publicerad: 2009
TUGGA tug3a2, v. -ade (LPetri Œc. 81 (1559) osv.) ((†) pr. sg. -er UrkFinlÖ II. 1: 80 (c. 1595), KyrkohÅ 1902, s. 113 (1652); ipf. pl. töggo Kämpe Träl. 56 (1907)); vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[fsv. tiugga, tugga; jfr fd. tygge, tugge (d. tygge), nor. bm. tygge, fvn. tyggva, tyggja (nor. nn. tyggje, nyisl. tyggja); jfr äv. mlt. kouwen, mnl. cauwen (nl. kauwen), fht. kiuwan, mht. kūwen (t. käuen, kauen), feng. cēowan (eng. chew); till en ieur. vbalrot med bet.: tugga, med motsvarigheter i iranska, armeniska, baltiska, slaviska o. tokhariska språk; de svaga verben fsv. tugga, fd. tugge är sekundärt bildade till avljudsstadiet i p. pf. av det starka verbet fsv. tiugga. — Jfr TUGG, TUGGA, sbst.]
1) under oupphörlig rörelse med käkarna (i sht vertikalt) med tänderna krossa o. söndermala i sht föda (som samtidigt (med tungans hjälp) blandas med saliv o. sedan sväljs); äta; ofta dels med obj., dels med bestämning inledd av på betecknande födan; äv. med käkarna (l. tänderna) ss. subj. Hästen stod och tuggade hö. Han tuggade på en brödbit. Tugga maten väl! Helsingius Ii 6 b (1587). Then söta frucht wij tugga / Haar matkar vthi sig. Spegel SalWijsh. 39 (1711). Svårigheten (med att bota barn) ökas ock derigenom .. at mödrar merendels hafva den tankan, at barn ej kunna lefva, om de ej tugga ifrån morgonen til aftonen. VetAH 1749, s. 253. Efter 4 timmars ideligt tuggande, sväljande och skrattande skulle man ändteligen resa sig upp ifrån bordet, hvilket jag omöjligen orkat, om jag ej (osv.). Kellgren (SVS) 6: 88 (1779). Hans tandlösa käkar tuggade, i mungiporna samlades saliven. Moberg Rosell 248 (1932). De tuggar med stängd mun, sörplar inte, smackar inte och lägger förstås aldrig armbågarna på bordet. Henschen SkuggBrott 116 (2004). — jfr EFTER-, SMÅ-, SÖNDER-TUGGA o. HÅRD-, LÄTT-, O-, SEG-, SVÅR-TUGGAD m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr. (jfr 3).
α) i fråga om stark upphetsning l. sjukdom, i uttr. tugga fradga, tugga så att fradga bildas; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.: känna (vanmäktig) ilska. (Ett sorl) så vidrigt och hemskt, som när .. den retade hafsviken .. tuggar fradga. Crusenstolpe Mor. 4: 320 (1841). Lasse vaknade till sans och svimmade om vartannat, grät och tjöt, när han var vaken, hickade och tuggade fradga. Koch Arb. 52 (1912). De små muntra hästarna vrenskades och svängde sina långa svansar, klippte med öronen och tuggade fradga på sina bockhorn. Martinson ArméHor. 232 (1942). Kritikerna tuggade fradga, kultureliten rasade och landets biskopar tog avstånd. Expressen 6 ⁄ 1 1993, s. 6. jfr FRADG-TUGGNING.
δ) (†) tugga mull, dö o. bli begraven (jfr MULL, sbst.2 3 c). Sådana Salwo, som kunde komma honom til at tugga Muld och Stofft. Paulinus Gothus Pest. 22 a (1623).
ε) (†) oeg., tuggad kula, kula (se KULA, sbst.3 2) med ojämn yta (avsedd att åstadkomma stor skada). VRP 1683, s. 135. Skuten med en tuggad kula, theraf han på 5:te dagen dödde. Rhyzelius Ant. 141 (c. 1750).
b) i fråga om njutnings- l. läkemedel o. d. (som spottas ut efter tuggandet): bearbeta med tänderna i avsikt att pressa ut saft l. arom o. d.; ofta med obj. betecknande blad l. rot av växt (särsk. tobak) l. (numera i sht) tuggummi. Man tuggar i Munnen, en Stielcke aff Verbena. Paulinus Gothus Pest. 74 b (1623). Den som tugger tobak i kyrkian, är han poik eller drängh, böte. KyrkohÅ 1902, s. 113 (1652). (Han) uppger, att sedan han tuggat kalmusrot, smakade honom efteråt mjölk och kaffe syrligt. Öhrvall Smaks. 26 (1889). I cocabuskens hemort i Sydamerika användes tuggning av de känseln nedsättande cocabladen mot törst. Thunberg Livsförrättn. 144 (1924). (Längst bak) kunde man kladda i böckerna som man ville och tugga tuggummi. Eller titta ut genom fönstret. Karnstedt Slamf. 203 (1977). — jfr BETEL-, KOKA-, SKRÅ-, SNUS-, TOBAKS-TUGGANDE o. KOKA-, SNUS-, TOBAKS-TUGGNING m. fl.
c) (ideligen (av vana l. villrådighet l. nervositet)) bita l. gnaga på ngt; ofta med obj., l. med bestämning inledd av prep. på; äv. i uttr. (äv. bildl.) tugga (på) betslet, se BETSEL 1 e α, β β'. Sahlstedt (1773). Ni blir oförskämd – utbrast Reuterholm, medan hertigen tuggade läpparna. Crusenstolpe Mor. 4: 312 (1841). Baron Rosenblad teg och tuggade naglarna. Crusenstolpe Mor. 6: 247 (1844). Det är svar nog, – sade arkitekten mörkt och tuggade sin mustasch. Åkerhielm GamlRoman 51 (1907). Åtminstone sitter en fet liten specerist och mumlar hela tiden, medan han tuggar på sin cigarr. Rydqvist Kar. 39 (1924). Han tuggade på pennan, drack en klunk kaffe och försökte koncentrera sig. Nesser FallG 46 (2003). — jfr NED-TUGGA.
d) (förr) i fråga om att bearbeta med tänderna för att göra ngt hårt mjukt l. smidigt; särsk. med obj. betecknande sena l. läder o. d.; äv. i fråga om kastrering (se slutet). Det mindre aptitliga arbetet att tugga och suga ut fällarna (till eskimåernas dräkter). SvSkrädderiT 1894, nr 17, s. 4. Man fick taga tänderna till hjälp för att tugga .. (ovanlädret) tillräckligt mjukt. Forssell Handskom. 23 (1920). Västerb. 1936, s. 112. — särsk. (om ä. samiska förh.) i fråga om kastrering av ren med avs. på testikel (vars inre utifrån söndertuggades för att sedan helt mosas med handen). Få lappar äro skickliga att snöpa .. det är farligt att tugga testiklarna för mycket, enär renen då kan dö. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 28 (c. 1830). Lönnberg Ren. 184 (1909).
2) oeg., om ngt sakligt, särsk. maskin l. verktyg o. d. (med käftliknade delar): gm att utföra rörelser som påminner om tuggande krossa l. söndermala (ngt); sönderdela; äv. utan obj.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskild omgång av krossande osv.; äv. bildl. (se b). Genom stenarnas tyngd, gapets kilform och den oupphörliga tuggningen drages stenarne småningom nedåt. JernkA 1861, s. 131. På andra ställen .. tuggades kvartsiten till valnötsstorlek. TT 1899, K. s. 9. Det är så tyst, att jag kan höra en mac-adam-maskin stå och tugga småsten. Lindqvist Stigm. 58 (1906). TT 1940, Allm. s. 442 (med avs. på ved). — jfr RIS-TUGGNING. — särsk.
a) med negativ bibet., om ngt (o)skarpt (särsk. sax): sönderdela l. skära ojämnt l. hackigt l. med möda. Saxen tuggar bara. Hwarigenom denna del blifwer bakskarp, och således förr tuggar än reder ullen. Carlström Spinnm. 44 (1832). Den dåliga sekatören .. krossar och liksom tuggar det skott den skall afklippa. Abelin Frukt 239 (1902).
b) bildl. Skymning tuggar och regnet slår. Åkesson Glasv. 51 (1959). Bullrande fabriker trängde allt längre in i staden, tuggade idyll och grönska till en grå massa. Fogelström BarnStad 9 (1962). Från och med måndagen den 9 började västvinden att tugga igen. GbgP 1 ⁄ 3 1987, s. 62.
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 1 a, c, 2 b); särsk. med särskild tanke på upprepande l. långsam l. prövande handling i form av utsaga l. tanke; intr. l. tr.
a) (†) i fråga om att pröva o. döma: tadla l. klandra l. förtala (ngn l. ngt); särsk. i uttr. tugga (up)på ngt, klaga på ngt. (Om din granne) icke wel står .. Skalt tu lee ther ååt, gå bort och föran vth, först för then ena så then andra, ther tuggan och vthspottan? LPetri 2Post. 160 a (1555). Then vngdom som gambla gärna wil tugga, / Skal korpen wid bäcken ögnen vthhugga. Rudbeckius Starcke D 6 b (1624). Sqwaller sugga, wil all tugga. Grubb 758 (1665). Thesze, som intet behaga tala thet som gott finnes hos theras nästa; vtan hafwa största behag at tugga på ens annars fehl. Swedberg Cat. 124 (1709). Hon är en ”persika”, och våra hustrur komma nog att tugga henne, lita på det. Grebst Året 79 (1913).
b) (upprepande l. enträget) tala om l. utsäga (ngt); tugga om, älta; äv. utan obj.; äv.: länge o. väl tänka l. vända på l. i tanken sysselsätta sig med (ngt), smaka på, särsk. i uttr. tugga på (förr äv. uppå) ngt (jfr a, c) l. få ngt att tugga på. Är .. (äktenskapets mödor) aff them alrigh fulltalat och tuggatt. LPetri Œc. 81 (1559). Dett så offte tugger och ett och ett igen Repeterer att Där är ett halfft arch fultt aff. UrkFinlÖ II. 1: 80 (c. 1595). Alla tuggande, att icke Göken måtte dåra någon. Wadman Saml. 1: 31 (1818). De ältade och tuggade, bytte ståndpunkter och åsikter. Strindberg NSvÖ 2: 71 (1906). Schlafen såg ut som om han för ovanlighetens skull fått något att tugga på. Carlsson MinB 20 (1912). En tanke att tugga på. GbgP 11 ⁄ 5 1991, s. 4. — jfr EFTER-TUGGA o. TES-TUGGANDE.
c) i fråga om att (med svårighet l. dröjande l. tvekande) utsäga l. få fram ngt (som man vill få ur sig): upprepa (ngt) (tyst) för sig själv; särsk. i uttr. tugga på ngt (jfr a, b). Snellman Tyskl. 283 (1842). Den andre .. företog sig .. att tugga på ett svar, hvilket det likväl blef honom omöjligt att få öfver läpparna. Janson Gast. 10 (1902). Han .. ställde sig att tugga svordomar och sparka stenar i vattnet. Siwertz Låg. 42 (1932). Hon putade ihop läpparna och borrade sej fram längs gatan, medan hennes inre utan uppehåll tuggade sina anklagelser mot honom. Sjöman Lekt. 25 (1948). Han satt liksom och tuggade på någonting, och sedan kom det, häftigt och sammanbitet. Gustaf-Janson ÖvOnd. 95 (1957).
d) (försöka) tillägna sig l. lära sig l. få i sig (ngt); nöta in, traggla; särsk. i uttr. tugga på ngt (jfr b, c). Sedan han Guds långa dagen tillända tuggat på abc, och lagt ihop r-i-f till rif .. kom belöningens tid: aftonen. Carlén Rosen 568 (1842). Underbarnet satt och .. tuggade formler och årtal. Siwertz JoDr. 17 (1928). Den som tuggar kalendrar kan någonstans notera att deckarförfattaren Raymond Chandler i år skulle ha fyllt hundra. DN 20 ⁄ 1 1988, s. 16.
Särsk. förb. (i allm. till 1): TUGGA AV10 4. gm tuggande avskilja (ngt); bita av. Björkman (1889). Det var arton år på en månad när sen hans navelsträng tuggades av. Aronson SångPolstj. 71 (1948). jfr avtugga. —
TUGGA I SIG10 4 0. tugga o. svälja (ngt), äta.; äv. bildl. Tugga i sig den ena örfilen efter den andra. Weise 1: 187 (1769). ”Test” har vi svalt, men ska vi verkligen behöva tugga i oss pluralformen ”tester” också? SvLittTidskr. 1970, nr 3, s. 47. Han .. drack ur hälften av vinet och tuggade också i sig några dadlar. Malmqvist BerTräskmark. 1: 322 (1976). —
TUGGA OM10 4. omtugga (föda), särsk.: idissla; äv. o. i sht bildl. (motsv. tugga, v. 3 b): (tålamodsprövande) upprepa (ngt). Ekblad 208 (1764). Det välsignade djuret (hade) ätit sig riktigt mätt och lade sig ner på mossan att tugga om hvad det i häftigheten hade sväljt. Strindberg SvÖ 1: 293 (1882). Rupert tuggade om sitt förslag bortåt tjugo gånger i sträck. Gustaf-Janson Äng. 268 (1967). jfr omtugga. —
TUGGA SAMMAN10 32 l. 40, förr äv. TILLSAMMAN(S). (numera bl. tillf.) tugga (ngt) till en massa. Ett Litte styckie bly aff glass fönster tagit, och sam(m)a bly hafuer han tuggat till sammans, och sädhan inlåtit i bösan. ÅngermDomb. 9 ⁄ 11 1635, fol. 94. Tugga en del samman till en boll. Hembygden(Hfors) 1911, s. 107. —
TUGGA SÖNDER10 40. till 1 c, 2, med person- l. saksubj.: komma (ngt) att gå sönder (l. sönderdelas) gm att tugga l. bita. Lind (1738). Bergman Mark. 281 (1919; med avs. på naglar). Den efter Stalingrad nyuppsatta sjätte armén har tuggats sönder vid Dnjepr. GHT 1944, nr 87, s. 6. Enligt Electrolux förslag tuggas kylskåpen sönder i en sluten process, där de freoner som frigörs tas om hand i speciella behållare. GbgP 15 ⁄ 2 1990, s. 26. jfr söndertugga. —
TUGGA UR10 4. tugga (munnen) tom på mat; äv. abs.: tugga färdigt. Bida nu Mollberg, och tugga ur mund. Bellman (BellmS) 1: 195 (c. 1775, 1790). Rätt otäckt! fyllde hon på med och de andra la ner besticken och tuggade ur. Wahlberg FrusLiv 76 (2003). —
TUGGA UT10 4. sjöt. till 2, om fartyg: gm att röra sig komma (drev (se d. o. 8)) att tryckas l. pressas ut; äv. refl., om drev. Uggla Skeppsb. SvFrSjölex. 44 (1856; refl.). Tugga ut drefvet .. säges ett fartyg göra då bordläggningsplankorna skilja sig så långt från hvarandra, att de ej kunna kvarhålla dref eller stoppning emellan dem. Smith 391 (1918).
Ssgr (i allm. till 1): A: TUGG-APPARAT. organ att tugga med; jfr apparat 3 b. Thorell Zool. 2: 451 (1865). Tuggapparaten utgöres hos den fullväxta människan av 32 tänder, 16 i vardera käken. Svenson Sinnessj. 43 (1907). —
(1 (c)) -BEN. för hund: benliknande föremål (av djurhud) att tugga på. Det finns alldeles för mycket bakterier i tuggben för hundar. SDS 28 ⁄ 2 1987, s. 13. —
(1 b) -BUSS. (tugg- 1674 osv. tugge- 1703–c. 1750) bit l. omgång tuggtobak o. d. (jfr buss, sbst.2 2 b); förr äv. ss. tillmäle. Lechander steg i dören, ropade på henne tuggbuss, och alt annat ondt. UUKonsP 11: 132 (1674). KKD 10: 326 (1703; i eg. bet.). Tillade den ene fiskaren lugnt och valkade sin tuggbuss. GHT 1895, nr 28 B, s. 3. —
-FLIK. (†) hos vissa leddjur: del av det undre käkparet; jfr flik, sbst.1 2. Thomson Insect. IV (1862). Underkäkarna (hos jordloppan) ha en bred tuggflik, som inåt bär en rad kraftiga borsttaggar. LAHT 1919, s. 337. Rendahl Brehm 20: 21 (1931). —
-FÖRMÅGA. förmåga att tugga. Felaktiga tandställningar .. kunna .. åtföljas af åtskilliga olägenheter, såsom nedsatt tuggförmåga och olämpliga hygieniska förhållanden för tänder och tandkött. 2NF 28: 419 (1918). —
(1 b) -GUMMI. om vanl. liten, tunn, fyrkantig kaka (se d. o. 5 a) innehållande bl.a. sötningsmedel o. smakämnen som gm tuggning blir en mjuk o. gummiartad massa (jfr -kautschu, -kåda); äv. om den tuggade massan; särsk. om sådan kaka innehållande nikotin för att motverka abstinens vid rök- l. snusavvänjning. Spotta ut tuggummit! Under stolen satt ett tuggummi. Tuggummi lär vara bra för tänderna. Segt som tuggummi. SAOL (1900). Han drog ut ordet ungefär som om det hade varit en bit tugg-gummi i hans mun. Koch Arb. 132 (1912). Känner att jag har lite dålig smak i munnen, men minns att det finns ett paket tuggummi i handskfacket i bilen. Nesser BarinTri. 295 (1996). Nikotinersättningsmedel i form av tuggummi, plåster, sprej eller inhalator ökar chansen att bli rökfri. DN 26 ⁄ 9 1998, s. D2.
Ssgr: tuggummi-tuggande, p. adj. Hon fnittrade .. så att en tuggummituggande yngling vilade käkarna i pur häpnad. Trenter Dock. 238 (1959).
-KANT. (numera mindre br.) särsk. hos myra: skärande kant i käke. 2NF 6: 756 (1906). (Myr)soldaterna ha spetsiga, som månskäror krökta mandibler, vilka äro fruktansvärda såsom vapen, men, på grund av frånvaron av tuggkant, så gott som odugliga såsom arbetsredskap och till födans intagande. SvNat. 1937, s. 71. —
-KAUTSCHU(K). (†) tuggbar kautschuk (som kan formas till bubblor som tuggummi); jfr smäll-gummi. En bit tugg-kautschu. Strindberg Bailey LustH 20 (1879). —
-KNÖL. (i fackspr.) knöl i kindtands tuggyta (som passar in i motstående tands grop). Bovallius CentrAm. 290 (1887; hos sirendjur). En oxeltand i överkäken kommer .. att med sina båda främre tuggknölar bita i fåran mellan motsvarande oxeltands i underkäken båda främre och dess båda bakre tuggknölar. Hylin Munn. 1: 117 (1930). —
(1 b) -KÅDA. (förr) (ren l. beredd) kåda som man tuggade på (jfr spännkåda); förr särsk.: mastix. Hwitlök och tuggkåa brukas af qwinfolcken mycket i kyrckan. Linné Dal. 14 (1734). Mastix eller tuggkåda fås genom inskärningar i stam och grenar af Pistacia lentiscus, ett träd, som växer på Grekiska öarne, i synnerhet Chios. Åkerman KemTechn. 2: 249 (1832). Tuggkåda, träd- eller samekarameller. Redan på stenåldern tuggade man kåda från tall, gran och björk. Kådan från dessa träd var sötare än från andra. Widell Sockerbag. 238 (1995). —
-MAGE. zool. om ss. tuggapparat fungerande parti av i sht kräftdjurs l. insekts tarmkanal där födan sönderdelas; jfr för-, muskel-mage. Insekternas Tarmkanal har följande afdelningar, neml. Svalget, Strupen, Kräfvan, Sugmagen, Tugg- eller Fållmagen (m. fl.). Dahlbom Insekt. XVII (1837). Wallengren o. Hennig 5: 60 (1916; hos kräfta). —
(2) -MASKIN. särsk. (i fackspr.): maskin som sönderdelar gm att tugga l. krossa; jfr tugg 2 slutet, tuggare 2, tuggnings-maskin. En för malmens krossande uppsatt tuggmaskin af Blakes konstruktion. JernkA 1867, s. 291. Kvistar som i en tuggmaskin klyvs i små bitar för att användas som skyddstäcke över nyfödda blommor innan också det omvandlas till mull. DN 5 ⁄ 8 2001, s. D16. —
-MOTSTÅND~02 l. ~20. motstånd (se d. o. 2) (i mat o. d.) vid tuggning. Skolmaten ger större tuggmotstånd än i fjol. SvD(A) 23 ⁄ 8 1968, s. 22. En måltid som är rik på kostfiber ger ofta ett rejält tuggmotstånd – tänk bara på en bit rå morot – och är bra för tandhälsan, eftersom tuggandet ökar salivavsöndringen. ICAKurir. 1990, nr 14, s. 37. —
-MUSKEL. anat. om var o. en av de två muskler i underkäken som används vid tuggande; jfr käk-muskel. Hernquist Hästanat. 38 (1778). Müller LbAnat. 136 (1905). —
-MUSKULATUR. jfr muskulatur o. -muskel. (Gm människans övergång till) mera lätt tuggade födoämnen .. har .. orsaken till utbildandet af (människoapornas) framskjutande käkar, af stor tuggmuskulatur och af benkammar fallit bort. 2NF 19: 246 (1913). —
(1 b) -RABARBER. (†) om visst slag av växtsläktet Rheum Lin., berett ss. njutningsmedel o. d. Underrättelse (lämnas) för den, som .. åstundar tilhandla sig sin Tugg-Rhabarber, uti .. Skålpund eller större Partie. DA 1771, nr 91, s. 3. —
-RÖRELSE. (Myrslokarnas) ansiktsdel är utdragen till ett långt rör, som ej kan utföra några tuggrörelser; munöppningen är helt liten. 2NF 19: 113 (1913). —
(1 b) -SNUS. (i sht förr) jfr snus, sbst.3 1, o. -tobak. Gubben Frisk småler .. hvarvid öfre randen af en duktig mullbänk skymtar fram, beredd af prima tuggsnus, stundom äfven ätsnus kallladt. Quennerstedt IndSold. 36 (1887). —
-TABLETT. jfr tablett 5. Dulcivit är ett välsmakande multivitaminpreparat av typen ”tuggtablett”. Fass 1978, s. 263. —
-TAND. (i fackspr.) om var särskild av de tänder som sitter baktill i munnen (o. som man tuggar med), kindtand. I hwardera käk och på hwarje sida sitta innerst i munnen (hos elefanten) 4 tugg- och mal-tänder. Orrelius Djurkänn. 84 (1776). Mjölktänderna äro av tre slag: framtänder, hörntänder och tuggtänder. Jundell Barn. 1: 213 (1927). —
(1 b) -TOBAK. rullad l. pressad o. smaksatt tobak avsedd att tuggas; jfr skrå, sbst.4 Weste (1807). Tuggtobak .. tillverkas .. (av) tobak, som fuktas med särskilda såser, vari ingå en mängd ämnen ägnade att göra tobaken hållbar och hålla den fuktig. HandHantv. Hand. 7: 169 (1939). I Skandinavien och USA är snus den helt dominerande typen av rökfri tobak, medan olika sorters tuggtobak dominerar i asiatiska och afrikanska länder. DN 15 ⁄ 11 2004, s. A6. —
-TREVLIG. (numera bl. tillf.) som är angenäm att tugga l. ger lagom tuggmotstånd. DN(A) 20 ⁄ 4 1956, s. 21. Bambuskott! Vattenkastanjer! De smakar inte mycket men har en tuggtrevlig konsistens. SvD 4 ⁄ 1 1977, s. 14. —
(1) -TRYCK. (i fackspr.) tryck från käkarna vid tuggande l. hopbitande. (Regeln för proteser är) att vid partiella tandplåtar tuggtrycket bör komma på de naturliga tänderna. OdontT 1896, s. 70. Åtminstone plasten bör .. inte användas vid större fyllningar i de bakre kindtänderna där tuggtrycket är som störst. ForsknFramst. 1987, nr 8, s. 47. —
-VERKTYG~02 l. ~20. Åt tänderna och de delar, som tjena att sätta dem i rörelse, ger man namnet mastications-organer eller tugg-verktyg. Thorell Zool. 1: 38 (1860). —
-YTA. yta på (kind)tand som används vid tuggande; jfr riv-yta 2, slet, sbst. 2 slutet, slit-yta a, taffel, sbst. I 6. (Oxeltänderna har) en särdeles bred, tjock men kort krona, hwars tafla eller tuggyta är ojämn och knölig. Florman Anat. 1: 208 (1823). Med tandborste kan man avlägsna beläggningarna på tändernas utsidor, insidor och tuggytor. DinMun 33 (1987).
B (†): TUGGE-BUSS, se A.
C: TUGGNINGS-AKT. jfr akt, sbst.1 I 2. Tändernas form och storlek växla alltefter deras uppgift under tuggningsakten. 2NF 30: 741 (1920). —
(1, 2) -ARBETE~020. särsk. till 1; jfr arbete 7 c. Fries Grönl. 120 (1872). Såväl mjölk- som ersättningständerna äro vid tuggningsarbetet utsatta för slitning. Hästen 193 (1938). —
Avledn.: TUGGARE, om person m. ⁄ ⁄ ig., om sak. r. l. m.
1) till 1: person som tuggar; särsk. (o. i sht) till 1 b, i fråga om njutningsmedel; äv. i bildl. anv., i ssgn tes-tuggare (jfr tugga, v. 3 b). Serenius Nn 2 b (1734). (Sv.) Tuggare .. av tobak (t.) Tabak[s]kauer. Auerbach (1915). De flitiga tuggarna hade dubbelt så hög kvicksilverkoncentration i blodet som de sparsamt tuggande. Expressen 22 ⁄ 12 2000, s. 21. jfr koka-, snus-, tobaks-, tuggummi-tuggare.
2) (numera i sht ss. senare led i ssgr) till 2: tuggmaskin, kross(maskin). JernkA 1866, s. 329. jfr malm-, ribb-, ris-, rull-, sten-, trä-tuggare. —
TUGGBAR, adj. till 1, 1 b: som går att tugga. Hygiea 1855, s. 812. Hybrin är en välsmakande tuggbar tablett med hög C-vitaminhalt. Fass 1978, s. 356. —
TUGGIG, adj.
1) till 1: som bjuder tuggmotstånd. När man rostar skall brödet bli sprött och gyllenfrasigt på ytan men i inkråmet behålla en saftig, tuggig, seghet. DN 12 ⁄ 6 1974, s. 7. Tuggiga bitar av grönsaker. ICAKurir. 1995, nr 11, s. 23.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content