SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
4, n.; best. -et l. -t (Anm. Med avs. på den enstaviga formen, stundom skriven fä´t, jfr BLY); pl. -n l. (numera nästan bl. vard. i södra Sv.) = (GR 18: 263 (1547), Öman Ungd. 136 (1889)).
Ordformer
(fe(e) GR 6: 136 (1529: fegångn), Verelius 66 (1681: Feherde). fä(ä) Joh. 2: 15 (NT 1526) osv. fäädh VarR 54 (1538), ÅngermDomboksrenov. 1640, fol. 46 (: fäädhgångh). Anm. Med avs. på formen fäädh jfr anm. beträffande motsv. form av BLY)
Etymologi
[fsv. fä, motsv. d. fæ, isl. fé, got. faíhu, egendom, fht. fihu, t. vieh, feng. feoh, eng. fee, lön, arvode, lat. pecu, n., boskap, pecus, f., boskapsdjur (jfr PEKORAL, PEKUNIER), sanskr. paṧu-. Ordet är en urgammal beteckning för: boskap, boskapsdjur, varur en sekundär bet.: egendom, förmögenhet utvecklats på grund av att egendomen i äldre tider väsentligen utgjordes av boskap. — Jfr FÅR, sbst.1]
1) (numera bl. i vissa mer l. mindre stående uttr.; jfr a, b, c) koll.: boskap; numera i sht om nötboskap; stundom, med starkt förbleknad bet., övergående i bet.: djur i allm. (jfr a, b, e). Köpæ sigh fææ tiil theris slacthrij på landit. GR 3: 82 (1526). Om hans offer är itt tackoffer, aff fää, antingen oxe eller koo, skal han offra för Herranom thet vthan wanck är. 3Mos. 3: 1 (Bib. 1541). The som .. (frosseri o. omåttlighet) mykit öffua, gå lika som fää eller annor oskäligh diur. LPetri 1Post. B 5 b (1555). Med .. (skällkon) följde det öfriga fäet. SvFolks. 99 (1844). — särsk.
a) i ordspr. Håll folk som fä, så färdas de som fä. Granlund Ordspr. (c. 1880). Af fä blir aldrig folk. Därs.; jfr: Då blijr fää aff folk. Lindschöld Vitt. 136 (1672).
b) (fullt br., ngt vard.) i uttr. (både) folk och fä, se FOLK 3 f.
c) (föga br.) i uttr. fä och får o. d. (Han) giorde .. ena giszl aff togh, och dreeff them alla vth aff templet medh fää och fåår. Joh. 2: 15 (NT 1526; Bib. 1917: får och fäkreatur). HH XI. 1: 9 (1530). Jona 3: 7 (Bib. 1541).
d) (i ä. lagspr.) om husdjur i allm.; vanl. med uteslutande av hund o. katt, ngn gg äv. inbegripande hund. BB 22: 5 (Lag 1734). Dödar okynnes fä, eller hund, någon menniskia. MB 33: 1 (Därs.). Arrendator skall .. ej bortföra gödsel från egendomen och ej häller före fardag foder eller fä. Juhlin-Dannfelt 20 (1886). — jfr OKYNNES-, SMÅ-, STALL-FÄ.
e) om djur i allm.; numera bl. (jfr dock den förbleknade bet. i a, b) i ssgr. Menniskionne gåår såsom fää, Såsom thet döör, så döör ock hon. Pred. 3: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: fänaden). Oskiäligt fää är then fast lijk, / Som endast älskar jorden. Ps. 1695, 276: 5. Hvem har sagt för fäet, till exempel hönsen, med flere djur, att de skola fly och konservera sig för sin fiende? Murbeck CatArb. 1: 690 (c. 1750). — jfr FJÄDER-, FLYG-, HORN-, KRYP-, KVICK-, SKRID-, YR-FÄ m. fl.
f) bildl. Jndianerne, thet älende usle fä, som aldrigh hade hört eller seet slijkt. Stiernhielm Fateb. Föret. 3 a (1643). Han kom från Himlen ned, / och sig så diupt nedsänckte, / At han osz, arma fä, sig sielf til foder skiänkte. Österling Lärops. 12 (1724).
2) (numera knappast br. utom i b) om enskilt boskapsdjur resp. nötkreatur. Någre hundrede stycker Fää. GR 18: 263 (1547). Längs ut med ån, der du ser Promenaden, / Betade fordom några magra fän. Wennerberg 2: 17 (1848, 1882). Öman Ungd. 136 (1889). — särsk.
a) i ordspråk o. d. För ogiord giärning bötes ofödt Fää. Grubb 235 (1665). Man kan så länge umgås med fän, tills man sjelf blir ett sådant. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 3.
b) (vard., fullt br.) i jämförelser. Den dumma hopen samkas omkring dem, som undrande Fä. Dalin Arg. 1: nr 21, s. 6 (1733; uppl. 1754: Kreatur); jfr 1. Lefva som et fä. Lind (1749). Du spelar som ett fä. Bellman 5: 240 (c. 1775). Dum som ett fä. Heinrich (1814). Anm. I denna anv. uppfattas numera ordet i allm. ss. tillhörande bet. 3.
3) (i sht vard.) i överförd anv., ss. uttr. för förakt, förargelse l. dyl., om person: ”nöt”, ”kreatur”; vanl. för att beteckna ngn antingen som i högre grad dum l. obildad l. obildbar: drummel, ”åsna”, l. ock (i senare utvecklad anv.) som rå o. blottad på moraliska hänsyn: ”as”, fähund. Dit dumma fä du. Gyllenborg Sprätth. 69 (1737). Ett moraliskt fä. CAEhrensvärd Brev 2: 155 (1797). Bagaren H. .. är visserligen ett fä, men ett hederligt fä, ett beskedligt fä! ett fä, som lyder våra instruktioner. Palmær Eldbr. 99 (1839). Människa, svara: är du kamrat? Eller är du ett fä? Nordström Sönd. 162 (1910). — jfr ÄRKEFÄ m. fl.
4) (†) egendom, gods. Får jag inte lösa fången med guld och med fä. SvFolkv. 1: 333. Then icke haffuer fää böte medh krop. SvOrds. C 4 b (1604). — jfr FLUTTA-, INLAGS-, NEDERLAGS-, NYTTJE-FÄ. — särsk. i uttr. liggande fä [fsv. liggiande fä], skatt, dyrbarhet, o. det ss. motsats därtill använda uttr. gångande fä [fsv. gangande fä], om boskap. Ärann thett är liggiande fä, / thett kann mann icke mista. Visb. 1: 45 (1572). (Jag har burit hit) Itt liggiande fä i thetta horn. Asteropherus 52 (1609). Godh Wän är ett liggiande Fää. Grubb 260 (1665). GbgMag. 1759, s. 246. Den som har liggande fä, får alltid gångande fä. Granlund Ordspr. (c. 1880). Anm. De båda uttr. uppfattas stundom (se särsk. uppgifter i ordböcker) ss. hänförande sig till skillnaden mellan fast o. lös egendom. Helsingius V 3 b (1587). Verelius Götr. 35 (1664). Östergren (1923).
Ssgr (i allm. till 1): A: FÄ-BAGGE. [jfr BAGGE, sbst.5] (†) vallhjon. ConsEcclAboP 106 (1657). (Den 1 febr. begrovs) en gammal fäbagge från Ryssbacken i fattig muld. BtÅboH I. 11—12: 239 (1694). ss. skällsord. (Han) skelte Ambrosium till fääbagge. BtHforsH 1: 218 (1637).
-BET l. -BETE. (-bet GR 13, Verelius. -bete GR 4, NorrlS) [fsv. fäbet, fäbete?] (†)
1) boskaps betande. GR 4: 190 (1527). Altså stånde .. (allmänningarna) til Landzens Inbyggiares .. Huustarff, til at nyttia medh Fääbeet, Fiskiande, Timber och Wedebrand. OrdnSkog. 20/3 1647, s. A 4 a. Verelius 63 (1681).
2) betesmark för boskap. Fiskewatn, åker, eng, wtmarker, fäbeter, quarneströmer eller andre tilåger. GR 13: 244 (1541). NorrlS 108 (1799).
-BINDSLE, äv. -BINDSEL. (bygdemålsfärgat) kreatursbindsle. BoupptVäxiö 1741.
-BOD, se d. o. —
-BOSKAP~20 l. ~02. (föga br.) boskap, i sht nötboskap. IErici Colerus 2: 2 (c. 1645). Icke blott svinkreatur (för hvilka rotfrukterna vanligen kokas) utan också fä-boskap, hästar och får äta dem begärligt. LAT 1873, s. 156. —
-BRO. [fsv. fäbro] (i fråga om äldre förh.) bro för boskap. Murenius AV 372 (1658). Uppl. 1: 439 (1903).
-BROMS. bromsen Tabanus bovinus Lin., boskapsbroms. Hartman Naturk. 256 (1836).
-DOKTOR. (numera bl. tillf., skämts.) veterinär. Fää-Doctores (Veterinarij). IErici Colerus 2: 50 (c. 1645). Lidforss DQ 1: 18 (1888).
-DREV.
1) (†) drivande av boskap. Nylandz mänen .. (osv.) affståå medh sitt fädreff igenom deress åcker och ängh som i skurå (osv.) .. ähre boendess. ÅngermDomb. 1647, s. 72.
2) (starkt bygdemålsfärgat) väg l. mark på vilken boskap drives på bete; fäväg; jfr BOSKAPS-DREV. ÅngermDomb. 18/7 1642, fol. 199. Landsm. XI. 10: 10 (c. 1888).
-DREVEL. (-drifvel) (starkt bygdemålsfärgat, föga br.) = -DREV 1. Fri och öpen fädrifvel genom Kohagen. VDAkt. 1749, F III 7. —
-DRIFT.
1) (knappast br.) boskapsdrift. Lind (1738). Auerbach (1908).
2) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) = -DREV 2. GR 21: 92 (1550).
3) (†) betesmark för boskap. Linc. (1640; under saltus).
-DRIFTS-VÄG. (†) väg där boskap drives. Stiernhielm VgL 104 (1663).
(1, 2) -DUM. (föga br.) dum som (ett) fä. Wikforss (1804; under viehdumm). Östergren (1923; angivet ss. vulg.).
-DYNGA. (bygdemålsfärgat) gödsel efter nötboskap. L. Paulinus Gothus Com. 40 (1613). Dalin (1851).
-DÖD, r. l. m. (†) om smittosam, dödlig sjukdom l. utbredd dödlighet bland nötboskap; jfr BOSKAPS-DÖD. NorrlS 337 (1561). Höres Toordöön (i juli), thet täcknar godt Korn Åhr, och stoor Fää dödh. Bondepract. F 5 a (1662).
-FLICKA, f. (†) vallflicka. ÅngermDomb. 23/8 1630, fol. 31. Men, o herdhe, tänk uppå, / At tu en fäpilt var för thetta, / Jag en fäflicka också. Wivallius Vitt. 212 (1688).
-FLUGA. om vissa slag av tvåvingade insekter vilka företrädesvis uppehålla sig på nötkreatur. Schultze Ordb. 1203 (c. 1755). särsk.
1) lusflugan Hippobosca equina Lin., nötfluga, hästfluga. Fä-flugor, sådana, som i de södra orter qvälja boskap och hästar uti akterkastellet, finnas här icke. Lenæus Delsbo 158 (”176”) (1764). Björkman (1889).
2) broms av familjen Tabanidæ, i sht arten Tabanus bovinus Lin., fäbroms, boskapsbroms. Dalin (1851). 2NF (1908).
-FODER. (föga br.) boskapsfoder. GR 27: 141 (1557). Schultze Ordb. 1222 (c. 1755).
(2) -FOT. [fsv. fäfoter] fot av nötkreatur (l. boskapsdjur); knappast br. utom i vissa uttr.: ligga för fäfot, förr äv. under fäfot (fäfötter) [jfr motsv. uttr. i fsv.], om jord: (eg. o. urspr.) vara oinhägnad o. användas till (allmän) betesmark; ligga obrukad l. oskött; äv. lägga, ngn gg lämna för fäfot, lägga igen (odlad jord), så att den åter blir betesmark, låta ligga obrukad. Eet ödetorp szom ligger för fäfott. SkaraStiftJordeb. 171 (1540). Mycket wahnbruukat Jordh .. som längie vnder Fääfötter legat. ÅngermDomb. 1648, s. 118. Månge Krohne- och Skattehemman liggia under fääfoth och afhyste. HSH 31: 483 (1662). När åkren trädes, lägges han här mäst öfverallt öppen och för fäfot. NorrlS 39 (c. 1770). De sandiga markerna i Östangeln .. lågo för hundra år sedan till större delen för fäfot. Torpson Eur. 1: 47 (1895). jfr (†): Äre nw al Closteren i riikit ödelagdhe fför ffäffoth. GR 6: 358 (1529). i bildl. anv. Rudeen Vitt. 220 (1687). Jag (såg) alla våra Manufacturier ligga för fäfot. Dalin Arg. 2: nr 37, s. 5 (1734; uppl. 1754: förtrampade). Dessa män, som lagt för fäfot hjernan / och se sin hela vackra verld med ögat! Heidenstam Vallf. 151 (1888).
-FÅLLA, r. l. f. (i sht förr) fålla för nötkreatur. Schroderus Comenius 412 (1639). Om Sommarnättren kan Ungboskapen ligga i Fäfållor. Dahlman Reddej. 36 (1743).
-GATA. [fsv. fägata] (i sht förr) (inhägnad) väg för boskapen från gården l. byn till betesmarken. Pastor effterlätt .. een fägata igenom Kyrkiotorpet, .. 9 alnar bredh och ey meer. VDVisitP 1658, s. 323. —
-GÅNG. (fäe- 1545) [fsv. fäganger, fäarganger; jfr d. fægang]
1) (†) fägata. (Han hade) igen stängdt en fäädhgångh. ÅngermDomboksrenov. 1640, fol. 46. Stiernhielm VgL 101 (1663).
2) (numera bl. i fråga om ä. förh.) om boskaps gående l. betande på gemensam betesmark; bete l. betesrätt (å allmänning); äv.: betesmark. GR 6: 136 (1529). Rödia up marken till fägångh och anneth. Därs. 23: 433 (1552). Njuta, bruka och behålla till everdelliga ägor med hus, jordh, åker och engh, skogh och marck, .. fägång, närby och fjerran, och med alt dett der nu tilligger och af ålder tillegat hafver. VgFmT II. 8—9: 185 (1612). Hildebrand Medelt. 1: 326 (1881).
-GÅRD. [fsv. fägarþer; jfr d. fægaard]
1) (numera i sht i fråga om ä. förh. l. bygdemålsfärgat, i sht i Finl.) om sammanfattningen av de för bedrivande av jordbruket nödvändiga byggnaderna på en bondgård (framför allt ladugården) samt det inhägnade området omkring desamma; motsatt: mangård; stundom liktydigt med ladugård; äv. särsk. avseende inhägnaden utanför ladugården. 4Mos. 32: 16 (Bib. 1541). Till Fägården hörer Stall, Fähuus, nödige Foder- och Fåårhuus, Swijnehuus, Loga och Lador så månge behoff giörs, effter Gårdzens stoorheet. Husesynsordn. 1681, § 4. Aho Enris 1: 85 (1899). Flerstädes i Uppland skiljas mangård och fägård av en större stallbyggnad. NLithberg hos Flodström SvFolk 284 (1918).
2) (numera bl. tillf.) utgård där kreatursskötsel bedrives. Pärlstickares barn af Randala fägårdh (begrovos). BtÅboH I. 1: 173 (1619). Lagerlöf HomOd. 209 (1908).
-GÅRDS-PIGA. (numera bl. bygdemålsfärgat) till -GÅRD 1: ladugårdspiga. VDAkt. 1675, nr 189. SDS 1901, nr 26, s. 3. —
-GÄNTA, se -JÄNTA.
-HERDE. [fsv. fähirdhe] (numera i sht i fråga om ä. förh.) herde som vaktar nötboskap; vallhjon. Stadzens fäherda. GR 7: 159 (1530). Ingen fä-herde, blåsande på sin pipa, är i negden. Ossian 1: 74 (1794).
-HJORD. [fsv. fähiordh] (numera föga br.) boskapshjord. Messenius Svanhv. 33 (1613). Johansson HomOd. 14: 100 (1845).
-HOP. (numera knappast br.) hop l. hjord av nötkreatur, boskapshjord; hjord. Linc. Fff 6 a (1640). Sällan Fäähoop vthan brokot Nööth. Grubb 783 (1665). Kindblad (1871).
-HUND. [fsv. fähunder]
1) (numera knappast br.) vallhund. LPetri Job 30: 1 (1563). Ungboskapen .. vallas merendels i skogen .. af ett vallhion med 1. 2 eller 3. fähundar. Dahlman Reddej. 34 (1743). Östergren (1923; angivet ss. sälls.).
2) (vard.) ss. skällsord, om fräck l. i moraliskt avseende undermålig person: lymmel, ”fä”. Brukar tu mund tin stoore Fähund? Brasck FörlSon. G 2 b (1645). Rät En Fähundh han veet hwarken tucht eller ähra. VDAkt. 1650, nr 7. Habstadius är en lushund, en fähund och en skojare! Nordström Landsortsb. 361 (1911).
-HUNDERI1004 l. 01—. (vard., föga br.) till -HUND 2, om (yttring av) simpelhet l. lymmelaktighet. Det är fähunderi, karaktärslöshet, moralisk svagsinthet. Strindberg Fan. 27 (1907). Lägga bort alla fähunderier hädanefter. Högberg Frib. 296 (1910).
-HUS. [fsv. fähus] (numera i sht i fråga om äldre l. mera primitiva l. norrländska förh.) byggnad (l. del av byggnad) som är avsedd för nötboskap, i sht kor, stundom äv. för andra husdjur; ladugård; i allm. liktydigt med: kohus (motsatt: stall); jfr FJÖS. VarR 23 (1538). Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och ther skola vara stall, fähus, fårhus, och svinhus, med nödiga foderrum. BB 2: 1 (Lag 1734). Karlarna måste om vintern .. hålla fähuset rent. Barchæus LandthHall. 41 (1773). Lagerlöf Drottn. 18 (1899). jfr HÖG-, KO-, SOMMAR-FÄHUS m. fl. —
-HUS-DÖRR. Chronander Surge D 1 b (1647). ”Kon förvetnas på den nya fähusdörren” — är gammalt talesätt. Afzelius Sag. X. 2: 136 (1866) [jfr nt. der sieht Eenen an, wie de Kuh 't neüe Door]. —
-HUS-KUR. (förr) viss kur för botande av lungsot, enligt vilken den sjuke borde under en tid bo i en ladugård. VetAH 1782, s. 307. Tholander Ordl. (c. 1870).
-HUS-RÄNNE. = -HUS-SKULLE. Rääf Ydre 3: 165 (i handl. fr. 1621).
-HUS-SKULLE. (i sht i fråga om äldre l. mera primitiva förh.) BtSödKultH 12: 69 (1597).
-HUS-SVALE. (i sht i fråga om äldre l. mera primitiva förh.) Rydqvist SSL 2: 179 (1857). Ett .. boningshusets förstusvale motsvarande förrum, fähussvalen. Uppl. 2: 338 (1908).
-JÄNTA. (†) vallflicka. Christoperss fee genta, om sin 12 åhr gammall. ÅngermDomb. 23/8 1630, fol. 31. —
-KARL. (†) kreatursskötare. BtSödKultH 12: 3 (1590).
-KONA. (†) kvinna som sköter nötboskap, ladugårdspiga. Hallenberg Mynt 246 (i handl. fr. 1541). NSvBibl. 2: 352 (i handl. fr. 1583).
-KREATUR. (numera i sht bygdemålsfärgat l. arkaiserande) nötkreatur. Dalin Arg. 2: nr 42, s. 4 (1734; i bild). BoupptRasbo 1741. NerAlleh. 1896, nr 20, s. 4 (i annons). Saron skall bliva en betesmark för får och Akors dal en lägerplats för fäkreatur. Jes. 65: 10 (Bib. 1917).
-KULLA. (†) vallkulla. Fäkullor och wallpoikar. Rudbeck Atl. 1: 289 (1679). Schultze Ordb. 2227 (c. 1755).
-KVINNA. (†) = -KONA. Johansson Noraskog 2: 340 (cit. fr. 1557).
-LAD, se d. o. —
-LIK, adj. (†) som liknar vad som är utmärkande för boskap l. djur (i visst avseende); djurisk; jfr FÄAKTIG. Ett fäälijkt Oförstånd. Lagerlöf Vitt. 60 (1684). En vild och fä-lijk lefnad. Ehrenadler Tel. 63 (1723).
-LUS. (†) lusen Pediculus bovis Lin. Linné SystNat. 67 (1748).
-LÄGER. (†) lägerplats för boskap; fäfålla. Achors daal skal itt fääläghre warda. Jes. 65: 10 (Bib. 1541). Schultze Ordb. 2594 (c. 1755).
-LÄKARE. (†) veterinär; jfr -DOKTOR. Lind (1749; under vieh-artzt). Schultze Ordb. 2523 (c. 1755).
-MARK. [fsv. fämark] (†) betesmark (för nötboskap). GR 12: 11 (1538). Förbe:de gårdaparter .. med huss Jordh Åker Engh Skogh och fämark. VLärovBibl. 1623, nr 544 e. Schultze Ordb. 3040 (c. 1755).
-NÖT, n. (†) = -KREATUR. The sig tå kullwräka som stora Fänööt. Törnewall B 7 a (1694). KKD 10: 358 (1703).
-PEST. (†) boskapspest; epizooti. Strålenhielm Ymp. 65 (1751). SFS 1863, nr 32, s. 14. —
-PIGA. (†) kvinna som sköter nötboskap; äv.: fäbodjänta; äv.: vallflicka. VgFmT II. 10: 50 (cit. fr. 1586). (Han hade begivit sig) till kyrkioheerdens fääbooder förr ähn som fäpijgorna kommo vthur skougen. ÅngermDomb. 5/9 1646, fol. 36. CBonde (1694) hos Trolle-Bonde Hesselby 105. Sjögren (1795).
-PILT. [fsv. fäpilter] (†) vallpojke; jfr -FLICKA. Wivallius Vitt. 212 (1688).
-RIK. (†) rik på nötboskap. VocLib. adj. (c. 1580). Schultze Ordb. 949 (c. 1755).
-ROP. (†) om nötboskaps böl. Jer. 9: 10 (Bib. 1541). Schenberg (1739).
-SJUKA. (†)
1) boskapssjuka; epizooti. VRP 1646, s. 161. På Apotheket i Sala finnes väl inrättade Pulfver emot Får- och Fäsiukan, för .. lindrigt pris. PT 1758, nr 12, s. 4. Cavallin (1875).
2) svartsjuka? (Lat.) Zelotypia .. (sv.) En siukdom, ther then ene maken är rädder om then andra, vulgo fääsjuka. Linc. Oooo 8 b (1640).
-SKAK. (†) kreatursbindsle. IErici Colerus 1: 342 (c. 1645). BtOdlH 5: 53 (1880).
-SKULLE. (tillf.) = -HUS-SKULLE. VgFmT I. 10: 92 (1586).
-SKÄLLA, r. l. f. (†) skälla på nötkreatur; koskälla. Ja hörer heller Fäskällan än Trummona. Prytz OS D 1 b (1620). BoupptVäxiö 1800.
-STALL. (numera föga br.) boskapsstall. Schroderus Os. 2: 10 (1635). I närheten af kreatursdockorna finnas stora fästallar. Torpson Eur. 1: 42 (1895).
-STEG. (†) fäväg? Effter fästeget iche är öpnat eller laggil fäbro giord. Murenius AV 372 (1658). Item at Boo håller broar til fästeget. Därs. 407. —
-STIG. stig som upptrampats av nötkreatur; fäväg (se d. o. 2). Igentäpt all fästig badhe till vatn och march. GR 29: 609 (1559). Så blefvo .. de slingrande fästigarne i skogen det första utkastet till landsvägarna. PASäve i LoF 1873, s. 37. —
-STING, sbst.1 (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) om broms o. d. som sticker kreaturen; jfr FÄSTING, sbst.3 2. Schultze Ordb. 5056 (c. 1755). Meurman (1846).
-TJUV. (†) boskapstjuv. Linc. A 1 a (1640). Hahnsson (1896).
-TREVNAD. (förr) ett slags pulver som användes som läkemedel för nötboskap. Landsm. VII. 2: 21 (i handl. fr. c. 1820).
-TRÅD. [fsv. fätrodh] (†) boskaps trampande, boskapstramp. Hielpa henne till att opsättia ett lijthet Fähuus vthom åkren för fätrodh skull. ÅngermDomb. 1647, s. 118.
(1, 3) -VETT. (starkt vard., föga br.) ofta sarkastiskt för: folkvett, vett. Sahlstedt (1773). Han hade icke det fävettet att stiga upp, när prinsen kom. Dalin (1851). Bergegren Strejkl. 80 (1907).
(1, 2) -VULEN. (†) = FÄAKTIG 1, 2. Lind (1749; under viehisch). En .. dum dryg och fävuren Pedant och snorkidde. VDAkt. 1788, nr 546. —
-VÄG.
1) (förr) (laggill) väg på vilken boskapen drives ut till betesmarkerna (i skogen). Hålla laggill fääwägh wedh macht. ÅngermDomb. 1647, s. 72.
2) i allmännare anv.: av boskap upptrampad väg; jfr -STIG. Weste (1807). TurÅ 1910, s. 244. —
-VÄNING, r. l. m.; pl. -ar. [till VÄNJA] (†) om kalv under första levnadsåret. Fäväning kallas den (kalv), som 1. åhret följer fä. Dahlman Reddej. 27 (1743). Möller (1790, 1807).
B (†): FÄE-GÅNG, se A.
Avledn.: FÄAKTIG, adj.
1) (numera bl. tillf.) till 1 l. 2: som är egendomlig l. utmärkande för boskap l. djur i allm.; för djurstadiet betecknande, djurisk. Iagh hafwer effterfolgdt mitt kötz lustar, och lefwat effter fäachtige begärelser. Schroderus Kegel 265 (c. 1630). Kätias (rönskas) är fäachtigt. Schroderus Comenius 825 (1639; t.: viehisch). Et fäagtigt vrålande. AsiatB 2: 503 (1747). Denna kroppen har ock sina egna fäaktiga angelägenheter, hvilka altid strida emot siälen. Hoffmann Förnöjs. 21 (1752). Upsala 1920, nr 252, s. 1.
2) (numera i sht vard.) till 3: som är egendomlig l. utmärkande för en person som är ett ”fä”; förr ofta svårt att skilja från 1. Schultze Ordb. 949 (c. 1755). särsk.
a) (numera knappast br.) i företrädesvis intellektuellt avs.: i högsta grad oförnuftig l. slö l. tölpig (liksom ett djur); nötaktig. Hottentotter ock villa Indianer, som antingen själfva nytja sina dyrbara rå-varor, på et fäaktigt sätt, eller sälja dem åt andra, för lapperi ock barnlekor. Wrede PVetA 1743, s. 13. Den grofvaste och fäachtigaste vidskieppelsen. Lagerbring HistLit. 109 (1748). Ömkliga, fäaktiga presters mechaniska och pladdrande behandling. Atterbom Minn. 297 (1818). Kindblad (1871).
b) i företrädesvis moraliskt avs.: djuriskt rå l. ohyfsad l. tygellös; bestialisk; gemen. En fäagtig dryckenskap. SvMerc. 1763, s. 370. Skriften (dvs. Hederskransenav Hammarsköld) är märkvärdig såsom ett prof på den allra fäaktigaste råhet, som någonsin varit satt i Svenskt Tryck. Tegnér (WB) 3: 384 (1819). Östergren (1923).
c) (föga br.) användt ss. mera allm. nedsättande beteckning: ”svinaktig”. Detta är en fäaktig skog — fort härifrån! Almqvist Amor. 28 (1822, 1839). (Han) bet mig så fäaktigt. Hedenvind-Eriksson ÖdeG 65 (1913).
FÄAKTIGHET, r. l. f. sbst. till FÄAKTIG; äv. konkretare, om yttring av l. bevis på ”fäaktighet”.
1) (numera bl. tillf.) till 1. Lind 1: 1530 (1749). Upsala 1920, nr 252, s. 1.
2) (numera i sht vard.) till 2. Ekelund Fielding 457 (1765). Per Enebom har åter i Extra Posten skrifvit nya fäaktigheter. JGOxenstierna (1795) hos Ljunggren SVH 2: 145. Fäaktigheten (hos de dåliga och dumma) skall i deras framfärd / Så tydligt röja sig, att (osv.). Lidforss Dante I. 3: 76 (1902).
FÄISK, adj. (fääsk Phrygius Brudepr. D 4 a (1604)) [jfr t. viehisch] (†) till 1 l. 2 = FÄAKTIG 1. Thet är Barbariskt, fäiskt och omenniskeligit, när man icke warder bedröffuat, tå goda Wener .. döö. PJGothus Os. 384 (1603). Sitt fähiska förstånd. Bliberg Acerra 644 (1737). VDAkt. 1795, nr 468. —
FÄNAD, se d. o.
Spoiler title