SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FYR fy4r, sbst.1, r. l. m. ((†) n. PolitVis. 146 (c. 1550), Dähnert (1784)); best. -en, äv., vard. o. i poesi, -n; pl. -ar ((†) -er VetAH 1773, s. 100, Rinman (1788)).
Ordformer
(feuer 1640 (: feuermörser)1768 (: feuervärkeri). feur 1658 (: Feurfath)1746 (: Feurfat). feyr 1711. fir 1749. fijijr 1549 (: fijijrskeed). fur 1642 (: furror (dvs. fyrrör)). füer 1776 (: füerfat). für (führ) 1638 (: fürmösser)1776 (: Fürfat). fyer 1645 (: fyerkugler). fyr (fyhr, fyyr) VarR 35 (1538: fyyrbal) osv.)
Etymologi
[fsv. fyr (i ssgrna fyrbalder, fyrlänz, fyrpil), liksom d. fyr av mnt. vūr, vǖr, vüer, n., eld, motsv. isl. (poet.) fúrr o. fýrr, m., fht. fuir, fiur (t. feuer), feng. fȳr (eng. fire), gr. πῦρ (se EMPYRÉ). Jfr HÄLSEFYR. Inflytande från eng. fire torde delvis föreligga i bet. 2, särsk. i bet. 2 a. I bet. ’fyrbåk', ’fyrtorn' (se 7) är ordet åtm. delvis ellips av FYR-BÅK]
1) (i sht i fackspr. samt vard.) i allm.: eld, låga, flamma. Stiernhielm Ut. C 1 b (1658, 1668). Lind (1749). Din pipa skulle hålla fyren bra mycket bättre om (osv.). Almqvist Comfort 245 (1913). Elden (i kaminen) dånade i full fyr. Didring Malm 1: 131 (1914). Huru brasan i vrån tog fyr. Folcke Männ. 32 (1918). — särsk.
a) i uttr. som beteckna tända; jfr ELD 1 c.
α) (vard.) i uttr. sätta fyr (på ngt). TurÅ 1915, s. 101.
β) (i fackspr.) i uttr. sticka fyr. Allt har .. varit klart för att ögonblickligen ”sticka fyr” under pannorna. Wrangel SvFlBok 384 (1898). 2NF 7: 171 (1907).
γ) (†) i uttr. giva fyr (jfr 6 a), tända på. Tecken gifwas at minören gifwer fyr. Gustaf II Adolf 255 (1621).
b) (†) i fråga om bränning ss. straff: bål; jfr ELD 6 a. Hedhningar achta Horerij / För större synd än Tiufwerij, / Och plägha them kasta på fyr. Fosz 98 (1621).
c) (†) om elden i helvetet; jfr ELD 6 d. Sielen skal lijdha heluetis fyr. Ps. 1572, Wijsa om dryck. A 3 b.
d) (†) sjöt. om ljus l. sken från skeppslanterna; äv.: skeppslanterna. När man säger et Skepp förer en, två eller tre fyrar acter, så förstås at så många lanterner äro antände på hackebrädet. Dalman 22 (1765). ReglFl. 1834, 1: 194. Schulthess (1885; med hänv. till blysa).
e) sjöt. om visst slag av fyrvärkeripjäs; äv. om skenet från dylik pjäs; i ssgn BLÄNK-FYR (se d. o. I).
f) (†) oeg. i namn på vissa sjukdomar; jfr BRAND, sbst.1 I 4, ELD 1 l; särsk. i uttr. sankt Antonii fyr, Antoniuseld (se d. o. 1 o. 2). IErici Colerus 1: 259 (c. 1645). — jfr KALL-FYR.
g) [jfr t. feuer und flamme] i allittererande sammanställningar med FLAMMA.
α) (numera mindre br.) bildl., ss. beteckning för upphetsning l. entusiasm o. d., i uttr. fyr och flamma l. flammor, förr äv. flammor och fyr, eld o. låga (lågor); särsk. i uttr. vara l. råka o. d. i fyr och flamma (flammor); jfr BRAND, sbst.1 I 1 d, ELD 3 a o. c. Han brann i flammor och fyr. Wetterbergh SamhKärna 1: 108 (1857). Hela hopen (var) i fyr och flamma. SDS 1898, nr 164, s. 1. OOttelin i AB(A) 1914, nr 70, s. 9. Den socialdemokratiska pressen .. är i dessa dagar fyr och flamma. SvD(B) 1919, nr 186, s. 5.
β) (†) i uttr. fyr och flamma ss. ett svordomsliknande uttr.: ”blixt och dunder”. Folket sade: ”fyr och flamma! / Nu är gubben ung på nytt”. Runeberg 5: 33 (1860).
2) (i fackspr. samt vard.) för visst ändamål (t. ex. matlagning l. uppvärmning l. smältning o. d.) underhållen eld i spisel l. ugn l. under ångpanna l. på härd o. d. l. i det fria; äv. om för omedelbart tändande iordningställd samling ved l. kol o. d.; jfr ELD 5 o. 6. Fyr i kaminen, kokt vatten. Carlén Ensl. 2: 242 (1846). Boman tände fyren för att koka kaffe. TurÅ 1896, s. 199. Släck af fyrarna (under ångpannorna). InternSignalb. (1902). Fyren (på John Ericssons lokomotiv Novelty) vidmakthölls genom en blästerinrättning. 2UB 9: 191 (1905). Hon slår upp ugnsluckan för att se efter fyren som en maskinist på sin post. Öberg Son. 11 (1905). (Periodiska kalkugnar) eldas med direkt fyr på ugnsbottnen. 2NF 13: 635 (1910). Göra upp fyr. Östergren (1922). — jfr BJÖRKVEDS-, KOL-FYR m. fl. — särsk.
a) tekn. om lagret av brinnande bränsle i eldstaden till en ångpanna o. d. Vanligen håller .. (eldaren) för tjock fyr och klagar öfver ”dåligt drag”. Frykholm Ångm. 44 (1881). Rosten i maskinen hade smält sönder, så att fyren fallit ned. SD(L) 1897, nr 605, s. 2. Sedan tåget stannat, gjorde föraren och eldaren gemensamma ansträngningar för att nedskjuta fyren mot fallrosten. PT 1905, nr 277 A, s. 2.
b) bärgv. om skiffereld för rostning av alunskiffer. VetAH 1773, s. 100. Rinman (1788). Industritidn. Norden 1926, s. 175.
3) (i fackspr.) om brinnande glöder l. dyl. ss. antändningsmedel; jfr ELD 4 b. Tändningen (av resmilan) sker på det sätt, att antingen glödande kol eller brinnande torrved (s. k. ”fyr”) nedsläppes i pipan. Cnattingius Skogslex. 69 (1875, 1894).
4) (numera knappast br.) koll.: brännmaterialier, bränsle; jfr BRAND, sbst.1 I 7. Skall jag lägga mera fyr på elden? Carlén Ensl. 2: 271 (1846).
5) (i fackspr. samt, i vissa trakter, bygdemålsfärgat o. vard.) om ugn l. uppvärmningsapparat. Hygiea 1868, s. 208 (om eldstad för kemiskt laboratorium). Nederst i .. (den halländska ryggåsstugan) befann sig den ofantliga ”fyren”, ett konstlöst murverk af ler och gråsten. Hofberg Skogsbyggarl. 12 (1881). Varmapparat (”fyr”) för pressjärn. WoL 466 (1889). Den stora, i regeln mitt på golvet (i snickarvärkstaden) placerade fyren .. är hel ock hållen murad av tegel. GChambert i Landsm. XVIII. 1: 20 (1912). — jfr LIM-, PRESS-FYR.
6) i fråga om skjutning med eldvapen.
a) [eg. specialfall av 1 a γ; jfr ELD 9 a] (numera föga br.; se dock nedan under β) i sht mil. i uttr. giva fyr, giva eld, skjuta; jfr ELD 9 a. Fienden begynte att gifva fyr. AOxenstierna 1: 108 (1627). Hela denna (turkiska) flotta gaf feyr mit för keijserliga Serailen. KKD 5: 227 (1711). Dalin (1851). — särsk.
α) med prep. : rikta eld mot (ngn l. ngt), skjuta på (ngn l. ngt). InstrArcher. 19/11 1667, mom. 14. Crusenstolpe Tess. 4: 264 (1849). — (†) elliptiskt; jfr β. Fyr på den som vågar bära hand på Tellheim. Björn MvB 73 (1793).
β) i kommandoord o. d., numera bl. i uttr. ge fyr ss. (från o. med år 1924 icke mera i militärt fackspr. förekommande) kommando till avgivande av salveld samt (fullt br.) elliptiskt, enbart fyr, ss. lystringsrop till kanonservisen omedelbart före avfyrandet av artilleripjäs. Fort, geer fyr. NHolgeri Troijenb. F 1 b (1632). Gif fyyr. Decker (c. 1700) hos Oxe Vitt. 50. Rörer ej tryckpinnan, förr än det befalles .. Fyr. ReglInf. 1751, s. 72. Kom:o-ordet ”Ge fyr” får icke utsägas så tidigt, att ej noggrann sigtning medhinnes. ExInf. 1871, s. 100. Kanonens affyrning kommenderas: 1:o Rör i! .. 2:o Fyr! ExFältartill. 1893, 1: 107 jfr: Han hörde them (dvs. danskarna) ropa monge gongor fyhr. Svart G1 38 (1561). — särsk. (†) bildl. o. i överförd anv. Det allerskönste Verginske Taback, som i staden / Fins; här är Eld, här är Lunta, gif Fyr; lät-gnistra, lät rökia. Stiernhielm Herc. 235 (1658, 1668). ”Vi dricka brorskål nu: lägg an! ge fyr!” MarkallN 2: 204 (1821). Löwstädt BrLustig 8 (1826).
b) (†) eldgivning, skjutning, skottlossning; jfr ELD 9 b. Tug (dvs. två) hundradhe bösser, / leth konungen lossa, / han håller stort fyr. PolitVis. 146 (c. 1550). Fyr och Helsning för Slottet aff passerande Skepp. Coyet Skääl L 2 a (1659). Dähnert (1784). — särsk. med tanken fäst vid den eld som vid skottlossningen framträder ur vapnets mynning; jfr ELD 9 b β. När denna stora kung (dvs. Karl XII) marscherar, / Och framför honom eld och fyr, / Så tycks han verlden vill regera. Beijer Vitt. 364 (c. 1700).
7) [eg. specialfall av 2] om anordning till vägledning för sjöfarten under mörker medelst ljussken, urspr. utgående från ett på en hög punkt (t. ex. toppen av ett torn l. en hög ställning) brinnande bål, numera från på särskilt sätt konstruerad ljusalstrande apparat anbragt å en (vanligen) tornlik byggnad o. d. l. ombord på ett förankrat fartyg l. på en boj; dels (i sht i fackspr.) om själva ljusskenet, dels om den byggnad (torn l. hus l. ställning o. d.) i vilken den ljusalstrande apparaten inrymmes, fyrbåk, fyrtorn; ngn gg om fyrskepp l. lysboj. Tänd, släckt fyr. Fast fyr (jfr a), på land l. på ett grund ute i havet l. dyl. uppförd fyr. Flytande fyr, om fyrskepp l. lysboj. En laga ransakning i orten .. (må anställas), då med visshet ärfaras kan, om fyren (vid Kullen) någon tijd varit försummad och utan eld. 2RARP 5: 39 (1727). Fyren eller Lyktan står på den västra högden af Kullaudden. Linné Sk. 322 (1751). Fyren har 6 stora och 3 mindre Reflektions-speglar. Klint Kart. 27 (1807). Man (kunde) från det inre af fyren höra den döendes stönande. Kullberg Portf. 58 (1836). Brinn, klara fyr! Böttiger 1: 8 (1856). Snart .. kom en vild snöstorm, som gjorde det omöjligt att se några fyrar. De Geer Minn. 1: 260 (1892). Fyrarnas lysvidd .. eller det afstånd, hvarpå fyrarna under normala synförhållanden böra synas. Smith NautOrdb. (1915). — jfr AGA-, ANGÖRINGS-, BI-, DIREKTIONS-, ENS-, FISKAR-, FISKE-, FOTOGEN-, GAS-, GASOLJE-, HAMN-, HAVS-, INSEGLINGS-, KUST-, LED-, LINS-, SPEGEL-, STENKOLS-, VED-, VILL-, ÖVERENS-FYR m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr. avseende fyrskenets karaktär; jfr BLINK-, BLIXT-, BLÄNK-, KLIPP-, VÄXEL-FYR. Fast fyr l. fyr med fast sken, förr äv. stadig l. stående fyr, fyr med oavbrutet sken. Stadig fyr med jemt lysande sken. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Hammarshus stående fyr på Bornholms norra udde. Gosselman Erth. 43 (1842). NF (1882). ListaSvFyr. 1884, s. 3. fast fyr med blänk, förr äv. med blink, fyr med fast sken som regelbundet avbrytes av en l. flera blänkar föregångna o. efterföljda av kortare förmörkelser. NF (1882). InternSignalb. (1886). Konow (1887). intermittent fyr, fyr vars fasta sken plötsligt förmörkas under kortare tid än skenet varar. InternSignalb. (1902).
b) (ny anv.) i utvidgad anv., om ljusanordning till vägledning för lufttrafik; i ssgrna FLYG-, LUFT-FYR samt elliptiskt för dessa ssgr.
c) (ny anv.) i utvidgad anv., om ljusanordning för reglerande av gatu- l. landsvägstrafik; i ssgn TRAFIK-FYR samt elliptiskt för denna ssg.
Ssgr (i allm. till 7): A: FYR-ANLÄGGNING~020. fyrväs. särsk. konkret. TT 1883, s. 167.
-APPARAT. fyrväs. ljusalstrande apparat i fyr med därtill hörande system av linser o. speglar m. m. AB 1865, nr 31, s. 4. Smith NautOrdb. 134 (1915).
-AVGIFT~02, äv. ~20. jfr BÅK-AVGIFT.
-BETJÄNING. (i sht i fackspr.) fyrpersonal; numera bl. i fråga om personalen å ngn viss fyr. Gynther Förf. 3: 322 (1852).
-BETJÄNT. (†) person tillhörande fyrpersonalen. ReglLotsv. 1799, s. B 1 a. Fyrbetjent, som .. beträdes med fylleri, skall .. böta tio Riksdaler. SFS 1862, nr 47, s. 32. Därs. 1907, nr 32, s. 2.
-BITRÄDE~020. fyrväs. befattningshavare av lägsta graden på fyrskepp l. fyr l. gasstation. SFS 1862, nr 47, s. 6.
(1) -BOLL. (fyre- c. 15851619) [fsv. fyrbalder (fyrbal, fyrebol), av mnt. vūrbal]
1) (förr) med brandsats fylld projektil (urspr. bestående av en med beck överdragen säck av lärft o. d.) vilken avsköts ur en mörsare för antändning av målet l. till förlustelse; jfr -KULA 1. VarR 35 (1538). KungörHandel 23/4 1793, s. 3. Heidenstam Svensk. 1: 248 (1908). (†) bildl.: person som lätt råkar i eld o. lågor. Lind (1749).
2) (†) om svavelkis i bollform; jfr -KIS, -STEN 1. Bromell Berg. 69 (1730).
(2) -BOX. [efter eng. firebox] tekn. eldstad till ångpanna, särsk. till sådan av lokomotivtyp. TT 1871, s. 243.
-BYTARE, se -BÖTARE.
-BÅK. [jfr mnt. vūrbāke] fyrtorn; urspr. om torn på vars topp en eld hölls brinnande till vägledning för sjöfarten; numera nästan bl. om mindre fyrtorn. Månsson Siöb. 82 (1644). AtlFinl. 26: 6 (1899). särsk. bildl. om ngt som upplyser l. vägleder; stundom: ledstjärna, rättesnöre. Somliga Genier har till fyrbåk att öfverända kasta vissa triviala principier. CAEhrensvärd Brev 2: 33 (1795). Vår evangelistskola har .. fått vara en fyrbåk, varifrån ljus, kunskap och civilisation spritt sig ut i vida kretsar. DagbrKongo 257 (1911).
-BÅKS-AVGIFT~02 l. ~20. (knappast br.) fyr- och båkavgift. Larsen (1884). Auerbach (1908).
-BÅKS-BETJÄNING. (†) fyrpersonal. ReglDykComp. 1802, s. A 3 a. —
-BÅKS-BETJÄNT. (†) vid fyrplats anställd person. Flintberg Lagf. 5: 380 (1803).
-BÅKS-PÄNNINGAR, pl. (†) = -BÅKS-AVGIFT. LReg. 293 (1680). Calwagen Sjölex. (1853).
(1) -BÅT. (förr) mindre brandskepp. JRöding i 1VittAH 1: 231 (1755). Dalin (1851).
(2) -BÄCKEN. (förr) mindre fyrfat. BoupptSthm 12/3 1669, s. 378. Torpson Eur. 2: 354 (1896).
(1) -BÖSSA. [jfr mnt. vūrbusse] (förr)
1) eldhandvapen för skjutande av mindre brandprojektiler. JRöding i 1VittAH 1: 172 (1755). Dalin (1851).
2) elddon i form av en liten pistol? VTrolle (1770) hos Trolle-Bonde Hesselby 125.
(2) -BÖTARE l. -BYTARE. (-bytare (-bijtare) 16551884. -bötare 16631681. -böter 1568) [sv. dial. (Södermanl.) fyrbit; jfr d. fyrbøder, av mnt. vūrboter, av vūr, eld, o. bōter, vbalsbst. till bōten, böta, äv.: upptända (eld)] (i fråga om ä. förh.) person som har till uppgift att göra upp eld, eldare; särsk. om person som sköter uppvärmningen i större byggnad (slott o. d.). BtFinlH 4: 352 (1568; i fört. ö. hert. Johans hovfolk). Erik Andersson K. M:t fijrbijtare. AvvittrSthm 10/6 1655. (Sv.) Fyrbytare .. (eng.) Calefactor. Deleen (1829). Larsen (1884).
-DAGBOK~02, äv. ~20. fyrväs. vid fyrplats förd dagbok. —
(1) -DON. (†) elddon (se d. o. 1). Weste (1807; med hänv. till elddon). Meurman (1846; med hänv. till elddon).
-DRÄNG. (†) viss lägre befattningshavare vid fyrplats. KungörLotsbetjen. 1824.
-ELD.
1) (†) till 2: ständigt brinnande bål. Andersson Verldsoms. 2: 13 (1854). UB 3: 192 (1873).
2) (förr) till 7: eld som hölls brinnande på ett fyrtorn. Klint Kart. 67 (1807). Unge Dal. 2: 6 (1835).
-FARTYG~02, äv. ~20. fyrväs. fyrskepp. SFS 1844, nr 30, s. 27. FinBiogrHb. 1577 (1900).
(2) -FAT. [jfr mnt. vūrvat] (i sht förr) kärl med glödande kol, användt till uppvärmning l. till matlagning o. d., glödfat, glödpanna. BoupptSthm 25/8 1658. 2UB 1: 614 (1898).
(2) -FOT, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1905). (fyr- 16661872. fyre- 1603) (i sht förr) för uppbärande av kokkärl över elden avsedd ställning bestående av en järnring på (vanl. tre) fötter, brandring, fotring; jfr TRE-FOT. BoupptSthm 15/4 1603. BoupptVäxiö 1872.
(1) -GEVÄR. (†) = -BÖSSA 1. Brask Pufendorf Hist. 58 (1680).
(2) -GRYTA. (förr) jfr -KORG; särsk. om stor järnkorg i vilken eld brann till vägledning för sjöfarten; jfr FYR, sbst.1 7. Klint KustÖstersjön 99 (1815).
-GÄLD, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1916). [jfr ä. d. fyrgæld] (†) = -PÄNNINGAR. Fyrgeltet som man plägar taga i Sundet. Coyet Skääl L 2 a (1659).
-HÅL.
1) till 2: i spiselhäll anbragt hål genom vilket värme meddelas åt kokkärl som är placerat över detsamma. Stål Byggn. 2: 33 (1834). Cederström Minn. 120 (1913).
2) (i fackspr.) till 5: hål i eldstad gm vilket bränsle införes, eldstadshål. Rinman (1788). 2NF 28: 628 (1918). Anm. till 2. I denna bet. kan ordet äv. hänföras till FYRA, v.1 (se d. o. 3). —
-INGENJÖR. fyrväs. (titel på) tekniskt utbildad tjänsteman i lotsstyrelsen. Gynther Förf. 3: 329 (1852; möjl. efter handl. fr. 1841).
-INRÄTTNING~020. konkret.
1) fyrväs. = -VÄSEN. Öfver Lots- och Fyr-inrättningen .. har Chefen för Sjöförsvars-Departementet högsta inseendet. SFS 1862, nr 47, s. 1. Ledig tjänst vid fyrinrättningen. PT 1909, nr 268 A, s. 4.
2) (mindre br.) fyr (se FYR, sbst.1 7). Fyrinrättningar finnas .. (bl. a.) å Svartklubben. Höjer Sv. 1: 65 (1873).
3) (mindre br.) = -APPARAT. Ahlman Suppl. (1883).
(1) -ISEN. [efter t. feuereisen] (†) eldstål. Grundell UnderrArtill. 219 (1705).
-JOURNAL. (†) fyrdagbok. ReglLotsv. 1820, s. 31. SFS 1862, nr 47, s. 31.
(1) -KIS. (†) svavelkis; jfr -STEN 1. Bromell Berg. 69 (1730).
(2) -KOX. (i fackspr.; mindre br.) visst slag av kox; jfr -KOL. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 31. TLev. 1901, nr 18, s. 1. Anm. Jfr anm. till -HÅL 2.
(2) -KOL. (i fackspr.; mindre br.) visst slag av grova stenkol, särsk. användt till eldning under ångpannor o. d. GT 1788, nr 72, s. 4. Grofva stenkol eller såkallade fyrkol. VetAH 1817, s. 50. 5SvGeolU 6: 258 (1915). Anm. Jfr anm. till -HÅL 2.
(2) -KORG. (†) eldkorg. Alm(Ld) 1753, s. 38. Bergman GotlVisby 55 (1858).
(1) -KRANS. (förr) eldkrans. GR 16: 408 (1544). 2NF 22: 343 (1915).
(1) -KULA.
1) (förr) = -BOLL 1. OxBr. 9: 653 (1645). Billmanson Vap. 282 (1882).
2) (†) om lysande meteor, bolid. Hiärne 2Anl. 119 (1702).
-LAMPA. fyrväs. SD 1893, nr 23, s. 4.
(1) -LANS. [fsv. fyrlänz; jfr t. feuerlanze] (förr) lans försedd med ett rör i spetsen innehållande brandsats för åstadkommande av en utskjutande eldslåga l. en laddning för utskjutande av kulor. Spak KatalArtillMus. 78 (1888).
-LJUS, n. i sht fyrväs. jfr -SKEN. NF 2: 748 (1877). På ön (Nidingen) finnas sedan 1832 två .. stentorn, .. båda .. försedda med ett fast fyrljus. 2NF 19: 948 (1913).
-LYKTA, r. l. f. fyrväs. lykta som åstadkommer belysningen i en fyr. VetAH 1793, s. 114.
(1) -LÅS. [jfr ä. d. fyrlaas] (förr) visst slag av lås till eldhandvapen (som ersatte luntlåset), hjullås; äv.: flintlås. CAdlersparre i VittAH 3: 221 (1788, 1793). I Sverige kallades hjullåset ”sint” eller ”fyrlås”. NF 4: 346 (1881).
-LÅS-MAKARE. (förr) person som tillvärkade fyrlås. BtSödKultH 8: 13 (1662).
-MAN, m. fyrväs. vid fyrplats anställd person. SFS 1886, nr 31, s. 3.
-MEDEL, pl. (i fackspr.) gm fyr- och båkavgifter inflytande statsinkomster; i sht i uttr. fyr- och båkmedel. BtRiksdP 1867, IV. 1: nr 20, s. 10. —
-MÄSTARE. fyrväs. (titel på) befälhavare på fyrskepp samt förman vid fyr med ständig bevakning l. vid gasstation. ReglLotsv. 1820, s. 30. 2NF 29: 146 (1919).
(1) -MÖRSARE. [jfr ä. d. fyrmørser] (fyr- 1614 osv. fyre- 15631615) (i fråga om ä. förh.) mörsare för kastande av fyrkulor. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 111. HHamilton i VittAH 17: 281 (1839, 1846). Schulthess (1885; med hänv. till mörsare).
(2) -PANNA. [jfr mnt. vūrpanne, t. feuerpfanne]
1) (i sht förr) = -FAT. BoupptVäxiö 1778. 2NF 28: 102 (1918).
2) (förr) om större korg av järn i vilken eld brann till vägledning för sjöfarten; jfr FYR, sbst.1 7. VetAH 1773, s. 243. ReglLotsv. 1820, s. 30.
(6) -PATRON. (förr) artill. antändningspatron, tändpatron. BeskrFästnPosArtill. I. 9—10: 89 (1895). Anm. Ordet kan äv. hänföras till FYRA, v.1 (se d. o. 4). —
-PERSONAL. (i sht i fackspr.) vid fyrväsendet anställd personal. SFS 1862, nr 47, s. 14.
(1) -PIL. [fsv. fyrpil; jfr t. feuerpfeil] (förr) pil med nära spetsen fästade raketer l. med i spetsen anbragt fyrkula. VarR 35 (1538). Tegel G1 1: 24 (1622). 2NF 22: 343 (1915).
(1) -PILS-STYCKE. (-pil- 1568) (förr) mindre artilleripjäs avsedd för kastning av fyrpilar. Gyllengranat SvSjökr. 1: 144 (i handl. fr. 1568). De stora Fyrpilarne skötos ur de så kallade Fyrpilsstycken, men de mindre med bågar. CAdlersparre i VittAH 3: 262 (1788, 1793). 2NF 25: 772 (1916).
-PLATS. fyrväs.
1) plats på land där en l. flera fyrar finnas. SFS 1856, nr 72, s. 31. 2NF 27: 1164 (1918).
2) plats ute på havet där fyrskepp är förlagt. Grundkallens fyrskepp .. afgår .. till Öregrund för att der intaga kol och afvakta lämpligt tillfälle att afgå till sin fyrplats. SD 1900, nr 208, s. 8.
-PÄNNINGAR, sbst.1, pl. (sbst.2 se sp. 1921). (i fackspr.) avgift som erlägges av in- o. utgående fartyg till underhåll av fyrar; numera i sht i uttr. fyr- och båkpänningar. Serenius (1741). Konow (1887). Björkman (1889).
(6) -RÖR.
1) [jfr ä. d. fyrrør, t. feurrohr] (†) skjutvapen, gevär? BoupptSthm 25/11 1642.
2) (förr) artill. antändningsrör (se d. o. 1). SFS 1887, Bih. nr 30, s. 53. Anm. till 2. Se anm. till -PATRON.
(2) -SKED. [jfr ä. d. fyrleppel o. ildsked] (förr) (järn)sked att bära glöder i. BtFinlH 3: 237 (1549). ÅgerupArk. Bouppt. 1743.
-SKEN. i sht fyrväs. jfr -LJUS. AB 1865, nr 31, s. 4. Fyrskenets höjd (å fyren vid Jussarö) öfver vattenytan (är) 30 m. 2NF 36: 831 (1924).
-SKEPP. fartyg med fyrapparat vilket utlägges o. fast förankras på ngt ställe där fast fyr ej kan byggas; jfr -FARTYG. Ekbohrn NautOrdb. 60 (1840). VFl. 1913, s. 31. jfr VRAK-FYRSKEPP.
-SKEPPARE. (i Finl.) befälhavare på fyrskepp. FFS 1870, nr 35, s. 3. AtlFinl. 26: 3 (1899).
(6) -SKRUV. (förr) artill. antändningsskruv, tändskruv. De Ron o. Virgin I. 1—3: 10 (1886). Anm. Se anm. till -PATRON.
(1) -SLAG. [jfr ä. d. fyrslag, ä. t. feurschlach, holl. vuurslag] (†) eldstål. BoupptSthm 15/6 1668, s. 1130.
(1) -SPETS. (†) spjutspets med därå anbragt fyrkula? HFinlH 2: 246 (1547).
-STAT(EN). (i fackspr.) sammanfattning(en) av den vid lotsvärkets fyrskepp, fyrar, mistsignalstationer o. gasstationer anställda personalen. SFS 1862, nr 47, s. 6.
-STATION. fyrväs. = -PLATS 1. SFS 1873, nr 3, s. 22. SvRike I. 1: 364 (1899).
-STEN. (fyr- 1637 osv. fyre- 1705) [jfr mnt. vūrsten, t. feuerstein]
1) (numera knappast br.) till 1: sten med vilken man kan slå eld; särsk. om svavelkis. Linc. (1640). Tuneld Geogr. 291 (1741). WoJ (1891). särsk. (förr) om till låset på äldre eldhandvapen hörande stycke av svavelkis l. flinta användt för att jämte stålet alstra gnistor till antändning av fängkrutet. OxBr. 11: 697 (1637). Till Sintlåsen nyttjades fyrsten, och flinta till Snapplåsen. CAdlersparre i VittAH 3: 222 (1788, 1793). Spak Handskjutvap. 46 (1890).
2) (förr) till 5: spishäll av sten. VDAkt. 1732, Syneprot. F III 7.
(1) -STÅL. (numera knappast br.) eldstål. Lindfors (1815; med hänv. till eldstål). EWigström i VFolk 13 (1893).
(1) -TECKEN. [jfr t. feuerzeichen] (†) signal medelst eld? Skal ingen vdi lägret, sedan vagt är vmslagin sit rör aff skiute, eller fyr tekn giffue. GR 10: 52 (1535).
-TORN. tornlik byggnad i vars övre del finnes ljusanordning till vägledning för sjöfarten, fyr. GT 1788, nr 128, s. 3. VFl. 1913, s. 31.
(1) -TUNNA. (förr)
1) med explosiva ämnen fylld tunna som kastades på stormande l. belägrande; stormfat. Weste (1807; med hänv. till stormfat).
2) tunnliknande ask med fnöske till uppfångande av gnistor vid eldslagning. Karlin KultM 22 (1888). SDS 1897, nr 17, s. 2.
(1) -TYG. (†) = -DON. Scherping Cober 2: 461 (1737). Bellman 1: 216 (1771).
(2) -UGN. (mindre br.) eldstad (av visst slag) i vilken bränslet vilar på en rost. Osbeck Resa 143 (1751, 1757). Nyblæus Pharm. 148 (1846). Östergren (1922).
-VAKTARE. fyrväs. person som är anställd för skötsel av en fyr; särsk. ss. titel på person som tjänstgör å fyrskepp l. fyr l. gasstation, i regel ss. fyrmästarens närmaste man. VetAH 1793, s. 122. VFl. 1908, s. 10.
-VÄRK, n. (fyr- 1558 osv. fyre- c. 1585) [jfr d. fyrværk, t. feuerwerk]
1) (förr) mil. till 1: sammanfattande benämning på sådan krigsattiralj som är avsedd att åstadkomma brand hos fienden (l. belysa hans företag); jfr ERNST-FYRVÄRK, ERNST-KROPP. (De som skola förestå arkliet böra) kunne berede och tilflye allehande säth och fyrverck etc. GR 28: 474 (1558). Någre hws blefwe af inkastadt fyrwerck jtende. HSH 33: 59 (1634). (Man skulle nästan kunnat sikta på K. XII) så upplyst fältet då var af fiendens fyrvärk. Därs. 7: 246 (c. 1750). Billmanson Vap. 281 (1882).
2) i sht mil. till 1: benämning på ammunition som innehåller krut l. tändsats; äv.: fyrvärkeripjäs. NF (1882). 2NF (1908).
3) (†) till 1, = -VÄRKERI 1; i ssgrna FYRVÄRKS-KAPTEN o. -KOMPANI. 4) (†) till 1: fyrvärkeri (se -VÄRKERI 3). AntecknSaml. 54 (1645). Samma qwäll (hölls) ett skönt Feuerwärk på then gamble Admiralitets holmen. RARP 4: 579 (1651). Arnell Moore 2: 101 (1830). 5) (†) till 1: elddon. Gubbar! vi röka, / Stoppa vårt knaster och fyrverket tar. Bellman 5: 157 (c. 1775). 6) (tillf.) till 7: fyrväsen. Svenska fyrverket. LfF 1913, s. 210.
-VÄRKS-KAPTEN. (†) till -VÄRK 3: fyrvärkarkapten. Henel 1729 117 (1730).
-VÄRKS-KOMPANI. (†) till -VÄRK 3: fyrvärkarkompani. Henel 1729 23 (1730).
-VÄRKSKROPP. (†) till -VÄRK 1: brandprojektil. Törngren Artill. 1: 41 (1794). HHamilton i VittAH 17: 278 (1839, 1846).
-VÄRKS-KULA. (†) till -VÄRK 1, = -BOLL 1; jfr -KULA 1. CAdlersparre i VittAH 3: 250 (1788, 1793). Dalin (1851; med hänv. till fyrkula).
-VÄRKS-LABORATORIUM. sjömil. till -VÄRK 2: laboratorium för laddning av granater, tillvärkning av raketer o. blänkfyrar m. m. Gynther Förf. 1: 435 (i handl. fr. 1820). Fyrverkslaboratoriet vid Karlskrona varf. RiksdRevStatsv. 1908, s. 112.
(1) -VÄRKARE. [jfr d. fyrværker, t. feuerwerker]
1) (förr) mil. urspr.: artillerist som tillvärkade fyrvärk (se -VÄRK 1) o. betjänade de artilleripjäser medelst vilka dessa kastades; senare: till krigsmakten hörande person som sysselsattes med tillvärkning av ammunition o. d. (jfr -VÄRK 2). Gustaf II Adolf 488 (1621). RP 4: 98 (1634). Risingh Kiöph. 95 (1669). 2NF (1908). jfr ARTILLERI-FYRVÄRKARE.
2) person som tillvärkar o. avbränner fyrvärkeripjäser. Dalin (1851). Östergren (1922).
-VÄRKAR(E)-KAPTEN. (förr) mil. till -VÄRKARE 1: kapten som var befälhavare över ett fyrvärkarkompani. Henel 1735 93 (1736). Oscar II i VittAH 22: 22 (1861; i fråga om förh. på Karl XII:s tid).
-VÄRKAR(E)-KOMPANI. (förr) mil. till -VÄRKARE 1: av fyrvärkare sammansatt truppförband. I Sverige sammanfördes på 1700-talet alla fyrverkare i fyrverkarekompanier, hvilka dock .. (1779) upplöstes. NF 5: 527 (1882). 2NF 9: 148 (1908).
-VÄRKAR(E)-KONST(EN). särsk. till -VÄRKARE 2. Block MotalaStr. Dedik. 6 (1708).
-VÄRKAR(E)-KÅR. (förr) mil. till -VÄRKARE 1: under åren 18451876 benämning på en militär kår som sysselsattes med tillvärkning av ammunition o. (krigs)raketer. Dalin (1851). Sthm 2: 69 (1897).
(1) -VÄRKE. (†)
1) = -VÄRK 1. HFinlH 2: 246 (1547).
2) = -VÄRK 4. Ekeblad Bref 1: 412 (1655). Chydenius 31 (1765).
(1) -VÄRKERI1004, stundom 0104, ngn gg 3~002. [jfr d. fyrværkeri, t. feuerwerkerei]
1) (numera föga br.) tillvärkning o. användning av fyrvärk (se -VÄRK 1); konst(en) att tillvärka o. använda fyrvärk; förr äv.: avdelning av krigsmakten vilken sysslar med tillvärkning av ammunition o. fyrvärk. BoupptSthm 6/10 1670, s. 1331. Capitein af Artollerie, Fyrwärkerij eller Mineurerne. OrdnWadstenaKrigzmHuus 1689, s. A 4 a. Iag .. (blev) excaminerad utij artiglerie, feurvärkerij och styrmanskonsten. HH XVIII. 3: 30 (1740). Sturtzenbecher (1805). NF (1882). jfr ERNST-, KRIGS-FYRVÄRKERI.
2) (†) = -VÄRK 1. HFinlÖ 1: 8 (1701). Sturtzenbecher Förel. I. 1: 56 (1794).
3) avbrännande av fyrvärkeripjäser i o. för signalering l. (i större mängd) för ögonfägnad vid festliga tillfällen; oftast om själva skådespelet som på detta sätt åstadkommes; äv. koll., om för detta ändamål tillvärkade pjäser, numera i sht om samtliga fyrvärkeripjäser som avbrännas vid ngt visst tillfälle; äv. om konst(en) att tillvärka o. använda fyrvärkeripjäser. Spegel 392 (1712). Alla paren gingo i nedra rummen .. att se ett feuervärkeri utmed stranden afbrännas. Tersmeden Mem. 2: 279 (1736). (Från Antwerpen) hämtades .. (till EXIV:s kröning) präktiga klädningar .., goda viner, väl-luktande vatn, fyrvärkeri. Dalin Hist. III. 1: 530 (1761). Det sannolikt första fyrvärkeriet sprakade i Vicenza i slutet af 1300-talet. Söderhjelm ItRenäss. 234 (1907). jfr BATALJ-, LUST-FYRVÄRKERI. särsk.
a) i numera obr. uttr. Emot natten skedde fyrwärkeri på Czaritzhow. EBjörck (c. 1740) i KKD 3: 96.
b) bildl. I hans ögon blixtrade ett glädjens och förtjusningens fyrverkeri. Bremer FamH 2: 233 (1831). Fyrverkerier af komiska .. hugskott, blixtrande qvickheter. Atterbom Siare 4: 16 (1847). Under generalens buskiga vita bryn ljungade ett helt fyrverkeri vredesblixtar mot den olycklige. Essén KessSthm 101 (1916).
-VÄRKERI-ELD. (mindre br.) till -VÄRKERI 3. (Natronsalpeter) brinner med en skön brandgul låga, och kan derföre nyttjas till fyrverkeri-eld. Berzelius Kemi 1: 435 (1808). Roosval Schmidt 56 (1896).
-VÄRKERI-KONST(EN).
1) (†) till -VÄRKERI 1. Till .. (hemliga sakers) Collegium hörer Granat- eller FyrwärckerijKonsten. Barckhusen Cotossichin 90 (1669). Kempe FabritiiL 77 (1762).
2) till -VÄRKERI 3. JournManuf. 2: 282 (1827).
-VÄRKERI-PJÄS. till -VÄRKERI 3: blandning av hastigt brinnande o. explosiva ämnen med tillhörande omhölje, avsedd att förbrännas i o. för signalering l. till förlustelse. Dalin (1851). Explosiva ämnen, såsom .. tändrör och fyrverkeripjeser. SFS 1877, nr 43, s. 1.
-VÄRKERI-SATS. till -VÄRKERI 3: i fyrvärkeripjäs ingående blandning av hastigt brinnande o. explosiva ämnen. Rinman 2: 493 (1789). Till fyrverkerisatsers beredning må .. (icke) något .. arsenikhaltigt gift användas. SFS 1876, nr 3, s. 9.
-VÄSEN l. -VÄSENDE. UB 7: 511 (1875).
(1) -ÖR, anträffat bl. i pl. -öre. [senare ssgsleden är ÖR, grus, sand] (†) = -STEN 1 slutet. Någre flinter eller fyröre (böra uppläggas) på hwar Festning .. i förwaring, på Nödfall, att Lunttan ginge op (dvs. ginge åt). HSH 26: 240 (1633).
B (†): FYRE-BOLL, -FOT, -MÖRSARE, -STEN, -VÄRK, se A.
Spoiler title