publicerad: 1925
BÖSSA bös3a2, förr äfv. BYSSA, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -ar Balck Ridd. B 7 a (1599), KKD 4: 184 (1712); -er GR 1: 115 (1523), VRP 1644, s. 7 (: Gydingz bösser)).
Ordformer
(bössa GR 1: 94 (1523) osv. byssa GR 1: 115 (1523: bysser, pl.), 2NF 5: 686 (efter handl. fr. 1655: konterfejbyssor), BoupptVäxiö 1846. bessza GR 3: 205 (1526). byss Hund E14 33 (1605: sadellbyss; i vers). byx- SP 1779, s. 842 (: Byxmästerie))
Etymologi
[fsv. byssa, bössa, dosa, eldvapen; liksom d. bøsse, dosa, eldvapen, fnor. byssa, dosa, af mnt. busse; jfr fht. buhsa, t. büchse; af mlat. buxis, dosa, af gr. πύξις, dosa, eg. af buxbomsträ, af πύξος, buxbom (se BUX)]
1) (numera nästan bl. i fråga om ä. förh., särsk. ss. senare led i ssgr; jfr dock nedan under d) förvaringskärl (af trä l. metall; ofta af cylindrisk form); jfr ASK, sbst.2, DOSA. Schenberg (1739). Sundén (1885). — jfr JÄRN-, KONTERFEJ-, NÅL-, SAND-, SEGLATS-, SILFVER-, SOCKER-, STRÖ-, TRÄ-BÖSSA m. fl. — särsk.
a) (†) dosa till förvaring af välluktande ämnen l. läkemedel. VarR 25 (1538). Een Bösza medh kosteligh och liufligh Salva. Schroderus Albert. 4: 127 (1638). Münchenberg Scriver Får. 284 (1725). — jfr BALSAM-, KRYDD-, SMÖRJELSE-BÖSSA m. fl.
c) (i sht förr) litet cylindriskt träkärl till förvaring af kimrök; äfv. ss. måttsbestämning. Kimbrök 1 bössa. VDAkt. 1696, nr 203. SFS 1902, nr 107, s. 6. — jfr KIMRÖKS-BÖSSA.
d) (fullt br.) sluten, med sprickformig öppning i öfre delen försedd behållare för insamling af penningar; urspr. bestående af en ihålig stock. L. Paulinus Gothus Arch. 89 (1630). PT 1914, nr 181 A, s. 2. — jfr ARM-, FATTIG-, KOLLEKT-, OFFER-, SPAR-, TIGG-BÖSSA m. fl.
e) (†) i uttr. blåsa i bössan o. d., se BLÅSA, v.2 3 f. jfr: Uphofsmännerna lära få smörja braf i byssan til majoren om han skal nedtystat. Dahlberg Lefn. 46 (c. 1755; uppl. 1911).
f) om ask l. skrin till förvaring af penningar l. värdesaker. OPetri (1526) i SthmTb. 1: 96. (För vissa brott mot skråstadgan) böthe hwar een dalder till byssan till embetet. BtÅboH I. 2: 159 (1621). Karlin KultM 18 (1888; i fråga om ä. förh.).
g) (†) om portativ låda för post l. handlingar; jfr DOSA 1 e. GR 12: 184 (1539). — jfr PAPPERS-, POST-BÖSSA.
2) eldvapen hvars hufvudsakliga del är ett (smalt) rör.
a) (numera bl. i fråga om ä. förh.) större eldvapen, kanon. Skal Stokholms stad ok sloth oss vpantwardas meth bössor stora ok smaa. GR 1: 94 (1523). Bössor och slangor, / giorde gatornar trånga. Visb. 2: 148 (c. 1550). Canoner, eller som de den tiden (dvs. slutet af 1500-talet) kallades, Skytt eller Bössor blefvo vid pass samme tid eller ej mycket senare än Mörsarne upfundne. Törngren Artill. 1: 38 (1794). Brunius GotlK 3: 78 (1866). — jfr BOCK-, DUNDER-, KÄRRE-, STEN-BÖSSA.
b) större handeldvapen, gevär; numera i sht om för jakt afsedt gevär, särsk. hagelgevär; hvard. äfv. om för krigsbruk användt vapen. Brahe Oec. 10 (1581). När the satte stenen (dvs. magneten) åt röreth som hëngde på väggen, ta rördes bössan. Bureus Suml. 20 (c. 1600). Han såg upp till fars bössa, som hängde på väggen. Lagerlöf Holg. 1: 13 (1906). — jfr DUBBEL-, FLINT-, GAFFEL-, HAGEL-, HAND-, HJORT-, HJULLÅS-, JAKT-, LOD-, ORGEL-, RÄFFEL-, SÄL-BÖSSA m. fl. — särsk.
β) (mindre br.) bergv. bildl.: misslyckadt sprängskott, vid hvilket endast förladdningen utkastas. Wetterdal Grufbr. 133 (1878).
c) i öfverförd anv., om (större l. mindre) skjutvapen (ofta användt ss. leksak) som är inrättadt för annan drifkraft än ett exploderande sprängämne; i ssgrna BÅG-, FLÄDER-, KORK-, LUFT-, VATTEN-, VÄDER-, ÄRT-BÖSSA m. fl. samt elliptiskt för dessa ssgr.
3) = BUSSNING 1. Bössan bak i nafwet. Grundell UnderrArtill. 110 (1705). LB 4: 48 (1903). — jfr AXEL-, HJUL-, LAGER-BÖSSA m. fl.
Ssgr (i allm. till 2 b): A: BÖSS-FLINTA. (bösse- 1740—1815)
1) (förr) tillpassadt stycke af flinta (l. annan lämplig stenart) som användes i flintlåsgevär för att åstadkomma krutets antändning. Agat .. brukas til .. bössflintor. Linné Stenr. 23 (c. 1747).
2) (numera knappast br.) till bössflintor användbar varietet af flinta. Linné SystNat. 2 (1740). Hammargren Jordkl. 17 (1854). —
-FODER. (bösse- 1743) (numera knappast br.) bössfodral. BoupptÅgerup 1743. BoupptRasbo 1754. Hahnsson (1888). —
(2 a) -GJUTARE. (bössa- 1523. bösse- 1525—1878. -giuter 1554) [fsv. byssogiutare] (i fråga om ä. förh.) kanongjutare, kanontillverkare. GR 1: 119 (1523). —
(2 a) -GJUTAR(E)-GÅRD. (bösse-) (i fråga om ä. förh.) RF 1634, § 19. Vid Byssegjutare-gården i Stockholm götos kanoner af alla slag. VittAH 17: 280 (1839, 1846). —
(2 a) -GJUTNING. (bösse- 1564—1793)
-HÅLL. (bösse- 1707—1732) om det afstånd på hvilket man kan träffa med bössa. Allenast 2:de Bösse håld ifrån kyrkian. VDAkt. 1707, nr 845. Möller (1790). —
-HÖLSTER, förr äfv. -HYLSTER. (bösse- 1749) (numera knappast br.) = -FODRAL. Nordholm Djurf. 22 (1749). Schultze Ordb. 1936 (c. 1755). —
(2 a) -KAMMARE. (bösse- 1523) (förr) till kanon af tidig typ hörande lös hylsa i hvilken krutladdningen inlades. GR 1: 176 (1523). Hildebrand Medelt. 2: 848 (1898). —
-KRATS. (bösse- 1784). redskap för uttagande af laddningen ur bösspipor. Schultze Ordb. 2430 (c. 1755). Kindblad (1870). —
(2) -KRUT. (bösse- 1682) krut; numera bl. med anslutning till BÖSSA, sbst. 2 b. RelCur. 147 (1682). Lind 1: 476 (1749). jfr: De finaste (krut-)kornen kallas bösskrut. Berlin Lsb. 315 (1852). —
-LOD. (bösse- 1555—1848)
-LÅDA. (bösse- 1555)
-LÅS. (bösse- 1666—1764) affyringsmekanism på bössa. OrdnLilleTull. 1666, s. D 4 b. Serenius (1741). —
-MAKARE. (bösse- 1622—1795)
(2 a) -MÄSTARE. (bösse- 1755—1904) [fsv. bysso mästare; jfr mnt. bussenmeister] (numera bl. i fråga om ä. förh.) artillerist. JRöding i 1VittAH 1: 171 (1755). Lindfors (1815). Fryxell Ber. 2: 168 (1826). —
(2 a) -MÄSTERI. (bösse- 1798—1805) (†) SP 1779, s. 842. Bössmästeriet är en Vetenskap om Skjutning samt om alt hvad därtill hörer. Törngren Artill. 1: 8 (1794). Meurman (1846). —
-PIPA, r. l. f. (bösse- 1648—1789)
1) (†) till 2 a: eldrör. Jag var .. glad, at intet få höra tadelskott ur desse Politiska Böss-Pipor. Dalin Arg. 1: nr 34, s. 2 (1733; i bild; uppl. 1754: mur-bräckor).
-PLÅT. (bösse- 1554—1557)
2) (förr) till 2 b: plåt afsedd att förarbetas till bössor. Johansson Noraskog 2: 328 (i handl. fr. 1557). Greiff Jagt 60 (1828). —
-SKOTT. (bösse- 1626—1896) [fsv. bysso skot]
2) (knappast br.) om så stor mängd krut som åtgår till ett bösskott (i bet. 1). Krut 2. eller 3. Bösse-skott. Block Ludwig 31 (1717).
3) (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgadt) = -HÅLL. (Komministern) haar allenast tuu el. tree bysseskott, till huar kiörkan. VDAkt. 1694, nr 183. Det är bara ett bösskott dit. Östergren (1917). —
-SKYTT, förr äfv. -SKYTTE. (bösse- 1524—1905. byskytt 1544. bysskytte 1628) [fsv. byssoskytta; jfr mnt. bussenschutte]
1) (numera bl. i fråga om ä. förh.) till 2 a: artillerist. OPetri (1524) i SthmTb. 1: 29. RP 6: 234 (1636). Afzelius Sag. 6: 35 (1851). särsk. om dem af flottans manskap som tjänstgjorde vid fartygskanonerna. NF (1878).
-SKYTTARE, se C. —
-SMED. (bösse- 1546—1881) (numera mindre br.) smed som tillverkar (l. reparerar) bössor. GR 18: 13 (1546). Lind (1749). Nedflyttade till reparationshandtverk (äro numera) urmakare och bössmeder. EkonS 2: 300 (1897). —
-SPÄNNARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m. (bösse- 1745—1866) (förr)
1) eg.: person som har till uppgift att spänna hanen på bössor; kunglig l. furstlig lifjägare. Lind 1: 476 (1749). Böttiger 6: 39 (c. 1875).
-STÅL. (förr) om den del af låset på ett flintlåsgevär hvaremot flintan verkar. Nordforss (1805). Hahnsson (1888).
B (†): BÖSSA-BORG, se C. —
-GJUTARE, se A.
C (numera bl. arkaiserande, i sht i ssgr till 2 a, l. bygdemålsfärgadt): (2 a) BÖSSE-BORG. (byssa- 1755) [fsv. byssa l. bysso borgh] (i fråga om ä. förh.) samling af artilleripjäser. JRöding i 1VittAH 1: 165 (1755). Carl Knutson (hade) .. med sig en bysseborg af 20 kärrebyssor med pulver och stenar. Dens. Därs. 168. —
-FLINTA, -FODER, -GJUTARE, -GJUTARE-GÅRD, -GJUTNING, se A. —
(2 a) -GODS. (†) kanonmalm. CAdlersparre i VittAH 3: 263 (efter handl. fr. 1573). —
-HAUBITS. (†) benämning på ett eldvapen med kort eldrör o. stor kaliber, musköthaubits. Jochnick Handgev. 126 (1854). —
(2 a) -HUS. [jfr mnt. bussenhūs] (i fråga om ä. förh.) byggnad för förvarande af artilleripjäser, arsenal, tyghus. GR 26: 669 (1556). Ernhoffer Ench. 51 b (1591). Brunius SkK 350 (1850). —
-HÅLL, -HÖLSTER, -KAMMARE, se A. —
-KRATS, -KRUT, -KULA, -LOD, -LÅDA, -LÅS, -MAKARE, se A. —
-MYNNING, -MÄSTARE, -MÄSTERI, -PIPA, -PLÅT, se A. —
-SKOTT, -SKYTT, se A. —
(2 a) -SKYTTARE. (byskyttere 1568. bijskijttare 1569. Se för öfr. BESKYTTARE) [fsv. byssoskyttare; jfr mnt. bussenschutter] (numera bl. i fråga om ä. förh.) = BÖSS-SKYTT 1; jfr BESKYTTARE. GR 11: 7 (1536). Petreius Beskr. 4: 7 (1615). (Svenska flottans ”gemenskap” på 1650-talet) bestod af ”bysseskyttare” och ”båtsmän”. IllMilRevy 1899, s. 105. —
-SMED, -SPÄNNARE, se A. —
-STEN. (bösso- 1532— c. 1540)
1) [fsv. bysso sten] (i fråga om ä. förh.) till 2 a: kanonkula af sten. GR 8: 66 (1532). Brunius GotlK 3: 78 (1866).
-STOCK, se A.
D (†): BÖSSO-MUN, -STEN, se C.
BÖSSNING, r. l. f. (mindre br.) vbalsbst. till BÖSSA, v. Dalin (1850). särsk. konkret: bussning (se d. o. 1). BrandordnGbg. 1748, s. 29. TT 1874, s. 208.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content