så wil och Adels stånd med öfning af Adlige Dygder, / Hållas uti sin glantz. Stiernhielm Herc. 485 (1668). — motsatt grefve- o. friherre-stånd. (Försättas) uti Grefve, Fri Herre och Adels ståndet. RF 1719, § 35.
2) adel ss. ett stånd i samhället. Thet loflige Ridderskapet och Adelsståndet. Adelspriv. 1617, s. C 1 a. Det Verldsliga Frelsets eller Adels-Ståndets uphof och skilnad ifrån det Almänneliga Frelset. Schönberg Bref 1: 126 (1772). Schröderheim Rob. 1: 234 (c. 1794). — om adeln ss. stånd vid riksdagen. De tree Ricksens Ständer, af Adel-, Präste- ock Borgarestånden. 2 RARP 2: 105 (1723). Både Hattar och Mössor af adelsståndet. Odhner G. III:s hist. 1: 37 (1885).
(1, 2) -SVEN~2. (nästan †) adlig yngling. Samtiden 1871, s. 556. — särsk. adlig yngling, antagen till hoftjänst, page. De talrickar som af Adels-svennerne borttagas, lemnas till silfverkneckten. Tessin Tess. 487 (c. 1765). Därs. 408. Bellman Gell. 135 (1793).
(1, 2) -TUPP~2. om adelsman i gycklande l. hånande mening samt med anspelning på inbilskhet o. öfversitteri. I veten rätt ingen ting, — så adelstuppar I villjen vara. Knorring Ståndsp. 1: 168 (1838).
(2) -UNIFORM~102. ståndsdräkt, som bäres af adelsmän. Cederborgh OT 3: 43 (1814).
(2) -UPPBÅD~21 l. ~02. trupp, bestående af till krigstjänst uppbådade adelsmän. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 117 (1881).
(1, 2) -VALP~2. ss. glåpord om gosse l. yngling af adlig börd. Cederborgh Ungd. tidsf. 124 (1834). Dalin (1850).
(1) -VAPEN~20. adligt vapen, adligt sköldemärke. Möller (1790). Dalin (1850).
(1, 2) -VIF. (†) kvinna af adligt stånd. Jag vet så rikt ett adelsvif. Sv. folkv. 2: 119.
(2) -VÄLDE~20. adelns öfvervägande makt o. inflytande i samhället. Konungaväldet har under alla strider med adelsväldet aldrig tröttnat att dermed söka förbindelse. Geijer I. 6: 78 (1839). B. E. Malmström 2: 17 (c. 1860).
(2) -VÄN~2.
(1) -VÄRDIGHET~201 l. ~102. SP 1779, s. 711. Christina .. hade .. utstrött adelsvärdigheten utan åtskillnad åt förtjente och oförtjente. Topelius Fält. 2: 27 (1856).
(1, 2) -YNGLING~20. adlig yngling. Svedelius i SAH 21: 163 (1841).
(2) -ÄNKA~20. (föga br.) änka efter en adelsman. Hallenberg Hist. 4: 570 (efter ä. handling).
(1, 2) -ÄTT~2. Lucidor 322 (1673).
(2) -ÄTTLING~20.
Spoiler title