SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1967  
SEN se4n, adj. -are (KOF 1: 194 (1575) osv.), i superl. äv. (numera bl. ngn gg, i poesi) senst (G1R 1: 32 (1521; ss. adv.), Snoilsky 5: 72 (1892, 1897: sensta eftertid)) ((†) komp. -ar HH XXXII. 2: 48 (1784: sednar; ss. adv.); -ra VDAkt. 1735, nr 389; -re Ekeblad Bref 1: 112 (1652), Nordenflycht QT 1746—47, s. 88; senne LPetri 2Post. 219 a (1555: seenne; ss. adv.); senner Columbus BiblW Q 4 b (1670; ss. adv.); superl. -arst VDAkt. 1661, nr 277 (ss. adv.); -est G1R 2: 29 (1525; ss. adv.), Hallman Blacksta 63 (i handl. fr. 1696: min senesta willja); -ist BtFinlH 3: 127 (1541; ss. adv.), VärmlNLdP 7/10 1696 (: seenista sammankompsten)). adv. -A (†, Hund E14 151 (1605)); -T (G1R 1: 30 (1521) osv.); jfr anm. 2:o nedan. Anm. 1:o Formen senan [fsv. senan, ack. m. sg.] användes icke sällan i ä. tid o. förekommer ännu stundom i vitter stil (i bet. 2 a) i sådana uttr. som till senan kväll, intill senan höst. Lucidor (SVS) 222 (1672; i bet. 2 b). Fogelqvist SöderkRom 205 (1924). 2:o I ä. tid användes [jfr motsv. anv. av fsv. sensto, dat. n. sg., senstum, dat. pl.] superl. senaste l. senste äv. i adverbiell anv. (i bet. 6 b γ o. ε β'). TbLödöse 148 (1589: senasthe; i bet. 6 b γ). AOxenstierna 5: 397 (1630: senste; i bet. 6 b ε β'). VDAkt. 1725, nr 440 (: senaste; i bet. 6 b γ).
Ordformer
(sedn- i två- l. flerstaviga former 1607 (: sednast, adv.)1902 (: sednare). sen (-ee-) 1521 (: sent, adv.), 1523 (: senasth, adv.) osv. send, adv. 15351596. senn 1577 (: senntt, adv.), 1585 (: senneste)1741 (: sennare). sien 1554 (: sienisth, adv.). sienn 1568 (: siennist, n. sg. best.). sän 1569 (: sänast))
Etymologi
[fsv. sen; jfr fd. o. dan. sen, fvn. seinn, nor. sen, mht. seine, feng. sǣne; till den rot som föreligger i SEDAN, adv., SID, sen; formerna med -ed- bero på inflytande från SEDAN, adv. — Jfr FÖR-SENA, SINKA, försena]
1) långsam (se d. o. 5); trög, sävlig, senfärdig; utom i a o. c numera företrädesvis om person med tanke på sätt att röra sig l. tala l. utföra arbete l. med tanke på intellektuell fattningsförmåga o. d., särsk. i sådana uttr. som vara sen av sig, vara långsam (i sina rörelser o. d.), sen att fatta, som har trög intellektuell fattningsförmåga, äv. sen i tal, som talar långsamt o. sävligt. En endugh (dvs. rask, driftig) hand skal herredöme få, men then som seen är moste skatt giffua. SalOrdspr. 12: 27 (öv. 1536). Lättian har en sener gång. Warnmark Tuktesp. 5 (1687). Sahlstedt (1773: at fatta). Vid Talesättet märkes, at det här (dvs. i Älvros socken i Härjedalen) skiljer mycket emellan Manfolk och Qwinfolk, de förre tala något sent, och lika som draga ut orden, men de sednare deremot mycket fort. Hülphers Norrl. 3: 50 (1777). Ej mer med tvång de sena oxar draga / Den vagn, som var af kärfvar nyss förgylld. JGOxenstierna 1: 70 (1805). Det är sen död att bli uppäten af ”hönsa-loppor”. Benedictsson Folkl. 58 (1887). Sena kommunikationer. Sundén (1888). Björkman (1889: af sig). Till den saken får de vara en affärskarl, å ni tör nog egentligen vara skapt till bonde, sen å försiktig som ni är. Väring Vint. 345 (1927). Östergren (1938: i tal). — jfr O-, OF-SEN. — särsk.
a) övergående i bet.: som (icke handlar på ögonblickets ingivelse l. ger efter för en impuls utan) betänker sig l. dröjer l. sölar (med att göra ngt o. d.), betänksam; stundom: ovillig l. obenägen; särsk. i sådana uttr. som sen till ngt l. (till) att göra ngt (jfr 3 b) (i förb. med negation ofta betecknande att ngn har mycket bråttom med l. skyndar sig l. är ivrig att göra ngt); förr äv. i uttr. varda sen i ngt, bli trög l. långsam i fråga om ngt; i vissa fall utan bestämd avgränsning från 3. Hwar och en menniskia ware snar till ath höra, och seen till ath tala, och seen till wredhe. Jak. 1: 19 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). (Den som) menar ingen nödh nw wara på ferde, warder för then skul j Gudz ord och j bönen seen och försumeligh, then samma förraskar dieffuulen och öffuerfaller. LPetri 1Post. Z 1 a (1555). Nu war .. (han) med swaret intet sen. Weise 113 (1697). Sen att skänka sitt förtroende, var Stenhammar lika sen att det återtaga. Fleming i 2SAH 2: 235 (1799). Min (dvs. odalbondens) arm är ej sen / Att föra ut hvad jag vill. Geijer Skald. 11 (1811, 1835). Han var ej sen, utan rusade på honom. Auerbach (1913). (General) Vlastov drog sig .. i riktning mot Nedervetil, och Gripenberg var icke sen att följa efter honom. Gripenberg HHGripenbg 136 (1937).
b) (numera mindre br.) i uttr. ngt går sent l. det går sent (förr äv. sent till) med ngt, det går trögt l. långsamt med ngt. (Fabriksverksamhetens) tilwäxt gick så mycket sednare, som den hindrades genom hemliga konster af falska wänner. Mörk Ad. 2: 70 (1744). Promotionen hos oss blifver icke talrik; det går ock sent til med specimina publica (dvs. de offentliga disputationerna). Vår ungdom har fått i hufvudet den tanckan, at Magister-skapet föga hjelper dem. Porthan BrSamt. 1: 51 (1782). (Grette Åsmundssons) utveckling gick sent, så länge han var i barnåren. Bååth Grette 2 (1901).
c) i utvidgad anv. (jfr d), i uttr. klockan går sent l. för sent, klockan går efter l. (för) sakta; äv. med bestämning angivande huru mycket klockan går efter. (Sv.) Min klocka går för-sent, (t.) meine Uhr geht zu langsam. Lind 2: 253 (1749). Klockan går sent. Lindfors (1824). Klockan går minst en kvart för sent. Östergren (1938).
d) i utvidgad anv. (jfr c): som kräver lång tid, tidsödande, vidlyftig o. d.
α) (numera föga br.) i uttr. (det) är l. blir l. vore l. bleve o. d. sent att göra ngt, det är l. blir resp. skulle vara osv. tidsödande l. vidlyftigt att göra ngt. Med monghe flere ord som sent är ath scriffue. G1R 6: 167 (1529). Sent blefwe att uppräkna alla de plågare, Konung Eriks (av Pommern) hat och ondska mot de Swenska hade satt öfwer landet. Afzelius Sag. 5: 84 (1843). Landsm. V. 6: 101 (1891).
β) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om arbete l. göromål o. d. SAOB L 1452 (1941). ANF 56: 211 (1942).
γ) i ssgn SEN-VÄG.
2) om tid(speriod): långt framskriden o. d.
a) om jämförelsevis klart avgränsad tidsperiod, särsk. del av dygnet l. året: som utgör den sista l. avslutande delen av den ifrågavarande tid(speriod)en, som närmar sig sin fullbordan l. avslutning, långt framskriden; numera företrädesvis i positiv gradform; ofta i best. anv. utan föregående best. art., i sådana uttr. som sena kvällen, natten. Du äst en skiön herre, som så håller osz opp på sena natten för lapperis skull. Serenius D 1 a (1734). Et morkulls streck den här årstiden, långt in på sena hösten? Stridsberg Friman 15 (1798). Han hejdade sig vid dörren (till hustruns rum) — natten var så sen (att han icke ville störa henne). Almqvist AmH 2: 41 (1840). Vadstena kloster, där lärdomen under den senare medeltiden hade sitt förnämsta tillhåll. Schück o. Lundahl Lb. 1: 11 (1901). Det var om kvällen i sena november. Moberg SistBr. 301 (1959).
b) om ålder: långt framskriden, hög. Lät them lijfwa hell och säll / til en senan Ålders kuäll. Lucidor (SVS) 222 (1672); jfr a. Thet har händt mig som androm, the ther för mig befattat sig med Skaldekonsten, at the gemenligen först uppå sena åldren begynt skrifwa om andeliga saker. Brenner Pijn. Föret. (1727). Christna, som icke läto döpa sig förrän i sena ålderdomen. Agardh ThSkr. 2: 116 (1856). Wall Männ. 169 (1926).
c) om framtid, eftervärld o. d., för att beteckna en epok l. tidsperiod som ligger långt fram i tiden; särsk. (delvis med tanke på människorna l. världen under epoken o. övergående i 3) i sådana uttr. som (den) senaste eftervärld(en), i sht förr äv. eftertid(en), förr äv. (den) senare värld(en), om den eftervärld som kommer att existera (allra) längst resp. längre fram i framtiden resp. om motsvarande tidsperiod. Sätt then seenre Wärld till efter-Syn ok -Dömme, / Then Salig-Sälle Man, som nu til hwilo gått. Lucidor (SVS) 350 (1673). Hur will en nästan trött och oförmögen penna, / För sen're werldens folck, nog wärdigt teckna opp, / Grefwinnan Cronhielms låf och förde Wandrings lopp? Brenner Dikt. 2: 78 (1723). Monumentala verk hvilka .. vittna för en sen efterverld om de slägten, som lefvat. Hildebrand FörhistF 60 (1873). Han valde ej välsignelser af sensta eftertid, / Men (osv.). Snoilsky 5: 72 (1892, 1897). Till senaste eftervärld. SvHandordb. (1966).
d) ss. bestämning till ordet tid (i sg.), betecknande en tid som ligger långt fram l. nära nutiden l. som sträcker sig ända fram till den närmast föregående tiden (ofta äv. med inbegrepp av nutiden); i komp. o. superl. utan bestämd avgränsning från 6 a resp. b. På senaste tiden har man fått större förståelse för de underutvecklade ländernas problem. Man tahlar myckit om den Tidh då Lasse lefde, / Moot hwilken aldrig seen den seenre Tiden kom. OWexionius (1688) hos Lucidor (SVS) XVIII. Ord, som i jämförelsevis sen tid lånats till vårt språk. EHTegnér i 3SAH 6: 312 (1891). Det bysantinska riket har intill senaste tid haft ett dåligt eftermäle. Sylwan (o. Bing) 1: 15 (1910). På senare tid har ett stort anlagt .. forskningsarbete ägnats de svenska gårdstyperna. Nilsson FestdVard. 20 (1925).
3) som tillhör en sen (i bet. 2 a, d) tid(speriod) l. inträffar l. uppträder l. kommer vid en tidpunkt l. under en tid som ligger (tämligen) långt efter den tidpunkt till vilken den sättes i relation; som (länge) låter vänta på sig, som dröjer; som inträffar osv. under en tid som sträcker sig långt fram i framtiden l. som ligger jämförelsevis nära (o. ofta äv. omfattar) nutiden, senkommen, sentida; motsatt dels: tidig, dels: gammal, äldre; i komp. o. superl. ofta utan bestämd avgränsning från 6. En sen gäst. Vem kan det vara som kommer vid denna sena timme? Ett arv åt våra senaste efterkommande. LykkoPris E 5 b (1689). Ehuru, til förekommande af olaga kolhandel i Bergslagerne, .. åtskillige författningar så i äldre som i senare tider blifwit widtagne; Så (osv.). PH 8: 52 (1765). Anklagad för väl kända brott, verkställde .. (Plancina) med egen hand det sena, men icke oförtjenta straffet. Kolmodin TacAnn. 1: 420 (1833). O, sena tiders barn! Lagerlöf Berl. 245 (1891). I de fornfranska texterna (till en mirakelberättelse) uppträder en munk som huvudperson, i en sen italiensk en präst, och i samtliga andra en målare. Arv 1957, s. 125. — jfr KVÄLLS-, MORGON-SEN. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt; jfr f α. Seen tack, är ingen tack. Grubb 714 (1665). Sen bättring är sällan ren. Landgren Ordspr. 150 (1889).
b) (numera bl. mera tillf.) i uttr. vara sen att göra ngt (jfr 1 a), om företeelse: dröja (med) att göra ngt; förr äv. i uttr. icke vara sen, om dom: (icke dröja utan) vara i annalkande. (Falska profeter) offuer hwilka domen lenge sedhan nw icke seen är. 2Petr. 2: 3 (NT 1526). Från fjällen spridd, den bittra kölden / Är likväl sen at lämna oss. GFGyllenborg Vitt. 1: 181 (1786, 1795).
c) om person: som i fråga om utveckling av sina kroppsliga l. andliga färdigheter (l. viss sådan färdighet) kommer efter (de flesta av) sina jämnåriga, sent (se f) utvecklad. Vår dotter var sen (med) att gå. Signy födde en son, som fick namnet Hörd, stor, vän, men såtillvida sen, att han vid tre års ålder icke kunde gå ensam. Hildebrand Isl. 130 (1883). Ni menar, att jag inte ser vidare fullvuxen ut? Jaa, jag vet. Men vi skådespelare är alltid sena av oss. .. Som elefanter. Gustaf-Janson ÖvOnd. 20 (1957). jfr (ironiskt, †): Affgudhar .. huilkes öghon intit see .. och theres föter gandska sene äre til at gå, ty en menniskia haffuer giort them. SalWijsh. 15: 15 (öv. 1536; äv. i Bib. 1541; Apokr. 1921: icke duga till att gå på).
d) om växt l. växtlighet l. frö l. frukt o. d.: som (på grund av sen sådd o. dyl. l. speciella egenskaper utmärkande för arten) utvecklas l. blommar l. mognar sent (se f) l. sent ger frukt o. d. Rågen är sen i år. Det blir sent med växtligheten i vår. Alle Tulipaner .. kunna .. fördelas uti 2. slag eller Sorter, såsom uti the bittidare och senare. Ahlich 4 (1722). Våren var förbi, all plöjarns flit förgäfves; / Hans sena korn ej gror, hans brodd af tistlar qväfves. Wallin Vitt. 1: 6 (1805). (Timotejen) är .. ett bland de sena gräsen, både till blomning och fröets mognad. QLm. 4: 46 (1833). Sen stickaralia. Hylander PrydnV 28 (1948). — jfr MEDEL-SEN.
e) om år (särsk. skördeår) l. årstid (särsk. vår o. höst): under vilket (årstiderna förskjutits så att) våren (osv.) infaller resp. som förskjutits så att den infaller vid en senare tidpunkt än vanligt, varvid växtlighetens utveckling, skördens mognad o. de med resp. årstid förenade göromålen försenas. Det blev en mycket sen vår i år. När åker-brukets början utdrager til Maji månad, då kallar Landtmannen det sent år. VetAH 1779, s. 23. Året 1837 var .. ett ovanligt sent år, så sent att ännu i början af Juni starka snöfall inträffade till och med vid foten af (Dovre)-fjellet. LVetA IV. 1: 39 (1899). Sparre Gård. 292 (1928).
f) ss. adv.: vid en sen tidpunkt; i sen tid (se 2 d); långt fram i tiden; särsk. i komp. föregånget av ett tidsuttryck angivande den tidsperiod efter vilken ngt inträffar l. utföres o. d.: (så l. så lång tid) efteråt, när (så l. så lång tid) förflutit. Kommer du sent hem i kväll? Sent på året (hösten, kvällen). Sent om nätterna. Sent (in l. ut) på natten. Senare på dagen. Tre år senare. Litet l. något senare hände olyckan. Uppskjuta l. vänta till senare. Jak fik i sijsth Ffrw Crestinas breff, och thet kom senth tiil mig, sedan jak war icke ner wid honden. G1R 6: 377 (1529). (Studenterna) komma intet igän för hösten, sombliga sennare sombliga bittigare. Rudbeck Bref 86 (1670). I folck, som plä'n förut, hwad sent skull hända, gisza. Frese VerldslD 12 (1715, 1726). I trenne vexlingar gick den (dvs. Lotta Svärds blomning) bort, / En tredjedel hvarje gång. / En togs af den första vintrens köld / Sent mildrad och tidigt sänd. Runeberg 5: 24 (1860). Detta .. morddrama som utspelats så sent på natten, att tidningarna just inte hunnit med några kommentarer. Siwertz Tråd. 57 (1957). — särsk.
α) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Bettre är seent, än obetänckt hempnas. SvOrds. A 4 a (1604). Han sadlar bittijda och rijder seent. Grubb 46 (1665). Han kommer ock som sent kommer. Celsius Ordspr. 1: 378 (1708); jfr 4. ”Bättre sent än aldrig” — sa' käringen kastade gästen (dvs. jästen) efter i ugnen. Holmström Sa' han 7 (1876); jfr 4. Den som är sent i säng, står sent upp. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) (numera bl. tillf.) i uttr. hur sent är det? o. d., övergående i bet.: hur mycket är klockan?, vad är klockan? ”Hur sent är det?” sade han sedan han läst brefvet och såg på sit ur: ”Half tio — Jag måste gå ut”. Eurén Kotzebue Orth. 1: 7 (1793). Hammar (1936).
γ) i uttr. sent omsider (förr äv. hopskrivet sentomsider), förr äv. sent sid om sider l. sent om särla, betecknande att ngt inträffar l. göres (först) sedan en lång tid förflutit l. efter lång väntan l. långt dröjsmål o. d.: långt om länge, efter många om o. men, till sist, slutligen, äntligen o. d.; se vidare OMSIDER I 1 b. G1R 15: 174 (1543: seent vm sijder). Lucidor (SVS) 463 (1674: Seent sijd om sijder). Spegel 398 (1712: Seent-omsider). Hans bror .. anwände flit, och änteligen sendt om serla lärde sig i bok läsa. VDAkt. 1769, nr 176. Sent omsider förbättrades hans hälsotillstånd. MinnGPrästh. 1: 6 (1924).
δ) koordinerat med sådana ord som tidigt, bittida, arla (jfr ε), särsk. i uttr. som beteckna att ngt sker l. att ngn gör l. är ngt l. arbetar o. d. mycket ofta l. oupphörligt l. jämt o. ständigt l. från morgon till kväll o. d.; se vidare ARLA 1 a, BITTIDA I 2 a γ. Edert legefolk .., Så och eder booschap och fää, ginge både seendt och arla bedröffuade och medt sorger vtij marcken, effter theris näring, och opå theris arbete (under kung Kristians regering). G1R 12: 253 (1539). För min fagerhet jag sent och tida gret. Kolmodin QvSp. 1: 14 (1732). På Necken går hon och lyss, både bitti och sent. Böttiger 3: 35 (1843, 1858). Ja visst, ja visst, jag skall föra er talan, som jag lofvat; sent och tidt är det min enda tanke. Hallström BCap. 70 (1900).
ε) i uttr. förr eller senare, förr äv. bittida eller sent (l. senare) l. sent eller bittida l. fort (l. snart) eller sent, förr äv. sent eller förr, betecknande att ngt tänkes ske efter längre l. kortare tid l. någon gång i en närmare l. fjärmare framtid; jfr BITTIDA I 2 c, FORT, adv. I 5 a, FÖRR, adv. I 2 b. Den salig dör, han bittig eller senner, / J godh Stund faar. Columbus BiblW Q 4 b (1670). Som Habbæus utan twifwel fruktade at Gr(eve) De la Gardies ogunst snart eller sent kunde hafwa någon widrig påfölgd, nyttjade han (osv.). HC11H 2: 11 (1764). Ekelund Fielding 677 (1765: sent eller förr). Vi (kunna) vara öfvertygade, att mörkret sent eller bittida skall vika för ljuset. Rosenstein 2: 276 (1789). Fort eller sent från werlden / Wi wandre en och hwar. / Säll den, som sista färden / Med tro och kärlek far! Ps. 1819, 477: 4; jfr Ps. 1937, 560: 4. Det är ju ingenting som har hänt va? Bara saker som ni ändå måste få reda på förr eller senare. Gustaf-Janson ÖvOnd. 81 (1957).
ζ) (i sht i vitter stil) i uttr. som beteckna att det kommer att dröja mycket länge innan ngt inträffar l. att ngt endast med svårighet l. näppeligen kan tänkas inträffa l. sällan inträffar o. d.: knappast l. näppeligen (någonsin) o. d.; ofta i bet. närmande sig ren negation: icke (någonsin); äv. i uttr. sent eller aldrig, i sht förr äv. sent eller sällan l. sällan eller sent. Sent födes hans like. Jag skall sent glömma denna förolämpning. G1R 1: 30 (1521: sent eller alrig). Pastor sielf får seent eller sällan weeta när några druckne komma till kyrkian. VDAkt. 1682, nr 9 (1681). Det ändras sent, som engång skiedt. Frese AndelD 63 (1726). VDAkt. 1735, nr 32 (: sällan eller sent). Sent kommer det att stå så väl till som nu i Tyrgils Knutssons dagar. Heidenstam Svensk. 1: 168 (1908).
g) övergående i 6, i komp. o. superl. ss. attribut till tidsord i pl., tillsammans bildande ett tidsuttr. som anger ett tidsavsnitt som sträcker sig ända fram till den närmast föregående tiden (o. ofta med inbegrepp av nutiden); förr äv. i sådana uttr. som de senare tiderna l. i senare tider, i l. på senare (se 2 d) tid. Under l. på senare år. (Under) de senaste tre veckorna. De senaste dagarna, förr äv. senare dagarna. LejonkDr. 18 (1689). Utom de sällsamheter, som af misslyckade öfversättningar förekomma, hafva nyheter sig i sednare tider insmygt, som vanställa Språket. Rudenschöld PVetA 1772, s. 11. (Skuldsumman vid en konkurs) skall sednare dagarne hafva uppstigit till 9 t:r Guld. Kellgren (SVS) 6: 207 (1788). Du kan i sanning behöfva att hvila dig från din betydliga ansträngning de senare tiderna. UrKorrCronholm 79 (1848). Tidningarna hade de senaste dagarna varit fulla av den upprörande historien om en adertonårs pojke, som väpnad med en rörstump ihjälslagit och rånat en pensionerad brevbärare. Siwertz Tråd. 12 (1957).
h) (†) i komp., ss. adv. i konjunktionell anv., i uttr. icke senare, liktydigt med: så snart som. Nw är .. hoos ganska monga then skendeliga owanen, at icke seenne the läta munnen vp, moste Gudz nampn omgellat (dvs. missbruka de Guds namn). LPetri 2Post. 219 a (1555). Därs. 294 b.
4) som inträffar l. kommer o. d. vid en tidpunkt som ligger (mycket l. alltför) nära inpå l. efter en viss fastställd tidpunkt l. den för ngt lämpliga l. rätta l. normala tidpunkten; stundom: försenad; äv. i uttr. för sen (förr äv. hopskrivet försen), betecknande att ngt inträffar osv. efter en viss fastställd tidpunkt osv. Han kom sent, (tio minuter) för sent till sammanträdet. Få anmärkning för (för) sen ankomst. Han kom i senaste laget. Vi äro sena l. sent ute, och nu måste vi skynda oss. Vara sen av sig, (ha för vana att) komma sent. G1R 8: 106 (1532: förseent). Kommer en (lärare) seent (till sin lektion), sedan timan är half förlupen, gifwe en öre (i böter). KOF II. 1: 469 (1659). Nu är för sehn min ånger. Kolmodin QvSp. 1: 260 (1732). För sent skall syndarn wakna. Ps. 1819, 165: 2. Sena tåg i snöstormen. GHT 1940, nr 12, s. 2. Om han är sen och hon kommer först så skall hon vänta. Moberg SistBr. 337 (1959). — särsk. i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Ånger kommer altijdh för seent. Grubb 890 (1665). För sen hjälp är ingen hjälp. Holm Ordspr. 140 (1964).
5) i superl., i n. sg. best. substantiverat l. ss. adv., betecknande den senaste (se 3) tidpunkt vid vilken ngt kan tänkas l. får inträffa l. göras o. d.
a) i uttr. i det senaste, till det allra senaste, åt senaste l. (numera bl., utan föregående prep.) det (allra) senaste, särsk. (framför tidsuttr.) liktydigt med: icke senare (se 3 f) än. Kröningen står i dän andra wikan om torszdagen till dät alra senst. Ekeblad BrClEkeblad 153 (1654). Förklarandes sig willia dagen effter, eller åth senaste innan i dag inkomma med skrifftl. exception. VDAkt. 1695, s. 13 (1694). (Sv.) I dät senaste .. (lat.) Quam tardissime. Schultze Ordb. 4076 (c. 1755). (Pompejus) wande sig det senaste han kunde wid den tankan (att han givit Caesar för stor makt). Dalin Montesquieu 87 (1755).
b) ss. adv. (äv. i uttr. allra senast); särsk. (framför tidsuttr.): icke senare (se 3 f) än. Innan Påsca eller aldra senast innan Sancti Johannis dag. OPetri Kr. 212 (c. 1540). Han väntas senast i morgon. Weste FörslSAOB 104 (c. 1815). En kriminalassessorstjänst vid Stockholms rådhusrätt sökes senast 14 maj. SvD(A) 1920, nr 116 A, s. 5.
6) i komp. o. superl., med tanke enbart l. väsentligen på ordningsföljden i tiden l. rummet l. vid uppräkning o. d.; jfr 2 d, 3 (särsk. 3 g).
a) i komp., betecknande att en l. flera personer l. föremål l. företeelser i ordningsföljden komma efter en annan person osv. l. flera andra personer osv.; ofta liktydigt med: (den) andre (i ordningen), (den) sistnämnde l. siste; motsatt: (den) förre; i best. anv. ofta utan föregående best. art. Det blir en senare fråga. Andra bandet, senare delen. Vdj köp och flere sådane handling(er) derogere (dvs. upphäva) alle senere contracter the förre. 2SthmTb. 5: 247 (1577). Der hooss förnimmer iagh att min k(äre) F(ar)k(är) mitt senre breff intet bekommit haffua. Ekeblad Bref 1: 112 (1652; rättat efter hskr.). Hallström Händ. 16 (1927). — särsk.
α) (†) i uttr. den senare, ss. efterställt attribut till personnamn: den yngre. Biskop Bryniolf den senare. Hadorph Catal. 5 (1690).
β) föregånget av best. art. l. motsv. bestämningsord (t. ex. demonstrativt l. rel. pron.), i substantivisk anv., till funktion o. bet. nära motsv. ett demonstrativt pron.: denne l. (den) sistnämnde l. siste. Anders Anderson i Motala belägrat 2 quinfolck. Blef beslutidh, att han dän senere skulle behålla. ÄARäfst 123 (1596). Hvad skulle väl Hr L. gifva för utslag om företrädet emellan Linné och Voltaire, om den förre lärdt Spaniorerne åtskillige örters namn .., men den sednare at inqvisition var omänsklig? Kellgren (SVS) 4: 177 (1780). (Barnen) skaffade sig .. några äpple-, päron-, plommon- och körsbärsträd. Dessa satte de i hagen och vid den kanten af potatislandet, som var mellan landet och stugan. Det senare hade fadern sagt till dem. LbFolksk. 193 (1890). Upplysningar .. lämnas av regementsintendenten eller .. köksföreståndaren .., vilken senare tillhandahåller anbudsformulär och förslagskontrakt. Upsala(A) 1919, nr 126, s. 2. Man kan sy prickar inuti små hålsömskvadrater — för dessa senare behöver man inte dra ut trådarna utan (osv.). SvD(A) 1920, nr 16 B, s. 5. Siwertz i 3SAH LX. 1: 11 (1949).
γ) ss. adv., i fråga om framställning o. d.: längre fram, i det följande o. d. (Äventyret) fick sina följder långt ut över stunden. .. Men därom senare. Siwertz Varuh. 6 (1926).
b) i superl., betecknande att en l. flera personer l. föremål l. företeelser i ordningsföljden komma sist bland två l. flera personer l. föremål osv.; numera företrädesvis i en mera relativ bet., med tanke enbart på ordningsföljden bland hittills förekommande personer l. föremål osv. (jfr ε), ofta liktydigt med: hittills (l. dittills) siste, nästföregående; i best. anv. stundom utan föregående best. art. Enligt de senaste underrättelserna ha våra trupper intagit staden. Thet siennist breff, ssom jag schreff ether thil. BtFinlH 4: 364 (1568). På senste Rijkzdag war resolverat, att (osv.). RARP 2: 160 (1635). För politiken är jag fjerran och vet intet om de sednaste händelserna. Rydberg Brev 1: 24 (1866). Vetenskapens s. k. sista ord, vilket aldrig är annat än det senaste och ofta icke ens det. STSD(A) 1935, nr 303, s. 26. — särsk.
α) (numera bl. mera tillf.) med ordet brev underförstått, i uttr. mitt (ditt osv.) senaste, mitt osv. senaste brev. Jagh hoppas I hafven och fått mit senaste, som iagh skrefv uti om dhet sama. Carl XII Bref 300 (1703). Av edert senaste finner jag hur illa edra präster ha lönat er. Wulff Leopardi 276 (1913).
β) (†) i pl. best. i substantivisk anv., till funktion o. bet. nära motsv. ett demonstrativt pron.: de senare (se a β). Åboerne .. i Skofttorp, Skofthyttan, Ås och Åshyttan, Ringshyttan, Holmshyttan och Bälsjöbodar .. (ha ingått förlikning om vägunderhåll o. tillfrågas om de vilja stå fast vid den). Hvaruppå de senaste, nämligen Ringshytte, Holmshytte och Bälsjöboda åboer utläto sig med sina förberörde vägskiften förnöjde vara. NoraskogArk. 4: 147 (1696).
γ) (†) i uttr. det senaste (l. enbart senaste) i adverbiell anv.; senast (se δ). Th(ett) senste som wij skildoms åth, th(ett) war medh glædie och stor frögdh. Visb. 1: 53 (1573). Sedan jag senaste schreff dig till. AOxenstierna 2: 120 (1612). VDAkt. 1725, nr 440 (: senaste).
δ) ss. adv., betecknande det hittills sista l. närmast föregående tillfälle då ngt gjordes l. skedde o. d. Senast i går såg jag honom. Vi möttes senast i Berlin. Swergis inföddhe men .. brenna oc skinna som nw sensth skeddhe vedh gæffle oc flere stadz. G1R 1: 32 (1521); jfr β'. Därs. 96 (1523). Är det af det som jag senast smakade(?) SwFrOrdeB 177 (1703). Han har .. i statistiska byråns sednast utkomna häfte en grufva att ösa ur. Rydberg Brev 1: 10 (1866). Jag har haft både skriftliga och mundtliga meddelanden med Statsministern, sednast i dag. Oscar II (1900) hos Billing AntRiksd. 196. särsk.
α') i uttr. tack för senast, om tack för det närmast föregående tillfälle då den som tackar var gäst hos (l. var tillsammans med) den person till vilken tacket framföres, tacka (ngn), förr äv. betacka ngn för senast, framföra sådant tack (till ngn). Jagh .. betachar Eders Ehreuyrdighet på dät flituänligaste för senast för så myket gott beuist. VDAkt. 1677, nr 7. Mycken tack för senast. Linné Bref I. 3: 202 (1746). För sednast tackas ej skrymtagtigt. Redeligen skall det altid ske. VLBibl. Brev 8/12 1817. Saxon Umg. 34 (1911).
β') i utvidgad anv.: på senaste (se 2 d) l. sista tiden; i sht i uttr. nu senast. Vi (studenter på 1820- o. 1830-talen) svärmade öfverhufvudtaget icke så för hela den tyska riktningen, som det sednast hade varit på moden under ett ”månskensdoftigt” decennium. Sturzen-Becker 1: 1 (1861). Fröknarna tittade på en färglagd tafla, som undervisade dem om det aldra vigtigaste i deras jordelif: huru folk senast klädde sig i Paris. Rydberg Vigg 13 (1875). (Nu) senast har han bott var han kunnat. Östergren (1938). Den ena efter den andra av de svenska författarna hade supit ihjäl sig. Och nu senast fortsatte arbetarförfattarna att först supa in sig med de senila, sen till sist supa ihjäl sig. Lo-Johansson Förf. 58 (1957).
ε) (numera föga br.) betecknande att ngn l. ngt i ordningsföljden kommer absolut l. oåterkalleligen sist: sist(e), ytterst(e) o. d. Vdi theras första tree månader, och seneste tree månader är thet farligit at omake .. (havande kvinnor) medh åderlåtande. Lemnius Pest. 15 (1572; uppl. 1917). (Räven) kom .. sachteligen lackandhes, så at han fick höra Wargens ytersta taal och senesta klagemål. Balck Es. 106 (1603). Åt tilfället och en lycklig ingifvelse öfverlemnar .. (en god skald) figuren i versen, utan at bemöda sig med des classification, och är sednast at blifva den varse. Gyllenborg Skald. 87 (1798). Den senaste delen af sommaren. Klint (1906). särsk.
α') (†) i uttr. till l. l. uppå (det) senaste, till sist, slutligen, till slut. Såå motte wij och till thet seneste wette, till hwad sådane öffning (i goda gärningar) oss nyttig är. Ludvigsson Norman 25 (c. 1550). Wijnet giör wäl j förstonne människiorna lustiga och gladha, sedan druckna män på thet seneste galna och vrsinnigha. Balck Es. 43 (1603). Chesnecopherus Skäl Z 2 a (1607: vppå seneste). HB 1: 118 (1629: på sensta).
β') (†) i n. sg. best. utan föregående best. art., i adverbiell anv.: sist. AOxenstierna 5: 397 (1630: senste).
γ') ss. adv.: sist. Aldra senast syndade Mannen, honom sades ock senast straffet til. OPetri 3: 544 (c. 1535). Gånge then först uth (ur salen) som senast gick inn. Verelius Gothr. 117 (1664). Om jag bland de blida minnets vålnader, som i detta ögonblick omsväfva mig, sednast nämner Erik August Schröder, så är skälet blott, att han .. är den siste som gått att öka deras antal. Atterbom Minnest. 2: 241 (1849). särsk. (†): ss. en avslutning; (till) sist, slutligen. Epilogus. Wälborne Herrar, och wälachtad Män, / Fruger och Jungfrwr och hwar ungersuän. / Senest iagh nu uthi wår leek framgår / Tackar allom såsom iagh mäst förmår. Prytz OS A 3 a (1620). Så offta som jag hör den Gyldenstolpen nämnas / Som senst för Viprik, fek sit rätta Bane-Sår; / Och hör hwad stort beröm åt hans förtienster lämnas / Så ger jag lyckan skull som warit alt för swår. Brenner Dikt. 1: 177 (1709, 1713).
Ssgr: A: (2 a) SEN-AFTON. = -kväll; äv. bildl. Den aldrig fulländade fortsättningen af ”Zions Sånger” var .. (Bellmans) arbete i lifvets senafton. Ljunggren Bellm. 58 (1867). Lundin Alp. 119 (1883).
(2 a) -ANTIK(EN). [jfr t. spätantike] om den senare perioden av antiken. Wetterlund StDikt. 103 (1892, 1901).
(2 a, 3) -ANTIK, adj. [jfr t. spätantik] som utgör l. tillhör l. står i samband med senantiken. PedT 1896, s. 604.
(2 a, 3) -ARKAISK. i sht konst. som utgör l. tillhör l. står i samband med den senare arkaiska tiden. Senarkaisk stil. Kjellberg GrekRomK 256 (1932).
(2 a, 3) -ARKEISK. geol. sent arkeisk; jfr -glacial. Senarkäiska .. graniter. Flodström Naturförh. 49 (1918).
(2 a, 3) -BAROCK, r. l. m. [jfr t. spätbarock] konst. om (den barockstil som utmärker) den senare barocktiden. Den (byggnads-)stil som följts (i fasaderna kring Place Vendôme i Paris) är, som naturligt var, senbarock. Wrangel Paris 112 (1909). En framstående målare från senbarocken. Fatab. 1920, s. 121. Ssgr (konst.): senbarock-byrå. byrå tillverkad i senbarockstil l. under senbarocken. Rig 1949, s. 133. -stil. Löfgren TenngjH I. 3: 329 (1950).
(2 a, 3) -BAROCK, adj. konst. som utgör l. tillhör l. står i samband med senbarocken. SvRokoko 21 (1924).
(1) -BENT, p. adj. (†) = -fotad. En seen-beent Igelkott. Lucidor (SVS) 247 (1672).
(3) -BLOMMANDE, p. adj. (sen- 1902 osv. sent- 1938 osv.) om växt: som blommar sent. Abelin MTr. 26 (1902).
(3 d) -BLOMMIG. = -blommande. NF 10: 1104 (1886).
(3) -BOREN, p. adj. [fsv. senborin] (i sht i vitter stil, arkaiserande) senfödd (se d. o. a, a α, c β). Thoón och Xanthos, söner af Phainops, / begge .. senborna. Johansson HomIl. 5: 153 (1846). En senboren ömhet. Bergman Kerrm. 74 (1927). När vi läsa .. (förteckningen över de uppvaktande o. uppassande personernas åligganden under banketten efter Sigismunds kröning) kunna nog vi senborna .. knappast undertrycka ett löje. UpplFmT 44: 73 (1932).
(1) -BRUKAD, äv. -BRUKT, p. adj. (numera bl. mera tillf.) om gård l. jord: som det går långsamt l. är svårt l. tungt o. tidsödande att bruka (se d. o. 11). NVedboDomb. Vårt. 1733, § 113.
(2 a, 3) -BYSANTINISM. (i sht i fackspr.) om (den stil som utmärker) senbysantinsk konst o. kultur. Roosval FornkristK 227 (1933).
(2 a, 3) -BYSANTINSK. [jfr t. spätbyzantinisch] (i sht i fackspr.) som utgör l. tillhör l. står i samband med den sista l. avslutande delen av Bysans' storhetstid. Den senbysantinska konsten. 2NF 34: 929 (1923).
(3) -BÄRANDE, p. adj. om fruktträd o. d.: som bär frukt sent. Abelin Frukt 2 (1902).
(3) -BÄRGAD, p. adj. om skörd o. d.: sent bärgad. Senbärgad Slåtter. VDAkt. 1698, Handl. F III 7.
(3) -DAGS. [jfr sv. dial. sendags] (mindre br.) sent på dagen. Dahllöf Skumr. 77 (1917).
(2 a, 3) -DORISM. konst. jfr dorism 2 o. -gotik. Hahr ArkitH 61 (1902).
(1) -DRÄKTIG. [jfr d. sendrægtig] (†) långsam, trög, senfärdig o. d. Våra sendrägtiga hjertan. Bring Högm. 112 (1862). Avledn.: sendräktighet, r. l. f. [jfr d. sendrægtighed] (†) långsamhet. Sturzen-Becker VSkr. 3: 31 (1866).
(3) -EGYPTISK. i sht konst. sent fornegyptisk. Wettergren GvRosen 141 (1919).
(2 a, 3) -EMPIR l. -EMPIRE. konst. om empirstilen under den senare delen av den period då denna stil var förhärskande; äv. om motsv. tid. RedNordM 1907, s. 16 (om tid). TurÅ 1948, s. 20 (om stil).
(1) -FARANDE, p. adj. (†) som far l. går långsamt. Oviga och senfarande skutor. 2RA 2: 230 (1727).
(3) -FLYTANDE, p. adj. (†) om malm: som smälter först efter lång tids upphettning, svårsmält. Bergv. 2: 412 (1747).
(1) -FOTAD, p. adj. (numera bl. tillf.) om person, i fråga om dennes sätt att gå: långsam, senfärdig; äv. mer l. mindre bildl. Wollimhaus Syll. (1649; under tardipes). Hans lycka war i början senfotad. SvMerc. 2: 6 (1756). Där förr ett senfotadt bud bragte order och bref, går nu telefonen. Molin SSkr. 422 (1895). särsk. i uttr. icke o. d. vara senfotad (att) göra ngt, icke osv. vara sen l. dröja att göra ngt. Alexander, utij leijonskapnadt, war intet seenfootat gåå emoot dracken. Landsm. XI. 1: 97 (1702). GbgMag. 1760, s. 31.
(3) -FROST. frost som inträffar sent (på våren) l. efter den tidpunkt då sådan normalt brukar förekomma. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 160 (1857).
(3 d) -FRUKT. (†) senmognad frukt. PJBergius PVetA 1780, s. 20.
(1) -FRÅGEN. (†) trög, långsam, senfärdig o. d. (Ångermanlänningarna äro) menlöse, dogh kloke, seenfrågne i all sin handel. Bureus Suml. 40 (c. 1600). Dens. Påw. B 3 a (1604). Avledn.: senfrågenhet, r. l. f. (†) tröghet, långsamhet, senfärdighet o. d. Bureus Warn. D 2 a (1604). Dens. Påw. D 1 b (1604).
(3) -FUNNEN, p. adj. (sen- 1920 osv. sent- 1909 osv.) sent funnen l. påkommen o. d. En senfunnen lösning på problemet. Kom, glöm hvar tanke tätt vid min barm, / min sentfunna vän du kära! Gripenberg Drifsnö 52 (1909).
(3) -FÅDD, p. adj. som erhållits sent; särsk. dels (i vissa trakter) = -fångad, dels (mera tillf.) = -född a. Aurivillius Gr. 26 (1684). Arwidsson Strömm. 57 (1913; om strömming). Pojken är senfådd ende son till en högre militär. ÖgD 1937, nr 264, s. 6.
(3) -FÅNGAD, p. adj. om fisk o. d.: fångad sent på året. GHT 1895, nr 278, s. 3 (om fetsill).
(1) -FÄRDIG. [fsv. senfärdhogher]
1) långsam, trög, flegmatisk o. d.; numera företrädesvis i fråga om persons sätt att röra sig l. utföra arbete l. i fråga om intellektuell verksamhet; äv. mer l. mindre bildl.; stundom svårt att skilja från 2. Skulle .. (Enoks o. Elias') himmelsfärd wara så seenfärdigh, som wårt resande, eller en fuglaflycht är: Så (osv.). Phrygius HimLif. 104 (1615). Eij heller skal .. (läraren i en skola) medh otijdigh trugh och hugg twinga the seenfärdigare öfwer sina krafter. KOF II. 1: 448 (1659). Således kommen utur Berget, ser hon .. 2ne Käringar utkomma, hwilket förorsakade at hon icke blef senfärdig utför Berget. Landsm. 6: VI (i handl. fr. 1750). Fält-Marskalken kunde .. icke nogsamt beklaga, at här gått så senfärdigt til med utredningen. Loenbom Stenbock 3: 109 (1760). (Lejonet) är om dagen lättjefullt och senfärdigt. LbFolksk. 797 (1892). Olyckan kommer snarfärdig och går senfärdig. Ström SvenskOrdspr. 212 (1926). Det tar så lång tid att begripa (att man bör skatta sig lycklig över att ha hem, hustru o. barn). Vi män är så senfärdiga. Fogelström BorgTryggh. 344 (1957). särsk.
a) i uttr. senfärdig i ngt, långsam l. trög i fråga om ngt, senfärdig (till) att göra ngt, sen (se sen, adj. 1 a) att göra ngt, förr äv. senfärdig till ngt, som har svårt för ngt. (När en spådom av Larrivey skenbart gick i uppfyllelse) woro Astrologi icke senfärdige at utropa, huru lyckeligen Larrivey hade påråkat. Block Progn. 8 (1708). Vattu-siktige äro senfärdigare til kräkning (än andra). VetAH 1759, s. 105. England har warit ganska senfärdigt i anläggande af Canaler. Fischerström 4: 124 (1792). Dalkarla-folket är .. af alla Swenskar det senfärdigaste till att ombyta klädebonad och seder. Afzelius Sag. 5: 83 (1843). Man får .. icke undra över, om .. (arbetarrörelsen) varit senfärdig att tacka dem bland kyrkans män, som verkligen behjärtade det berättigade i dess strävanden. Andræ Söderblom 195 (1931).
b) (†) i uttr. göra sig senfärdig, avsiktligt röra l. förflytta sig långsamt o. d. (Danskarna hade) uti Swenska hären några förrädare, som gjorde sig mycket senfärdiga, när de skulle följa Herr Åke öfwer wadet, så att höfwidsmannen allena kom ridandes midt i försåtet. Afzelius Sag. 5: 215 (1843).
c) (†) i utvidgad anv. (jfr 2): tidsödande; jfr sen, adj. 1 d. Ängen, som widlöfftig, mager och mycket senfärdig är at hösta. VDAkt. 1731, nr 707.
2) (numera bl. tillf.) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr 1 c): som (länge) låter vänta på sig, som dröjer, sen (se sen, adj. 3); som kommer sent, senkommen; ngn gg äv. övergående i bet.: sent färdig (se d. o. 5); förr äv.: långvarig (jfr långsam 2). (Jag) holler sådan endtskyllning (som C. Fleming anfört för sin frånvaro från riksdagen) för så senfärdig som hon kan ware. UrkFinlÖ 2: 82 (c. 1595). Det tycktes af cantzlerns brådska, at med svaret härifrån (till ryska regeringen) borde skyndas och at vid detta tillfället et senfärdigt yttrande å Sveriges sida .. hade ägt den ledsamma värckan .. at (osv.). Höpken 2: 264 (1754). Frisel infinner sig vid hetsiga, putrida, och senfärdiga nerveusa Febrar. Haartman SvarVetA 6 (1770). Att för .. hoppet om en senfärdig Odödlighet .. samtycka till förlusten af (sitt anseende). LBÄ 23—24: 19 (1799). (Jag) begagnar ledigheten (från frossanfallen) för att ändtligen afsluta detta senfärdiga bref (som påbörjats tre dagar tidigare). Runeberg ESkr. 2: 270 (1856). Två dagar innan Petrarca .., den 19 maj 1348, erhöll det senfärdiga brefvet från sin vän ”Sokrates”. Wulff Petrarcab. 312 (1905). särsk.
a) (†) om person: sent utvecklad; jfr sen, adj. 3 c. (Turkarna anse kvinnor) vara giftvuxne i det 9:e året ..; och hos de mycket senfärdige, när de fylt 16. Björnståhl Resa 3: 182 (1778).
b) om frukt o. d.: som utvecklas l. mognar sent (jfr sen, adj. 3 d); äv. om åker o. d.: vars gröda mognar sent l. sent kan skördas. Jag mognade mycket långsamt. Fröet hade växt hastigt till blad och blomma, men bladen voro bleka, blomman matt i färgen och frukten senfärdig. Svedelius Lif 354 (1887). Från somliga senfärdiga åkrar köres säden in. Hedin Front. 3 (1915).
c) om årstid: sen (se sen, adj. 3 e). Alla säga här enhälligt at våren på 60. års tid ei warit så sehnfärdig, som detta år. PKalm (1748) hos Linné Bref I. 8: 28. Wallerius Åkerbr. 304 (1778; om vinter). Avledn.: senfärdighet, r. l. f. till -färdig 1: långsamhet; stundom äv. konkretare, om senfärdig handling o. d. Spegel 258 (1712). Tegnér kräver (i KrigsSång för Landtvärnet), att nationen nu samlar sina krafter, efter alla motgångarna, senfärdigheterna och halvheterna. Böök Tegnér 118 (1917).
(3) -FÖDD, p. adj. (sen- 1541 osv. sent- 1903 osv.) sent född.
a) om person: född sent under föräldrarnas äktenskap; numera företrädesvis allmännare l. mer l. mindre bildl. (se särsk. α, β). Ett senfödt barn. Schultze Ordb. 1215 (c. 1755). Erfarenheten, som är tidens och nödens senfödda afkomling. Lantingshausen Young 2: 81 (1790). Så ängslig .. som en mor för sin senfödda älskling. AAgrell (c. 1890) hos Östergren. särsk. allmännare l. bildl.
α) som uppträder (långt) efteråt, senkommen; ofta: sentida. Senfödda släkten. Boëthius HistLäsn. 1: 32 (1895). (O. v. Dalin) är .. i många hänseenden en senfödd ättling av den karolinska generationen. HT 1936, s. 393.
β) sent förvärvad. En senfödd vän, som min beskyddare skänkt mig på äldre dagar .. är Johan Nordenfalk. Rydberg Brev 3: 110 (1890).
b) om djur: född sent på året l. hösten. 1Mos. 30: 42 (Bib. 1541). I gläntans gräs stod ett senfödt kid på utbredda svaga ben. Berg Germ. 144 (1916).
c) bildl., med sakligt huvudord.
α) (tillf.) om växt: som utvecklas sent. Valerius 1: 154 (c. 1850; om växten tidlösa).
β) allmännare: sent tillkommen l. uppkommen o. d. Senfödd kärlek är långt starkare än den, som funnits före giftermålet. Carlén Köpm. 2: 605 (1860). Så långt verkar .. (Strindbergs berättelse Pintorpafruns julafton) som en senfödd Giftasnovell. Lamm i 3SAH LIII. 2: 228 (1942).
(3) -FÖDING.
1) (numera föga br.) om djur som fötts sent på året l. hösten. Weste FörslSAOB (c. 1815). Schulthess (1885).
2) bildl.
a) (†) om frö som sent gror l. skjuter groddskott. Trozelius Rosensten 25 (1771).
b) (numera bl. tillf.) om sentida person l. sent tillkommen företeelse. Om också kärleken är en senföding i evolutionen, har den dock djupa rötter. SDS 1895, nr 342, s. 1. Lika litet anade jag, senfödingen, när jag om somrarna .. fick leka sjörövare ute bland södra skärgårdens öar .. att skaror av ”Vikingar” hade gjort strandhugg där. Wulff 80År 23 (1926).
(3) -FÖDLING. (†) = -föding 1. 1Mos. 30: 42 (öv. 1812).
(2 a, 3) -GLACIAL. (i fackspr., i sht geol.) som utgör l. tillhör l. står i samband med den sista l. avslutande delen av den glaciala tiden l. istiden; särsk. i uttr. (det) senglaciala (is)havet, om Östersjön under senglacial tid, yoldiahavet. Flerestädes (finnas) under torfmossarne sötvattensleror med lemningar af arktiska växter. .. Dessa aflagringar .. räknas ännu till istiden såsom senglaciala bildningar, hvarefter de postglaciala vidtaga. Nathorst JordH 945 (1894). Det senglaciala ishafvet. Uppl. 1: 119 (1901). I senglacial tid. Ymer 1931, s. 140.
(2 a, 3) -GOTIK. [jfr t. spätgotik] konst. om den gotiska stilen under den sista l. avslutande delen av den tid under vilken denna stilart var förhärskande; äv. om motsv. tid. Upmark Lübke 506 (1872). Rundpelare användes under den tidigare gotiken (i Frankrike), men förekommer ock under sengotiken. Wrangel ByggnH 23 (1904).
(2 a, 3) -GOTISK. [jfr t. spätgotisch] konst. som utgör l. tillhör l. på annat sätt står i samband med sengotiken. Eichhorn KonstH 88 (1881).
(3) -GREKISK. [jfr t. spätgriechisch] (i fackspr.) som utgör l. tillhör l. har samband med den tid i grekisk (kultur- l. konst- l. språk)historia som följer (närmast) efter den grekiska forntiden (särsk. med tanke på hellenistisk, romersk o. bysantinsk tid). Sengrekisk, s. k. hellenistisk konst. MeddSlöjdF 1892, s. 4. Sengrekisk .. tid. Fehrman DiktDöd. 7 (1952).
(3) -GREKISKA. språkv. om den grekiska som talades under sengrekisk tid. SvUppslB 3: 961 (1929).
(3) -GRODD, p. adj. (i sht i vissa trakter) om frö, = -groende. Östergren (1938).
(3) -GROENDE, p. adj. (sen- 1938 osv. sent- 1938 osv.) (i sht i fackspr.) om frö: som gror sent. Östergren (1938).
(3 d) -GRÖE. i sht bot. o. lant. höstgröe (som blommar sent). Nyman VäxtNatH 2: 481 (1868).
(3) -GUSTAVIAN. (i sht i fackspr.) person (i sht politiker l. författare) som efter Gustav III:s död (i slutet av 1700-talet o. början av 1800-talet) var anhängare av Gustav III o. hans styrelsesätt resp. den litterära stil som utmärkte hans tid. SvNatL 7: 3 (1912).
(2 a, 3) -GUSTAVIANSK. (i sht i fackspr.) som utgör l. tillhör l. står i samband med den sista l. avslutande delen av den tid då den konstnärliga o. litterära gustavianska stilen var förhärskande l. som utmärkes av denna stil. MeddSlöjdF 1893, s. 2. Den sengustavianska tiden (1792—1809). Steffen SvLittH 120 (1904). De sengustavianska möblerna. Fatab. 1935, s. 26.
(1) -GÅENDE, p. adj. (†) som går långsamt. Wollimhaus Syll. (1649; under tardigradus). Hamb. (1700).
(1) -GÅNGAR-AKTIG, adj. [avledn. av -gångare] som kännetecknas av en långsamhet påminnande om en sengångares. Östergren (1938).
(1) -GÅNGARE. (i Syd- o. Centralamerika levande) trögdjur tillhörande familjen Bradypodidæ (i pl. äv. om denna familj); särsk. dels om arten Bradypus tridactylus Lin. (ofta kallad tretåig sengångare), ai, dels om arten Choloepus didactylus Lin. (ofta kallad tvåtåig sengångare), unau. Regnér Begr. 241 (1803). Sengångarne uppehålla sig i träden, af hvilkas blad de lefva. Holmgren Däggdj. 416 (1865). 4Brehm 3: 550 (1922; i pl., om familjen). DjurVärld 12: 31 (1960). särsk. i allmännare l. bildl. anv., om person l. djur l. farkost o. d. som går l. rör sig långsamt l. om andligen trög person o. d. Dahlbom Insekt. 5 (1837; om tordyvel). Detta gamla original, som han .. fann vara en intressant typ af en andlig sengångare, sittande på lägsta grenen af den mänskliga kunskapens träd. Lundegård Tit. 232 (1892). Vår skuta var en gammal sengångare, gjorde aldrig öfver 10 knop. Ramberg Svarta 259 (1911). Ssg: sengångar-, äv. sengångare-släkte. särsk. bildl. Den Svenska Justitian är en species af Sengångareslägtet. AnderssonBrevväxl. 2: 239 (1836).
(3) -GÅNGEN, p. adj. (†) om säd: sent utvecklad. Broman Glys. 1: 372 (1718).
(2 a, 3) -GÖTISK. (föga br.) konst. = -gotisk; jfr götisk 7 c. Den lilla staden Pirna med .. sin sengötiska kyrka. TT 1900, Byggn. s. 29. Cannelin (1939).
(3) -HELLENSK l. -HELLENISK. [jfr t. späthellenisch] (i fackspr.) jfr -grekisk. Den senhelleniska andan. Hedén 5: 353 (1919).
(1) -HJÄRTAD, p. adj. [jfr d. senhjertet] (i religiöst spr., numera föga br.) trög i sinnet, svår att få (till ngt), ovillig o. d.; särsk. i uttr. senhjärtad (till) att tro. O j galne och seenhiertadhe till ath troo. Luk. 24: 25 (NT 1526; äv. i öv. 1883; Luther: tregs hertzen, Vulg.: tardi corde; Bib. 1917: tröghjärtade). (Hövitsmannen i Kapernaum) Then förr senhiertad war och lium / På första ord nu trodde (då Jesus sade, att hans son var botad). Runius (SVS) 1: 61 (c. 1710). (Gud) inrättar allting så, att man behöfver bara komma och ta emot, och ändå är man så hårdnackad och senhjärtad till att tro honom om godt. Kerfstedt Bränn. 140 (1899).
(1) -HJÄRTENHET~002, äv. ~200. [jfr -hjärtad] (i religiöst spr., numera föga br.) tröghet i sinnet, ovillighet; anträffat bl. i uttr. senhjärtenhet (till) att tro. Wåra tiders senhjertenhet att tro. Ödmann StrFörs. II. 1: 194 (1803). (Jesu lärjungars) tröghet och senhjertenhet till att tro. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 69 (1865).
(2 a) -HÖST. om den sista l. avslutande delen av hösten, långt framskriden höst. Då .. (brockfåglarna) på senhösten församlas i skaror af många hundrade .., har man .. hel dagsjagt på dem. Swederus Jagt 229 (1831). På senhösten 1848. Adelsköld Dagsv. 2: 33 (1900). Vattnet rann ut över senhöstens gråvissna äng. Moberg Rid 317 (1941). särsk. bildl., oftast betecknande (hög) ålderdom; särsk. i sådana uttr. som i sin ålders senhöst, på sin (höga) ålderdom, livets l. ålderns senhöst, (hög) ålderdom. Jag blir gammal, och känner mig trött. Det blir senhöst för mig och tid att hvila. Bremer Brev 4: 81 (1859). Den gustavianska skolan, som .. (Tegnér) i dess senhöst med ridderlig håg följde. Hjärne i 3SAH 25: 9 (1911). I sin ålders senhöst. Knöppel SvRidd. 165 (1912). SthmSlH 2: 211 (1940). Ssgr: senhöst-blomma, r. l. f. AnderssonBrevväxl. 1: 288 (1856). -dag. Nordling Storstadsb. 10 (1890). -frost. Lidforss Dagsb. 73 (1906). -kall, adj. Hansson Nott. 34 (1885; om himmel). -kväll. Jensen FjStig 83 (1893). -kyla, r. l. f. Östergren (1938). -kylig. IdrBl. 1935, nr 137, s. 11 (om väder). -morgon. Gellerstedt Hult 3 (1893, 1906). -natt. Benedictsson Ber. 230 (1888). -regn. Österling Idyll. 62 (1917). -skymning. Söderberg Dikt. 79 (1901). -storm. Ekelund TidÅr 20 (1919). -stämning. Benedictsson 7: 128 (1888). -tid. Hansson Nott. 65 (1885). -väder. Hansson Nott. 107 (1885).
(2 a, 3) -HÖSTLIG. [jfr -höst] som tillhör l. avser l. äger rum under senhösten. En senhöstlig nordostlig snöstorm. Martinson Kap 35 (1933). Skönt den (dvs. skogen) skiftar, fast senhöstligt mogen. Lindqvist RysslSång II. 2: 259 (1934).
(3) -ISLÄNDSK ~02 l. ~20. (i fackspr.) sent fornisländsk (l. fornvästnordisk). SAOL (1950).
(3) -ISLÄNDSKA~020. språkv. isländska (l. västnordiska) under den sista l. avslutande delen av den fornisländska (resp. fornvästnordiska) tiden. Hellquist EtymOrdb. 486 (1921).
(3) -JUDENDOM~002, äv. ~200. [jfr t. spätjudentum] rel.-hist. om den judiska religionen (l. kulturen o. d.) under tiden efter den babyloniska fångenskapen o. fram till omkr. Kristi födelse. Göransson UndersRel. 1: 196 (1904).
(3) -JUDISK. [jfr t. spätjüdisch] i sht rel.-hist. som utgör l. tillhör l. avser senjudendomen (l. tillkommit under dess tid). Senjudiska skrifter. Schück VLittH 1: 247 (1899).
(1) -KALLAD, p. adj. [fsv. senkalladher, trög (att komma på kallelse)] (†) = -hjärtad; särsk. i uttr. senkallad till ngt, särsk. till att tro. En stoor part aff menigha hopen, äro ock fast groffue och seenkalladhe til thet retta förståndet. LPetri DialNattw. E 3 b (1562). Tröghe och seenkalladhe til at troo. Dens. ChrPina r 2 a (1572). (De) som icke äro alt för mycket Hete och hefftighe, icke heller alt för mycket Kalle och senkalladhe. L. Paulinus Gothus MonPac. 678 (1628).
(2 a, 3) -KAROLINSK. sent karolinsk (se d. o. 1). Senkarolinsk stil. RedNordM 1928, s. 28.
(2 a, 3) -KLASSICISM. konst. o. litt.-hist. om (den konstnärliga l. litterära stil som utmärker) den senare klassicismen. IllSvLittH 3: 80 (1956).
(2 a, 3) -KLASSICISTISK. konst. o. litt.-hist. som utgör l. tillhör l. står i samband med senklassicismen. Form 1949, s. 92.
(2 a, 3) -KLASSISK. (i fackspr.) som utgör l. tillhör l. står i samband med senantiken (jfr klassisk 3); äv.: som i sen(are) tid efterbildar antiken (jfr klassisk 4) l. som tillhör en sen period av en klassisk (se d. o. 4) stilriktning o. d. Fortunatus' senklassiska diktion. Hirn HelSkrin. XI (1909). Wrangel TessPal. 9 (1912; om romersk renässans). Den senklassiska och gammalkristna konsten. HantvB I. 1: 353 (1934).
(3, 4) -KLOK. (numera föga br.) sent klok, efterklok. LykkoPris D 2 b (1689).
(3 d) -KLÖVER. lant. inhemsk svensk varietet av rödklöver som blommar o. skördas sent, svensk rödklöver. Arrhenius Jordbr. 3: 2 (1861). De Geer SvNatRiked. 2: 83 (1950).
(1) -KOKAD l. -KOKT, p. adj. (†) som det tar lång tid att koka; äv. bildl., betecknande att ngt endast efter lång tid verkar l. ger resultat o. d. Tessin Bref 2: 169 (1754; bildl.). BBergius PVetA 1780, 2: 292 (om fisk).
(1) -KOLAD, p. adj. skogsv. om kolved o. d.: som långsamt kolas (i mila l. dyl.). Senkolad ved. Svedelius Koln. 43 (1872).
(3, 4) -KOMLING. senkommande person; äv. allmännare, dels om person som sent uppträder (i visst sammanhang o. d.), dels liktydigt med: sentida person; stundom bildl., om sak som uppträder sent. Senkomlingarne bland gudstjenstfärdande .. måste nöja sig med en plats på kyrkogården. Kullberg SommarSmål. 179 (1847). (som på en tavla av W. Crane) skola Odyssevs och Navsikaa .. te sig för att vara sanna, .. lefvande som människor, men af en förnämligare art än vi, senkomlingar, emedan de stå ursprunget och naturen närmare i naiv omedelbarhet. PT 1896, nr 186, s. 3. Sherwood Anderson är en senkomling i litteraturen. Född 1876, debuterade han först 1916. Berg ModAmer. 121 (1925). (Gamla posthusets i Uppsala) karakteristiska södra gavel, en senkomling i barockgavlarnas rad. UpplFmT 44: 129 (1932).
(3, 4) -KOMMANDE, p. adj. (sen- 1871 osv. sent- 1615 osv.) som kommer sent; äv. allmännare: sentida. The fäm owijsa och seentkommande Jungfrwr (som omtalas i Matt. 25). Phrygius HimLif. 149 (1615). Den skuld, hvari en senkommande epigon alltid står till vetenskapens heroer. Nyblom i 3SAH 8: 236 (1893).
(3, 4) -KOMMARE ~kom2are, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =. [senare ssgsleden vbalsbst. till komma, v.] (numera bl. tillf.) senkommande person; särsk. om person som kommer sent hem på kvällen l. natten. Vinterg. 1898, s. 21. Skickliga senkommare, vilka i förväg markerat de knarrande trappstegen med krita. Bæckström SlLjus. 98 (1940).
(3, 4) -KOMMEN, p. adj. (sen- 1861 osv. sent- 1906 osv.) [fsv. senkomin] som kommer l. kommit sent; stundom: som kommer osv. efteråt l. i efterhand l. väl sent. Ett senkommet svar. En senkommen ursäkt. Bremer GVerld. 4: 240 (1861). En hyllning åt förnuftet och dygden, litet sentkommen, litet platonisk, men (osv.). SvD(A) 1922, nr 28, s. 9. särsk.
a) i sen tid l. (långt) efteråt uppträdande. Nyblom i 3SAH 13: 217 (1898). En senkommen gustavian som Kullberg. Mjöberg Stilstud. 222 (1911).
b) (föga br.) som blivit efter i utvecklingen, som kommit på efterkälken. Det några årtionden (i industriellt o. handelspolitiskt avseende) senkomna landet (dvs. Tyskland). Steffen Krig 3: 158 (1916).
(3) -KOMPLIKATION. med. sent (i ett sjukdomsförlopp) inträdande komplikation. SvLäkT 1935, s. 1560.
(3, 4) -KOMST. (mera tillf.) sen ankomst. SvD(L) 1904, nr 224, s. 6. FGBengtsson (c. 1945) i FGBengtssonMinnB 41.
(2 a, 3) -KVARTÄR. geol. sent kvartär. 2NF 15: 385 (1911; om sediment).
(2 a) -KVÄLL. om den senare delen av kvällen; vanl. i sg. best.: sena kvällen. Svedelius Lif 198 (1887: på senqvällarne). Han letar upp en bok om rövare och läser den i drängkammaren på senkvällen. Martinson VägUt 239 (1936).
(3) -KÖPT, p. adj. [jfr dyr-köpt 2] (†) om ånger: sent påkommen. Nordenflycht UtvArb. 54 (1759).
(3) -LATIN. [jfr t. spätlatein] i sht språkv. om det latinska språket under den tidsperiod som ligger efter guld- o. silverålderns latin o. före medeltidslatinet (omkr. 150 (l. 300)—600 e. Kr.). Lundell Rättstafn. 69 (1886).
(3) -LATINSK. [jfr t. spätlateinisch] i sht språkv. som tillhör l. är avfattad på senlatin l. står i samband med senlatinet. Tegnér SprMakt 53 (1880; om uttryck).
-LÄRD, p. adj. (numera föga br.)
1) till 1: som det går långsamt l. tar lång tid l. är tidsödande att lära sig. VDAkt. 1755, nr 556. Därs. 1756, nr 67.
2) till 3, om person: som först sent blivit lärd (se d. o. 2). ConvLex. 3: 596 (1825).
(2 a) -MEDELTID~002, äv. ~200. [jfr t. spätmittelalter] sen medeltid. KyrkohÅ 1917, LittÖ. s. 8.
(2 a, 3) -MEDELTIDA~0020. [jfr t. spätmittelalterlich] som tillhör l. står i samband med senmedeltiden. TurÅ 1914, s. 225 (om interiör).
(3) -MOGEN. (sen- 1538 osv. sent- 1938 osv.)
1) om frukt l. säd o. d.: som mognar l. mognat sent. VarRerV 42 (1538). Somligh frucht är snarmogen, .. somlig seenmoghen. Schroderus Comenius 118 (1639). Senmogen hafre. PT 1907, nr 241, s. 3.
2) (†) om kvinna: sent könsmogen l. giftasvuxen; jfr mogen 2 a α. Ett senmoget fruntimmer. Lindfors (1824). Avledn.: senmogenhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) till -mogen 1: sen mognad. Weste (1807).
(3) -MOGNAD, r. l. m. om egenskapen l. förhållandet att vara senmogen. UtsädT 1900, s. 20.
(3) -MOGNAD, p. adj. om frukt, säd o. d., = -mogen 1. Trädgården 1918, nr 43, FörenMedd. (om frö).
(3) -MOGNANDE, p. adj. som mognar sent. Lundequist Landtbr. 299 (1845; om vårsäd).
(2 a, 3) -MYKENSK. (i fackspr.) sent mykensk. Senmykensk tid. Ymer 1918, s. 54.
(3) -MÄSSA. (i vissa trakter) på eftermiddagen hållen högmässa (i församling tillhörande pastorat som består av två l. flera socknar); motsatt: förstmässa; jfr sist-mässa. MinnGPrästh. 5: 188 (1929).
(2) -NATT. om den senare delen av natten. Lundin Alp. 135 (1883).
(2 a) -NEOLITIKUM. arkeol. om den senare delen av neolitikum. SkånHembFÅb. 1952, s. 87.
(2 a, 3) -NEOLITISK. arkeol. som utgör l. tillhör l. står i samband med senneolitikum. Ett senneolitiskt skede. Ymer 1943, s. 83.
(1) -NIMMIG, adj. [senare ssgsleden avledn. av nimma l. nimme] (†) som har trög intellektuell fattningsförmåga. Någre barn äre noget drögsamme och seen-nimmige. Schroderus Modersch. 98 (1642).
(2 a, 3) -PALEOLITISK. arkeol. sent paleolitisk. Senpaleolitisk tid. 2VittAH 35: 233 (1927).
(3 d) -POTATIS. i sht lant. (potatis av) sen potatissort. AB(B) 1919, nr 94, s. 4.
(2 a, 3) -PREKAMBRISK. geol. sent prekambrisk. SvGeogrÅb. 1939, s. 81 (om tidsskede).
(3) -RAKITIS. [jfr t. spätrachitis] med. om rakitis (l. följdverkningar av rakitis) som uppträder (uppträda) hos vuxen människa. LbKir. 3: 659 (1922).
(3) -REAKTION. med. sen reaktion (se d. o. 5 a). Auerbach Tillägg (1918).
(2 a, 3) -RENÄSSANS. [jfr t. spätrenaissance] (i sht i fackspr.) om den sista l. avslutande delen av renässansen (se renässans 2) l. om kulturströmningen under denna tid; förr stundom i utvidgad anv., liktydigt med: barock (se barock, sbst.2). Det ofantliga hospitalet .. har en gård den skönaste man vill se, ehuru den är ett verk af sen-renaissancen. Nyblom Bild. 257 (1864). UB 1: 276 (1873; om barocken). Sylwan (o. Bing) 1: 195 (1910). Ssgr (i sht i fackspr.): senrenässans-brunn. Posse Fång. 223 (1931). -byggnad. TT 1895, Byggn. s. 83. -poesi. Santesson AtterbUngdD 62 (1920). -stil. Lamm Oxenst. 387 (1911).
(3) -RESULTAT. med. i fråga om sjukdom o. d.: resultat som visar sig först i efterhand. SvLäkT 1935, s. 1521.
(2 a, 3) -ROKOKO. (i sht i fackspr.) sen rokoko. Blomberg Landsv. 107 (1927).
(2 a, 3) -ROMANISM. konst. senromansk stil (l. tid). Hahr ArkitH 186 (1902).
(2 a, 3) -ROMANSK. [jfr t. spätromanisch] konst. sent romansk (se romansk, adj.1 5). Sydow Lübke 278 (1868). Senromansk tid. Uppl. 1: 567 (1905).
(2, 3) -ROMANTIK. (i sht i fackspr.) sen romantik; särsk.
a) litt.-hist. motsv. romantik 3 b. Warburg Rydbg 1: 129 (1900).
b) mus. motsv. romantik 3 c slutet. Jeanson (o. Rabe) 2: 141 (1931).
(3) -ROMANTIKER. senromantisk författare l. konstnär l. filosof o. d.; äv. om verk av sådan författare osv. Josephson Romant. 78 (1926). Senromantikerna ha svarta eller mörkbruna skinnryggar. Silfverstolpe MBöck. 36 (1955).
(2 a, 3) -ROMANTISK. (i sht i fackspr.) som utgör senromantik l. tillhör l. har den karaktär som utmärker senromantiken; särsk.
a) litt.-hist. motsv. -romantik a. 2NF 16: 385 (1911; om dikter).
b) estet. motsv. romantisk 4 c. Klotpärmar i senromantisk stil. Silfverstolpe MBöck. 53 (1955).
(2 a, 3) -ROMANTISM. (mera tillf.) mus. = -romantik b. Ahrenberg Männ. 4: 278 (1909).
(3) -ROMARE. romare som levde under senromersk tid. Nyblom i 3SAH 8: 277 (1893).
(2 a, 3) -ROMERSK. som utgör l. tillhör l. står i samband med den sista l. avslutande delen av den romerska antiken. Strindberg SvÖ 4: 38 (1890; om marmorstaty). Den senromerska kejsartiden. SFS 1906, nr 10, s. 19.
(1) -RÅDIG. [jfr sv. dial. (Norrl.) senrådande, sen av sig, nor. dial. seinrådig, sen att bestämma sig o. d.] (†) långsam, senfärdig; anträffat bl. ss. adv.: långsamt, senfärdigt. NorrlS 1—6: 74 (c. 1770).
(3 d) -RÅG. (förr) varietet av råg som såddes sent på hösten o. mognade sent. Lundequist Landtbr. 304 (1845). Kellgren Kulturv. 11 (1904).
(3) -SIDA. (tillf.) i uttr. på sensidan, betecknande att det börjar bli sent (att göra ngt) l. att ngn kommit på efterkälken med ngt. Det är likasom på sensidan med körslorna! Reuter Ber. 24 (1900).
(3) -SKJUTANDE, p. adj. (i fackspr.) om växt- (stam): som sent skjuter blommande skott. En extremt senskjutande stam av (spenatsorten) Kungen av Danmark. SvVäxtförädl. 2: 380 (1951).
(3 d) -SKOTT. (i fackspr.) på växt: skott som skjuter fram sent. UtsädT 1904, s. 179.
(3) -SKÖRDAD, p. adj. (sen- 1907 osv. sent- 1938 osv.) sent skördad. 2NF 8: 696 (1907; om hö).
(2 a) -SOMMAR. jfr -höst. SvT 1852, nr 20, s. 2. Det var sensommar och varmt och vackert väder ännu. Lagerlöf Holg. 2: 231 (1907). särsk. bildl., om medelåldern(s senare del); särsk. i uttr. livets sensommar. Ahrenberg Landsm. 120 (1897). Ssgr: sensommar-afton. TurÅ 1907, s. 49. -blomma, r. l. f. Hemmer Morgongåv. 288 (1934). -blomster. LD 1907, nr 196, s. 2. -dag. Wirsén i 3SAH 12: 411 (1897). -frost. De Geer SvNatRiked. 2: 146 (1950). -grönska, r. l. f. Hedin Front. 3 (1915). -kväll. Bremer Hertha 236 (1856). -kärlek. (tillf.) till -sommar slutet, om kärlek som ngn hyser (till ngn) under (slutet av) sin medelålder. Lamm UpplRom. 1: 164 (1918). -morgon. Nyblom i 3SAH 5: 33 (1890). -natt. Lundegård Tit. 179 (1892). -sol. om solen l. solskenet under sensommaren. Söderberg Glas 199 (1905). -varm. Fitinghoff Murre 159 (1926; om solen). -vecka, r. l. f. Kerfve Nutidsfl. 179 (1929). -värme. Isaksson KvHuset 217 (1952).
(1) -SPRUNGEN, p. adj. i sht jäg. om hund: som springer långsamt, långsamt drivande. Hahr HbJäg. 302 (1866).
(3) -STADIUM. i sht med. sent stadium (t. ex. av sjukdom). (Broman o.) Hjortsjö MännRör. 82 (1952).
(3) -SVÄRM. (†) om bisvärm som svärmar sent på sommaren l. året, sent fallen svärm. Triewald Bij 66 (1728). Fischerström 1: 608 (1779).
(3) -SYMTOM. med. om symtom som uppträder i ett sent stadium av en sjukdom. 2NF 15: 421 (1911).
(3) -SÅDD, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) sådd som utföres sent. HushBibl. 1755, s. 80.
(3) -SÅDD, p. adj. (sen- 1736 osv. sent- 1938 osv.) om säd l. frö o. d.: som sås sent, sent sådd. Sensådt linfrö. Broocman Hush. 1: 88 (1736).
(3 d) -SÄD. (utom i bibeln numera bl. tillf.) om sädesslag som är sent i växten o. mognar sent. Så wardt tå slaghet (av haglet) linet och biugget. .. Men hwetit och roghen wardt icke slaghet, För ty, thet war seensädh. 2Mos. 9: 32 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917).
(2 a, 3) -TERTIÄR. geol. sent tertiär. Fennia XV. 3: 67 (1898; om avlagringar).
-TID.
1) [jfr t. spätzeit] (tillf.) till 2 a, om sen period av ett tidsskede. Den klassiska sentiden. NordT 1894, s. 562.
2) (i vissa trakter) till 2 d: sen(are) tid; särsk. i uttr. på sentiden, på senare tid. Högberg Vred. 3: 344 (1906). På sentiden har man (i fråga om bilar) börjat öfvergå dels till konstant tändning, dels till automatisk reglerbar sådan. Nerén HbAut. 1: 154 (1911).
-TIDA.
1) till 2 d: som tillhör l. avser l. äger rum under l. härstammar från l. göres l. kommer i en tid som ligger jämförelsevis nära (o. ofta äv. omfattar) nutiden; i sht förr äv. dels i komp., dels ss. adv. Även sentida läsare kunna uppskatta Iliaden och Odysséen. Hwarken af Herr Probstens fullmagt på Rogberga Pastorat .. specielt Privilegium, eller Hytte-Lagets antagnings brev, forn eller sentidare, kan Herr Probsten styrka des påstådde rätt. VDAkt. 1789, nr 416 (1788). Undertecknad Neovius påpekade, att så sentida som 1772 och 1773 i Borgå trakten ännu förekommo ett slags hexprocesser. FinKyrkohSP 1: 107 (1897). Sentida generationer av Polens folk. AB(B) 1916, nr 283, s. 3. En av allmogen efterfrågad artikel har .. varit silverskeden, .. i viss mån motsvarande den sentida sparbanksboken. Kulturen 1952, s. 156.
2) (numera bl. mera tillf.) till 3: som tillhör l. avser l. äger rum l. göres under den senare delen av en viss tidsperiod (t. ex. ett år l. dygn) l. äger rum l. göres sent; som inträffar l. kommer (långt) efteråt, senkommen; äv. ss. adv.: sent. Godt sentida bergadt åker eller annat hårdwalls-hö. Gadd Landtsk. 2: 300 (1775). Skrålet af några nattvandrare, som återvände från deras sentida dryckeslag. Topelius Vint. I. 1: 355 (1880). Ett smickrande, ehuru något sentida erkännande. Hildén Michajlovič När 264 (1933). särsk. om blomma: som blommar sent. Ett par sentida rosor. Snellman Gift. 1: 140 (1842).
3) (numera bl. i Finl., föga br.) till 4: som är (alltför) sen l. inträffar l. kommer (alltför) sent; äv. ss. adv.: (alltför) sent. Ett sentida werkstält höstsäde. BtVLand 5: 223 (1787). Hvad t. ex. hufvudpunkten bland anklagelserna (mot Sandels rörande striden vid Virta bro 1809), den sentida rifningen af bron, beträffar, erhåller man (osv.). Cygnæus 2: 202 (1858). Sentida ånger gagnar ej stort. Tegengren SvårVäg. 50 (1929). Cannelin (1939).
(3, 4) -TIDIG. (numera föga br.) sen; äv. = -tida 3. Sentidiga swåra syndafall. VDAkt. 1795, nr 468. Ägod(elnings)rätten .. förklarade (en viss fråga) vara sentidigt väckt. Porthan BrCalonius 407 (1797). Abonnemang (bör) hafva värkställts .. senast den 24 innevarande månad. Vid sentidigare prenumeration kan .. inträffa, att tidningarna icke erhållas i rätt tid. FolkT 1906, nr 261 B, s. 3. Avledn.: sentidighet, r. l. f. (numera föga br.) senhet (se d. o. 2). Ilmoni Sjukd. 2: 363 (1849).
-TIMA. (i sht i vitter stil, ngt ålderdomligt)
1) till 2 d, = -tida 1. Sannolikt har ingen sentima handelsteknisk uppfinning tillfullo ersatt (örfilen ss. medel att upprätthålla tukt o. ordning bland de anställda). Bergman Chef. 315 (1924). SvD(A) 1932, nr 41, s. 6.
2) (numera mindre br.) till 3, = -tida 2. En .. sentima middag. Hultman SvDiam. 17 (1809). Höglund Branting 1: 402 (1928; om upprättelse). Blomberg Städ. 131 (1931; om tillställningar).
(3) -TIMMAR, pl. (mera tillf.) sena timmar, småtimmar; i uttr. långt in (l. ut) på sentimmarna. Ramsay Barnaår 1: 42 (1904: in). Ett roligt samkväm .., som ej sällan .. drogs långt ut på sentimmarna. Därs. 3: 191.
(1) -TROGEN. (†) trög l. obenägen l. ovillig att tro; misstrogen, skeptisk. OPetri 3: 180 (1530). Hertig Erik var icke så lätt att öfvertala. .. Många års erfarenhet .. gjorde honom sentrogen. JGHallman Vitt. 12 (c. 1756). Porthan BrSamt. 1: 254 (1800). Avledn.: sentrogenhet, r. l. f. (†) misstrogenhet, skepsis o. d. Celsius G1 1: 110 (1746). Wulf Köppen 2: 574 (1800).
(1) -TÄNKANDE, p. adj. (†) sentänkt. Sen-tänkande menniskor. Hwalström SpecPaid. 188 (1773).
(1) -TÄNKT, p. adj. (i sht i vissa trakter) som tänker långsamt, trögtänkt. Björkman (1889). Hennes elever (voro) mera sentänkta och klent utrustade, än hon förr lagt märke till. Bergfors Norr. 119 (1936).
(2 a, 3) -VEDISK. (i fackspr.) som utgör l. tillhör l. står i samband med den sista l. avslutande delen av den tid då den vediska litteraturen avfattades. Senvedisk tid. 2NF 17: 521 (1912).
(1) -VERKANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som har långsam verkan. I mån af längden blir skenkeln (på ett betsels sidostänger) lindrig (senverkande). KrigVAH 1829, s. 139.
(2 a) -VINTER. jfr -höst. Då .. (sångsvanen) på senvintren höres, bebådar den vårens säkra ankomst. Nilsson Fauna II. 2. 2: 257 (1834). Den svåra senvintern 1894. LAHT 1901, s. 127. Selander LevLandsk. 75 (1955). Ssgr: senvinter-dag. Frisendahl Skogsdjup. 169 (1925). -kväll. Roos Skugg. 376 (1891). -morgon. Martinson Nässl. 208 (1935). -natt. Hornborg Svallv. 48 (1911). -väder. IdrBl. 1935, nr 30, s. 12.
(3, 4) -VIS. (†) = -klok. Schroderus JMCr. 76 (1620).
(3) -VUNNEN, p. adj. (sen- 1938 osv. sent- 1938 osv.) sent vunnen. Östergren (1938).
-VUXEN, p. adj. (sen- 1860 osv. sent- 1896 osv.)
1) till 1, om djur l. växt: som växer l. växt långsamt. (Tänderna hos nötkreatur) utslitas .. hos snabbvuxna racer hastigare än hos senvuxna. Sjöstedt Husdj. 1: 250 (1860). (Potatissorten Magnum bonum) är senvuxen men rikt gifvande. SD(L) 1896, nr 438, s. 3. särsk. om träd; motsatt: frodvuxen; äv. om virke l. stam från sådant träd. SkogsvT 1904, s. 72 (om träd). Det hårdaste och tyngsta virket lämna de frodvuxna, bredringade stammarna (av lövträd), de senvuxna och finringade ge ett sämre virke. Geete o. Grinndal 39 (1923). TNCPubl. 23: 112 (1954; om virke).
2) (numera bl. mera tillf.) till 3: som först i sen tid vuxit fram, senkommen. En .. (högsint) sinnesförfattning .. är vanligen den sentvuxna frukten af en öfverlägsen ande, som (osv.). GHT 1896, nr 246, s. 2; jfr 1. Ett senvuxet skott på den romantiska diktningens stamträd. 2NF 33: 705 (1922). Avledn.: senvuxenhet, r. l. f. till sen-vuxen 1. LB V. 1: 39 (1907).
(2 a) -VÅR. jfr -höst. Arrhenius Jordbr. 3: 69 (1861). Ssgr: senvår- l. senvårs-dag. SAOL (1950). -kväll. Höglund Norrsk. 141 (1900). -natt. Kleen Vildv. 41 (1895).
(3) -VÄCKT, p. adj. (sen- 1806 osv. sent- 1938 osv.) sent väckt; oftast bildl., om känsla l. dyl. Blom 197 (1806; om känsla). Jag visar blott / En senväckt fjäril naken höst och säger: här, / Här glödde sommarns fägring. Runeberg 5: 225 (1863). Senväckt medlidande med dem, man störtat i elände. Lidman FörgängTräl. 11 (1928). särsk. i uttr. senväckt begåvning, om person som först sent kommit till visshet om sin begåvning (för teoretiska studier) l. (i utvidgad anv.) som först sent börjat studera. SOU 1948, 27: 341.
(1 d γ) -VÄG. väg som man endast långsamt kommer fram på l. som det tar jämförelsevis lång tid att gå; företrädesvis (rimmande med genväg) i ordspr. genvägar äro senvägar; äv. bildl. Linc. Tttt 6 b (1640). Genväg sökes ibland, och senväg oftare blifver. Nicander GSann. 115 (1767). Genwägar äro senwägar. Rhodin Ordspr. (1807). GHT 1943, nr 98, s. 8 (bildl.).
(1) -VÄXANDE, p. adj. (i sht i fackspr.) senvuxen (se d. o. 1). Fatab. 1933, s. 193. Ymer 1942, s. 502 (om virke).
(1) -VÄXT, p. adj. (sen- 1734 osv. sent- 1938 osv.) senvuxen (se d. o. 1). Serenius Aa 3 a (1734). Senväxt tall. Landsm. II. 2: 46 (1880). Fridholm Espina Marifl. 74 (1929; om brödsäd).
(2 b) -ÅLDER. (†) framskriden l. hög ålder, ålderdom. SvTyHlex. (1851). Den tröstlösa senålder, som väntar en behagsjuk nöjets dotter. Ljunggren SVH 1: 328 (1873).
(2 a) -ÅR. om den senare delen av året. BotN 1873, s. 189. Senåret 1276 till senåret 1277 blev .. en den öppna konfliktens tid i Sverige och Danmark. HT 1951, s. 384.
(3 d) -ÄRTER, pl. (numera bl. tillf.) jfr -klöver o. bråd-ärter. HushBibl. 1755, s. 91. Juhlin-Dannfelt 450 (1886).
(1) -ÄTEN, p. adj. [sv. dial. senäten] (†) som äter långsamt. Boije Landth. 75 (1756; om får).
B: (3) SENARE-LÄGGA, -ning. förlägga (ngt) till l. placera (ngt) vid en senare tid(punkt); särsk. järnv.: förlägga (ett tågs avgång) till en senare tid(punkt), ge (ett tåg) senare avgångstid. Å linien Stockholm—Malmö skulle tåg 301 senareläggas med avgång från Stockholm omkring kl. 10,20 e. m. GHT 1919, nr 118, s. 10. Genom senareläggningen från Berlin av nattåget till Sassnitz. Östergren (cit. fr. 1928). (Carl Koller) gjorde .. minnesfelet att senarelägga Freuds första avhandling ”Om coca” från juli 1884 till augusti. DN(A) 1954, nr 274, s. 4. Senarelagda leveranser medför problem. GHT 1958, nr 264 B, s. 11 (rubrik).
C: SENT-BLOMMANDE, -FUNNEN, -FÖDD, -GROENDE, -KOMMANDE, -KOMMEN, -MOGEN, se A.
-OMSIDER, se sen, adj. 3 f γ. —
-SKÖRDAD, -SÅDD, -VUNNEN, -VUXEN, -VÄCKT, -VÄXT, se A.
Avledn.: SENA, v.1 [jfr fvn. seina]
1) (†) till 1; med avs. på fart: göra långsam, minska. Hästen ses då med ett ombytligt samlingsskick, än forta och än sena farten. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 84 (1836).
2) (i sht i vissa trakter) till 3: göra sen, försena; särsk. refl.: försena sig; äv. i uttr. sena sig efter10 0 32, äv. 40, komma l. bli efter (andra människor i fråga om andlig l. kroppslig utveckling). Stolt under ekarna / prunkar en senad skara än, / trofast i lekarna, / trofast i storm och fara. Karlfeldt FridLustg. 63 (1901). Östergren (1938; refl.). Alltifrån den tidiga ungdomen hade Bertina rykte om sig att vara efterbliven och klen till förståndet. .. Men under skolgången hade hon egentligen inte senat sig efter de andra barnen. Aronson SångPolstj. 147 (1948). Makrillfisket senar bärgning av brittplanet. AP 1952, nr 121, s. 10.
3) (föga br.) till 4: med avs. på tåglägenhet o. d.: komma för sent till, missa. Fästmön som senat göteborgståget och gått miste om sin hustyrann var redan på jakt efter en ny. Carlsson Hel 277 (1953).
SENAKTIG, adj.1 [fsv. senaktogher] (†) till 1: långsam, senfärdig (se d. o. 1). Eens triffuins mandz anslagh föra med sich ymnogheet, men then som seenactigh är, honom skal fattas. SalOrdspr. 21: 5 (öv. 1536). Aken Reseap. 160 (1746; om rörelse).
SENHAFTIG, adj. (†) till 1: långsam, senfärdig (se d. o. 1). G1R 27: 48 (1557).
SENHET, r. l. f. (numera bl. mera tillf.)
1) till 1: långsamhet, senfärdighet. Schroderus Dress. 269 (1610). (Tulltjänstemännen) skola .. så skicka och beställa att godset i rättan tid blifwer förtullat .., på det skeppet icke .. för deras senhet .. måtte lida något uppehåld. Stiernman Com. 4: 592 (1684). Quennerstedt C12 2: 33 (1916).
2) till 3, 4, om egenskapen l. förhållandet att vara sen l. komma l. uppträda sent o. d. VetAH 1779, s. 23. När jag kastar ögonen på datum af Hr. Landshöfdingens sista bref, förskräcks jag werkeligen öfwer den senhet, med hvilken det nu beswaras. Beskow (1826) i 3SAH XL. 2: 47. Sylwan (o. Bing) 1: 93 (1910).
SENSAM, adj.
1) (i sht i vissa trakter) till 1: långsam (se d. o. 5), senfärdig (se d. o. 1). VDAkt. 1786, nr 10 (om sinnelag). Han skulle ha den blackiga märren, som var sensam af sig, men bra att köra. Lundgrehn Högag. 105 (1912). särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i utvidgad anv., om arbete l. göromål: som kräver lång tid (att utföra), tidsödande; jfr sen, adj. 1 d α, β. Consistorium .. (ser) med oro och bekymmer .., at twister så ofta öfwer Prästewal af komma, hwilka ganska sensamt til slut bringas kunna. VDP 12/6 1765, § 1. Det kunde bli sensamt nog att kryssa ut ur de trånga hålen för motvind när han skulle hem igen. Månsson Rättf. 1: 197 (1916). (Finare handarbete) var så sensamt, att ibland någon ättling av en efterföljande generation fick avsluta vad som påbörjats .. under en föregående. Fatab. 1919, s. 147.
2) till 3, 4, = sen, adj. 3, 4; anträffat bl. i avledn. sensamhet (se d. o. 2). Avledn.: sensamhet, r. l. f.
1) (i sht i vissa trakter) till sensam 1, om egenskapen att vara senfärdig. Den oändliga sensamhet, med vilken författningarna kring skolstyrelsereformen utkommit, har visserligen haft det goda med sig, att (osv.). LD 1958, nr 155, s. 4.
2) (†) senhet (se d. o. 2). Kom då endtl(igen) till Ryssby mycket seent att göra gudztienst, till sådan sensamhet otillbörl(igen) offentel(igen) på Predikstolen och elliest sköt skulden på mig. VDAkt. 1717, nr 11 (1716).
Spoiler title