publicerad: 1953
PLANTA plan3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (SalWijsh. 7: 20 (öv. 1536) osv.) ((†) -ar SvMerc. V. 2: 272 (1759); -er GripshR 1561, s. 8, Ehrenheim Phys. 1: 321 (1822)).
Ordformer
(planta 1541 osv. planten, sg. best. 1690. planze- (i ssg) c. 1668)
Etymologi
[fsv. planta; jfr dan. o. mlt. plante, fht. planza, phlanza (t. pflanze), feng. plante (eng. plant), fr. plant, plante; av lat. planta, sannol. till plantare, plantera (se PLANTA, v.)]
1) växt(individ); företrädesvis om fanerogamer l. ormbunksväxter; stundom äv. om mossor l. större alger.
a) ung växt som ännu icke är fullt utvuxen; telning; särsk. (i sht skogsv. o. trädg.): ung växt som uppdragits av frö l. stickling (i plantskola) o. som är avsedd att upptagas med rötterna o. omplanteras, sättplanta. Sätta plantor. Omskola plantor. (Du) skalt .. settia lustogha plantor. Jes. 17: 10 (Bib. 1541). Ungdoms planta är ålderdoms frucht. Grubb 91 (1665). PH 1: 612 (1725). Eken .. har .. förmåga att som planta några år växa ganska väl under utglesnad, äldre skog. 2NF 7: 76 (1907). Bolin KemVerkst. 48 (1942). jfr ASK-, BARR-, DRIVBÄNKS-, FRÖ-, GRAN-, GRODD-, JORDGUBBS-, KLIMP-, SKOGS-, STICKLINGS-, TALL-, TRÄD-PLANTA m. fl.
b) utan avseende på växtens ålder: individ, exemplar; utom i fackspr. nästan bl. om odlade växter; i fråga om fanerogamer i sht om örtartade sådana. QLm. 5: 40 (1835). I stället för att dela de gamla (jordgubbs-)plantorna .. (begagnade man) endast de nya skotten .. till omplantering. BotN 1855, s. 107. UtsädT 1909, s. 127. jfr DOTTER-, FADER-, FRÖ-, HAN(N)-, HON-, JORDGUBBS-, MOSS-, OGRÄS-, STAM-, SÄDES-, VÄRD-PLANTA m. fl.
2) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng., ävensom av fr. plante o. nylat. planta] om organism som tillhör växtriket, växt (motsatt: djur o. mineral); numera utom ss. förled i ssgr (se PLANT-BÄDD, -LIK, -LIV) o. ss. senare led i ssgr bl. tillf. Mongahanda plantors art och röters krafft. SalWijsh. 7: 20 (öv. 1536). Planterne, som inga kännsl hafua. Stiernhielm Arch. A 3 a (1644). Ehrenheim Phys. 1: 305 (1822; motsatt mineral o. djur). (Goethes) vetenskapliga arbete om plantornas metamorfoser. 3SAH LX. 1: 8 (1949). — jfr ANANAS-, BACKOS-, BLAD-, BLOM-, BOMULLS-, FÅNG(ST)-, GIFT-, HULTE-, INDIGO-, INGEFÄRS-, IS-, KRYP-, MEDICINAL-, NOPAL-, SESAM-, SKOGS-, VALL-, ÄGG-, ÄNGS-PLANTA m. fl.
3) om växter tillhörande vissa underavdelningar av växtriket.
a) [jfr motsv. anv. i nylat.] (†) bot. om fanerogamer med undantag av palmer o. gräs, stundom äv. av liljeväxter. Möller PrincBot. 13 (1755). Brander NatH 59 (1785).
b) (numera bl. tillf.) örtartad växt, ört (motsatt: buske o. träd). All Frucht taghes antingen aff Plantor eller Trään, eller aff them som äre halff Trään och halff Plantor (dvs. buskar). Palmchron SundhSp. 49 (1642). Poliserna i Cornwall är liksom plantor och buskar flera aln högre än i London. DN(A) 1952, nr 11, s. 3 [jfr motsv. anv. i eng]. jfr: Pergamentsarbete .. Chenesiska Plantor .. Dito trähn. HovförtärSthm 1757, s. 3959.
4) i jämförelser o. i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (o. 2); särsk. med tanke på sådana för en planta utmärkande egenskaper som dess växtkraft, dess förmåga att kunna omplanteras, dess egenskap att vara en ung individ l. att vara föremål för omvårdnad l. att inom sig bära utvecklingsmöjligheter o. d. At wora söner vpwexa såsom plantor j theres vngdom. Psalt. 144: 12 (öv. 1536). (Svenskheten) stämplades som en främmande planta på Finlands jord. SvFolket 7: 391 (1938). jfr (†): Thet skal wara itt söndrat Konungarike, Doch skal aff jerns planto bliffua ther vthi. Dan. 2: 41 (Bib. 1541; Luther: von des eisens pflantze; Vulg.: de plantario ferri; aram, niṣbetā, planta, här sannol.: fasthet; Bib. 1917: järnets fasthet); jfr GlDan. 2: 41 (Bib. 1541). — särsk.
a) (numera i sht skämts.) bildl., om barn l. unge; jfr TELNING. Münchenberg Scriver Får. 35 (1725). Der växte uti Hildings gård / två plantor under fostrarns vård. Tegnér (WB) 5: 5 (1822). Små plantorna voro roliga jag klipte pappersgubbar åt gossarne. Topelius Dagb. 2: 16 (1835). Risberg Aisch. 7 (1890; om lejons ungar). Adelsköld Dagsv. 1: 53 (1899). jfr HIMMELS-, KÄRLEKS-, LIVS-, MÄNNISKO-, ÄKTENSKAPS-PLANTA.
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (†) ss. (skämtsam l. nedsättande) beteckning för (fullvuxen) person; ss. enkelt ord anträffat bl. med karakteriserande adjektivattribut. Så? du är mig en vacker planta. Altén Fästm. 7 (1796). FRuneberg (1878) hos Söderhjelm Runebg 2: 540. jfr HEDERS-PLANTA.
c) (†) i uttr. i första plantan, i sin planta, under sin första tid, på det första (svaga o. ömtåliga) utvecklingsstadiet, i sin linda; jfr FRÖ, sbst.1 3. Runius (SVS) 1: 204 (1708). Församlingen var då i sin planta, men är nu genom Guds ords tilväxt stadgad. SvMerc. 1761, s. 354.
Ssgr (i allm. till 1 a. Anm. Vissa här anförda ssgr, ss. -grop, -hål, -pinne, -spade, -stock, kunna äv. hänföras till planta, v.): A: (1 a, 1 b) PLANT-AVSTÅND~02 l. ~20. avstånd mellan plantor (vid plantering). LAHT 1901, s. 151. —
(1 a, 1 b) -BESTÅND. [jfr t. pflanzenbestand] (i fackspr.) jfr bestånd 11 a. Björkman Skogssk. 241 (1868; om unga träd). Stundom kan plantbeståndet (vid odling av säd) blifva så tätt, att derigenom afkastningen i betydligare mån nedsättes. MosskT 1892, s. 274. —
-BÅR, r. l. f. skogsv. o. trädg. för transport av plantor vid plantering l. omskolning o. d. Haller o. Julius 196 (1908). —
(1, 2) -BÄDD. [jfr d. plantebed] trädg. för odling av växter iordningställt jordstycke; särsk. till 1 a: plantsäng. Juhlin-Dannfelt 65 (1886). Koch EmigrLand 251 (1910; om plantsäng). —
-BÄNK. (plant- 1741 osv. plante- 1735—1787) trädg. bänk (se d. o. I 3 a) för plantor som äro avsedda till utplantering; ngn gg äv. bildl.; jfr -skola 1, 2. VDAkt. 1735, Syneprot. F III 7. Sundén (1888; äv. bildl.). —
(2) -DJUR. (plant- 1786—1822. plante- 1759) [jfr d. plantedyr, t. pflanzentier] (†) zool. benämning på vissa lägre djur som intaga en mellanställning mellan djur o. växter, zoofyt; jfr djur-växt, växt-djur, ört-djur. SvMerc. V. 1: 318 (1759). Ehrenheim Phys. 1: 321 (1822). —
(2) -FOSTER. [jfr d. plantefoster, t. pflanzenkeim] (†) bot. växtanlag, grodd, embryo; jfr foster 3. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 240 (1857). —
-FRÖ. (plant- 1853 osv. plante- 1918) (i bygdemålsfärgat språk) frö till (köks)trädgårdsväxter. Götlind SagSäg. 173 (i handl. fr. 1853). Wägner ÅsaH 190 (1918). —
-GREP. trädg. liten grep för upptagning av plantor ur jorden o. andra planteringsarbeten. GbgTrädgFPrisuppg. 1895, s. 23. —
-HAGE. (plant- 1757—1808. plante- 1751) [jfr d. plantehave] (†)
1) område som inhägnats för att skydda där planterade (l. ss. resultat av sådd l. självsådd uppkomma) trädplantor; äv.: plantskola; jfr plantage-hage, planter-hage, planterings-hage. Plante-hagar voro anlagde vid Cimbris af idel Pilar, der käpparne nedsattes at växa och at sedan utplanteras kring Byarna, på denna skoglösa ort. Linné Sk. 141 (1751). EconA 1808, juli s. 117.
2) mindre anläggning för odling av vissa växter, trädgård. Kål och .. Tobak skötes i plant-hagarne. VetAH 1757, s. 271. —
-KLIMP, r. l. m. i sht skogsv. jordklimp som omger rötterna på en för plantering avsedd planta (l. på flera samtidigt uppgrävda plantor som vuxit intill varandra); jfr klimp, sbst.1 c. 2NF 21: 1021 (1914). —
-KNIPPA l. -KNIPPE. knippa av (tätt intill varandra uppvuxna) plantor; förr särsk.: av jordklimp sammanhållen knippa av trädplantor, avsedd för plantering; jfr knipp-plantering. Arrhenius Jordbr. 3: 226 (1861; vid plantering). Ett antal plantknippor af olika stråsädessorter. UtsädT 1907, s. 224. —
-KORG. skogsv. för förvaring av ur jorden upptagna plantor. —
-KUR; pl. -ar. trädg. om ett slags förr använd mindre drivbänk med förhöjda väggar, avsedd för uppdragande av melonplantor; jfr kur, sbst.2 i. Lundström Trädg. 37 (1852). —
-LAGE; anträffat bl. i pl. best. -lagerna. [till lage, sbst.1] (†) = -lave. Broocman Hush. 1: 80, 81 (1736). —
-LAND. (plant- 1624 osv. plante- 1720—1853) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) planteringsland; förr särsk. om land för odling av kålrötter o. d. (vilket gödslades gm bränning av lövrika kvistar o. d.); jfr land 1 a α. (Ingen borgare får hava eld) iblandh gårdherne och huusen, ey heller plantland i staden brenne. BtÅboH I. 3: 34 (1624). Modin GTåsjö 179 (1916). —
-LAVE. (plant- c. 1730 osv. plante- 1747—1780) trädg. anordning för odling av plantor till utplantering l. för drivning av växter; särsk. om icke glastäckt kallbänk med l. (numera vanl.) utan brädbotten o. fötter; jfr lave 10. Broman Glys. 3: 15 (c. 1730). Drifbänkar .. (äro) med fönster betäckta, varma plantlafvar, som användas för drifning af växter. NF 3: 1446 (1880). Levander DalBondek. 1: 371 (1943). —
(1, 2) -LIK, adj. [jfr d. plantelig, t. pflanzengleich] särsk. (i sht i vitter stil) till 2: lik en växt; särsk.: som lever utan att förflytta sig o. utan att ha tydliga förnimmelser, vegeterande, vegetativ; lugn o. (halvt) omedveten. Plantlik omedvetenhet. Hallström Våren 120 (1898). Våra plantlikt svaga kunskapsorgan. NArgus 1923, s. 148. Heerberger Dag 315 (1939). särsk. (†) med. om liv: som befinner sig på fosterstadiet; jfr -liv slutet. Schützercrantz 2Förlossn. 189, 190 (1786). —
(2) -LIV. [jfr d. planteliv, t. pflanzenleben] (numera mindre br.) växtliv, vegetativt liv; äv. bildl., om människoliv som liknar en växts liv: lugnt o. (halvt) omedvetet liv, vegeterande liv. Möller 2: 585 (1785). Atterbom Minn. 82 (i senare bearbetat brev fr. 1817; i eg. bet.). Siwertz Cirk. 78 (1907; bildl.). särsk. (†) med. fosterliv, fosterstadium; jfr -lik slutet. Cederschiöld Ordl. 12 (c. 1847). jfr: Barnet börjar, där allt lefvande börjar, i modersskötet, dess första lif är ett plantlif. Topelius Tb. 83 (1895). —
-REMSA, r. l. f. (förr) skogsv. jordremsa med däri växande plantor som upptogos sammanhängande för transport till planteringsstället; jfr -klimp, -knippa. Arrhenius Jordbr. 3: 226 (1861). —
(2) -RIKE(T). [efter nylat. regnum plantarum] (†) växtrike(t). Hof Underr. 177 (1766). Santesson Sv. 16 (1887). —
-ROT.
-RUGGE. skogsv. klunga av tätt intill varandra (upp)-växande (träd- l. busk)plantor. Geete o. Grinndal 98 (1923). —
-RUTA, r. l. f. skogsv. (av plantor bevuxen) fläck som besåtts vid ”rutsådd”. SkogsvT 1911, Fackupps. s. 39. —
-SKOG. skogsv. skog som befinner sig på det yngsta åldersstadiet; särsk.: skog under 15 år. JernkA 1851, s. 221. NordFörsäkrT 1927, s. 245 (om skog under 15 år). —
-SKOLA, r. l. f. (plant- 1722 osv. plante- c. 1662—1758) [jfr d. planteskole, t. pflanzschule]
1) skogsv. o. trädg. anläggning där unga växter odlas, till dess de bli lämpliga för plantering; förr särsk. (i fråga om träd) om (del av) sådan anläggning för de yngsta plantorna; jfr frö-, träd-skola. Rosenhane Oec. 100 (c. 1662). Juhlin-Dannfelt (1886; om anläggning för de yngsta trädplantorna). Hellström NorrlJordbr. 450 (1917).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t., ävensom av lat. seminarium] bildl.; särsk. om plats l. krets av personer l. inrättning l. förhållanden varifrån ngn l. ngt utgår l. där ngn l. ngt (under gynnsamma villkor) får sin första utveckling l. förberedes för ngt: utbildningsanstalt, skola; rekryteringsbas; utgångspunkt, ursprungsort; härd; förr äv. i uttr. en plantskola av ngra, om krets av personer som undergå utbildning (o. därigm bli användbara ss. innehavare av vissa tjänster o. d.). Therigenom kan Öfverheten giöra sig sielfvom en plant-Schola af Generaler. Richardson Krigsv. 2: 189 (1741). Landet saknar fabriker, dessa plantskolor för nöd och brott. Palmblad Norige 75 (1846). 3SAH LVIII. 2: 84 (1947).
3) (†) koloni; jfr -stad 2. Greklands plantskolor på mindre Asiens kust. Bremer GVerld. 4: 221 (1861).
-jord. 1) jord som passar till l. användes i en plantskola. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 411. 2) areal som utnyttjas ss. plantskola. 10 har plantskolejord. SkogsvT 1912, Fackafd. s. 55.
-SKOTT. (föga br.) ung växt, groddplanta. Blomman visar sig för oss först som ett groende frö, sedan som plantskott. Bremer FamH 2: 134 (1831). Hansson Nott. 80 (1885). —
-SKULLE, r. l. m. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kallbänk bestående av låda med brädbotten o. fötter; jfr -lave. Aken Reseap. 364 (1746). Levander DalBondek. 1: 371 (1943). —
-STAD. [jfr d. plantestad, -sted, t. pflanzstadt, -stätte] (†)
2) koloni; jfr -skola 3. SvMerc. 1: 609 (1756; i referat av en tysk avhandling). Rotteck Hist. 1: 250 (1836; klandrat ss. germanism i SvLittFT 1837, sp. 55). —
-STICKA, r. l. f. (†) trädg. (i jorden nedstucken) sticka med (ny)planterad växts namn på, sticketikett. Topelius Fält. 4: 407 (1864). —
-STOCK. [jfr d. plantestok, lt. plantstokk, t. pflanzstock] trädg. i ena ändan spetsad träpinne att göra planteringshål med. Fischerström 3: 64 (1782). —
-STÄLLE. (plant- 1764 osv. plante- c. 1668 (: planze-)) [jfr t. pflanzstelle] särsk. (†): plantskola; äv. bildl. 2Saml. 10: 54 (c. 1668; bildl.). Fernow Värmel. 637 (1779). —
-SÄNG. (plant- c. 1635 osv. plante- 1640—1702)
1) skogsv. o. trädg. säng l. land där (för utplantering avsedda) plantor växa; jfr frö-säng 1. Schroderus Dict. 70 (c. 1635). SvSkog. 357 (1928).
(2) -SÖMN. (plant- 1883. plante- 1797) [jfr d. plantesøvn, t. pflanzenschlaf, nylat. somnus plantarum]
1) (†) om förhållandet att vissa växters blad o. blommor vid mörkrets inbrott intaga en förändrad ställning, växternas sömnrörelser. LittT 1797, s. 176 (efter d. källa).
-UPPDRAGNING~020. skogsv. o. trädg. odling av plantor (till dess de bli lämpliga för utplantering). Sonesson HbTrädg. 458 (1919). —
-UPPSLAG~02 l. ~20. skogsv. om plantors uppväxande efter sådd l. (i sht) självsådd; särsk. konkret: bestånd av nyuppkomna plantor. SkogsvT 1907, s. 86 (konkret). Därs. 1910, Fackupps. s. 244. —
(2) -VÄRLD(EN). [jfr d. planteverden, t. pflanzenwelt] (†) växtvärld(en), växtrike(t); äv. om växterna på en viss plats, vegetation(en). Böttiger 4: 300 (1869). Plantverlden förmår icke dölja den hvita sandbottnen (på heden). Santesson Sv. 111 (1887). —
(2) -VÄV. [jfr t. pflanzengewebe] (†) växtvävnad. Ett tyg, förfärdigadt af en plantväf liknande palmbladen. SvLittFT 1836, sp. 511. —
-ÄMNE. (†)
B (†): PLANTE-BÄNK, -DJUR, -FRÖ, se A. —
-GÅRD.
2) = plant-skola 2. Sylvius Curtius 581 (1682; lat. orig.: seminarium). Ächtenskap är Himlens plante-gård. Runius (SVS) 1: 299 (1713). Topelius Ljung 20 (1871, 1889). —
-HAGE, se A. —
-KÅL. om ett slags kål. Hvit hufvudkål, Krus kål, Blad kål, Plantekål. (Lundin o.) Strindberg GSthm 547 (i handl. fr. 1597). —
(2) -KÄNNING. växtkännedom, botanik. Fries 2Linné 1: Bil. 28 (i handl. fr. 1740). —
(2) -KÄRL. [jfr d. plantekar] bot. kärl (se d. o. 2 b) hos växt. LittT 1797, s. 170 (efter dansk källa). JournSvL 1798, s. 367. —
-LAND, -LAVE, se A. —
(2) -SAFT. [jfr d. plantesaft, t. pflanzensaft] bot. växtsaft. Wallerius Åkerbr. 15 (1761). LittT 1797, s. 173 [efter d. plantesaft]. —
-SKOLA, -STÄLLE, -SÄNG, -SÖMN, se A.
Spoiler title
Spoiler content