publicerad: 1989
STIG sti4g, sbst.5, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Mat. 3: 3 (NT 1526) osv.) ((†) pl. best. -anar Jes. 33: 8 (Bib. 1541)).
Ordformer
(steegar, pl. 1682. steg (-gh) 1626 (: Gijnstegh)—1740 (: fotsteg). stig (-ij-, -gh) 1526 osv. stiige 1541 (: modtstiige). stijgen (-gh-), sg. best. 1536—1696. stj 1680 (: mootstj). stygar, pl. 1668)
Etymologi
[fsv. stīgher; motsv. fd. sti, stig, stigh (d. sti), fvn. stígr (nor. dial. stig), mlt. stich, fht. stīg (t. steig) (jfr äv. feng. stīg, f.), till STIGA, v.3; formen med -e- motsvarar sannol. fvn. (kortstavigt) stigr (nor. dial. stig, steg), mlt. stech (lt. steg, spång), nl. steg, fht. stec (t. steg), i avljudsförh. till fsv. stīgher osv. (se ovan)]
1) gm upptrampning i terrängen bildad smal (l. mycket smal) väg (vanl. bl. användbar l. använd för gångtrafik, av människor l. djur); äv. om anlagd smal (l. mycket smal) väg (l. om yttre del av l. ren på bredare väg) för gång- l. cykel- l. ridtrafik (i sht i ssgrna GÅNG-, CYKEL-, RID-STIG); i sht förr äv. om väg i allmänhet (särsk. i uttr. allmän stig, allmän väg). En trång, smal, obanad, slipprig, öde, vindlande stig. Ta stigen genom skogen. Den branta stigen uppför berget. Job 6: 19 (Bib. 1541). Små stigar byarna emellan. SvLantmät. 1: 178 (1700). (En växt) hwilken wäxer wild i Italien wid åkerwägar och stigar. Retzius FlVirg. 103 (1809). Medan i trädgårdens stigar / vi här för oss sjelfva förtroligt gå, / tillåt mig, skönaste flicka, / er bryta en blomma eller två! Sturzen-Becker 5: 29 (1844, 1862). Gellerstedt 1Dikt. 16 (1871: allmän). Hade drifvor fallit (måste vapensmeden) .. med skofveln bana stig ned till sjöboden. Rydberg Vap. 80 (1891). Fjärran i ödemarkerna, där blott renen har stig. Ericson Fågelkås. 2: 48 (1907). Hon följde den krokiga stigen ut mot betesmarkerna. Trotzig Sjukd. 167 (1972). — jfr ALP-, BERG-, BLOMSTER-, CYKEL-, DJUR-, FJÄLL-, FÄ-, GEN-, GÅNG-, JÄTTE-, KLÖV-, KLÖVJE-, KO-, KRIGS-, KYRK-, OFFER-, PRÖVO-, PYRSCH-, REN-, RID-, RYTTAR-, SEGER-, SICKSACK-, SIDO-, SJÄLA-, SKOGS-, SLÅTTER-, SPÅNG-, SPÅR-, TVÄR-, VANDRINGS-, VILLO-, VÄG-, ÅSNE-, ÖDE-STIG m. fl. — särsk.
a) i (det ofta mer l. mindre tautologiska) uttr. vägar och stigar. (Tattarna) wetha alla wägar och stijgar, ther the kunna ledsaga fienden fram. RA II. 2: 308 (1617). Närmare 80 personer vägrade att antaga (supé-)inbjudningen, så .. samma dag tillställningen skulle ega rum, fick (man) skicka ut och nödga folk på vägar och stigar att komma såsom förstärkningsmanskap. Andersson Brevväxl. 1: 220 (1857). Känna alla vägar och stigar. Östergren (1946).
b) (numera mindre br.) om stig uppkommen i terräng på sådant ställe där villebråd ofta går, växel, viltväxel. (Gillret) restes mot ett träd, där villebrådet hade sin ”stig”. Modin GTåsjö 207 (1916). Då .. (rådjuren på sin väg till o. från betesplatsen) alltid hålla sig i rad efter varandra och gärna välja samma vägar genom terrängen, uppstå tilltrampade stigar, s. k. växlar. SvSkog. 449 (1928). Stark stig råkas vid Lindtjärnarna. Östergren (1946). — jfr UPP-, VÄXEL-STIG.
c) (i vitter stil) i oeg. (se särsk. α, β) l. mer l. mindre bildl. anv.; i sht förr särsk. liktydigt med: led (se LED, sbst.2 1) l. stråt l. väg; i sht i β. En ropande röst är j öknenne / redher till herrans wägh / görer hans stighar retta. Mat. 3: 3 (NT 1526; Bib. 1917: stigarna). Iagh är satt til at vnderwijsa Vngdomen the rätte och geene Stijgar til Bokelige Konster. Arvidi Fört. 5 (1651). J, som banen känslans stig / Til de dödeligas hjertan. Kellgren (SVS) 2: 212 (1789). De brustna molnen låta allt emellanåt månens strålar leta sig stigar bland underliga skuggor af torn, gaflar, utsprång och skorstenar. Rydberg 2: 323 (c. 1875). Mången gång var (det) längs de krokigaste stigar man snabbast nådde målet. Forssman Aftonl. 10: 24 (1902). En forskare, som vandrar nya och obanade stigar och som ser med egna ögon. Ymer 1952, s. 69. VästerbK 1982, nr 28, s. 2. — jfr DYGDE-, IRR-, LEVNADS-, PILGRIMS-, PRÖVO-, TANKE-, TIGGAR-, TÖRNE-, ÄRE-STIG m. fl. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) övergående till att beteckna riktning l. väg l. kosa (se KOSA, sbst.2 I 2 a, b) som ngn befinner sig på l. ger sig in på o. d.; särsk. i sådana uttr. som visa ngn stigen, visa ngn vägen, gå l. vända l. styra sin stig, gå sin (påbörjade) väg l. bana (se BANA, sbst.1 1 e) resp. vända l. styra sin kosa (ngnstädes hän). Tu (dvs. Gud) är om kring min stijgh och om kring mitt läghre. Psalt. 139: 3 (öv. 1536). Visa enom stigen. Schultze Ordb. 5006 (c. 1755). (Han) stötte med väldig / Arm .. stormstegen mot suckande muren, / Och, dödsängelen lik, med det flammande svärdet i handen, / Rusade opp på sin vådliga stig. Stagnelius (SVS) 3: 82 (1817). Törneros (SVS) 2: 219 (1827: geck). Hvart din stig du vänder. Sätherberg Blom. 1: 62 (1841). Min vän och jag styrde vår stig mot hemmet. KalSvFolkskV 1904, s. 126.
β) (i sht i högre stil) i fråga om levnadssätt ur moralisk l. religiös synpunkt. Dygdens smala stig. Föra ngn bort från syndens stig. Herre wisa mich tina wäghar / och läär mich tina stijghar. Psalt. 25: 4 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Lät tin Anda migh ledsaga / Altijd på the fromas stigh. Ps. 1695, 139: 5. Grofwa syndare omwände til Herrans stigar. Bælter JesuH 1: 239 (1755). Du har varit inne på skumma och fula stigar där ingen heder är att hämta. Swensson Willén 176 (1937). (Markurell) är den otadlige rättfärdige, som genom sitt exempel och sina handlingar gör andra olyckliga och driver dem in på brottets stigar. SvLittTidskr. 1960, s. 5. — särsk. (†) i uttr. vill l. vild stig, villoväg, (moraliskt) felaktig väg. Vish. 5: 7 (Bib. 1541). Swermandar och Legoherdar, som förförde then späda Herrans Hiord, och drogo then samma .. in på willan wäg och stijg. Kyrkol. 1686, Föret. s. 2 b. Lät nu se, min goda wän, at du öfwergifwer alla wilda stigar, och håller din Hustru i ähra. Missförståndet 64 (1740).
γ) i sg. l. pl., om levnadsbana (se d. o. 1) l. levnadslopp l. levnadsstig o. d. (ofta med tanke på att den l. det växlar l. företer ett slingrande lopp o. d.); särsk. i uttr. livets stig l. stigar. Job 18: 10 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Så är min lefnads stijgh framlijden. AWollimhaus Dido 125 (c. 1669). Blott för din (dvs. moderns) låga / Bär jag min plåga, / Vandrar trött min stig. Bellman (BellmS) 1: 60 (c. 1770, 1790). Ty tron .. är lyktan på lifwets stigar. Rundgren TalPredikst. 8 (1849). Det var djävulen, världen och hans eget kött, som lågo i förstäck vid hans stig, vaktande på varje felsteg. Palm Kvinn. 152 (1919). Livets mödosamma stigar. Siwertz Pagoden 316 (1954). — jfr JORDE-, MARTER-STIG. — särsk. (†) i uttr. gå all världsens stig, gå alla dödligas väg, gå bort, avlida, dö. PolitVis. 295 (1647).
δ) [jfr γ] om levnadsbana (se d. o. 2) l. yrke l. yrkesverksamhet o. d. Solen har åter gått upp öfver Nordanlanden och lyst oss framåt, icke längre på de blodiga idrotternas stråt, utan på de fredliga värfvens stigar. Rundgren Minn. 2: 64 (1883). Den akademiske lärarens trånga och ofta i åratal lönlösa stig. Wisén i 3SAH 4: 136 (1889).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om gång (se d. o. III 1 b) i kyrka. 3 läcktare .. äro bygde att stå på för studenterna. Sedan stå the mycket nidre i bänckerna uth medh store gången, såmbliga stå på stigen. Bolinus Dagb. 56 (1670). VDAkt. 1696, nr 85.
-FINNARE. [liksom t. pfadfinder efter eng. pathfinder; ordet tidigast använt 1840 (i bet. 1) av den amerikanske förf. J. F. Cooper († 1851) i titeln på en roman (se nedan)]
1) om person som väl känner o. förmår hitta fram på stigar l. framkomliga leder i terräng (i sht när det gäller att visa bästa o. snabbaste vägen till ett mål i terräng); (god) vägvisare; äv. allmännare, dels om person som rör l. rört sig vida omkring på stigarna i skogar l. annan terräng, erfaren skogsman o. d., dels om upptäcktsresande; äv. i utvidgad anv., om ngt sakligt använt ss. hjälpmedel vid vägvisning; äv. bildl., om banbrytande person (inom t. ex. vetenskap; jfr -banare); jfr -sökare 1. Stigfinnaren. Törnberg Cooper (1893; boktitel; eng. orig.: The pathfinder). Melin AndÖstsluttn. 147 (1931; om vägvisare). Ligger du, gamle stigfinnare från Kanadas vildmarker, här uppe i Österbotten och soltorkar! Schulze BöndSvFinl. 149 (1935). Vi hade .. ungefär en timmes skogsmarsch bakom oss med Knuts Arvid och en ficklampa främst som stigfinnare. Fatab. 1939, s. 23. Själv var .. (general Baden-Powell) ju en av alla tiders yppersta stigfinnare och vildmarksmän. SvScoutförbBibl. 28: 150 (1939). Bengt Hesselman .. var en stigfinnare inte bara i vetenskapens värld utan också ute i markerna. Olsson i 3SAH LXIII. 1: 33 (1952).
2) [eg. specialanv. av 1] sport. om orienterare l. om medlem i scoutavdelning (med tanke på orientering o. friluftsliv); äv.: medlem i den år 1933 bildade stockholmska orienterings- o. skidlöpningsklubben Stigfinnarna (särsk. i pl. best., om klubben); jfr -sökare 2. Stigfinnarloppet .. (dvs.) Stigfinnarnas krävande nattorientering. UNT 18/11 1940, s. 10. Ett par av landets allra bästa stigfinnare har .. fostrats i dessa bygder (dvs. Jämtl.). Jonsson JämtlHärjedH 566 (1948).
3) [eg. bildl. anv. av 1] (om förh. i det allierade flygvapnet under andra världskriget) om flygplan (l. om förare av flygplan) med uppgift att lokalisera o. medelst ljusbomber o. d. markera målet för efterföljande bombplan (vid dålig sikt). Flygmarskalk Harris ”stigfinnare”. GHT 1943, nr 275 A, s. 16. Som vanligt uträttade stigfinnarna ett utmärkt arbete, och målområdet hölls oavbrutet markerat av olika slags ljusbomber. Därs. 1944, nr 17 A, s. 8.
4) [jfr 1; efter amerik. eng. surveyor] (tillf.) om amerikansk månsond (se SOND 6) med uppgift att utforska månens yta (o. ge upplysningar för kommande utforskning). SvD(A) 1968, nr 63, s. 16.
Ssgr: stigfinnar- l. stigfinnare-aktion. (om förh. i det allierade flygvapnet under andra världskriget) till -finnare 3; jfr aktion 1 a. GHT 1944, nr 24, s. 10.
-fint. (mera tillf., sport.) till -finnare 2; jfr fint 3; i sht i pl. Stigfinnarfinter. En bok om orientering. Wijkman (1938; boktitel).
-lopp. sport. till -finnare 2, i sg. best., om en sedan 1938 av Stigfinnarna arrangerad orienteringstävling. UNT 18/11 1940, s. 10.
-plan. (om förh. i det allierade flygvapnet under andra världskriget) till -finnare 3; jfr plan, sbst.1 6. DN 1944, nr 30, s. 28.
-styrka. (om förh. i det allierade flygvapnet under andra världskriget) till -finnare 3: styrka bestående av stigfinnare. DN 1944, nr 30, s. 28.
-övning. sport. till -finnare 2, i fråga om scoutverksamhet, om orienteringsövning. SDS 1946, nr 186, s. 2. —
-HÖG. (†) invid stig placerad hög av kullerstenar på plats där ngn omkommit. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 425 (1868). —
-LÖS.
1) om skog l. terräng(avsnitt) l. om hav o. d.: som saknar stig l. stigar l. kommunikationsleder o. d.; väglös; obanad; äv. ss. adv. Runeberg (SVS) 3: 317 (1844; om skog). Hafvet, som är vidt, stiglöst och utan röst. Hirn Conrad FredlH 41 (1903). Stiglöst branta berg. Landsort Rytm. 39 (1905). TurÅ 1949, s. 357 (om kalfjäll). särsk.
a) i överförd anv., om bana (se d. o. 1 e) l. väg l. riktning i vilken ngn färdas l. om vägsträcka o. dyl. l. om vandring: som utgöres av l. sker på stiglös väg. Och när skymningen sjönk öfver öde skog / och mörk vardt stiglösa stråten. Fredin Dan. 23 (1889). Hörner ResLop 107 (1936; om vandringar). (Kungsleden) sträcker sig från Abisko till Ammarnäs genom 43 lapplandsmil som ingalunda längre är stiglösa. DN(B) 1960, nr 43, s. 3.
b) mer l. mindre bildl. Om ljusets strålväg blott vi trofast följa, / Vi kunna .. midt i stiglös öken vandra rätt. Östergren NDikt. 59 (1879). Skall äj, med kärlekens och hoppets vingar, / jag hinna er (dvs. de döda), på stiglös led, en dag? Wulff Rytm. 48 (1915).
2) (numera föga br.) i uttr. irra stiglös, irra omkring i stiglös (i bet. 1) terräng. Runeberg 3: 193 (1830).
Avledn. (till -lös 1): stiglöshet, r. l. f. om egenskapen att vara stiglös; äv. konkret, om stiglöst område; äv. mer l. mindre bildl. I själens vildmark / och blinda stiglöshet. Malmberg Flöjt. 16 (1941). BonnierLM 1954, s. 266 (i pl., konkret). TurÅ 1964, s. 314. —
-MAN. [av fvn. stigamaðr l. d. stimand (av fd. stigh(æ)mand, stimand)] (om ä., i sht nordiska, förh., numera i sht i vitter stil) (vanl. fredlös) man som höll sig gömd i skogarna o. livnärde sig gm röveri mot (ensamma) vägfarande på (ensliga) stigar (l. vägar); stråtrövare (jfr skogs-rövare); ofta i pl. i (det mer l. mindre tautologiska) uttr. stigmän och (l. eller) rövare l. rövare och stigmän. PoetK 1813, s. 59. Holmberg Nordb. 130 (1852: eller). Skatten hade de fått af jarlen, men när de farit till baks öfver Edeskog, hade stigmän fallit öfver dem och dräpt dem alle. Bååth EgilS 185 (1883). Arnljot Gelline, en stigman i Jämtland på Olof den heliges tid. 3NF 2: 144 (1923). Hedin Jehol 24 (1931: rövare och stigmän). Kolmården — den mörka skogen — var ju farlig och fruktad för sina stigmän och rövare. Lundgren SkildStig. 8 (1939). särsk. i allmännare l. oeg. l. bildl. anv.; särsk. dels om man som gärna l. ofta vandrar på stigar o. d. i terräng (ss. sport l. för jakt o. d.), skogsman o. d., dels om skogsdjur, dels om nedrig l. usel person, niding l. usling o. d., dels om ngt sakligt som rör sig i vida banor. (Ur) ett förtidigt skriftställeri .. utbildas vetenskapernas stigmän, som ur två, tre böcker sammansätta den fjerde. Fries BotUtfl. 3: 417 (1864). Samzelius SkogJägarl. 6 (1894; om jägare). Kometerna, dessa rymdens gåtfulla stigmän och luffare. . Hedin Pol 2: 599 (1911). Dessa pressens luffare och stigmän. Dens. 3Tal 30 (1913). Björnen, / skogens stigman ifrån fordom. Kilian HembStig. 65 (1927).
Ssgr (om ä., i sht nordiska, förh., i sht i vitter stil): stigmans-, äv. stigmanna-band. jfr band, sbst.2 a. Afzelius Sag. 6: 262 (1851).
-hand. särsk. bildl. Vi ryckas bort som frusna blad / af stormens stigmanshand. Österblom DagrDal. 76 (1904).
-stam. särsk. i uttr. av stigmannastam, av det slags människor som stigmän utgör. Våldsmän och tjuvar av stigmannastam. Stjerne Minnessång. 15 (1923). —
-RÖJARE. (i sht med vitter l. ålderdomlig prägel) person som röjer upp stigar; äv. bildl., om banbrytare; jfr röjare 1, 2. NFMånKr. 1938, s. 317. Östergren (1946; äv. bildl.). —
-STRYKARE. (mera tillf.) person som stryker omkring i ohederliga ärenden på stigarna i skogen; jfr -man o. land-strykare. Lindström LeendGud. 51 (1951). —
-SÖKARE.
1) (tillf.) om upptäcktsresande; jfr -finnare 1. David Livingstone. Missionären — Stigsökaren. Dahlberg (1933; boktitel).
2) (i fackspr.) om medlem av viss scoutavdelning (som främst ägnar sig åt friluftsliv med uppövning av förmågan att hitta o. klara sig i terräng); i sht i pl. best., om sådan avdelning; jfr -finnare 2. Stigsökarnas patrullorientering (inom scoutrörelsen). UNT 19/9 1942, s. 8. —
-TRÅNG. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) förträngning (se förträngning, sbst.2 slutet) av stig. Berg Sjöf. 195 (1910). —
-VAN. van vid stigar; äv. ss. adv. Terrängen som vi måste passera över var för svår även för våra stigvana djur. Forss SnuggsnLäg. 77 (1939). Sandgren Förklar. 148 (1960; ss. adv.). —
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STIGA-MÖTE. plats där stigar mötas l. där väg möter en stig l. stigar. Ymer 1943, s. 225.
Avledn.: STIGA, v.2 (i vitter stil, tillf.) med avs. på område över vilket man färdas: förse med stigar l. göra stigar över (särsk. i oeg. l. överförd anv., motsv. stig, sbst.5 1 c). Han (dvs. vägens Gud, den tyriske Melkart) stigar vattnens öknar. Bengtsson LegBabel 81 (1925).
Spoiler title
Spoiler content