publicerad: 1960
RYTM ryt4m, r. l. m.; best. -en; pl. -er40, äv. 32. Anm. Förr användes äv. den lat. formen rhytmus (-th-). Tegnér FilosEstetSkr. 339 (1808; i bet. 1 a β). Lysander RomLittH 25 (1858; i bet. 1 a β). I följ. ex. användes denna form i (den i övrigt icke i sv. påträffade) bet.: rimslut, rim [jfr motsv. anv. av rhythm i ä. eng.]: Att man tager (utom heroiska verser) rythmus, eller rim-slutet, väl i akt. Molander Förespel 56 (1753).
Ordformer
(rytm (rh-, -th-) 1797 osv. rhytme (-th-) 1798—1800. rytmen (rh-, -th-), sg. best. 1791 osv.)
Etymologi
[liksom t. rhythmus, eng. rhythm, fr. rythme, av lat. rhythmus, av gr. ῥυϑμός, riktigt förhållande, takt, rytm m. m., till den ieur. roten (s)reu, flyta, som föreligger bl. a. i gr. ῥεῦμα (se REUMA) o. i STRÖM, sbst. — Jfr RIM, sbst.2, RYTMERAD, RYTMICITET, RYTMISERA, RYTMISK, RYTMOFON, RYTMOMETER]
1) förhållandet att l. sätt varpå ett skeende är sammansatt av en följd l. serie av mer l. mindre regelbundet återkommande skeenden, periodicitet (se d. o. 1), (regelbunden) växling. Långsam, sakta, hastig, snabb, livlig, växlande, fast, monoton rytm. Lyceum 2: 196 (1811). Under förloppet af vissa sjukdomar, inträffar en vexling i symptomernas eller, hvilket är det samma, i sjukdomens häftighet (intensitet). Denna vexling kallas sjukdomens rhytm (rhythmus, takt). Lundberg HusdjSj. 6 (1868). (Menar du att tillvaron skulle) Få någon rytm genom att det betydelsefulla skulle bli mer betonat än krafset? Asplund Stud. 57 (1912). Den organiska utvecklingens rytm. Hellström RedKav. 28 (1933). Livet på ett bruk i Bergslagen utmärker sig för en regelbunden rytm som är betingad av årstidernas växlingar. De Geer Bergsl. 176 (1951). — särsk.
a) förhållandet att l. sätt varpå en följd av ljud växla med en viss regelbundenhet (med en viss hastighet, efter ett visst schema). Klapprandet (av storkarnas näbbar) har växlande kraft och rytm alltefter sinnesförfattningen. Rosenius SvFågl. 4: 25 (1931). Vattnet .. droppade, porlade, droppade hastigt dropp-dropp-dropp, porlade igen i hackig rytm. Johnson DrömRosEld 76 (1949). — särsk.
α) regelbunden växling mellan de ljud som ingå i sång l. musik o. d., särsk. mellan tryckstarkare o. trycksvagare l. längre o. kortare taktdelar, takt; hastighet, tempo; äv. om det förhållandet att längre, sammanhållna följder l. perioder (fraser) av avpassad längd följa på varandra efter ett för varje musikart o. musikstycke bestämt schema; stundom med inbegrepp av melodi o. harmonik, stundom i en viss motsats därtill; äv. konkretare, dels om en av flera musikaliska enheter bildad rytmisk enhet (sats o. d.), dels i pl., om melodi(er) l. musikstycke(n). En hetsig, äggande rytm. Rhythmer kunna börja med hvilket antal af tactdelar eller leder som häldst. Vogler Clavérsch. 15 (1798). Musiquens rhytme och mêtre (i Haydns oratorium ”Skapelsen”). SvTMusF 1921, s. 42 (1800). Två .. (tvåtaktiga) rytmer eller fyra takter bilda .. en större rytm (sats). Bauck 1Musikl. 1: 74 (1864). Det renaste exempel på rytm lemnar trummusiken. Kræmer Metr. 1: 16 (1874). Till rytmen hörer .. äfven det individuela melodiska och harmoniska innehållet och hela den af detta innehåll bestämda formen. Fröberg Harm. 234 (1878). Musiken (från vaktparaden) tonade nu krigiskt och i raskare rytm än den gjort alltsedan den 8:de Mars, då den gamle kungen slöt sitt öga. Hedberg SvSkådesp. 75 (1884). Ännu efter över femtio år (efter skoltiden) ljuda i mina öron de eggande rytmerna av Ringsjövisan. MinnSvLärov. 3: 171 (1929). De skulle dansa efter de känsliga rytmerna till ”O, mister Rubinstein”. Thorén Herre 36 (1942). — jfr MARSCH-, VALS-RYTM m. fl.
β) regelbunden växling mellan de element varav en språklig framställning är uppbyggd, särsk. mellan element (stavelser) med starkare o. svagare (huvudsakligen dynamisk) accent l. (i fornspråken) av större l. mindre längd, framträdande dels i ordfötters l. versfötters byggnad, dels i dessas sammanställning till större enheter, i poesi vanligen bunden gm bestämda regler; äv. konkretare, dels om rytmisk enhet (t. ex. vers(rad) l. versfot), dels i pl., om vers(er) l. poesi l. (mera tillf.) rytmiskt tal. Fallande, stigande rytm, rytm i vers med fallande resp. stigande takter. Fri, bunden rytm. De många Dactyler som nyttjas til rim, det vill säga på det enda stället i versen der rythmen ej får brytas. Kellgren (SVS) 5: 346 (1791). Rhythmen i prosa är icke så noga fastställd eller strängt bunden, som i vers. Boivie SvSpr. 376 (1834). Andakt i höga rytmer flödade (vid hans läsning av syndabekännelsen) från hans läppar. Almqvist Kap. 25 (1838). Danskan, med sina mångskiftande egendomliga ”tonehold”, sina rörliga och sväfvande rytmer. Rydqvist SSL 4: 10 (1868). En taktrad (stundom kallad en meter, äller en använd rytm i inskränkt mening) utgöres av en njutbar äller åtminstone uppfattbar sammanfattning av takter. Wulff Värsb. 19 (1896). Jag hör en dikt komma ... jag kallar det så när ett motiv börjar gro i min hjerna ... men jag hör rytmen först. Strindberg Dam. 79 (1898). Rytmer. En samling dikter. Gyllander (1925; boktitel). (Kellgrens) språkkonst har det talade ordets rytm. Österling i 3SAH LXII. 1: 17 (1951). — jfr PEON-, PROSA-, SATS-, SPRÅK-, TAL-, VERS-RYTM m. fl.
b) om den växling av olika rörelsemoment som utmärker en taktmässig, fysisk rörelse, taktmässighet, takt; i pl. äv. (mera tillf.) konkretare, om rytmisk(a) rörelse(r). TLäk. 1832, s. 151. När nu de långa hafssjöarna sakta lyfte och sänkte båten i väldiga rytmer, såg (osv.). Strindberg Hafsb. 120 (1890). Den snabba regelbundna hjärtrytmen ersättes (vid basedowska sjukan) av en lika snabb eller snabbare men fullständigt oregelbunden rytm, hjärtdelirium, numera känt under namn av förmaksflimmer. Berglund (o. Andreen) Körtl. 146 (1937). Följ er egen rytm och hoppa inte in på (rekordlöparen) Gunder Häggs, om en spårvagn händelsevis går ifrån er. Zetterström Dag 19 (1946). — jfr BÖLJE-, DANS-, GALOPP-, PULS-, PÄNDEL-, RESPIRATIONS-RYTM m. fl.
c) (mera tillf.) övergående i bet.: livaktighet l. fart l. rutschighet o. d. En helt annan rytm (än hos den stillsamme N. N.) är det i Karl Humann, upptäckaren af Pergamon. Centerwall Hellas 367 (1888).
2) (i sht i vitter stil o. i fackspr.) i allmännare l. bildl. anv.: förhållandet att l. sätt varpå ngt är uppbyggt av en serie av mer l. mindre regelbundet återkommande element l. enheter (ofta mer l. mindre klart uppfattade ss. föremål i rörelse); väl avvägt l. symmetriskt l. harmoniskt förhållande mellan olika delar av ett helt; liv l. (behaglig) omväxling i den anblick ngt erbjuder; harmoniskt linjespel. Rydberg RomD 127 (1877). Man tjusas af det fina luftiga behaget i grenarnas rytm, i kvistarnas utsökta teckning och bladverkets prydliga anordning. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 30 (1901). Man (begagnar) sedan gammalt med fördel slätputs och spritputs vid sidan af hvarandra för att ge rytm åt en putsad fasad. 2NF 22: 635 (1915). Rytmen i den enstaka bokstavsbilden skapar skönhetsintrycket, balansen hos ordsammansättningarna åstadkommer helhetsverkan (på bokomslaget). Form 1946, s. 212. (Stortorget i Helsingfors) är ett rum i sig med enhetliga platsväggar i stigande rytm. FinT 1955, s. 218.
Ssgr: (1) RYTM-FORSKNING. [jfr t. rhythmusforschung] (i fackspr.) forskning gällande (särsk. livsprocessernas) rytm. Hygiea 1938, 1: 346. —
(1 a β) -KONST. konst l. konstnärlighet i fråga om rytmisk behandling av språket. Olsson Fröding 377 (1950). —
(1 a, b) -KÄNSLA. känsla för rytm. Man dansade foxtrot och rumba med en snabb, nervös, utomordentligt levande rytmkänsla. Siwertz Jord. 135 (1936). IllSvLittH 2: 532 (1956). —
(1 a α) -ORKESTER. orkester (särsk. barnorkester) sammansatt av enklare slaginstrument, med uppgift att gm markering av rytmen ackompanjera (en värkligen utförd l. endast tänkt) melodistämma. RedNackaFolksk. 1940—41, s. 13. —
(1 a α) -SEKTION. [jfr eng. rhythm section] mus. i orkester för modern (dans)musik: grupp av instrument (piano, gitarr o. slagvärk) med uppgift att åstadkomma de ljud av olika slag medelst vilka ett musikstyckes rytm markeras. Orkesterjourn. 1935, nr 11, s. 7. —
(1 a, b) -SINNE. sinne för rytm. Cederschiöld Rytm. 132 (1905). Han .. smittades (under dansen) .. av hennes i varje fiber levande rytmsinne. Siwertz Tråd. 51 (1957). —
(1 a) -STRÄNG, adj. (i vitter stil) om person: som strängt följer rytmikens regler; om språklig framställning: strängt bunden av rytm. Den rytmstränge diktarens sjungande tonfall. Johanson SpeglL 93 (1907, 1926). (E. Zilliacus') klassiskt rytmstränga språk. OoB 1932, s. 232. —
Avledn.: RYTMA, v. (tillf.) till 1 (a): röra sig l. ljuda rytmiskt. All musik, som rytmat och böljat i Karlfeldts diktning. TFogelqvist i OoB 1927, s. 703.
Spoiler title
Spoiler content