SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
DOMARE dωm3are2, m.||(ig.); best. -en, äfv. -n; pl. = ((†) -er Rudbeck Atl. 1: 549 (1679)); pl. best. domarna, i sht förr äfv. (i Sv. numera bl. ngn gg, i Finl. däremot så godt som alltid i tal, ofta i skrift) domarena (Eberhardt Allm. hist. 1: 64 (1766), Hagman Sv:s grundlag. 47 (1902)), förr äfv. domrarna (Bellman 4: 117 (1791), NF 13: 1252 (1889))
Ordformer
((†) domarenar Dom. 2: 17 (Bib. 1541), Rudbeck Atl. 4: 137 (1702)).
Anm. Våra äldre språkläror förorda i allm. formen domrarna i pl. best. för undvikande af sammanblandning med pl. best. af DOM, sbst.1 Hos t. ex. Bellman stöder sig formen säkert på talspråket. Formen domarena betecknas redan af G. J. Adlerbeth (1787) i SAD 1: 462 ss. föråldrad o. tvungen.
Etymologi
[fsv. domare, afl. till DOM, sbst.1; jfr d. dommer, isl. dómare, mnt. domer, mnl. doemere, doemer, eng. doomer]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., mnl. o. eng.] till DOM, sbst.1 2 a, 4 a: person som är beklädd med uppdraget att skipa rätt; i sht om ordföranden i häradsrätt: domhafvande; stundom (i Finl. allmänt) liktydigt med häradshöfding; ss. titel icke i fråga om inhemska förh. utom i folkspr. (o. vissa ssgr). Sitta (som) domare i ett mål. Han har nu snart en hel mansålder suttit domare. En (o)jäfvig, (o)partisk, (o)rättrådig, rättsinnig, (o)rättvis, oväldig, skarpsinnig domare. Särskildt förordnad domare. Domaren öfverröstades af nämnden. Ther offuer (dvs. i tvistefrågor ang. ord o. namn o. judisk lag) will iach ingen domare wara. Apg. 18: 15 (NT 1526); jfr 4. Hoo haffuer giordt tigh til höffuitzman eller domare offuer oss? 2 Mos. 2: 14 (Bib. 1541). Gudh är en rett Domare. Psalt. 7: 12 Därs. Domaren skal noga pröfva Lagens rätta mening och grund, och ther efter döma. RB 1: 11 (Lag 1734). SFS 1861, nr 60, s. 6. Regenten .. är den högste domaren i staten. Nyblæus Straffr. 9 (1865). — jfr FREDS-, KRIGS-, LANDT-, MED-, POLIS-, RANNSAKNINGS-, UNDER-, VATTENRÄTTS-, ÖFVER-DOMARE m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Ingen må wara Domare i sin egen Saak. Dom.-regl., mom. 16 (c. 1530) [jfr motsv. ordspr. i d., holl. o. t.]. Icke twå domare på en saak. Grubb 376 (1665). Ingen klagare, ingen domare. Dens. 390; jfr: Der ingen åklagare är, finnes heller ingen domare. Sv. ordspråksb. 22 (1865). Muhtor giöra Domaren mild. Grubb 536 (1665). Wedh böön och gåfwa, bör en domare sofwa. Dens. 847 [jfr motsv. ordspr. i dan. o. t.]. Wrång dom drabbar domaren sielff. Dens. 866 [jfr motsv. ordspr. i d., nor. o. t.]. Wåld finner sin domare. Dens. 868.
b) (om ä. förh.) i förb. andliga l. världsliga domare, domare som utöfva kyrkans, resp. det borgerliga samhällets domsrätt. RA 3: 105 (1593). Intrång uti Andelige eller Werldslige Domares Jurisdictioner. Publ. handl. 1: 37 (1719).
c) (föga br.) i uttr. skrifva som en domare. Att skrifva som en domare är att ha en .. spatiös stil .. ”domstil” .. fyllde hastigt arket och ökade ”lösen”. H. O. Östberg i Minn. fr. Vestergötl. 172 (1900).
d) (numera bl. tillf.) nämndeman. Domarne Oluf i Berstena, Nilss i Lindsåhs (m. fl.). Vg. fornm. tidskr. II. 6—7: 136 (i handl. fr. 1667). jfr: Nämndemännen voro dock domare, men .. (notarien) var endast ett biträde! Melsted Jurist. 174 (1910). — jfr HÄRADSDOMARE.
e) [efter motsv. anv. i hebr., där dajjān betyder både ”domare” o. ”den som skaffar rätt åt ngn”; jfr DOM, sbst.1 6, o. motsv. anv. af DÖMA] (i bibliskt spr., †) person som skaffar rätt åt ngn, ”försvarare”. (Gud är) en fadher .. åt fadherlösa, och en Domare för änkiom. Psalt. 68: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: försvarare).
f) (i ngt ä. lagspr.) om domstol. ÄB 18: 1 (Lag 1734). Thet ordet Domare, betyder stundom hela Rätten, när Laga undersökning ske och utslag fällas bör. Nehrman Ärfdab. 221 (1752). Publ. handl. 6: 3912 (1756).
2) [ytterst efter motsv. anv. i hebr. o. gr.] till DOM, sbst.1 2 b, 4 b; om Gud l. Kristus ss. skipare af gudomlig rättvisa. Han är then som aff gudhi tillskikkat är, till en domare öffuer leffuandes och dödha. Apg. 10: 42 (NT 1526; om Jesus). Herre Zebaoth, tu rettwise Domare. Jer. 11: 20 (Bib. 1541). Bäfva för Domarn i skyn. Stagnelius (SVS) 3: 70 (1817). — jfr VÄRLDSDOMARE.
3) [öfv. af hebr. schōfēt (jfr SUFFET), particip af schāfat, skaffa rätt, döma, o. i Vulgata återgifvet med judex, domare] benämning på vissa folkhöfdingar som uppträdde bland judarna under tiden mellan Josuas död och konungadömets upprättande. Dom. 2: 16 (Bib. 1541).
4) [utveckladt ur 1 o. 2] person som äger att afgöra l. afgör ngn stridsfråga l. intressetvist; skiljedomare. Owildoga och tilbörliga domare. G. I:s reg. 5: 133 (1528; i fråga om uppgörelse mellan Sverge o. Danmark). Herren skal wara Domare emellan migh och tigh. 1 Sam. 24: 13 (Bib. 1541). Wigforss Woolf 76 (1917). i ordspr. Den som är domare mellan två vänner, mister den ena. Sv. ordspråksb. 21 (1865). — jfr SKILJEDOMARE m. fl. — särsk. [öfv. af eng. referee, eg.: skiljedomare; jfr motsv. anv. i d.] idrott. person som leder en täfling l. lek l. ett spel o. öfvervakar att reglerna följas. Tidn. f. idr. 1882, s. 85 (i fråga om krocketspel). Domaren, som uraktlät att hela tiden följa med bollen, blåste allt för sällan i sin pipa för detta fel (dvs. offside-ställning). Nord. idrottslif 1903, s. 172 (i fråga om fotboll). jfr: Bifrosts bro, hvarifrån Gudarna äro Vittnen och Domare af Lokes täflan (med Loge). Wallmark Resa 58 (1819). — jfr FOTBOLLS-, FÄLT-, KAMP-, LINJE-, MÅL-, PRIS-, STRIDS-DOMARE m. fl.
5) i allmännare l. öfverförd anv., med den verbala bet. tydligt framträdande: bedömare, värdesättare: stundom liktydigt med kritiker. Sätta sig l. upphäfva sig till domare öfver ngt som man icke begriper. Såsom domare i smakfrågor är han (in)kompetent. Jak. 4: 11 (NT 1526). Gudz ord är .. en Domare offuer tanckar och hiertans vpsååt. Hebr. 4: 12 (Bib. 1541). Skiönhet får många domare. Grubb 728 (1665) [jfr motsv. ordspr. i t.]. Med hvad varsamhet detta ämnet tyckes böra bedrifvas, är Herr baron bästa dommaren om. Höpken 2: 300 (1757). En säker Domare i vittra ämnen. G. J. Adlerbeth i 1 VittAH 5: 285 (1788). Hvad man än må säga om .. (Leopolds) ensidighet, så är han likväl en säkrare domare än någon annan, jag känner. Franzén (1821) i Tegnérs ppr 163. Jag (var) icke .. ojäfvig domare öfver Järtas konservatism. De Geer Minnen 2: 172 (1892). — jfr KONST-, SMAK-, VITTERHETS-DOMARE m. fl.
6) [anv. beroende på sammanblandning af DOMHERRE, sbst.1 o. sbst.2] (†) = DOMHERRE, sbst.2 2. Åtskillige slags Sångefoglar (finnas i Nya Sverge), såsom Nechtergaler, Dommare, Steglisor och Siskor etc. Holm N. Sv. 30 (1702).
Sammansättningar (i allm. till 1): A: DOMAR- l. (vanl.) DOMARE-ANSVAR~20 l. ~02. Handla under domaransvar.
-BEFATTNING.
1) (†) verksamhet ss. domare; jfr BEFATTNING 2 b. V. F. Palmblad i Phosph. 1812, s. 142.
2) (föga br.) syssla l. åliggande ss. domare; jfr BEFATTNING 2 c. Biberg 3: 436 (c. 1823). Strinnholm Hist. 3: 354 (1848).
3) domarämbete; jfr BEFATTNING 2 d. Schlyter Jur. afh. 2: 217 (1879).
-BESTÄLLNING. (numera mindre br.) domarämbete. Peringskiöld Mon. upl. 55 (1710).
-BITRÄDE~020. om person som biträder häradshöfding, tingsbiträde. Sv.-fi. lagterm. (1883).
-BLICK. Med domareblicken oförvillad och derför genomskådande. Valerius 2: 235 (1838). i öfverförd anv. Du måste med en strängt pröfvande domareblick se in i ditt eget hjerta. Wallin 2 Pred. 2: 278 (1824).
(3) -BOK(EN). benämning på en bok i bibeln. Domare Boken (Bib. 1541).
-BORD. bord som är afsedt för i tjänsteutöfning varande domare; jfr DOM-BORD. G. J. Ehrensvärd Dagb. 1: 54 (1776). (Han) anvisades att taga plats vid justitierevisionens domarebord. Svedelius i SAH 54: 281 (1878). i bildl. anv.; jfr DOMARE 5. Sitt vetenskapliga domarbord. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 28 (1851).
-BREF. (†) af domare utfärdadt aktstycke; jfr DOM-BREF. A. J. Gothus Thes. ep. 1: 2 (1619).
-BÄNK. för domare afsedd bänk i domsalen. Rudbeckius Kon. reg. 177 (1615).
-DANS(EN). [jfr d. dommerdans(en)] sång- o. pantlek i hvilken en af deltagarna, stundom kallad ”domare”, går inom ringen med ett brinnande ljus i handen, hvarmed han lyser ngn i ringen stående i ansiktet o. därvid, ofta i anslutning till den sjungna textens antydan om kärlekshemligheter, söker få denne att skratta. Lyckas detta, erlägger den skrattande pant. Lundin o. Strindberg G. Sthm 39 (cit. fr. 1772). Nyland 5: 146 (1893). Sånglekar 3: 38 (1905).
-DÖME. [jfr HÄRADSHÖFDINGE-, LAGMANS-DÖME] (†) domares ämbetsområde; lagsaga, domsaga. Domaredömet i (landskapet) Dalerne. G. I:s reg. 12: 155 (1539). Därs. 16: 157 (1544).
-ED. ed som domare är skyldig att aflägga före tillträdet af sitt ämbete. Lagförsl. 553 (1604). (Bevisens) pröfning sker under domareed och domareansvar. Sundsvallsp. 1886, nr 14, s. 2. —
-EXAMEN. (i Finl., förr) viss akademisk juridisk examen som åren 1828—94 (med vissa inskränkningar) berättigade till inträde i rättegångsverken. FFS 1871, nr 17, s. 8.
(4 slutet) -FARTYG~20 l. ~02. idrott. fartyg från hvilket domarna i en kappsegling leda o. bedöma täflingen. —
-FÖRORDNANDE. förordnande att förestå ett domarämbete (i sht häradshöfdingebefattning). Erhålla, innehafva ett domarförordnande. Dalin (1850).
-FÖRRÄTTNING. Öfning vid Domareförrättningar. Schönberg Åm. i VetA 1773, s. 26. —
-HUS. (numera knappast br.) hus i hvilket domstolsförhandlingar äga rum; tingshus. Schroderus Osiander 2: 770 (1635). Pilati domarhus. Atterbom Minnen 241 (1817).
-HÖG. (föga br.) kulle på hvilken i fornnordisk tid rätt skipades, tingshög; jfr DOM-HÖG. N. Stadin (1746) i Sv. Merc. V. 4: 303. Strinnholm Hist. 5: reg. 253 (1854).
-JÄF. jur. jäf mot domares behörighet att afdöma ett mål. (Vara) underkastad Domare-jäf och ansvar. Ansvarighetslag f. stadsrådets ledam. 1810, § 9. —
-KALL, n. (Han ordade om) sitt tilbetrodde domarekall och ämbethe. Bidr. t. Åbo hist. I. 4: 6 (1626). (Samvetets) Domarekall. Ödmann Str. förs. II. 2: 207 (1803). (Kellgrens) inflytelserika domarekall inom Svenska Litteraturen. Grubbe i SAH 14: 21 (1830); jfr DOMARE 5. Christi domarekall. Franzén Pred. 5: 125 (1845); jfr DOMARE 2.
-KANSLI. i sht om häradshöfdings kansli. —
-KAPPE. (i Finl., numera föga br.) kappe spannmål (l. ersättning i penningar därför) som lämnas till domares underhåll på tingen, tingsgästningskappe. Bonsdorff Kam. 1071 (1833).
-KLOCKA. (†) klocka hvarmed det ringes till tecken att domstolsförhandlingar skola taga sin början; jfr DOMS-KLOCKA. Bellman 4: 120 (1791).
-KRETS. (knappast br.) domarring; jfr DOMKRETS 1. J. H. Wallman i Iduna 9: 109 (1822). P. A. Säve i Ant. tidskr. 2: 122 (1869).
-KÅR. Rättskipningens handhafvande af en allmänt aktad domarkår.
-LEK(EN). viss sällskapslek där en af deltagarna föreställer domare. Hubendick Flick. lek. 62 (1879).
-LÖN.
-MAKT.
1) makt l. befogenhet att vara domare l. att döma, domsmakt; domarrätt(ighet), domsrätt; jfr -MYNDIGHET 1, stundom närmande sig bet.: dömande, dom. Then Domare-machten (dvs. att vara domare öfver de höges styrelse) hörer Gudi til. Swedberg Dav. § 81 (1713). Embetsmäns partiska dommaremagt. LBÄ 19—20: 72 (1799). särsk. rättsfil. o. jur. om statsmakten i dess funktion att skipa rätt. Lagstiftande Magtens skilljande ifrån Domaremagten. Boëthius Nat. 146 (1799). Reg.-form f. Finl. 1919, § 2.
2) konkretare ss. sammanfattande benämning för personer l. institutioner som äga befogenhet att afkunna dom(ar); i sht förr stundom närmande sig bet.: domstol; jfr -MYNDIGHET 2. Järta V. skr. 1: 52 (1809). (Lindeberg) begärde att bli dömd till .. hvad domaremakten kunde pröfva skäligt. Biogr. lex. 8: 219 (1842).
-MYNDIGHET~200 l. ~102.
1) befogenhet att vara domare l. att döma; domsrätt; jfr -MAKT 1. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 164 (1680).
2) konkretare om person(er) l. institution(er) l. dyl. som har (ha) befogenhet att afkunna dom(ar); domstol; jfr -MAKT 2. Den kontrollerande domaremyndigheten. Snellman Stat. 120 (1842). SFS 1892, nr 19, s. 50.
3) myndigt utseende l. uppträdande som anses karakteristiskt för en domare. Ekelund Fielding 18 (1765).
-NÄST. (förr) eg.: ”domarmatsäck”, en väsentligen in natura utgående (1860 afskaffad) afgift som erlades af inbyggarna i Lappland vid domhafvandenas tingsresor därstädes. Den så kallade Domarenästen .. består i Rentungor, Renstekar och vissa penningar. Econ. annal. 1807, juli s. 34. Prop. t. riksd. 1859—60, nr 7, s. 29. —
-PENNINGAR, pl. [fsv. domara pänningar] (i Finl., numera knappast br.) lagmans- o. häradshöfdingeränta (jämte tingsgästningspenningar). 2 RARP 5: 359 (1727).
-PLATS.
1) (om äldre l. mera urspr. förh., †) jfr DOMS-PLATS. Forntida Domareplatser (både Tingshögar och stensättningar). J. Adlerbeth i Iduna 8: 132 (1820). Rääf Ydre 1: 70 (1856).
2) (i sht om ä. förh.) plats l. befattning som domare. Frey 1847, s. 408. —
-PLIKT. Bib. 1703, Reg. Utöfningen af domarepligter. Wieselgren Vår samt. 83 (1872, 1880).
-PREDIKAN. (knappast br.) rättegångspredikan; jfr DOM-PREDIKAN. Växiö rådstur. prot. 1701, s. 521. Domarepredikan; hållen i Kalmar domkyrka .. 1843. Melén (boktitel).
-REGEL. särsk. i pl. om den samling regler för rättskipning som trol. förskrifver sig från Olaus Petri. Schroderus Waldt 75 (1616). Ändteligen, finnes det högsta Lagvett, i vårt Fädernesland kändt: i Våre Domare-Reglor. Thorild 2: 268 (1788).
-RING. [jfr isl. dómhringr. Benämningen grundar sig på den gamla föreställningen att stensättningen utmärkt en domsplats] fornminne som utgöres af ett slags stensättning bildad af ett antal större stenar hvilka ligga i en krets med jämna, rätt stora mellanrum; jfr -SÄTE 2 slutet, DOM-KRETS 1. Linné Västg. 219 (1747).
-RÄNTA. (förr) personlig skatt som utgick till aflöning åt domare; jfr -PENNINGAR. G. I:s reg. 16: 157 (1544). E. O. Runeberg i VetAH 1758, s. 145. —
-RÄTT. domsrätt; domarmakt, domsmakt. Ekelund Fielding 570 (1765); jfr DOMARE 5. Konung Carl XI utöfvade Svea Konungars högsta Domarerätt, med berömlig åhoga. Schönberg Bref 2: 53 (1778).
-RÄTTIGHET~200 l. ~102. (domares- G. I:s reg. 18: 889 (1547; i bet. 1). 1) (†) utskyld som domare hade rätt att uppbära; jfr -RÄNTA. 2) = -RÄTT. G. Adlersparre i LBÄ 5—6: 92 (1797).
-SAK. (†)
1) domares andel i böter. BtFH 2: 1 (1537).
2) rättsfall, rättssak, rättsfråga. Rudbeckius Starcke C 8 a (1624). Sahlstedt Hofart. 15 (1720).
-SKRANK. skrank innanför hvilket en domstol har sin plats. Låt brottslingen för domarskranket föras. C. V. A. Strandberg 1: 50 (1845).
-STEN. domsten. Tuneld Geogr. 5: 7 (1790). På domarstenen, / mörk som ett åskmoln, satt din broder Helge. Tegnér 1: 44 (1825).
-STOL. domarsäte. Sin Domar-stol Han så beklädt, / At dygd blef dygd, och Rätt blef Rätt. Nordenflycht QT 1745, s. 115. De fåvitska, som vilja sätta sig på .. (Guds) domarestol. Tegnér 4: 85 (1828); jfr DOMARE 2.
-SYSSLA.
1) domarbefattning, domarämbete. Oelreich 778 (1755).
2) göromål ss. domare. Vane vid domare-sysslor. Posten 1769, s. 842. —
-SÄTE, se d. o. —
-TRON. (i högre stil) Verldens Frälsare intager sin domarethron. Hagberg Pred. 6: 145 (1820); jfr DOMARE 2.
-VERKSAMHET~200 l. ~102. —
-VÄLDE. (numera knappast br.) domsmakt, domarmakt. Dalin Hist. 1: 100 (1747). Ekelund N. hist. 1: 14 (1833).
-VÄRDERING. Denna egendom, som efter förrättad Domarevärdering blifvit uppskattad till 32,940 Rdr Rmt. AB 1865, nr 222, s. 1. —
-VÄRDIGHET~200 l. ~102. Sahlstedt Hofart. Bih. 8 (1720).
-VÄRF. domarförrättning(ar); domarkall; jfr -BEFATTNING 1. Til Justitiä-Cantzler må Konungen nämna en Lagfaren, skicklig och oväldig Man, som i Domarevärf varit nyttjad. RF 1809, § 27. Skicklighet och erfarenhet i domarevärf. SFS 1893, Bih. nr 78, s. 3. —
-ÅLIGGANDE~0200. —
-ÅTGÄRD~20 l. ~02. Vidtagen eller underlåten domareåtgärd. Stockholm 1: 247 (1897).
-ÄMBETE~020, äfv. ~200. jfr -BEFATTNING 3 o. -SYSSLA 1; ofta liktydigt med häradshöfdingeämbete. Bekläda, utöfva domarämbete. Domare-Embetet är för then menige Mans bästa insatt. Dom.-regl. mom. 3 (c. 1530). RF 1809, § 36. konkretare. Genom skrifvelse från domarämbetet i A.
-ÖRE. (†) = -RÄNTA. Then domere öre, som .. (bönderna i Dalarna) tilförende äre vane utgöre. G. I:s reg. 26: 736 (1556).
B: (†) DOMARES-RÄTTIGHET, se A.
Spoiler title