publicerad: 1937
KOTA kω3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. KOTE, r. l. m.?
Ordformer
(ko(o)ta 1538 osv. kote 1741)
1) (numera knappast br. utom i vissa ssgr samt i a o. b) knota (se KNOTA, sbst. 1), benknota; jfr KNOKA, sbst. Knoka eller koota vthi Lederna, Beenknoka. Linc. (1640; under astragalus) Sahlstedt (1773; med hänv. till knota). Auerbach (1911; ang. ss. ngn gg användt i bet. knota). — jfr AXEL-, DÖDNINGS-, KIND-KOTA. — särsk.
a) (fullt br.) vart särskilt av de (av kotkropp o. kotbåge med sina utskott bildade) ben (l. brosk) varav ryggraden är uppbyggd. Helsingius (1587). Rosenstein Comp. 62 (1736). Hos en kota märkes kotkropp, utskott och ryggmärgshål. Holmström Naturl. 212 (1895). Nyström Kir. 1: 143 (1926). (Från böjning framåt) göra ryggresningar ”kota för kota”, d. v. s. ryggraden uträtas med början nedifrån. IdrIMar. 1935, s. 51. — jfr ATLAS-, BRÖST-, BÅL-, BÄCKEN-, BÖDELS-, HALS-, HELGE-, KORS-, LÄND-, RYGG-, STJÄRT-, SVANS-KOTA.
b) (fullt br.) veter. o. hippol. det parti av en hästs fot som ligger mellan skenbenet o. hoven; jfr KARLED. IErici Colerus 2: 336 (c. 1645). Kotans lutning mot marken bör bilda omkr. 45—50° på fram- och 55—60° på bakbenen; är vinkeln väsentligt större, kallas kotan rak eller stel, i motsatt fall sänkt eller ”blöt”. 2NF (1911). — jfr BAK-KOTA.
c) (†) vart särskilt av de ben som bilda stommen i en finger, falang (se d. o. II). VarRerV 6 (1538). Kempe Graanen 96 (1675).
2) i utvidgad l. bildl. anv.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) knölig utväxt på träd, knuta; jfr KNOTA, sbst. 2. Vid 1 1/2 aln från markytan sitter (på granen) en s. k. kota om 36 tums genomskärning. SkogsvT 1910, s. 95. HbSkogstekn. 26 (1922).
b) (†) kula, trissa o. d. Käglar och Kothor slår iagh på jord. Forsius Spec. A 5 a (1620). Gyllenius Diar. 160 (c. 1660).
c) (†) i fråga om vissa skjutvapen.
α) relativt tjock stålskiva som utgjorde den egentliga spänninrättningen på flint- o. slaglås; ”nöt”; äv. om likartad spänninrättning på armborst. (Sv.) koota i stålboge, (lat.) fibula. IndSvec. (1641). VetAH 1740, s. 255. Enander Handgev. 35 (1832).
β) vart särskilt av de på ”nöten” i flint- o. slaglås infilade hak, vari stångtanden ingrep, då hanen ställdes i halv- resp. helspänn; jfr HALV-SPÄNN 2, HEL-SPÄNN 2. Leijonflycht (1827). Svederus Jagt 339 (1831).
γ) stålcylinder som på ett slaglåsgevär inskruvades i pipans kammarstycke o. på vars övre del fänghålstappen inskruvades; ”trumma”. Källström Jagt 103 (1850). Dalin (1852).
d) (numera knappast br.) tekn. dyna (se DYNA, sbst.1 4) vari tappen på en hjulstock l. vals roterar. VetAH 1758, s. 26. Rinman (1788).
Ssgr (i allm. till 1 a; i sht anat.): (1 b) KOT-BEN. veter. o. hippol. den mellan skenbenet o. kronbenet belägna skelettdel i hästens fot som utgör huvudbeståndsdelen av kotan. Florman HästKänned. 98 (1794). SvUppslB (1933). —
-BÅGE. till en ryggkota hörande bågformig, bakre del som (halvcirkelformigt) omsluter ryggmärgen. DuodSanal. (1885). Thunberg KroppByggn. 10 (1907). —
(2 a) -FAT. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht förr) av en trädknuta förfärdigat fat. LAHT 1913, s. 115. —
-KROPP. den framför ryggmärgen befintliga rundade, trissliknande delen av en ryggkota. Sundström Huxley 10 (1874). Jundell Barn. 1: 220 (1927). —
(1 b) -LAMHET. (†) veter. o. hippol. försträckning l. vrickning i kotleden. Florman Hushållsdj. 157 (1834). Hamberg Djurläk. 38 (1848). —
(1 b) -LED, r. l. m. veter. o. hippol. led mellan skenbenet o. kotbenet. Ehrengranat HästRör. 19 (1818). Bergman Hofbesl. 13 (1905). —
-PELARE. [efter t. wirbelsäule; jfr nylat. columna vertebralis, vertebrarum] (i utpräglat fackmässigt spr.) ryggrad. Nilsson Fauna 1: 542 (1847). Jundell Barn. 2: 182 (1927). —
(1 b) -SENBEN~02 l. ~20. veter. o. hippol. vart särskilt av två senben bakom skenbenets nedre del; glidben. Bendz Hofbesl. 7 (1866). Bergman Hofbesl. 17 (1905). —
(2 a) -SKÅL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht förr) jfr -FAT. Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 63 (1918).
Avledn.: KOTA, v. [jfr d. kode, v.] veter. o. hippol. till 1 b.
1) i förb. kota över10 40, om häst: hava kotbenet i sådan ställning att kotleden skjuter ut över hovkronan. ARetzius hos Billing Hipp. 98 (1836). Bergman Hofbesl. 47 (1905). jfr ÖVER-KOTNING.
2) (numera mindre br.) i p. pf.: som har försträckt l. vrickad kotled; jfr BORRAD. Florman Hushållsdj. 161 (1834). —
-KOTAD, p. adj. till 1 b: försedd med (så l. så beskaffad resp. beskaffade) kota l. kotor; i ssgrna KORT-, LÅNG-KOTAD. —
KOTIG, adj.
1) [sv. dial. kotig, utmagrad] (mindre br.) till 1: mager (så att benknotorna synas). Kring det kotiga hönset på bordet. Laurent ResNY 104 (1923).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content