SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1958  
RINGA riŋ3a2, v.3 -er, -de, -t, -d l. (i vissa trakter) rang raŋ4, rungo ruŋ3ω2, rungit ruŋ3it2 (pr. sg. pass. ringes SynodA 1: 128 (1666: ringies), VDP 1669, s. 226, osv.; rings Åmark Kyrkklock. 102 (i handl. fr. 1688) osv. — ipf. ind. sg. -ade Lagerström Bunyan 1: 66 (1727); -de Bolinus Dagb. 34 (1668) osv.; rang Wecksell DHjort 30 (1862), Lindström Österhus 79 (1952). — ipf. ind. pl. ringde Bolinus Dagb. 37 (1688) osv.; rungo Levertin Leg. 114 (1891; i vers), GHT 1897, nr 233, s. 2. — sup. -t VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 37 (1583: rinckt) osv.; rungit Myrén Dalb. 32 (1909; i vers), Östergren (1936). — p. pf. -d 2SthmTb. 3: 131 (1555: ringtt, n. sg.), TbLödöse 87 (1588) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr RING, sbst.2
Ordformer
(ringa 1549 (: rijngarne) osv. ringia 1524 (: ri(n)giare maghen)1709 (: Ringiarna))
Etymologi
[fsv. ringia; jfr dan. o. nor. ringe, isl. hringja, ä. holl. ringen, feng. hringan (eng. ring); av ljudhärmande urspr. — Jfr RUNGA]
1) om person: frambringa ett klingande ljud med en klocka (se KLOCKA, sbst. 1); äv. med innehållsobj. l. därmed jämförlig bestämning (ofta angivande innebörden i det ljud som frambringas); äv. opers. i pass.; äv. i förb. med prep.-uttr. (inlett av prep. i l. med l., företrädesvis i c o. d, på) angivande klocka l. klockor som bringas att ljuda; äv. i inskränkt anv., i fråga om det ljud som frambringas med (kyrk)-klocka, då såväl klockan som dess kläpp äro försatta i (jämförelsevis stark) rörelse (motsatt: klämta, kimma); äv. (om ä. förh.) i utvidgad anv., i fråga om att för övnings (l. nöjes) skull försätta en på samma sätt som en kyrkklocka upphängd träklump i svängning. (Munken) är .. blefwen besatt och rasande, och hafwer i sitt Raserij ringt i Klockorna. Schroderus Os. 2: 304 (1635). En ringklocka tjenar till att ringa med. Rydberg Vap. 187 (1891). Många av dem som ringt på träklockorna kan berätta glada minnen från den tiden. Smedberg KlockringnLockne 7 (1952; i fråga om ringning för övnings l. nöjes skull). Med kimning menas .. ett speciellt slag av ljudframbringande medelst kyrkklockor, som måste särskiljas från såväl ringning som klämtning. Bringéus Klockringn. 57 (1958); jfr a. — jfr KLOCK-RINGNING. — särsk.
a) i fråga om klocka som användes vid gudstjänst l. kyrklig ceremoni; i fråga om nutida sv. förh. i sht med tanke på större (i torn l. klockstapel upphängd) klocka (se KLOCKA, sbst. 1 b). Ringa första, andra, tredje gången (före en gudstjänst). Ringa till gudstjänst, aftonsång. Thet skal wara gudhi til een behageligh tiänist, ath man ringer j clockor. OPetri 1: 557 (1528). Så stod muncken hoosz altaret, sångh och meszade. .. Ibland så ringde poiken på then lilla klåckan. Bolinus Dagb. 34 (1668; om förh. i Tyskland). UrDNHist. 2: 402 (1953). — jfr KVÄLL-, SJÄL-RINGA m. fl. o. ANNAN-, ANNANGÅNGS-, AVEMARIA-, BEGRAVNINGS-, BRUD-, EFTER-, FÖRST-GÅNGS-, HELG-, HELGMÅLS-, KVÄLLS-, LIK-, MINNES-, MÅNADS-, OTTESÅNGS-, PRÄST-, SAMMAN-, SJÄLA-, SORG-, TACKSÄGELSE-RINGNING m. fl. — särsk.
α) i fråga om klockringning (själaringning, tacksägelseringning o. d.) i samband med dödsfall o. begravning; särsk. i uttr. ringa efter (jfr c) l. för l. över ngn, äv. (numera bl. i skildring av ä. förh.) ringa för ngns själ, i sht förr äv. ringa för (ngns) lik (jfr α'); förr äv. i uttr. ngns ringning (jfr f), om klockringning efter en avliden. OPetri 1: 557 (1528: epter). Och schole rijngarne, icke rijngia mer[e] æn 2 gongor för the[n] menige hopen. 2SthmTb. 2: 33 (1549). Så gierna gifwer iag vth penningar / alt för hans (dvs. kung Magnus') Siähl att Ringa. Visb. 1: 339 (c. 1657). Om Kongl. May:ts ringning. ConsEcclAboP 470 (1660; uppgift om ämnet för en överläggning). Ringande för lik efter vars och ens stånd och villkor. Bringéus Klockringn. 224 (i handl. fr. 1706). Befallning, att .. låta ringa två timmar om dagen för Konungens lik. Hallenberg Hist. 1: 139 (1790). Fogelqvist ResRot 148 (1926: över). särsk.
α') (†) i uttr. ringa för(e) l. efter lik(et), ringa före resp. efter begravning. Bringéus Klockringn. 255 (i handl. fr. 1703). Linge Svärdsjö 320 (cit. fr. 1742).
β') (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. ringa för l. över graven, i fråga om klockringning i samband med upptagande av en grav. Bringéus Klockringn. 245 (cit. fr. 1825; från Skåne). Därs. 249 (1958; från Skåne o. Hall.).
β) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i skildring av ä. förh.) i uttr. ringa för nyckeln l. för klockaren, ringa första ringningen före en gudstjänst, ringa för prästen, ringa andra ringningen före en gudstjänst, ringa prästringning (jfr γ α', 3 a α). (I Bohusl.) talade man om att ”ringa för nyckeln”. .. (I Dalsl.) sade man, att det ringde .. ”för klockaren”. Bringéus Klockringn. 132 (1958). Ringa för prästen. Därs. 134.
γ) med innehållsobj. l. därmed jämförlig bestämning; särsk. [eg. väl elliptiskt för ringa vesperringning o. d.] med sådan bestämning betecknande gudstjänst (vartill sammanringning sker) l. helgsmål; jfr 3 c. Ringa helgsmål (se HELGSMÅL 1). Schück VittA 1: 270 (i handl. fr. 1665). Hvem har ringt vesper, då staden är belagd med bann? Strindberg MOlof 19 (1878). Om söndagarna ringde han prästringningen. Fogelqvist ResRot 150 (1926). särsk.
α') [elliptiskt för ringa annangångsringning l. annanringning] (†) i uttr. ringa annan, ringa andra ringningen före en gudstjänst; jfr β, 3 a α. VDP 1669, s. 226.
β') i uttr. ringa heligt, se HELIG 3 e δ.
b) i fråga om klocka som användes för att tillkännage att ngt skall utföras l. ske l. att en viss tidpunkt är inne o. d., t. ex. för att tillkännage att en (profan) sammankomst skall hållas, att en måltid skall intagas, att arbetstiden börjar l. upphör l. (i sht förr) att brand utbrutit l. (före 1942) att krigsmakten mobiliserats. Ringa i stormklockan, se STORM-KLOCKA. TbLödöse 252 (1591). Hvartil skal det tjäna at ringa i alla klockor och slå på trumma när ingen eld är lös. 2RARP 19: Bil. 130 (1755; i bild). Lästimmarne skulle gifvas tillkänna med ringning i klockan. 2VittAH 8: 154 (1808); jfr f. De hade ej varit på prostgården länge förrän det ringdes till middag. Klockhoff ESkr. 90 (c. 1860). SFS 1936, s. 827 (vid mobilisering). — jfr MIDDAGS-, STORM-RINGNING m. fl. — särsk.
α) (om ä. förh.) i uttr. ringa på vakt l. i vård, gm klockringning tillkännage att nattvaktens tjänst tog sin början (o. att all eld måste övertäckas), ringa av vakt l. ur (förr äv. utur) vård (och vako), gm klockringning tillkännage att nattvaktens tjänst upphörde (o. att det var tillåtet att göra upp eld). VadstÄTb. 6 (1577: i wård). TbLödöse 397 (1597: aff wacth). Wacten skal gås 6 man om nathen, ner theth er ringth på wacth. Därs. 461 (1600). Ringa uthur wård. Rudbeck Atl. 4: 204 (1702). Det har ännu icke ringt ur vård och vako. Strindberg SvÖ 2: 152 (1883). Lundegård DrMarg. 2: 29 (1906).
β) (förr) vid auktioner. Ringa til en auction, gifva tekn thertil med klockan. Lind (1749; under ausklingen). BoupptVäxjö 1750. Åmark Kyrkklock. 122 (1928).
γ) (om ä. l. utländska förh.) i fråga om avgångssignal för järnvägståg. För några dagar sedan inträffade .. vid Hultfreds station .. att man glömde ringa för det till Eksjö .. afgående godståget. AB(L) 1895, nr 274, s. 5.
δ) med innehållsobj. l. därmed jämförlig bestämning; särsk. [eg. väl elliptiskt för ringa fyraringning o. d.] med sådan bestämning bestående av ett grundtal, angivande klockslag (då ringning regelmässigt äger rum). JournLTh. 1810, s. 774 (: ringa fyra). Upp till stapeln skyndar Rättarlotta — / Hör, i jemna tag hon ringer åtta. Tigerschiöld Dikt. 1: 42 (1888). jfr (med konstruktionsväxling): Hör, dagakarl, din hvilotimma ringer. Franzén (1785) i 3SAH 2: 163. särsk.
α') (tillf.) i uttr. ringa storm, låta stormklockan ljuda. Man ringer storm. Fahlcrantz Schiller Fiesko 156 (1821; t. orig.: läutet Sturm).
β') (†) i uttr. ringa vård, ringa i vård (se α). På aftonen mellan kl. 7 och 8, då vård ringdes, hade de (dvs. några unga pojkar) .. sig med ropande och skrikande på gatan förhållit. NorrlS 14: 61 (1661).
c) i fråga om klocka som användes för att tillkalla en tjänare o. d.; särsk. i uttr. ringa på l. efter (förr äv. åt) ngn (jfr a α), gm signaler med en ringklocka kalla till sig ngn, ringa efter ngt, gm signaler med en ringklocka kalla till sig ngn som skall föra med sig (l. hämta) ngt. Husbonden ringer. Lind (1749). (Sv.) Ringa efter sin betjening. (Fr.) Sonner ses gens. Nordforss (1805). Ringa åt .. sin betjent. Dalin (1855). (Vahlin) ringde på springpojken. Tavaststjerna Inföd. 82 (1887). Nu ska vi ringa efter abborrarna. Dahlbäck Åb. 27 (1914; yttrande vid middagsbord). (Vica) ringde och fick in en bricka med te, rostat bröd och aprikosmarmelad. Stiernstedt Bank. 257 (1947).
d) i fråga om dörrklocka; äv. med innehållsobj. l. därmed jämförlig bestämning (betecknande signal). Han ringde (en signal) på dörrklockan. Lagerström Bunyan 1: 66 (1727). Du blir i första våningen varse en liten grå dörr, et klocksnöre med en harfot i ändan, du ringer, det kommer en piga. Björn Bill. 11 (1786). Bergman Patr. 20 (1928).
e) (i sht i vitter stil) bildl.; i sht förr äv. i uttr. ringa i annan ton, vara av annan åsikt. Hoo döör aff hoot honom skal man ringa effter medh morghon kruth. SvOrds. B 1 a (1604); jfr a α. Jag för min del ringer .. i annan ton, hvari ingen velat instämma. FoU 20: 138 (1844). Med bannor ringes till djefvulens messa. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr a. Den lilla lärkan ringer / I silfverklockan sin. Gellerstedt 2Dikt. 162 (1881); jfr 6.
f) ss. vbalsbst. -ning (förr äv. -ande) i konkretare anv., om enskild ringning med l. på klocka l. om tidrymd l. omgång varunder en klocka bringas att ljuda; äv. om det ljud som ngn frambringar med en klocka l. om signal som ngn avger med en klocka; särsk. i uttr. ngns ringning (jfr a α), dels om enskild (omgång av) klockringning för en avliden, dels (o. numera bl.) om ringning som ngn utför; jfr 2 d. The onyttiga ringningar, som är vårfru lof etc., skola och inthet mer ske. RA I. 3: 57 (1593); jfr a. Casper Pijckes hustru (begrovs) med tree ringiande och muret graff. BtÅboH I. 1: 169 (1616); jfr a α. Communicanternas nambn antecknas .. i Sacristian .. emellan första och andra ringningen till Oottesången. KyrkohÅ 1934, s. 248 (1655); jfr a. Saligh .. Episcopi ringningar, när han skall begrafuass. ConsEcclAboP 112 (1657); jfr a α. Att svara på grevinnans ringningar. Wägner i 3SAH LIX. 2: 30 (1948); jfr c.
2) om klocka o. d. (l. om fordon, apparat o. d. som har en klocka): ge ifrån sig ett klingande ljud, ljuda; äv. med innehållsobj. l. därmed jämförlig bestämning (ofta angivande innebörden i det ljud som höres); äv. opers.; äv. bildl. Swedberg Ordab. (1722). Adjutanter och ordonnanser sprängde fram på vägen, och mellan dem tutade automobilen och ringde bicykeln. PT 1907, nr 219 A, s. 2. Det satiriska .. ringer sin gäckande bjällerklang på mer än en sida (i en viss bok). Böök 1Ess. 154 (1913). Sen ställde han (väckar-)klockan på ringning en halvtimme tidigare än vanligt. Fogelström Somm. 178 (1951). — särsk.
a) motsv. 1 a; äv. (motsv. 1 a γ) med innehållsobj. l. därmed jämförlig bestämning. Vet du, sade den ena, at Actus är död? Ja, jag hörer det ringer, sade den andra. Dalin Arg. 1: 98 (1733, 1754). Hör klockorna med ängsligt dån / Nu ringa för en Bacchi Son. Bellman (BellmS) 2: 19 (1769, 1791). Det ringer till bön. Eneroth Dikt. 9 (1881). Här står Leksands kyrktorn som en lök, och stapelns Falumalm / ringer sabbat vid den saliges färd. Karlfeldt FridLustg. 99 (1901). Thorén Oriml. 185 (1947). särsk. (†) motsv. 1 a γ β', i uttr. det ringer heligt, det ringer helgsmål. VRP 16/4 1729.
b) motsv. 1 b; äv. (motsv. 1 b δ) med innehållsobj. l. därmed jämförlig bestämning. Ringa till middag (förr äv. till middags). Bäst som han talade, begynte klockan ringa til middags. Kling Spect. Gg 2 a (1735). Vid Haga ringde Hagas / gälla vällingklocka ett. Fröding Guit. 12 (1891). Stormklockorna började plötsligt ringa (vid upproret i Wien 1848). Lundegård Stormf. 37 (1893). Nu ringde det. Svensson Willén 9 (1937; till upprop i en skola).
c) motsv. 1 d; äv. med innehållsobj. l. därmed jämförlig bestämning. Det ringde i tamburen .. och fru Kristina gick att öppna för sin gäst. Benedictsson Ber. 56 (1886). Det ringde en skarp signal på tamburklockan. Bolander HerrKr. 8 (1946).
d) ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv., om ljudet av en klocka l. om signal som avges med en klocka; utan bestämd avgränsning från 1 f. De tunga ringningar (vid en begravning) mitt hufvud bryllar än. Bellman (BellmS) 7: 166 (1792); jfr a. När hon redan en kvart före ett hörde ringningen på stora dörren, sprang hon in till sin spegel och drog en kam genom håret. Spong Sjövinkel 191 (1949); jfr c.
3) (utom i a o. b numera i sht i vitter stil) i tr. anv. av 1 o. 2, med annat obj. än innehållsobj.; äv. refl. (se h); äv. bildl. CVAStrandberg 5: 284 (1862; bildl.). — särsk.
a) (i fackspr.) motsv. 1: frambringa ett klingande ljud med (klocka), ringa med l. i (klocka). Huilchen som iche kom- [m]er till rådstuffue, när rådstuffue klocken är ringder 3 gånger, skall böthe 3 m[ar]k. TbLödöse 87 (1588). Anders Gustav ringde storklockan och Karl .. ringde lillklockan. Fogelqvist ResRot 154 (1926). jfr AN-RINGA. särsk.
α) (†) i uttr. ringa prästklocka, ringa andra ringningen före en gudstjänst, ringa prästringning; jfr 1 a β, γ α'. Bringéus Klockringn. 139 (cit. fr. 1695).
β) i uttr. ngn ringer en annan klocka, se KLOCKA, sbst. 1 h α.
b) (tillf.) motsv. 1, i uttr. ringa kläppen ur klockan, sätta klocka i så våldsam rörelse, att kläppen lossnar. ConsAcAboP 3: 483 (1671).
c) motsv. 1 o. 2: gm (klock)ringning meddela l. förkunna (ngt); förr äv. (motsv. 1 a): beledsaga (elevation) med klockringning; jfr 1 a γ. En liten klocka som man ringer ophollit (med). Källström MedeltKyrkSilvSvFinl. 181 (i handl. fr. 1576). När den bundna Kristusanden i ditt väsen slitit banden / .. / skola påskens klockor ringa din uppståndelse. Oterdahl Dikt. 48 (1918).
d) motsv. 1 a o. 2 a, med avs. på person som med klockringning kallas till gudstjänst l. person vid vars begravning klockringning utföres, i uttr. som innehålla ett adverbial angivande det vartill kallelse sker l. en beteckning för grav, begravning, ro o. d.; äv. bildl., särsk. i sådana uttr. som ringa ngt i grav, göra slut på ngt, bringa ngt att upphöra. At iagh icke skal wara een klocka, som ringer andra til kyrkio. PErici Musæus 2: 130 a (1582). Hvar dag ringde klockorna de döda till ro. ZTopelius (1852) hos Vasenius Top. 3: 376. Men låt oss icke tänka på hat och tvist — kunde de så visst ringas i grav i denna stund. Hallström K11 10 (1918).
e) motsv. 1 b o. 2 b, med avs. på person som med klockringning kallas till sammankomst, måltid, arbete, vila o. d., i förb. med prep. till o. sbst. angivande det vartill ngn kallas. Sedan de (dvs. fångarna) .. äro ringda till sängs, undersökas låsen ännu en gång af .. vaktmästarne. SvLittFT 1833, sp. 431. Klockorna under .. (Västerås domkyrkas) hvalf hafva ringt mig till både kyrka och skola. Böttiger 6: 6 (c. 1875); jfr d.
f) (†) motsv. 1 c: med ringklocka tillkalla (tjänare o. d.). Lindegren 1: 108 (1805).
g) (tillf.) motsv. (1 o.) 2, i uttr. ringa ngn till ngt (jfr d, e), gm klockringning göra ngn till ngt. Till sten den (dvs. kyrkan i Lund) ringde jätten. Ossiannilsson Hem. 94 (1915).
h) (tillf.) motsv. (1 o.) 2, refl., i uttr. ringa sig till gehör, gm ringning rikta uppmärksamheten på sig. En annan (ångare) ringer sig till gehör. Bååth Allf. 34 (1884).
4) [eg. specialanv. av 1 o. 2 med tanke på den till en telefonapparat hörande signalklockan] i fråga om telefon. — jfr AV-, PÅ-, UPP-RINGA.
a) intr.; om person: ge signal (på telefon); ringa upp (se RINGA UPP 3 a); telefonera (till ngn, efter ngt); om telefon: ge signal; äv. opers.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om telefonsignal. Om man (efter att ej hafva erhållit svar) ringer ännu en gång, så anses denna senare (tredje) ringning på centralstationen såsom afringning. TillfFörtAbonnSthmAllmTel. 1/1 1884, s. 2. Jag ringer häftigt på telefonen och väntar .. i cirka 10 minuter. .. Så kommer det slutligen: ”Allmänna!” Bergman Vänskap 101 (1899). När ni gått, ringde det i telefon. Wägner Norrt. 28 (1908). Ring till St. Hemsköterskebyrå vid behof af hjälp i hemmen. SvD(A) 1916, nr 262, s. 12. En dag .. ringde telefonen. Möllersvärd UpplJaktst. 42 (1917). Rikssamtal markeras från stationen medelst 2 ringningar. RTKatal. 1925, IV. 1: XI. Jag ska ringa efter en bil, om ni vill. Hellström Kärlek 487 (1942).
b) tr.: ringa upp l. telefonera till (en person l. ett nummer o. d.). Grebst Året 117 (1913). Ring 2434! Bilar till billigaste taxa. LD 1926, nr 245, s. 8 (annons). Det är nog bäst att ringa någon på regementet. SvFl. 1939, s. 136.
5) [eg. utvidgad anv. av 1] (numera bl. mera tillf.) om person: gm att slå på ett genljudande föremål l. slå flera genljudande föremål mot varandra frambringa ett ljud som liknar ljudet från en klocka, klinga l. klirra l. skramla (med l. i ngt); äv. i tr. anv. (särsk. motsv. 3 d). När man med slående på messings bäcken, eller med ringande i en mortel, .. kommit .. (en bisvärm) til at sättia sig. Broocman Hush. 3: 63 (1736). Han ringde med nyckelknippan, som om han gaf signal till ridå. Strindberg RödaR 25 (1879). När barn ringa med grytkrokar eller dylikt, ringa de sin mor eller far i graven. Landsm. VIII. 3: 397 (c. 1900). — särsk. (†) i uttr. ringa i l. med l. på ett glas, klinga i ett glas, ringa med glasen, klinga med glasen. Ringa .. med et glas. Holmberg 2: 903 (1795). Nordforss (1805: i). Ringa med glasen. Weste (1807). Hedborn 1: 87 (c. 1840: ).
6) [eg. utvidgad anv. av 2] (utom i a numera nästan bl. i vitter stil) om (ngt som ger ifrån sig ett) ljud: klinga, klirra, ljuda, sjunga; äv. opers. Hans brynia hon war nyy, / Thet ringer vthi thet kalla Jern, / Thet giorde så stort itt gny. PolitVis. 29 (1638). Glasena börja nu ringa, / Gubbarna lustigt at svinga. Bellman (BellmS) 1: 46 (1768, 1790). Hans gälla stämma ringde högt och gladt öfver det jämnstrukna sorlet. Lindqvist Stud. 162 (1906). Den ringande lärksången från markerna. Österling SkånUtfl. 190 (1934). — särsk.
a) (fullt br.) i förb. med ett prep.-uttr. som betecknar ngns öron l. huvud.
α) i fråga om ljud som ngn hör av fysiologiska skäl (t. ex. till följd av sjukdom l. trötthet), förr ofta uppfattat ss. ett förebud om ngt (i sht om ett dödsfall); vanl. opers., i sådana uttr. som det ringer i l. för öronen (på ngn), i l. för ngns öron, förr äv. det ringer ngn för öronen. (Eng.) My Ears tingle, (sv.) Det ringer i öronon på mig. Serenius Kkk 1 b (1734). När det ringer för öronen ligger någon i siältoget, som vill bedja den samma om förlåtelse. Törner Vidsk. 121 (1746). (Sv.) Det ringer mig för öronen; (t.) mir klingen die Ohren. Möller (1790). Hvad är det för oväsen? eller susar det blott och ringer i mina öron? Atterbom FB 151 (c. 1855). Starka klockljud ringde döfvande för hennes (dvs. en uttröttad persons) öron; .. och en slags stilla yrsel bemäktigade sig henne. Bremer Fad. 191 (1858). Jag kände det ringa i öronen av hunger. Lagergren Minn. 7: 222 (1928).
β) i fråga om ljud som kommer från en ljudkälla utanför den talandes huvud; äv. i fråga om ljud (i sht yttrande o. d.) som ngn en gång hört o. sedan (mot sin vilja) minnes; äv. med indirekt obj., i uttr. ngt ringer ngn i öronen, ngn minnes ngt l. tänker på ngt l. kan icke bli kvitt tanken på ngt. Kulor komma hvisslande / Och knallarne i örat ringa. CVAStrandberg 3: 30 (1855). (Den döende) Jumas sista ord ringde i våra öron som en varning. Dahlgren Stanley 1: 496 (1890). Motivet (dvs. en melodi) ”ringer i hufvudet”, och man kan ej befria sig från det. Lamm Swedenbg 210 (1915). Vid varje steg på engelsk mark hade strofer ur engelska dikter ringt honom (dvs. F. M. Franzén) i öronen. Dens. UpplRom. 1: 463 (1918). särsk. i uttr. ringa så l. så (t. ex. fult, falskt) i ngns öron l. i öronen, låta så l. så (för ngn). Topelius Vint. I. 2: 218 (1862, 1880). Ordet uppasserska hade hittills ringt fult i hennes öron. Beijer BritaGrossh. 278 (1940).
b) om ord l. uttryckssätt l. tal o. d. (jfr a β): klinga; i sht förr äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: klingande, som låter bra. Dylika ringande, men missledande och om okunnighet vittnande fraser äro hos hr D. icke sällsporda. GHT 1873, nr 105, s. 3. Karlfeldt i 3SAH 24: 95 (1909).
c) om blodet i en människas ådror: sjunga, brusa. Levertin Salomo 88 (1905). Intet ljud. Bara hans eget blod ringde, men liksom ute i luften någonstädes. Hemmer Budsk. 118 (1928).
d) (†) språkv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr b), använt om nasal konsonant för att karakterisera ljudet ss. velart l. palatalt. Ng-ljudet .. ringande eller näs-n-ljud. Pipon SvSpr. 219 (1878).
7) [eg. bildl. anv. av 1 (o. 2)] dingla l. svänga.
a) (numera mindre br.) om person l. djur: svänga l. dingla (med benen l. fötterna l. svansen o. d.); äv. pregnant: dingla med benen; jfr RINGLA, v.2 Slänga eller ringa med föttren som barnen. Lind (1749; under klenglen). Han ser ut som en pojke i simskolan, när han sitter ringande på brokanten och undrar, om han skall i eller ej. Strindberg TrOtr. 2: 9 (1883, 1890). Kossorna skola ringa med svansarna när de få se er. Forsslund Djur 226 (1900). Östergren (1936).
b) (i ä. fackspr.) ss. vbalsbst. -ning, om sjukgymnastisk rörelse varvid patientens överkropp av en (l. två) rörelsegivare svänges av o. an (i sidled l. framåt-bakåt). Hartelius Sjukgymn. 106 (1870). Kleen HbMass. 270 (1911). jfr SID-RINGNING.
c) [jfr a, 2] (föga br.) röra sig med dinglande rörelser, dingla (av o. an). Skallarna, som hängde i det kvarsittande håret, ringde av och an i blåsten och slamrade mot stenyxorna. Heidenstam Svensk. 1: 5 (1908).
Särsk. förb.: RINGA AV10 4. jfr avringa.
1) till 1 b o. 2 b; särsk.
a) gm ringning ge signal åt (arbetsstyrka o. d.) att tjänstgöringstiden är slut; äv. utan obj. (o. i denna anv. äv. opers.); numera bl. på örlogsvarv. Röding SD 73 (1798).
b) (föga br.) gm ringning ge signal till tecken på att spårvagn skall gå. Agrell Sthm 106 (1892).
2) till 4: gm ringning ge signal till tecken på att telefonsamtal är slut. Benedictsson Eftersk. 143 (c. 1885).
RINGA HOP, se ringa ihop.
RINGA IFRÅN SIG10 04 0, äv. FRÅN SIG4 0. (tillf.) till 1: ringa färdigt, bli klar med arbetet med att ringa. Landsm. 1: 663 (1880). Bondeson MVK 166 (1885, 1903).
RINGA IHOP10 04, äv. HOP4.
1) till 1 o. 2: sammankalla (ngra) gm ringning; förr äv. bildl.: trumma ihop (ngra). Sahlstedt (1773). Tack, sade Runeberg, jag skall komma, men med villkor att du ej ringer ihop folk. Topelius 24: 396 (1889).
2) (vard.) till 4: sammankalla (ngra) gm telefonering.
RINGA IN10 4. jfr inringa.
1) till 1 o. 2: gm (klock)ringning markera början av (en högtid, ett år, en lektion o. d.), öppna l. inleda (ngt) med (klock)-ringning; kalla in (ngn) gm ringning; med klockringning ledsaga l. förskaffa (ngn l. ngt) in (i ngt); äv. utan obj. (o. i denna anv. äv. opers.). Det ringer in (till en lektion). Dähnert 169 (1746). Ringa julen in. Lovén Folkl. 69 (1847). Middagsklockan .. ringde in folket. Kongo 2: 62 (1888). Ring in den tid, då andarne befrias / ur själfviskhetens sammansnörda band. Fredin Dikt. 173 (1889). I folktron tillmättes .. (själaringningen) avgörande betydelse för den avlidne (man ”ringde in själen i himmelen”). 2SvUppslB 16: 280 (1950). särsk.
a) till 1 c: kalla in (en tjänare o. d.) gm signal(er) med en ringklocka. L. Paulinus Gothus Christina K 3 b (1626). Siwertz JoDr. 365 (1928).
b) (tillf.) till 1 d, refl., i uttr. ringa sig in, ringa på dörrklocka, så att man blir insläppt. Linder Tid. 242 (1924).
c) (tillf.) med subjektsväxling, om ngt vars början markeras gm klockringning: inledas gm klockringning. När det nya året ringer in (osv.). NordT 1895, s. 584.
d) i utvidgad anv., i pass. med intr. bet.: börja. Dessa (glada student-)år ringdes in i denna minut (då en kamrat kom in). Lindqvist Stud. 75 (1906).
2) till 4: telefonera in (meddelande till en tidningsredaktion o. d.). VästerbK 1927, nr 163, s. 4.
3) (i vitter stil) till 6 (a β), om litterär teknik o. d.: komma (ett diktvärk o. d.) att ljuda (i ngns medvetande o. d.), komma ngn att minnas (ett diktvärk o. d.); äv. refl., i uttr. ringa sig in, om diktvärk o. d.: fastna (i örat), tränga in (i ngns väsen). Upprepningen .. ringer in visan i medvetandet. Landquist Fröding 271 (1916). Dessa strofer, som så oslippligt ringa sig in i örat. JHemmer i NArgus 1922, s. 159. En rad som ringde sig in i mitt väsen vid nio års ålder. Martinson Kap 146 (1933).
RINGA I SAMMAN, se ringa samman.
RINGA OMKRING10 04. till 3 a, = ringa runt 1. Den som så ovårdigt ringer med klockan, at hon ringes omkring, skall plikta .. Sexton Schillingar Riksgl. Palm Algutsrum 171 (i handl. fr. 1806; rättat efter hskr.). JulhälsnLinköp. 1909, s. 57.
RINGA PÅ10 4. jfr påringa.
1) till 1 d: ge signal på en dörrklocka (hos ngn, i en våning); jfr 4. Schulthess (1885). Daniel .. ringde på i Hjalmars våning. Söderhjelm Brytn. 227 (1901). Jag ringde också en eftermiddag på hos Johan Vilhelm Snellman. ZSchalin i Joukahainen 13: 208 (1906).
2) till 1 o. 2: fortsätta att ringa, ringa vidare. Dahlbäck Ab. 255 (1914).
3) till 1 b o. 2 b; på örlogsvarv: gm ringning ge signal åt (arbetsstyrka o. d.) att tjänstgöringen skall börja; äv. utan obj. (o. i denna anv. äv. opers.). Wrangel SvFlBok 306 (1898).
4) till 2 c, opers., i uttr. det ringer på, en signal från en dörrklocka höres (hos ngn, i en våning); jfr 1. Siwertz Ung 11 (1949).
5) till 4 a, = ringa upp 3 a. Benedictsson Eftersk. 140 (c. 1885). När vi så nådde den första telefonstationen .. ringde vi på till Råndalen. TurÅ 1898, s. 66.
RINGA RUNT10 4.
1) till 3 a: ringa (klocka) så våldsamt, att den slår runt. Bringéus Klockringn. 64 (1958).
2) till 4 a: i tur o. ordning telefonera till ngra (som utgöra en grupp) för att meddela dem ngt l. fråga dem om ngt; särsk. i uttr. ringa runt till ngra. Fogelström Vakna 225 (1949).
RINGA SAMMAN10 32 l. 40, i bet. 1 äv. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032, förr äv. I SAMMAN. [fsv. ringia saman] jfr sammanringa.
1) till 1 o. 2: sammankalla (ngra) gm ringning; äv. utan obj. (o. i denna anv. äv. opers.). PErici Musæus 1: 118 b (1582). Klockan något före tre ringdes det samman till middagen. Ramsay Barnaår 4: 44 (1905). Då Knutsklockan på högtidsdagen ringer oss samman till glädjefest. Flensburg (o. Collin) 31 (1905, 1915).
2) till 1 a o. 2 a: ringa den sista ringningen före en gudstjänst; äv. opers.; äv. med bestämning inledd av prep. till (förr äv. i), betecknande gudstjänst. 2SthmTb. 3: 131 (1555: tiill). Ifrån tolff slår in till thett ringer i samman i afftonsången. VästeråsDP 5/9 1620. När vi voro framme ringde det ännu samman. Nilsson HistFärs 161 (1940). särsk.
a) (†) i utvidgad anv., i fråga om klockringning i samband med dödsfall o. begravning; äv. bildl. Så ringen Klockor samman nu. Frese VerldslD 88 (1714, 1726). Därs. 124 (1726; bildl.).
b) (†) bildl.: musicera kraftigt. Wetterbergh Penning. 318 (1847).
3) (†) till 7 c: dingla (o. slå ihop). Decker (c. 1700) hos Oxe Vitt. 50. Madame var .. (en) liten gumma, med kambricksmössa, hvars långa krus ringde samman på de knotiga kindbenen. Knorring Axel 1: 179 (1836).
RINGA UPP10 4. jfr uppringa.
1) (†) till 1: ringa på ett bestämt klockslag på morgonen (för att markera att dagen börjar). VRP 3/2 1730. På det hvar och en må, om mårgnarne höra hvad tiden lider, så bör väcktarne med Rådstugu Klåckan, præcis klåckan 3, att ringa upp om sommaren. Därs. 15/5 1732.
2) (i fackspr.) till 3 a: gm undan för undan ökade svängningar försätta (kyrkklocka o. d.) i den för ringning lämpligaste pändlingen. Holmbäck Klock. 65 (1951).
3) till 4.
a) intr. o. abs.: ge signal till tecken på att man önskar ett telefonsamtal; äv.: telefonera (till ngn, till ett nummer o. d.); jfr ringa på 5. TT 1896, M. s. 121. Så stapplade han fram till telefonen och ringde upp. Lindqvist Dagsl. 2: 143 (1900). Tänk över saken och ring upp till mig om en timme. Siwertz Varuh. 80 (1926).
b) tr.: ge signal till (ngn, ett nummer o. d.) till tecken på att man önskar ett telefonsamtal; telefonera till (ngn, ett nummer o. d.). TT 1889, s. 221. Jag .. ringer upp biskopinnan och ber henne gå över till Verna. Spong Sjövinkel 427 (1949).
RINGA UT10 4. jfr utringa.
1) (†) till 1: upphöra att ringa. Lind (1749).
2) till 1 o. 2: gm (klock)ringning markera avslutningen av (en högtid, ett år, en lektion o. d.), avsluta (ngt) med klockringning; med klockringning ledsaga l. förskaffa (ngn l. ngt) ut (ur ngt); äv. utan obj. (o. i denna anv. äv. opers.). Lind (1749; under ausläuten). När klockorna ringde ut (efter en gudstjänst), bröto de höga öfverheterna upp. Strindberg SvÖ 2: 259 (1883). Ring ut, ring ut de tusen krigens år, / ring in den tusenåra fredens rike! Fredin Dikt. 173 (1889). Själen s. a. s. ringdes både in i och ut ur världen. KyrkohÅ 1905, s. 153. Om tre och en fjärdedels minut, / sa Kunos klocka, ringer det ut. Andersson Amér. 57 (1918; i fråga om lektion). särsk.
a) (†) ringa dödsringning över (en livdömd). (T.) Einen armen Sünder ausläuten, (sv.) ringa ut en lifsfånga eller arm syndare. Lind 1: 249 (1749).
b) (tillf.) i utvidgad anv.: markera slutet på (ngt). Sjuslaget ansågs ringa ut visittimmen. Kleen Kvinn. 68 (1910).
3) telef. till 4: gm ringning söka reda på l. finna ut (ngt). (Eng.) To identify wires. (sv.) ringa ut .. ledarna. VocTélInt. 100 (1931).
Ssgr (i allm. till 1): A: (1, 2) RING-ANORDNING~020. konkret: anordning att ringa med, anordning som ringer. Auerbach (1913).
(1, 2) -APPARAT. apparat att ringa med, apparat som ringer. Ahlström Eldsl. 180 (1879).
-ARM, r. l. m. (i fackspr.) från klockstockens ena ända utgående arm av trä l. järn, vari det rep är fäst varmed klockstocken försättes i rörelse. Holmbäck Klock. 65 (1951).
(1 a) -BOK, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2035); pl. -böcker. (förr) bok för anteckning om ringning i en kyrkas klockor; särsk. om sådan bok för anteckning om när olika församlingsmedlemmar voro i tur att svara för att ringning blev värkställd (jfr -kavle, -klubba, -tavla). I Lunds domkyrkoförsamlings ringbok står för den 17 februari 1742 ”Siälaringdes med alla klockorna för höglärde Hr Archiater Stobæus”. Fürst Stobæus 32 (1907). Fatab. 1913, s. 70.
(1 a) -FJÄRDING. (ring- 1806 osv. ringe- 1659) (förr) om löneförmån som utgick (till klockare) ss. ersättning för ringning i kyrkan. VDAkt. 1659, nr 280. Palm Algutsrum 171 (i handl. fr. 1806).
(1 a) -FOLK. (ring- 1748 osv. ringe- 16661937) (numera bl. tillf.) folk som utför arbetet med att ringa vid en kyrka. VDAkt. 1666, nr 137.
-FÖRMAN~20 l. ~02. (i sht förr) förman inom ett ringarlag; jfr ringar-förman. Bringéus Klockringn. 76 (cit. fr. 1941).
(1 a) -HUS. (†) klockstapel. VDAkt. 1756, nr 85.
(1 a) -HÅLL. (mera tillf.) om det avstånd från kyrkan på vilket liktåg befinner sig, då ringningen påbörjas före begravning. Martinson VägUt 222 (1936).
(2) -HÖJD, r. l. f. (i fackspr.) höjd vartill en (kyrk)-klocka bringas att svänga vid ringning. Då klockan nått avsedd ringhöjd, består arbetet endast i att underhålla farten. Holmbäck Klock. 66 (1951).
(4) -INDUKTOR, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2041). telef. induktor som alstrar den för ringsignaler erforderliga strömmen, signalinduktor. VocTélInt. 57 (1931).
(1, 2) -INRÄTTNING~020. = -anordning. Nyström Telef. 95 (1885).
(1 a) -KAMMARE, r. l. m. kammare i kyrktorn där arbetet med ringning i kyrkklockorna utföres. Fornv. 1938, s. 276.
-KARL, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2074), i bet. 1 m., i bet. 2 m. l. r. (ring- 1729 osv. ringe- 17061937)
1) till 1, = ringare, sbst.3 1. KulturbVg. 3: 48 (1706).
2) zool. till 6: klockfågeln Chasmorhynchus niveus Bodd.; jfr ringare, sbst.3 2. 4Brehm 7: 26 (1925).
Ssgr (till -karl 1): ringkarls-syssla, r. l. f. GHT 1895, nr 238 A, s. 3.
-ålderman. (numera bl. i skildring av ä. förh.) förman inom ett ringarlag; jfr ringar-ålderman. PT 1898, nr 28, s. 3.
(1 a) -KAVLE. (förr) kavle (se d. o. 1 i) som angav vem som var i tur att svara för ringning i kyrkan; jfr -bok, -klubba, -tavla o. kungs-ringnings-kavle. KulturbVg. 1: 47 (1792). Wistrand NordMAllmog. 8 (1909).
(1, 2) -KLOCKA, r. l. f. (ring- 1739 osv. ringe- 1678, 1703) klocka (se klocka, sbst. 1) avsedd att ringa med, klocka som kan ringa. 1 ring klåcka af Metall med järnbeslag. HusgKamRSthm 1739, s. 12. En elektrisk ringklocka. Holmström Naturl. 58 (1895). särsk.
a) om kyrkklocka. Dijkman AntEccl. 120 (1678, 1703).
b) om klocka avsedd att tillkalla tjänare o. d. PH 14: 139 (1788; avsedd för tillkallande av sjuksköterska till sjuk). Wägner Silv. 18 (1924).
c) om dörrklocka. Remmer Theat. 1: 17 (1814).
d) om cykelklocka. VaruhbTulltaxa 1: 533 (1931).
Ssgr: ringklock- l. (vanl.) ringklocks-inrättning. konkret. SFS 1876, Bih. nr 1, s. 15.
-kläpp. Östergren (1936).
-knapp, r. l. m. ringledningsknapp. Strindberg AmerHum. 1: 59 (1878).
-tavla. på hotell o. d.: (nummer)tavla som utvisar varifrån en med ringklocka avgiven signal kommit. Samtiden 1872, s. 687.
(1 a) -KLUBBA, r. l. f. (förr) klubba (se klubba, sbst. 1 e) som angav vem som var i tur att svara för ringning i kyrkan; jfr -bok, -kavle. Wistrand NordMAllmog. 8 (1909).
-KNAPP, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2042).
1) till 1: ringledningsknapp. Kuylenstierna-Wenster Ber. 140 (1898).
2) telef. till 4; på växelbord: knapp som man trycker på för att åstadkomma en ringsignal. TT 1899, M. s. 12.
-KONTAKT. kontakt varmed en elektrisk ringklocka kan sättas i funktion; jfr -knapp 1. Ramsten o. Stenfelt (1917).
-KVAST. (†) tofs fäst i ändan på klocksträng (l. vid klocka?) o. avsedd att gripa tag i vid ringning. (Två) Ring qwastar med .. litzquarder af oächta Carmosin Camel garn. HusgKamRSthm 1748—49, s. 645.
-LEDNING. ledning som gör det möjligt att sätta en ringklocka som befinner sig på större l. mindre avstånd i funktion; vanl. med inbegrepp av ringklockan; i sht om elektrisk ledning; äv. om ringledningsknapp. Tholander Ordl. (c. 1875). En ringledning består af en på en stålfjäder fäst klocka, som .. från skjutstationen kan sättas i rörelse medelst en .. ståltrådslina. EldhandvFältartill. 1887, s. 49. Elektriska ringledningar. Idun 1888, s. 180. Med tummen tryckt mot ringledningen. Martinson KärlekKr. 70 (1947).
Ssgr (i sht tekn.): ringlednings-anläggning. i sht konkret. SvTeknUppslB 2: 255 (1939).
-borr. lång borr använd vid uppborrning av hål (i väggar o. d.) för ringledningar o. d. KatalInstallAsea 1919, s. 159.
-element. element (se d. o. 5 a) för elektrisk ringledning. NerAlleh. 1896, nr 209, s. 4.
-klocka, r. l. f.
-knapp, r. l. m. jfr knapp, sbst. 4 a β. Stiernstedt Mitt 1: 202 (1928).
-material. TT 1885, s. 156.
-transformator. transformator för överförande av spänningen i ett belysningsnät till lämplig styrka för en ringledningsanläggning. KatalInstallAsea 1919, s. 223.
-tråd. ledningstråd använd i ringledningsanläggning; förr särsk. om koppartråd omspunnen med två lager av paraffinerat bomullsgarn. Tranéus Elektr. 73 (1922).
(4) -LÄGE. telef. vid telefonväxel: läge vari telefonist inställer omkastare vid uppringning av en till växeln ansluten telefonapparat. TT 1899, M. s. 10.
(1 a) -LÄNGD. = -rote-längd. Bringéus Klockringn. 72 (1958).
-LÖN. (ringe- 15911694) (numera bl. mera tillf.) lön för ringning (i sht i kyrka), ringarlön. BtSödKultH 12: 9 (1591). Åmark Kyrkklock. 83 (i handl. fr. 1694).
-MASKIN.
1) (i fackspr.) till 1 (a): maskin avsedd att utföra arbetet med ringning i en klocka l. klockor (vid kyrka). Åmark Kyrkklock. 100 (1928).
2) telef. till 4, om den del av telefonväxel som alstrar den för signaler erforderliga strömmen, signalmaskin. VocTélInt. 55 (1931).
-ORDNING. ringningsordning. Åmark Kyrkklock. 85 (i handl. fr. 1853).
-PEN(NIN)GAR, se -pänningar.
(4) -PROPP. telef. på ringsnöre anbragt propp som telefonist inför i en jack i multipelfältet för att framkalla en ringsignal i den till växeln anslutna telefonapparat som står i förbindelse med jacken. 2NF 4: 1457 (1905).
(1 a) -PÄNNINGAR, sbst.2, l. -PÄNGAR, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2049), pl. (ring- 1951 osv. ringe- 16621717) (numera bl. i skildring av ä. förh.) ringningsavgift; jfr ringnings-pänningar, ringar-pänningar. VDP 1662, s. 428. GHT 1951, nr 249, s. 4.
-REP. jfr -snöre 1. Lovén Landskrona 2: 55 (1909).
(1 a) -ROTE-LÄNGD. (förr) förteckning angivande när olika rotar inom en församling voro i tur att svara för ringningen i kyrkan; jfr -längd. Åmark Kyrkklock. 105 (i handl. fr. 1800). Därs. 190 (1928; om förh. c. 1915).
(1 a) -SED. (ring- 1928 osv. ringe- 1769) ringningssed. Posten 1769, s. 1071.
(2, 4) -SIGNAL. signal bestående av en ringning (l. ringningar). TT 1889, s. 36.
-SNÖRE.
1) till 1: snöre förbundet med en ringklocka (som sättes i funktion, då man drager i snöret). BoupptVäxjö 1883 (i sängkammare).
2) telef. till 4; om den med ringpropp försedda delen av det snörpar varmed telefonist åstadkommer förbindelser mellan två till en växel anslutna telefonapparater. SignalIArm. 1945, s. 86. —
-STRÄNG, r. l. m. (ring- 17881904. ringe- 1775) (numera föga br.) ringrep, ringsnöre (se d. o. 1). 27 alnars Hamperep til Ringesträng. VGR 1775, Verif. s. 422. Bergman Dröm. 15 (1904).
(4) -STRÖM. telef. i telefonväxel: elektrisk ström som användes för att ge ringsignaler; jfr signal-ström. TT 1897, M. s. 86. VocTélInt. 53 (1931).
-STÄLLNING, sbst.2 (sbst.1 se sp. 2054). ställning vari ringklocka är upphängd; särsk. (förr) om sådan ställning på fartyg. Smith (1917).
(1 a) -TAVLA. (förr) tavla som angav vem som var i tur att svara för ringningen i kyrkan; jfr -bok, -kavle, -klubba o. ringar-tavla. RedNordM 1921, s. 16.
(1, 2) -TID. (ringe- 1664) ringningstid. Stiernman Com. 3: 268 (1664).
(1 a) -TUR. (i sht förr) tur o. ordning vari det åligger medlemmar av en församling att svara för ringning i kyrkan. Bringéus Klockringn. 62 (1958).
(2, 4) -VÄRK, n. (i sht i fackspr.) mekanisk anordning för ringning. TT 1871, s. 387. Nyström Telef. 96 (1885; i telefonapparat).
Ssgr: ringvärks-anordning. konkret. SJ 2: 539 (1906).
-ur, n. (numera knappast br.) ur med ringvärk, väckarklocka. BoupptVäxjö 1838.
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): (1 a α) RINGE-BRÄNNVIN. (förr) ringarbrännvin. Hagberg DödGäst. 162 (1937).
-FJÄRDING, -FOLK, se A.
(1 a α) -GILLE. (förr) ringargille. Hagberg DödGäst. 162 (1937).
-KARL, -KLOCKA, -LÖN, -PÄNNINGAR, -SED, -STRÄNG, -TID, se A.
(1 a) -TORN, n. kyrktorn där ringning äger rum. Bondeson MVK 165 (1885, 1903).
C: (1, 2) RINGNINGS-APPARAT. ringapparat. Bringéus Klockringn. 40 (1958).
(1 a) -AVGIFT. (numera bl. i vissa församlingar utgående) avgift för ringning i kyrkklockor (vid begravning o. d.). Bringéus Klockringn. 217 (1958).
(4) -BLÄNKARE, r. l. m. (förr) ett slags signalanordning i telefonväxel, som visade om strömmen gick fram till en till växeln ansluten telefonapparat; jfr blänkare, sbst.1 2 b. TT 1897, M. s. 97.
(2) -HÖJD. (i fackspr.) ringhöjd. Bringéus Klockringn. 48 (1958).
-LÄNGD.
1) till 1 a: förteckning över de ringningar som äga rum i en kyrka (i sht förr äv. innehållande uppgift om den för ringningen enligt ringtur ansvarige). Bringéus Klockringn. 236 (1958).
2) till 1, 2: tidslängd varunder ringning pågår. Bringéus Klockringn. 225 (1958).
(1 a) -ORDNING. ordning vari ringning sker; äv. om stadga innehållande bestämmelser om hur ringning i en kyrka skall äga rum; jfr ring-ordning. Holmbäck Klock. 74 (1951).
(1 a) -PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. (numera bl. i skildring av ä. förh.) ringningsavgift; jfr ring-pänningar, sbst.2, ringar-pänningar. BtÅboH I. 1: 1 (1553). Bringéus Klockringn. 219 (1958).
(1 a) -SED. sed i fråga om ringning i kyrkklockor; jfr ring-sed. HT 1951, s. 215.
(1, 4) -SIGNAL. ringsignal. Nyström Telef. 96 (1885).
(1, 2) -TID. tidpunkt varvid ringning äger rum; tidsperiod varunder ringning pågår; jfr ring-tid. Lovén Landskrona 2: 61 (1909). Bringéus Klockringn. 226 (1958).
(2) -UTLÖSARE ~0200, r. l. m. på väckarklocka: mekanism som utlöser ringning. Fogelström Somm. 105 (1951).
Avledn.: RINGARE, sbst.3, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 m. l. r. [fsv. ringiare]
1) till 1: person som har till uppgift att ringa; särsk. till 1 a, om person som har till uppgift att ringa vid en kyrka. SthmSkotteb. 3: 178 (1521; ss. personbinamn). När .. ringaren ringde till begravning. TurÅ 1942, s. 192. jfr klock-ringare.
2) zool. = ring-karl 2. NF 8: 876 (1884).
Ssgr (till ringare 1): ringar- l. ringare-brännvin. (förr) jfr -gille. Bringéus Klockringn. 77 (1958).
-bur. (i vitter stil) ringkammare. Rydberg Dikt. 2: 28 (1891).
-folk. (ringar-) (†) = ring-folk. BoupptSthm 1678, s. 968 a, Bil.
-förman. (i sht förr) förman inom ett ringarlag; jfr ring-förman. PT 1910, nr 222 A, s. 3.
-gille. (förr) gille som stärbhus bjöd ringare på ss. ersättning för ringning i samband med begravning. Hagberg DödGäst. 162 (1937).
-halm. (ringare-) (†) om naturaprestation i form av halm erlagd ss. ersättning för befrielse från skyldighet att ombesörja ringning vid kyrka. VDAkt. 1670, nr 36 (1665).
-kanna. (förr) om öl som ringare fick av stärbhus ss. ersättning för ringning i samband med begravning. BoupptSthm 1688, s. 656 a.
-kappe. (förr) om ersättning till ringare för ringning i samband med begravning; jfr -kanna. BoupptSthm 1672, s. 738 b (sannol. om ersättning i form av pängar).
-karl. (ringare-) (†) ringare. BoupptSthm 1671, s. 844, Bil. BoupptVäxjö 1782.
-lag, n. samling av personer som ha till uppgift att ringa i en kyrka. Lovén Landskrona 3: 192 (1909; om förh. på 1730-talet). Holmbäck Klock. 64 (1951).
-lön. [y. fsv. ringiara lön] BoupptSthm 1667, s. 977.
-mat. (förr) jfr -gille. Bringéus Klockringn. 74 (1958).
-måg. [y. fsv. ringiara magher, anträffat bl. ss. personbinamn] (numera bl. tillf.) om ringares måg. Lisle Cnwt ri[n]giare maghen. OPetri Tb. 17 (1524).
-pänningar l. pängar, pl. (numera bl. i skildring av ä. förh.) ringningsavgift. BoupptSthm 1673, s. 392 a, Bil.
-tavla. (förr) = ring-tavla. Ringartavlan består av en flat rund metallskiva. FolklEtnSt. 2: 73 (1917).
-ålderman. förman inom ett ringarlag; äv. ss. titel för förmannen för ringarna vid Uppsala domkyrka. UppsDomkyrkRP 18/8 1709. DN(B) 1958, nr 252, s. 12 (vid Uppsala domkyrka).
RINGERSKA, f. till 1: kvinna som har till uppgift att ringa; särsk. till 1 a, om kvinna som har till uppgift att ringa vid en kyrka. AccisBSthm 1565 (ss. personbinamn). Ringerskan, som i klockornas klang ber om nåd för sitt af vrede och hat förödda lif. Böök 1Ess. 144 (1913).
Spoiler title
Spoiler content