publicerad: 1983
SPARRE spar3e2, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (äv. att hänföra till sg. sparr, i ä. språkprov möjl. äv. till sg. sparra, HögaV 1: 17 (Bib. 1541) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. sparra, G1R 24: 197 (1554), Karlson EBraheHem 45 (i handl. fr. 1654)); äv. (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat, med individuell anv.) SPARR spar4, sbst.5, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar (se ovan), äv. (i 1 a) = (SyneprotBara 23/5 1710, s. 1, KrigVAT 1894, s. 143); förr äv. SPARRA, r. l. m. l. f.; pl. -or (BtÅboH I. 11—12: 29 (1661: sparrorna, pl. best.), möjl. äv. -ar l. -er (se ovan)).
Ordformer
(spar- i ssgr 1547 (: sparwärcke)—1844 (: sparhufvuna, pl. best.). sparr 1710 (i pl.), 1805 (koll.), 1939 (i sg., i individuell anv.) osv. sparra 1603 (efter prep.)—1652 (ss. uppslagsord). sparrar, pl. 1541 osv. sparre 1538 osv. sparren, sg. best. 1664 osv. sparrer, pl. 1554—1654)
Etymologi
[fsv. sparre, sv. dial. sparre, sparr; jfr d. sparre, fvn. sparri, nor. dial. sparre, fsax. sparro, mlt. spar(e), sparre(n), mnl. sparre (nl. spar), fht. sparro (t. sparren, ä. t. äv. sparre, sparr), meng. sparre (eng. spar, rundhult, bom); besläktat med lat. sparus, spjut (se SPARR, sbst.3), fvn. spjǫr, spjut, osv. (se SPÄRR, spjut, lans), samt (utan s-) lat. paries, vägg (eg. om tälts sidostöttor), ry. u-perét, stödja, stötta; ordets grundbetydelse torde vara: ngt stödjande. — Jfr SPARDÄCK, SPARRE, sbst.1—2 (se SPARR, sbst.3—4), SPÄRR, sbst., SPÄRRA, stänga av o. d.]
1) till byggnad l. dyl.: i regel kvadratiskt l. nära kvadratiskt tillhuggen l. tillsågad (längd av) smalare trädstam (l. utsågad l. utkluven del av grövre stock); oftast motsatt: bjälke; i sht dels om var o. en av ett antal dylika tillhuggna osv., upptill parvis förenade (längder av) trädstammar som uppbär (trävirke som i sin tur uppbär) taktäckningsmaterialet på ryggåsbyggnader, taksparre, dels om dylik tillhuggen osv. (längd av) trädstam osv. representerande måtts- o. kvalitetsbestämt virkessortiment; äv.: (mindre) tvärbjälke o. d.; äv. (i formen sparr) koll. (se a); (i sht) förr äv. om spira l. om stycke rundvirke i fartygsrigg (se b) l. kortare förbindande stycke trä (se c). Såga timmer till sparrar och bräder. VarRerV 24 (1538). Sparre är hoos osz de långa och smala trän som uppehålla taken. Rudbeck Atl. 1: 822 (1679). Finnes flere jord-ägande uti Byen, än en, och sittia i oskiptom skog och marck, .. då hafwa de .. allenast rätt och tilstånd, at hugga Biälkar, Timber och Sparrar, Wed etc. i oskiptom skog, til sin husbygning och tarf, men icke at sälja och föra af Tomterne. PH 2: 1129 (1734). De under reparation wid Gustavi Domkyrka til ställningar nyttjade Spiror, Stockar, Sparrar, Slagor, Bräder och Plankor, hwilka (osv.). GT 1787, nr 123, s. 3. Hvar tar mannen sig till vara, / Värnar sig den starke hjelten? / Delvis tar han sig till vara, / Smått sig värnar ren den starke / Uti dörren, under sparren, / Närmast intill stugans dörrpost. Collan Kalev. 1: 165 (1864). Inne i (stolp)-boden löpa tvenne åsar från gavelvägg till gavelvägg. Tvärs över dessa åsar äro sparrar anbragta, vilka användas för upphängning av bröd, kött o. dylikt. FolklEtnSt. 1: 91 (1916). Sparrar skola vara av furu eller gran, och bör allt sparrvirke vara i möjligaste mån linrätt, åt storändan skarpkantigt men åt toppändan tillåtes vankant till 1/3 av sparrens längd. SFS 1922, s. 323. TNCPubl. 60: 40 (1975; i fråga om virkessortiment). — jfr BINDNINGS-, BOM-, DRAG-, GRAN-, HÖRN-, RESNINGS-, RI-, RULL-, SAX-, SKIFT-, SLÄP-, TAK-, TRÄ-SPARRE m. fl. — särsk.
a) (sparr) (numera mindre br.) koll.: sparrar, sparrvirke; stundom äv. ss. pl. (efter räkneord): sparrar. 17 par sparr .. a 16 öre. SyneprotBara 23/10 1710, s. 1. Emellan det främsta Skåttet ackter och det acktersta Skåttet för, stufvas alla (vatten-)Liggarne, hvarföre åfvanpå Singelsen lägges dubbel sparr tvärskepps, med utgröpningar uti för hvarje Liggare. Chapman Liniesk. 48 (1796); jfr DUBBEL, adj. 4. Torsdagen den 17 dennes (hålles skogsauktion) i Wombs skog, hvarest säljes byggnadstimmer såsom bjelkar, sparr och läkten. SDS 1892, nr 519, s. 4. Han (hade) funnit fyrtiofem man stående på en lång rad efter sjöstranden sysselsatta med att skräda sparr. Ekman Häxring. 93 (1974).
b) [jfr motsv. anv. av eng. spar o. t. sparren] (numera mindre br.) om spira l. stycke rundvirke l. rundhult o. d. (i fartygsrigg). Osågade smala sparrar af trädets hela längd kallas Spiror. Weste FörslSAOB (c. 1817). En stropp tages rund undra ankarpynten, en sparr instickes genom stroppen, och pynten lättas så högt (osv.). Frick o. Trolle 206 (1872). En sjö bröt in och sköljde öfver stordäck. Uppifrån hördes dofva smällar af flaxande segelduk och sparrar, som dunkade mot hvarandra. GHT 1905, nr 209 B, s. 3.
c) (†) om kortare, förbindande (icke i byggnad ingående) stycke trä: stång; anträffat bl. i ssgn DRAG-SPARRE.
d) (†) i utvidgad anv., om träd. Den .. wähl wuxne och tillörkiade Sparren, den der för sin sköna Märg skull, medh tijden een god Pelare blifuer. Kempe Proberugn 54 (1664).
e) mer l. mindre oeg. l. bildl., särsk. om lång, smal person; förr äv. [jfr t. einen sparren zu wenig haben, einen sparren zu viel haben, ha en ”skruv lös”] i uttr. betecknande att en person mer l. mindre är mentalt rubbad l. saknar sitt fulla förstånd l. har en ”skruv lös” (se SKRUV, sbst.1 e α). Det tyckes som Timbermannen har glömt een sparra i dät där Doctorhufwud. 2Saml. 13: 79 (c. 1690). Man räkne mig bland narrar: / Dock den så med mig far, / Han wist för många sparrar / Uti sitt hufwud har. Weise 2: 145 (1771). Spjutskaft äro sparrar, / med sköldar salen täckt / och brynjor strödda uppå bänkar. Wisén Oden 55 (1873; isl. orig.: scǫptum's rann rept). Hör, himlens hårda väder hvina / sin högtidshymn för trogna par. / Vi le, när jorden räds och darrar: / vår lyckas hus har goda sparrar. Karlfeldt FridLustg. 22 (1901).
2) om ngt som mer l. mindre liknar ett sparrpar i takstol; särsk. (o. numera företrädesvis herald.) på vapensköld: av två parallella spetsar bildad figur (med två spetsvinkligt förenade bälten). Avstött (förr äv. bruten) sparre, om sparre som är öppen i spetsen. Sänkt sparre, om sparre som icke går ända upp till sköldhuvudet; jfr 1 e. Uthi denna kyrka ähr itt gammalt Forstena wapn, Blåå sparre och löfwet i hvitt fiäld. Schück VittA 2: 406 (i handl. fr. 1682). Sparrar giöres af twå emot hwarandra, lutande bälten .. De wisa sig stundom afstötte, i spetsen öpne. Uggla Herald. 62 (1746). Weste FörslSAOB (c. 1817: Bruten). Standar af grön dammast .. Längs dukens vertikala sidor en bred, gyllene bård med 6—7 röda sparrar. AntT XIV. 3: 49 (1895). Sparren (ss. heraldisk figur) tecknas i regeln med spetsen vänd uppåt. Hildebrand Medelt. 2: 568 (1896). Dahlby SvHeraldUppslB 28 (1964: Avstött). Därs. (: Sänkt). — särsk. (†) om vinkelformad gradbeteckning på uniform; äv. om vinkelformad besättning (se d. o. II 1 a) o. d. på klänning o. d. Karlson EBraheHem 45 (i handl. fr. 1654; på underklänning). Schulthess (1885; om vinkelformad gradbeteckning). — jfr SIDENSARS-SPARRE.
Ssgr (i allm. till 1): A: (1, 2) SPARR-ARTAD, p. adj. särsk. till 2: som liknar en sparre l. har tycke av en sparre. Fornv. 1948, s. 77. —
-DUK. (sparra- 1925—1931) (förr) till prydnad använd bred duk (se d. o. 1) i vackra färger l. mönster, varmed sparrarna i en sparrstuga bekläddes. TextBildv. 48 (1925). SvKulturb. 7—8: 219 (1931). —
-FOT. i sht byggn. jfr fot 4 b. Sparrarne (i en engelsk takkonstruktion) stå både nere och uppevid uti jernskor med 1/2 tums tjockt gods, som för sparrfoten i botten och bakväggen är ökad till 1 tum. Rothstein Byggn. 498 (1859). —
-HUGGNING. särsk. (i sht förr): huggning av (klenare) rundvirke avsett till sparrar, huggning av sparrvirke. Falkman SvSkog. 158 (1852). —
-HUVUD. (sparr- 1805 osv. sparre- 1745—1755) [jfr t. sparrenkopf] (byggn. o. konsthist.) sparrände; särsk. om taksparres l. takbjälkes ände som skjuter ut över understödspunkten (o. som förr i regel var försedd med sirater (se sirat 4) l. profileringar (se profilera 5 slutet) o. d.); äv. om var o. en av de prydnader (kant- l. konsolstenar) under kornisch (på doriskt bjälklag), som föreställer bjälk- l. sparrändar; jfr modiljong. Möller 1: 363 (1745). Den korinthiska (pelar-)ordningen hade i början intet eget bjelklag, utan lånte det än från den joniska, än från den doriska, men i romerska tiden blef det sammansatt af bådadera, så neml., att det af den joniska bibehöll det mesta, men lånte af den doriska sparhufvuna. Palmblad Fornk. 2: 270 (1844). Genom (bl. a.) ett enkelt men ändamålsenligt tillformande af sparrhufvudena .., har man med ganska små medel här och der i våra landsbygder lärt sig att bygga trähus med .. prydlighet. Samtiden 1871, s. 584. Ofvan frisen utskjuter kranslistens hängplatta eller geisonen, karakteriserad såsom fritt sväfvande genom snedt framspringande plattor, de så kallade mutuli eller sparrhufvuden, hvilka (osv.). Upmark Lübke 93 (1871). Hahr ArkitH 332 (1902). —
-HYGGE. (sparr- 1852 osv. sparre- 1894) (i sht förr) jfr hygge, sbst.2 1, o. -huggning. Falkman SvSkog. 92 (1852). —
-KONSTRUKTION. jfr konstruktion 1; äv. konkret. Tak burna av sparrkonstruktioner ha .. förekommit såväl i bostadshus som uthus i skalmurkonstruktion. Rig 1948, s. 148. —
-KORS. [jfr t. sparrenkreuz] (numera bl. mera tillf.) korsformig förening (i konkret bemärkelse) av sparrpar, sparrkryss. Nordforss (1805). —
-LAG. (sparr- 1639 osv. sparre- 1620—1747) [fsv. sparra lagh, två sammanlöpande taksparrar] (i sht i fackspr.) komplex av sparrar; särsk. om samtliga sparrar i ett taklag; förr äv. dels om sax (se sax, sbst.1 II 2 g α), dels om bjälklag närmande sig l. övergående i bet.: (vinds)våning o. d.; jfr -verk. OxBr. 12: 569 (1620). Genom Trappor och windstenar (kommer man) vp i the öffre sparlagh. Schroderus Comenius 544 (1639). Heela slottet woro fult med adelsmän och studenter, som hade brutit sig in och gått öfwer heela sparrlaget neder i trummetargången. UUKonsP 15: 96 (1682). (Sv.) Sparr-lag, (fr.) étage. Möller (1745). (Sv.) Sparrlag .. (dvs.) der alla sparrarne stöta tillhopa i en punkt. (Fr.) Rayure. Nordforss (1805). SAOL (1973). —
-LAV, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9195). (†) laven Cyphelium tigillare Ach. (som växer på träväggar, sparrar, bjälkar o. annat (gammalt) trävirke), ladlav. Acharius Lich. 67 (1798). —
-NAGEL. [jfr t. sparnagel] (numera föga br.) till fästande av sparre l. förenande av sparrar o. d. använd nagel (se nagel, sbst.2) l. stor spik. Nordforss (1805). Lindfors (1824). —
-PALL. (†) om en på sparrändar vilande plattform som uppbär ngt? Wid wisare wercket utfodrat det yttre Korset med hårdhamrad meszing, ny nagell uti sparrpallen (osv.). VGR 1791, Verif. s. 65. —
-PAR. i ryggåstak: upptill (i kryss) förenat par av sparrar. Zethelius Fältarb. 98 (1892). Rig 1948, s. 148. —
-PICKA. [jfr sv. dial. sparrpicka (Finl.)] (numera föga br.) om hackliknande redskap för dragande av flytande timmerstockar i flotte (se flotte, sbst.2 2). AntSAOBArk. 1899 (fr. Åland). Klint (1906). —
-RYTTARE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9192). [möjl. eg. identiskt med sparr-ryttare, sbst.1, med anslutning av förleden till sparre, sbst.3] (†)
1) på s. k. skånskt halmtak: takryttare. Bommen wid Uddewalla war om aftonen tilsluten, som flöt på watnet, til skapnad som en Sparryttare. Linné Vg. 194 (1747). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 210 (1868).
2) om snäckan Murex crassipina Lam. (vars parvis ordnade taggar kan föra tanken till takryttare). Linné FörelDjurr. 320 (1752). —
-SKOG. (sparre- 1894) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) skog lämplig för tillverkning av sparrar l. sparrvirke. LAHT 1894, s. 149. —
-SKRÄDARE. särsk. (förr) om person som yrkesmässigt sysslade med sparrskrädning. SD 1899, nr 593, s. 2. —
-SKRÄDNING. (i sht förr) handlingen l. verksamheten att skräda (se skräda, v. 1 slutet) sparrar. Östergren (1944). —
-STUGA. (sparr- 1551 osv. sparra- c. 1880—1943. sparre- 1830—1915) (i sht förr) stuga med sparrtak; förr äv.: sal l. rum med sparrtak; jfr ryggås-stuga. Rig 1936, s. 159 (1551; om sal i Tuna kungsgård). —
-TAK. (sparr- 1665 osv. sparre- 1735) [fsv. spartak] (ss. såväl ytter- som innertak tjänande) tak med (inifrån synliga) sparrar; jfr ryggås-tak. Murenius AV 575 (1665). (I präst- o. herrgårdshem före den karolinska tiden) voro taken antingen öppna ryggås- eller sparrtak eller också plana, med takbräderna helt vilande ovanpå bjälkarna. Hofrén Herrg. 366 (1937). —
-TIMMER. (numera nästan bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) (klent) timmer till sparrar. Hemberg Kola 169 (1902). —
-TRÄD. (numera nästan bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) jfr -timmer. (Elden har) förstört minst 14,000 träd, deraf 3,500 utgjorts af större och mindre sågtimmerträd, 7,000 af finare sparrträd. BtRiksdP 1876, I. 1: nr 3, s. 11. CNattingius 150 (1878, 1894). —
-VERK, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9193). (sparr- 1712 osv. sparra- 1540. sparre- 1555—1612) [fsv. sparvärk] (numera mindre br.) om komplex av sparrar, särsk.: taklag av sparrar; förr äv. i utvidgad anv., om taklag; jfr -verke 1. Lön utbetalades .. till timmermän, för att de ”sette sparrauerkett .. till hopa på Herrekiökitt och hugga op nya syltahusett, teckte visthusett på gambla slotth”. SthmSlH 1: 78 (i handl. fr. 1540; i sg. best., möjl. till -verke). Till Joen Karlsonn, .. att Anders målere skall schicke honum ett skamplun, effther hvilcket han skall late byggie thet sparrevärk effter. G1R 25: 386 (1555). Sparrwärcket, hwarpå teglen hwila. Möller 1: 335 (1745). Han nödgades .. (vid besök i Falu gruva) klifva upp den så kallade Osegången, som med Sparr-verk var uppstöttad i ett gammalt ras. Linnerhielm 1Br. 25 (1787, 1797). (Gudmund såg) med inbillningens ögon gestalter af vänliga hustomtar skymta fram och gömma sig igen i sparrverk och vinklar. Rydberg Vap. 236 (1891). —
-VERKE. (sparr- 1547—1787. sparre- 1553—1687) (†)
1) = -verk; äv. bildl., om ngt som liknar de mot varandra lutande sparrarna i en takstol, i uttr. guldsnöre i sparrverke, guldsnöre format som (sparrarna i) ett ”sparrverk” (jfr sparre, sbst.3 2 slutet). G1R 18: 781 (1547). HH 2: 40 (1553: gulsnöre i sparrewercke). VetAH 1754, s. 265.
(2) -VINKEL. konsthist. om utsmyckning på hus o. d. i form av en sparre. Scholander 3: 27 (c. 1870). —
-VIRKE. (sparr- 1747 osv. sparre- 1577) [fsv. sparvirke, sparra virke] (i sht i fackspr.) virke bestående av l. virke (lämpligt att användas) till sparrar; jfr -timmer, -verke 2. HB 2: 117 (1577). Sparrar skola vara av furu eller gran, och bör allt sparrvirke vara i möjligaste mån linrätt, åt storändan skarpkantigt men åt toppändan tillåtes vankant till 1/3 av sparrens längd. SFS 1922, s. 323. —
(2) -VIS, adv. (sparr- 1683. sparre- 1654) (†) vinkelformigt (som de mot varandra lutande sparrarna i en takstol). Sahligh Konungh Gustaff Adolpsz kröningz sadell .., kåporne borderadhe medh guldhsnören sparrewijs, .. men sätet medh smale guldsnören besatt (osv.). Cederström o. Malmborg ÄLivrustk. 3 (i handl. fr. 1654). Därs. 4 (i handl. fr. 1683). —
-ÄMNE. (i fackspr.) om virke som utgör ämne till en l. flera sparrar. JordbrFörenBl(C) 1959, nr 2, s. 10. —
-ÄNDA, äv. -ÄNDE. ända av sparre; äv. om avsågad ändbit av sparre; jfr -huvud. Topprepen upphissas, en sparrända inträdes genom bugten, öfver långsalningarne (osv.). Frick o. Trolle 139 (1872). Strax efter hittade han en fyrkantig träbit, en avsågad sparrända på ett par tum. Johnson Nu 196 (1934).
B (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.): SPARRA-DUK, -STUGA, -VERK, se A.
C (utom i ssgrna -skura, -vapen numera föga br.): SPARRE-HUVUD, -HYGGE, -LAG, -SKOG, se A. —
-STUGA, -TAK, se A. —
-VERK, -VERKE, -VIRKE, -VIS, se A.
Avledn.: SPARRA, v.4 [fsv. sparra, sv. dial. sparra; jfr mlt., t. sparren] (numera föga br.) till 1: förse (hus, tak o. d.) med sparrar l. sparrverk; jfr spärra. En (dvs. ensam) betalthe mor dhe tre, som sparra och theckthe hussett .. tre m(ar)k, 3 öre. TbLödöse 11 (1587).
Spoiler title
Spoiler content